9789174990515

B e l i n d a B au e r

Skuggsida Δ

B e l in da B au er

Skuggsida

Ă– V E R S Ă„ T TN IN G

U L LA D A N I E L S S O N Modernista stockholm

Fyrtiosex dagar

L

ucy tyckte att sjukhusljuden lät dämpade och avlägsna.

Hon blev medveten om hur en stor hand höll hennes – den var grov, torr och varm.

Jonas, tänkte hon och drabbades omedelbart av skuld­ känslor.

Hon vände stelt på huvudet och öppnade ögonen, beredd på att se oro, lättnad – till och med ilska – i hans blick. I stället kändes det under ett enda vansinnigt ögonblick som om hon slungats genom en reva i tiden och hon tyckte att det var som om hon var gift med en liten pojke som såg så vettskrämd ut att hon ryckte till och kramade hans hand som om det var han som höll på att duka under. »Jonas !« Det sved i halsen och ordet lät som ett hest kraxande, men det fick honom att åter åldras och bli vuxen; det var som om hon slagit till honom i ansiktet och hans blick fylldes genast med alla de där känslorna hon hade förväntat sig när hon först vände sig mot honom – till och med ilskan fanns där.

Lucy brydde sig inte om det. Hennes ögon fylldes med tårar. Jonas tog henne i sin famn – nu var han åter en vuxen man – och hon lät tårarna flöda mot hans armveck medan han lutade sig över henne och tyst mumlade kärleksfulla ord mot hennes hår. »Det var inte meningen«, snyftade hon, men hon kunde inte ens själv förstå sina grötiga ord.

Och hur som helst var hon inte säker på att hon talade sanning.

5

Tjugotre dagar

M

argar et Priddy väcktes av den strålande ljusstråle som hon under många år hade sett fram emot både med skräck och längtan. Äntligen, tänkte hon, nu dör jag. Och på hennes rynkiga kinder blandades glädjetårar med tårar av sorg över det hon förlorade. Ända sedan hon föll hade hon legat här – eller på något annat, nästan precis likadant ställe – slapp och orörlig och beroende av andra människor för att få sina primära behov tillgodosedda. Mat, vatten, värme. Hygien – som sköterskorna hjälpte henne med som om det var hennes värdighet som var förlamad, inte hennes kropp. Sällskap …

Sköterskorna gjorde så gott de kunde. »God morgon, Margaret ! Vilken strålande dag !« »God morgon, Margaret ! Har du sovit gott ?« »God morgon, Margaret ! I dag regnar det igen !« Och sedan brukade de antingen få slut på samtalsämnen eller börja tjafsa om när de varit ute och blivit berusade kväl­ len innan, eller om sina barn och deras till synes fantastiska framgångar i skolan. En oändlig tjänstgöringslista, där alla flängde lika glatt omkring och alla hade lika stora bröst och feta överarmar. Till att börja med välkomnade hon att det inte alltid var tyst, men när Margaret ställdes inför denna ande­ fattigdom började hon snabbt längta efter ensamhet.

Hon var tacksam för den hjälp hon fick. Naturligtvis var hon det. Tacksam och hövlig – precis som en engelsk dam ska vara under sådana omständigheter. Naturligtvis hade de 6

ingen möjlighet att höra hennes tacksamhet, men hon för­ sökte förmedla den med blicken och hon trodde att några av dem förstod. Peter gjorde det ju, men å andra sidan hade Peter alltid varit en känslig pojke.

Nu – när dagsljuset fick det att svida i hennes ögon – tänkte Margaret Priddy på sin son, och de sorgsna tårarna fick över­taget. Peter var fyrtiofyra år gammal, men hon tänkte fortfarande alltid på honom som en femåring i blå kortbyxor och T-shirt med Batman-motiv, där han sprang över klapper­ stenarna i Minehead under deras allra första badsemester.

Hon skulle lämna sin lille pojke ensam.

Men hon var trots allt döende. Äntligen. Och det var precis så som hon hade föreställt sig – vitt och underbart och utan smärta.

Det var inte förrän hon kände en tyngd i den säng som var hennes hem, som hon insåg att detta inte var början på hennes resa till Andra sidan, utan att någon med en ficklampa var i hennes rum.

En objuden gäst som trängt sig in i hennes hem och ­hennes säng mitt framför näsan på henne …

Varenda cell i Margaret Priddys kropp skrek som en reak­ tion på faran.

Olyckligtvis hade varenda cell i hennes kropp nedanför halsen för gott kopplats loss från hjärnan den gången när gamle Buster – den pålitligaste häst man kunde tänka sig – hade snavat och fallit på knä på en isfläck så att hon kastats av och med huvudet före flugit rakt in i en telefonstolpe.

Så i stället för att skrika, göra motstånd och slåss för det lilla som fanns kvar av livet, kunde hon bara blinka till av skräck när mördaren tryckte kudden över hennes ansikte.

Han ville inte skada henne. Han ville bara att hon skulle dö.

