9789140677983

Elza Dunkels

Vad gör unga på nätet?

2 UPPl.

Förord till andra upplagan Genom hela mitt avhandlingsarbete hade jag en känsla av att mycket av det jag skrev hade beskrivits i litterär form av William Golding i Flugornas herre. Det är en bok som förändrat min syn på världen och som jag ofta refererar till, men samtidigt var det många år sedan jag verkligen hade läst den. Och när det var dags för tryckning av avhandlingen, tänkte jag att det kunde vara vettigt att inleda med ett citat från boken. Så jag läste om boken, uppslukad av den fantastiska och otäcka skildringen av människans sätt att organisera sig i hierarkier.

Men ingenstans dök något citatvänligt avsnitt upp. Kunde jag ha så fel, tänkte jag, när jag besviket insåg att jag bara hade en sida kvar.

Och så visade det sig vara det absolut sista stycket i boken som min avhandling handlade om: Och mitt ibland dem grät Ralph, smutsig och tovig och snorig, grät över ­oskuldens död, över människohjärtats mörker, över den trofasta, kloka vän som hette Nasse och hans fall genom luften.

Den omgivande olåten gjorde officeren både rörd och generad. Han vände sig bort för att ge dem tid att sansa sig, och lät under tiden blicken vila på den prydliga kryssaren i bakgrunden.

Golding (1954)

Jag vill inte vara som officeren som lite generat vänder bort ansiktet för att de övergivna barnen ska få sansa sig. Jag vill titta rakt på deras smutsiga ansikten och orka se vad de har varit med om. Jag vill inte titta på den prydliga kryssaren och låtsas att jag inte ser det toviga och snoriga. Jag vill bidra till kunskapsutvecklingen så att det kommer till praktisk nytta för barn och så att deras rättigheter stärks. Det är 5

vad gör unga på nätet? målet med min forskning. Allt det andra är bara dekoration. Det gör också att min verksamhet balanserar på gränsen mellan forskning och aktivism, vilket är möjligt att kritisera ur ett traditionellt vetenskapligt perspektiv. Men det är en diskussion som leder allt för långt i ett förord.

Min forskning är något som intresserar och engagerar hela min ­familj och den här boken hade aldrig blivit till utan min ständigt lika uppmuntrande familj: mina första informanter och största kritiker Joel, Erik, Maya och Grim Dunkels och min inofficiella handledare, vetenskapliga kompass och bästa kompis Johan Nordlander.

Elza Dunkels Umeå juli 2012

6

Förord Tack till min ständigt lika uppmuntrande familj: mina första informanter och största kritiker Joel, Erik, Maya och Grim Dunkels.

Min man Johan Nordlander som tvättade, städade och spelade gitarr ­medan jag skrev boken. Elvira, Frida, Oliver och alla icke namngivna informanter för att så öppenhjärtligt delat med sig av sina liv och tankar. Vetenskapsrådet, Fakulteten för lärarutbildning vid Umeå universitet, Umeå Live och .SE (Stiftelsen för Internet­infra­struktur) för finansiering av min forskning.

När min dotter Maya var mindre följde hon med mig när jag skulle föreläsa för en grupp fritidsledare. Efter föreläsningen kom en åhörare fram till henne och sa: Det måste vara jobbigt att ha en mamma som kan så mycket om datorer, du får väl inte göra någonting? Efteråt viskade Maya till mig: Mamma, det de inte förstår är att om föräldrarna vet mycket, får man göra vad som helst.

Så följ med mig till världen där man får göra vad som helst.

7

Innehåll Inledning

11

Forskning och etiska överväganden Fackuttryck och begrepp

12 14

”Den nya tekniken”

19

Att förutsäga framtiden En förändrad syn på unga Att ta till sig ny teknik Det första stadiet – skepsis Det andra stadiet – tillvänjning Det tredje stadiet – vardagsteknik

19 22 25 25 26 27

Förhållningssätt till nätet

30

Anonymitet Att slippa realtid Jaget förändras Bortkopplad fantasi Statusen förändras Gränsöverskridande och frigörande teknik Emotionellt innehåll

32 33 33 34 35 36 40

Vad gör unga på nätet?

