Elechi Amadi De stora dammarna
Elechi Amadi
DE STOR A DAMMARNA
Översättning av Torsten Hansson
Modernista stockholm
Första kapitlet O l u m b a hade gått till sin besökshydda för att laga några mjär dar. Han satt med ryggen mot bygatan och verkade helt upptagen av sin syssla. Ikechi kom in på hans gård obemärkt och smög fram på tå, tills han var alldeles intill Olumba. Så stannade han och såg på honom. »Varför sitter du inte ner, Ikechi?« sade Olumba utan att vän da sig om. »Hai!« »Vad är det?« »Hur visste du, att det var jag?« »Jag känner väl igen dina steg.« »Men jag gick ju ljudlöst.« »Ha ha! Ljudlöst, vad! Du lät som en hel elefanthjord.« »Gjorde jag?« »Din far har mycket att lära dig om att smyga. Ni ungdomar är så klumpiga.« Ikechi skrattade. Han visste bara alltför väl, vad Olumba tyckte om pojkar i hans åldersgrupp. Enligt Olumba var de bara en samling småflickor. Ikechi tog ner en trebent stol från ett räcke längs besökshyd dan och satte sig. »När är mötet?« frågade han. »Efter middagen.« »Det är nu, då?« »Ja, men har du fått något i dig?« »Nej.« »Varför inte?« »Jag hade ingen lust.« »Är du nervös?« 15
»Inte alls.« »Det är du visst, min pojke. En av de första saker en krigare måste lära är att äta ordentligt, när han kommer åt. När din mage skriker, är du inte till mer nytta för oss än gamla Ochomma.« Ochomma var den äldsta kvinnan i byn. Ikechi tänkte på hur hon darrade för varje steg hon tog och brast i skratt. »Kom och ät med mig nu, annars får du inte komma med oss«, sade Olumba. När Ikechi blev bjuden, kände han plötsligt hur hungrig han var och delade gärna Olumbas måltid. Efter maten tog Olumba av en liten svart amulett, som han bar om halsen, och bytte ut den mot en större. Den första var ett skydd i största allmänhet, att bäras hemmaomkring, den andra gav skydd och god lycka på resor. När han så var klar, tog han sin djungelkniv och gav sig av till hövdingens gård med Ikechi efter sig. Olumba gick som vanligt och tittade uppåt. Vad han såg efter däruppe i skyn kunde Ikechi inte räkna ut. Kanske var det för att han var kortvuxen, som han lagt sig till med den vanan – för att han ofta måste titta uppåt för att se dem i ansiktet, som var läng re än han. Men vad han saknade i längd uppvägdes av massiva muskler, och han gav ett intryck av kraft. Hans brottarnamn var Aga-daga, ett namn som inte betydde något särskilt men som på något sätt gav ett intryck av kraft. Eze Diali, hövdingen, satt i ena änden av sin besökshydda, omgiven av byns äldste. Resten av hyddan var fylld av yngre män. »Män från Chiolu«, började hövdingen. »Det har sagts mig, att tjuvfiskare från Aliakoro kommer att vara vid de Stora Dam marna i natt. Det är ingen tvekan om att de försöker stjäla fisk ur Wagabadammen. Ni vet, hur fiskrik den är. Vi tänker fånga in en eller ett par av de där tjuvarna och ta hit dem levande i kväll och sedan begära en stor lösensumma för dem. På det viset når vi två mål. För det första får vi bevis för att folket i Aliakoro tjuvfiskar där, som vi påstår. För det andra kommer den stora lösensumma, 16
som vi kommer att begära, att avskräcka dem för framtiden. Vi behöver sju man. Frivilliga?« Ivriga händer räcktes genast upp. Olumba satt och smålog med armarna i kors över sitt breda bröst. Hövdingen såg på honom. »Vad säger du, Olumba?« frågade han. »Här finns redan tillräckligt med frivilliga, Herre«, sade Olumba, och hans leende blev bredare. »Vem skall leda gruppen?« frågade hövdingen och såg sig om. Chituru, en av de äldste, sade: »Eze Diali, låt oss inte ta upp tid i onödan. Olumba är den rätte mannen för det här. Alla vet, att han lett många sådana här expeditioner.« Flera av de äldste instämde. »Vi behöver fortfarande sex man till«, sade Eze Diali. Det blev en trängsel av ivriga ungdomar igen. Deras välfor made muskler spändes, när de armbågade sig fram. Det blev ett svårt val. »Jag föreslår, att Olumba får välja ut sina män själv. Han känner pojkarna bra, så vi kan lita på hans omdöme.« Det var Wezume, en annan av de äldste, som talade. »Välj ut dina män, Olumba«, sade hövdingen, »och ordna som du vill. I morgon bitti vill vi se några fångar här.« Olumba sade: »Det skall du få, om de inte uteblir helt i kväll från dammen.« Han valde ut sex män, däribland Ikechi, som han tyckte bra om. Han tog dem med bort till ett hörn av Dialis stora gård och diskuterade stridsplanerna med dem. Sedan skingrades männen, och Olumba gick tillbaka till sin egen gård med Ikechi. »Jag är glad, att du valde ut mig«, sade den unge mannen. »Du kanske inte är lika glad efter striden i natt«, skrattade Olumba. »Kan det bli en hård strid?« »Naturligtvis. Tror du våra fiender ger sig utan strid? Vi kan till och med bli tillfångatagna själva.« »Är du rädd?« 17