Och medan mördaren kvävde Margaret Priddy med hennes egen mjuka dunkudde, kände han hur spänningen släppte; 7

det var som om en gammal armbandsklocka hade exploderat så att tusentals invecklade småbitar och hårt spända fjädrar studsade i väg ut i tomma intet då höljet sprack upp omkring honom. Lättnaden kom så plötsligt att han snyftade till.

Den gamla damens huvud kändes tryggt avlägset och otydligt genom kudden. Den onaturliga stillheten hos h ­ ennes kropp tycktes ge honom tillåtelse att fortsätta, och därför gjorde han det. Han lade hela sin tyngd mot kudden och höll på mycket längre än han trodde var nödvändigt.

När han till slut flyttade på sig och riktade ficklampan mot hennes ansikte kunde man inte urskilja någon annan förändring hos Margaret Priddy än att ljuset i hennes ögon hade slocknat. »Så där ja«, tänkte mördaren. »Det var ju enkelt.«

* Först Lucy – och nu det här.

Poliskonstapel Jonas Holly lutade sig mot väggen och tog av sig hjälmen för att lufta huvudet som med ens blivit alldeles klibbigt av fukt.

Kroppen på sängen hade spelat orgel under hans bröllop.

Han hade känt henne ända sedan han var pojke.

Han minns när han var så liten att han ännu inte brydde sig om att det inte var coolt att bli imponerad av någonting, och då han vinkat till Mrs Priddy när hon red förbi på någon hopplöst stor, grå häst – och att hon hade vinkat tillbaka. ­Under de kommande tjugofem åren hade samma scen upp­ repats dussintals gånger, men med inblandade som alla hade utvecklats mer och mer. Margaret som blev äldre men som ständigt var lika livfull; han som växte och sköt i höjden och som kom och gick: som studerade vid universitetet och sedan bodde i Portishead men kom hem för att hälsa på föräldrarna 8

så länge de fortfarande var i livet. Till och med hästarna för­ ändrades: först var det en grå och sedan ett antal liknande djur ända tills Buster dök upp. Mrs Priddy hade alltid gillat hästar som var alldeles för stora för henne. »Ju större de är, desto snällare är de«, sa hon en gång då han hade kisat upp mot himlen för att titta på henne samtidigt som han hade försökt undvika Busters varma darrande sida.

Nu var Margaret Priddy död. Det var faktiskt en väl­signelse – stackars kvinna ! Fast för tillfället kände sig Jonas Holly enbart förvirrad och illamående för att det under natten hade inträffat någonting egendomligt som gjorde att liv förbyttes mot död, värme mot kyla och den här världen mot nästa.

Vad nu den kommande världen var för någonting. Jonas hade aldrig haft något annat än en vag, föga religiös känsla av att den antagligen var ganska trevlig.

Det här var inte den första döda människa han sett; som polis i den lilla byn hade han fått se en hel del. Men trots det drabbades han oväntat hårt av att se Margaret Priddy ligga där. Han hörde hur sjuksköterskan kom uppför trappan och han sköt tillbaka hjälmen samtidigt som han snabbt torkade sig i ansiktet med skjortärmen, i hopp om att han inte såg lika illamående ut som han kände sig. Han var över en och nittio lång och det verkade som om folk hade fått för sig att ju längre man var, desto mer ryggrad borde man också ha i bildlig bemärkelse.

Sköterskan log mot honom och höll upp dörren åt doktor Dennis, som alltid klädde sig i kakifärgade långbyxor och polotröja – som om han medverkade i en australiensisk tv-serie och precis skulle flygas i väg med en Cessna för att behandla en patient för ormbett någonstans långt ute i den stekheta vildmarken, och inte kommit en fuktig januaridag för att skriva ut en dödsattest åt en pensionär i hennes lilla stuga på Exmoorheden.

9

»Hej på dig, Jonas«, sa han. »Hej, Mark.« »Hur mår Lucy ?« »Tack, bara bra.« »Fint.« Jonas hade en gång sett hur Mark Dennis en gång spydde av ale efter en rugbymatch, men för tillfället var läkaren mycket affärsmässig, hans regelbundna solbrända drag var samlade till en professionell mask som enbart visade tankfull medkänsla. Han gick bort till sängen och tittade på Margaret Priddy. »En fin dam«, sa han för att ha något att säga. »En av de bästa«, sa Jonas Holly känslosamt. »Det är antag­ ligen en välsignelse att hon är död. För henne, menar jag.« Sjuksköterskan log och nickade yrkesmässigt mot honom, men Mark Dennis sa ingenting utan verkade bara mycket intresserad av Margaret Priddys ansikte.

Jonas såg sig omkring i rummet. Någon hade hängt upp en billig ängel i metallfolie över sängen och den snurrade lång­ samt som en mobil över en barnsäng. På toalettbordet hade ett halvdussin julkort tillfälligt skjutits åt sidan för att göra plats åt mer praktiska saker. Ett av korten hade fallit omkull och det kliade i fingrarna på Jonas att ställa upp det.

