9789175250120

julianna baggott

Tjejsnack Översättning Katarina Jansson

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 3

2012-02-26 13:21:15

www.fenixbok.se Engelska originalets titel Girl Talk Copyright © Julianna Baggott 2001 Omslagsfoto © Ricardo Demurez / Trevillion Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Första svenska utgåva Bokförlaget Forum 2001 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-012-0

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 4

2012-02-26 13:21:15

Till min mamma och pappa, Glenda och Bill Baggott, och min man, David G.W. Scott

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 5

2012-02-26 13:21:15

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 6

2012-02-26 13:21:15

1

E

n månad innan min pappa dog hösten 1999 stod Church Fiske utanför min dörr. Jag hade inte träffat honom sedan sommaren jag var femton, den sommar när min pappa försvann med en rödhårig bankkassörska från Walpole och min mamma bestämde sig för att lära mig utelämnandets sköna konst och hur man berättar den perfekta lögnen. Eller snarare hur man själv – med lite ansträngning och koncentration – kan välja sin egen sanning ur den uppsättning olika sanningar som livet erbjuder. Men för att jag verkligen skulle kunna uppskatta hennes konstnärskap insåg min mamma att hon först skulle bli tvungen att berätta just den rena, osminkade sanningen, så att jag kunde se hur hon hade ändrat på den. I likhet med en gangster som berättar för sitt barn att han inte spelar fiol utan använder lådan för att dölja ett automatgevär tillbringade min mamma Dotty Jablonski sommaren när min pappa försvann med att öppna fiol­lådor och visa mig sina vapen.

Church fick mig naturligtvis att tänka tillbaka på den sommaren. Vi hade tafatt blivit av med vår oskuld tillsammans i en ­bassäng i en villaträdgård i Bayonne, New Jersey. Jag har dekonstruerat och rekonstruerat den sommaren ända sedan den ägde rum, den och allt det som jag då fick veta om min 7

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 7

2012-02-26 13:21:15

mamma – hennes gråtmilde, fiskfläckade far och alkoholiserade, mordbrännande mor, hennes första kärlek Anthony Pantuliano som jobbade på Bayonnes slakteri, klosterskolan där hon nästan drunknade på grund av sin kärlek till en nunna med polio och anledningen till att hon hade gift sig med min pappa som varit hennes passive medsvurne. Och helt nyligen, nästan femton år senare, gick det upp för mig att jag är mer lik min mamma än till och med min mamma själv är och att jag under hela mitt eget liv har försökt leva hennes eländiga liv istället och spelat hennes olika roller.

När Church dök upp bodde jag ensam i en liten lägenhet på centrala Manhattan med ett badrum så minimalt att det såg ut att höra hemma i ett flygplan. Mitt liv var en katastrof. Jag hade precis sparkat ut en inneboende som jag hade fått kontakt med via en tidningsannons – en koreansk strippa som kallade sig Kitty Hawk. Hälften av möblemanget – hennes sittsäckar och futon – hade försvunnit. På väggarna fanns stora tomma ytor där hon tidigare hade haft sina affischer på gamla filmstjärnor som Bette Davis och James Dean. Hon var en sorts förvirrad romantiker. Jag hade blivit blåst på halva hyran för två månader.

Jag var raskt på väg mot de trettio och hade just upptäckt att jag var gravid. Min badrumshylla var fylld av graviditetstester med rosa och blå färger som lyste igenom den genomskinliga plasten och som samtliga påpekade det uppenbara. Jag hade lovat mig själv att avhålla mig från män i fortsättningen efter att just ha brutit med en som var gift – han hette Peter Kinney och visste ännu inte om att det var han som var fadern.

Det visade sig att Churchs mamma Juniper Fiske hade ringt upp min mamma för att övertala henne att gå på klassträffen på Simmons College i Boston, där de hade delat rum de första två åren av sina sjuksköterskestudier innan de hade gift sig.

Trots att de båda två med tiden hade fullgjort den fyraåriga utbildningen efter sina egna tidtabeller som fruar till Harvard8

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 8

2012-02-26 13:21:15

utbildade män betraktade de sig, åtminstone vad klassjubileer beträffade, som tillhöriga den årskull de skulle ha tagit examen tillsammans med om inte vissa förvecklingar inträffat i deras liv.