44

Unga på nätet Spel

44 45

E-post Lägga ut bilder Pengar Sex

47 48 51 52

Reaktioner på ungas n ­ ätanvändning

56

Olika sätt att se på ungas aktiviteter på nätet Synen på barn Synen på ungdomar Förändrad syn på säkerhet Säkerhet till salu

56 58 64 65 66

Risker och hur vi hanterar dem

69

Risker Nätmobbning Sexuella förövare på nätet Manipulation Vad kan man göra?

71 75 79 82 85

Lärandet

88

Exemplet Wikipedia Motstånd i skolan Fusk och Linguaphoneprincipen

91 94 96

Att överbrygga avståndet

102

Att sköta sin googlehygien Hur kan skolan agera?

Hur kan man tänka som förälder?

Hur kan man prata med unga om nätet?

103 104 109 113

Avslutning

115

Referenser

121

Förhållningssätt till nätet Internet har en mängd egenskaper som gör att vi har svårt att veta hur vi ska förhålla oss till det. Ett exempel är den stora frihet som internet innebär. Friheten kan vara både lockande och skrämmande.

Lockande när vi kan se hur fler människor får en arena att uttrycka sina tankar på och skrämmande eftersom vi samtidigt kan se exempel på hur folk far illa av att information om dem sprids till en enormt stor publik. Det är intressant att fundera över hur vi påverkas av nätet och dess inneboende egenskaper – pratar vi om andra saker på nätet? ­Pratar vi på andra sätt, blir vi annorlunda som människor? Det finns skäl att anta att inter­aktiva medier kan förstärka frigörande krafter hos oss människor. Den amerikanska forskaren och internetvisio­ nären ­Howard Rheingold (1993) har sagt att nätet är en förlängning av våra möjligheter. I det här avsnittet diskuterar jag våra olika förhållningssätt till nätet.

I nätforskningens barndom sa man ofta att internet skulle befria oss människor från en mängd sociala nackdelar vårt samhälle har, ex­em­pelvis genom att man inte kan se varandras yttre på samma sätt som i riktiga livet. Vi skulle inte längre vara lika bundna av vårt ut­ seende och istället bedömas utifrån våra inre egenskaper. På internet skulle ingen kunna avgöra vilket kön eller vilken hudfärg du hade, om du var handikappad eller hur gammal du var. Nu blev det inte riktigt så enkelt eftersom det visade sig att vi snabbt kompenserade för de uteblivna utomspråkliga markörerna på nätet. Eftersom man inte kan se ålder och kön på den man pratar med, blev det istället kutym att ange detta tidigt i konversationer. Så etablerades ASL som ett vanligt frågekomplex: man blev tidigt ombedd att uppge age, 30

Förhållningssätt till nätet sex och location, det vill säga ålder, kön och bostadsort. Tvärtemot vad många fors­kare trodde när internet började slå igenom bland allmänheten alltså, efter­som man då såg till det som skilde dator­ medierad kommunika­tion från traditionella kanaler. Forskningen betonade då möjligheter­na att slippa tala om vilket kön man har eller hur gammal man är och ansåg att internet skulle ge oss möjligheter att interagera på lika vill­kor med folk i hela världen, utan att behöva resa. Alla dessa möjlig­heter finns där men det har visat sig att vi som användare väljer att utnyttja dem på andra sätt än förväntat. I väldigt stor utsträckning kommunicerar vi med dem vi redan känner från riktiga livet, något som visats i många undersökningar, bland andra av AnnBritt Enochsson (2005) och Medierådet (2010). Vi har alltså hittat sätt att an­vända detta världsomspännande nätverk för att interagera med folk i vår fysiska närhet och då blir det naturligtvis viktigt att berätta var man befinner sig geografiskt. Det här kan också ses i ljuset av sam­hällsutvecklingen; i takt med att ungdomsgårdar eller fritidsgårdar läggs ner, ökar behovet av samlingsplatser för barn och unga och ett alternativ för många är att träffas på en social mötesplats på nätet. När det gäller att berätta könstillhörighet är det kanske lite mer komplext. Kön är en urskiljande faktor som vi människor har svårt att bortse från, oavsett vilka ambitioner vi har. Kön är en av de första identitetsmarkörer vi vill fastställa vid möten med nya människor, något som illustrerades tydligt i ett berömt psykologiskt experiment från 1960-talet, där man visade att folk har svårt att förhålla sig till ett litet barn innan man könsbestämt det. Vi har idag inte heller språkliga verktyg för att för­hålla oss könsneutrala.

