9789127130876 by Smakprov Media AB

Nominerad till Augustpriset 2011

»Elisabeth Åsbrink har skrivit en av höstens viktigaste böcker. Den måste läsas inte bara som historia utan som levande historia.« aftonbladet

»Åsbrink har avslöjat nya detaljer om Ingvar Kamprads bruna böjelser. Men de hårda journalistiska insatserna bleknar ändå i jämförelse med hennes förmåga att levandegöra Otto Ullmanns historia.« expressen »Vad Åsbrink vill är att levandegöra de mördade – och hon lyckas i hög grad.« dagens nyheter Författarfoto: Cato Lein Omslag: Lotta Kühlhorn

Allt har hänt. Elisabeth Åsbrink har utgått från de bevarade breven till Otto. Hon har kartlagt bakgrunden till den hemliga barntransport som genomfördes på initiativ av den svenske ärkebiskopen. Hon visar hur svensk flyktingpolitik styrdes av hänsyn till arbetsmarknadens krav och ger oss en bild av ett Sverige vi gärna glömmer – ett Sverige präglat av judehat och undfallenhet gentemot nazismen.

»Elisabeth Åsbrinks dokumentärroman Och i Wienerwald står träden kvar är både ett skakande tidsdokument och raseri omvandlat till hisnande vacker prosa.« upsala nya tidning

Femhundra brev. De ligger i högar, noggrant sorterade efter årtal och datum. Först maskinskrift på tunt papper – bokstäver på långa, raka rader – som en monolog utan pauser. Sedan allt kortare hälsningar, handskrivna försök att hålla hoppet levande. Frimärken sitter kvarklistrade på kuverten. Ibland är Hitler brun, ibland mörkblå. Först kostade han 10 pfennig, men med åren blev han något dyrare. Hur många minns vi av dem som levt före oss? Vem kan förvänta sig att bli ihågkommen? Och – vem kan minnas alla?

eli sabe th åsbr i nk Och i Wienerwald står träden kvar

Journalisten Elisabeth Åsbrink debuterade 2009 med Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander. Boken väckte stor uppmärksamhet och nominerades till Augustpriset i fackboksklassen samma år. År 2010 utkom hon med boken Bläck – tatueringar hud minnen, tillsammans med fotografen Björn Abelin. Samma år tilldelades hon Jarl Alfredius stipendium för att hon »med stor nyfikenhet och känslighet gång på gång förmår skildra dagens samhällsfrågor«.

en kall februarimorgon 1939 står sextio barn på en tågstation i Wien. De ska räddas från nazisternas förföljelse – till Sverige och friheten. Bland dem finns Otto, tretton år, enda barnet till journalisten Josef och Elise. Hans föräldrar försöker överleva i nazisternas Wien och beslutar sig för att skriva ett brev om dagen till sonen, tills de återförenas … I Sverige blir Otto dräng, och går från gård till gård. När han är sjutton kommer han till godsherre Kamprad i Småland. Familjen tar emot den judiske flyktingen, trots att de håller på »farbror Hitler«. Sonen i familjen, Ingvar, och Otto blir vänner, och Otto blir en av de först anställda i hans företag, ikea.

»Men Åsbrink förmår att i det lilla synliggöra det stora och obehagliga. Skickligt visar hon hur antisemitismen genomsyrade vardagliga föreställningsvärldar. Det är därför en viktig och angelägen bok hon skrivit om en tematik med länkar till vår tid.« svenska dagbladet

elisabeth åsbrink Och i Wienerwald står träden kvar

»Ett storverk.« Smålandsposten ISBN 978-91-27-13087-6

9 789127 130876

Asbrink_Och i wienerwald_org_okt.indd 1

2011-10-27 16.14

tt barn stod utanför ett hus, i en stor stad. Det är förfluten tid. En flod delar staden som ett sår men sju broar ligger stygn och håller ihop, förbinder kullarna med plattlandet och grönskan med avgaser. Budapest. Pojken lekte på det lilla torget utanför huset där han bodde. Hans far arbetade, hans mor var hemma i lägenheten några trappor upp. Han saknade syskon, och kamraterna måste ha varit på annat håll. Han var fem år gammal och kanske tyckte han om att vara ensam. Så kom någon förbi, stannade till och såg på honom. En vuxen, som skrek så att pojken tvärt slutade leka. Själva ordet hade han aldrig hört förut men svordomen, tonfallet, agget gick inte att ta miste på. Inte blicken heller. Den såg rakt på honom. Om jag gör ett uppehåll där. I ett annat land, en annan stad med ett annat vatten, med andra broar som spännband för att hålla ihop, fanns ett annat barn: en flicka. I London. Hon gick redan i skolan, ingick i kamratlekar, vänskapsintriger och hennes högsta önskan var att gå på pojkskolans årliga dans. När hon faktiskt fick brevet med den förtryckta inbjudan blev hon därför mycket lycklig – kanske skröt hon inför vännerna – ända till den stund det gick upp för henne att kortet var handskrivet; det var ett låtsaskort, en förfalskning. Någon (flickan anade en försmådd kamrat bakom fällan) hade velat se henne gå finklädd och förväntansfull till dansen, bara för att bli nesligt avslöjad i dörren med ett nej. Flickan grät av ilska och klagade för sin mor. Modern blev också arg, och talade med flickans far; de borde gå till rektorn, den bedrägliga straffas och dottern få en ursäkt. Men fadern lät sig inte beröras utan svarade istället med ett: ”Schh”, och ett: ”Låt bli.” Sedan sa han ett ord som flickan sedan dess avskytt och aldrig velat kännas vid. Han sa: ”Nej, så gör inte en (ordet). Vi löser inte problem genom att ställa till nya, vi orsakar inte bråk. Det strå som böjer sig i vinden bryts inte.” Flickan minns känslan av svek än, fast hon nu fyllt åttio. Att inte få upprättelse, att stå utan försvarare, bli identifierad med det där ordet – allt blev till en spricka inåt. 5

Som av en händelse var det samma ord (med tillägget jävla) som den ensamlekande pojken hade fått höra av främlingen. Och eftersom pojken bara var fem år gammal hade han inte förstått, utan gått in i porten, uppför trapporna till sin mamma, och frågat: ”Jävla jude – vad betyder det?” Hans mor sa inget om att hon låtit döpa honom. Hon sa bara att det finns två sorters människor: goda och onda, och så blev världen lite mer begriplig för ett barn. Som av en händelse möttes pojken från Budapest och flickan från London som vuxna, kände igen varandras avgrunder och förälskade sig. Som av en händelse fick de sedan själva ett barn, och lät henne ärva känslan av främlingskap – den fanns ju i ett sådant överflöd. De lät henne också få del av det där ordet, men som om det var en åkomma. Hon fick höra: ”Schh.” Hon fick höra: ”Ju färre som vet, desto bättre.” Och, senare: ”Bra att dina barn fick en icke-judisk far, så går det fortare ur blodet.” Det är en historia, min.