Juniper hade äntligen lyckats göra sig kvitt sitt Valium-missbruk och intresserade sig nu för tai chi, självhjälp och vitaminer. Min mamma tackade nej till klassträffen med ursäkten att hon tyckte att sådana tillställningar var kusliga (se bara på Juniper Fiske) eftersom alla har blivit skrämmande karikatyrer av sig själva genom att låta en enda del av sin personlighet ta över helt, så att skvallerbyttan blivit polis, nörden IT-miljonär och hejaklacksledaren ­g ym­instruktör.

Min mamma befann sig återigen i sitt invanda liv tillsammans med min pappa som doktor och fru Jablonski i Keene, New Hampshire. Pappa kom nämligen tillbaka i slutet av sin sommar med den rödhåriga bankkassörskan, och vi talade aldrig mer om den sommaren eller om rött hår, bankkassörskor eller något som på minsta vis hade att göra med Walpole. En gång när jag var nitton och hade föresatt mig att avslöja min familjs svagheter, påhejad av en inkompetent, näsfingrande psykoterapeut, förklarade min mamma rakt på sak: ”Det var ingen sommar året du var femton. Det är sommaren som aldrig inträffade.” Men jag måste medge att trots att mamma aldrig talade om den sommaren så fanns den alltid där mellan oss.

Istället för att gå på klassfesten skrev min mamma ett uttalande som hon skickade till Juniper så att hon skulle kunna läsa upp det för alla som frågade efter henne vid bordet där deras klass skulle sitta. Juniper ringde till mamma när hon fick brevet.

Enligt mamma gick samtalet ungefär så här: ”Jag tycker inte att det här känns bra”, sa Juniper. ”Vad känns inte bra?” frågade min mamma. ”Du påstår ju att du väger femtiotre kilo och inte har fått ett enda grått hårstrå.” ”Och?” 9

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 9

2012-02-26 13:21:16

”Jaa”, sa Juniper dröjande. ”Det kan inte vara sant.” ”Du kan väl inte veta hur mycket jag väger? Vi har ju inte träffats på åratal.” ”Det hörs på din röst. Den är frodig. Du har en korpulent röst.

Du hör väl min röst? Så låter rösten på någon som verkligen väger femtiotre kilo.” ”Och jag har förstås en gråhårig röst också? Så att jag låter som en fet gammal häxa?”

Juniper fortsatte. ”Du borde vara uppriktig mot dig själv. Jag skulle inte säga det här till dig om jag inte tyckte att vår vänskap är värd att vi är ärliga mot varandra.” ”Gode gud!”

Juniper lät det ämnet falla och tog istället upp ett annat, mindre brännbart: deras barn. Det var nämligen så att Church äntligen var på väg till New York och bodde inte Lissy där fortfarande och kunde hon inte hjälpa Church tillrätta? ”Han är lite vilsen just nu”, sa Juniper. ”Jovisst”, sa min mamma. ”Du vet att jag skulle göra vad som helst för dig, Juniper. Du är som en syster för mig, på gott och ont.”

Och så bestämdes det att Church skulle bo hos mig. Trots att jag behövde hans bidrag till hyran var det inte det lämpligaste tillfället för Church att komma och hälsa på. Mina ögon var kantade av suddig eyeliner. Jag hade precis varit på yogaträning och försökt koncentrera mig, men rummet hade spegelväggar och jag hade snott ihop mig i bisarra ställningar som tvingade mig att iaktta mitt svullna ansikte och min allt större bak samtidigt. Jag hade gått därifrån gråtande. Utom att jag var gravid och ensam kände jag mig gammal, med en trettionde födelsedag som närmade sig allt mer. Det hade slagit mig att när min mamma var i min ålder hade hon ett nioårigt barn medan jag var oförmögen att ha någon som helst normal, varaktig relation.