»Jag är inte rädd för någon människa. Gudarna fruktar jag. De avgör alla strider. Men jag har aldrig försummat att offra till dem. Jag är säker på att de alltid är med mig.« »Gudar eller inte gudar, så kan jag inte tänka mig någon ta dig till fånga«, sade Ikechi och såg på Olumbas vältränade kropp. »Lek aldrig med gudarna, min pojke. De är starka och för tjänar respekt. Jag kämpar hellre mot en hel by, än jag har den svagaste av gudar emot mig. Ibland önskar jag, att jag hade varit en dibia, så att jag kunde se andarna med mina egna ögon, förstå deras önskningar och tillmötesgå dem med detsamma.« Väl tillbaka på sin gård fortsatte Olumba arbetet med mjär darna. »Låt mjärdarna vara och förbered dig för det vi har framför oss«, föreslog Ikechi. »Jag har inget att förbereda. Min djungelkniv är vass, och jag mår bra.« »Tror du verkligen, att vi måste hugga ner någon med kniv?« »Inte om det kan undvikas. Men en strid är en strid, och det är lika bra att vara beredd på det värsta.« Skuggorna blev längre, men solen sken fortfarande klart trots de mörka grå moln, som försökte skymma den. En regnbåge täckte himlen i öster med färger, som överglänste hövdingens påfågelfjädrar. Dess högsta topp sträckte sig över ett irokoträd långt bakom Olumbas gård, och dess ändar smög sig mjukt ner i skogen intill. »Var börjar regnbågen?« frågade Ikechi med vetgirig min. »Så gammal som du är, så borde du veta sådana enkla saker«, sade Olumba. »Snart gifter du dig och får egna barn, som kom mer med frågor. Vad skall du svara dem?« I stället för att svara tittade Ikechi i marken och skrattade som en liten pojke. »Hör på nu«, sade Olumba myndigt. »Den ena änden går ner i landet, där Wakanchis bor; det är ett urgammalt dvärgfolk. Den andra går ner i Eluanyim, där några mycket gamla dibior offrar till den. I utbyte får dibiorna många djupa kunskaper om örter 18
och rötter och om andarnas vanor. De där dibiorna meddelar sedan sina kunskaper till sina lärjungar, som kommer dit från hela världen. En medicinman, som inte har varit i Eluanyim, är inte värd en kauri.« »Har Achichi, vår dibia, varit i Eluanyim?« »Det är jag säker på, annars skulle jag inte lita på honom.« »Men hur kan du vara säker?« »Tänk efter vad han gör för vår by. Den här talismanen, som jag bär om halsen, är hans verk. Den ger skydd och god lycka på resor. Om någon fara hotar, försvinner jag bara. Den första dagen jag bar den gick en leopard förbi mig på två stegs avstånd. Jag kunde fortsätta helt oskadd.« Det var dags att ge sig av. Olumba gick in i sitt eget rum och knöt en amulett kring sin högra överarm. Den amuletten var avsedd för strid och hade kostat honom en hel del pengar. När de gick genom byn, slöt sig de andra fem till dem. En blick på Olumba sade männen, att uppgiften kunde bli svår. När Olumba bar den amuletten kring överarmen, kunde mycket hända. »Det ser ut som om gamar skall hälsa på, där vi slåss i natt«, sade Eziho och skrattade mot Olumba. »Inte tvunget«, svarade ledaren. »Men jag ser ett tecken.« »Åh, den där«, sade Olumba och tittade på amuletten på armen. »Ja, jag vill bara vara säker på att vi genomför vårt upp drag i natt.« Regnbågen försvann, och solen, som var täckt av moln, sänkte sig snabbt. Ett avlägset åskväder mullrade oupphörligt, liksom ovilligt att ge plats för torrtiden, som många ansåg borde ha kommit för länge sedan. Männen gick vidare, pratande och skämtande, men under glättigheten låg spänning och uppmärk samhet. Hög skog reste sig framför dem. Solens sista strålar kunde inte tränga igenom det töcken och dis, som omgav dem. Dessa urskogar bildade ett långt och brett bälte, som sträckte sig förbi 19
många byar. Djupt inne i dem låg de mycket fiskrika Stora Dam marna. En gång om året översvämmades dammarna, och efter översvämningen gjorde byborna rika fångster. De Stora Dammarna var uppdelade mellan många byar, men många byar hade liksom Chiolu särskilt rika dammar, som deras grannar eftertraktade och plundrade, när de kom åt. År efter år hade män från Aliakoro tjuvfiskat mycket i Chiolus dammar. Eze Diali hade framfört bittra klagomål, men utan resultat. Nu bör jade tjuvfisket gå för långt, och folket i Aliakoro började faktiskt göra anspråk på en del av Chiolus dammar, särskilt den mycket fiskrika damm, som kallades Wagaba. Skogen tätnade tills stigen blev till en tunnel bland träden. Leran som täckte marken övergick från att vara lös och mörk till att bli vit och hal. Så fast mörkret sänkte sig, syntes stigen