michael azar —————————————————
glänta produktion
tidigare av michael azar: Frihet, jämlikhet, brodermord (symposion 2001) Sartres krig (symposion 2004) Den koloniala bumerangen (symposion 2006) Döden i Beirut (glänta produktion 2007)
michael azar Vittnet © michael azar och glänta produktion 2008
form: jens andersson tryck: munkreklam ab, munkedal 2008 isbn: 978-91-976842-7-9 www.glanta.org
innehåll —————————————————
ad fontes: till källan och ursprunget — 9 ”jag såg det med mina egna ögon” — 23 diskursens ordning och kravet på begriplighet — 39 själens ögon: mellan förnuft och uppenbarelse — 53 du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa — 89 epilog — 111 noter — 115 litteratur — 145
Det har sagts att människan bara kan vittna på två sätt: med blodet eller ordet. I det första fallet vittnar hon med sitt eget liv som insats; det är genom den döda kroppen som sanningen uppstår. I klassisk grekiska betecknar ”martyr” (martys) just vittne. I det andra fallet försöker vittnet uppdaga sanningen genom att ta till orda; det är genom vittnets mun som det förflutna och frånvarande återföds i det närvarande nuet. Vi börjar med två vittnen – Sokrates och Jesus – som skall ha vittnat med både blod och ord. Vi rör oss sedan från filosofin via teologin till politiken, från vetandet via tron till makten, från Aten via Jerusalem till Guantánamo. Vem kan man tro på? Vilka kan räknas som trovärdiga vittnen?
7
ad fontes: till källan och ursprunget ————————————————— Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen [martyrêsô tê alêtheia]. — Johannesevangeliet 18:37 Jag tror inte på andra berättelser än dem där vittnena var villiga att låta sig dräpas. — pascal, Pensées
—————————————————
Under rättegången mot Sokrates åberopar den anklagade ett antal vittnen av olika dignitet. Han börjar med de i rättssalen som hört honom tala på gator och torg. I egenskap av ögonvittnen till hans verksamhet kan de, hävdar Sokrates, påvisa det absurda i anklagelseakten om sofisteri och bristande vördnad mot gudarna. Mot sina anklagare namnger Sokrates en lång rad av dessa vittnen – bland vilka han pekar ut Platon – och beklagar sig över att de inte tillåts vittna.
9
I nästa steg inkallar han ytterligare två vittnen, guden i Delfi och vännen Chairefon: Det jag ska säga kommer inte ifrån mig; jag tänker hänvisa till en vars ord ni måste kunna lita på. Som vittne [martys] på min vishet, om jag nu har någon, och hurdan den nu är, tar jag nämligen guden i Delfi. Ni minns ju Chairefon. Han var min vän från ungdomen, och vän till er och ert demokratiska parti var han också; han gick i landsflykt med er och återvände med er. Ni vet ju hur Chairefon var, och hur ivrigt han gick upp i allt vad han gjorde. En gång begav han sig till Delfi och dristade sig att ställa den här frågan till oraklet – avbryt nu inte, medborgare, jag upprepar det! Han frågade alltså om det fanns någon som var visare än jag. Pythian svarade att ingen var visare. Chairefon är död nu, men hans bror, som sitter här kan intyga [martyrêsei] för er hur det var.1
Det måste finnas någon eller någonting, förklarar Sokrates, som inte kan betvivlas, ett vittne eller ett vittnesmål vars ord var och en ”måste kunna lita på”. Det räcker således inte med ”välrenommerade vittnen”, som Platon låter honom säga i Gorgias, för att man verkligen skall vara säker på något, ty ”ibland kan man nämligen bringas
10
på fall av falska vittnesmål från många människor med anseende”. Hur många till synes trovärdiga vittnen som än åberopas, är det ändå alltid möjligt att de vittnar falskt. De kan därför aldrig erbjuda några ”tvingande argument” för Sokrates att avstå från det han gör anspråk på att kunna slå vakt om – ”sanningen”.2 Det finns bara ett vittne vars trovärdighet är bortom varje tvivel: Gud. ”Han ljuger i alla fall inte, det får ju inte en gud göra”.3 Gud är det slutgiltiga vittnet, den sista referensen i det allomfattande tvivlets kedja, den som sett och hört allt, som ingen kan ljuga för och som själv varken kan eller får ljuga. Om det är Gud själv som vittnat om Sokrates visdom kan filosofens eget vittnesmål därmed inte heller betvivlas. Problemet är som sagt bara att Chairefon, den ende som direkt skulle kunna vittna om Pythians vittnesmål om Sokrates, gått och dött. En annan legendarisk gestalt, Jesus, vittnar liksom Sokrates till att börja med om sig själv genom att låta andra vittna om honom. ”Om jag vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt”, förklarar han till och med. För de som fortfarande tvivlar, säger Jesus, finns det en lång rad vittnesmål som bekräftar hans anspråk: skrifterna, Moses, de egna dåden etc. Det viktigaste av alla vittnesmål är emellertid, återigen som hos Sokrates, det som kommer från Gud Fader själv, den vars ”ord” ingen kan betvivla:
11
[D]e verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt. Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv. […] Om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev. Men om ni inte tror på vad han har skrivit, hur skall ni då kunna tro på vad jag har sagt?4
Problemet för Jesus är uppenbarligen att Gud inte själv otvetydigt tagit till orda inför människorna – och att Jesus därmed, liksom Sokrates, måste tala i Guds ställe. Än mer besvärlig blir Guds tystnad den dag Jesus själv ställs inför rätta. Fariséerna invänder mot Jesus på precis denna punkt genom att framhäva att det trots allt bara är han själv som vittnar om sig själv: ”Du vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är inte giltigt.” (Joh 8:13). Jesus gåtfulla replik till sina anklagare har bidragit till den välkända ambivalens som vidhäftar hans person(ligheter) i den kristna teologin, ty nu deklarerar han istället plötsligt: ”Även om jag vittnar om mig själv är mitt vittnesbörd giltigt.” Sålunda lyder Jesus utläggning i den återgivning som Johannes lämnat till oss:
12
Jag vet varifrån jag kommer och vart jag går. Men ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag går. Ni dömer på människovis, jag dömer ingen. Om jag ändå dömer är min dom riktig, eftersom jag inte är ensam; han som har sänt mig är med mig. Och i er egen lag står det att vad två vittnar är giltigt. Jag vittnar om mig själv, och om mig vittnar också Fadern som har sänt mig. Då frågade de: ”Var finns din far?” Jesus svarade: ”Ni känner varken mig eller min fader. Kände ni mig skulle ni också känna min fader.” (Joh 8:14–20)
Var finns fadern? Inom Jesus själv, i de ord han talar. När Jesus vittnar om sig själv så vittnar han om fadern, när han vittnar om fadern så vittnar han om sig själv. ”Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”5 Det är under alla omständigheter på detta sätt som en tongivande läsning har uttolkat denna gåtfullhet: i Jesus ord, logos, har nämligen det gudomliga och det mänskliga strålat samman och fadern och sonen förenat sig. Härigenom har vi också denna ständiga bestämning av Jesus som ”det trovärdiga vittnet”. I Uppenbarelseboken heter det till exempel: ”Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet [ho martys ho pistos kai alêthinos], början till Guds skapelse” (Upp 3:14). Guds ende son varken kan eller får ljuga.
13
Både Sokrates och Jesus formulerar ett slags svar på frågan om vem och vad man kan tro – och lita – på. De inkallar båda ett mer eller mindre fysiskt frånvarande vittne för att ge auktoritet åt de egna vittnesmålen. Hur vet vi att vi kan lita på Sokrates och Jesus? Genom att vända oss till de högre makterna. Men hur får vi reda på vad de högre makterna säger om Sokrates och Jesus? Genom att vända oss till Sokrates och Jesus. Descartes har påvisat en motsvarande logisk cirkelrörelse i ett klassiskt argument för tron på Gud: ”Helt visst är det sant, att man måste tro på Guds existens därför att de heliga skrifterna lär oss om den, och att man å andra sidan måste tro på de heliga skrifterna därför att vi har fått dem från Gud.”6 De båda martyrernas besynnerliga cirkellogik säger ändå någonting om hur vi vanligtvis grundlägger våra uppfattningar – vad det än är vi tror på, vad det än är vi gör anspråk på, så förefaller det alltid smita in ett bräckligt beroendeförhållande till en auktoritet utanför oss själva, vars ord åkallas som grundläggande för våra egna. Det enskilda subjektet förefaller inte av egen kraft kunna säkerställa sitt vetande, utan hänvisar, medvetet eller omedvetet, till ett arkiv av föregående utsagor och berättelser – mer eller mindre ursprungliga källor. Fons et origo. Vad är överhuvudtaget möjligt att tänka och säga? Vad är vi beredda att tro på? Finns det eller finns det inte stöd