I stället tvingade han sig till att se på den gamla damens kropp. Fast hon var ju inte så gammal, påminde han sig, bara lite över sextio. Men att vara sängbunden hade gjort att hon såg äldre och mycket bräckligare ut.

Han tänkte på att Lucy en dag skulle bli gammal och svag och han försökte koncentrera sig på Margaret som låg där i sängen i stället för att tänka på sin vackra hustru.

Med läppar som var kladdiga av galla och uppblötta smärt­ stillande tabletter …

Jonas ansträngde sig för att skjuta ifrån sig bilden och tog 10

ett djupt andetag. Han koncentrerade sig och försökte före­ ställa sig vilka Margaret Priddys sista ord kunde ha varit precis före den olyckshändelse som i ett enda förödande fall krossade hennes ryggrad och struphuvud. De sista ord som hon helt omedveten hade uttalat tre år innan också resten av hennes kropp upphörde att fungera. Antagligen »Fortsätt Buster !« tänkte Jonas. »Bra att du är här, Jonas«, sa Mark Dennis och när läka­ ren vände sig om för att se på honom, kunde Jonas se hur bekymrad han såg ut och det gav honom en obehaglig känsla i magen. »Hennes näsa är bruten.« De såg båda två på sjuksköterskan vars leende omedelbart försvann. Hon skyndade fram och ställde sig bredvid läkaren så att han kunde föra hennes finger över Margaret Priddys näsrygg. »Märker ni det ?« Hon nickade och ansiktet förvreds då hon rynkade ögon­ brynen. »Det finns inga sår i huden eller synliga blåmärken«, sa Mark Dennis på sitt irriterande eftertänksamma sätt. »Jag är inte brottsplatsutredare, men jag skulle gissa att det inte var något hårt slag som orsakade skadan.« Jonas avskydde folk som tittade på amerikanska tv-serier. »Vill du känna, Jonas ?« Egentligen inte. Men han var ju polis och han borde göra det …

Han svalde högt och rörde vid näsan. Den var kall och kändes som brosk och den fick Jonas – som var inbiten vege­tarian – att tänka på råa fläskkotletter. Mark Dennis styrde hans hand och Jonas kände med fingrarna att Marga­ ret P ­ riddys näsben rubbades där det var avbrutet. Detta gav honom gåshud, så han drog till sig handen och tog ett steg 11

tillbaka. Han torkade omedvetet av handen mot det grova, mörkblå tyget i uniformsbyxorna och sedan insåg han att tyst­ naden – tillsammans med två par ögon som undrande titta­de på honom – betydde att det var meningen att han skulle ta kommandot; att det var meningen att han skulle göra något professionellt och polisiärt. »Isch !« sa han.

* Kriminalarna från Taunton tittade antagligen också på en massa amerikanska filmer på tv, tänkte Jonas när han såg hur de vandrade omkring i Margaret Priddys prydliga hem, stötte mot antikviteter, trängdes i hallen och klampade upp- och nedför den smala trappan som om de var en skara ameri­kanska marinkårssoldater som hade invaderat ett trädgårdsskjul.

Trots att de var experter när det gällde misstänkta dödsfall önskade Jonas i hemlighet att han aldrig hade kallat dit dem.

Naturligtvis skulle han inte ha kunnat låta bli att kalla dit dem, men i alla fall …

Jonas hade själv inte möjlighet att ta hand om annat än det mest vardagliga. Han var den ende representanten som poliskåren i Avon & Somerset hade i de sju byar som låg utspridda över ett stort område av Exmoorheden, där den böljade likt ett grönt och violett hav ända bort mot landets norra kust. Här bodde folk nere i dalsänkorna och lämnade de ljungklädda kullarna åt solen, vinden, regnet, snön och åt de täta saltluktande dimmorna som steg upp ur havet utan att bry sig om att de trängde in över land och som därmed suddade ut gränsen mot vattnet. Folk promenerade över de nakna kullarna men de framlevde sina liv i Exmoorhedens veck och fördjupningar där de var utom synhåll för nyfikna ögon och där ljuden bara nådde till nästa allmänning innan de kvävdes av en fuktig vägg med ljung och taggigt ärttörne.

12

Dessa skuggiga dalgångar där folk bodde, dolde undan­ gömda historier och glömda hemligheter, precis som de oräkneliga grunda vattendrag som rann fram över heden dolde stora mörka stenar.

Men den skara mordutredare som nu fyllde den tvåhundra­ åriga lilla tvåvåningsstugan med liv och rörelse hejdade sig aldrig för att lyssna till underströmmarna.

Jonas tyckte inte om kriminalkommissarie Marvel, inte bara för att den rödmosige kriminalkommissarien som pratade både vitt och brett hade ett namn som lät som om han var något slags ofelbar superhjältesnut, utan också för att kriminalkommissarie Marvel, då han lyssnade till Jonas redo­ görelse för hur han fann Margaret Priddy, hade skrynklat ihop ansiktet och sett ut som om det var något som luktade illa.

Det var inte rättvist. Jonas tyckte att han hade hämtat sig ganska bra efter det att han skamligt nog startat utredningen genom att säga »isch«.