Mutti. Pappa. Det är som om ni aldrig funnits. Ändå är jag född.

i känner inte varandra, men hon har läst min bok. Vid vårt första möte talades vi knappt vid. Nästa gång gjorde vi sällskap över en bit mat och gick sedan på en konsert. Där, på en plats som var främmande för oss båda, i ett ljudrum av distade gitarrer och bas, började hon tala. Det var inte helt lätt att höra vad hon sa. Men hon närmade sig. Hon bar på något och försökte med orden bygga en bro så att lasten kunde nå fram. Skulle man fråga henne om hennes ursprung, skulle hon svara Småland. Ändå ger hon mig femhundra brev från Wien. Först vet jag inte om jag vill ha dem. Sedan kan jag inte tänka på annat. De ligger förvarade i en stor vit låda med lock, tillverkad av styv kartong och inköpt på IKEA. Just detta faktum skulle man kunna tro beror på en ödets ironi, eller – om man är lagd för psykologiska tolkningar – för ett utslag av hennes undermedvetna. Kanske ett resultat av ömhet, eller svart humor. Otto har sorterat breven. Sedan dess har ingen egentligen rört dem, än mindre läst. Men hon, Ottos dotter, vet ändå vad de innehåller. Ett varv paketsnöre, en vanlig bondknut skiljer högarna åt, ett år från ett annat. Är breven gamla, är sjuttio år en lång tid? Eller, en tidsperiod kortare än ett människoliv och av lika ifrågasatt värde. Nå. I den vita lådan har de legat, tätt skrivna, i kronologisk ordning, ett epicentrum av sorg.

åratal hade minnena stått oanvända. Som om de väntade på att han skulle ta steget in, till skuggorna och löven. Men han hade sett åt ett annat håll. Tänkt bort. Så fick han plötsligt en knippa nycklar i sin hand. Ett brev kom, ett kuvert med fotografier; dagar utan ordning, stunder utan datum, blickar utan ord. Det var naturligtvis Mitzi som hade tagit hand om bilderna och sparat. Och när allt var över hade hon lagt det mindre kuvertet i ett större, skrivit Otto Ullmanns namn, och sänt det till honom i Sverige. Han hade fått syn på sig själv. Han hade mött den ljusa blicken hos sin far. Josef! Han hade sett sin barnakropp förankrad i sin mors famn. Der Blade, tjockisen, hade de kallat Elise för hennes kurvor och mjuka hull. Otto och pappa hade bildat lag, männen mot modern, och roat sig så ofta de kunnat på hennes bekostnad. Sedan tog hon hand om dem när de fick feber, och bekymrade sig om de varit ute för länge i kyla eller regn. Pappa och Mutti hade delat Ottos värld mellan sig. De hade fått barn sent i livet, och sonen blev en självklar mittpunkt, de lämnade honom inte med blicken. Hos den ängsliga Elise hade han fått sin hälsa och bekvämlighet organiserad. Det var hon som hade sett till att favoritmaten lagades, att kläderna ersattes med nya, renare och större när det var dags och att minsta skråma förbands med omsorg. Pappa däremot, hade tagit med honom ut, tänjt hans sinne och öppnat världen. Operahusets röda sammet. Boxningsringen. Balettstången. En ren backhand på tennisplan. Samtalen längs med Donaukanalen om fotboll, gud och vikten av en god utbildning. Det var Josef. Fotografierna från slutet av trettiotalet visade dem som de en gång sett ut, i ljuset från dagar som för länge sedan slocknat. Där stod män i skuggsvarta hattar bredvid kvinnor i vida, rutiga klänningar. Där syntes Josef nedanför österrikiska berg och Elise med vita sockor i lågskor om sommaren. 10

Var det så Otto drömde dem om nätterna? Var de fortfarande föräldrastora trots att han vuxit förbi dem för länge sedan? Var de fortfarande fyrtiofem år gamla, trots att de var döda? Var de fort farande nära med sin kärlek? Josef måste ha varit van vid att alltid ha kamera med. Kanske var det därför de sällan poserade utan istället avbildades medan vardagen pågick, under promenaderna, på trottoarerna, i parkerna. Stadsgata efter stadsgata i det stora Wien avverkades samtidigt som fotografierna togs – snapshots, fyllda av sommar. Värmen syntes i deras ansikten, i trycket över pannan, i Elises luftiga klänningar. Otto i lederhosen, med tygkanin i handen eller bärande sin skolväska. Otto med tant Minas foxterrier som alltid drog i kopplet. Otto som kom dragande på sin sparkcykel. Elise på semester, i en lummig trädgård på landet eller i ett varmt hav, blickande in mot strand. Vågade hon doppa sig? Josef såg nöjd ut på alla bilder. Han fick kollegan intill att skratta, det syntes på blicken att Josef just hade sagt något vitsigt. Han höll sin son i famnen, han lekte och samtalade som om han inget bättre visste än livet med sin tjocka hustru och deras lille Otto. Minnesbilder. Idealbilder. Åkallan av avsatta makter. Wien är staden mitt i Europa där de en gång gick med paraply som skydd mot heta sommarsolen, matade duvorna i parken, sparkade boll, tog en glass och levde sitt familjeliv. Troligen föddes Ottos pappa Josef i Wien, dit hans föräldrar hade flyttat från staden Iglau som en gång låg inom gränserna för dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Josef hade tre bröder och en syster. Den kvinna som födde honom är ett av många torrt prasslande namn i ett släktträd där själva stammen är borta och bara skugga står kvar. Jag vet att Josef ville vara glad. Men om det betydde att han verkligen kände glädje är inte säkert. Och jag kan slå fast att han fann nöje i att formulera sig i långa, invecklade meningar med många, på varandra följande, bisatser. Han njöt av att ta del av olika sportsliga utmaningar, där hängivna idrottsmän mötte varandra i fotboll, tennis eller friidrott. Josef hade ett gott öga för de små förändringar en 11