Jag hade börjat drömma en återkommande mardröm om att jag 10

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 10

2012-02-26 13:21:16

vinner omröstningen om Mest Välbevarade på mitt eget klassjubileum bara för att i sann Stephen Kingsk skolfest-skräck-stil upptäcka att det är ett skämt och att jag i själva verket ser uråldrig ut. I drömmen stapplar jag omkring och allt jag pratar med mina klasskamrater om är de valnötsstora ömmande knölar jag har på tårna, min upproriska mage, min inbillade makes prostata och att de skakiga kameravinklarna på nutidens TV-deckarserier gör mig yr. ”Vem sköter kameran egentligen, Katharine Hepburn eller någon jämnårig med henne?” hör jag mig själv säga med en röst som låter som Billy Crystal när han imiterar sin farfar.

När Church knackade på var jag på botten. Jag hade en klänning från 1987 som en gång i tiden hade varit tältliknande på mig men som jag nu inte ens fick igen blixtlåset på. Jag höll på att städa ut det skräp som Kitty Hawk hade lämnat efter sig – högklackade lårhöga stövlar och lädertrosor. Vid lunchtid hade jag känt för att dricka mig berusad och letat igenom skåpen efter alkohol. Allt jag hade hittat var en flaska persikobrännvin. Jag hade satt fram den på soffbordet men kunde inte förmå mig att dricka. Jag var trots allt gravid.

Jag såg på Churchs ansikte som deformerades av glaset i titthålet – den lilla rikemansnäsan var bred och ögonen satt tätt ihop under en spetsig panna – och jag orkade nästan inte öppna dörren, så svag var jag. Jag skyndade mig att få upp alla lås och reglar, slängde dramatiskt upp den tunga dörren och föll ihop mot Churchs tweedkavaj. ”Gud”, sa han. ”Och jag som trodde att jag var nära ett sammanbrott.”

Church hade blivit tjugoåtta. Han hade gått i och hoppat av från åtskilliga relativt exklusiva college. Inte de i det absoluta toppskiktet men de som ligger snäppet under, avlägset belägna små skolor särskilt avsedda för välutbildade och välbeställda – om än inte extremt begåvade – studenter, ställen som Bowdoin, Colby och Colgate. Han hade studerat keramik och drejning 11

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 11

2012-02-26 13:21:16

för att han ville bli smutsig, filosofi för att han ville ha rätten att tänka smutsiga tankar, skogsvård för att han ville känna sig som ett med den smutsiga jorden och psykologi för att han ville hjälpa människor att hantera sin smutsiga byk. Men inget av det passade honom. För att förstå sig på Church Fiske måste man känna till att han, trots att han kommer från en familj med stora tillgångar, aldrig har uppskattat att vara rik – istället är han passionerat förälskad i medelklassen. Jag hade inte träffat honom på nästan femton år, men vi brukade prata med varandra i telefon några gånger per år och då fortsatte vi alltid precis där vi slutat senast och lät som flirtande, egotrippade tonåringar. Han kunde till exempel säga: ”Alltihop är skitsnack. Det håller inte för verkligheten. Keramik bygger på en idé om funktionell konst, och det är en självmotsägande omöjlighet. Och filosofi bygger på se-såintelligent-jag-är, och skogsvården består av bittra miljökämpar som är förbannade för att de inte är rika, och psykoterapi, tja, det är det värsta skitsnacket av allt – konsten att bota ett ömtåligt litet vrak som till exempel min mamma.” Och nu var han utan arbete och utan planer för framtiden. Han hade inlett sin vana att leta efter den perfekta karriären för väldigt länge sedan och hade velat köra stora lastbilar när han var fjorton. På senare tid hade han läst igenom platsannonserna och ringat in sådant som bartrubadur, tarokkortsuttydare och filmstatist (oavlönad). Han sa hela tiden att han ville bo i New York för att träffa genuina människor och få uppleva något verkligt. ”Vad nu det innebär”, brukade han tillägga med ett skratt.

Och här stod nu alltså Church i sin tweedkavaj med röda kinder, vindrufsigt hår och ett fast grepp om resväskan, och det var en lättnad att se honom. ”Tack gode gud att du har kommit, Church. Allt har gått åt helvete. Lägenheten är rena sophögen.” Jag plockade upp ett fång av Kittys stringtrosor och paljettbeströdda behåar och kortkorta skoluniformskjolar så att det skulle bli plats åt honom i soffan.

