BARN PÅ FLYKT Modernt krisstöd och traumamedvetet möte S oph i e A r nö
BARN PÅ FLYKT Modernt krisstöd och traumamedvetet möte SOPHIE ARNÖ
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 39446-01 ISBN 978-91-44-11654-9 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2018 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Sophie Arnö Författarporträtt: Sandra Qvist Printed by Interak, Poland 2018
INNEHÅLL
Tack 6 1 Inledning 9 2 En värld i rörelse 17 Många är barn 20 De flesta stannar i närområdet 21 Asylsökande i Sverige 22 En politisk helomvändning 24
3 Påfrestningar och risker 27 Före flykten 28 Under resan 30 När man kommit fram 43
4 Reaktioner 49 Vad är stress? 49 Vad är trauma? 56 Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD 60 Trauma av typ 1 och typ 2 63 Att vara ”lite skadad” 64 Posttraumatisk tillväxt 66 © F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
3
Innehåll
5 Barnet du möter 69 Hussein 70 Många mår dåligt 75 Behov i olika åldrar 76 De minsta barnen 76 Förskolebarn 76 Skolbarn 77 Tonåringar 78 Unga killar – vem bryr sig om dem? 79 Ebo-placerade särskilt utsatta 81 Barnens egna ord 82
6 Sårbarhet och motståndskraft 87 Risk och skyddsfaktorer 88 Anknytningens betydelse 90 Olika anknytningsmönster 93 När banden bryts 94 Den långsiktiga utvecklingen 95 ACE-studien 97
7 Ny syn på krisstöd 101 Forskning som förändrat 102 Fem viktiga principer 103 Främja trygghet 103 Främja lugn 104 Främja tillit 105 Främja samhörighet 106 Främja hopp 106
8 Så kan du göra skillnad 109 Mötet är det viktigaste 112 Utmaningar och redskap 118 Att skapa en trygg relation 118 4
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
Innehåll
Att skapa en trygg miljö 119 Att skapa samordning och samarbete 122 Att möta ångest, nedstämdhet och oro 123 Att möta suicidtankar och hot 128 Att hantera bråk 128 Madona 133 Konsten att fråga och lyssna 136 När behövs mer hjälp? 139
9 Vad händer med dig? 141 Upplevda påfrestningar 142 Så påverkas du 146 Så handskas du med stressen 149 Till sist 152 Referenser 155 Register 161
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
5
I Port Augusta, Sicilien, syns spür av dem som klivit i land efter att de räddats ur havet. Foto: Paul Hansen
kapitel 3
PÅFRESTNINGAR OCH RISKER Jag hade hellre varit utan mat, framtid, allt! Om jag vetat vad jag skulle möta på vägen. Det har varit för mycket förnedring. Mer än en människa kan bära. Sukhir, 16
Klockan är strax före midnatt. 16-åriga Sukhir står med en kompis utanför järnvägsstationen Ostiense i Rom och väntar på att en lokal frivilligorganisation ska påbörja kvällens matutdelning. En vacker pojke i sliten skinnjacka och sorgsen blick. Han har liksom de andra unga som samlas här varje kväll kommit till Europa för att söka skydd och bättre möjlighet till arbete och utbildning. ”Jag vill till Sverige”, förklarar han. Jag har hört bra saker om livet där. Man kan söka asyl och gå i skolan. De respekterar mänskliga rättigheter.
Sukhir är själv hazar, en etnisk minoritet som är förföljd och trakasserad i Afghanistan. Vägen till Rom har gått via Iran, Turkiet och Grekland. Det har varit en svår resa. Jag har blivit slagen av polisen, inspärrad, spottad i ansiktet. Mest chockerande var att jag inte blev behandlad med någon som helst värdighet. De behandlade oss inte som människor.
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
27
3 Påfrestningar och risker
Många unga migranter lever ”under radarn” i Rom. Foto: Paul Hansen
Hans chockartade upplevelser under resan är ett tydligt exempel på den utsatthet många barn och unga som flyr lever med, inte bara före flykten, utan också under resan och efter att de kommit fram till sin slutdestination. Låt oss börja med tiden före.