ny tränare kunde åstadkomma med en löpares steglängd och armföringsteknik. Han var sannolikt inte en tillräckligt skicklig idrottare för att själv bli professionell, men insatt nog för att analysera rörelserna hos elva spelare med boll så att den svaga länken i kedjan blev synlig även för den måttligt intresserade åskådaren som då fick tillräckligt med insikt i spelet för att dra egna slutsatser om matchens utgång. Josef tyckte om att skriva. Han blev sportjournalist. Säker kan man inte vara, men troligen ärvde han några insikter som naturligtvis går att formulera – men antagligen nådde de honom ordlöst: Kunskap kan ingen ta ifrån dig. Även detta kommer att gå över. Ett strå som böjer sig i vinden bryts inte. Etthundratrettio år efter att Josef Ullmann föddes – när han sedan lång tid tillbaka är mördad – uttalar jag hans namn. Elise Kollmann kom till Wien från Mähren. Precis som Josef, hade hon fötts in i Österrike-Ungern men efter första världskrigets slut kommit att befinna sig i Tjeckoslovakien utan att någonsin ha flyttat. Hennes hår var brunt, vågigt och tjockt. Kanske reste hon från föräldrahemmet i Brno tillsammans med systrarna Margarethe och Adolfine, alla tre stadiga kvinnor med mörka ögon. De använde smeknamn hellre än de givna, officiella namnen. Alltså förkortades Elise till Lisl, Margarethe kallades Grete och Adolfine blev Nuny. När de lärde känna Josef, kallade de honom Pepi. De fyra umgicks, blev vänner. Och vid någon tidpunkt, oklart när, gifte sig Lisl med den två år yngre Pepi och bytte efternamn från Kollmann till Ullmann. Fann hon nöje i idrott? Hon tyckte i alla fall inte om att skriva, trodde inte att hon kunde. Ändå skulle hon komma att göra sitt bästa, tvingad av omständigheterna. När Lisl var trettiofyra och Pepi var trettiotvå år gammal, fick de sitt enda barn. Den 20 juli 1925. De vaggade sin son Otto i samma goda förhoppningar och lyckönskningar som föräldrar alltid har gjort. De gav honom smeknamn 12

(guldpojken, Wuzi, Mucki pucki), de hoppades att släktens fula näsa inte skulle manifestera sig, men däremot språkbegåvning, musikalitet och bollkänsla. De ville att pojken skulle bli både känslig och rationellt tänkande, lät honom både dansa balett och träna boxning och önskade att både ärvda och förvärvade egenskaper skulle bära riklig och oanfrätt frukt. Han blev en spenslig pojke med mörk kalufs, snabb i både kropp och tanke. Om sommaren lät de barberaren snagga honom och hans oregelbundna drag och mörka ögon framträdde. Lisl och Pepi såg att han var det vackraste av barn. Deras ende. Kanske tyckte Lisl att hon var för gammal efter fyllda trettiofem, eller var deras önskan att få en son så stark, att när de fått sin Otto ville de inget mer? Han växte upp utan syskon, utan att behöva tävla med något annat än sitt eget behov av att vara bäst. Och som andra självklarheter behövde det aldrig uttalas, att inget annat var gott nog. Pepi, Otto och Lisl – de tre var oupplösliga delar av varandra. Och de önskade inget annat. Naturligtvis blev han bortskämd. Som om han hade två mödrar blev Otto omhuldad av Lisl och hembiträdet Mitzi om vartannat. Mostrarna Nuny och Grete tävlade både med varandra och hans faster om att ge honom sötsaker och presenter i utbyte mot kramar eller alltför blöta pussar, medan Pepi och morbror Paul förde långa samtal med honom om musik, politik och idrott. Otto blev viljestark och van vid att hans åsikter vägde tungt. Blev det inte som han önskade ilsknade han till, men han hade lätt att bli glad igen. Oftast fick han ju sin vilja igenom. Så växte han upp till ett kärleksfullt och självupptaget barn, snabb att ge presenter för att han alltid fick många, men också otålig och rastlös. De inpräntade visserligen vikten av anständighet och god bildning, men Ottos belevade sätt och förmåga att konversera berodde mest på att familjen bestod av en samling medelålders tidningsläsande litteratur- och operaälskare – vuxna som alltid skrattade åt hans 13

skämt, lät honom boxas när han var på det humöret, spela fotboll när han var på ett annat, lät honom bestämma för att det roade dem och för att de höll honom högre än allt annat. Och så den snälla, tillgivna Mitzi. Som sagt, säker kan man inte vara. Ändå vågar jag slå fast att Elise – en kvinna jag aldrig har träffat – älskade sitt barn. Och vid sidan om att Otto skulle studera, tjäna pengar, vara populär först bland pojkarna och sedan flickorna, bli en god son som samtalade med sin mor om livets svårigheter och glädjeämnen, som tog sig tid att fråga om hennes välbefinnande samt följa hennes råd – så ville hon en enda sak (en mer högmodig önskan får man leta efter): Hon ville att Otto skulle bli lycklig.

pårvagnen från stadens mitt stannade till vid Radetzkyplatz och följde sedan rälsen längs Löwengasse. Där åkte den förbi först en skola, sedan kyrkan, och därefter bagaren, skomakaren och mjölkaffären. Ottos kvarter var inte fula, men inte heller vackra. Inte som den herrskapslika Praterstrasse där alla söndagsflanerade arm i arm, judar och kristna om varandra. Men inte heller som Taborstrasse där serveringarna låg tätt med sitt svarta kaffe, tidningar och schackspel. Löwengasse var varken gränd eller huvudgata, varken mål eller mening. Stadsfåglarna som landade på spårvagnens luftkablar satt där som av en händelse och människorna på trottoaren var alla på väg, antingen hem eller bort. Ingen sökte sig dit för gatans egen skull. I början av sextonhundratalet var stadsdelen Leopoldstadt ett obebyggt stycke mark i Wiens periferi. Den som av någon anledning ville dit måste gå till heden som saknade träd – så kallades platsen – och det var dit Kejsar Ferdinand II hänvisade stadens judiska befolkning. Drar man med fingret på kartan längs med de numera tättbebyggda gatorna Kleine Pfarrgasse, Grosse Schiffgasse, Krummbaumgasse, Kermelitergasse och Taborstrasse, uppstår ett avgränsat område. Där: baka sitt osyrade bröd, hålla sina marknader. Judarna. En trädlös hed. Vid tiden för Ottos födelse ansågs Leopoldstadt fortfarande vara en judisk stadsdel, trots att majoriteten av de boende var kristna. Ibland följde människorna sin trosriktning, ibland gick de åt motsatt håll. Löwengasse nummer 49 var en enkel, osmyckad byggnad. När huset mittemot skröt med jugendgirlanger i nyansen engelskt rött, och det på hörnet stod gräddvitt med guldklocka och balkonger som pärlhalsband, låg 49:an stadigt mitt i med en slaktarbutik intill porten. Otto bodde i lägenhet nummer 15 tillsammans med Lisl, Pepi och moster Grete – och så hembiträdet Mitzi som hade kommit till dem som en ung flicka från landet. De levde sina liv och drömde sina drömmar i fyrarummaren, två kvarter nedanför Donaukanalen. I Österrike. Inte inom det tyska rikets gränser, inte ännu. Än så länge 15