12

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 12

2012-02-26 13:21:16

”Vad är det här?” sa Church och plockade upp något så litet och spetsprytt att jag inte var helt säker på vad det kunde vara. ”Det är Kittys”, sa jag. ”Min före detta inneboende. Jag lovade att ta med det till hennes arbetsplats, strippklubben CockTail.”

Jag suckade. ”Och jag är kär i en förbannad idiot.” ”Jag förstår precis. Kärlek är det allra värsta man kan råka ut för. Det är livets sätt att sparka en i ballarna.” Han lade armen runt mig. ”Men den här killen är inte värd det. Det kan jag avgöra. Han är ett jävla svin.” Church visste naturligtvis ingenting om honom. Han hade bara kopplat på autopiloten. Och jag tänkte verkligen inte berätta för honom att jag var gravid. Jag kunde knappt tro på det själv. ”Det är därför jag är så glad över att jag föredrar kvinnor, Lissy. Män beter sig som grisar.”

Och så reste sig Church upp. ”Du måste låta mig hjälpa till.

Vad kan jag göra?” Han gjorde en paus. ”Jag vet”, sa han och plockade upp Kittys kläder. ”Jag kan ta ner det här till klubben åt dig.”

Jag började skratta och då log han sitt typiska Church-leende, medveten om att jag hade manövrerat fram hans erbjudande.

Men faktum var att jag inte var på humör att träffa Kitty Hawk och klubben låg ju på Fourteenth Street, så det var rätt nära.

Det skulle dessutom ge mig en extra chans att kasta ut resten av skräpet från hans blivande sovrum. Jag sa: ”Okej, Church, ditt äckel, gör mig den stora tjänsten att gå på strippklubb.”

Han packade ner kläderna i en stor brun papperskasse och lämnade lägenheten som en stolt sexåring som får hjälpa sin mamma med soppåsen för allra första gången. Och så gick det till när han träffade Kitty Hawk och blev förälskad i henne, något som i sin tur ledde till deras korta, stormiga äktenskap. Allt var som allra värst när Church dök upp, och jag föreställde mig att han skulle göra saker och ting bättre. Fem timmar efter det att han hade gett sig iväg till strippklubben CockTail kom han tillbaka. ”Och se vem jag stötte ihop med…” sa han, hamrade en 13

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 13

2012-02-26 13:21:16

trumvirvel mot dörrkarmen och avslutade med att slå på en luftcymbal. ”Den häpnadsväckande… Kitty Hawk.” Han var berusad. Hon snubblade in i rummet i höga klackar och en kort kappa med pälskantad kapuschong och stötte fnittrande till ­honom med armbågen. ”Hon inte tycka om mig, Churchy-ponken. Jag säga det ju till dig.” ”Jag tror att jag är kär!” viskade Church till mig i en högljudd, berusad väsning, lade ena handen mot hjärtat och himlade sig. ”Jag vill bli en hopplöst romantisk pervers individ när jag blir stor.”

Jag sa: ”Välkommen till vuxenvärlden.” Jag kände en våg av illamående – det sägs slå till på morgonen men mina kväljningar verkar ha en egen vilja och kommer och går precis som de behagar. Jag rusade ut ur rummet för att ägna mig åt innehållslösa kräkningar över toalettstolen.

D

en sommar min pappa hade en affär med den rödhåriga bankkassörskan, 1985, hade mina föräldrar varit gifta i nästan sexton år. Vi bodde i ett trevligt hus i kolonialstil på Pako ­Avenue i Keene, New Hampshire. De hade träffats vid Guy och Juniper Fiskes bröllop på Cape Cod. Min mamma dansar inte och min pappa förlorade ena benet tidigt under Vietnamkriget, så det var vid punschbålen de träffades. Redan vid det första m ­ ötet visste de att de skulle gifta sig. Mamma promenerade ut från bröllopsmottagningen arm i arm med pappa, och strax innan Juniper for iväg med Guy i hans pappas antika öppna sportbil tackade hon Juniper som om min pappa varit en stor, överdrivet generös festpresent. Mina föräldrar gifte sig borgerligt två veckor senare.