Före flykten Före kriget var Syrien ett land som turisterna åkte till. De kom för att se de arkeologiska ruinerna och Umayyad-moskén. Jag träffar 17-åriga Hiba i ett jordanskt flyktingläger strax intill den syriska gränsen. Hon minns: 28
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
3 Påfrestningar och risker
Livet i Syrien före kriget … det går inte att beskriva. Jag bodde i Jasem. Det jag kommer ihåg mest är hur vackert huset låg, hur grönt det var. På våren brukade vi sitta under träden …
Sen förändrades allt. Det började som en revolution. Vilken revolution som helst. Demonstrationer för att ställa krav. Sen övergick det till …
Hon tar liksom sats, hämtar andan när hon ska berätta. Fort, fort kommer orden, som om hon behöver bli av med dem. De som lever i sitt eget land kan inte föreställa sig vad vi tvingades uppleva. Ingen hade någonsin tänkt sig eller trott att det skulle bli så här. Krig.
Det var den 11 maj, 2011, som regeringsstyrkorna attackerade hennes by. Familjen hade förstått att de skulle komma och de hade flytt till Hibas morbröder som bodde ett par kilometer bort, bara några dagar innan. Vi satt där och såg röken stiga över vår by. Vi försökte ringa till dem som var kvar, men alla ledningar, vatten, el, allt var avstängt.
Hon minns hur det var tusentals männi skor på vägarna, fyra–fem personer på varje motorcykel. Vid varenda korsning en stridsvagn. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle få träffa mina vänner. Hiba. Foto: Jörgen Hildebrandt
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
29
3 Påfrestningar och risker
Nu är det mer än ett år sedan hon såg dem. Efter den första attacken mot hembyn, som pågick i tio dagar, kunde familjen återvända till sitt hus, innan de flydde vidare till Jordanien. Rösten sviktar när hon berättar om vad som mötte dem, men hon vill ändå fortsätta. Jag blev chockad, glömmer aldrig hur det såg ut. Regerings-soldaterna hade bott där medan vi var borta. De hade stulit allt som fanns av värde. Elektriska apparater, verktyg, telefon, allt! Matförrådet var rörigt. Allt hade de förstört!
Minnena av allt det vackra – och allt våld, förlusterna och allt som förstördes delar hon med många andra som bor här i flyktinglägret. Zaatari är i dag Jordaniens femte största ”stad” med över 100 000 invånare. Att uppleva krig är troligen en av de mest extrema påfrestningar som man kan uppleva före en flykt. Många jag möter berättar om hur de själva utsatts för våld och tortyr, bevittnat övergrepp och död, själva förlorat vänner och anhöriga, hus och hem. För att inte tala om den utdragna stress som det innebär att leva med ständig skräck för nya övergrepp och anfall, eller för att själv bli tvångsrekryterad till väpnade grupper. För de som flyr från fattigdom och klimatförändring ser påfrestningarna delvis annorlunda ut innan de ger sig av. Det kan handla om allt från brist på rent vatten och mat, brist på stimulans, skolgång och vård till brist på utbildnings- och arbetsmöjligheter. Påfrestningarna före flykten kan alltså ha olika karaktär. De kan vara utdragna och delade med andra – som när man lever under svältlika förhållanden eller under ständigt hot, som i krig, under lång tid. Eller så kan de ha mer enskild, avgränsad karaktär, som när en nära anhörig dödas. Många har upplevt bägge typerna av stress innan de ger sig av.
Under resan Gemensamt för barn som flyr, oavsett skäl och bakgrund, är att riskerna och påfrestningarna som regel är stora även längs vägen. Alltför ofta är det en resa på liv och död.
30
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
3 Påfrestningar och risker
När jag såg hur liten båten var ville jag inte gå ombord. Men allt gick så fort. Det var aggressivt, vi knuffades på. Jag var först och klämdes fast i fören. Det fanns ingen chans att komma av. Det enda jag tänkte var: Jag kan inte simma.
Klockan är halv nio på kvällen, den 19 mars 2015, när jag och fotograf Paul Hansen ser ännu en av den italienska flottans båtar angöra hamn på östra Sicilien. Likt ett krigsfartyg med helikopter på däck glider den in mot land. Ombord på fartyget finns 380 människor som räddats ur havet på väg till Europa. 17-åriga Beau-Fils är en av dem.
