Vem som helst, men inte Magdalena
VEM SOM HELST men inte Magdalena
Pia Minati
VEM SOM HELST men inte Magdalena
Pia Minati
De flesta citat i denna bok är skrivna av Magdalenas kurskamrater. De får vara anonyma. Om en nära vän står bakom texten har jag namngett personen eftersom jag då har kunnat fråga om publiceringstillstånd. Författaren
Vem som helst men inte Magdalena Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Pia Minati Medicinsk granskning: Med. dr Pernilla Larsson Omerov Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2016 ISBN: 978-91-7577-443-5
Prolog
Din lünga fläta. Ditt glada skratt. Du fick mig alltid att le.
Innan
Inte du, men höstvinden, möter i den öppna dörren. Snabbt och nästan omärkligt smeker den min kind. Jag är framme. Det är din luft jag andas nu. Plattformen där nere liknar nästan en levande gångmatta. Myllrande mjuk av liv och rörelse brer den ut sig så långt jag kan se. Varmklädda och påbyltade inför den tidiga höstkylan trängs människor tätt, tätt inpå varandra i något som ser ut att vara en ogenomtränglig passage. Här ovanifrån skymtar jag bara obetydliga fläckar av ett smutsgrått betonggolv och jag undrar hur det ska finnas rum för mig. Som tur är verkar de flesta röra sig åt ett och samma håll och jag tackar tyst för det. Då behöver jag inte fundera över åt vilket håll jag ska bege mig med min otympliga packning. Fortfarande kvar i tågdörren och med en påfallande god överblick kan jag redan nu hoppas på att skymta dig. Jag söker efter dig som en stillhet i rörelsen, som ett välkomnande leende någonstans i strömmen av främlingar med bortvända ansikten. Jag försöker urskilja ditt blonda, lilla huvud i trängseln av de andra. Men jag inser snabbt att jag får tåla mig och det bekymrar mig inte det minsta för jag är viss om din pålitlighet. Du finns där. Jag vet att du finns där någonstans i det kompakta myllret. Och jag vet att du väntar på mig. Papperskassen, dubblerad för säkerhets skull, i brunt återvin7
ningspapper och med Icaloggan lysande som stoppsignal mitt på, slår tungt mot vristen som en påminnelse om att jag borde röra på mig nu. Handtagens stumma kanter skaver mot fingrarna. Vantarna skulle ha hjälpt men de ligger långt ner i ryggsäcken tillsammans med videobanden från Friskis & Svettis, nattlinnet, necessären och lite annat smått. Jag vill inte börja krångla med det nu. Jag tvekar vid avsatsen en sekund. Särskilt högt är det inte, men de gallergjutna trappstegen är otryggt smala och mina ben känns stela efter resan. Kassen måste jag hissa upp i höfthöjd för att den inte ska törna emot trappans vassa hörn och armmusklerna far illa av den obekväma ställningen. Inuti glor videoapparatens knappar som varnande ögon. Nej, jag ska inte tappa den. På nedersta steget svajar det till. Förskräckt griper jag tag i den lodräta ledstången men får släppa lika snabbt för stålets isande kyla. Det trygga betonggolvet räddar mig i nästa sekund och så är jag ett med de andra. Jag möts av en lätt knuff i sidan och går samtidigt nästan in i personen framför men snart hittar jag rytmen och en egen plats i trängseln. Jag är som innesluten i en kokong här, motvilligt gömd av påbyltade främlingar. Några fördelar i framkomlighet verkar jag inte kunna hoppas på. Det är så trångt det kan bli. Lukten av någons rakvatten sticker mig i näsan och det känns som om en flodhäst trycker på därbak. Ingenting ser jag förutom muren av ryggar och en del av plattformstaket. Var kan du vara? Har jag redan passerat dig? Att vi inte tänkte på att bestämma mötesplats. Så dumt. Det smattrar ilsket från någons kabinväska vid sidan om mig och en och annan tung smäll hörs från tågvagnarna. Men glesnar det inte lite nu? 8