14
i arkivet, finns det eller finns det inte en fast grund, ett auktoritativt ursprung – archê – för ett givet vittnesmål? Även hos Descartes tenderar kravet på en Gud som inte ljuger, som inte kan ljuga eftersom Han är fullkomlig och god, att smygas in som ett kriterium för sanningen i de ”klara och tydliga uppfattningar” som skall grundlägga den nya vetenskapen. För att kunna lita på sin egen kunskapsförmåga måste han alltså kunna lita på Guds välvilja eftersom till och med de matematiska och geometriska satserna, som inses klart och tydligt och är befriade från inre motsägelser, är underställda Guds allmakt och därför kan upphävas. ”Jag finner”, skriver han, ”att jag har en viss omdömesförmåga, som jag i likhet med allt annat hos mig med säkerhet fått av Gud; och då han inte vill bedra mig, så är den omdömesförmåga han givit mig säkerligen inte sådan att jag, så länge jag rätt brukar den, någonsin skulle kunna missta mig”.7 Och vidare: ”om vi inte visste att allt verkligt och sant hos oss kommer från ett fullkomligt och oändligt väsen, skulle vi – hur klara och tydliga våra idéer än vore – inte ha någon grund att bli förvissade om att de har fullkomligheten att vara sanna”.8 Det trovärdiga vittnesmålet hänger i slutändan på närvaron av denna ursprungliga auktoritet – vars uppgift ytterst består i att intyga, det vill säga vittna, om vittnets egen trovärdighet. ”[H]an som har
15
sänt mig talar sanning, och det jag har hört av honom förkunnar jag världen” (Joh 8:26). Men hur säkerställer vi en sådan närvaro? Hur sätter vi oss i förbindelse med en sådan källa? Hur når vi fram till detta ursprung? Ordet ursprung för tankarna till historien – och till vår egen historicitet. Hur närmar vi oss vår egen historia, om inte genom ett ofantligt arkiv av vittnesmål – från texter och bilder till ruiner och benflisor? Vilka källor kan vi lita på? Kan vi lita på Platons ord om Sokrates, på lärjungarnas ord om Jesus? Äger historikern möjlighet att återkalla det förflutna inför våra ögon? Är inte historikern själv ett slags vittne som gör sig till språkrör för andra vittnen? Historikern tvingas att åberopa sig – likt Sokrates och Jesus – på mer eller mindre tvivelaktiga röster i det förflutna för att styrka sanningshalten i sina egna utsagor. I detta arbete står historikern ständigt inför möjligheten av en oändlig regress: hon vittnar om vittnesmål som i sin tur vittnar om andra vittnesmål, och så vidare, utan att man någonsin säkert kan landa i något yttersta och otvetydigt ursprung. Gränsen mellan rykten och fakta är osäker. Hon måste dessutom ta hänsyn till alla de vägar – från öra till öra och från språk till språk – som vittnesmålen i fråga måste ha färdats. Det finns ingen given och otvivelaktig historisk metod för att retroaktivt åter-
16
vända till ”det ursprungliga vittnesmålet” – och än mindre till den ursprungliga scen som det ursprungliga vittnesmålet förmodas representera. Historikern slits mellan sin dröm om att kunna ”visa hur det egentligen var” (för att tala med Leopold von Ranke), att representera det förflutnas ”rena fakta” utan att fingra på historien, och den ofrånkomliga uppgiften att tolka och organisera sina källor på ett sätt som gör dem till element i en mer begriplig helhet – en ”fabel”, för att tala med Aristoteles, inom ramen för vilken ett antal händelser vävs samman kronologiskt och kausalt med ett ursprung, en början och ett slut.9 I en rörelse som påminner om Descartes sökande efter en säker arkimedisk punkt för vetandet, skriver David Hume att det enda som kan sätta stopp för tvivlets oändliga rörelse beträffande historien, om det alls finns något, är ett ursprungligt tydligt ”minneseller sinnesintryck”. Vittnesmålens oöverblickbara kedja av hänvisningar kan då återföras på ett slags yttersta grund, på någon form av förstahandskälla. Som exempel tar Hume mordet på Julius Caesar: Vi tror sålunda att Caesar dödades i senatshuset den femtonde mars, eftersom detta faktum har fastställts av det enhälliga vittnesmålet från historiker [the unanimous testimony of historians], som är överens om att bestämma händelsen till just denna tid