fortfarande som ett grått, slingrande band. Inte för att det spelade någon roll, om man kunde se den, för männen kände till varje krök den gjorde. I själva verket behövde de skyddet av mörkret för att deras expedition skulle bli framgångsrik. Nu var det bara ett pilskotts avstånd kvar till stranden av de Stora Dammarna. Olumba, som gick först, lyfte handen, och genast försvann männen ljudlöst. Den snabbhet med vilken de tog fullständigt skydd, imponerade på Ikechi, som följde dem efter ett förargligt dröjsmål. Men det var ingen omedelbar fara. Olumba ville bara att de skulle stanna för en kort överläggning. Han nickade, och männen dök upp igen, några från oväntade gömställen. »Vi skall bevaka Wagabadammen«, sade Olumba. »Vi får ta oss dit på flottar och lägga oss i bakhåll på stranden. Hur många flottar har vi?« »Tre«, sade Eziho. Olumba delade snabbt upp männen i tre grupper för att be manna flottarna. Han visste vilka som arbetade bra tillsammans och tvekade inte. Sakta närmade de sig de Stora Dammarna. Doft av friskt vatten och multnande växter fyllde deras näs 20
borrar. Det var en angenäm doft, som påminde om många lycka de fiskefärder. De tog fram långa bambupålar, som låg gömda vid stranden, och började staka sig fram på flottarna. Det var omöjligt att undvika det lätta plasket från pålarna, när de stötte framåt, men lyckligtvis kunde det ljudet inte skiljas från plasket från alla de fiskar, som snappade och lekte vid dammens yta. Under regnperioden bildade de Stora Dammarna en enda mystisk sammanhängande sjö av rödbrunt vatten, som på en del ställen räckte en man till midjan, på en del var fyra manslängder djup eller mera. Bara palmvinstapparna störde då de mörka vatt nens kyliga lugn med sina flottar, tungt lastade med kalebasser, som var fyllda med vitt, pärlande, inbjudande palmvin. Då var det lätt att tappa vin, när en man, som stod på sin flotte, inte be hövde någon stege för att nå upp till toppen på ett palmvinsträd. Under torrtiden drog sig översvämningarna tillbaka. Det vat ten, som blev kvar, samlades i flera små dammar, som vimlade av fisk. Dammarna var inte helt skilda från varandra då heller utan förenades av smala vattendrag, där man nätt och jämnt kunde ta sig fram på flottar. Byborna brukade inte vänta till mitten av torrtiden. Fisket började för det mesta redan mot slutet av regntiden, när åsk skurar sköljde de ivriga fiskarnas svettiga kroppar. Olumba och hans sällskap tog sig fram så tyst de kunde från damm till damm. Deras ögon hade nu vant sig vid mörkret. De tog sig över Waleledammen och förde sina flottar meter för m eter mot Wagabadammen. Olumba ställde ut sina män längs det vattendrag, där de räknade med att tjuvfiskarna skulle komma. Han upprepade sina order till dem och intog sedan själv sin plats. Wagabadammen var stor. Inga träd växte i den, och de omgi vande trädens grenar försökte förgäves bilda ett helt sammanvävt lövtak över den. Där fanns luckor här och där, och genom dem sken månen ner på dammens yta, så att det bildades ett mönster som på ett leopardskinn. Då och då föll en vild frukt ner i dam men med ett plask, som följdes av ännu ett plask, när någon fisk försökte snappa till sig den. 21
Den väldiga urskogens liv fortsatte länge ostört i natten. Män nens ögonlock blev tunga och klibbiga, medan de försökte blinka sig vakna. Så kom plötsligt en spejare tillbaka. »Det kommer någon«, viskade han upphetsat till Olumba. Denne visslade lågt som en av de vanligaste skogsfåglarna. Han upprepade signalen tre gånger och hörde med tillfredsstäl lelse det lätta prasslet från män, som gjorde sig beredda. Tjuvfiskarna kom på två flottar. De samtalade lågt, inte för att de misstänkte något bakhåll, men för att urskogen var så överväldigande. »Jag fryser i kväll«, sade en. »Du blir nog varm, när du ser mjärdarna fulla av fisk«, svara de en annan. Två andra skrattade. Olumba gissade, att han hade att göra med fyra män. »Wagabadammen kan aldrig bli fattig«, sade en. »Jag har ald rig sett en damm med så mycket fisk.« »Synd, att den inte tillhör Aliakoro.« »En dag kanske den gör det.« »Hur så?« »Vår hövding, Eze Okehi, tänker göra anspråk på den. Han säger, att Chiolus rätt till den är tveksam och att dammen egent ligen är vår. Det har han hört av sin farfar.« »Det betyder mycket strid.« »Dammen är värd att slåss för, eller hur?« »Ja, verkligen! Det blir en stor dag, när vi kan fiska här i dagsljus, utan att känna oss hotade.« »Det skulle det…« Mannens röst dränktes av ett väldigt stridsrop från Olumba. Plaskande kastade sig Chiolukrigarna fram emot dem. Flot tarna svajade riskabelt ett slag och tömdes, när mörka kroppar kastade sig i vattnet. Det hördes stönanden och flämtanden och dunket av hårda slag. Eziho fann sig lyft högt upp i luften och kastades sedan ner i det virvlande vattnet. Han kom fort upp igen och grep efter den närmaste mannen. Dennes kropp var hal, och Eziho förstod, att han hade fått tag i en av sina kamrater. 22