Om vi försöker använda neutrum upplevs det som opersonligt; den och det är inte ord som fungerar ihop med per­soner och försök med könsneutrala personliga pronomen som hen har inte slagit i stor skala förrän alldeles nyligen.

Om man tittar på mötesplatser på nätet är det ofta dessa tre para­ metrar av personligheten man alltid måste uppge. Sedan kan man på vissa platser ändå välja att uppträda med smeknamn. Men tittar man bortom dessa ytliga identitetsmarkörer, är det ändå en hel del information om våra medmänniskor som vi är vana att avslöja vid olika 31

vad gör unga på nätet? typer av möten, som faller bort vid datormedierade samtal. Det beror naturligtvis på vilken typ av datormedierat samtal det handlar om – är det ett skrivet samtal faller fler markörer bort än om det är ett videosamtal med både bild och ljud. Generellt gäller dock att vi rea­gerar lite olika på nätet och i riktiga livet, enligt psykologen John Suler (2005) som har skrivit många vetenskapliga artiklar om nätet som arena för interaktion mellan människor. Bland annat har han beskrivit the online disinhibition effect – att vi blir mindre hämmade el­ler begränsade vid datormedierad kommunikation.

Anonymitet Den första och viktigaste orsaken till att vi blir mindre hämmade på nätet är enligt Suler den anonymitet vi ofta upplever på internet. ­Suler kallar detta för dissociative anonymity – avskiljande anonymitet – det vill säga att känslan av anonymitet kopplar bort oss från oss själva. Vi behöver inte i lika stor grad koppla ihop våra handlingar med vår per­son och det gör att vi kan känna oss mindre sårbara när vi interagerar. Anonymiteten överlappas delvis av osynlighet, enligt Suler. Han me­nar att det faktum att vi inte alltid kan se varandra när vi kommuni­cerar över nätet bidrar till att vi blir mindre hämmade, och han jämför med psykoanalytikern som traditionellt sitter bakom patienten för att inte hämma patienten med sina eventuella reaktioner på det sagda. Det påminner mig om en kollega som berättade att när hon var barn och behövde berätta mindre trevliga saker för sina föräldrar passade hon på när de åkte bil, eftersom man då inte kan se varandra i ögonen lika lätt. Vi reagerar helt enkelt annorlunda om vi inte omedelbart får reaktioner på det vi säger, som rynkade ögonbryn och ointresserade suckar. Det här utnyttjar man ibland i lärandesituationer då man kan låta en dator ge ett glatt uppmuntrande ”Det blev fel, försök igen”, där en människa förmodligen skulle avslöja en lätt irritation efter många försök. Det intressanta är att anonymitetseffekten tycks finnas där trots att det i praktiken inte är anonymitet i bemärkelsen oidenti­fierad, hemlig eller okänd, efter32

Vad gör unga på nätet?

Var än ungdomar träffas uppstår det kulturer – språk och seder – som vi vuxna inte har tillgång till. Att skapa något nytt är själva meningen och innehållet i dessa kulturer, men kanske lika mycket att stänga ute oss vuxna. Det kan finnas någonting skrämmande och hotfullt i nät­kulturer, även de som är helt oskyldiga. Därför kan det vara en bra idé för oss vuxna att orientera oss och försöka följa med i utvecklingen. Det kan man göra genom att själv titta runt, men jag tror att det allra bästa är att få det filtrerat genom en ung användares ögon.

Fråga ­någon du har i din närhet så får du förmodligen veta vad som intresserar henne och varför. Som ett komplement till denna informationskanal har jag skrivit om min och andras forskning om ungas nätanvändning; hur den kan se ut och hur vi vuxna kan förhålla oss till den.

