Page 1

Catharina Hansson Lena Furberg I månljuset syns plötsligt två mystiska figurer, två inkräktare. Vilka är de? Vad vill de? Och varför blir snälla russet Ruben som tokig?

mYsTeRiET mED dEN bLoDrÖdA pOnNyN

Hästdetektiverna Noa och Alex har alltid varit bästa vänner och tillsammans är de okrossbara. Hästarna och stallet är deras liv. Det enda som de båda tjejerna älskar lika mycket är mysterier. När stallets keligaste och vänligaste ponny blir attackerad i hagen får deras deckarhjärnor jobba för högtryck.

mYsTeRiET mED dEN bLoDrÖdA pOnNyN

Catharina Hansson

ISBN 978-91-552-6173-3

Mysteriet med den blodroda ponnyn_omslag_tb.indd 1

2015-02-03 15.50


Catharina Hansson Lena Furberg

MYSTERIET MED DEN BLODRÖDA PONNYN


Bokförlaget Semic, Sundbyberg, 2015 www.semic.se © Catharina Hansson och Bokförlaget Semic Illustrationer Lena Furberg Formgivning Moa Edlund Omslagskolorering Reprostugan i Värmland Tryck ScandBook, Falun, 2015 ISBN 978-91-552-6173-3


Kapitel 1 Det har blivit mörkt ute när Alex och jag ensamma går för att ge natthö till hästarna. Vinden jagar molnen över himlen så att ljuset från augustimånen kommer och går, som i en kuslig film. Fast vi är inte mörkrädda. I alla fall inte tillsammans. Alex och jag har hängt ihop sedan dagis och tillsammans är vi okrossbara. – Kolla, Noa! Typiskt din vimsiga mamma och pappa. De glömde att låsa! Alex pekar mot vägbommen, som står uppfälld och olåst. Som vanligt. Mina vimsiga föräldrar. Eller egentligen. Min vimsiga pappa … Vi springer ner till vägen, fäller ner bommen och låser kombinationslåset. Klippargården som vi bor på ligger lite avsides och på lördagskvällarna när det 3


inte är några ridlektioner brukar vi ha bommen låst. Bara för säkerhets skull. Mina föräldrar har åkt in till stan för att gå på bio och vi har fixat makaroner och köttbullar åt oss själva och min lillebror Love. Jag brände köttbullarna och Alex kokade sönder makaronerna, men med lite ketchup gick det ner. Love klagade inte. Nu får han kolla på film tillsammans med vår sankt bernhardshund Bernhard medan vi ser till att resten av gårdens invånare får mat.

I stallet möts vi av förväntansfulla gnäggningar. Komet, som är stallets största och hungrigaste häst, bullrar och mullrar så att vi ska förstå att han håller på att svälta ihjäl. Sedan vänder han demonstrativt 4


rumpan mot oss och bajsar ut genom boxgallret. Men det är pappas unghäst Piaff som får hö först. Annars sparkar han sönder både sig själv och boxen. Man får ducka litegrann när man står utanför hans dörr. Han vill gärna slicka och dregla stora klickar av kladdigt slem i ens hår. Jag lyckas nästan … En kall klutt med saliv stänker på mig. Rakt in i mitt öra! – Urk! Alex bara skrattar. Vi lastar snabbt av varsin lagom portion hö till gårdens egna hästar. Jag känner direkt hur mycket alla ska ha, så jag lyfter ut varje portion ur hökärran och ger till Alex som får lägga in den till hästarna. De stora hästarna som går ridlektioner får äta nästan hur mycket hö de vill. Min egen tjocka ponny Stumpan får lite min5


dre, och dessutom en annan sort, som inte är lika energirik. Stumpans lilla mjuka mule vänder sig snabbt från den trista maten till mig och mina fickor. Hon går noggrant igenom både jackan och fleecetröjan och kollar för säkerhets skull innanför kläderna också. Tänderna drar 6


försiktigt i mina byxfickor, men hon är noga med att inte bita mig. Stumpan är världens snällaste och mest lojala ponny. Och den smartaste.

Det trygga, trivsamma tuggandet från hästarna sprider sig i stallet. Det där ljudet, det är som en varm kram. Dino blir som vanligt livrädd för höet och försöker krypa ut genom fönstret i boxen. Alex går in och hon pratar tålmodigt med honom en stund. Det är ingen idé att försöka gulla med Dino, men vi vill ändå påminna honom om att vi är snälla varelser som inte äter hästar. Alex är den enda som både får borsta, sadla och tränsa Dino. Det finns ett väldigt speciellt, nästan mystiskt band 7


mellan de två. Jag har sett det hända flera gånger, med olika hästar. Det är som om Alex har någon magisk förmåga att få kontakt med de knepiga hästarna. Ibland tror jag att det beror på att Alex själv har varit med om jobbiga saker. Saker som kanske bara jag vet om. För det är inte bara hästarna som är anledningen till att Alex nästan alltid bor hos oss. Tack vare Alex är Dino numera en exemplarisk ridskoleponny som snällt bär runt på barnen. Men klia och klappa? Nej tack, säger Dino. Det får inte ens Alex göra. Sedan går vi runt och hänger in de färdiga höpåsarna som alla våra hyresgäster har gjort i ordning till sina hästar. Vi hälsar lite extra på den nya inackorderingen Wolfgang, som är rund och ljusbrun som en gräddkola, med ett vitt skum av ullig 8