Port Augusta Sicilien. Foto: Paul Hansen
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
31
3 Påfrestningar och risker
På kajen väntar polis, sjukvårdspersonal, ambulanser, volontärer och tolkar. Väl organiserade och varmt klädda för att klara nattens arbete. Den fuktiga medelhavsluften bär fortfarande spår av kyla. Människorna på däck sitter tätt, tätt ihopfösta, många av dem utan skor. De är insvepta i värmefiltar som liknar stora folieark. Utrustade med munskydd för att inte sprida smitta. Ebola? TBC? Medicinsk personal i vita skyddsoveraller går ombord på fartyget tillsammans med polis och gör en första inspektion och nummermärkning av passagerarna. Först efter den två timmar långa processen får de komma i land. Det är med omtumlade, vingliga steg, med stöd av en hjälpande hand som de en efter en tar sig ner för den smala landgången. ”Välkommen till Italien! Vad har du för skostorlek”, undrar en volontär som väntar på kajen. Utrustad med ett par vita foppatofflor i storlek 43 och en flaska vatten tar så en passagerare sina första steg på europeisk mark – mot sjukvårdstältet för närmare inspektion. Han har brännskador på benet efter att ha suttit klämd mot motorn i den båt han räddats från. Andra är nerkylda. Flera har sårskador efter krig och tortyr. En ung mamma med ett nyfött barn förs skyndsamt förbi de övriga. Beau-Fils har varit på flykt i två år. Han berättar att han lämnade sitt hemland Guinea redan 2013 när kriget bröt ut där. Sen dess har han varit på väg genom Sahara där han jobbat ihop pengar längs vägen. Till sist nådde han Tripoli och fick plats på en liten gummijolle, tillsammans med 125 andra människor. Sakligt berättar han om resan, hur båten läckte in, att deras fötter och ben var sänkta i vatten i timmar. Han berättar om mörkret. Om hur det gick höga vågor. Att ingen visste var de var. Att de saknade mat och vatten. Folk grät och skrek, bad till gud. Andra var bara tysta. Många kräktes. Det jag sett är för svårt … Jag vill inte råda någon att resa.
Gång på gång hör jag liknande historier. På Gotland träffar jag en syrisk familj som även de gjort resan över Medelhavet. När kriget kom var de tvungna att lämna sitt hem som låg i en förort till Damaskus. De flög 32
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
3 Påfrestningar och risker
Sicilien. 17-åriga Beau-Fils har varit på flykt två år. Foto: Paul Hansen
först till Egypten och betalade sedan 15 000 dollar för resan med båt till Italien. Pappan i familjen berättar hur han liksom Beau-Fils blev förskräckt när han fick se hur liten båten var. Men han blev lovad att den bara skulle ta dem ett par kilometer och sedan skulle den ersättas med en större båt. I stället möttes de där av en ännu mindre båt och alla tvingades kasta sina väskor i havet. Drygt 300 människor klämdes ihop på den lilla skorven där de lämnades utan kapten. Tio dagar drev de runt till havs. Det var så trångt att de inte kunde ligga ner, folk fick ligga på varandra. De hade ingen mat och väldigt lite vatten. Mot slutet började folk dricka av havsvattnet. Familjens 11-åriga dotter minns också: En bebis blev sjuk och dog och de kastade den i havet. Mamman grät och försökte hålla fast den när de tog den ur hennes famn. Det var råttor på båten också. De sprang över barnen när de sov och försökte bita dem.
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
33
3 Påfrestningar och risker
Det är tydligt att så länge det saknas lagliga vägar till Europa så finns det människor som är beredda att exploatera och utnyttja dem som ändå inte ser någon annan lösning än att försöka ta sig hit. Det är en lönsam verksamhet. Genomsnittspriset på en av de knappt sjödugliga skutor som används för transporterna från Libyen till Italien ligger runt 1 500 dollar per person. Ett snabbt överslag visar att enbart de 380 personer som kom in till Port Augusta på Sicilien den kväll då vi var där inbringade 570 000 dollar, nästan 6 miljoner kronor (!), till smugglarna. Men det räcker inte med båtresorna. Längs den grekiska ön Lesbos stränder ligger flytvästar i drivor. Flytvästar som inte kan flyta. Uppstoppade med papper eller annat odugligt material, har de skamlöst sålts till människor på väg genom Turkiet för att göra resan över havet till Grekland. Det är också en lukrativ marknad. Mer än 700 000 människor kom i land på de grekiska öarna under rekordåret 2015. Drygt 500 000 av dem kom hit till Lesbos. Även här är jag med när en båt kommer i land. Inget räddningsfartyg den här gången utan en ranglig skorv som drivit runt hela natten. Den är lastad med 250 människor och det är så trångt på däck att alla får stå. Många är så nedkylda och medtagna att de kan knappt kan gå. Många har varit på väg länge. Alla har frågor: Var är vi? Hur tar vi oss härifrån, vidare? Vad händer nu? Hur är läget längs gränserna uppåt i Europa nu? Kan man fortfarande söka asyl i Sverige?