Han hade försäkrat sig om att sjuksköterskan – en robust femtioåring vid namn Annette Rogers – hade tittat till Mrs Priddy klockan två på eftermiddagen utan att märka att något var på tok, och att hon sedan hade funnit Mrs Priddy död klockan kvart över fyra.

Trots att svaret var givet, hade han pliktskyldigast frågat Mark Dennis om det var möjligt för en kvinna att på något sätt själv krossa sin egen näsa medan hon sov, även om hon var förlamad från halsen och nedåt.

Han hade följt Mark Dennis och Annette Rogers till ytter­ dörren så gott som genast för att hålla vägen till och från brottsplatsen öppen.

Han hade undersökt sovrumsfönstret och snabbt hittat skrapmärken kring låset. Från fönsterkarmen var det bara gott och väl en meter och tjugo centimeter ner till den lilla utbyggnadens platta tak.

13

Han hade spärrat av brottsplatsen. Här i Shipcott betydde det att han hade stängt ytterdörren och satt upp en lapp på den som han rivit ut ur sin anteckningsbok. Han hade fun­ derat länge och väl på vad han skulle skriva på den, allt från det självtillräckliga »brottsplats« – något som verkade ganska skrattretande på ett utrivet stycke linjerat papper – »Polis !

Tillträde förbjudet« (alldeles för stöddigt) och »Ingen genom­ gång« (alldeles för vagt) innan han slutligen bestämde sig för »Vänligen stör ej«, något som vädjade till den goda sidan hos alla och som han var säker på skulle fungera. Vilket det också gjorde.

Han hade kontaktat Tiverton och meddelat att man funnit Mrs Margaret Priddy i Big Pot Cottage i Shipcott död och att det eventuellt handlade om ett brott, och Tiverton hade kallat in förstärkning från kriminalpolisen i Taunton.

Mordroteln i Taunton var en skara frustrerade kriminalare och den var för det mesta underbemannad på grund av olika fyllegräl som gått snett. Därför tyckte Jonas att Marvel borde ha blivit tacksam för att han ringde och inte öppet visat sig så föraktfull. Han insåg att inom polishierarkin var bypolisen – eller den »patrullerande konstapeln« som han officiellt kalla­ des – den som befann sig allra längst ner på skalan. Han insåg också att hans ungdom låg honom i fatet. En polis i hans ålder som var värd någonting borde vara i toppform – han skulle höljd i Kevlar, med strålande vapen, tömma höga byggnader i jakt på superbrottslingar och galningar med bomber – han skulle inte patrullera på bygatan, läxa upp ungdomar och fösa hem vilsegångna får i en liten sömnig landsortshåla. Det var ett jobb för en gammal man och Jonas hade nyss fyllt trettioett, så det luktade lättja och dumhet lång väg. Därför ansträngde sig Jonas verkligen att varken verka dum eller lat när han gick genom sina anteckningar med Marvel.

Det hjälpte inte mycket.

14

Marvel lyssnade med tom blick till den unge poliskonsta­ pelns rapport och frågade sedan: »Har ni rört vid henne ?« Jonas blinkade till och nickade sedan samtidigt som han rodnade.

Marvel trutade med läpparna. »Var ?« »På näsan. Doktor Dennis sa att den var bruten och jag kände efter.« »Varför det ?« Jonas märkte hur det hettade i ansiktet, för alla i rummet tycktes ha slutat med det de höll på med för att se på hur han blev grillad. »Jag vet inte, sir. Bara för att få veta.« »Bara för att det var skoj ?« »Nej, sir. Läkaren sa att den var bruten och jag kontrol­ lerade det.« »För att ni själv måste bekräfta hans diagnos ? Är ni mer kvalificerad än han ? När det gäller medicinska frågor ?« Allt Marvel sa dröp av sarkasm och Jonas såg i ögonvrån hur poliserna från Taunton såg på varandra, flinade och rull­ ade med ögonen. »Nej, sir.« »Var det någon annan som rörde vid henne ?« »Sjuksköterskan, sir.« »Var hon mer kvalificerad än doktor Dennis ?« »Nej, sir.« Marvel suckade och slog hjälplöst ut med händerna som om han gett upp jakten på en rånare. Gesten talade om för dem att man ju inte kan överträffa sig själv. »Då rörde alltså läkaren vid henne. Sedan rörde ni vid henne och därefter rörde sjuksköterskan vid henne.« Jonas brydde sig inte om att korrigera Marvel i fråga om ordningsföljden hos händelserna. »Ja, sir.« 15

»Någon annan ?« »Nej, sir.« »Är ni säker på det ? Inte mjölkutköraren ? Inte byfånen ?

