Hon kröker ihop sig med händerna framför sig och böjer huvudet för att minska luftmotståndet. – Han bytte bort kon sin, fick felan igen! Kanten blir större och större. Tonje känner att nu måste hon sjunga högt om hon inte ska ångra sig gruvligt. – HAN BYTTE BORT KON SIN, FICK FELAN IGEN! sjunger hon skyhögt så det skallrar i Glimmerdalsfjällen. Å, fy fabian vilken fart! Å, himmel och pannkaka vad Lillhammarkanten växer framför henne. Att hon aldrig lär sig. Att hon aldrig, aldrig, aldrig lär sig. Nu är hon där snart. Nu börjar det snart gå uppför. Det går uppför. Tonje blundar. Där är kanten. Det killar i magen och sticker i benen. – Du gamla, goda fiooooooooooooooooooooooooooooooooo …! Tonje svävar. Aldrig förut har hon hunnit sjunga så mycket av Per Spelman medan hon är i luften. Det är minsann nästan hela refrängen. Hade hon kunnat göra volter, som faster Eir, då hade hon hunnit göra tre i rad. Men tråkigt nog kan jag inte göra någon volt än, tänker Tonje där uppe i luften. Eller det kanske jag kan i alla fall, tänker hon också, för hon märker att hon har huvudet där benen ska vara och benen där huvudet ska vara. Så, efter en helt imponerande svävning, kraschlandar Tonje som en uppochnervänd seg gubbe i en tårta med för mycket grädde. Det är vitt och kallt och hon vet inte om hon är levande eller död där hon ligger. Det undrar säkert Gunnvald också, 13
I_Tonje och det hemliga brevet.indd 13
2010-06-18 14:44:46