gick Otto i skolan och Pepi utövade sitt yrke som redaktör för sportsidorna på tidningen Wiener Tag. Efter en dag på jobbet brukade han somna stående på spårvagnen, men vakna just i tid för att kliva av. Hans lön räckte för en bekväm tillvaro, för kvällar på operan och lördagseftermiddagar på fotbollsläktaren, för helgmiddagar med smörkrämsrullar till efterrätt och en hyfsad lön åt Mitzi. Om söndagarna packade de korgarna och tog spårvagnen ut till Wienerwald, där de vandrade på stigar och över slänter tillsammans med moster Nuny och hennes man Paul. De tog med sig fotbollen och spelade när de hittade öppen mark. Om det var varmt, sprang Otto med bar överkropp. Sedan satte de sig i den grönskande skuggan, läste böcker eller planerade sin årliga vistelse i Bad Ischl. De samtalade om somliga idrottshjältars skador och resultat, de vilade sig från vardagens krav och vanor – kort sagt, de njöt av att vara lediga tillsammans i solfläckar och lövsus, allt under träden i Wienerwald. Alla vuxna i familjen gladdes åt att barnet Otto inte bara var intelligent och musikalisk, han hade också en uppenbar känsla för språk. Pepi bad Paul att ge honom privatlektioner i grekisk grammatik, latin och engelska. Pojken – med sin intelligens – kanhända läkare eller jurist vore det rätta yrket? Det är inte svårt att se dem framför sig. Mutti Lisl höll Otto i hand när de promenerade, så länge han tillät det. Pappa Josef var ett huvud längre än sin hustru, med stadig kroppshydda och tydlig flint. Han gick gärna med händerna i fickorna, och hans vida byxor slutade strax under knäet där de stoppades innanför strumporna. På tennisbanan bar han naturligtvis vitt. Och Otto. I små kavajer – en mörkblå med dubbla slag, en blåvitrandig med dubbla slag, i kortbyxor nästan jämt. Han var ju bara ett barn.

et är naturligtvis möjligt att leta efter en utgångspunkt. Man kan ägna hela liv åt att avsöka tiden dess tecken, som om den gick att visitera. Man kan försöka arrangera den i kronologisk ordning, se det inbördes förhållandet mellan ett visst antal avgörande händelser. Som den första gången. Eller, den sista. Den tredje drottningen, den fjärde förordningen, den femte sanningen. Det hela blir ett försök att skapa ordning där ingen ordning finns, och då är ett årtal så gott som ett annat. Som 1926. Otto Ullmann var ett spädbarn med bruna mandelformade ögon. Han tyckte om att gunga i knäet på sin mor och sin far hemma i fyrarummaren i Wien. På vårkanten det året föddes Ingvar Kamprad på Hvita Korsets förlossningshem i Pjätteryds socken. Också han var sina föräldrars första barn. Också hans historia börjar, liksom alla människors, långt innan dess. Man kan lika gärna gå tillbaka nästan hundra år i tiden, till Radonitz i Böhmen. Fanny var liten och späd, med fina drag. Hennes man Achim var fyra år äldre, längre, blondare och kraftigare. Ingvar har ärvt sin farfars drag över panna och ögonbryn. Det måste ha funnits rikligt med skam och Fanny måste ha fötts rakt in i den. Hennes egen mor. Hennes unga mor och en gift man. Så blev Fanny till, utanför äktenskap, utanför familj, på fel sida gränsen. Den gifte mannen slapp fri, lämnade en rejäl bunt pengar efter sig som förlåt och så var Fannys mamma och hennes skambarn ensamma. För pengarna köptes en krog och där växte Fanny upp. Hon serverade, städade och hjälpte. Hon fick en ny pappa och tog hans namn. Där under fanns skammen kvar som ett lager hud utanpå huden, ett lager smuts utanpå det skrubbade. Och sedan klev Achim in på krogen. Eller stormade han kanske: hett temperament. Stort gräl med sin familj på slottet. Han ville inte med sin framtid vad de krävde. Han ville vara med sina närmaste vänner hundarna i skogen. Han ville röra sig fritt och lämna pappersexercis och familjetradition bakom sig. Oacceptabelt med hans sachsiska godsägarbakgrund, oacceptabelt. Han försökte lämna 17

allt och klev in på vägkrogen, och där stod Fanny med en blick som trängde igenom det mesta. Så lyder i alla fall släktens gång på gång återberättade minne: två stolta människor utan något att vara stolta över. Tycke uppstod. Strax därefter stod de tillsammans i Herr Schmidts ateljé. Bakgrunden är neutral. Nygifta? Han rak med en stor hand om hennes smala liv. Hon, snörd i ljus klänning med krås, vrider sig mot honom som om det blåste och han var lä. Fanny och Achim. När det nog var tvärtom. Och, nej. Hon blev inte accepterad av hans familj. Med två små söner beslutade de sig för att emigrera. Ett nytt land, ett nytt liv, egna jaktmarker för honom och hans älskade hundar. Artonhundratalet hade kommit ungefär halvvägs och Achim investerade i en fastighet: 54 000 riksdaler för skog, kreatur, gröda och ett magasin råg. Varför de lämnade Böhmen spelar inte längre någon roll. Elmtaryd hette gården som nu blivit deras. Jorden var stenbunden men bördig, skogen både stor och vacker. Inget av det här är egentligen nytt, men inget av det är heller särskilt gammalt. Människor vandrar över gränserna, söker nya liv. Skälen varierar men är häpnadsväckande nog ofta lika. Som för de flesta invandrare innebar Fannys och Achims nya liv hårt arbete, kanske mötte de motstånd från den okända omgivningen, de hade nog trott att fler talade tyska, måhända var de mer vana vid starka föräldrars råd än vad de förstått och kanske uppstod dålig ekonomi som en följd. Hur det nu var. Achim sköt sina två jakthundar först och sedan sig själv. Kvar blev Fanny, den späda men viljestarka, med sönerna och en ännu ofödd dotter. Hon gifte aldrig om sig. Ogina grannar flyttade rågångar för att krympa hennes mark tills allt som återstod för henne var att det förödmjuka sig och be sin tyska svärmor om hjälp. Men det lönade sig. Svärmodern ryade med männen på lantmäteriet så att rågångarna flyttades tillbaka. Svenska språket lärde sig Fanny aldrig, men prästen i kyrkbyn talade ju tyska och var villig att bistå. Så styrde Fanny och ställde i ensamhet och tog sig själv och gården fram till den dag då äldste sonen Feodor fyllde tjugofem. Från den dagen var gården och ansvaret hans. 18