Och alla har något att berätta. Hur de har lurats på pengar, rånats, misshandlats och tvingats slänga sina väskor med pass och andra tillhörigheter. De har förespeglats en trygg resa från Istanbul där de köpt sina biljetter för resan först med buss och sen båt. I stället har de fått vänta i skogen, i mörkret, halva natten innan de tvingats på denna fullkomligt livsfarliga skorv. Två unga afghanska pojkar ringer glädjerusiga sina mammor och berättar att de överlevt, att de har kommit i land. Sen berättar de för mig 34
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
3 Påfrestningar och risker
Lesbos, Grekland. Stränderna runt ön är kantade av flytvästar som inte kan flyta. Foto: Sophie Arnö
att de var flera i gänget från början. Men några av deras vänner sköts till döds mitt framför deras ögon vid gränsen mellan Afghanistan och Iran. Det blir allt mer tydligt att utsattheten som människor på flykt lever med inte består av enskilda händelser utan att det finns en övergripande systematisk tendens. En tendens till gränslös exploatering och våld, liksom till brister i lagar, trygghet och skydd. Låt oss återvända till Sukhir och stationen i Rom. De ensamkommande barnen som samlas här består av två huvudgrupper; barn i transit och barn som har Italien som slutdestination. Vissa har flytt och andra har helt enkelt migrerat i hopp om bättre möjligheter, många gånger lockade av bilder som de har sett på Facebook. Bilder som kompisar lagt upp. Bilder som oavsett hur de har det på riktigt, visar ett åtråvärt liv, moderiktiga kläder, caféer och poser bredvid coola bilar. © F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
35
250 människor anländer till Lesbos med en båt som drivit runt hela natten. Många är så medtagna att de knappt kan gå. Foto: Sophie Arnö
3 Påfrestningar och risker
FAKTA
Så många dog på Medelhavet Världen över dör människor längs flyktvägarna. Medelhavet kan med rätta kallas Dödens hav. Två tredjedelar av alla dödsfall bland migranter sker här. Övriga dödsfall äger bland annat rum på väg genom Sahara och Libyen och mellan Mexiko och USA. 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0
2014
2015
2016
2017
2014: 3 283
2016: 5 143
2015: 3 784
2017: 3 119
år
Siffrorna i diagrammet gäller antalet dödsfall på Medelhavet under åren 2014–2017.
Källa: Missing Migrants Project (2017)
I själva verket är det ofta tufft för de unga migranterna att ta sig fram i staden. Och även här finns människor som är snabba att exploatera deras behov av pengar. Ofta har hela familjen i hemlandet satt sig i skuld för att de ska kunna åka. Det gör ungdomarna sårbara för alla möjliga typer av erbjudanden. Runt stationen pågår både prostitution och droghandel öppet. Många unga sover på tågen när de står parkerade, som Sukhir och hans vän Basam, som eftersom han fyllt 18 år inte kan få plats på något ungdomsboende. (Barn och unga tillåts inte heller att bo på statliga härbärgen i Italien om de inte gått med på att lämna fingeravtryck.) Basam berättar: Vi är cirka 20 personer som sover ihop. De andra kommer från Tunisien, Marocko och Rumänien. De är äldre än vi. Jag är orolig att någon ska © F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
37
3 Påfrestningar och risker
stjäla våra saker, pass och andra dokument, så jag sover med dem under jackan. Jag tänker att det här är tillfälligt. Att jag måste vara en man.
Sukhir är inte lika hjärtskärande tuff: Jag är nästan i chock över hur det har blivit här.