Det granskogstäta verkar ge vika en smula och ljus och luft smyger sig in. Långt fram glänser det till helt hastigt och jag skymtar en glimt, blont hår mot en mörk axel. Men så bryter en bred mansrygg bilden och jag ser ingenting. Igen. Var det inte …? Jag tränger mig åt sidan och får en glipa. Jo, där. Där är du. Vänd mot tåget till höger som ännu står kvar. Jag anar din väntan i den koncentration som din hållning utstrålar. Du ser dig om, vrider huvudet i en samlad, långsam rörelse men står annars helt stilla och rak nästan likt pelarna som bär perrongtaket. Mig har du ännu inte upptäckt. Jag närmar mig snett från andra sidan i den glesnande strömmen av resenärer. Du har din svarta kappa på dig, den i ull och rak skärning, den som framhäver din ljusa hy och får dig att se längre ut. Ett örhänge blänker till under den halvt nerdragna baskern och baktill i nacken letar sig den tjocka flätan fram som en gyllenvarm, glittrande solstrimma över den kolsvarta ryggtavlan. Det hugger till i hjärttrakten. Så fin du är, så otroligt fin. Mer än så hinner jag inte tänka innan våra blickar möts och strax därpå har jag din arm omkring min hals. Dina läppar snuddar vid min kind och jag uppfattar den svaga, behagliga doften av dig, nytvättat hår och någonting mer, kanske något blomaktigt. Jag säger inget om det jag alldeles nyss tänkte, för den här stunden vill jag inte störa med fraser du värjer dig emot. I stället säger jag bara: – Hej, mammas Kultis! Och du ler mot mig. Du ler. Som bara du kan le. 9
Del 1
Fisksätra 7 september 2004, kl.10.03
Det är tyst hos dig. Jag står utanför ditt rum och trycker mitt öra mot den trådsmala glipan mellan dörr och karm. Min kind nuddar vid dörrpostens blanka, vitmålade yta när jag försöker komma ännu närmre och en svag förnimmelse av damm når näsans flimmerhår. Det påminner mig om sommarens uteblivna storstädning. Ett litet styng av dåligt samvete pockar på men inte mer än att jag genast kan mota bort det. Städning har inte prioritet ett hos mig även om jag har behov av någorlunda ordning. Men det har funnits annat att bekymra sig om. Viktigare saker att tänka på. Det är konstigt att du inte har stigit upp än. Sover du verkligen fortfarande? Det unnar jag dig mer än gärna men nu har klockan redan passerat tio och då brukar du vara uppe sen länge oavsett om du ska iväg eller inte. Du kanske bara ligger och drar dig? Kan inte minnas när du sovit så långt in på förmiddagen tidigare men några gånger måste det väl ha hänt. Kanske då, för ett par år sen, när du låg på Södersjukhuset? När du fick körtelfeber som skulle gå över på någon vecka men som inte alls ville läka ut på egen hand utan istället bara blev värre och värre. Du sökte läkarhjälp för smärtan i halsen men fick ingen antibiotika, istället blev du ordinerad smärtlindrande på recept. Det hjälpte inte. Och ett par förfärliga dygn följde.
