SOU 2011:75
Gällande rätt och bakgrund till djurskyddslagstiftningen
ska ha erforderlig utbildning. Syftet med bestämmelsen att ha en godkänd föreståndare skulle gälla för alla inrättningar, inte enbart de som var undantagna från tillståndskravet. Syftet var också att uppfylla de krav som, enligt Europarådets konvention om försöksdjur (ETC 123), ställs på utbildning av dem som använder försöksdjur. I 23 § reglerades även kravet på uppgiftslämnande som ställs i konventionen. Dessutom infördes ytterligare bestämmelser i djurskyddslagen om avgifter, rätten att få del av handlingar, rätten att förfoga över djur, fastställande av omhändertagande och nya eller ändrade straffsatser. I ljuset av denna genomgång av vad som förändrades i 1988 års djurskyddslag jämfört med lagen från 1944 framgår att för produktionsdjurens del utgick man från de produktionsformer som fanns och bestämde att vissa förändringar eller förbättringar skulle göras för att komma upp i en nivå som samhället skulle kunna tycka var acceptabel. När det gällde andra former av djurhållning än lantbruksdjur så såg man till de problemställningar som fanns på de olika områdena och sedan lades nivån efter vad som var acceptabelt för samhället. På detta sätt fick man en i många stycken ologisk nivåskillnad för kraven på hur djur fick hållas och på vilket sätt deras behov av att utföra sina naturliga beteenden skulle kunna uppfyllas. Exempel på detta var att burar till värphöns förbjöds men man gjorde inte någonting omedelbart åt produktionsformen för pälsdjursuppfödningen där djuren hålls i nätburar med mycket lite miljöberikning. Däremot infördes en tillståndsplikt för att försäkring om att pälsdjursproducenterna hade tillräcklig kunskap för att klara hanteringen av djuren. Vidare uttalades också att kraven på att djuren skulle kunna ”bete sig naturligt ” gällde även pälsdjuren samt att en översyn av riktlinjerna för pälsdjurshållningen borde göras framför allt vad gällde burstorleken.
2.5
Vad hände med djurskyddet vid EU-inträdet?
Vid införandet av den nya djurskyddslagen 1988 hade Sverige en marknad för jordbruksprodukter som var reglerad mot omvärlden. Politiken syftade bl.a. till att den svenska produktionen i huvudsak skulle tillgodose efterfrågan på den svenska marknaden. Den s.k. självförsörjningsgraden var relativt hög. Sverige skyddade alltså den inhemska jordbruksproduktionen från konkurrens av importerade
203