Ni hämtade inte dit Gud och alla människor för att de skulle kunna få peta lite på henne ?« Nu hördes roade fnysningar från alla håll. »Det är jag säker på, sir.« Marvel suckade och frågade sedan: »Vad är det nu ni heter ?« »Poliskonstapel Holly, sir.« »Har ni någonsin hört talas om ordet ›brottsplats‹, Holly ?« »Ja, sir.« Nu hade Jonas börjat hata Marvel. Den där karlen höll på att göra en uppvisning inför sin grupp, och Jonas borde inte ha rört vid Margaret Priddys näsa, men trots det … »Har ni någonsin hört talas om att man kan kontaminera en brottsplats, Holly ?« »Ja, sir.« Nu höll Jonas förlägenhet på att svalna och ersattes av en kylig och avmätt vrede som var lätt att dölja, men som han visste alltid skulle finnas kvar på den där lilla steniga platsen långt inne i hjärtat, där han gömde all vrede, allt som inte var vänligt, ansvarsfullt och osjälviskt. »Och som ni väl förstår är det här inte särskilt bra ?« »Ja, sir.« »Det var dumt att göra det.« Jonas fick lust att slå till honom. »Ja, sir.« Ett leende spred sig långsamt över Marvels ansikte. »Och varför gjorde ni det då ?« Jonas var åtta år gammal och Pete Bryant hade kastat en cricketboll rakt genom taket till Mr Randalls växthus. Pete hade sprungit därifrån, men Jonas hade tvekat – och Mr Randall hade gripit tag i honom med en kraftig hand och 16

skakat om honom samtidigt som han hade skrikit just den frågan rakt i ansiktet på honom. Den åttaårige Jonas skulle ha kunnat tala om för Mr Randall att det var Pete som hade kastat bollen, men han gjorde det inte. Inte för att han var rädd, inte för att han inte ville skvallra utan bara för att det var för sent; skadan var ju redan skedd. Glasrutan var redan krossad, Mr Randall var redan arg, han hade själv redan fått blåmärken på överarmen, tårarna hade redan börjat rinna och hans självkänsla var redan krossad. Det enda han nu kunde göra var att gå hem så fort som möjligt så att han skulle kunna stänga sovrumsdörren efter sig och utan att oroa sin mor gråta över hur orättvist alltsammans var.

Nu svalde den trettioettårige Jonas samma beska medicin och vände bort blicken för att kunna se ut i fjärran över Mar­ vels gråsprängda hår. »Jag beklagar det verkligen, sir.« Marvel betraktade en aning besviket den långe unge poli­ sen. Han skulle faktiskt ha föredragit om den idioten hade börjat försvara sig och bli arg. Han älskade rejäla gräl. Men i stället hade poliskonstapel Holly gett med sig, lagt sig på rygg och som en hundvalp visat upp magen för hela världen.

Nåväl.

Marvel vände sig bort innan han sa något. »Ni kan gå nu«, sa han.

Som ett litet tecken på trots svalde Jonas svaret, sa inte »ja, sir« utan gick utan ett ord därifrån. När han kommit halvvägs nedför trappan hörde han att Marvel sa något han inte uppfat­ tade, och sedan att storstadspoliserna skrattade högt.

* Vilken utredning, tänkte kriminalkommissarie Marvel och såg ut mot den blygrå himlen över Somerset. En gammal död 17

kvinna med bruten näsa. Som om det skulle betyda något.

Men ett misstänkt dödsfall var alltid ett misstänkt dödsfall och det bidrog till att ge hans insatsstyrka (som han gärna ville kalla den då han diskuterade den med Debbie över någon sen middag) existensberättigande. Så om de kunde blåsa upp alla misstänkta dödsfall och få dem att framstå som mord, var det bara positivt.

Marvel hade varit kriminalpolis i tjugofem år. Halva livet.

I Marvels ögon fanns det inga andra brott som förtjänade utredning – ingenting som kom i närheten av dödens slut­ giltighet då den orsakats av någon annan. Enligt hans åsikt överträffade det överfall, stod mycket högre på skalan än rån, och gick till och med före våldtäkt. Visst fanns det gradskillna­ der – och alla fall var inte lika spännande. En del utredningar var ett enda långt och mödosamt knog från början till slut, några for i väg som raketer och förvandlades sedan till fiaskon, medan andra började helt stillsamt för att därefter fara i väg bortom all kontroll. Man kunde aldrig i början säga hur det skulle bli, men det som startade vartenda ett av dessa fall var det som fortfarande efter alla dessa år höll Marvel i gång.

Kroppen. Liket. Det där knivhuggna, strypta, slagna, skjutna, styckade eller förgiftade liket som en gång varit en människa dinglade varje dag som en kattleksak framför ögonen på ho­ nom – ständigt lika fascinerande, lockande och irriterande, och det påminde honom alltid om varför han var här och att jobbet måste göras.

Inbrottstjuvarna lämnade tillbaka tv-apparaterna, såren hos de misshandlade läktes och våldtäktsoffren levde vidare, fortsatte att gå till jobbet, handla mat, skicka vykort och sjunga i kören.

De mördade var döda och förblev döda.

För alltid.

Hur skulle en riktig polis kunna låta bli att älska de mördade 18

och den utmaning som de bjöd på från andra sidan graven ?

HÄMNAS MIG !