13
Du var märkbart plågad och vandrade planlöst omkring från rum till rum eftersom smärtan inte gav dig någon ro. Och inte heller värktabletterna skänkte den lindring du behövde för att kunna sova. Att äta var det inte tal om. Du fick bara i dig små, små klunkar vatten eller te. När vi kom in till akuten hade du tvåhundrafemtio i sänka och var så eländigt, eländigt sjuk. Det blev inläggning på infektionsavdelningen omgående. Jag minns tydligt känslan av lättnad som svepte igenom mig när avdelningsläkaren lutade sig över dig i sjukhussängen och med mjuk, beslutsam röst försäkrade att nu, nu skulle du få hjälp. Äntligen var det någon som förstod. Och som kunde hjälpa dig. Genast fick du antibiotika och smärtstillande intravenöst och morgonen därpå skickades du upp till öron-, näsa-, halskliniken för att genomlida en första tömning av bölden. Sen sov du som du aldrig sovit förut. Men det är länge sen nu. Ett par, tre år måste väl ha gått sedan dess och du har inte haft något liknande efter det. Tack och lov, det var en hemsk upplevelse. Någon förkylning eller halsinfektion idag verkar inte vara i antågande, du har i alla fall inte klagat över några tecken på det. Till sängs kom du vid den vanliga tiden. Jag tror klockan var runt halv tolv när du stängde sovrumsdörren om dig. Vi delar mycket men inte morgnar. Du vaknar till mobilens första svaga pip och sen är du snabbt uppe. Jag tillhör de morgontröttas skara och tycker själv att jag för det mesta har alldeles för lång startsträcka för att få benen över sängkanten. Ibland pikar du mig välförtjänt för min morgontröghet. Men ditt tonfall röjer mer ömsinthet än illvilja och du lyckas ofta få med en humoristisk liten knorr så att dagen börjar med ett skratt. 14
Jag har vant mig vid att det för det mesta är du som går upp först. Jag tycker om att vakna till de dämpade ljuden av dina varsamma rörelser; den dova dunsen från badrumsdörren, det försiktiga slamrandet i kastrullskåpet eller tröskelns knarr där du står i dörröppningen. Det är ljud som lägger sig som en varm filt över mig. Som värmer hela dagen. Men nu gör jag mitt bästa för att vänja mig av med det, i alla fall på vardagarna när du är i Linköping. Jag skulle gärna trycka ner handtaget och kika in. Men kanske väcker jag dig då och det är ju onödigt om du har haft en orolig natt. Jag vet att du har haft svårt att sova en tid men här hemma på helgerna verkar det gå bättre. Det vore dumt att störa om det är sömn du behöver. Jag låter dig vara ifred. Tids nog stiger du väl upp. Förresten är jag inget vidare sällskap nu när jag håller på med allt inför kursstarten. Det mesta är avklarat men jag har fortfarande några saker kvar att göra innan jag ger mig iväg. Helt fel att du sovit lite längre idag har det ju faktiskt inte varit. Det har gett mig lite extra utrymme att bara ägna mig åt arbetet. Inte alls för att du brukar störa mig när jag jobbar utan mer för att jag just nu inte hinner ge dig den uppmärksamhet jag skulle vilja. Kursstarten kräver alltid mest. Min ambition är att ge deltagarna en inspirerande men också strukturerad presentation av kursen för att väcka deras intresse och motivation inför terminens studier. Fortbildning på kvällen kräver det där lilla extra eftersom många är trötta efter arbetsdagens vedermödor. Men koncentrationen i arbetet vill inte riktigt infinna sig och jag får anstränga mig att tränga bort tankarna som hela tiden söker sig till dig och ditt. Jag lyssnar efter det svaga gnisslet av dörren som öppnas och det mjuka tassandet mot parketten som 15
brukar följa därefter. Jag ser dig för mitt inre komma in köket i ditt långa, rosarandiga nattlinne, en aning ostadig och med den tygklädda hårsnodden i handen som under nattens gång halkat av hårflätan. Lite rosig på ena kinden, den du legat på, kanske med några tunna linjer under kindbenet som örngottets skrynklor ristat in i huden. Alldeles nymornad och ändå så fräsch.