Han släppte taget och såg sig om. Alla verkade vara inbegripna i striden. Så bröt sig en man ut och började springa. Han gensköt honom och sparkade undan benen under honom. Mannen föll raklång och Eziho föll över honom. Medan han kämpade med sin motståndare sprang en man förbi, tätt förföljd av en annan. Plötsligt vände den siste tillbaka. »Vem där?« Det var Olumbas dånande stämma. Eziho kände igen den rösten på en kilometers håll. »Eziho«, kom svaret. »Har du säkrat din man?« »Snart. Han kämpar emot ännu, men jag…« Eziho avslutade inte sin mening. Hans motståndare knuffade undan honom med en våldsam stöt och kom på fötter. De båda männen började brottas igen. Olumba bestämde sig för att hjälpa till. Han kom precis lagom för att hindra att Eziho blev kastad till marken med våldsam kraft. Han tog tag i fienden bakifrån om midjan och tvingade ner honom. Eziho kastade sig över dem båda. Olumba trodde, att saken var klar, men tjuvfiskaren lyckades komma på fötter och vände sig mot dem igen. Nu blev Olumba arg på allvar. Vem var den här, som satte sig upp mot honom? »Eziho, håll dig undan!« skrek han, när han grep tag i man nen igen. De vred och vände sig och slet i varandra, och Olumbas ilska övergick i förvåning. Hans motståndare var stark, det var inget tvivel om den saken. Men han hade ju sagt till Eziho att hålla sig undan. För skams skull kunde han inte ropa på hans hjälp nu. Han visste, att nu var erfarenhet viktigare än ilska. Han lät sin kropp slappna av och föll bakåt. Hans motståndare följde efter. Halvvägs i fallet vred han sig plötsligt om och fick ner sin man på marken. Han bankade hänsynslöst med knytnävarna mot mannens huvud, tills han kände hur han blev allt svagare. Så tog han loss ett rep, som han hade om midjan, och band mannens händer. »Jag har honom«, sade Olumba. »Bra«, sade Eziho. »Det var en envis en.« 23
»Som alla tjuvar.« »Jag är ingen tjuv«, flämtade fången. »Tyst!« skrek Olumba. »Vi har tagit dig, just när du höll på att stjäla, och så säger du, att du inte är någon tjuv. Du måste vara den dummaste lögnare, som någonsin frossat på fisk.« »Jag är ingen lögnare«, sade fången. »Man driver inte med mig«, sade Olumba och gav honom ett elakt slag. Han reste upp mannen på fötter och föste hop honom med de andra fångarna. »Hur många fångar har ni?« frågade han. »En«, sade Ikechi. »Jag har två, då blir det tre allt som allt. Är någon allvarligt skadad?« En man sade: »Mitt vänstra öga gör ont, men annars är allt bra.« »Bra, låt oss komma i väg. Sätt fångarna på flottarna.« Fångarna och de som tagit dem gick ombord på flottarna och började ta sig över Wagabadammen. Olumba tog själv hand om den siste, som han hade slagits med. »Vem var den fjärde, som kom undan, förresten?« frågade han sin fånge. Mannen låtsades inte om honom. »Jag sade: Vem var den andre?« Han fick fortfarande inget svar. Han slog till mannen hårt, först på den högra kinden, sedan på den vänstra. »Det visar bara hur förhärdade de här tjuvarna är.« »Jag säger fortfarande, att vi inte är några tjuvar«, sade fången lugnt. Olumba var utom sig av raseri. Hans hand sköt fram igen, men Eziho, som var på samma flotte, höll den tillbaka. »Vi väntar tills det blir ljust.« »Det har jag inte tid med. Varför dödar vi inte de här männen med detsamma och förklarar krig mot Aliakoro? Jag har aldrig i livet varit med om en sådan oförskämdhet.« Männen visste, att om Olumba blev argare, så skulle han sätta sin hotelse i verket. Det ville de inte. Det var tillräckligt att föra 24
hem fångarna och kräva en stor lösensumma. Ikechi sade: »Ni vet ju, att ni är helt i vårt våld. Varför håller ni inte tyst och tänker över er situation?« »De är tysta, utom den där idioten«, sade Olumba. »Jag är ingen idiot«, sade fången lugnt. Olumba var mållös. »Vem är den högljudde idioten?« sade Eziho. »Jag är Wago Leoparddödaren, om du vill veta det«, svarade fången. Sällskapet blev tyst en stund. Wago Leoparddödaren var väl känd och en man att räkna med. Han hade tre ståtliga leo pardskinn på sin meritlista, en prestation som ingen de kände till kunde göra efter. Hans skicklighet som jägare var kuslig. Många gånger hade han kommit hem med levande antiloper, som inte hade minsta märke av våld eller strid på sin kropp. Hur han fångade dem, visste ingen. Lång och senig var han – en skicklig brottare. Olumba beundrade djärva män. När Wago avslöjat vem han var, minskades hans vrede märkbart. Djärva män hade rätt att tala, var de än var, tänkte han. »Men Wago, hur kunde du låta dig bli inblandad i en sådan här skamlig historia?