man och en alldeles vit mage. Alex ser helt förälskad ut, en haflinger har alltid varit Drömhästen med stort D. – Men han är för tjock, protesterar jag. – Då blir det bara ännu mer haflingergullis att gosa med, mumlar Alex med ansiktet begravt i det vita fluffet. Jag låter Alex fortsätta att gulla med sin nya kärlek och går ut på baksidan av stallet. Där finns vår stora hage med två rymliga, öppna ligghallar. De flesta av våra egna hästar och ponnyer går ute året om. Bara när det regnar och snöar väljer de ibland att gå in och söka skydd. Jag kollar att deras vatten är okej medan jag väntar på att hästarna ska komma fram och hälsa. Vi brukar försöka räkna in alla varje kväll. Nästan alltid kommer alla hästarna ända fram till staketet. De är sällskapliga 9


och alla vill hälsa och nosa på mig. Vi i familjen hör också till flocken, så ibland känns det nästan som om det är vi som blir inräknade av hästarna. De stora hästarna och alla skäckarna, liksom ett par ponnyer, står redan och hänger runt vattenkaren, halvsover och kliar varandra lite sömnigt. När jag kommer vaknar de till och gnäggar och hummar. – Hej, hästarna! Jag går runt och småpratar med alla, klappar och hälsar och tar en titt för att upptäcka sår eller onda ben. Då kommer russen springande, ett stort killgäng, som alla är uppfödda på vår gård. De är löjligt lika och våra ridskoleelever brukar alltid blanda ihop dem. Jag som har växt upp tillsammans med dem har lärt mig att känna igen skillnaderna. Alla är bruna, men i olika nyanser från 10


11


gräddsås till nästan svart … och jag börjar räkna in dem – Rune, Ralf, Börje, Bengt, Björn, Göte … Nu saknas bara ett par stycken. Konstigt nog fattas Ruben. Han är den mest sällskapssjuka av alla ponnyerna och brukar vara först fram för att hälsa. Jag spanar ut över den mörka hagen. Plötsligt skingras molnen och i månljuset ser jag tre figurer insnärjda i en märklig kamp. Jag känner hur håret reser sig i nacken. – Alex, kom fort! försöker jag skrika. Men jag är så rädd att det bara kommer en väsning ur min hals.

12


Kapitel 2 Jag står som fastfrusen. Fötterna har blivit blytunga och jag är alldeles torr i munnen. Jag fumlar fram mobilen för att försöka ringa mamma, polisen eller vem som helst. Men plötsligt är det som om mina fingrar rör sig av sig själva, de sveper fram kameran och filmar det som händer ute i hagen. En av lekarna som Alex och jag ordnade på sommarens ridläger gick ut på att vi filmade deltagarna i smyg. Sedan klippte vi ihop filmerna till roliga bildgåtor och ordnade en frågesport. Lägerbarnen älskade det och skrek av skratt. Vi fick visa filmerna om och om igen och de roligaste klippen skulle nog ligga och snurra på nätet i flera år. Det hade blivit som en reflex att ta fram mobilen och filma så fort det hände något. 13


Och konstigt nog så funkar den reflexen även nu. Trots att jag varken kan tänka, skrika, springa eller fungera på något annat sätt. Men jag kan se. Och det jag ser är en helt osannolik syn. Ruben! Den snälla, lugna, sällskapliga Ruben går inte att känna igen. Han står på bakbenen och ser helt vild ut. En hopkrupen figur hänger i hans svans och en annan pekar på hans mage med någonting. Av alla våra russ är Ruben mest poppis. Han är som en labrador, mer hund än häst. Alltid först fram att hälsa med spetsade öron och mjuk, nyfiken mule. Inte som de falska godisråttorna, ponnyerna som alltid kommer fram och kollar om man har med sig mat eller morötter. Sedan förlorar de intresset direkt när de har ätit upp eller konstaterat att man kommer tomhänt. 14


Nej, Ruben slickar lika gärna på din tomma hand och njuter av att bli kliad. Han älskar alla och alla älskar honom. Jag har aldrig sett honom vara istadig eller det minsta ovillig, inte ens när jag var med och red in honom när han var valp … förlåt, unghäst. Om det inte varit för den ljusa magen, som så tydligt skiljer Ruben från de andra russen, hade jag aldrig känt igen honom. Jag hör ett skarpt väsande ljud och Ruben blir helt tokig, bockar och slår ut med bakbenen. Med en dov smäll klipper hans bakhovar till den som sliter i hans svans. Figuren rullar iväg och blir liggande medan Ruben skjuter iväg i en brakande bockserie, som om han haft galna bålgetingar runt magen. Lika plötsligt som allt hänt, så drar molnen en mörk ridå över scenen. När 15


16


det klara månljuset försvinner blir kvällen becksvart och jag kan knappt urskilja min darrande hand som fortfarande filmar. Allt känns overkligt. Obegripligt!

Jag klickar bort filmen och försöker få ner mobilen i fickan igen, ett nästan omöjligt företag eftersom hela jag, hela kroppen, skakar som om jag satt i en mixer. Någonstans därute i mörkret ligger det kanske en skadad människa som behöver hjälp. Eller en galen hästplågare som borde fångas in av polisen. Eller var allt bara skuggor och fantasier? Kan jag ha inbillat mig alltihop? Men så dyker en flåsande, svettig ponny upp ur mörkret, tränger sig in bland de andra russen och buffar mig upprört i 17


magen. Stackars Ruben, han verkar helt förstörd. Jag har aldrig sett honom så uppjagad. Eller så … röd?! Benen viker sig under mig när jag inser vad det måste vara. Blod.

18

Profile for Smakprov Media AB

9789155261733  

9789155261733  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded