Blind gudinna Saliga äro de som törsta… Demonens död Mea culpa I lejonets gap, med Berit Reiss-Andersen Död joker Utan eko, med Berit Reiss-Andersen Det som tillhör mig Bortom sanningen Det som aldrig sker Presidentens val
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN ---- © Anne Holt Utgiven av Piratförlaget Norska originalets titel: Översatt av Maj Sjöwall Omslag: Arne Öström/Ateljén Omslagsfoto: Terje Rakke/Getty Images Tryckt hos ScandBook AB, Falun
1 Vindens verkningar på fjället enligt Beauforts skala: Svag vind 0,3–1,5 m/s Knappt märkbar. Snöflingor driver synligt med vinden.
Kronprinsessan hade varit med på tåget, sas det. Ingen visste vart hon hade tagit vägen. När jag insisterade på att få min rullstol hämtad från vraket var det inte bara för att jag kände mig hjälplös utan den. Rörelsemässigt gjorde den nämligen inte stor skillnad. Jag var hänvisad till att hålla mig i lobbyn. Visserligen låg toaletterna på samma plan alldeles vid huvudtrappan, något som gudskelov gjorde det möjligt för mig att tömma mina påsar relativt ogenerat men för övrigt fanns det ingenstans jag kunde ta mig utan hjälp. Det viktigaste med rullstolen är att den skapar avstånd. Inte fysiskt, gudbevars, som sagt blir jag både uttittad och påprackad hjälp titt som tätt. Jag strävar mer efter en psykisk distans. Stolen gör mig annorlunda. Den definierar mig som något helt annat än alla de andra och inte så sällan tror folk att jag är dum. Eller döv. Folk pratar över huvudet på mig, bokstavligt talat, och om jag bara lutar mig bakåt och blundar så är det som om jag inte existerar. På det viset lär man sig mycket. Mitt förhållande till andra människor är, hur ska jag uttrycka det, av mer akademisk karaktär. Jag vill helst inte ha med dem att göra, något som lätt kan tolkas som bristande intresse. Det är fel. Människor intresserar mig. Därför ser jag mycket på teve. Jag läser böcker. Jag har en dvd-samling som många skulle avundas mig. På min tid var jag en bra utredare.
Bland de bästa skulle jag vilja påstå. Något sådant skulle vara omöjligt utan nyfikenhet på andras öden, andras liv. Det är att ha folk inpå mig som plågar mig. Jag är intresserad av människor men vill inte att människor ska vara intresserade av mig. Ett mycket ansträngande företag. I alla fall om man omger sig med vänner och kolleger och om man – som inom polisen – är hänvisad till att jobba i team. När jag blev skjuten och nästan dog tog krafterna slut. Jag hade det fint där jag satt, alldeles för mig själv. Folk stirrade, det kunde jag känna, men det var ändå som om jag inte fanns. De pratade obesvärat om allt. Trots att många hade dragit sig tillbaka när rummen delades ut var det ännu för tidigt att varva ner för natten. De flesta kom snart tillbaka. Några stod och hängde i receptionsområdet. Chocken efter olyckan hade börjat dämpas. Det var närmare till skratt. Situationen var inte längre hotande trots att stormen utanför det gamla hotellet var våldsammare än vad någon av oss hade upplevt. Det var snarare så att husets nedslitna tristess lugnade oss. Det skeva bruna arkitektoniska lappverket hade stått emot vind och storm i nästan hundra år och skulle inte svika någon i natt heller. Läkarna hade arbetat sig igenom kön av dem som behövde hjälp. Några ungdomar spelade poker. Jag hade ställt stolen på lagom avstånd från det långa träbordet och kunde höra både dem och strömmen av människor som kom tillbaka från rummen för att höra senaste nytt, för att jämföra sår och skador och för att stirra mot de stora fönstren som stormen förgäves försökte slå sig in genom till oss på Finse 1222. Jag lyssnade på vad folk sa. De trodde att jag sov. Och nu, när alla hade blivit omskötta och fått mat, när det inte fanns mycket mer att berätta om var man befann sig på tåget när det krockade och det dessutom hade börjat komma öl och rödvin i glasen, var de flesta mer intresserade av vart i hela världen MetteMarit hade tagit vägen. Ryktet hade gått redan på tåget. Två medelålders kvinnor alldeles
bakom mig hade knappt pratat om annat. Det fanns en extra vagn, viskade de. Den sista vagnen såg annorlunda ut än resten av tågsättet och det var inte alls så det ordinarie förmiddagståget till Bergen brukade se ut. Dessutom hade bortre delen av perrongen varit avspärrad. Det måste vara Kungavagnen. Visserligen såg den inte särskilt kunglig ut men ingen kunde veta hur den var inredd och dessutom var det vida känt att Mette-Marit var flygrädd. Det kunde naturligtvis vara Sonja, hon är så förtjust i fjällen, det visste ju alla, men å andra sidan kunde det väl inte vara så att hon for hemifrån så här precis före kungens 70-årsdag. Jag blev uppriktigt lättad när damerna gick av i Hønefoss. Jag gladde mig för tidigt. Skvallret hade tagit fart och höll på att bli till sanning. Främmande människor pratade med varandra. Tåget blev mer och mer onorskt allt eftersom det klättrade mot högfjället. Man delade matsäck och hämtade kaffe åt varandra. Någon ansåg sig veta något de hade hört från någon de kände och en tjej i tjugofemårsåldern hade med säkerhet fått höra att någon som hon hade gått i gymnasiet med och som nu jobbade i Livvaktstjänsten faktiskt skulle till Bergen den här veckan. När vi lämnade Oslo fanns det helt enkelt en extra vagn i tågsättet. När vi närmade oss Finse hade vagnen blivit till Kungavagnen och alla visste att det var Mette-Marit med livvakter och dessutom helt säkert lille prins Sverre som var ombord. Han var ju ännu så liten. Han behövde sin mamma, det lilla pyret. En äldre, ivrig man menade sig ha sett en liten flicka genom ett fönster innan han bryskt visades bort av polisen, så Ingrid Alexandra var också med. Men vart hade de tagit vägen, alla dessa kungliga? Ibland inser jag lite tydligare än vanligt varför jag helst inte vill ha med andra att göra.
Hennes röst var karakteristisk, gränsade till parodisk. Det sägs att åsikter i sig aldrig är farliga. Jag vet inte riktigt. Om det är Kari Thues åsikter eller hennes missionerande ihärdighet som skrämmer mig mest är svårt att säga. Hon är i alla fall förfärande skicklig. Hon skulle kunna gestalta huvudpersonen i ett Holbergdrama med sin absurda logik, sitt sätt att förvrida fakta och sin imponerande tilltro till sitt eget budskap. Och hon är dessutom förbannat synlig. Överallt: i teve, i radio, i tidningarna. Kari Thue skrämmer ängsliga människor till att bli aggressiva och förför annars kloka män till dårskap. Kvinnan med en röst lika sylvass som benan i det tunna håret, hade redan börjat bråka. Det fanns två muslimer på Finse den här eftermiddagen. Bara en man. Kari Thue är en spårhund av rang och hade fått korn på jävelskap för länge sedan. – Det är inte dig jag talar till, nästan skrek hon och jag var tvungen att öppna ögonen lite. Jag talar till henne! En kortväxt man med ett enormt skägg försökte ställa sig mellan Kari Thue och en kvinna som han efter allt att döma var gift med. Hon hade mörka fotsida kläder och huvudduk; det var henne prästen i sin förvirring hade försökt värva till andaktsstunden i gillestugan. Jag antog att de var kurder. De kunde förstås lika gärna ha varit iranier, irakier eller för den sakens skull muslimska italienare, men jag fastnade ändå för kurder. Efter att jag träffade Nefis som är turk har jag blivit ganska bra på att lägga märke till detaljer som jag strängt taget inte kan beskriva, men som gör att jag sällan tar fel. Kvinnan grät och höll händerna för ansiktet. – Där ser du, ropade Kari Thue. Du har … Prästen med Brannhalsduken, minst lika känd från teve som Thue själv, steg fram över golvet. – Nu tar vi det alldeles lugnt, mässade han och la lugnande handen på den upprörda kurdens axel. Jag heter Cato Hammer. Vi
måste alla vara vänner och visa hänsyn i en sådan här … Hans andra hand strök över Kari Thues rygg. Hon reagerade som om han smorde in henne med svavelsyra och vände sig om så snabbt att hon höll på att tappa den lilla ryggsäcken som hängde över ena axeln. – Bort med dig, fräste hon. Ta inte på mig! Han drog snabbt undan handen. – Nu tror jag du ska lugna ner dig lite, sa han faderligt. – Du har ingenting här att göra, sa hon. Jag försöker föra ett samtal med den här kvinnan! Hon blev så upptagen av den fryntliga prästen att kurden tog chansen. Med ett stadigt grepp om hustruns arm småsprang han bort från receptionsdisken och försvann mot trappan där en skylt utskuren i trä meddelade att man trädde in i St. Paal’s kro med stavfel och allt. Jag tycker inte om präster. Jag tycker lika lite om dem som jag tycker om imamer, fast jag faktiskt inte har träffat många av den sistnämnda kategorin. En gång träffade jag en ganska hygglig rabbin, men det var i New York. För övrigt har jag generellt lite förståelse för religioner och speciellt för trosåskådningarnas förvaltare. Minst av allt har jag till övers för präster. Det är av naturliga skäl också dem jag är mest van vid. Och allra mest reagerar jag mot präster av Cato Hammers typ. De predikar en toleransteologi där gränserna mellan rätt och fel blir så vaga att jag inte kan fatta poängen med att överhuvudtaget hålla sig med en religion. De ler fromt och öppnar stora famnen. Älskar alla. Ibland misstänker jag att präster som Cato Hammer inte alls tror på Gud. I stället är de förälskade i en Jesuskliché, den gode mannen i sandaler med sammetsblick och välkomnande händer. Kom till mig, ni stackars små. Jag orkar bara inte med det. Jag vill inte bli omfamnad. Jag vill ha svavelosande predikningar och hot om evig skärseld. Ge mig präster och biskopar med raka ryggar och flammande blickar, ge mig oförsonlighet, fördömelse och löften om straff på den andra sidan.
Jag vill ha en kyrka som piskar fram sin församling på den smala vägen och gör det solklart för resten av världen att vi går mot evig förtappelse. Då blir det i alla fall lätt att se skillnad på oss. Då slipper jag känna mig involverad, något som jag aldrig någonsin har bett om att få vara. Jag gillade alltså inte mannen. Utan att gå händelserna i förväg vill jag ändå redan nu berätta att det första jag tänkte när jag några timmar senare fick höra att Cato Hammer var död var att han trots allt inte hade varit en så väldigt dålig människa. – Du ska inte hetsa upp dig, sa han till den rasande furien. Du skapar avstånd mellan människor, Kari Thue. Muslimer är inte detsamma som islamister. Världen är inte sådan. Du delar upp oss i … – Idiot, snäste hon. Något sådant har jag aldrig sagt och aldrig menat. Du har fallit för den naiva norska politiska korrektheten som tillåter det här landet att bli invaderat av … Jag stängde öronen. Om religionen enligt min mening i grund och botten är ett gissel för mänskligheten så ser jag ändå ingen logik, för att inte säga anständighet, i att rangordna troende människor. Religion är både tyranni och civilisation, både bortstötande och inordning, såväl kärlek som förtryck. Och varför just islam skulle pekas ut som värre än andra trosåskådningar övergår mitt förstånd. Men inte Kari Thues. Hon är ledare för en rörelse som förbehåller sig rätten att slå larm för alla kvinnor, barn, foster och allt som annars finns av norska värderingar. Jag är allergisk mot ordet värdering. I kombination med begreppet norsk blir det hela avskyvärt. I sin fanatiska iver efter att slå hårt tillbaka mot det islamistiska världshotet gör Kari Thue och hennes allt fler och skrämmande inflytelserika kumpaner livet surt för hårt arbetande välanpassade norska muslimer. Den andra känslan som slog mig när jag några timmar senare
fick dödsbudet var därför förargelse över att det inte var Kari Thue som låg stelfrusen i snödrivorna i Cato Hammers ställe. Men så får man väl inte säga.
– Sover du? – Nej, sa jag och försökte räta på mig i stolen. I varje fall inte längre. Jag började känna mig stel. Trots att jag inte kände av skadan i låret blev det efterhand tydligt att även resten av kroppen hade fått sig en ordentlig omgång. Det värkte i ryggen, den ena axeln var öm och munnen torr. Doktor Streng hade dragit fram en stol bredvid min. Han erbjöd mig rödvin. – Nej tack. Men ett glas vatten vore fint. Han försvann ett par minuter. – Tack, sa jag och drack allt i ett svep. – Bra, sa doktor Streng. Det är viktigt att få i sig vätska. – Alltid, sa jag och log stelt. – Vilket hemskt väder, sa han muntert. Sådana fraser svarar jag inte på. – Jag försökte gå ut ett tag, fortsatte han oförtrutet. För att känna på kylan helt enkelt. Det går inte! Det blåser inte bara orkan, man säger att snöfallet är värre än någon här uppe någonsin varit med om. Snön ligger högt upp mot väggar och fönster och … Temperaturen är nere på tjugosex minusgrader nu och med sådan vind blir den effektiva kylan … Han tänkte efter. – Iskall, föreslog jag. Jag ställde ifrån mig vattenglaset på golvet. Lossade bromsen på stolen och nickade kort till läkaren innan jag sakta började rulla. Han ville inte förstå vinken.
– Vi kan sätta oss här borta, föreslog han där han tultade efter mig med två glas rödvin i händerna i hopp om att jag skulle ändra mig. Så vi kan titta på ovädret! Jag gav upp och parkerade vid fönstret som han föreslagit. – Inte så mycket att titta på, sa jag. Vitt oväder. Is. Snö. – Och vind, sa Magnus Streng. Vilken blåst! Det hade han rätt i. En sak var att dånet utifrån var så starkt att alla måste höja rösten för att höras. Mer anmärkningsvärt var att vinden fick fönsterrutorna att vibrera, som om stormen var levande, med tungt dunkande hjärta. Utsikten var helt utan referenspunkter. Inga träd, inga föremål, till och med väggarna till rummen som låg vinkelrätt mot receptionen var borta i ett virvlande kaos av snö, utan något att fästa blicken på. – Bara lugn, sa en röst bakom mig. De där fönstren håller. Det är treglas. Om ett ryker finns två kvar. Geir Rugholmen var tydligen ingen långsint person. Han satte sig på bordskanten och lyfte ett glas i en skål. Det såg ut som CocaCola. – Säkert, sa jag. – Fascinerande, sa doktorn glatt. De här fönstren är inte riktigt lika stora, men inne i Blåstuen får man verkligen bevis för att glas är ett elastiskt material. Och du, Rugholmen, kan du tala om ifall det ligger något i ryktena om att det finns kungliga ibland oss? Jag tyckte mig faktiskt se en skiftning i bergensarens ansikte. Något vaksamt, lite flackande med blicken innan han tog skydd bakom glaset han drack ur. – Bara snack, sa han. Man ska inte tro allt man hör. – Men den där vagnen, protesterade Magnus Streng. Det fanns mig veterligt en extra … – Är allt okej med dig? frågade Rugholmen och såg på mig med ett litet leende som om han ville dra ett streck över vår tidigare dispyt. Jag nickade och skakade sedan på huvudet när Magnus Streng
återigen försökte pracka på mig rödvinsglaset. – Nu borde alla vara placerade för kvällen, sa Rugholmen. Och vi ska vara glada för att folk flyttades över till de andra husen i tid. Just nu är det omöjligt att vara ute. Man blir helt enkelt omkullblåst och snön yr som bara den. – När blir vi hämtade härifrån? frågade jag. Geir Rugholmen började skratta. Skrattet var glatt och klingande, som hos en ung flicka. Han tog fram en snusdosa. – Du ger dig inte, sa han. – Hur länge ska det här vädret pågå? undrade jag. – Länge. – Vad är länge? – Svårt att säga. – Men ni måste väl ha kontakt med Meteorologiska institutet, sa jag och försökte inte ens dölja min irritation. Han la in en ny prilla under läppen och stoppade dosan i fickan. – Det ser inte bra ut. Men du kan ta det alldeles lugnt. Här finns tillräckligt med mat, värme och massor med dryck. Känn dig som hemma. – När det nu ändå skulle hända, sa Magnus Streng, så var det ju fantastiskt att vi bara hade hunnit några hundra meter från stationen. Jag har förstått det som så att just därför var farten inte så hög. Knappt 70 kilometer i timmen sa man. Vi kan verkligen tala om tur i oturen. Och så det här hotellet! Vilket ställe! Vilken service! Idel leenden och vänlighet. Man skulle kunna tro att de tog emot olycksoffer vareviga … – Vem är det egentligen som är ansvarig, avbröt jag och såg på Geir Rugholmen. – Ansvarig? För hotellet? Jag suckade. – För olyckan? frågade han sarkastiskt och slog ut med armarna. För vädret? – För oss, sa jag. Vem är det som ansvarar för räddningsarbetet?
För att få ner oss härifrån? Såvitt jag vet är det den lokala polisen som har det operativa ansvaret. Vad innebär det? Ulvik länsmanskontor? Finns det någon lokal representant? Ligger Räddningscentralen i Sola … – Det var en helvetes massa frågor, avbröt Geir Rugholmen så högt att de som satt närmast tystnade och tittade åt vårt håll. Det är väl inte jag som ska svara på sånt! – Jag trodde du var räddningsmanskap. Röda Korset? – Då tar du alldeles fel. Han smällde glaset i bordet. – Jag är advokat, sa han retligt. Och bor i Bergen. Jag har en lägenhet här och har tagit ledigt en vecka för att fixa köket inför vinterlovet. När det smällde så behövdes det inte mycket fantasi för att förstå vad som hade hänt. Jag har snöskoter. Jag hjälpte dig och många andra och kräver inget tack för det. Men du kan väl försöka vara lite hygglig? Va? Hans ansikte var så nära mitt att jag kände en fin dusch av saliv när han fräsande fortsatte: – Om du inte känner för att vara tacksam så kan du väl ändå vara lite tillmötesgående mot en kille som i stället för att måla köksskåp har kört i skytteltrafik i det här jävla ovädret för att föra både dig och din förbannade stol i säkerhet? Jag är van vid att folk går sin väg. Det är vad jag eftersträvar. Det gäller att hitta balansen mellan att vara ohövlig och reserverad. För mycket av det sista gör bara folk nyfikna och mer påträngande, precis som Magnus Streng som uppenbarligen hade bestämt sig för att bekanta sig närmare med mig. Nu hade jag vägt över för mycket åt det första. – Jag ber om ursäkt, sa jag och försökte låta uppriktig. Jag är naturligtvis tacksam för att du hjälpte till. Särskilt för att du hämtade stolen när vädret hade blivit sämre. Tack. Tusen tack. Jag ljög. Geir Rugholmen såg uttryckslöst på mig några sekunder innan han ryckte på axlarna och log ett snett leende.
– Bra, sa han. Och jag kan berätta att det ska vara ett informationsmöte om en … Han kastade en blick på en dykarklocka i svart plast. – … halvtimme. Det ska hållas här. För din skull, faktiskt. Det var min idé. Och bara för att ha det sagt en gång för alla: det kommer att dröja innan vi blir hämtade. Hur länge är omöjligt att säga. Elledningen har blåst ner väster om Haugastøl. Snöstormen är så hård att inte ens dieseldrivna plogmaskiner kommer fram. Helikopter kan du bara drömma om i det här vädret. Vi är helt enkelt isolerade. Under tiden borde du försöka slappna av. Okej? Utan att vänta på svar drack han ur resten av colan och gick sin väg. Adrian hade hittat någon. Det förvånade mig. Jag hade sett det lite tidigare; han släntrade över det grova, slitna brädgolvet med en äldre tjej i hälarna. Hon kunde vara runt arton år. Det var förresten svårt att säga. Hon påminde om en inte lika vacker kopia av seriefiguren Nemi. Mager som en sticka och svartklädd med kolsvart hår. Bara den råttfärgade utväxten i benan, en silverfärgad piercing i underläppen och den bleka hyn bröt det monotont svarta. Sminket var så kraftigt att hon kunde vara både femton och tjugofem. De två ungdomarna satte sig på golvet med ryggen mot väggen och armarna om knäna alldeles vid köksdörren. Jag såg inte att de pratade med varandra. De bara satt där som två stumma, asociala personer i en grupp människor som under kvällen hade blivit rent av lössläppta. – Är du säker på att du inte vill ha lite? Magnus Streng sträckte rödvinsglaset mot mig. Mest av allt ville jag påminna honom om att han var läkare. Att jag just hade varit inblandad i en större olycka och hade fått en skidstav genom låret med blodförlust som följd. Jag hade lust att fråga honom om alkohol var lämplig medicin för en medelålders förlamad kvinna med otvivelaktigt nedsatt allmäntillstånd. Det finns gränser, till och med för mig.
– Nej tack. Men jag log inte. Det var egentligen lika effektivt. – Nähä, sa han och reste sig. Ha en trevlig fortsättning på kvällen, då. Jag får försöka komma underfund med det här kungliga mysteriet. Min mobil ringde. Det vill säga, den lyste ljudlöst. Jag har alltid ljudet avstängt. Tills nu hade den legat i fickan på dunjackan. Den hade ramlat ut på golvet när jag letade efter en chokladbit. Femton missade samtal var registrerade. Olyckan hade antagligen slagits upp i alla medier. Eftersom parabolantennen i Finse antingen hade blåst ner eller begravts i snö fanns det inga fungerande teveapparater vare sig på hotellet eller i de privata lägenheterna. Några hade lyssnat på radio under eftermiddagen och kvällen. Ingen av dem kunde berätta något nytt om själva räddningsaktionen. Det verkade som om den helt enkelt hade fått bero, vi kunde knappast påstås vara i stor nöd. Själv måste jag medge att det verkade meningslöst att riskera liv och hälsa för att rädda överlevande som var trygga och varma, väl installerade på ett charmigt hotell. Den döde lokföraren hade väl heller ingen brådska med att komma ner från fjället. Vad den hemlighetsfulla extravagnen angick så verkade det som om även passagerarna i den var säkert placerade i den översta, och säkert finaste, våningen i lägenhetsannexet. Allt var i grunden någorlunda i sin ordning. Bortsett från det faktum att jag hade glömt en sak. Även jag har människor som står mig nära; en kvinna och ett barn. Jag hade glömt att ringa hem. Trots att jag gruvade mig för att prata med Nefis och försökte komma på en strategi innan jag vågade ringa, lyckades jag inte glömma Geir Rugholmens reaktion på frågan om den mystiska vagnen. Att Mette-Marit skulle vara med på tåget var högst osanno-
likt. Men det fanns en extravagn. Det hade varit vakter vid den avspärrade delen av perrongen på Oslo centralstation. – Jag lever, sa jag innan Nefis hann säga någonting alls. Jag är helt okej och har det relativt bra. Utskällningen varade så länge att jag slutade lyssna. Om det inte var de kungliga i den sista vagnen, vilka var det då? – Förlåt, sa jag lågt när det till slut blev tyst i andra änden. Jag är väldigt ledsen. Jag borde ha ringt omedelbart. Vem det än var som hade rest i den allra sista och helt annorlunda vagnen i tåget mellan Oslo och Bergen så var det obegripligt att ingen hade sett dem efter olyckan. Det kunde inte stämma. Någon måste ha hjälpt dem. Någon från räddningspatrullen måste ha bistått dem på vägen från tunnelöppningen till hotellet. När ryktena om de kungliga fått fart hade jag ingen annan förklaring än att människorna i den sista vagnen hade fått hjälp först och därför var inomhus och på plats i den översta lägenheten innan någon av oss andra kom fram till Finse 1222. – Jag är ledsen, sa jag. Verkligen. Nefis grät i andra änden.