Marvel kunde aldrig höra den där spöklika rösten i huvu­ det utan att samtidigt föreställa sig något slags vid mörk kåpa som böljade fram och tillbaka i rättrådigt hämndbegär.

Det var upprörande.

Och Marvel blev ständigt upprörd.

Så småningom.

Till och med i ett fall som det här på ett ställe som det här förstod han att han skulle bli upprörd så fort det blivit bekräftat att döden skett genom våld. Han måste på sätt och vis se till att bli upprörd.

Men fram till dess var han bara en smula utled på allting.

Marvel suckade.

Margaret Priddys kropp hade flyttats till civiliserade trakter – eller det som man i denna håla med dess lantliga skogar kallade för civilisationen. Han avskydde att vara borta från stan. Han var född och uppvuxen i London. Battersea närmare bestämt, där de förkrympta lindarna som växte genom den spruckna asfalten var all den växtlighet han ansåg att någon skulle behöva uthärda. En gång hade han skurit in sitt namn i barken på en av de där lindarna och känt motvilja mot det fuktiga, grönaktiga trä som hans pennkniv hade blot­ tat. Ibland hade han som tonåring brukat hålla till i närheten av en busshållplats vid en park, men han hade sällan vågat sig in i själva parken. Han hade bara gjort det någon enstaka lördag för att sparka boll, men han hade inte ens då gillat det leriga, olivgröna gräset. Om man spelade bakom garagen eller under järnvägsviadukterna var det mycket renare och man kunde springa fortare. Gräs var överreklamerat, ansåg Marvel, och han beklagade sig ständigt över att större delen av polisdistriktet i Avon och Somerset där han till slut fått en fast tjänst, var täckt med sådan växtlighet.

19

Nu befann han sig i den här eländiga hålan mitt ute på en hed, där det inte ens fanns sådana bekvämligheter som stäng­ sel eller ladugårdar, och framför sig hade han den eländiga utsikten att tvingas leda en mordutredning omgiven av olika slags ärttörne, bondlurkar och hästskit, i stället för förstån­ diga bekvämligheter som bensinstationer med självbetjäning, begripliga vägskyltar och hans älskade pub The Kings Arms.

Rättsläkaren hade redan hittat flera sår och bristningar inne i Margaret Priddys mun där hennes läppar hade pressats mot tänderna och obducenten skulle antagligen finna ännu fler. Det enda som nu krävdes för att de skulle ha beviset för att det rörde sig om mord prydligt förpackat tillsammans med mordvapnet i en enda prydlig rättsmedicinsk påse, var att kriminaltekniska anstalten i Portishead bekräftade att den saliv och det slem man funnit på den mjuka kudde, som man hittat bredvid Mrs Priddy, kom från offret.

Marvel tittade på den tomma sängen kring vilken tre brottsplatsutredare klädda i vita engångsoveraller hukade sig som om de varit personer på väg till en maskerad utklädda till spermaceller. »Jag skulle vilja sätta dit sonen för det här«, sa Marvel till kriminalinspektör Reynolds. Marvel tyckte om att säga att han ville »sätta dit« någon för någonting. Det gjorde att han kände sig som om han var med i en film av Quentin Tarantino.

Visserligen låg hans accent från södra London honom i fatet, men den hindrade honom inte att göra sådana uttalanden. »Jag förstår, sir«, sa kriminalinspektör Reynolds försiktigt. »Han är väl trött på att se hur hela hans arv försvinner ner i hemsjukvårdens kloak.« »Ja, sir.« »Vad har vi kommit fram till ?« »Hittills ? Hårstrån, fibrer, kroppsvätskor …« »Sperma ?« 20

»Ser inte så ut hittills, sir. Bara de kroppsvätskor som finns på kudden, förutom urin förstås.« »Jag trodde att hon hade katet.« »Misstänker att påsen måste ha gått sönder.« »Då är det alltså tänkbart att gärningsmannen är nedpissad.« »Ja, sir.« »Härligt. Är det någonting som saknas ?« »Det ser inte ut som ett inbrott, sir. Om någonting har tagits, så visste i så fall mördaren exakt vad han letade efter och var han skulle hitta det.« Marvel såg sig omkring i rummet med de gamla, mörka möblerna. På slitaget runt de opolerade mässingshandtagen på byrån märktes att den använts under ett helt liv. Ingenting såg ut att ha blivit rubbat, till och med spetsduken på toalett­ bordet låg slät och verkade inte ha blivit tillskrynklad. »Jag vill ha namn på alla de sköterskor som arbetade här och hårprov från alla som varit på brottsplatsen.« »Ja, sir.« »Fingeravtryck ?« »Hittills har vi inte hittat några.« Det var en bitande kall januaridag och bara av den anled­ ningen kunde mördaren ha haft på sig handskar. Marvel hoppades emellertid att det inte bara rörde sig om någon opportunistisk inbrottstjuv som hade överreagerat då han, i det som han hade trott varit ett tomt rum, upptäckte att det låg en kvinna som tyst iakttog honom från sängen. Marvel hoppades att det var planerat i förväg. Om det var inbrottet eller mordet som varit planerat i förväg var fortfarande en ­öppen fråga, men det faktum att det knappast verkade troligt att de skulle hitta några fingeravtryck, tyckte Marvel gjorde hela fallet mycket mer intressant. Han avskydde att kasta bort sin begåvning på lägre stående, korkade individer och han hade – ända sedan han kom till Somerset – börjat bli en smula 21

trött på de utslagna fyllon som förvandlades från bråkstakar till mördare på grund av det olyckliga mötet mellan huvuden och trottoarkanter, och på de påtända tonåringar vars gene­ rositet när det gällde att dela med sig av sina verktyg hade återgäldats av otacksamma vänner som dog ihopkrupna vid pubtoaletter med skit både i byxorna och i ådrorna.