16
Fisksätra, två dagar tidigare
Söndagar är resdagar. Då packar du din ryggsäck med helgens smutskläder, pluggböckerna och den svarta lilla fickkalendern där du brukar anteckna koden. Den som du även denna vecka präntat ner när du bokade biljett via Internet och som ger dig en sittplats på ett av eftermiddagens södergående tåg. Men idag kommer den inte till användning. Du har ändrat dig och tänker inte åka ner till lägenheten där kursböckerna väntar i bokhyllan. I morgon börjar den tredje terminens andra vecka, men du har bestämt dig för att stanna. Här hemma. I Fisksätra. När fjärrtåget saktar in tjugo mil bort är du inte med bland de avstigande. Du syns inte bland dem som väntar på grönt ljus för att passera över Järnvägsgatan in mot centrum. Och inget eko av dina lätta steg kan höras mellan husväggarna i den stilla söndagskvällen. Belysningen från butikerna får kasta sitt ljus över andra förbipasserande. Kanske stannar de upp, liksom du brukar göra, vid hemslöjdens fönster i backen för att beundra den svarta, handsnidade anden som står där. Den som du så gärna ville ha i ditt eget. Jag minns kvällen när jag var på besök och butiken fortfarande var öppen. Vi kunde inte hejda oss. Vi bara måste titta lite närmare på din favorit i fönstret. Dörrklockan pinglade till när vi steg över tröskeln. Du tog upp den lilla fågeln, vände och vred på den 17
och höll den sen varsamt stilla i din hand. Ett svagt småleende letade sig fram över dina läppar. Hade det inte varit för det höga priset skulle jag köpt den i samma stund. Men jag lovade mig själv att den snart skulle bli din. Om inte förr, så senast till jul, skulle den få stå på fönsterbänken i din lägenhet som en liten glädjespridare, grovmejslad och nattsvart, men omgiven och i gott sällskap av de färgsprakande gardinlängderna från Ikea. Där skulle det vackra hantverket komma till sin rätt mittemellan den nyskapande textildesignen som inspirerat oss till flera fantasifulla och roliga samtal. Där skulle den lilla fågeln passa perfekt. I ditt rum. Men denna söndag går du inte den vägen och du öppnar inte porten till huset på Kaptensgatan för att ta trappan med bestämda kliv, en våning upp. Lägenhetsdörren till din studentlya förblir låst och du stiger inte in i hallen där lukten av nybygge ännu dröjer sig kvar. I hyllan väntar de tunga medicinböckerna förgäves på dig och i alkoven gömmer sig sängen bäddad och klar. I köket blänker diskbänken torr och fläckfri. Kylskåpet surrar svagt. Men i kväll kommer det inte att störa dig när du ska sova. För ikväll är du kvar. Hos mig.
18
Fisksätra, kl. 10.10
Förmiddagskaffet, min bästa stund på dagen, är inte detsamma utan dig. Jag saknar vårt vanliga småprat. Jag hade hoppats på att du skulle komma upp och göra mig sällskap med din frukost, men så har det inte blivit. Motvilligt ställer jag undan mugg och assiett på diskbänken och vänder tillbaka mot kylen för att sätta in mjölken. På kylskåpsdörren har du satt upp höstterminens schema så jag ska veta när du har en föreläsningsfri dag att förfoga över. Du har gjort det som en tabell med veckonumren längst till vänster och veckodagarna överst. Runt den yttre kantlinjen har du dekorerat med en slingrande blomranka i glada färger, och i mitten av oktober med ballonger runtom texten: Pinka 50 år, hurra! Du vet hur du ska göra för att få mig och andra att skratta och le. Du hittade på det där galna smeknamnet en jul för länge sen när du skulle skriva vers och du behövde något som rimmade med skinka. De första två bokstäverna i mitt namn och så slutklämmen för att det skulle bli ett rim. Vi skrattade gott åt din vers. Senare blev det en ny variant, Pinkus, lite mer förädlad kanske, ett mansnamn som du sett i morgontidningen. Om några veckor är det min femtioårsdag. Jag har tänkt bjuda in till fest hemma eller på någon lokal men har inte riktigt kommit till något avgörande beslut än. Det ska inte bli något storslaget bara de närmaste och några vänner. Din morbror 19