Fanny Kamprad. Hennes son Feodor. Sedan Feodors son, Ingvar. Ledare alla tre. En kedja namn som stod för viljestyrka och beundran av viljestyrka, och som förde den tanken vidare till varje ny generation. Farmor Fanny var den person som Ingvar skulle komma att beundra mest. Mer än pappa Feodor. Till och med mer än farbror Hitler. Men betyder det att allt var hennes fel?

lmhult 2010. Bordet mellan oss är runt och blankt. Vi har varsin kopp automatkaffe. Muggarna i vit plast är så tunna att hettan kräver två. Slöseri, skämtar vi vid automaten: två muggar för en kopp kaffe. I Småland. Sedan sätter vi oss. Ingvars assistent är med. Det går bra att spela in samtalet. Det går bra att ställa frågor. Allt går bra, det råder en trevlig anda av öppenhet och samförstånd. Först efteråt undrade jag vad det egentligen var som gick bra. Elisabeth: När de här skriverierna kom – var det då du sökte upp Otto – eller hur var det? Ingvar: Ja, jag skrev då ett förlåtelsebrev till egen personal som publicerades i vår lilla personaltidning. Där jag sa att det är mitt fel. Det är en katastrof. Jag ångrar mig bittert att jag har haft den uppfattningen. Jag kommer inte riktigt ihåg ordalydelsen, men jag bad om förlåtelse. Och till svar fick jag ett brev där det stod: ”Vi förlåter dig gärna, Ingvar” och: ”Du betyder allt för oss.” Och så var det undertecknat av hundratals medarbetare (…) Jag skrev också till vänner och skickade kopia av min skrivelse, men jag kan inte komma ihåg om jag skickade … Allting var ju jädra nervöst då. (…) Du förstår, jag kontaktade kanske tjugofem människor per telefon och hundra som jag kände av olika sorter och bifogade det jag hade sagt till personalen och det svar jag hade fått av personalen. (…) Elisabeth: Men du tror inte att du ringde honom personligen … Ingvar: Nej. Nej. Elisabeth: Och bad om ursäkt? Ingvar: Nej. För då skulle jag ju ha haft hans adress till exempel. Och det hade jag ju inte. Elisabeth: Eller telefonnummer?

Ingvar: Nej. (suckar) Jag ska inte svära på detta nu. Du menar att jag skulle ha fått telefonnumret av Karin och ringt upp honom. Men det tror jag inte. (…) Elisabeth: Att du skulle ha kunnat kontakta honom … det låter inte som en omöjlighet? Ingvar: Nänämensan! (…) Men har jag gjort det? Jag kan uppriktigt inte säga det. Hade jag haft hans telefonnummer är det jäkligt sannolikt att jag hade ringt. Hade jag hans telefonnummer?

m Otto hade levt i dag, hade jag kunna fråga om han såg den svenska filmen Petterson & Bendel i sin barndoms Wien. Men han hade antagligen svarat nekande. Visserligen älskade han film på bio, men det skulle vara spännande historier som utspelade sig bland berg, gärna i Alperna. Att hans välutbildade föräldrar skulle ha tagit honom på en visning av den svenska filmen är heller inte troligt. Särskilt inte med tanke på vad som hände i Berlin. Den där Bendel är en listig jävel och Petterson en stilig karl. Arbetslösa när de möts, finner de tillsammans olika sätt att försörja sig – allt från att sälja violer till att ta över ett litet företag. Josef Bendel råkar få reda på att företaget snart kommer att gå omkull, men säger inget till sin kompanjon. Istället säljer han snabbt sin andel och sticker. Kvar blir Kalle Petterson med gravid hustru, men utan pengar och företag. När boken kom ut blev den en stor försäljningsframgång. Filmen Petterson & Bendel hade urpremiär den 21 augusti på Palladium i Stockholm och på Röda Kvarn i Örebro. Året var 1933, barnet Otto i Wien var åtta år och barnet Ingvar i Småland bara sju. Tidningen Social-Demokraten skrev: Och hur skulle man nöjaktigt kunna beskriva en kurre som Bendel, den strykrädde lille halvjuden med de kattlika gesterna, det strålande affärsgeniet, den otroliga närigheten och den utsökta fräckheten, som trots allt inte är osympatisk. Han är värd att studeras med ögon, öron och alla sinnen. Det är inte en romanfigur, utan en livs levande inkarnation av sitt släkte. I liberala Stockholms-Tidningen var tonen mindre entusiastisk. Bendel är den ende teaterfiguren. En jude instoppad i den svenska miljön. Han är sprängstoffet, den svarta boven. Han är den centrala figuren, han skall naturligtvis vara en smutsig, krullhårig krypande judebängel, sådan Hitlers skämtpress avbildar Israels folk för kontrastens skull. Men filmen blev en succé, togs utomlands, hyllades i Danmark, recenserades i New York Times. 22