« frågade Olumba. »Hur då skamlig?« »Är det inte skamligt att stjäla kanske?« »Hur kan man stjäla det som är ens eget?« »Är den där dammen er?« »Visst«, sade Wago oberörd. »Vad?« ropade många på en gång. Männen från Chiolu var förvånade och uppretade. »Varför kom ni i så fall och fiskade på natten?« frågade Olum ba. »För att undvika öppen konflikt, tills vår rätt är fastställd och all tveksamhet undanröjd.« »Vem fick er på den idén?« »Det spelar ingen roll.« »Och ni tror, att vi tänker ge upp dammen?« »Ja, det kommer vi att tvinga er till.« 25
Olumba hade fått nog; han kunde inte fortsätta samtalet. Han sade till sina män att skynda på. Det fanns ingen anledning att diskutera med en fånge, som hade sådana idéer. De lämnade Wagabadammen. När de kom till Waleledammen, knuffade Wago Olumba häftigt åt vänster, och han föll tungt ner i det kalla vattnet. Wago dök ner åt höger. När Olumba hämtat sig såpass, att han kunde ge order, hade Wago försvunnit. Det var inget att göra åt det. Det var för mörkt för att urskilja honom. »Var han inte bunden?« undrade Ikechi. »Naturligtvis var han det«, sade Olumba med sammanbitna tänder. »Jag vet inte hur han kom loss.« Olumba skulle gärna ha bytt de två andra fångarna mot Wago. Allt han kunde göra nu var att förebrå sig själv gång på gång för att han inte hade bundit honom hårt nog. Han skar tänder av förargelse. De två andra fångarna bands ännu säkrare. En av dem skrek till av den omilda behandlingen. »Ni behöver väl inte bryta händerna av mig«, sade han. »Tjuvar kan hitta på vad som helst«, sade Olumba. »Bind honom ordentligt.« När männen till sist gick i land, tvättade de av sig oljan, som de gnidit in sina kroppar med. Denna olja hade gjort dem svåra att få grepp på under brottningen. Den hade också hjälpt dem att skilja vän från fiende i mörkret.
26
Andra kapitlet D e t blev en lång natt för de båda fångarna. De satt olyckliga i Eze Dialis besökshydda och plåstrade om sina blåslagna kroppar vid elden, som hölls i gång för dem. De vände ömsom ansiktet, ömsom ryggen mot de stora, glödande stockändarna. En tupp gol i fjärran från en by långt borta. Som om de väntat på den signalen tog tupparna i Chiolu upp galandet och bröt stillheten i den daggiga morgonen. »Jag trodde nästan, att alla tuppar i den här hopplösa byn var döda«, sade Chileru, den ena fången. »Tyst!« snäste en vakt. »Vill du inte, att det skall bli dag?« »Det blir dag, antingen tuppen gal eller inte.« »Jag föredrar en vanlig dag, som börjar som alla andra.« Vakten svarade inte. Fången log och började sedan skratta. Hans kamrat föll in i skrattet, som kom hest ur deras morgon torra strupar. »Ni är ett par förhärdade tjuvar«, sade en annan vakt. »Varför gömmer ni inte ansiktet och skäms i stället?« »Vad spelar det för roll, egentligen?« svarade Chileru. »Tjuv fiskar gör man ju överallt. Jag slår vad om, att du har tjuvfiskat någon gång själv.« »Är det vanligt att stjäla i Aliakoro, så är det i alla fall inte det här.« »Du får väl skilja på stöld och tjuvfiske. Om du tar ett par nötter från en stor hög under en palm, så är det väl inte stöld?« »Om du låter det bli en vana, så är det stöld.« En dörr öppnades, och Eze Diali kom ut och gäspade. Han gick in i sin besökshydda och tog sig en titt på fångarna. »Vad heter du, min son?« 27
»Chileru.« »Och du?« »Ejimole.« »Vems söner är ni?« Fångarna nämnde sina fäders namn. Hövdingen kände dem väl. Han hade brottats med dem i sin ungdom. Ejimoles far var ökänd för att han brukade sticka fingrarna i ögonen på sina mot ståndare och sedan kasta omkull dem, medan de var förvirrade. Det var naturligtvis mot reglerna, men brottare var ofta så nära varandra och rörde sig så snabbt, att domarna inte alltid kunde upptäcka sådana ojustheter. Eze Diali log åt minnet och vände sig om för att gå. Tre män kom in på gården med snabba steg. De hälsade höv dingen. När de talade, stod deras andedräkt som en vit rök i den kalla morgonluften. Hövdingen visade in dem i besökshyddan och skickade en av sina söner att hämta kola. »Vad önskar ni?« började hövdingen, som seden bjöd. »Vi har kommit för att hämta dem«, sade en talesman för gruppen och pekade på de två fångarna. »Så enkelt går det inte«, svarade Diali med en bit kola mellan läpparna. »Eze Okehi borde ha sänt äldre män i ett så här viktigt ärende. Ni är för unga för att veta hur ni skall göra.« »Vi kan åtminstone överlämna ett budskap från Eze Okehi«, sade talesmannen. »Och vad är det?« »Eze Okehi säger, att ni bör släppa männen fria. Förhand lingar om lösensumman kan alltid ordnas senare.« »Ha ha! Har man någonsin hört ett sådant förslag? Låt mig komma till saken och inte spilla ord. Säg till Okehi att komma hit med sina äldste för en ordentlig överläggning, inte bara om de här pojkarnas frigivning utan också om det irriterande proble met med tjuvfisket.« Det låg något slutgiltigt i Dialis röst, när han sade det sista, och budbärarna reste sig för att gå. Chituru och Wezume, de två äldste som kom närmast efter 28