Det är en känsla som många förmedlar. I flyktingläger och transitboenden i Jordanien, Grekland och Italien. Chocken över utsattheten och bristen på värdighet i mottagandet och på de tillfälliga boendena. Trasiga tält. Kalla vindar. Sand överallt. Öppen himmel. Tåg. Stängsel. Förvar. Och så känslan av att hela livet är satt på paus. Att inte veta vad som ska hända. Hur man ska ta sig fram. Att inte få information om vad som gäller. Inte få möjlighet att prata på sitt eget språk. Barn är så klart särskilt utsatta. De som reser med sina föräldrar upplever ofta att mammors och pappors omsorgsförmåga sviktar på grund av stressen de är exponerade för. De som reser ensamma är sårbara just för att de är ensamma – och barn. Många gånger brister också identifikationen av dem som just barn. Det gör att de inte får tillgång till det särskilda stöd som de har rätt till. Det är inte ovanligt att unga ensamkommande placeras i häkten tillsammans med vuxna. Många av de boenden som finns för minderåriga är också under måliga. Barn placeras där som bilar i ett garage. Utan verklig omsorg. Utan tillgång till utbildning, yrkesträning, arbete eller kontakt med någon som pratar deras eget språk. Ofta saknas såväl tolkar som juridiska ombud och psykologiskt stöd. En del av förklaringen är att det i många länder saknas övergripande system för att garantera att dessa boenden erbjuder stöd på grund läggande nivå. Situationen hanteras hela tiden som om den vore akut och tillfällig fast man vet att den kommer att pågå i många år. I Siracusa på Sicilien finns transitboendet Lazagara, där det vid mitt och fotograf Paul Hansens besök bor 40 ensamkommande unga och 38
© F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
3 Påfrestningar och risker
Rom. Natthärbärge för unga afghaner på flykt. Foto: Paul Hansen
14 familjer. Föreståndaren är en eldsjäl som gör vad hon kan med knappa resurser. Men det är svårt att hitta rätt placering för ungdomarna just för att det saknas system för det, påpekar hon. Det känns frustrerande, som om jag misslyckas, fast jag gör allt jag kan. Många blir kvar här mycket längre än de 90 dagar som egentligen ska vara max.
En av dem som försöker få dagarna att gå här trots den totala bristen på aktivitet, är Blessing, en ung mamma med en 4-årig son som älskar att sjunga och dansa trots familjens mörka historia. De har flytt från Nigeria och hotet från Boko Haram. Liksom många andra jobbade hon sig fram genom Nordafrika tillsammans med sin man, för att få ihop pengar till båten som skulle ta dem till Italien. Liksom många andra berättar hon också om fruktansvärda övergrepp, framför allt i Libyen. © F ö r fat ta r en o c h S t u d en t li t t e r at u r
39
Sophie Arnö är leg. psykolog och leg. psykoterapeut med särskilt intresse för stress och trauma. Hon är även journalist och har de senaste tio åren arbetat som chefredaktör för Rädda Barnens tidning Barn, parallellt med sin kliniska verksamhet.
BARN PÅ FLYKT Modernt krisstöd och traumamedvetet möte Tvåhundrafemtio människor kliver i land på en strand i Grekland. En irakisk kvinna faller på knä och ber till Allah medan barnen står tysta och sammanbitna bredvid. Hennes händer darrar. Utanför järnvägsstationen Ostiense i Rom väntar en 16-årig pojke på att en frivilligorganisation ska påbörja kvällens matutdelning. På vägen från Afghanistan har han varit med om mer förnedring än han trodde var möjligt. Men han fortsätter ändå att hoppas. I Sverige, på en flyktingförläggning i den jämtländska skogen, försöker två unga syrier leka sig in i det nya landet, samtidigt som de kämpar med svåra minnen, förluster och sysslolöshet. Vad händer med människor som upplevt kris och trauma? Och hur kan vi möta dem? Sophie Arnö tar med oss på en unik resa från svenska transitboenden till Jordaniens flyktingläger, Italiens provisoriska bosättningar och Greklands stränder, där hon möter en lång rad modiga och beslutsamma människor på väg, mitt i steget. Genom barnens egna berättelser tillsammans med modern psykologisk teori och forskning om krisstöd och trauma, ger den här boken en berörande och fördjupad bild av vad som händer med unga på flykt – och med oss som möter dem. Art.nr 39446
studentlitteratur.se