17
och plats. Här framträder vissa figurer och bokstäver [characters and letters], inför antingen vårt minne eller våra sinnen, figurer vilka vi likaledes erinrar oss ha använts som tecken för vissa idéer. Och dessa idéer fanns antingen i tanken hos dem som var omedelbart närvarande vid detta dåd och som erhöll idéerna direkt från dess existens, eller så erhölls de genom vittnesmål från andra, och dessa återigen från andra vittnesmål, genom en synlig och stegvis övergång, tills vi stannar vid dem som var var ögonvittnen och åskådare till händelsen. Det är uppenbart att hela denna kedja av argument, eller förbindelser mellan orsaker och verkningar, inledningsvis har sin grund i de figurer och bokstäver som ses eller erinras, och att hela resonemanget vore en illusion och grundlöst utan minnets eller sinneserfarenhetens auktoritet. Varje länk i kedjan skulle i detta fall hänga i en annan, men det skulle inte finnas någonting fixerat i den ena änden som kunde hålla fast helheten, och följaktligen skulle det varken finnas övertygelse eller evidens.10
Den mest besvärliga fienden till all kunskap om historien – ja, till alla kunskaper som måste grunda sig på vittnesmål – har traditionellt varit den skeptiska skolbildningen. Från Sextos Empeirikos, via Nietzsche fram till deras moderna uttolkare, möter vi en filosofi
18
som ifrågasätter möjligheten att komma åt ”det ursprungliga”. Det finns inget ursprungligt fenomen, ingen ursprunglig händelse i sig som helt skulle kunna friställas från alla de sätt på vilka den omvandlas till ord eller bild. Nietzsches dunkla kommentar i Så talade Zarathustra om ”varje händelses tysta mångfald av meningar” har fått följande uttolkning av Gilles Deleuze: ”Det finns ingen händelse eller tanke, inget ord eller fenomen, som inte bär med sig en mångfald meningar. Ett ting är ibland det ena, ibland det andra, och ibland något mera komplicerat, beroende på vilka krafter […] som tar det i besittning.”11 Utifrån en sådan analys förlorar den bevittnade ”händelsen” sin epistemologiska autonomi, eftersom den inte längre kan skiljas radikalt från det sätt på vilket den omvittnas: det ursprungliga, det som avbildas i vittnesmålet, uppgår i sina uttydningar. Det enda som finns kvar till historikerns förfogande är avbildningar av avbildningar, spår av spår. Konsekvensen av en sådan epistemologi – där det bevittnade så att säga har lika många innebörder som det finns krafter som kan appropriera det – är att vi dras ned i de eviga tolkningsstridernas malström. Fons et origo – källan och ursprunget – saknas. Det finns inget archê, ingen urkälla, ingen yttersta grund eller Gud, som skulle träda in som ett absolut Vittne för att avgöra dessa strider. Chairefon, oraklet och Gud är frånvarande: de levande vittnar om de levande som vittnar om de levande,
19
och så vidare. ”Det finns ingenting absolut ursprungligt att tolka”, skriver Michel Foucault i början av 70-talet, ”ty allting är i grund och botten redan tolkning.”12 * När Jesus förs till det högsta judiska rådet, som samlar alla de äldste och skriftlärda, försöker de enligt Markus ”få fram vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden”, men utan att lyckas. Ty många vittnar ”falskt” mot honom, utan att vittnesmålen stämmer ”överens med varandra”. Det finns dock ett vittnesmål som översteprästen hävdar kan fälla avgörandet: Jesus eget anspråk på att vara Messias, på att orden från hans mun ytterst är Guds egna. Ett sådant vittnesmål blir i sig till en handling som strider mot lagen. Det är den slutgiltiga förhävelsen: att tala om sig själv som vore man själv den yttersta grunden och begynnelsen, fons et origo på samma gång, ett archê som talar och grundar sanningen genom själva akten att tala. ”Skall du inte svara på deras beskyllningar?” [frågar översteprästen Jesus]. Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: ”Är du Messias, den Välsignades son?” Jesus svarade: ”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på
20
Maktens högra sida och komma bland himlens moln.” Då slet översteprästen sina kläder och sade: ”Vad skall vi nu med vittnen till? Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?” Alla fann att han förtjänade döden.13
21