Eze Diali i rang, kom gående in på gården. Diali skickade efter mera kola. De tre gamla männen knaprade på sin kola, medan de betraktade de två fångarna. »Vi går in och pratar lite«, föreslog Chituru. Därinne höll de en lång överläggning, som slutade med att ikoron ljöd. Medan kvinnor och barn höll på att sopa gårdarna, samlades männen till brottningsarenan, sammankallade av ikoron. Denna stora trumma användes bara i riktigt allvarliga situationer, som när en man försvunnit i skogen eller vid invasion eller mord. Så männen kom fullt beväpnade, beredda på allt. Denna gång visste alla, vad krismötet skulle handla om. Hela natten hade bakhållet varit huvudämnet för männens samtal. Kvinnorna hade ingen aning om vad som pågick. Dem kunde man inte anförtro så viktiga hemligheter. Inom kort var arenan full av män. De stod runt de två fångarna, som blev mer och mer förvirrade. De hade inte väntat sig detta. Diali steg fram och klarade strupen. »Chiolu, meka!« »Hai!« »Meka!« »Hai!« Arenan genljöd av ekot, och marken skakade, när mer än tvåhundra män stampade i takt. »Vår plan har fungerat bra«, började hövdingen. »Vi är skyl diga Olumba och hans män tack. Här har vi nu två unga män från Aliakoro, som vi har tagit till fånga i natt, när de försökte tjuvfiska i Wagabadammen. De var fyra, men två av dem kom undan i mörkret. Tidigt i morse kom tre män från Aliakoro för att be oss frige fångarna. Jag sände bud med dem till deras äldste att komma och förhandla. Vi kan vänta dem någon gång efter middagsmålet. Vi räknar inte med strid, men det är i alla fall bäst, att ni kommer fullt beväpnade. Det är alltid klokt att vara beredd på faran, även om den inte visar sig.« Diali vandrade hemåt, omgiven av några andra av de äldste. 29
Som många andra log han av tillfredsställelse. Hans plan hade fungerat utmärkt. Ingen berömde honom. Byborna räknade med att han gjorde vad han skulle och alltid fattade riktiga beslut. När han misslyckades, var det ingen som förebrådde honom heller. Man räknade med att alla andra också skulle ha misslyckats, om de varit i hans situation. Dialis personlighet låg inte i hans kroppsstorlek. Han var kort. Han var varken tunn eller kraftig. Han var helt enkelt liten. När han var mycket yngre, brukade folk säga, att han var en vaken man. Han hade varit en djärv krigare, som litade mera på taktik och snabbhet än på ren styrka. På gamla dagar kom hans rynkiga skinn folk att tänka på omogna, förtorkade frukter, som fallit ner i förtid från träden under har mattan och motstod förruttnelsen i den torra, kalla vinden. För den unga generationen hade Diali alltid varit densamme – liten, gammal, klok, nästan aldrig sjuk, respekterad och välkommen i alla byns gårdar. För barnen var Diali »Lali med ikoron«, som utan anledning kunde störa hela byn med sin ikoro, medan morgondimmorna fortfarande låg kvar. Deras fäder måste rusa ut, och deras mödrar förlorade plötsligt intresset för att fortsätta med matlagningen. Men barnen tyckte om Lali, för han talade aldrig strängt till dem, och på hans stora gård fanns massor av klätterträd och fantastiska vrår och vinklar, där man kunde leka gömme. Hans många egna barn var dessutom oersättliga, när det gällde lekar och äventyr i skogarna runt byn. För en tillfällig besökare kunde Diali verka obetydlig, men det var verkligen en missuppfattning. Eze Dialis inflytande genomsy rade hela byn, lika mycket som dyrkandet av Amadioha. När han ingrep och medlade, slutade männen att slåss och kvinnorna att gräla. Men ändå var Diali på ett sätt obetydlig, grannen i gården intill. Han lade sig inte i sina grannars affärer, han styrde inte och ställde med folk. Han arbetade lika hårt som alla andra, och de få privilegier han hade, var inget att avundas honom, som till exempel att behöva vara med vid alla viktiga begravningar. Men Dialis omärkliga ledning var oersättlig för Chiolu. Det var ett sätt 30