Man kan stanna tiden någon annanstans, önska sig bort, lämna 1933 åt historien. Man kan fråga efter meningen med att bry sig. Men svaret blir: för att filmen fick ett långt liv. För att den visades i Berlin två år senare. Därför. Och då hade den mänskliga värmen hos de tyska biobesökarna förångats och bara torrt hat blivit kvar. Läsare av tidningen Social-Demokraten fick del av händelserna: Det har under den senaste tiden (…) varit relativt tyst om antisemitismen i Tyskland. Förföljelsen av judarna har ägt rum i mer eller mindre privata former. Från och med måndagen har denna förföljelse återigen tagit formen av allmänna pogromer, och signalen härtill har – sorgligt att säga – fått bliva den svenska filmen Petterson & Bendel (…). Det hela började med att några judar utvisades från den biograf där filmen Petterson & Bendel visades. På gatan hejdades sedan personer med judiskt utseende och utsattes för allehanda trakasserier. De drevos nerför gatan under skrik och skrän från mängdens sida. I flera kaféer trängde sig ’massan’ in och förde omilt ut personer som kunde misstänkas vara judar. Flera fönsterrutor ha krossats. I ett gathörn blev en judisk glassförsäljare utsatt för svår misshandel. (…) Vad beträffar dagens tre föreställningar av Petterson & Bendel förlöpte de fullständigt lugnt. På parketten lade man märke till ett stort antal stormavdelningsmän i uniform, vilka demonstrativt applåderade filmen. Klyvnad och dubbla agendor. En del av den svenska tidsandan producerade och hyllade en judehatande film, medan en annan sörjde det beundrade Tysklands öde där nazismen dragit in. Som på Dagens Nyheters ledarsida: Att det är en svensk film som fått tjäna som provokationsmedel för att få igång dessa pogromer är för Sverige pinsamt och genant. (…)

Att vigsel blivit nekad mellan judar och icke judar ha telegrammen tidigare i ett par fall meddelat. I Breslau ha sex judar och sex icke judiska kvinnor förts till koncentrationsläger till följd av ’rasskändning’ – och det är enligt nazistiska begrepp rasskändning om en man och kvinna av judisk och icke judisk ras endast visa sig tillsammans. Detta är saker som man kan läsa om i själva den tyska pressen. Vad man inte kan läsa om är den dagliga, än fruktansvärdare tortyren, de små gemenheterna, hämndakterna, utsvältningen – i det ädla tyska blodets namn. Att tala om ’förståelse’ för nazismen, uppskattning av dess nationellt uppbyggande kraft, dess moraliska halt och så vidare så länge dylikt i full enighet med nationalsocialismens s.k. idéinnehåll fortgår och prisas, är bara att hänge sig åt blindhet och illusioner. Ett sådant bus aktighetens regemente kan aldrig och kommer aldrig att godtas av civiliserade människor – varken i eller utom Tyskland. Ledaren är osignerad, men skribenten gav sig uppenbarligen in i en pågående debatt om nationalsocialismens för- och nackdelar. Hans, eller hennes, sista mening är full av tillit till dåtidens högt stående europeiska civilisation. Tyvärr skulle den visa sig överdriven. Bara några månader senare införde regimen i Tyskland de lagar som fick namn efter staden där de tillkännagavs, Nürnberg.

närvaro av utländska diplomater och press deklarerade Adolf Hitler, den 15 september 1935, två av de sammanlagt fyra lagar som nazisterna stiftade under sin tid vid makten, till skydd för tyskt blod och tysk ära. Fram till denna stund hade människor som definierats som judar levt under andra levnadsvillkor än resten. Deras möjligheter att studera på universitet var begränsade, deras andel bland läkare och jurister var styrd av kvoter, de hade fått sparken från den tyska krigsmakten och var förbjudna att stå på scen eller medverka i filminspelning. Men nu miste de sina medborgerliga rättigheter. Lagarna hade skrivits i all hast under några sömnlösa dygn i mitten av september. Planeringen var dålig, pappret hade inte räckt till, så nazisterna hade fått ta till menykort för att föra anteckningar. Därför var det inte konstigt att lagtexten blev ofullständig och svår att upprätthålla de första månaderna. Man hade glömt bort att definiera vem som var hel, halv eller endast hade ett litet judegrand i ögat. Svårare än man kan tro, att skilja den ene från den andre. Men redan i november hade lagstiftarna tänkt till och ansträngt sig för att bringa reda i den mänskliga oordning som förälskelse och sexuell dragningskraft åstadkommit. Scheman ritades. Linjer drogs. Och så var Nürnberglagarna plötsligt solkorsklara regelverk som vilken plikttrogen tjänsteman som helst kunde följa.

emma hos Otto, Elise och Josef på Löwengasse nummer 49 hade kastanjen på gården börjat grönska. Om någon vecka skulle trädets blommor tända sina vita ljus. Trots att stämningen i staden var orolig och ständigt nya rykten spreds om människor som hade arresterats och trupper som samlades vid gränsen, gick dagarna i tur och ordning som de alltid gjort. Från sällskapsrummet kunde man se ner på gatan där spårvagnen kom skramlande med sin människolast. Om morgonen kom Milos och Georg och hängde utanför porten tills Otto kom ner och de gjorde sällskap till skolan. Moster Grete stökade och sjöng inne från sitt rum, Pepi var morgontrött och låg kvar i sängen så länge som möjligt och Elise gick ut med Mitzi för att välja råvaror till dagens måltider. Det var en tillvaro så invand att den blivit osynlig, i rum som luktade hemma av deras utandning, av dammet på bokhyllorna, de dagliga tidningarnas trycksvärta och Pepis rakvatten. Hemtrevnad. Dagar av inget särskilt, då inget avvikande ägde rum, inget anmärkningsvärt. Vardag. En sådan man saknar bara när den rämnat. Den 12 mars 1938 ockuperade nazisterna Österrike och kallade det anslutning. Många jublade. Führern inledde omedelbart en rundresa i det land där han fötts. Tre dagar senare befann han sig mitt i Wien, klädd i uniform på balkongen av Hofburg-palatset. De hundratusentals människor som stod på torget vände sina ansikten i hans riktning och fick både honom och solen i ögonen. De höll upp händerna som i hälsning, och försatte därigenom sin blick i skugga. Führern stod vid hjältarnas torg och deklarerade Österrike en del av det stortyska riket. Då och då avbröts han av jubel eller applåder. I en paus i talet skanderade människorna – med ännu höjda händer – hans namn i talkör. Hitler. Hitler. Hitler. Det var den 15 mars. Solen sken starkt, frätte bort det grå, det vanliga, allt mitt emellan, det som var både och. Gränsen mellan ljus och mörker vässades skarp. Vart man såg fladdrade vimplar och flaggor och människor visade tänderna när de log. Det var dagen då redaktören för Wiener Tags sportsidor, Josef Ullmann, fick sparken för att han var jude.