Mamma hade växt upp som dotter till en fiskhandlare i Bayonne, som ligger alldeles i närheten av New York City. Hon hade berättat för mig att min morfar hade dött av en hjärtattack precis 14

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 14

2012-02-26 13:21:16

före deras bröllop och att min mormor hade dött strax efter, av något som i efterhand lät som en misstänkt vag och obestämd sjukdom. Hon sa att hon redan hade börjat känna sig som en gammal ungmö. Året var 1969. Min pappa var tjugofyra och hon var tjugo, tio år yngre än jag är nu.

Jag är övertygad om att det måste ha funnits åtminstone några problem i äktenskapet, men vid femton års ålder var jag inte medveten om dem. Jag kan bara påminna mig att mamma inte tyckte om pappas visslande när han tvättade händerna i badrummet och att han klagade över att hennes parfym var kvävande.

Utom dessa smärre irritationsmoment verkade de vara lyckliga.

Jag kommer ihåg att jag såg dem kyssas under misteln. De gick arm i arm när de var ute och promenerade i staden. Men jag visste egentligen ingenting om min mamma på den tiden.

Det kom som en total överraskning för mig den där natten när jag, en tafatt femtonårig flicka (på den tiden när tafatthet var på god väg att anses sexigt men ännu inte hade nått ända fram), snubblade upp ur sängen och såg min mamma, iförd svart baddräkt, i det dämpade ljuset från kylskåpet i köket. Hon stod framåtlutad med halsen aningen utsträckt för att kyla av nacken.

Jag kan fortfarande se henne upplyst av kylskåpslampan i den ställningen, som en oblyg skådespelerska på en i övrigt mörk scen. Hon var trettiosex och rätt välnärd, med fylliga röda läppar och lätt utstående tänder. Hon hade vägt sin mat på en liten viktväktarvåg i en månads tid i ett försök att bli slankare, men jag var avundsjuk på hennes former, de mjuka brösten och den runda baken. Jag bestod bara av skinn och ben och hade redan tillbringat många timmar den sommaren med att äta jordnötssmör med sked direkt ur burken och försökt låta bli att röra på mig för att kunna lägga på mig några kilon, som jag intensivt önskade skulle hamna på rätt ställen, men utan framgång.

Jag var van vid att min mamma väckte mig när hon hade en av sina sömnlösa nätter – med avsiktligt nersläppta toalettlock eller 15

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 15

2012-02-26 13:21:16

ignorerade visslingar från vattenpannan – så att vi kunde ha ett samtal ”oss flickor emellan”, som hon uttryckte det. Det var ett uttryck som jag med min nyfunna feminism fann förolämpande och nedsättande under tiden i college. Jag betraktade det som en generationsmässig skillnad mellan oss. Jag minns att jag ständigt påminde henne om att de kvinnor som arbetade för min pappa var vuxna människor, och om man kallade dem för flickor lät det som om de hade korkskruvslockar och deras mödrar fortfarande klädde dem i små spetsprydda klänningar och blanka slejfskor varje dag. Men vid femton års ålder älskade jag tanken på att min mamma och jag var jämlikar. Och numera när jag ser tillbaka har jag kommit att älska de ord hon valde så slumpartat, för på många sätt tror jag att vi – speciellt just den här sommaren – båda två dels fortfarande var oskyldiga, dels på väg att förändras eller, kanske mer korrekt, att bli mer som oss själva.

Det hade kanske varit bättre om min pappa, som var gynekolog, hade upplyst mig om de anatomiska förvandlingsprocesser som pågick i min kropp. Pappa hade växt upp i Boston omgiven av mycket strikta kvinnor: hans mamma, som jag kallade Tati, hans ogifta moster, som jag kallade Bobo, och hans tre pryda, oattraktiva systrar. Vietnamkriget hade varit hans första erfarenhet av att leva bland män, om man bortsåg från ett scoutläger där han hade tänt smällare bakom scoutledarens rygg och blivit hemskickad i vanära och med svedda ögonbryn. Jag ­föreställer mig att han bestämde sig för att bli gynekolog som en sorts ­reträtt tillbaka till de mjukare organen hos den kvinnliga kroppen och den mer skyddade värld han levt i som liten. Men trots att han var expert på den kvinnliga anatomin övergav min mamma aldrig vad hon ansåg vara sin plikt som uppfostrare.