att leda, som ingen skulle kunna göra efter, grundat på medfödd ledarbegåvning, vars styrka låg i vänlighet. Det var tydligt, att de tillfångatagna tjuvfiskarnas mod började svikta. Deras skratt var borta, liksom deras fräcka kommentarer. De skämdes och var förkrossade. När vakterna släpade bort dem, grät Ejimole, den yngre av de två. »En sådan här behandling är värre än döden«, snyftade han. »Tag det lugnt, vårt folk är snart här«, sade Chileru och för sökte verka modig. »Nu kanske ni förstår varför det inte lönar sig att ta det som är andras«, sade en vakt. »I natt lät ni oss inte säga något, nu gråter ni som kvinnor. Spara era tårar, för det här är bara början.« »Ni kan i alla fall inte döda oss«, sade Chileru. »Var inte så säkra på det. Hur som helst så är döden inte alltid det värsta, som kan drabba en man.« När fångarna förts tillbaka till Dialis gård, bjöd man dem på frukost, bestående av soppa på peppar och yam. Ejimole vägrade att äta. »Du har låtit dem inbilla dig, att du är en tjuv«, sade Chileru föraktfullt. »Men är vi inte det, då?« »Absolut inte!« »Och varför har vi då inte försökt hävda våra krav under alla dessa år?« »Det får du fråga Eze Okehi. Man slogs i alla fall om Wagaba dammen redan innan vi var födda. Chiolu vann och har behållit dammen sedan dess.« »Då är den ju deras.« »Att vinna ett krig bevisar ingen äganderätt.« »Hur skall vi kunna hoppas på att få den tillbaka då?« »Vi måste nog slåss för den.« »Men du sade ju, att en seger inte bevisar någon äganderätt.« »Ja, men vi är i alla fall de rätta ägarna.« Ejimole funderade över detta. »Det är en sak, som oroar mig.« 31
»Vad då?« frågade Chileru och stoppade en yamtugga i mun nen. »Min mor förbjöd mig att gå ut i går kväll. Hon måste vara alldeles ifrån sig nu.« »Då tycker jag, att det bästa du kan göra för din mor just nu är att äta ordentligt, så du håller dig stark.« Ejimole beundrade Chilerus praktiska inställning. Han var en gladlynt ung man, inte alltför nogräknad, men sympatisk. Ejimole behövde inte övertalas mera för att gripa sig an med maten. Han var mycket hungrig och åt med god aptit. Strax efter maten drog man i väg med dem till arenan. Diali och några av de äldste satt redan i den svala skuggan under ett oljebönsträd på arenan. Chileru såg Olumba i en grupp av yngre män, som pratade vitt och brett om den gångna nattens händelser. De bar sina djungelknivar vid sidan med vårdslös elegans, instuckna i skidorna. Till höger om de äldste hade man ställt upp några trebenta stolar, tydligen för männen från Aliakoro. Det dröjde inte länge, förrän de kom, klädda till strid. Deras hövding, Eze Okehi, gick först, med en stav i sin hand. Han var en vithårig gammal man, men han såg stark och väl bibehållen ut. Färden från Aliakoro till Chiolu hade tagit halva morgonen, men han hade genomfört den utan alltför stor ansträngning. Eze Diali reste sig för att hälsa gästerna. Han gick fram till Eze Okehi och sträckte upp högra handen. Hans gäst besvarade hälsningen, och deras högerhänder möttes i ett kyligt handslag över deras huvuden. Kola bjöds runt. Okehi tog den och mumlade några fraser. Han skickade den vidare till den som var närmast efter honom i rang. Den gick från den ena till den andra av de äldste, tills den kom tillbaka till Okehi, som sedan gav den tillbaka till Diali. Are nan var alldeles tyst, medan kolan gick runt. Det var en ceremoni, som krävde god kunskap både om tradition och om historia. Diali bröt kolan, tog själv en bit och räckte resten till Okehi. Än en gång vandrade kolan runt. Träskålen var nästan tom, när 32
den kom tillbaka till Diali. Hövdingen tog en bit, smulade sön der den och strödde smulorna på marken. På det viset offrade han till Amadioha, Åskans och Himlens gud, till Ali, jordguden, till Ojukwu, den ljuse, och till Ogbunabali, guden som dödar i natten. De viktigaste gudarna nämndes vid namn vid offentliga ceremonier, de mindre viktiga fick vad dem tillkom vid de slutna ceremonierna i familjehelgedomarna. De äldste tuggade eftertänksamt på sin kola och studerade varandra noga i tystnaden, som bara bröts av ljudet från män, som drog in andan för att mildra svedan i munnen av den starka pepparsmaken. »Ni män av Aliakoro, Ni som odlar väldig Yam, Leoparddöda re, Ögon i natten, Åttahövdade krigare, jag hälsar Er!« Männen från Aliakoro svarade med ett väldigt stridsrop. »Ni män från Chiolu, som har fisk som bränsle, Skogarnas Skräck, Jägare med osynliga fotspår, Stora fäders ännu större söner, jag hälsar Er!« Åter hördes ett bedövande skrik, när männen från Chiolu besvarade hälsningen. »Eze Diali«, fortsatte Okehi. »Vi har kommit för att be dig fri ge våra söner, som du tog till fånga i natt och som du fortfarande håller fångna. Vi kommer som vänner, och vi hoppas att vi kan vända hem utan blånader på våra ryggar.