Den som läste tidningen Dagens Nyheter i Sverige dagen därpå fick veta. ”Kärntnerstrasse, en av Wiens främsta affärsgator, var på onsdagen skådeplatsen för antisemitiska uppträden som erinrade om scenerna på Kurfürstendamm i Berlin år 1935. Civilklädda unga män med hakkorsbindel kring armen drogo genom gatan under ropet ’Död åt judarna’. På de judiska affärsmännens skyltfönster målades med brun färg ordet ’Juden’. På kvällen rådde svår trängsel på Kärtnerstrasse. Polisen förhåller sig passiv mot demonstrationerna.” I tidningen Social-Demokraten stod om ”skräckväldet som rasar i Österrike” och ”självmordsepidemi, häktningar i massa”. Sedan kom Hermann Göring dit, och fjorton dagar efter Österrikes anslutning till Nazityskland gjorde han klart för den som ännu tvekade, vad som var att vänta. ”Jag måste rikta ett ord av allvar till staden Wien och dess befolkning. Wien kan inte rättmätigt kallas för en tysk stad. Så länge här bor 300 000 judar är det inte en tysk stad. Wien har ett viktigt tyskt uppdrag både inom den kulturella världen och den ekonomiska. I ingen av de världarna har vi någon användning av judar.” Genom vidtagandet av systematiska åtgärder skulle Wien vara fritt från judar inom fyra år. I Sverige rapporterade pressen, ingenting var hemligt, allt skedde öppet. Framåt sommaren kunde man läsa i tidningen Social-Demokraten att ”Österrikes judar utrotas brutalt”. Den kristna dagstidningen Svenska Morgonbladet rapporterade den 22 juni: ”Fem miljoner judar hotas av katastrof.” Artikeln på första sidan inleds med att konstatera att om inte de demokratiska staterna går samman och bidrar med en lösning av judefrågan, står fem miljoner judar i Europa inför katastrof och undergång. En pastor Birger Pernow, vice president i internationella Israelsmissionen, avslöjar att ett internationellt möte i Evian planeras, och att man ska försöka påverka den brittiska regeringen att ta sig an judeproblemet. Det gick visserligen inte så bra i Evian en månad senare. Inget blev bestämt eller ens bättre, ingen av de europeiska demokratiska staterna ville förbinda sig att ta emot flyktingar. Hotet om undergång 27

stod kvar, ja, konsoliderades. Men pastor Pernow skulle komma att korsa den trettonårige Ottos liv, bryta sig in i berättelsen om honom. Snart. Rehn, Elbe, Oder, Weser, Main och Donau. Längs med deras stränder var det nu inte bara förbjudet att bada, utan också att gråta. Österrike hade blivit en del av det stortyska riket. I maj infördes raslagarna. Barnen hade måst resa sig upp under lektionerna på order av dem som plötsligt öppnat dörren till klassrummet och klivit in. Inte alla barn, men de som definierats som judiska. Utan ett ord, utan en penna, papper eller bok, hade de fått lämna allt och gå, utan att någon uttalade något hopp om att de skulle återvända. Dagarna tillbringades därefter hemma. Församlingen måste inrätta särskilda skolor där bortstötta lärare undervisade utestängda barn och på så sätt blev de provisoriska lokalerna till undantag, mellanrum, där de samlades som inte fick vistas någon annanstans, som missanpassade. På väg till de överfyllda klassrummen kunde det hända att barnen såg på varandra som om de aldrig förut mötts, och tänkte – jude? Hemma betraktade de bilden av sig själva i en spegel och frågade samma sak. Alla lärde sig uttala ordet affidavit, ett visum blev mer åtråvärt än smör. Mutti blev ofta arg eftersom pappa stod som målvakt i dörröppningen och Otti sköt snett så att bollen hotade bordslampan. Judar äga icke tillträde till parkerna. Tanken på att lämna landet var inte självklar. Pepi var inte bara född i Österrike, stolt över sitt land och kär i sin stad, han hade också stridit för nationen. Han var tjugoett år gammal när det första stora kriget bröt ut, och sedan dess hade han burit det med sig i ryggraden i form av granatsplitter. Pepi hade gjort vad landet begärt. Skulle nu detta land – hans land – vilja honom illa? Även detta måste gå över. Men genom maktskiftet i mars blev förföljelser mot dem som klassats som judar införlivade i lag och rätt, och de som inte ännu fattat 28

vidden av Nazityskland, fick efter Anschluss upp ögonen. Överallt bildades köer utanför konsulat och ambassader. Väntan, trängsel. Det fåtal som fick möjlighet att resa.

ex veckor efter Anschluss införde den svenska regeringen viseringstvång för österrikiska medborgare, så att de inte skulle kunna komma in i Sverige hur som helst. Tyskar behövde inte visum, men för österrikare blev det nödvändigt. Människor klassade som judar betraktades öppet som icke önskvärd invandring och det svenska visumkravet var ett skydd och ett hinder. Men det passade inte nazisterna som ville tömma Stortyskland på så kallade icke-arier. Och som om Europa var ett bräde och vissa pjäser skulle slås ut beslöt Tyskland helt enkelt att avskaffa de österrikiska passen och ersätta dem med tyska, så de oönskade lätttare kunde lämna landet. Draget fick effekt. Redan den 8 augusti rapporterade den svenske konsuln i Wien att judar kom för att höra om de kunde resa in i Sverige med sina nya tyska pass, och han kunde ju inte ljuga och neka. Uppgiften väckte oro på regeringens avdelning för utlänningsärenden, utlänningsbyrån: Såväl de hundratal, vilka redan efter prövning vägrats inresevisering, liksom alla andra vilka kunna erhålla utresetillstånd, komma, sedan de erhållit tyska pass, att vara berättigade inresa till Sverige – och vistas här i tre månader. De ansvariga i den svenska regeringen insåg att hade de flyende väl kommit in i landet, skulle det inte gå att sända dem åter till Tyskland. Generaldirektören för Kungliga Socialstyrelsen, Sigfrid Hansson, analyserade läget: Därmed bortfaller det skydd för icke önskvärd invandring från Österrike, som det sedan någon tid tillbaka gällande viseringstvånget i avseende å ”österrikiska pass” utgjort. I betraktande härav samt med hänsyn till dels den mångfald ansökningar om visering för mera permanent uppehåll i vårt land, som på senaste tid inkommit från Österrike, och dels det förhållandet, att ”icke-arier”, som lämna Österrike synas kunna antagas allmänt bli föremål för repressalier vid återkomst till hemlandet, inställer sig osökt frågan, om ej åtgärder av ett eller annat slag 30