Hon ville föra vidare ett helt kvinnolivs samlade erfarenhet och hon fann min pappa alltigenom in-adekvat. ”Gud, Lissy”, sa hon ofta, ”det är ju samma sak som att vara tandläkare utan att ha tänder eller psykolog utan att ha några 16

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 16

2012-02-26 13:21:16

psykiska störningar. Skulle du ha förtroende för en blind ögonläkare?” Jag avgudade när hon talade med mig på det sättet, med sänkt huvud, höjda ögonbryn och halvslutna ögon, precis som hon såg ut när hon talade med de andra damerna i klubbhuset vid Keenes exklusiva sport- och fritidsanläggning. Jag avgudade det eftersom jag egentligen var rätt ensam, rastlös och uttråkad. Och jag avgudade min mammas förtroliga ton, även om hon vid den här tiden inte hade börjat med sina verkliga bekännelse­orgier.

Så jag lyssnade på henne, jag sög upp hennes kunskaper som en pliktmedveten svamp, jag rubricerade och arkiverade alla de små goda råd som jag nu märker att jag refererar till som om de var vetenskapligt bevisade, utan att tänka på hur illa ­underbyggda och ibland rent ologiska de i själva verket är. På gott och ont har jag en tandläkare som har tänder, min ögonläkare kan se, den enda psykolog jag någonsin haft var galen och min gynekolog har en vagina.

Men jag måste säga att fram till just den här sommarnatten 1985 hade våra samtal ”oss flickor emellan” varit ganska vaga och allmänna. Min mamma hade sagt till mig att inte sitta i knäet på pojkar för det fick de ont i magen av. Hon hade mumlat något om ”blå kulor”, ett uttryck som fick mig att associera till ömtåliga julgransprydnader eftersom hon inte förklarade det närmare.

När jag fick min första mens lade hon ut alla nödvändiga hygienartiklar på min säng, bindor, tamponger och till och med ett par av mina trosor med en binda redan på plats. (Hon hade uppenbarligen förberett sig.) Hon gav mig en handspegel för att hjälpa mig lista ut var tampongen skulle sitta, och sedan höll hon mig om axlarna ett ögonblick och såg mig djupt i ögonen. Hon lade huvudet på sned och log och sedan vände hon sig om, tog en korg med tvättkläder och lämnade rummet. Hon föredrog att diskutera olika typer av läppstift. Någon enstaka gång anspelade hon på sex och speciella kvinnliga angelägenheter, men de ­historier hon berättade då föreföll avlägsna och oklara, som om 17

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 17

2012-02-26 13:21:16

hon själv egentligen inte hade sex och inte var en kvinna men hade en god vän som hade det och var det. Jag märkte att hon egentligen ville berätta rakt på sak, men hon hade låtit omvända sig till det mer strikta, puritanska New England-sättet att hantera saker och ting, och som alltid var den nyss frälsta också den mest benhårt hängivna.

När hon hörde mig tassa in i köket den natten rätade hon på sig. ”Tycker du att den här baddräkten är snygg på mig?” Hon svängde på sig och ställde frågan med en röst som om det hade varit mitt på dagen, utan att låtsas om att hon kanske hade väckt mig. Inget ”Väckte jag dig?” eller ”Är du också vaken?” Det var i början av sommarlovet och utan tvånget att vakna tidigt på morgonen, slänga i sig lite frukost och sedan rusa för att hinna med bussen fanns det egentligen ingen anledning till varför jag inte skulle vara vaken.

