9789153434788

foto : niklas lagström

marina nilsson är författare och frilansjournalist

och skriver bland annat för tidningar som Damernas Värld, Glamour, Cosmopolitan, PS! och Mama.

Hon har tidigare gett ut boken Stegen till drömjobbet tillsammans med Nina Holst.

Bor i Malmö med man och barn och ägnar sig i hemlighet åt skinande blanka KichenAid-fantasier.

Följ Marinas hemmafrubloggande på http://borderlinehemmafrun.blogspot.com

Journalisten Marina Nilsson gör här en djupdykning i ett fenomen med mediala motsvarigheter i teveserier som Madmen och Leila på landet. En jakt på det perfekta livet där inga ursäkter tolereras och där insatserna är höga. För där den traditionella hemmafrun ägnade sig åt syltning, saftning och pyssel på dagtid mellan nio och fyra, ska Hemmafru 2.0 åstadkomma samma sak efter arbetstid, det vill säga på kvällar och helger.

Egna observationer varvas med kommentarer från psykologer, framtids­forskare och trendanalytiker i en lika underhållande som pricksäker kartläggning av en oroväckande företeelse i tiden.

www.icabokforlag.se

Marina Nilsson

Det sveper en våg över Sverige. Den kantas av manglade linne- ­­ servetter och doftande lavendelvatten, retrotrendiga korsstygnsbonader och cupcakes dekorerade med hand­gjorda sockerblommor, och den kan mycket väl vara vår tids farligaste kvinnofälla.

Det är 2010 och traditionella hemmafrusysslor har blivit inne igen.

Bland annars moderna och jämställdhetsivrande tjejer i karriären frodas husmorsromantiken. Att laga mat från grunden och kunna göra sås ”på riktigt” har blivit trend; arrangera rosor på gammeldags vis lyxig lifestyle. Men bör vi bejaka en livsstil som placerar kvinnors själv­förverkligande i deras hem? Och hur kommer det sig att den dyker upp just nu?

Hemmafru version 2.0

Den som bakat flest cupcakes när hon dör vinner – eller?

Marina Nilsson

Hemmafru

2.0

Ominredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor ”Jag tror att kvinnors komplicerade relation till kalas snarare ligger i linje med deras kontrollbehov. För är det något som middagar erbjuder, förutom viss näring då, så är det möjligheterna att visa utåt hur välplanerad, välorganiserad och uppdaterad man är inom flera områden; som att välja vin, laga mat, duka bord, arrangera dekorationer, komma på någon rolig underhållning, städa hemmet och hinna göra sig själv snygg dessutom.

Värdinneskap har helt enkelt blivit ett slags multisport för bara kvinnliga deltagare.

Och om det nu slutar med att värdinnan helt enkelt är för duktig, på det sätt som alltid är provocerande för kvinnogemenskapen, så kommer hennes ”motståndare”,alltså de andra kvinnliga gästerna, genast att leta efter sprickor i fasaden. Det är en del av spelreglerna och förstås något som alla överspända värdinnor innerst inne känner till, men det är också något som bara driver dem ännu hårdare i riktning mot perfektionen.”

Till Niklas och Leonard, bästa killarna!

Ica Bokförlag www.icabokforlag.se

© 2010 Marina Nilsson och Ica Bokförlag, Forma Books AB

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001.

Omslag och sättning: pupill.se Redaktör: Cecilia Lidbeck Tryck: ScandBook i Falun, 2010

ISBN 978-91-534-3478-8

Till Niklas och Leonard, bästa killarna!

Ica Bokförlag www.icabokforlag.se

© 2010 Marina Nilsson och Ica Bokförlag, Forma Books AB

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001.

Omslag och sättning: pupill.se Redaktör: Cecilia Lidbeck Tryck: ScandBook i Falun, 2010

ISBN 978-91-534-3478-8

Innehåll Inledning 9

kapitel 6

Fall E 621 . . . 93

kapitel 1

Kv innor på gränsen till hemmafru . . . 13 I vilket jag lägger örat mot tickande hemmafrubomber och hittar dem i morgonrockar, blommor och böcker.

kapitel 7

kapitel 2

D en som har bak at fl est cupcak es när hon dör v inner

Som handlar om klappjakten på glutamaten och de andra tillsatsämnena och där jag undrar om det krävs en hemmafru för att äta bra mat?

. . . 27

Där jag downshiftar på fredagar, och upptäcker att man kan få ganska så mycket träningsvärk av att vara hemma och växla ner. kapitel 3

30 0 k vadrat själv bedrägeri . . . 43

R eceptet på en rik tigt bra mamma . . . 109 I vilket jag analyserar drömmen om det perfekta familjelivet, pratar med mamma, och fäller några tårar för Lucy Jordan. kapitel 8

D et här med att jobba . . . 127

I vilket jag undersöker drömmen om det egna huset och provar på att Hemnet-knarka lite grand.

I vilket jag tänker på hur karriärmässig velighet kan bli en kvinnofälla och undrar om vi egentligen längtar ”hem” på riktigt, eller bara bort från en sjuk arbetsmarknad?

kapitel 4

kapitel 10

M iddag hos oss på fredag . . . 59

65 + . . 145

I vilket jag granskar värdinnehybris och bjuda-hem-ångest, två nutida hemmafru­relaterade åkommor.

Om hur vi slutligen och definitivt förlägger våra porriga hemmafru­fantasier till ”the golden years” då vi (äntligen) blir försörjda utan några komplikationer, mer än möjligen lårbensbrott.

kapitel 5

R ent hus, rent helvete . . . 77 I vilket jag tar ett fast grepp om dammvippan med lyxiga strutsfjädrar och funderar på hur städning egentligen fick sin nya spa-stämpel?

kapitel 11

H ejdå hemmafru, 2 .0 ! . . 163 Vad kom jag nu fram till?

Innehåll Inledning 9

kapitel 6

Fall E 621 . . . 93

kapitel 1

Kv innor på gränsen till hemmafru . . . 13 I vilket jag lägger örat mot tickande hemmafrubomber och hittar dem i morgonrockar, blommor och böcker.

kapitel 7

kapitel 2

D en som har bak at fl est cupcak es när hon dör v inner

Som handlar om klappjakten på glutamaten och de andra tillsatsämnena och där jag undrar om det krävs en hemmafru för att äta bra mat?

. . . 27

Där jag downshiftar på fredagar, och upptäcker att man kan få ganska så mycket träningsvärk av att vara hemma och växla ner. kapitel 3

30 0 k vadrat själv bedrägeri . . . 43

R eceptet på en rik tigt bra mamma . . . 109 I vilket jag analyserar drömmen om det perfekta familjelivet, pratar med mamma, och fäller några tårar för Lucy Jordan. kapitel 8

D et här med att jobba . . . 127

I vilket jag undersöker drömmen om det egna huset och provar på att Hemnet-knarka lite grand.

I vilket jag tänker på hur karriärmässig velighet kan bli en kvinnofälla och undrar om vi egentligen längtar ”hem” på riktigt, eller bara bort från en sjuk arbetsmarknad?

kapitel 4

kapitel 10

M iddag hos oss på fredag . . . 59

65 + . . 145

I vilket jag granskar värdinnehybris och bjuda-hem-ångest, två nutida hemmafru­relaterade åkommor.

Om hur vi slutligen och definitivt förlägger våra porriga hemmafru­fantasier till ”the golden years” då vi (äntligen) blir försörjda utan några komplikationer, mer än möjligen lårbensbrott.

kapitel 5

R ent hus, rent helvete . . . 77 I vilket jag tar ett fast grepp om dammvippan med lyxiga strutsfjädrar och funderar på hur städning egentligen fick sin nya spa-stämpel?

kapitel 11

H ejdå hemmafru, 2 .0 ! . . 163 Vad kom jag nu fram till?

hälsosamt och låta matlagningen ta tid. ”Jag tror absolut att vi kan köpa ett nytt bord för att vi längtar efter gemenskap. Men bordet är ju bara det yttre lagret. Det går att hitta gemenskap på andra sätt. Var gärna kreativ i ditt hem, det är det ju många som använder inred­ ningen till, men se till att det verkligen är du som är kreativ då, och att du inte bara passivt tar emot någon annans krea­ tivitet genom att läsa en inredningstidning och sedan göra samma sak själv, för då handlar det om något annat”, säger Sofia Sivertsdotter.

K a pit e l 4

Middag hos oss på fredag I vilket jag granskar värdinnehybris och bjuda-hem-ångest, två nutida hemmafrurelaterade åkommor.

En väninna berättar att hon har börjat få ont i magen varje gång hon ska hålla kalas hemma.

Små, små hugg inuti av stress.

Hennes egen farmor var likadan, konstaterar hon syrligt.

Så kunde det kanske röra sig om nåt genetiskt? Något som nästan bara slog på kvinnor, ungefär som flintskallighet och bukfetma på män. Var det här månne hennes motsvarighet till gubbiga haranger om byxknappar av dålig kvalitet?

Hennes egen sambo verkade nämligen inte rubbas märk­ bart av att hemmet plötsligt var fullt med vänner och släk­ tingar. Nej, ganska obekymrad kunde han smälta in som en av gästerna i soffan, och måste ibland till och med genom

58

59

hälsosamt och låta matlagningen ta tid. ”Jag tror absolut att vi kan köpa ett nytt bord för att vi längtar efter gemenskap. Men bordet är ju bara det yttre lagret. Det går att hitta gemenskap på andra sätt. Var gärna kreativ i ditt hem, det är det ju många som använder inred­ ningen till, men se till att det verkligen är du som är kreativ då, och att du inte bara passivt tar emot någon annans krea­ tivitet genom att läsa en inredningstidning och sedan göra samma sak själv, för då handlar det om något annat”, säger Sofia Sivertsdotter.

K a pit e l 4

Middag hos oss på fredag I vilket jag granskar värdinnehybris och bjuda-hem-ångest, två nutida hemmafrurelaterade åkommor.

En väninna berättar att hon har börjat få ont i magen varje gång hon ska hålla kalas hemma.

Små, små hugg inuti av stress.

Hennes egen farmor var likadan, konstaterar hon syrligt.

Så kunde det kanske röra sig om nåt genetiskt? Något som nästan bara slog på kvinnor, ungefär som flintskallighet och bukfetma på män. Var det här månne hennes motsvarighet till gubbiga haranger om byxknappar av dålig kvalitet?

Hennes egen sambo verkade nämligen inte rubbas märk­ bart av att hemmet plötsligt var fullt med vänner och släk­ tingar. Nej, ganska obekymrad kunde han smälta in som en av gästerna i soffan, och måste ibland till och med genom

58

59

ett väsande ”har du TREVLIGT eller!?” påminnas om sin ansvarsfulla roll som värd.

Han drabbades inte heller alls av den där ”men kolla så våra fönster ser ut”- ångesten. Han gick inte tvångsmässigt runt och kände hur mycket kaffetermosen vägde hela tiden.

Var han mera okänslig för smuts och oordning och annat som kunde störa feststämningen? Eller visste han kanske att hon ändå skulle ta på sig rollen som den där samvets­ granna ”finns - det - nu - mjölk - socker - teskedar - servetterkaffe - och - te - t ill - dem - som - v ill - ha”-personen, så då slapp ju han?

Enligt en undersökning gjord av undersökningsföretaget Norstat på uppdrag av byggföretaget JM 2009, så var oordning en vanlig orsak till familjekonflikter i vart tredje hem bland de tillfrågade. Betydligt fler kvinnor än män (åtta av tio, jämfört med fem av tio) hade någon gång skämts för stöket hemma. Nio av tio kvinnor sade sig också vara den som tog störst ansvar för ordningen i hemmet.

Någon förklaring till denna kvinnliga, skuldbelagda städmani serverades inte med undersökningen, men ett av de vanligaste biologiska argument som brukar lyftas fram i sammanhang när man diskuterar varför kvinnor generellt lägger sin städribba högre än män, är att det är kvinnans barnabärande och vårdande ansvar genom historien som har gjort att hon har utvecklat en slags mopp som ryggrad.

Hon vill ha det rent och snyggt omkring sig, för då ökar oddsen för att hennes avkomma överlever.

Tja …

Inte vet jag hur det är hos andra, men hemma hos oss är i alla fall barnrummet det som prioriteras sist inför en fest. Här städas det lite med fotens bredsida, skulle jag säga.

Organiseringsprincipen stavas ”ös ner så mycket som möjligt

60

i förvaringsmöbler”. Jag vill inte ens tänka på vilka bakterie­ stammar som finns i den där leksakslådan.

En annan sak som talar emot ”den som föder barnet mås­ te städa upp efter sig”-teorin är förstås också att barnlösa kvinnor inte på något sätt verkar vara immuna mot att för­ vandlas till hemmets privata ordningsrotel. Deras överdrivna värdinneambitioner får nästan ett ännu friare spelrum, för­ modligen för att de inte har konfronterats tillräckligt många gånger med barnfamiljssanningen ”ingenting går ändå att planera” och fortfarande lever kvar i vanföreställningen att det går att regissera sitt eget liv efter klockan.

Nej, jag tror ju att kvinnors komplicerade relation till ka­ las snarare ligger i linje med deras kontrollbehov. För är det något som middagar erbjuder, förutom viss näring då, så är det möjligheterna att visa utåt hur välplanerad, välorga­ niserad och uppdaterad man är inom flera områden; som att välja vin, laga mat, duka bord, arrangera dekorationer, komma på någon rolig underhållning, städa hemmet och hinna göra sig själv snygg dessutom.

Värdinneskap har helt enkelt blivit ett slags multisport för bara kvinnliga deltagare.

Och om det nu slutar med att värdinnan helt enkelt är för duktig, på det sätt som alltid är provocerande för kvin­ nogemenskapen, så kommer hennes ”motståndare”, alltså de andra kvinnliga gästerna, genast att leta efter sprickor i fasaden. Det är en del av spelreglerna och förstås något som alla överspända värdinnor innerst inne känner till, men det är också något som bara driver dem ännu hårdare i riktning mot perfektionen.

Själv märker jag det förstås också. För även om både jag och min sambo tycker att det är genuint trevligt att bjuda hem

61

ett väsande ”har du TREVLIGT eller!?” påminnas om sin ansvarsfulla roll som värd.

Han drabbades inte heller alls av den där ”men kolla så våra fönster ser ut”- ångesten. Han gick inte tvångsmässigt runt och kände hur mycket kaffetermosen vägde hela tiden.

Var han mera okänslig för smuts och oordning och annat som kunde störa feststämningen? Eller visste han kanske att hon ändå skulle ta på sig rollen som den där samvets­ granna ”finns - det - nu - mjölk - socker - teskedar - servetterkaffe - och - te - t ill - dem - som - v ill - ha”-personen, så då slapp ju han?

Enligt en undersökning gjord av undersökningsföretaget Norstat på uppdrag av byggföretaget JM 2009, så var oordning en vanlig orsak till familjekonflikter i vart tredje hem bland de tillfrågade. Betydligt fler kvinnor än män (åtta av tio, jämfört med fem av tio) hade någon gång skämts för stöket hemma. Nio av tio kvinnor sade sig också vara den som tog störst ansvar för ordningen i hemmet.

Någon förklaring till denna kvinnliga, skuldbelagda städmani serverades inte med undersökningen, men ett av de vanligaste biologiska argument som brukar lyftas fram i sammanhang när man diskuterar varför kvinnor generellt lägger sin städribba högre än män, är att det är kvinnans barnabärande och vårdande ansvar genom historien som har gjort att hon har utvecklat en slags mopp som ryggrad.

Hon vill ha det rent och snyggt omkring sig, för då ökar oddsen för att hennes avkomma överlever.

Tja …

Inte vet jag hur det är hos andra, men hemma hos oss är i alla fall barnrummet det som prioriteras sist inför en fest. Här städas det lite med fotens bredsida, skulle jag säga.

Organiseringsprincipen stavas ”ös ner så mycket som möjligt

60

i förvaringsmöbler”. Jag vill inte ens tänka på vilka bakterie­ stammar som finns i den där leksakslådan.

En annan sak som talar emot ”den som föder barnet mås­ te städa upp efter sig”-teorin är förstås också att barnlösa kvinnor inte på något sätt verkar vara immuna mot att för­ vandlas till hemmets privata ordningsrotel. Deras överdrivna värdinneambitioner får nästan ett ännu friare spelrum, för­ modligen för att de inte har konfronterats tillräckligt många gånger med barnfamiljssanningen ”ingenting går ändå att planera” och fortfarande lever kvar i vanföreställningen att det går att regissera sitt eget liv efter klockan.

Nej, jag tror ju att kvinnors komplicerade relation till ka­ las snarare ligger i linje med deras kontrollbehov. För är det något som middagar erbjuder, förutom viss näring då, så är det möjligheterna att visa utåt hur välplanerad, välorga­ niserad och uppdaterad man är inom flera områden; som att välja vin, laga mat, duka bord, arrangera dekorationer, komma på någon rolig underhållning, städa hemmet och hinna göra sig själv snygg dessutom.

Värdinneskap har helt enkelt blivit ett slags multisport för bara kvinnliga deltagare.

Och om det nu slutar med att värdinnan helt enkelt är för duktig, på det sätt som alltid är provocerande för kvin­ nogemenskapen, så kommer hennes ”motståndare”, alltså de andra kvinnliga gästerna, genast att leta efter sprickor i fasaden. Det är en del av spelreglerna och förstås något som alla överspända värdinnor innerst inne känner till, men det är också något som bara driver dem ännu hårdare i riktning mot perfektionen.

Själv märker jag det förstås också. För även om både jag och min sambo tycker att det är genuint trevligt att bjuda hem

61

människor till middag hos oss, så är det bara jag som verkar vilja skruva det ett varv extra.

Det är den där historien om Dr Jekyll och Mrs Hemmafru igen. Och det första som händer under denna ganska fasans­ fulla personlighetsförändring är att humorn försvinner …

När humorn väl är borta, så blir förstås allting mycket mera allvarligt. Då är det inte lite lustigt att vi bara har påsk­ servetter hemma. Inte roligt alls.

Man känner också igen att en Mrs Hemmafru har tagit över ens inre på hennes onaturligt skarpa sinnen. Hon kan exempelvis scanna igenom innehållet i en Ica-påse på några sekunder och omedelbart avgöra om något saknas. Då in­ sisterar hon kallt på att inköparen går en runda till, för det går faktiskt inte att ha vanligt bordsalt på bordet ”som om det var 1987 eller något, så varför ställer vi inte fram en stor eternellboll på bordet och tar på oss lite för korta kavajer när vi ändå är igång?”

När Mrs Hemmafru säger ”Men du glömde alltså att köpa flingsalt?” så är förstås varje bokstav omsorgsfullt doppad i förakt. Annars är hon inte särskilt pratsugen alls, och ju när­ mare det magiska klockslaget hon kommer, desto mer nöjer hon sig med grymtningar och meningar på max tre ord. ”Kan du diska?” ”Sophinken är full.” ”Glömt här.”

Nej, hon vill helst inte prata, utan det enda hon vill höra en kvart innan gästerna kommer är det hemtrevliga brum­ mandet av en dammsugare. Gärna också det lätta pumpan­ det från en aktiv rengöringsspray i köket.

Med en spårhunds distinkta intuition och hörselsinne re­ gistrerar hon förstås omedelbart om det plötsligt blir lite tyst på sådana där gemensamma göra-i-ordning-inför-festen-

62

ljud. Det är då man kan misstänka att vederbörande istället står och har lite ROLIGT någonstans, kanske kollar sin mejl under förevändningen att han slänger ihop en bra spellista för kvällen.

Då blänger Mrs Hemmafru med smala, smala ögonspring­ or, som för att liksom klämma ur honom sanningen med bara ögongloberna till hjälp. Innan hon själv återgår till att putsa diskbänken så skinande som på ett utställningskök. För man vet ju aldrig om man under kvällen kommer att behöva utföra en knäoperation i den där diskhon.

Vad händer egentligen i huvudet på en kvinna som tappat perspektivet så där? Vad har gjort att hon glömt bort att gläd­ jas åt det förstås jättefina och mysiga med att här kommer en massa människor som ser fram emot att bara umgås med henne och hennes familj? Umgänget är ju ändå festens stora poäng, idag mer än någonsin när sociala möten IRL (i verk­ liga livet) har blivit hårdvaluta.

En värdinna i det känsliga skedet av nervös förväntan in­ för en fest borde förstås inte utsätta sig själv för ytterligare psykisk press. Det enda hon borde göra är att sitta i ett moln av lyxig parfym, provsmaka en välkomstdrink och avgöra om det kanske behövs mer rörsocker i den, och på så sätt lägga en bra grund för sin egen maximala trevlighet.

Men så här blir det alltså inte. Inte om man lider av värdinne­ hybris …

Det krävs heller inte särskilt mycket research kring vär­ dinneskap för att upptäcka att detta inte är första gången i historien som en kvinna har trott att hela världen kretsar kring henne själv och hennes kalas.

Varje tid har haft sin kalaskultur, och också sina speciella förväntningar på en god värdinna, förväntningar som givet­

63

människor till middag hos oss, så är det bara jag som verkar vilja skruva det ett varv extra.

Det är den där historien om Dr Jekyll och Mrs Hemmafru igen. Och det första som händer under denna ganska fasans­ fulla personlighetsförändring är att humorn försvinner …

När humorn väl är borta, så blir förstås allting mycket mera allvarligt. Då är det inte lite lustigt att vi bara har påsk­ servetter hemma. Inte roligt alls.

Man känner också igen att en Mrs Hemmafru har tagit över ens inre på hennes onaturligt skarpa sinnen. Hon kan exempelvis scanna igenom innehållet i en Ica-påse på några sekunder och omedelbart avgöra om något saknas. Då in­ sisterar hon kallt på att inköparen går en runda till, för det går faktiskt inte att ha vanligt bordsalt på bordet ”som om det var 1987 eller något, så varför ställer vi inte fram en stor eternellboll på bordet och tar på oss lite för korta kavajer när vi ändå är igång?”

När Mrs Hemmafru säger ”Men du glömde alltså att köpa flingsalt?” så är förstås varje bokstav omsorgsfullt doppad i förakt. Annars är hon inte särskilt pratsugen alls, och ju när­ mare det magiska klockslaget hon kommer, desto mer nöjer hon sig med grymtningar och meningar på max tre ord. ”Kan du diska?” ”Sophinken är full.” ”Glömt här.”

Nej, hon vill helst inte prata, utan det enda hon vill höra en kvart innan gästerna kommer är det hemtrevliga brum­ mandet av en dammsugare. Gärna också det lätta pumpan­ det från en aktiv rengöringsspray i köket.

Med en spårhunds distinkta intuition och hörselsinne re­ gistrerar hon förstås omedelbart om det plötsligt blir lite tyst på sådana där gemensamma göra-i-ordning-inför-festen-

62

ljud. Det är då man kan misstänka att vederbörande istället står och har lite ROLIGT någonstans, kanske kollar sin mejl under förevändningen att han slänger ihop en bra spellista för kvällen.

Då blänger Mrs Hemmafru med smala, smala ögonspring­ or, som för att liksom klämma ur honom sanningen med bara ögongloberna till hjälp. Innan hon själv återgår till att putsa diskbänken så skinande som på ett utställningskök. För man vet ju aldrig om man under kvällen kommer att behöva utföra en knäoperation i den där diskhon.

Vad händer egentligen i huvudet på en kvinna som tappat perspektivet så där? Vad har gjort att hon glömt bort att gläd­ jas åt det förstås jättefina och mysiga med att här kommer en massa människor som ser fram emot att bara umgås med henne och hennes familj? Umgänget är ju ändå festens stora poäng, idag mer än någonsin när sociala möten IRL (i verk­ liga livet) har blivit hårdvaluta.

En värdinna i det känsliga skedet av nervös förväntan in­ för en fest borde förstås inte utsätta sig själv för ytterligare psykisk press. Det enda hon borde göra är att sitta i ett moln av lyxig parfym, provsmaka en välkomstdrink och avgöra om det kanske behövs mer rörsocker i den, och på så sätt lägga en bra grund för sin egen maximala trevlighet.

Men så här blir det alltså inte. Inte om man lider av värdinne­ hybris …

Det krävs heller inte särskilt mycket research kring vär­ dinneskap för att upptäcka att detta inte är första gången i historien som en kvinna har trott att hela världen kretsar kring henne själv och hennes kalas.

Varje tid har haft sin kalaskultur, och också sina speciella förväntningar på en god värdinna, förväntningar som givet­

63

vis har kunnat gå överstyr och säkert också gjort det ibland.

På femtiotalet skulle en exemplarisk värdinna givetvis ställa fram ett askfat innan efterrätten serverades.

Det skulle idag uppfattas som väldigt underligt och nästan lite provocerande. Idag ska istället en förutseende värdinna (en som möjligen överdoserat lite på gourmet­ trenden) ställa fram skålar med fläderblomsgranité, så att gästerna kan neutralisera smaklökarna innan den egentliga desserten kommer på bordet.

På sextiotalet tröttnade värdinnan på servisen i femtio­ fem delar, som också skulle diskas femtiofem gånger, och eftersom just detta årtionde räknades som genombrottet för den goda hygienen, så kunde hon faktiskt komma undan med engångsbestick, engångstallrikar och engångsduk, un­ der förevändning att hon faktiskt var en modern kvinna och ingen hemmafru längre.

Idag skulle arrangemanget med färgglada papptallrikar förstås mest signalera ”barnkalas”. En nutida värdinna, som vill visa att hon har ansträngt sig lite, öppnar däremot gärna mormors linneskåp där enbart en liten trave blankpressade linneservetter motsvarar arbetsinsatsen från ungefär fem stycken tuggummituggande sextiotalsvärdinnor i minikjol.

På sjuttiotalet kom pizzan till Sverige och blev något av det mest exotiska en god värdinna kunde bjuda på. Och visst kan en medveten värdinna även idag bjuda på pizza. En som precis har flyttat från en adress till en annan och vill tacka alla som hjälpt henne att kånka ekmöbler till dess att tjocka blodådror slagit ut i pannan på dem, vill säga. I alla andra vuxna kalassammanhang så verkar det faktiskt lite slött med en capricciosa. Åh, sjuttiotal, vilken lisa du var för värdinnor!

Matborden var gärna mörkbetsade och praktiskt avtork­

64

bara från vinspill, så inget kalas behövde göra en tråkig nöd­ inbromsning när värdinnan gav en linneduk första hjälpen med ett saltpaket.

Några kulörta blockljus på ett fat räckte fint som dekora­ tion. Inget fjams med silvertråd, mossa och rosor från Ecua­ dor i precis rätt nyans.

Maten, gärna något på baljväxter, tillagades förstås i gry­ ta. Och även om storkok och långkok visst kan ta sin lilla tid, så stressar det långt ifrån lika mycket som att försöka göra sin egen kastanjepuré, bygga mat på höjden, eller följa mat­ magasinens lilla baristaskola och kröna sin hemgjorda caffè latte med ett litet mjölklöv (som förstås flyter ut och bara ser ut som en stor spottloska i glaset).

Jag vill stanna här, i sjuttiotalet. Inte bara för att jag själv är född då och hela grejen med blockljus och fula påslakan smeker min barndomsnostalgi medhårs, utan för att jag tror att man faktiskt var något viktigt på spåret när man började hälla upp vin i vanliga dricksglas. Det var umgänget och samtalet som var i fokus. Inte det som fanns på tallriken, eller dagens räntenivåer, eller grannens perfekta gräsmatta.

Ironiskt nog kan man ändå konstatera att dagens mo­ derna, och stundom neurotiska, värdinna förmodligen inte hade kunnat nå upp till de nivåer av övermod som hon fak­ tiskt gör, om det inte hade varit för att hon tog sats i sjuttio­ talet, och hoppade!

Det fanns inte så många ”goda värdinnor” på sjuttiotalet helt enkelt för att det inte var trend att vara en god värdinna på sjuttiotalet. Det var inte särskilt politiskt korrekt att bry sig för mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vittnesmål från tidi­ gare proggkretsar avslöjar att det här med inredning ansågs ytligt och rentav lite egoistiskt eftersom det kunde konkurrera med ett mycket viktigare omvärlds- och samhällsintresse.

65

vis har kunnat gå överstyr och säkert också gjort det ibland.

På femtiotalet skulle en exemplarisk värdinna givetvis ställa fram ett askfat innan efterrätten serverades.

Det skulle idag uppfattas som väldigt underligt och nästan lite provocerande. Idag ska istället en förutseende värdinna (en som möjligen överdoserat lite på gourmet­ trenden) ställa fram skålar med fläderblomsgranité, så att gästerna kan neutralisera smaklökarna innan den egentliga desserten kommer på bordet.

På sextiotalet tröttnade värdinnan på servisen i femtio­ fem delar, som också skulle diskas femtiofem gånger, och eftersom just detta årtionde räknades som genombrottet för den goda hygienen, så kunde hon faktiskt komma undan med engångsbestick, engångstallrikar och engångsduk, un­ der förevändning att hon faktiskt var en modern kvinna och ingen hemmafru längre.

Idag skulle arrangemanget med färgglada papptallrikar förstås mest signalera ”barnkalas”. En nutida värdinna, som vill visa att hon har ansträngt sig lite, öppnar däremot gärna mormors linneskåp där enbart en liten trave blankpressade linneservetter motsvarar arbetsinsatsen från ungefär fem stycken tuggummituggande sextiotalsvärdinnor i minikjol.

På sjuttiotalet kom pizzan till Sverige och blev något av det mest exotiska en god värdinna kunde bjuda på. Och visst kan en medveten värdinna även idag bjuda på pizza. En som precis har flyttat från en adress till en annan och vill tacka alla som hjälpt henne att kånka ekmöbler till dess att tjocka blodådror slagit ut i pannan på dem, vill säga. I alla andra vuxna kalassammanhang så verkar det faktiskt lite slött med en capricciosa. Åh, sjuttiotal, vilken lisa du var för värdinnor!

Matborden var gärna mörkbetsade och praktiskt avtork­

64

bara från vinspill, så inget kalas behövde göra en tråkig nöd­ inbromsning när värdinnan gav en linneduk första hjälpen med ett saltpaket.

Några kulörta blockljus på ett fat räckte fint som dekora­ tion. Inget fjams med silvertråd, mossa och rosor från Ecua­ dor i precis rätt nyans.

Maten, gärna något på baljväxter, tillagades förstås i gry­ ta. Och även om storkok och långkok visst kan ta sin lilla tid, så stressar det långt ifrån lika mycket som att försöka göra sin egen kastanjepuré, bygga mat på höjden, eller följa mat­ magasinens lilla baristaskola och kröna sin hemgjorda caffè latte med ett litet mjölklöv (som förstås flyter ut och bara ser ut som en stor spottloska i glaset).

Jag vill stanna här, i sjuttiotalet. Inte bara för att jag själv är född då och hela grejen med blockljus och fula påslakan smeker min barndomsnostalgi medhårs, utan för att jag tror att man faktiskt var något viktigt på spåret när man började hälla upp vin i vanliga dricksglas. Det var umgänget och samtalet som var i fokus. Inte det som fanns på tallriken, eller dagens räntenivåer, eller grannens perfekta gräsmatta.

Ironiskt nog kan man ändå konstatera att dagens mo­ derna, och stundom neurotiska, värdinna förmodligen inte hade kunnat nå upp till de nivåer av övermod som hon fak­ tiskt gör, om det inte hade varit för att hon tog sats i sjuttio­ talet, och hoppade!

Det fanns inte så många ”goda värdinnor” på sjuttiotalet helt enkelt för att det inte var trend att vara en god värdinna på sjuttiotalet. Det var inte särskilt politiskt korrekt att bry sig för mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vittnesmål från tidi­ gare proggkretsar avslöjar att det här med inredning ansågs ytligt och rentav lite egoistiskt eftersom det kunde konkurrera med ett mycket viktigare omvärlds- och samhällsintresse.

65

Och då blev det liksom okej att servera rödvin i vanliga dricksglas, eftersom föräldragenerationens kristallglas var så laddade med ideal som ingen längre trodde på. Åtminstone fram till åttiotalet. Då vände värderingsvin­ darna och den nya yuppieeran uppmuntrade till konsum­ tion, inte minst av sådant som skulle placeras i hemmet, och det blev början till ett mer komplicerat värdinneskap igen.

Ja, åttiotalsvärdinnan valde det själv förstås, och hon kände sig säkert som en livsnjuterska när hon höll på med söndagssteken. Men likafullt blev det mer komplicerat igen, inte minst på grund av alla eternellbuketter som en värdin­ na tvingades ta emot i gå-bort-present och som smulade ner något så fruktansvärt.

Under det här årtiondet tog vi dessutom gärna en café au lait på maten, en fransk kaffetrend som hade plockats upp av Arla i ett försök att öka mjölkkonsumtionen. Den enda skillnaden mellan detta nya franska och den vanliga svenska javan var visserligen att man hade hällt en skvätt varm mjölk i koppen, så arbetsinsatsen var kanske inte direkt på espressonivå, men man skulle ändå kunna se det som ett tecken. Man hade börjat göra sig till. Och inte på det där lite ”lustiga” sättet att man formade händerna som en fågelnäbb och öppnade och stängde ”näbben” fyra gånger, även om just ”Fågeldansen” av Curt Haagers också tillhörde åttiotalets helt nya inslag i sällskapslivet. Nej, göra sig till på det sättet att exempelvis romantiska dukningar åter var på ingång, gamla ljuskandelabrar kom till heders igen, och de nyligen förmögna gärna spenderade sina pengar på nya lyxiga vanor.

De franska influenserna blev till exempel ännu tyngre och nu bakades det paté och sufflé och säkert mycket an­ nat som slutade på é igen. Två korslagda sparrisar bildade

66

förrätt, och blev samtidigt en sinnebild för fånig, nyrik mat som ingen blev mätt på. Det färserades och brässerades som det inte hade gjorts sedan femtiotalet. Årets julklapp 1988 var en bakmaskin, som förmodligen bara användes i genom­ snitt två gånger, men som ändå stod som en symbol för de högre matlagningsambitioner som skulle komma att driva framtida värdinnor till utmattningens gräns.

Under nittiotalet så korsbefruktades trenden med fina­ re matlagning med till exempel det asiatiska köket. Detta skulle bland annat resultera i en veritabel sushi-boom i bör­ jan av tjugohundratalet, och slak förtvivlan var ordet som känne­tecknade den värdinna som ännu inte lärt sig knepet att rulla sina svarta norirullar tillräckligt fasta.

På nittiotalet lanserade, som tidigare nämnts, också trend­ analytikern Faith Popcorn termen ”cocooning”. Hon såg då en gryende trend där människor sökte sig till tryggheten i sina hem. Och ju mer tid vi tillbringar hemma, desto mer hinner vi reta oss på våra gardiner. Kosmisk lag.

1997 började Äntligen hemma sändas som det första regel­ rätta inredningsprogrammet i svensk television. Program­ met fick snart konkurrens av flera andra, somliga mer utstuderade än andra, och mera hög luft pumpades in i begynnande överspända värdinnor. Vi tittare lärde oss att se på våra hem med nya misstänksamma ögon. Vi lärde oss att avsky ”fulfuru”, ett begrepp som teveinredarna Simon & Tomas lanserade så småningom. Och vi föraktade korta gardinkappor med ett historiskt sett nytt slags intensitet.

Grasserande inredningsintresse var dock inte det enda som skulle leda dagens värdinnor in på hybrisspåret.

På nittiotalet inleddes också en trend med betydligt mer påkostade bröllop än tidigare, vilket också skulle visa sig få konsekvenser på hela bjudningsområdet.

67

Och då blev det liksom okej att servera rödvin i vanliga dricksglas, eftersom föräldragenerationens kristallglas var så laddade med ideal som ingen längre trodde på. Åtminstone fram till åttiotalet. Då vände värderingsvin­ darna och den nya yuppieeran uppmuntrade till konsum­ tion, inte minst av sådant som skulle placeras i hemmet, och det blev början till ett mer komplicerat värdinneskap igen.

Ja, åttiotalsvärdinnan valde det själv förstås, och hon kände sig säkert som en livsnjuterska när hon höll på med söndagssteken. Men likafullt blev det mer komplicerat igen, inte minst på grund av alla eternellbuketter som en värdin­ na tvingades ta emot i gå-bort-present och som smulade ner något så fruktansvärt.

Under det här årtiondet tog vi dessutom gärna en café au lait på maten, en fransk kaffetrend som hade plockats upp av Arla i ett försök att öka mjölkkonsumtionen. Den enda skillnaden mellan detta nya franska och den vanliga svenska javan var visserligen att man hade hällt en skvätt varm mjölk i koppen, så arbetsinsatsen var kanske inte direkt på espressonivå, men man skulle ändå kunna se det som ett tecken. Man hade börjat göra sig till. Och inte på det där lite ”lustiga” sättet att man formade händerna som en fågelnäbb och öppnade och stängde ”näbben” fyra gånger, även om just ”Fågeldansen” av Curt Haagers också tillhörde åttiotalets helt nya inslag i sällskapslivet. Nej, göra sig till på det sättet att exempelvis romantiska dukningar åter var på ingång, gamla ljuskandelabrar kom till heders igen, och de nyligen förmögna gärna spenderade sina pengar på nya lyxiga vanor.

De franska influenserna blev till exempel ännu tyngre och nu bakades det paté och sufflé och säkert mycket an­ nat som slutade på é igen. Två korslagda sparrisar bildade

66

förrätt, och blev samtidigt en sinnebild för fånig, nyrik mat som ingen blev mätt på. Det färserades och brässerades som det inte hade gjorts sedan femtiotalet. Årets julklapp 1988 var en bakmaskin, som förmodligen bara användes i genom­ snitt två gånger, men som ändå stod som en symbol för de högre matlagningsambitioner som skulle komma att driva framtida värdinnor till utmattningens gräns.

Under nittiotalet så korsbefruktades trenden med fina­ re matlagning med till exempel det asiatiska köket. Detta skulle bland annat resultera i en veritabel sushi-boom i bör­ jan av tjugohundratalet, och slak förtvivlan var ordet som känne­tecknade den värdinna som ännu inte lärt sig knepet att rulla sina svarta norirullar tillräckligt fasta.

På nittiotalet lanserade, som tidigare nämnts, också trend­ analytikern Faith Popcorn termen ”cocooning”. Hon såg då en gryende trend där människor sökte sig till tryggheten i sina hem. Och ju mer tid vi tillbringar hemma, desto mer hinner vi reta oss på våra gardiner. Kosmisk lag.

1997 började Äntligen hemma sändas som det första regel­ rätta inredningsprogrammet i svensk television. Program­ met fick snart konkurrens av flera andra, somliga mer utstuderade än andra, och mera hög luft pumpades in i begynnande överspända värdinnor. Vi tittare lärde oss att se på våra hem med nya misstänksamma ögon. Vi lärde oss att avsky ”fulfuru”, ett begrepp som teveinredarna Simon & Tomas lanserade så småningom. Och vi föraktade korta gardinkappor med ett historiskt sett nytt slags intensitet.

Grasserande inredningsintresse var dock inte det enda som skulle leda dagens värdinnor in på hybrisspåret.

På nittiotalet inleddes också en trend med betydligt mer påkostade bröllop än tidigare, vilket också skulle visa sig få konsekvenser på hela bjudningsområdet.

67

Om det på åttiotalet hade varit populärt med en strik­ tare brudstil, à la dräkt och hatt, så kom nu brudens långa släp och prinsesskrona tillbaka, och med dem gamla avdam­ made regler för sånt som bordsplacering, talarordning och rader av olika bestick och hur de sedan skulle angripas.

Det här var kunskap som hade varit bortglömd, eller åt­ minstone gravt ignorerad, i årtionden. Men nu kändes det plötsligt lite viktigt att ”hålla på etiketten” igen, och bröllops­ industrin var inte sen med att snappa upp det nya behovet.

En helt ny yrkesgrupp, ”bröllopskoordinatorer”, hämtade influenser från USA och höjde ribban ytterligare. För nu skulle alla bröllop ha ett tema, och då inte bara det mera självklara romantiska temat, utan gärna ett utpräglat stiltema.

Ceremonin och festen skulle helst vara totalt färgkoordine­ rade och genomplanerade, från inbjudningskorten till den bakfulla tärnans huvudvärkstablett dagen efter. År 2001 sändes det första avsnittet av den brittiska teve­ serien Bridezillas, som sammanfattade det sorgliga tillstånd som nittiotalets bröllopstrender hade lämnat somliga kvinnor i. För så klart att det spårade ur till slut, och för en del kvinnor ledde det till absurda kontrollbehov och monstruösa prinsess­ drömmar utan någon som helst verklighetsanknytning.

Och vi är framme i nutid.

Man kan bara spekulera i hur de livesända festligheterna av Victorias bröllop kommer att påverka det svenska kvinnliga psyket lite på sikt.

Hur mycket bordskultur från ett kungligt bröllop kom­ mer att spilla över på helt vanliga köksbord en lördagkväll?

Kommer framtidens värdinna att nöja sig med att bara lägga på en vit linneduk, eller kommer hon att vilja byta ut hela sin servis?

68

Är hon tillfreds med att lägga en servett vid varje plats, eller kommer hon att sitta på natten och vika små papp­askar dekorerade med blommor för att kunna lägga en liten söt gästgåva på varje tallrik? Traditionen med ”favors” har sitt ursprung i amerikanska bröllopstraditioner och har börjat märkas på svenska bröllop och finare fester. I USA har det tydligen redan gått till överdrift. Det som började med någ­ ra enkla chokladbitar är nu, bland välbeställda familjer, re­ jäla bruksföremål, som faktiskt kan vara lite otympliga att få hem …

Ju fler bilder från offentliga bjudningssammanhang som en värdinna blir utsatt för, desto strörre är risken för att hon exempelvis inte bara nöjer sig med att städa gästtoan, utan helst av allt vill inreda utrymmet som på ett femstjärnigt ho­ tell, med rullade minihanddukar i en korg, små karamell­ liknande portionskuber av glycerintvålar inslagna i cellofan och höga, vita liljor i en vas. Övernattande gäster innebär ytterligare en möjlighet för moderna värdinnor att trevnadsterrorisera sig själva till mig­ ränens gräns när det gäller omsorgerna i gästrummet.

Varför bara stanna vid rent och nybäddat, när man kan ställa in två Perrier med tillhörande glas på en bricka, och lägga en chokladbit på kudden? Det blir ju bara så mycket trevligare.

Och varför bara bjuda på juice och ägg till frukost, när man kan erbjuda juice som pressats för hand några minuter tidigare och kokta ägg som har små söta band knutna om magen?

Inte konstigt att många får lite ont i magen bara det pra­ tas om att bjuda hem …

Det finns de som menar att intresset för mer höviska sociala

69

Om det på åttiotalet hade varit populärt med en strik­ tare brudstil, à la dräkt och hatt, så kom nu brudens långa släp och prinsesskrona tillbaka, och med dem gamla avdam­ made regler för sånt som bordsplacering, talarordning och rader av olika bestick och hur de sedan skulle angripas.

Det här var kunskap som hade varit bortglömd, eller åt­ minstone gravt ignorerad, i årtionden. Men nu kändes det plötsligt lite viktigt att ”hålla på etiketten” igen, och bröllops­ industrin var inte sen med att snappa upp det nya behovet.

En helt ny yrkesgrupp, ”bröllopskoordinatorer”, hämtade influenser från USA och höjde ribban ytterligare. För nu skulle alla bröllop ha ett tema, och då inte bara det mera självklara romantiska temat, utan gärna ett utpräglat stiltema.

Ceremonin och festen skulle helst vara totalt färgkoordine­ rade och genomplanerade, från inbjudningskorten till den bakfulla tärnans huvudvärkstablett dagen efter. År 2001 sändes det första avsnittet av den brittiska teve­ serien Bridezillas, som sammanfattade det sorgliga tillstånd som nittiotalets bröllopstrender hade lämnat somliga kvinnor i. För så klart att det spårade ur till slut, och för en del kvinnor ledde det till absurda kontrollbehov och monstruösa prinsess­ drömmar utan någon som helst verklighetsanknytning.

Och vi är framme i nutid.

Man kan bara spekulera i hur de livesända festligheterna av Victorias bröllop kommer att påverka det svenska kvinnliga psyket lite på sikt.

Hur mycket bordskultur från ett kungligt bröllop kom­ mer att spilla över på helt vanliga köksbord en lördagkväll?

Kommer framtidens värdinna att nöja sig med att bara lägga på en vit linneduk, eller kommer hon att vilja byta ut hela sin servis?

68

Är hon tillfreds med att lägga en servett vid varje plats, eller kommer hon att sitta på natten och vika små papp­askar dekorerade med blommor för att kunna lägga en liten söt gästgåva på varje tallrik? Traditionen med ”favors” har sitt ursprung i amerikanska bröllopstraditioner och har börjat märkas på svenska bröllop och finare fester. I USA har det tydligen redan gått till överdrift. Det som började med någ­ ra enkla chokladbitar är nu, bland välbeställda familjer, re­ jäla bruksföremål, som faktiskt kan vara lite otympliga att få hem …

Ju fler bilder från offentliga bjudningssammanhang som en värdinna blir utsatt för, desto strörre är risken för att hon exempelvis inte bara nöjer sig med att städa gästtoan, utan helst av allt vill inreda utrymmet som på ett femstjärnigt ho­ tell, med rullade minihanddukar i en korg, små karamell­ liknande portionskuber av glycerintvålar inslagna i cellofan och höga, vita liljor i en vas. Övernattande gäster innebär ytterligare en möjlighet för moderna värdinnor att trevnadsterrorisera sig själva till mig­ ränens gräns när det gäller omsorgerna i gästrummet.

Varför bara stanna vid rent och nybäddat, när man kan ställa in två Perrier med tillhörande glas på en bricka, och lägga en chokladbit på kudden? Det blir ju bara så mycket trevligare.

Och varför bara bjuda på juice och ägg till frukost, när man kan erbjuda juice som pressats för hand några minuter tidigare och kokta ägg som har små söta band knutna om magen?

Inte konstigt att många får lite ont i magen bara det pra­ tas om att bjuda hem …

Det finns de som menar att intresset för mer höviska sociala

69

gester också har med lågkonjunkturen att göra. Allt kan allt­ så inte härledas till cocooning och snedtänd bröllopsyra. I Sverige är uppförandeskolorna få, men i USA har de många ”schools of protocol” alla rapporterat ett ”ökat intresse för kurser i etikett och uppförande”, just som en konsekvens av finanskrisen 2008 – 2009. ”I kristider ökar efterfrågan på att lära sig att uppföra sig. Människor gör vad de kan för att överleva i hård kon­ kurrens”, förklarar Peggy Newfield, som driver American School of Protocol i Atlanta, USA, i en intervju.

I landet i väster finns det dessutom ett stort utbud av kur­ ser och guideböcker som riktar sig till unga kvinnor och som lär ut konsten att bli en klassisk dam.

När man söker på ”dam + kurs” i Sverige får man mest träffar på damfotboll än så länge, men det finns ändå tecken på mer damiga värderingar även här. Och det är en sak när Magdalena Ribbing, författare och erkänd etikettsexpert med egen spalt i DN, snöar in på frågor som om en kvinna ska ta av sig sina handskar när hon tar någon i hand utom­ hus. Men det är en annan sak när knappt trettioåriga Ebba von Sydow, journalist och författare, i sin bok Ebbas stil från 2006 förmedlar klassiskt damiga värderingar om att hålla igen på alkoholen och alltid vara svårfångad.

I Danmark har sociologen Dominique Bouchet sagt att det ökande intresset för vett och etikett är ett uttryck för unga danskars förvirring. ”De längtar efter en uppförandekodex.”

Kanske är detta också anledningen till att moderna vär­ dinnor har skaffat sig en så lång lista över vad som är ”rätt” i sociala sammanhang. Av någon anledning har vi blivit osäk­ ra på hur man umgås.

Suget efter koder och lite striktare regler var också något

70

man kunde se på bred front i tevetablån vid tjugohundrata­ lets början. Detox var något av det trendigaste man kunde hålla på med och trenden med utrensning och rening slog igenom långt utanför kostcirkeln. Misskötta kroppar fick förstås chansen att gå igenom en avgiftningskur, men även tillklantade privatekonomier, förfallna hem och ouppfost­ rade barn.

De överviktiga deltagarna i Du är vad du äter gick med på att skamset stå och hålla i en hel braspanna med isterfett, som ”pedagogiskt” illustrerade vad för mycket chokladbollar och läsk hade resulterat i.

I Lyxfällan klistrade programledarna upp tusenlappar på en anslagstavla tills dess att deltagarna föll i gråt.

I Nanny-akuten var det hela familjer som det skulle fås ord­ ning på genom att föräldrarna fick nya pedagogiska redskap.

Pernilla Jonsson, framtidsforskaren från Kairos Future, ser detoxtrenden, vars krav på uppstramning och kontroll i sin tur har influerat ett antal moderna hemmafrufenomen, som ett uttryck för vår tids individualism. ”Alla de här teveprogrammen lägger tillbaka ansvaret på individen. Det är DU som måste göra något åt de här pro­ blemen du har. Det är ditt eget fel att du har blivit fet, exem­ pelvis. Det diskuteras väldigt lite kring de bakomliggande orsakerna till att man har drabbats av de här problemen”, säger hon.

Som forskare specialiserad på konsumentbeteenden tyck­ er hon inte att det är särskilt konstigt att en trend som ma­ nade till rättning i ledet kom vid denna tid. ”Det har överhuvudtaget funnits en maximerartrend. Vi försöker på olika sätt att ständigt utvecklas som människor och bli så maximalt perfekta som möjligt. Och samtidigt har vi alltså grundlagt den här samhällssynen som säger att det är

71

gester också har med lågkonjunkturen att göra. Allt kan allt­ så inte härledas till cocooning och snedtänd bröllopsyra. I Sverige är uppförandeskolorna få, men i USA har de många ”schools of protocol” alla rapporterat ett ”ökat intresse för kurser i etikett och uppförande”, just som en konsekvens av finanskrisen 2008 – 2009. ”I kristider ökar efterfrågan på att lära sig att uppföra sig. Människor gör vad de kan för att överleva i hård kon­ kurrens”, förklarar Peggy Newfield, som driver American School of Protocol i Atlanta, USA, i en intervju.

I landet i väster finns det dessutom ett stort utbud av kur­ ser och guideböcker som riktar sig till unga kvinnor och som lär ut konsten att bli en klassisk dam.

När man söker på ”dam + kurs” i Sverige får man mest träffar på damfotboll än så länge, men det finns ändå tecken på mer damiga värderingar även här. Och det är en sak när Magdalena Ribbing, författare och erkänd etikettsexpert med egen spalt i DN, snöar in på frågor som om en kvinna ska ta av sig sina handskar när hon tar någon i hand utom­ hus. Men det är en annan sak när knappt trettioåriga Ebba von Sydow, journalist och författare, i sin bok Ebbas stil från 2006 förmedlar klassiskt damiga värderingar om att hålla igen på alkoholen och alltid vara svårfångad.

I Danmark har sociologen Dominique Bouchet sagt att det ökande intresset för vett och etikett är ett uttryck för unga danskars förvirring. ”De längtar efter en uppförandekodex.”

Kanske är detta också anledningen till att moderna vär­ dinnor har skaffat sig en så lång lista över vad som är ”rätt” i sociala sammanhang. Av någon anledning har vi blivit osäk­ ra på hur man umgås.

Suget efter koder och lite striktare regler var också något

70

man kunde se på bred front i tevetablån vid tjugohundrata­ lets början. Detox var något av det trendigaste man kunde hålla på med och trenden med utrensning och rening slog igenom långt utanför kostcirkeln. Misskötta kroppar fick förstås chansen att gå igenom en avgiftningskur, men även tillklantade privatekonomier, förfallna hem och ouppfost­ rade barn.

De överviktiga deltagarna i Du är vad du äter gick med på att skamset stå och hålla i en hel braspanna med isterfett, som ”pedagogiskt” illustrerade vad för mycket chokladbollar och läsk hade resulterat i.

I Lyxfällan klistrade programledarna upp tusenlappar på en anslagstavla tills dess att deltagarna föll i gråt.

I Nanny-akuten var det hela familjer som det skulle fås ord­ ning på genom att föräldrarna fick nya pedagogiska redskap.

Pernilla Jonsson, framtidsforskaren från Kairos Future, ser detoxtrenden, vars krav på uppstramning och kontroll i sin tur har influerat ett antal moderna hemmafrufenomen, som ett uttryck för vår tids individualism. ”Alla de här teveprogrammen lägger tillbaka ansvaret på individen. Det är DU som måste göra något åt de här pro­ blemen du har. Det är ditt eget fel att du har blivit fet, exem­ pelvis. Det diskuteras väldigt lite kring de bakomliggande orsakerna till att man har drabbats av de här problemen”, säger hon.

Som forskare specialiserad på konsumentbeteenden tyck­ er hon inte att det är särskilt konstigt att en trend som ma­ nade till rättning i ledet kom vid denna tid. ”Det har överhuvudtaget funnits en maximerartrend. Vi försöker på olika sätt att ständigt utvecklas som människor och bli så maximalt perfekta som möjligt. Och samtidigt har vi alltså grundlagt den här samhällssynen som säger att det är

71

bara upp till oss själva om vi ska lyckas eller inte”, säger hon.

Inte konstigt alltså att man får lite halsbränna när klock­ an närmar sig sex och gästerna ska komma. Värdinnehybris i individualismens era säger ju: Kalaset måste bli perfekt, och det hänger bara på dig att det blir så.

Så är det sedan inte lite bittert att det trots alla ansträng­ ningar inte ens är säkert att det blir en särskilt rolig fest? Det var åtminstone något som Antonia Stackelberg och Camilla von Otter tog fasta på när de skrev boken Festikettboken – konsten att lyckas med en rolig middag, som kom ut 2008.

De bestämde sig för att gräva djupt i vad de kallade ”fest­ psykologin” och ville ta reda på vilka faktorer som egentli­ gen avgjorde en fests succéchanser.

Att äldre vett- och etikettraditioner, som förespråkade pretentiös dukning, fina viner och obligatorisk förrätt, inte hade ett smack med framgångsfaktorn att göra hade man redan kommit på. Huvudorsaken till tråkiga middagar var ofta, menade man, att det helt enkelt blev för fint. För myck­ et vett och etikett.

Några av råden var: Lägg absolut inte på en vit linneduk.

Sätt inga blomsterarrangemang och höga ljusstakar på bor­ det heller, de skymmer bara sikten och stör därmed konver­ sationen. Och tänk på att det inte är en fin sjötunga och ett snofsigt chablisvin som människor blir roliga av, utan maten är tvärtom en väldigt överskattad del av själva middagen.

För att uppnå den riktigt roliga middagen förespråkade författarna sådana saker som långsmala bord och hårda sto­ lar, som gjorde att det blev pratigare kring bordet. ”Vi träffas ju så himla sällan idag. Vi pokar, twittrar, blog­ gar och mejlar istället, så när vi väl får till att ses så är det verkligen exklusivt. Idag är det inte som på sjuttiotalet, att

72

’kom hit på en macka och en öl så snackar vi lite politik’, utan festen blir ännu en arena där vi ska visa upp oss”, säger Camilla von Otter, en av författarna. Är kanske ”nyensamheten” en bidragande faktor till överspända middagar? Studier visar att det är kvinnor i trettioårsåldern som känner sig allra mest ensamma. I den gruppen lider två av tre av ensamhet och isolering, enligt en undersökning som publicerades 2009 av sociologen Lars Tornstam, Uppsala universitet.

Intressant nog så förklarade de ensamma sitt sociala tillstånd just med personliga egenskaper. Som barn av sin individualistiska tid så lade de ansvaret helt och hållet på sig själva …

Man kan lätt tänka sig vad som händer med den värdinna som ofta går omkring och känner sig lite smygensam. Risken finns förstås att hon inför en fest vill förbereda och feja som om det vore 1999, och glömmer bort att hela poängen med att ses är just att vi ska få träffas och prata med varandra. ”Ja, jag tror att vi glömmer bort det där. Fokus under en bra middag ska vara på själv samtalet, och därför måste man rensa bort alla de här stressmomenten som kan finnas. Då skiter du i trerättersmenyn, drinktilltuggen och den lilla tryffelklutten till kaffet”, säger Camilla von Otter.

Hon skyller mycket av kalasstressen på Facebook och de andra sociala medierna, som har gjort att vi har tappat en del av vår sociala träffas-kompetens. Men hon skyller också lite på ”Mat-Tina”. ”Hon får ur sig fyra rätter på en timme, och det kan ju ingen vanlig människa göra. Jag tror absolut att matlagnings­ programmen på teve påverkar. Konsumtionshetsen har nått matbordet. Det är inte bra nog med bara en god gryta längre.

73

bara upp till oss själva om vi ska lyckas eller inte”, säger hon.

Inte konstigt alltså att man får lite halsbränna när klock­ an närmar sig sex och gästerna ska komma. Värdinnehybris i individualismens era säger ju: Kalaset måste bli perfekt, och det hänger bara på dig att det blir så.

Så är det sedan inte lite bittert att det trots alla ansträng­ ningar inte ens är säkert att det blir en särskilt rolig fest? Det var åtminstone något som Antonia Stackelberg och Camilla von Otter tog fasta på när de skrev boken Festikettboken – konsten att lyckas med en rolig middag, som kom ut 2008.

De bestämde sig för att gräva djupt i vad de kallade ”fest­ psykologin” och ville ta reda på vilka faktorer som egentli­ gen avgjorde en fests succéchanser.

Att äldre vett- och etikettraditioner, som förespråkade pretentiös dukning, fina viner och obligatorisk förrätt, inte hade ett smack med framgångsfaktorn att göra hade man redan kommit på. Huvudorsaken till tråkiga middagar var ofta, menade man, att det helt enkelt blev för fint. För myck­ et vett och etikett.

Några av råden var: Lägg absolut inte på en vit linneduk.

Sätt inga blomsterarrangemang och höga ljusstakar på bor­ det heller, de skymmer bara sikten och stör därmed konver­ sationen. Och tänk på att det inte är en fin sjötunga och ett snofsigt chablisvin som människor blir roliga av, utan maten är tvärtom en väldigt överskattad del av själva middagen.

För att uppnå den riktigt roliga middagen förespråkade författarna sådana saker som långsmala bord och hårda sto­ lar, som gjorde att det blev pratigare kring bordet. ”Vi träffas ju så himla sällan idag. Vi pokar, twittrar, blog­ gar och mejlar istället, så när vi väl får till att ses så är det verkligen exklusivt. Idag är det inte som på sjuttiotalet, att

72

’kom hit på en macka och en öl så snackar vi lite politik’, utan festen blir ännu en arena där vi ska visa upp oss”, säger Camilla von Otter, en av författarna. Är kanske ”nyensamheten” en bidragande faktor till överspända middagar? Studier visar att det är kvinnor i trettioårsåldern som känner sig allra mest ensamma. I den gruppen lider två av tre av ensamhet och isolering, enligt en undersökning som publicerades 2009 av sociologen Lars Tornstam, Uppsala universitet.

Intressant nog så förklarade de ensamma sitt sociala tillstånd just med personliga egenskaper. Som barn av sin individualistiska tid så lade de ansvaret helt och hållet på sig själva …

Man kan lätt tänka sig vad som händer med den värdinna som ofta går omkring och känner sig lite smygensam. Risken finns förstås att hon inför en fest vill förbereda och feja som om det vore 1999, och glömmer bort att hela poängen med att ses är just att vi ska få träffas och prata med varandra. ”Ja, jag tror att vi glömmer bort det där. Fokus under en bra middag ska vara på själv samtalet, och därför måste man rensa bort alla de här stressmomenten som kan finnas. Då skiter du i trerättersmenyn, drinktilltuggen och den lilla tryffelklutten till kaffet”, säger Camilla von Otter.

Hon skyller mycket av kalasstressen på Facebook och de andra sociala medierna, som har gjort att vi har tappat en del av vår sociala träffas-kompetens. Men hon skyller också lite på ”Mat-Tina”. ”Hon får ur sig fyra rätter på en timme, och det kan ju ingen vanlig människa göra. Jag tror absolut att matlagnings­ programmen på teve påverkar. Konsumtionshetsen har nått matbordet. Det är inte bra nog med bara en god gryta längre.

73

Utöver allt annat i livet som vi ska vara perfekta på, så ska vi plötsligt vara kockar också. Var kommer det ifrån?” undrar Camilla von Otter.

Det har kallats ”Kock’n’roll”, trenden med matlagning som underhållning, och den fanns med som ett av de fram­ tidsfenomen som den årligen återkommande trendstudien Ridderheimsrapporten listade redan 2008.

Precis som att vi på cirkus fascineras av kaniner som dras upp ur höga hattar, så häpnar vi idag inför trollerierna med mat. Vi skulle ju inte klara av att göra något liknande själva.

(Däremot har vi redan sett en ”dokumentär” på TV3 som avslöjat trollkarlens trick.)

Det sägs att det är minskad tid för matlagning (barn­ familjer ägnar i genomsnitt en kvart åt själva middagen) i kombination med brist på kunskap om hur man egentligen gör för att laga den goda maten själv, som ska ha drivit fram trenden med stjärnkockar och matlagningsprogram som egentligen är mer underhållande än instruktiva.

Programmen påverkar oftast inte våra sorgliga kun­ skapsnivåer när det gäller basmatlagning så mycket. Det blir liksom inte så bra teve av att visa hur man gör en enkel bechamelsås utan mjölklumpar. Men däremot gör matlag­ ningsprogrammen ganska så mycket för känslan av att vi borde leva ett annat liv än det vi gör …

Köksscenen är ofta stylad till att vara så hemlik som möj­ ligt, om det nu inte är så att matlagningen faktiskt utspelar sig i stjärnkockens hem, vilket ganska ofta är fallet.

Middagsgästerna som man brukar se hugga in på läcker­ heterna i slutet av programmet är möjligen tevekollegor som ser fram emot att bryta arbetsdagen med ett gratismål, men man anspelar ändå på en tydlig koppling mellan ambitiös matlagning och trevligt socialt umgänge, vilket alltså Camilla

74

von Otter menar många gånger är en falsk koppling.

Att kock’n’roll har revolutionerat vår syn på matlagning har alltså inte gjort det lättare för vår moderna värdinna.

Egentligen hade hon ju redan fullt upp med alla bröllops­ influerande dukningstrender, den socialt uppstramande lågkonjunkturen och med de tusen och en inredningspro­ grammen som visade henne hur det borde se ut när gästerna tittade in i vardagsrummet en helt vanlig fredagskväll. Vär­ dinna 2010 ska dessutom dra upp en stek ur sin hatt …

Men det finns, som alltid, genvägar.

Den som verkligen vill imponera på middagsgästerna, och som kanske också inser sina egna begräsningar som kock eller kokerska, kan förstås hyra in en sådan av företag som erbjuder ”rent-a-chef”-tjänster.

Fenomenet fanns också med i Ridderheimsrapporten bland trender som man i livsmedelsbranschen trodde starkt på inför framtiden.

Där det en gång var en trendmarkör att bjuda på nittio­ procentig mörk choklad, som egentligen var för bitter för att smaka bra, så krävs det idag en inhyrd chokladspecialist som håller ett litet föredrag med provsmakning, lagom till kaffet.

Risken är förstås att du kommer att uppfattas som ganska pretentiös, och det är möjligt att dina gäster blir så skakade av denna statusuppvisning att de aldrig vågar bjuda hem dig igen …

Camilla von Otter igen. ”Vi tycker ju att det är intressantare att umgås med män­ niskor som är normala, och har ett hem som också har lite skavanker. Man får ju lite ångest av de där som är alldeles för perfekta. Det är bättre med små sprickor”, säger hon.

75

Utöver allt annat i livet som vi ska vara perfekta på, så ska vi plötsligt vara kockar också. Var kommer det ifrån?” undrar Camilla von Otter.

Det har kallats ”Kock’n’roll”, trenden med matlagning som underhållning, och den fanns med som ett av de fram­ tidsfenomen som den årligen återkommande trendstudien Ridderheimsrapporten listade redan 2008.

Precis som att vi på cirkus fascineras av kaniner som dras upp ur höga hattar, så häpnar vi idag inför trollerierna med mat. Vi skulle ju inte klara av att göra något liknande själva.

(Däremot har vi redan sett en ”dokumentär” på TV3 som avslöjat trollkarlens trick.)

Det sägs att det är minskad tid för matlagning (barn­ familjer ägnar i genomsnitt en kvart åt själva middagen) i kombination med brist på kunskap om hur man egentligen gör för att laga den goda maten själv, som ska ha drivit fram trenden med stjärnkockar och matlagningsprogram som egentligen är mer underhållande än instruktiva.

Programmen påverkar oftast inte våra sorgliga kun­ skapsnivåer när det gäller basmatlagning så mycket. Det blir liksom inte så bra teve av att visa hur man gör en enkel bechamelsås utan mjölklumpar. Men däremot gör matlag­ ningsprogrammen ganska så mycket för känslan av att vi borde leva ett annat liv än det vi gör …

Köksscenen är ofta stylad till att vara så hemlik som möj­ ligt, om det nu inte är så att matlagningen faktiskt utspelar sig i stjärnkockens hem, vilket ganska ofta är fallet.

Middagsgästerna som man brukar se hugga in på läcker­ heterna i slutet av programmet är möjligen tevekollegor som ser fram emot att bryta arbetsdagen med ett gratismål, men man anspelar ändå på en tydlig koppling mellan ambitiös matlagning och trevligt socialt umgänge, vilket alltså Camilla

74

von Otter menar många gånger är en falsk koppling.

Att kock’n’roll har revolutionerat vår syn på matlagning har alltså inte gjort det lättare för vår moderna värdinna.

Egentligen hade hon ju redan fullt upp med alla bröllops­ influerande dukningstrender, den socialt uppstramande lågkonjunkturen och med de tusen och en inredningspro­ grammen som visade henne hur det borde se ut när gästerna tittade in i vardagsrummet en helt vanlig fredagskväll. Vär­ dinna 2010 ska dessutom dra upp en stek ur sin hatt …

Men det finns, som alltid, genvägar.

Den som verkligen vill imponera på middagsgästerna, och som kanske också inser sina egna begräsningar som kock eller kokerska, kan förstås hyra in en sådan av företag som erbjuder ”rent-a-chef”-tjänster.

Fenomenet fanns också med i Ridderheimsrapporten bland trender som man i livsmedelsbranschen trodde starkt på inför framtiden.

Där det en gång var en trendmarkör att bjuda på nittio­ procentig mörk choklad, som egentligen var för bitter för att smaka bra, så krävs det idag en inhyrd chokladspecialist som håller ett litet föredrag med provsmakning, lagom till kaffet.

Risken är förstås att du kommer att uppfattas som ganska pretentiös, och det är möjligt att dina gäster blir så skakade av denna statusuppvisning att de aldrig vågar bjuda hem dig igen …

Camilla von Otter igen. ”Vi tycker ju att det är intressantare att umgås med män­ niskor som är normala, och har ett hem som också har lite skavanker. Man får ju lite ångest av de där som är alldeles för perfekta. Det är bättre med små sprickor”, säger hon.

75

foto : niklas lagström

marina nilsson är författare och frilansjournalist

och skriver bland annat för tidningar som Damernas Värld, Glamour, Cosmopolitan, PS! och Mama.

Hon har tidigare gett ut boken Stegen till drömjobbet tillsammans med Nina Holst.

Bor i Malmö med man och barn och ägnar sig i hemlighet åt skinande blanka KichenAid-fantasier.

Följ Marinas hemmafrubloggande på http://borderlinehemmafrun.blogspot.com

Journalisten Marina Nilsson gör här en djupdykning i ett fenomen med mediala motsvarigheter i teveserier som Madmen och Leila på landet. En jakt på det perfekta livet där inga ursäkter tolereras och där insatserna är höga. För där den traditionella hemmafrun ägnade sig åt syltning, saftning och pyssel på dagtid mellan nio och fyra, ska Hemmafru 2.0 åstadkomma samma sak efter arbetstid, det vill säga på kvällar och helger.

Egna observationer varvas med kommentarer från psykologer, framtids­forskare och trendanalytiker i en lika underhållande som pricksäker kartläggning av en oroväckande företeelse i tiden.

www.icabokforlag.se

Marina Nilsson

Det sveper en våg över Sverige. Den kantas av manglade linne- ­­ servetter och doftande lavendelvatten, retrotrendiga korsstygnsbonader och cupcakes dekorerade med hand­gjorda sockerblommor, och den kan mycket väl vara vår tids farligaste kvinnofälla.

Det är 2010 och traditionella hemmafrusysslor har blivit inne igen.

Bland annars moderna och jämställdhetsivrande tjejer i karriären frodas husmorsromantiken. Att laga mat från grunden och kunna göra sås ”på riktigt” har blivit trend; arrangera rosor på gammeldags vis lyxig lifestyle. Men bör vi bejaka en livsstil som placerar kvinnors själv­förverkligande i deras hem? Och hur kommer det sig att den dyker upp just nu?

Hemmafru version 2.0

Den som bakat flest cupcakes när hon dör vinner – eller?

Marina Nilsson

Hemmafru

2.0

Ominredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor ”Jag tror att kvinnors komplicerade relation till kalas snarare ligger i linje med deras kontrollbehov. För är det något som middagar erbjuder, förutom viss näring då, så är det möjligheterna att visa utåt hur välplanerad, välorganiserad och uppdaterad man är inom flera områden; som att välja vin, laga mat, duka bord, arrangera dekorationer, komma på någon rolig underhållning, städa hemmet och hinna göra sig själv snygg dessutom.

Värdinneskap har helt enkelt blivit ett slags multisport för bara kvinnliga deltagare.

Och om det nu slutar med att värdinnan helt enkelt är för duktig, på det sätt som alltid är provocerande för kvinnogemenskapen, så kommer hennes ”motståndare”,alltså de andra kvinnliga gästerna, genast att leta efter sprickor i fasaden. Det är en del av spelreglerna och förstås något som alla överspända värdinnor innerst inne känner till, men det är också något som bara driver dem ännu hårdare i riktning mot perfektionen.”