Nej, i Marvels ögon gjorde handskarna att mördaren blev ett värdigare villebråd.

Sedan återstod det att se hur pass värdigt villebråd det blev.

* Fyrahundra meter före skylten med texten VAR SNÄLL OCH KÖR LÅNGSAMT GENOM SHIPcOTT låg det hus där Jonas hade växt upp, samma hus från vilket hans föräldrar hade förts till sina gravar. Egentligen inget hus, snarare en stuga – fast stuga lät trevligare än vad det egentligen var, som om det var bilden utanpå en kartong med kola som man köpte i en souvenirbutik. Denna stuga var låg och hade tegelpan­ nor i stället för takhalm och den var sammanbyggd med den enda grannstugan som om de varit siamesiska tvillingar. De två stugorna stod och blängde över den smala vägen mot den höga häcken på andra sidan som utestängde både ljuset och utsikten från fönstren på nedre botten. På båda tvillingstu­ gorna fanns likadana namnskyltar i silvervit ek fastsatta på trädgårdsgrindarna: Rosenstugan och Kaprifolstugan. Som om Knoll och Tott varit två grannstugor på landet. I Rosen­ stugan bodde Jonas och Lucy, medan gamla Mrs Paddon bodde i Kaprifolstugan bredvid.

Jonas parkerade polisens blanka Land Rover bakom Lucys Volkswagen på vägen bakom Rosenstugan och han märkte att han fick hjärtklappning.

Han måste försöka behärska sig.

22

Han måste kliva långsamt ut på den torra, frusna marken och gå in genom ytterdörren i normal takt, städa badrummet, fylla torktumlaren och laga te – precis så som Mark Dennis hade sagt åt honom att han borde göra. »Lucy behöver dig. För hennes skull får du inte klappa ihop, Jonas. Det är viktigare nu än någonsin.« Han skulle inte klappa ihop. Han skulle skärpa sig. Trots att han varenda dag de senaste tre veckorna hade haft hjärtat i halsgropen av rädsla när han gick över den spruckna och ogräsbevuxna stenläggningen på trädgårdsgången, medan nycklarna dinglade som asplöv för vinden i hans darrande händer. Rädslan var nästan överväldigande – rädslan att ytterdörren när han öppnade den återigen skulle hejdas av hustruns mjuka kropp. Eller att orden skulle eka i det tomma huset när han ropade hennes namn och att han till sist skulle finna henne i ett badkar fyllt med ljummet, rosa vatten. Eller att han skulle komma in i det dunkla huset i vintermörkret och känna hur hennes nakna fötter nuddade vid hans ansikte, där de dinglade ifrån taket i trapphuset.

Jonas skakade på sig där han stod på tröskeln och ansträng­ de sig för att andas lugnt så att han inte skulle börja gråta av lättnad när han fick syn på henne, och sedan sköt han upp dörren. »Isch« hade hunnit före honom hem.

Lucy hälsade honom med detta ord och höjde frågande på ena ögonbrynet när han kom in i vardagsrummet. Om han skulle försöka gissa något skulle han tro att Mark Dennis hade berättat det för receptionisten, som i sin tur hade talat om det för Mr Jacoby eller någon i Mr Jacobys affär. Sedan kunde det ha varit precis vem som helst som spred det vidare hem till Hollys. Tidningsutbäraren Steven, mjölkutköraren, gamle Will Bishop eller någon av alla de besökare som Lucy ibland 23

tog emot, när hon inte låg lutad mot sin älsklingskudde med tofsar och tittade på de skräckfilmer som Jonas i en aldrig sinande ström beställde med post åt henne och som hon med ohöljd glädje tittade på där hon låg på sin soffa.

Han låtsades sucka och ryckte demonstrativt på axlarna så att hon började skratta. Det gjorde att hela hon sken upp. Jonas tyckte alltid att Lucy var vacker, men när hon log var hon det utan tvekan – till och med efter sjukdomens härjningar och de senaste veckornas påfrestningar. Hennes pojkaktiga ansikte med den fräkniga uppnäsan och de stora gröna ögonen gav henne i kombination med det kortklippta rödbruna håret ett nästan trolskt utseende.