Jag sa att den såg bra ut, men hon verkade inte övertygad och stängde kylskåpsdörren. Jag drog fram en köksstol av plast i mörkret, slog mig ner och drog upp mina magra knän under T-tröjan där de stack ut istället för bröst och fungerade som knotiga stöd för mina armbågar. Jag var redo för en av våra vanliga lektioner. Men den här gången tände hon en cigarett – en tillfällighetsvana som var på väg att bli mer än tillfällig. Köket var försänkt i mörker, men det kom lite ljus från hallen. Tändstickan lyste upp hennes ansikte för ett ögonblick. Hon satte sig ner vid bordet och sa mycket lugnt, nästan milt: ”Din pappa, den jäveln, har en affär med en rödhårig bankkassörska från Walpole. Vad tycker du att vi ska göra åt det?”

Jag var inte allför chockerad över hennes språkbruk. Ingen kan helt frigöra sig från sin bakgrund. Själv har jag absolut inte gjort det. Jag har föreställt mig hennes uppväxt i Bayonne och hennes pappas fiskaffär på Avenue C, där han hade tjänat tillräckligt bra för att skicka henne till en klosterskola de två sista skolåren och sedan till Simmons, ett gammaldags college för 18

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 18

2012-02-26 13:21:16

kvinnliga studerande i New England som slipade bort det som nunnorna möjligtvis hade missat. Men ibland när hon var arg eller tuggade tuggummi förvandlades hon till fiskhandlarens dotter från Bayonne. Det här var ett sådant tillfälle. Hon tryckte tumnageln mot ett nagelband och väntade på mitt svar.

När jag väl hade förstått vad min mamma hade sagt var klentrogenhet min första reaktion. Min pappa föreföll mig alltför valhänt för att klara av att vara läkare, för att inte tala om att ha en affär. Jag tyckte sex verkade fruktansvärt komplicerat i sig och att ha sex med någon som hade en massa främmande kroppsdelar lät nästan omöjligt. Han gjorde intryck av att sakna både den nödvändiga koordinationsförmågan och det mod som krävdes. Mamma flyttade en gång soffbordet några centimeter längre bort från soffan och pappa fick flera hack i sitt träben och hans riktiga ben var blåslaget i veckor. Han var komplett opraktisk, ett faktum som av någon anledning tycktes utesluta möjligheten att han skulle klara av något så invecklat som att ha en utomäktenskaplig förbindelse. ”Men han har ju inte ens en verktygslåda.” Det var allt jag kunde komma på att säga. ”Han förvarar skruvmejslarna i ett uppklippt mjölkpaket. Är du säker på att han har ett förhållande?

Hur vet du det?” ”Det är din pappa vi pratar om. Han är knappt kapabel att tanka utan hjälp. Du kan tänka dig honom mitt uppe i en affär.”

Hon lade ena benet över det andra. ”Han kunde lika gärna skriva det i pannan med läppstift.”

Egendomligt nog tyckte jag inte att min pappa var omoralisk.

Jag tyckte inte att det var syndigt eller så. Min mamma var tämligen religiös. Hon höll sig inte för god för att missbruka Herrens namn men hon gick i högmässan och biktade sig varje vecka.

Nunnorna på klosterskolan hade gjort ett outplånligt intryck.

Det var inte ofta hon talade om dem, men när hon gjorde det var hon vördnadsfull. Min pappa var å andra sidan mer måttligt 19

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 19

2012-02-26 13:21:16

troende. Han var inte lika benägen att svära men heller inte så benägen att gå i kyrkan och såvitt jag visste biktade han sig aldrig.

Vår kyrka var gjord av betong och inredd med det allra värsta från sextiotalet: en mjuk orange heltäckande matta, ­abstrakta målningar som föreställde stationerna på Jesu Golgatavandring – spindlar på lila filttyg – och en knubbig Jesus som en konstnärlig församlingsmedlem hade förfärdigat till korset, med ett höftkläde som var så minimalt att jag alltid kände mig dels oanständig när jag tittade uppåt, som om jag försökte kika under hans kjortel, dels rädd vid tanken på vad som skulle kunna trilla ut. Jag hade gått i den obligatoriska söndagsskolan där jag fick lära mig Ave Maria innan jag kunde läsa. På en anslagstavla hade man satt upp teckningar som illustrerade bönens svårförståeliga begrepp med konkreta föremål, och eftersom man ritat ett äpple för ”livsfrukt” sa vi ”välsignat är ditt äpple”.