« »Eze Okehi«, svarade Diali. »När vi tog dina män till fånga, var det under sådana omständigheter, att vi måste begära lösen för dem. När du betalt den, kan ni ta dem med tillbaka. Vad beträffar er säkerhet har ni mitt ord. Det är tecken på svaghet att anfalla en gäst.« »Innan vi talar om lösen, vill jag gärna själv höra från dina fångar, hur det gick till, när de togs«, sade Okehi. Chileru och Ejimole fördes fram, och man sade till dem att beskriva nattens händelser. Chileru gav en livlig beskrivning och slutade med att säga: »Och det konstigaste med alltihop är, att vi inte alls höll på att fiska, när vi blev anfallna.« »Var var ni, när ni blev anfallna?« frågade Diali. 33
»Ute på en av våra dammar.« »Det är lögn«, avbröt Olumba. »Ni var just på väg ut på Waga badammen.« »I alla fall höll vi inte på att fiska, när ni anföll«, sade Chileru. »Vad gjorde ni där så dags på natten, då?« frågade Diali. »Vi var ute för att sätta ut fällor för vildsvin.« »Lögn igen«, sade Olumba rasande. Han gick bakom en buske och hämtade fram några mjärdar. »Är inte dessa era?« sade han och lyfte dem högt upp i luften, så att alla kunde se. »Jo, det är de.« »Och vad skulle ni ha dem till?« frågade Olumba. »Vi skulle fiska lite i våra dammar efteråt.« »Varför sätter ni inte era vildsvinsfällor vid era egna dammar?« »Sitt ner, ungdomar«, sade Okehi och reste sig. »Den här saken är mer invecklad än den kan verka. Diali, dina män har handlat orätt. För det första fiskade inte mina män, när de blev anfallna. För det andra: om de höll på att fiska i Wagabadammen, så hade de rätt till det, de har gjort det i åratal. Den yngre generationen kanske inte vet sanningen om dammen, men vi gamla vet, eller hur? Vi från Aliakoro har inte hävdat våra krav förut, eftersom ingen har ofredat oss förrän i natt, när ni tog de här pojkarna. Och det är klart, att om man skadar en get, så får man veta vem dess herre är.« Okehis sista ord dränktes av arga protester från Chiolulägret. Många män började trampa omkring i ilska. Diali återkallade dem till ordningen. »Okehi, min vän«, sade Diali. »Hittills har du och dina män resonerat än si och än så. När någon har besvär med att tugga sin mat, kan man vara säker på att det är sand i den. Jag är glad nu, att du har kommit till sakens kärna. Du påstår, att Wagaba dammen tillhör Aliakoro?« »Ja, Eze Diali.« »Då så. Jag vill, att du skall veta, att vi inte är beredda att diskutera äganderätten till dammen. Den är helt oomtvistlig. Antingen betalar du den lösen, som vi tänker föreslå, eller också 34
får ni gå hem igen utan era två män. Bestäm er nu, så att det här farliga mötet kan avslutas. Vi är som män, som just är på väg att störa ett getingbo.« Okehi övervägde situationen en stund. Han såg på sina män, sedan på männen från Chiolu och till sist på de två fångarna, som hade händerna bakbundna. »Diali«, sade han långsamt. »Även om vi går med på att betala något, så har vi inte pengar till det här och nu. Du sätter i gång något som kan få följder, vilka kan bli obehagliga för oss alla. Det är inte bara vi, som rör oss i skogarna. Dina män förirrar sig faktiskt också in på vårt område då och då, och det blir lätt för oss att ge igen. Så släpp nu de unga männen. Det är oförståndigt att fånga leopardens ungar.« »Om mina män ger sig in på ditt område för att stjäla, så tag dem till fånga, om du vill. Om du däremot träffar på dem, när de går förbi dig utan onda avsikter, så råder jag dig att inte röra dem. Den, som förföljer en oskyldig kyckling, snubblar lätt.« »Diali, vill du ha oss att gå tillbaka till Aliakoro och hämta pengar, innan du ger pojkarna fria?« »Om ni har kommit hit utan pengar, så får ni skylla er själva. Jag gjorde alldeles klart för era sändebud i morse, att fångarna måste lösas ut.« Okehi skar tänder och funderade. Han vände sig om och viskade med de äldste, som satt bakom honom. De reste sig och gick en bit bort för att hålla en överläggning. Den tog tid och verkade besvärlig, att döma av de våldsamma huvudskakningar na och käpparna, som fäktade i luften. När de var färdiga, kom de tillbaka, och Okehi sade kort: »Diali, nämn lösensumman.« Diali skulle just säga något, när Olumba nästan skrek: »Låt oss överlägga om saken, Eze Diali.« Det verkade vara den all männa meningen, och de reste sig och gick en bit bort. Efter en liten stund tillkännagav hövdingen kort: »Ni får betala åttahundra manillor.« »Har pojkarna begått mord?« frågade Okehi med oförställd förvåning. 35