Han kysste henne på huvudet och hon kramade hans hand och sa allvarligt: »Stackars Margaret !« Jo, det var verkligen hemskt med Margaret. Men det var en lättnad att få tala om döden som om det var vanligt skvaller för folk som bara betraktade döden som en händelse i förbi­ gående, och inte hade den som en tickande bomb i fickan. »Vad har du fått reda på ?« De bodde i en by mitt på Ex­ moorheden; hon skulle ha kunnat få höra vad som helst. »Att någon har slagit ihjäl henne.« »Antagligen. Fallet är överlämnat till Taunton nu.« Han kramade hennes hand och märkte till sin lättnad att den var varm och stadig, sedan vände han sig om och satte sig bredvid henne på soffkanten. »Hur känner du dig, Lu ?« Det var en fråga han i en eller annan form hade ställt till henne varje dag under nästan tre år. Ibland tyckte han att det lät konstigt när han sa det, vid andra tillfällen var det ett utstuderat nonchalant »Mår du bra, Lu ?«. Han kunde ibland nöja sig med ett frågande ögonkast tvärs över rummet, och då besvarade hon det med ett leende eller en axelryckning.

Ibland behövde han inte ens fråga.

24

Det var de där dagarna när han kom hem och fann henne hopkrupen och flämtande av de kraftiga krampryckningarna från sammandragningen i bröstkorgen, i det som av MSpatienter ibland kallades gördelkänsla, eller när hon föste omkring en krossad tallrik eller utspilld mat med sopborste och skyffel utan att hon kunde få det att fungera med sina spastiska händer som från början hade orsakat eländet. ­Ibland, när han hittade henne så där, brukade han dra filten över dem båda två på soffan och smeka hennes armar tills hon kunde slappna av och till sist somna; vid andra tillfällen höll han om henne då hon darrade och grät och med ilsket förvridna händer slog mot sin egen allt sjukare kropp. Jonas hade aldrig gråtit tillsammans med henne – aldrig gett efter för den själv­ ömkan som det skulle innebära.

När hon hade fått sin diagnos hade allt förändrats – både hemma och på arbetet. Han hade dragit tillbaka en ansökan om tjänst vid antiterroristavdelningen och i stället sökt den här placeringen i en håla där han var i stort sett okänd och kunde anpassa jobbet efter hur mycket han behövdes hemma, i stället för tvärtom. De flyttade till Rosenstugan som hade stått igenbommad ända sedan hans föräldrar dog. Jonas hade aldrig velat flytta tillbaka dit men han kände till trakten; han kände människorna; han förstod att det skulle vara lättare att jobba på Exmoorheden än att lära sig knepen på en ny plats och han insåg att det skulle bli lättare att ta hand om Lucy här.

Men ibland kunde inte ens allt detta välbekanta lugna hans sinne. Ibland – när han visade fotvandrare vägen till Dunkery Beacon eller talade med föräldrarna till en tonåring som hade en halvflaska vodka i sig och var styv i korken – kunde Jonas uppleva en nästan överväldigande lust att hoppa in i sin bil och köra hem för att titta till Lucy. Första gången han hade upplevt detta hade han gett efter och som i blindo kört på de slingrande vägarna i nästan hundra kilometer i timmen.

25

Sedan hade han rusat in genom dörren, ropat hennes namn och hon hade panikslagen störtat nedför trappan i deras lilla stuga så att hon nästan föll nedför de sista trappstegen. Han hade lyckats fånga upp henne nedanför trappan och som vanligt utbrustit: »Är allt bra med dig ?« och hon hade slagit honom på armen för att han hade skrämt upp henne.

Det var på den tiden när Lucy fortfarande kunde gå uppoch nedför trappan som vanligt. Jonas ville ta ett lån för att installera en trapphiss, men hon sa att hon gillade att ligga på soffan och titta på tv under dagarna och att hon gillade utmaningen att hasa sig uppför trappan på rumpan för att kunna gå på toaletten. »Det håller mina armmuskler i form«, hade hon sagt den gången bara för att retas med honom. »Andra kvinnor betalar en förmögenhet för att få den sortens träning.« Han skrattade för att göra henne glad och påpekade inte vad de båda två visste – att för tre år sedan skulle Lucy Holly ha kunnat gå på händer uppför trappan om hon hade fått lust att göra det. Hon hade varit den vigaste kvinna Jonas någonsin träffat. Till och med då han precis hade slutat sin utbildning vid Portishead, hade han fått anstränga sig för att kunna hålla jämna steg med henne under de åtta kilometer långa löprundor de brukade ta tillsammans. Lucy var inte den som trivdes på gym. Hon sprang, hon simmade, hon red och cyklade, och under den första vintern då Jonas hade fått tjänst hemma på Exmoorheden hade hon ibland ställt upp för traktens kvinnliga fotbollslag, Blacklanders damlag. Nu log Jonas en aning åt minnet av hur hans lilla fru med blixtrande ögon och fladdrande hästsvans käftade emot domaren tills den stackars kuvade mannen tog tillbaka ett felaktigt domslut och dömde till hennes förmån. Under nittio minuter en gång i veckan var »damlag« en uppenbar eufemism.

Nu verkade det ha varit evigheter sedan.

26