När jag var tretton och skulle konfirmeras hade jag en mycket andlig period. Jag valde Jeanne d’Arc som mitt konfirmationsnamn. Vad min kyrka anbelangar är mitt fullständiga namn Melissa (Lissy) Katherine Jeanne d’Arc Jablonski. De tre andra flickorna i klassen valde Theresa efter helgonet som kallas Jesu lilla blomma, men hon fann Gud genom att skura golv och var därför alldeles för undergiven för att tilltala mig. Och någonstans mellan min storslagna konfirmation vid tretton års ålder och sommaren med min pappas affär när jag var femton hade min religiösa glöd börjat förvandlas till dämpat ointresse, som i sin tur förvandlades till en mild uppskattning av mitt misslyckade försök till andlighet. Jag ansåg att min pappas förhållande var skandalöst och ofattbart, men jag tyckte egentligen inte att det var oetiskt. På grund av min religiösa uppfostran kunde jag också finna tröst i tanken att hans affär var så obegriplig att den nästan var ett mirakel.

Ofta när jag tänker tillbaka på den sommaren, och speciellt på just den natten, känns det som om min mamma och jag befann 20

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 20

2012-02-26 13:21:16

oss under vattenytan. Köket får den där suddiga undervattenskänslan, den där långsamma, osynkoperade, sjunkande känslan. Mamma och jag är dåliga på att simma. På kloster­skolan lärde hon sig till sist att grodsparka sig framåt med halsen uppsträckt över vattenytan som en collie. Och på semestrarna vid Lake Winnipesaukee lärde hon mig samma aviga simsätt. Jag kan fortfarande se min icke-simmande pappa framför mig på stranden, sittande i en fällstol av aluminium med det kapade benet dinglande i luften, träbenet vilande mot stolens armstöd och det friska benet utsträckt. Min mamma står där det är djupt, hennes axlar är rödbrända av solen och har tryckmärken från baddräktens tjocka axelband, och hennes målade tånaglar b­ orrar ner sig i dyn. Med utsträckta armar väntar hon på att jag ska lämna den sandiga strandkanten och ge mig ut på djupare vatten med frenetiskt sparkande ben och famlande armtag. Jag var alltid rädd för att sjunka ner under ytan och hamna på sjöns dyiga botten, och det är så jag känner mig i köket, som om jag är under vattenytan tillsammans med det lysande kylskåpet och den långsamma takfläkten. Och trots att vi satt där helt lugnt är det som om min mamma och jag håller för näsan, med luft som spränger i lungorna, ljudliga, snabba hjärtslag i öronen och en känsla av panik när vattnet pressar på.

Jag minns att jag frågade henne rätt ut: ”Älskar du honom?”

Jag frågade det för att det verkade vara en vuxen sak att fråga, och jag ville väldigt gärna vara vuxen eller åtminstone att min mamma skulle respektera mig som om jag varit det. Och dessutom ville jag verkligen veta. Jag tyckte att det måste vara det allra viktigaste.

Min mamma stelnade till och stirrade på mig. Å ena sidan var hon fiskhandlarens dotter, flickan som växte upp i Bayonne, hård och med skinn på näsan. Det var den personlighet hon så gärna ville göra sig av med utan att någonsin riktigt lyckas. Å andra sidan var hon också den person som hon hade drömt om att bli 21

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 21

2012-02-26 13:21:16

och som man hade lovat henne att hon skulle kunna bli, den person som jag mestadels trodde att hon var när jag var femton: den sortens kvinna som täckte sina bröstvårtor med plåster när hon skulle ha en aftonklänning utan axelband, som visade mig hur man kissar ljudlöst och som fortfarande anser att en kvinna ska avslöja så lite som möjligt om sig själv. Och ändå var det nu hennes fasad började rämna, det här var just det tillfälle – om jag nu skulle tvingas välja ett enda avgörande ögonblick – då hon bestämde sig för att tala ut och avslöja allt, och efter det fanns ingen återvändo.

Cigaretten skakade i hennes hand, hennes ögon blänkte och hon viskade, nästan ljudlöst: ”Han krossar mitt hjärta.”

22

i_baggott_tjejsnack_9789175250120.indd 22

2012-02-26 13:21:16