påkallas från svensk sida för hämmandet av okontrollerad invandring. Sverige ville på inga villkor ha in dem. Och då fanns tre vägar att gå. Att behålla det rådande systemet och efter tre månader sparka ut de förföljda. Att utöka kontrollen av varje individ för att redan vid gränsen stänga en del icke önskvärda ute. Eller, att införa visumtvång för tyska pass. Inget av alternativen var lätta att genomföra. Men byråchef Magnus Hallenborg på utlänningsbyrån tänkte till, skrev pm och öppnade faktiskt för en fjärde väg: ”Det bästa vore om medverkan från tysk sida kunde påräknas.” En mening som skulle leda fram till bokstaven J. När den svenska regeringen fick veta att judiska hyresgäster nu vräktes från sina hem, bestals på sina bankkonton, smycken och ägodelar, att arbetslösheten följdes av hemlöshet och att landsbygdens fördrivna började samlas i Wien, ökade oron i styrka. Flyktinginvasion. Judeproblem. I Sverige. Byråchef Hallenborg hämtade inspiration och vägledning från Schweiz, som delade den svenska inställningen till flyktingar av judisk härstamning (det vill säga, motvilja). I Schweiz hade förhandlingar med Tyskland inletts, och den svenska regeringen följde dem uppmärksamt. Schweiz hotade med att införa viseringstvång för alla med tyskt pass, för att tvinga Tyskland att ta ansvar för flyktingströmmarna som hatet framkallat. Nu var frågan hur Nazityskland skulle reagera. I Wien gick Pepi hemma, utan arbete men med tid att tänka. Också detta skulle gå över. Orden hade alltid följt honom. De hade lämnats i arv från en generation till nästa i århundraden, så att de kunde återanvändas i ständigt nya stunder av glädje, rädsla och sorg. Som om de var ingraverade i en ring, som om tiden var en cirkel, och hur man än vred och vände på den återkom samma svar på ett oändligt antal frågor: också detta ska gå över. 31

Pepi var inte dummare än att han insåg att omständigheterna kunde bli värre innan de blev bättre. Människor han kände hade tagit sitt liv. Ångesten syntes i vännernas ansikten, rädslan för morgondagen. Barnen gick inomhus i rastlös blekhet trots sol och värmen ute. Efter tre månader hade han tänkt klart. I juni sökte han upp Wiens judiska församling för att fylla i formulären om hjälp till emigration. I början av september 1938 framförde svenska förhandlare ett förslag från byråchef Hallenborg, som innebar att Sverige skulle införa visumtvång i samråd med tyska myndigheter ”för den kategori tyska medborgare, som icke i Tyskland, ansågs som önskvärda”. De var inte önskvärda i Sverige heller. De tyska förhandlarna svarade med ett annat förslag: att Tyskland bara skulle utfärda tyska pass till dem som först fått klartecken för invandring från svenska myndigheter. Men den svenska regeringen ville inte gå med på en lösning som innebar stora nackdelar. Dels gjorde förslaget det möjligt för personer utanför Tyskland att obehindrat söka sig till Sverige. Dels skulle ett pass som bara gällde för Sverige göra det omöjligt för flyktingen att lämna landet. Slutligen skulle ett sådant arrangemang ge Tyskland alltför stor makt att bestämma vilka som skulle få korsa den svenska gränsen. Förhandlingarna drog ut på tiden – men flyktingströmmarna väntade inte. Så den svenska regeringen lät skicka ut ett hemligt cirkulär till alla passkontroller i hela riket. Från och med den 9 september 1938 fick endast tyskar med rekommendationer eller sådana tyskar som var välkända, passera gränsen till Sverige. Resten skulle undersökas individuellt. Hade man anledning att tro att utlänningen inte kunde återvända till Tyskland, skulle han avvisas. Endast de med möjlighet att lämna Sverige fick komma in. Och eftersom judar bara fick utresetillstånd från Nazityskland om de förband sig att inte återvända, var saken tillfälligt klar. TT rapporterade om att ”skärpt kontroll av invandring nu införts på grund av den ökande utvandringen från vissa europeiska stater”. Det var allt. 32

Sverige och Schweiz hade ungefär samma behov samtidigt och började samråda. Schweizarna hade fått indikationer på att tyskarna till varje pris ville undvika visumtvång för sina medborgare, så svenskarna räknade kallt med att samma sak gällde dem, och följaktligen hotade bägge länder med visumtvång om ingen lösning presenterades. Det fick önskad effekt. Den 5 oktober 1938 meddelade den tyske förhandlaren att han hade ett färdigt förslag till Schweiz. Några dagar senare sammanfattades läget för de svenska makthavarna i en hemlig promemoria. 1. Genom att tyska regeringen utfärdat föreskrift om att tyska medborgare, som äro icke-arier, skola erhålla på särskilt sätt märkta pass, öppnas möjlighet att å svensk sida införa kontroll över den judiska invandringen utan tillgripande av allmänt viseringstvång. (…) 2. Sedan schweiziska regeringen uppsagt viseringsavtalet med Tyskland hava förhandlingar ägt rum, varvid tyska vederbörande (…) framfört ett förslag. (…) Å schweizisk sida har man sett sig böra godtaga detsamma. Detta har skett i den form, att tyska pass, märkta med /J/ icke skola berättiga till inresa i Schweiz med mindre vederbörande av schweizisk beskickning eller konsulat fått i passet instämplat en förhandsförsäkran, innefattande rätt att inresa i Schweiz. Detta avtal innebär ett schweiziskt viseringstvång för icke-ariska medborgare. Bara några dagar senare lät Sverige hälsa att man också här var beredd att avstå från visum för tyska medborgare. Sedan tog det bara några veckors förhandlingar innan också Tyskland och Sverige var överens. Om tyskarna gjorde en första sortering, blev det enklare för svenskarna att utföra den andra. I slutet av oktober 1938 fick de svenska passkontrollanterna ett nytt hemligt cirkulär med instruktionen om att människor med tyska pass märkta med bokstaven J var emigranter, och alltså inte på tillfälligt besök. De som inte hade uppehållstillstånd eller gränsrekommendation, skulle avvisas. J som i jude. 33