skrev till dig att han skulle komma och det gladde mig. Han bor ju inte nästgårds precis men det går i alla fall direktflyg från Luxemburg. Du har erbjudit dig att göra tårtan och hjälpa till med serveringen tillsammans med en väninna om det skulle behövas. Jag har inga större anspråk för den dagen men ser fram emot den som ett ljust och glatt avbrott i höstmörkret. Till dess är det emellertid flera veckor kvar och köksbordet med alla utspridda papper och böcker påminner mig om att nu finns annat att tänka på. En liten ö av fri plats har jag trots allt sparat åt dig och din sedvanliga frukost; lättfil med äppelbitar och kanel, en kopp örtte och en rågbrödmacka med Kalles på. I köket sitter vi ofta. Matbordet är samlingsplatsen inte bara för att äta utan också för att läsa morgontidning, göra läxor, sy på maskinen eller bara samtala. Vår genomgående lägenhet på tredje våningen med tre fönster på rad både i kök och vardagsrum skapar öppenhet och ljus. Även om Ikea-stolarna ger mer att önska så är det vilsamt att sitta vid fönstret och se småfåglar och skator förflytta sig mellan träden. På gångvägen nedanför dyker det alltid upp någon att spana in eller så avbryter det blå lokaltåget monotonin när det passerar förbi och saktar in mot stationen. Från din plats ser man kullen med skolan där du har gått, och jag en gång jobbat, och vid sidan om den står de höga tallarna som skymmer fotbollsplanen och småbåtshamnen. Vi bor i en förort från sjuttiotalet och här är det tätt mellan husen. Men vi har en trea på gaveln i ett av de yttre höghusen och har därför haft tur med utsikten. Det generöst tilltagna köksfönstret bjuder på en fin kombination av ljus, rymd och rörelse. Närheten till naturen är viktig för oss båda. Det skärgårdslika åt ena hållet och det stora skogsreservatet åt det andra. 20
I köket kopplar vi av. Äter lång frukost efter morgonfrisk skogspromenad eller varvar ned från vardagsveckans stress med fredagsprat över lite god mat. Det är också här du under årens gång suttit framför symaskinen. Till en början blev behållningen mjukisdjur och nallar av alla de slag, sedan en välkomponerad tehuva till moster Anitas åttioårsdag och så den gräddvita studentklänningen. Den som passade så fint. Det är här i köket vi pratar och ventilerar, funderar och planerar. Tillsammans. Att tala med dig är mer än trivsamt. Din unga ålder hindrar dig inte från att ge kloka kommentarer och insiktsfulla reflektioner. Och med din påhittiga humor kan knastertorra ämnen bli riktigt roliga för du kommer på de mest tokiga skämt och galna metaforer man kan tänka sig. Skrattet ligger jämt på lur när jag är med dig. Liksom förtroligheten. – Du och jag, Pinkus, säger du ibland och småskrattar gott. Det gör mig lätt om hjärtat. Du gör mig lätt om hjärtat. Alltid. Eller nästan alltid. Undantaget de stunder då du för ovanlighetens skull inte låter förnuftet råda. De gånger när din självkänsla faller till marken och mina argument inte kan förmå dig att se det jag och andra ser. När du inte tar till dig mina försäkringar om att du duger. Att du faktiskt duger mer än du tror. Ja, mer än väl med din klokhet och värme. Och att det absolut inte finns något att anmärka på i ditt yttre heller. Som alltid lyssnar du på mig. Du lyssnar men avvisar det jag lägger fram och ifrågasätter det sanna i det jag säger. 21
Det är mörkt och tyst. Bara mina egna rörelser och ytterdörrens dova duns mot stålkarmen bryter det ljudlösa. Ett halvt varv om låsvredet och så metallklicket, sen tar stillheten över igen. Så underligt. Jag annonserar min hemkomst som jag brukar. – Hallå! En sekund eller två stannar jag upp, står stilla på den lilla trasmattan framför dörren, ännu med skorna på, och väntar på ditt svar. Det kommer inte. Jag försöker en gång till. Du håller en självbiografisk berättelse i din hand som handlar om ljus och mörker, hopp och förtvivlan men framför allt om kärlek.
ISBN 978-91-7577-443-5
LiV i SVERiGE www.idusforlag.se
9 789175 774435