SÅNGEN | MÄNNISKAN | BILDERNA
Jacob Forsell huvudredaktör bildbiografi Björn Ranelid litterär betraktelse Harald Henrysson Roger Alderstrand kronologi Curt Lundberg grafisk form Johannes Sjöberg cd-produktion
005711_sid 001-223.indd 3
2010-09-08 12.52
© 2010 Jacob Forsell, Björn Ranelid, Harald Henrysson och Norstedts, Stockholm Form: Curt Lundberg www.norstedts.se Norstedts förlag Box 2052 103 12 Stockholm Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp AB grundad 1823. Tryckt hos Fälth & Hässler i Värnamo 2010 ISBN 978-91-1-302783-8
För- och eftersättsbladen visar Jussi Björlings partitur till maskeradbalen av Giuseppe Verdi.
005711_sid 001-223.indd 4
2010-09-08 12.52
Innehåll Förord
6
Jussi – en litterär betraktelse
9
Jussi – en bildbiografi
005711_sid 001-223.indd 5
49
Linnéa Hellström
62
Eva Zander
68
Anna-Lisa
72
Anders
82
Lars
86
Ann-Charlotte
88
Emy Berg
92
Operakarriären
98
Resorna
164
Den mörka sidan
184
Inspelningar
190
Siarö
198
Jussi – en kronologi
225
Jussi i korthet
258
Jussis ordnar och medaljer
260
Litteratur, källor, adresser
261
Bildkällor
262
Tack
264
2010-09-08 12.52
Förord
I
arvegodset efter min farfar, operachefen John Forsell, finns mängder av brev, fotografier, tidningsklipp, recensioner, program, protokoll och dedikationer av olika slag. Bland alla dessa papper finns en liten vikt biljett, som fascinerar och berör mer än något annat. Det är en ursäkt från den blott 18-årige Jussi Björling, som är ångerfull efter något ofog han gjort när han varit på sångarkollo på västkustska Stenungsön. John Forsell visste att han gjort tidernas fynd när han hörde Jussi provsjunga i augusti 1928. Hans röst var ett unikt instrument, som måste ”anammas och skötas”. Redan året därpå blev därför den unge tenoren medbjuden till Stenungsön, Sångarön, där Forsell varje sommar höll hov och stränga lektioner med ”sina” operasångare. Man kan undra hur det kändes för en tonåring från Dalarna att plötsligt befinna sig bland de stora kanonerna i operavärlden. Jussi Björling har alltså varit ute på bus och nu kryper han i stoftet inför operachefen och är ”villig att underkasta mig alla Chefens bestämmelser”. John Forsell skriver med kraftfull handstil på biljetten att han svarat per brev den 19/8 och talat med Jussi i telefon den 21/8. Forsell kände mycket väl till livets frestelser och blev sannolikt inte särskilt upprörd. Men han var rädd om sin skyddsling med det unika instrumentet och höll därför Jussi i strama tyglar. Ungefär så fortsatte livet för Jussi Björling. Karriären gick rakt uppåt, rösten blev allt mer känd och efterfrågan ökade snabbt. Redan i 30-årsåldern var han den mest önskade artisten i svensk radio och i Amerika blev han ännu större. Men det fanns svarta stråk som så ofta när det gäller stora konstnärer. Och när mörkare makter då och då tog överhanden blev Jussi sårbar och skör. Då ramlade han ner från berömmelsens tinnar och blev den vanlige grabben från Stora Tuna igen. Det är därför vi älskar Jussi Björling. Inte bara för rösten med tårar i, inte bara för att han var en stor tenor, kanske den störste, utan också för att han var en vanlig människa av kött och blod som kunde svinga ett kastspö, bryta arm och ta ett järn med vanligt folk. I den här Jubileumsboken skildras sångaren, konstnären och – människan Jussi Björling. … och vad hade han egentligen gjort för ofog där nere på Sångarön sommaren 1929? Ja, det får vi ha i vår fantasi medan rösten med oförminskad kraft och skönhet fort-sätter att ljuda över världen.
Jacob Forsell
6
005711_sid 001-223.indd 6
2010-09-08 12.52
Röda Korsets dag på Skansen 8 maj 1955.
42
Jussi Björling var folkets sångare. Han älskade att framträda på Tivoli i Köpenhamn, Gröna Lund och Skansen i Stockholm. Den 10 september 1933 stod han på Sollidens scen för första gången. Där framträdde han sammanlagt vid fler än femtio tillfällen. Tjugofem år senare, lördagen den 20 augusti 1960, gjorde han sitt livs sista konsert på Skansen inför fulltalig publik. Jussi var statslös och fullkomligt fri när han sjöng. Han reste mellan ögat och hjärtat utan visum eller pass och det var den längsta och kortaste resan för en människa.
18. Den 15 mars 1960 var Jussi inbokad på Covent Garden i London för att gästspela i bohËme. Det skulle bli hans femte framträdande på den scenen där han debuterade redan i maj 1939 och han såg fram emot denna stund. Det var meningen att Anna-Lisa skulle följa med, men ett par dagar före avresan insjuknade hennes mamma Emy i svår förkylning och hon beslöt sig för att stanna hemma i Stockholm. Således åkte Jussi ensam till London. Han hade känt av hjärtat många gånger de senaste åren. I augusti 1959 drabbades han av flimmer på Bromma flygplats när han stod i begrepp att åka till Göteborg för en konsert på Liseberg. Han såg inga andra råd än att stanna hemma. Hustrun Anna-Lisa vårdade honom i hemmet den gången. I september for de till Rom för att spela in madame butterfly. Det var mycket varmt de dagarna. Ännu en gång krånglade hjärtat. Inspelningen flyttades flera dagar. Tidigare hade han varit inlagd på Röda Korsets sjukhus för samma problem. Ibland nämnde han närmast skämtsamt att pumpen i bröstkorgen spelade honom spratt. Brodern Gösta hade drabbats av hjärnblödning. Även det skedde underligt nog på Bromma flygplats. Han blev endast fyrtiofem år. Ingen av de fyra bröderna Björling – Olle, Jussi, Gösta och Kalle – nådde sextio års ålder. Jussis äldste son föddes den 25 december 1928 och dog den 31 mars 1993. Genetiken är världens mäktigaste furste och den slog hårt mot familjen Björling efter David och Ester. Just innan ridån skulle gå upp den där dagen på Covent Garden i London i mars 1960 bråkade Jussis hjärta ännu en gång. En läkare tillkallades omedelbart. Han avrådde sångaren från att gå in på scenen. Drottningmodern satt i den kungliga logen. När Jussi hörde att hon fanns i publiken insisterade han på att få sjunga. Han genomförde föreställningen och efteråt önskade drottningen komma till Jussis loge för att tacka honom. Då tänkte han på börd och rang och gick till hennes plats i salongen. Sångaren Leonard Warren dog på scenen under en föreställning av Verdis ödets makt. Jussi mötte tecken på livets skörhet inom och utom sin egen kropp. Han hade ju mist sina föräldrar innan han blev myndig. Nu var även brodern Gösta borta. Jussi led säkerligen av högt blodtryck under lång tid. I hela sitt vuxna liv kämpade han mot övervikt och bantade intensivt i perioder, vilket frestade på hjärtat. Han var förmodligen ovetande om begrepp som kolesterol och förkalkning i hjärtats kranskärl. De höga och ibland övermäktiga kraven på att han skulle vara i bästa form på scenen inför en förväntansfull och kräsen publik runtom i världen påverkade utan tvivel hans fysiska hälsa och framför allt den livsnödvändiga muskeln i hans bröstkorg. Idrottsmän som under lång tid underkastar sig hård träning och fysisk ansträngning riskerar att deras hjärtan förstoras. Jussi Björlings liv och gärning kunde i många avseenden liknas vid maratonlöparens eller tävlingscyklistens. Han visste att han pressat sig under många år och han hade inför vittnen sagt att det inte skulle dröja lång tid innan han följde brodern Gösta till den sista vilan.
43
19. Jussi Björling bröt arm med hamnarbetare, stuvare och vem som helst bland karlarna i vänkretsen. Han var stark i kroppen som en brottare eller tyngdlyftare och han hade tränat bland atleter i sin ungdom. Den vuxne Jussi tittade på filmer med cowboys och indianer och läste detektivromaner och äventyrsböcker, men han deltog också i galamiddagar och träffade många celebriteter runtom i världen. Han skakade hand med den svenske världsmästaren i tungviktsboxning och fick en lyckospark av fotbollsspelaren Gunnar Nordahl inför ett framträdande på La Scala i Milano. Hans förhållande till det svenska folket och de enkla människorna låg aldrig över ett högt C. Han älskade att fiska gädda i vattnen kring sommarhuset på Siarö i Stockholms skärgård och under tjugofem år sjöng han nästan varje sommar på Skansen och Gröna Lund i Stockholm. 1943 valdes han av det svenska folket till den mest populära artisten och personen i Sveriges Radio. Det var han mycket stolt över och hängde diplomet på väggen i sångstudion på Siarö. När Jussi sjöng direkt i radion eller på grammofon kunde pigor, bönder, snickare, renhållningsarbetare och idrottsmän i hemlandet avgöra vem rösten tillhörde, utan att de hörde namnet först. Det var han ensam om bland alla operasångare. Jussis sång utplånade klassgränser, bildning och beläsenhet. Han blev såningsmannen på bondens åker. På kvällarna efter en hård arbetsdag på fabriken eller kontoret vilade mamma och pappa i familjen och lyssnade på grammofonskivor eller radioprogram medan Jussi sjöng. Jussi sjöng för Gustav V och dennes son Gustav Adolf i olika sammanhang, men framför allt vid Svenska Flaggans Dag den 6 juni i många år. Den 17 augusti 1941 framträdde han vid invigningen av Ryavallen i Borås. Det tillfället avslutades med en fotbollsmatch mellan det svenska landslaget och hemmalaget Elfsborg. Tre år senare var han tillbaka när den föreningen firade sitt fyrtioårsjubileum. Han sjöng i samband med lottningen till världsmästerskapen i fotboll i Sverige 1958 och Europamästerskapen i friidrott samma år. Han var folklig i ordets bästa mening och skydde alla fasoner bland divor. Pojken som tidigt blev föräldralös och som kom från små förhållanden i Stora Tuna i Dalarna blev hovsångare och flerfaldigt prisad och krönt. Han menade att han inte behövde skämmas över att han blivit hyllad och uppskattad för sina insatser och förtjänster inom sångkonsten. När han framträdde på Skansen och Gröna Lund på sommaren bar han gärna en vacker rad av medaljer och ordenstecken på fracken och en kraschan runt den bländvita skjortkragen. Ynglingen som blev föräldralös när han var sjutton år var med rätta stolt över vad han åstadkommit i livet. På ett fotografi från 1944 i lägenheten på Nybrogatan 64 i Stockholm står Jussi klädd i mörk kostym med vit skjorta, slips och klockkedja som löper över västen. Han lutar sin vänstra arm på marmorskivan över den öppna spisen. På väggen hänger ett stort porträtt av fadern David
44
Björling som blickar strängt åt sidan. Operachefen Edward Johnson från Metropolitan i New York är placerad bredvid John Forsell inom glas och ram. Här är en fyrklöver i Jussis liv. Inga söner och döttrar till konungar och inga barn till den ekonomiska överklassen i världen har blivit operasångare. Nobelpristagare i fysik, kemi och medicin är inte föräldrar till de främsta sopranerna eller tenorerna genom tiderna. Du hittar sången på baksidan av världens mynt. Rösten kan stiga ur rännstenen och tiggarens strupe och det är en seger för mänskligheten. Sotare, grafiker, smeder, bagarlärlingar och lokförare kan utveckla sångröster som slår världen med häpnad. Jussi framträdde i 659 kompletta operaföreställningar på Kungliga Teatern i Stockholm, varav som elev på Operaskolan vid 34 tillfällen och som gäst 128 gånger. Hans sista föreställning där ägde rum den 6 mars 1960. Då sjöng han Manricos roll i Verdis trubaduren. Jussis sista operaföreställning i Amerika blev faust i San Francisco den 1 april 1960. I maj for han till Amsterdam i sällskap med sonen Lars för att ge en konsert i Concertgebouw. Far och son vandrade längs kanalerna och njöt av vårvädret. Det hände inte ofta att han fick en sådan möjlighet med ett av barnen. Han kände av sitt dåliga hjärta emellanåt och längtade efter att få komma till sitt älskade Siarö för att vila sig i familjens närhet. I hela Jussis karriär hade denna växelgång mellan långa turnéer under höst, vinter och vår fått en vacker glänta under sju, åtta veckor i skärgården. Då framträdde han endast på Gröna Lund, Skansen eller i Ljusterö bygdegård. I juni 1960 åkte dottern Ann-Charlotte och Anna-Lisa med Jussi till Wien. Han sjöng in Verdis requiem med stadens filharmoniker under ledning av Fritz Reiner. Ödet eller försynen gjorde så att Jussi kom till tre av Europas vackraste städer i sitt sista år i livet, men solen hade en oväntad och grym baksida denna gång. Innan han fick sommarvila på Siarö väntade nämligen en inspelning av maskeradbalen i Rom. Jussi skulle sjunga med bland andra Birgit Nilsson och den despotiske ungraren Georg Solti var utsedd av skivbolaget Decca att dirigera. Jussi hade just Riccardo i maskeradbalen som en av sina mest älskade roller. Hans röst var i bästa skick. Vid två tidigare tillfällen hade inspelningar med Arturo Toscanini blivit inställda. Jussi och Anna-Lisa hade en gång besökt Toscanini i dennes hus i Riverdale utanför New York. Där hade dirigenten spelat gamla raspiga skivor med maskeradbalen för det svenska paret. Jussi och Toscanini hade stor respekt för varandra. Nu var det emellertid Solti som skulle sköta taktpinnen. Jussi och han hade samarbetat tidigare utan problem, men dessa sommarheta veckor i Rom skulle bli en av Jussis värsta prövningar under hela karriären. Åtskilliga dirigenter hade genom åren berömt Jussi och menat att han var ett föredöme att arbeta med, ty han var ytterst noggrann i sina studier av de olika rollerna och han var ett under av följsamhet och musikalitet. Solti hade redan under den första repetitionen kallat in Jussi och bett honom sjunga Barcarollen. Han hade då velat ändra på det mesta: tempo, nyanser och förskjutningar i rytmen. Det var uppenbart att han direkt ville visa vem som hade makten över inspelningen.
På promenad i Amsterdam, fotograferad av sonen Lasse i maj 1960.
45
Jussi blev rasande när han märkte att Solti inte ville lyssna på hans kunskaper om sångstilen. Det blev bråk. Solti krävde en ursäkt från Jussi. Ungraren hade dessutom Deccas producent John Culshaw på sin sida. Ann-Charlotte och Anna-Lisa samrådde med Jussi, som gick med på att be Solti om ursäkt, fastän det kostade på. Han ville så gärna göra denna inspelning av maskeradbalen. Men det var redan för sent. Solti ville inte fortsätta. Det var en het månad i Rom. Sommaren och ljuset hade kunnat följa Jussi och familjen till Siarö i Stockholms skärgård, men så blev det inte. Ann-Charlotte skulle senare säga att Georg Soltis behandling av Jussi bidrog till hans död. Det är kanske en gudomlig och himmelsk rättvisa att Jussi Björling fortsätter att sjunga i maskeradbalen, medan Georg Solti lagt ner taktpinnen för gott. Grälet och den dåliga taktkänslan är utplånade för gott.
20. När Anna-Lisa hade insett att Jussi låg livlös i sängen på Siarö i gryningen ringde hon till bostaden i Stockholm. Ann-Charlotte svarade. Hon förstod genast allvaret och sprang ner till grannen Sander Izikowitz, som var läkare. Han larmade en helikopter för sjuktransport. Anna-Lisa och Ann-Charlotte följde med till sjukhuset. Pudeln Bongo höll sig nära husse i helikoptern. Sången skulle snart landa och förvandlas till stora svarta bokstäver på tidningarnas löpsedlar. Sonja Larsson på Ljusterö hjälpte ibland familjen Björling när de var bortresta. Redan på förmiddagen fredagen den nionde september rodde hon över Siarösundet i sin gamla sumpeka för att hämta kvarlämnade matvaror i det björlingska kylskåpet. Den sista färden på vatten skulle inte ske med den förnämsta atlantkryssaren eller segeljakten. Sonja Larsson bar ett knyte på hjässan och förkläde kring livet. Sorgen hade inga fickor för rikedom och berömmelse. Däri rymdes endast kärleken bland de efterlevande. Roddarmadamen Sonja Larsson kom till Siarö för att hämta det sista av bröd och mjölk. Det skulle räcka till en utdragen måltid på andra sidan livet. Världens främsta låssmed hade redan öppnat alla valv i skattkammaren. Där väntade Jussi Björlings röst på miljoner lyssnare i evinnerliga tider.
Sorg på Siarö fredagen den 9 september 1960.
46
47