Unga på nätet Om man ska sammanfatta vad unga gör på nätet kan man urskilja tre huvudspår: de roar sig, de umgås och de lär sig. Medierådets återkommande studie av barn i Sverige (Medierådet, 2010) ger en ganska tydlig bild av att nätet är en arena för umgänge och för att ha kul.

Många forskare som Veen och Vrakking (2006), Dunkels (2007) och Ito m.fl., (2008) har dessutom visat att det pågår ett lärande som inte alltid är tydligt för omgivningen. En del av detta lärande har bestått av att unga har utvecklat strategier för att hantera det de upplever som negativt på nätet. Mycket av den forskning som finns om ungas 44

Vad gör unga på nätet? nätanvändning, där ibland min egen avhandling Dunkels (2007) och Larsen (2010), ger en bild som står i stark kontrast till medierapporter om faror på nätet. Där media generellt rapporterar om att unga är utsatta för sexuella förövare och trakasserier, menar de flesta unga själva att de har fungerande sätt att hantera de eventuella situationer som uppstår och att den övervägande delen av nätanvändningen präglas av djup vänskap och positiva upplevelser.

Spel Spel är en av de riktigt stora aktiviteterna på nätet. Många datorspel fick ett stort uppsving när de blev nätbaserade. Från att ha varit ett spel man spelade mot datorn, ibland även med flera hopkopplade da­ torer, gick många stora spel över till att spelas på nätet. Man fick då tillgång till en mycket stor mängd andra spelare trots att man kanske sitter ensam vid sin dator.

Många spel innehåller realistiskt våld, vilket oroar många vuxna.

För de flesta spelare skiljer sig inte detta våld från det våld som finns i lekar som indianer och cowboys. Även i gammaldags lekar finner vi våld, rasism och sexism, men i de fallen utgår vi från att barn kan skilja mellan lek och verklighet. Självklart finns det barn som inte klarar denna distinktion och de behöver naturligtvis hjälp. Som vuxen kan man också önska att barnen ska vilja spela fredliga spel och leka lekar där samarbete och vänlighet är bärande inslag, även om konkur­rens tycks vara en viktig drivkraft i såväl skola och idrott som när unga roar sig. Sett i det ljuset kanske vi bör vara försiktiga att skuldbelägga barn när de väljer att spela våldsspel.

Ibland hör man uttryck som datorberoende eller spelberoende. Då har man ofta lånat uttryck från andra forskningsområden och applice­ rat det på ett som man tycker liknande område. Det är främst substans­ beroende som har fått låna ut terminologin till datorvärlden och det kan tänkas att det finns beröringspunkter, men man bör vara försiktig med att på detta sätt använda termer och mönster från ett helt annat område. När det gäller uttrycket spelberoende finns det en traditio45

vad gör unga på nätet? nell betydelse av ordet som är kopplat till spel om pengar, alltså dobbel el­ler gambling på engelska. Denna betydelse är rimlig att använda när det gäller just spel om pengar över nätet, som exempelvis poker, men när man börjar koppla det till underhållningsspel blir det en helt annan fråga. Man skulle kunna säga att man kan missbruka eller bli beroende av i princip allt. Även mat, som ju egentligen är något vi behöver för vår överlev­nad. Det viktiga när vi stöter på ett nytt område är att försöka se om det verkligen är missbruk vi talar om eller om det kan vara en annan typ av fråga. Om jag säger att mitt barn sitter vid datorn hela dagarna är det lätt att använda ett ord som dator­ beroende, men om jag säger att hon läser böcker oavbrutet, framstår hon plötsligt som en ganska my­sig typ. Vissa forskare har föreslagit problematisk användning istället för missbruk eller beroende (se t.ex.

Linderoth & Bennerstedt, 2007). Då fokuserar man på att användningen har gått över styr och det blir tydligare att det kan vara ett uttryck för något annat. När tid­ningsrubrikerna säger att en 17-åring fått tvångsomhändertas för att han spelade spel (Aftonbladet, 2007) är det naturligtvis en personlig tragedi som kulminerar i polishämtning.

En människa som har ut­vecklat ett problematiskt beteende behöver hjälp från omvärlden, obe­roende av om det är ett barn som spelar för mycket vid datorn eller en vuxen som inte kan skilja mellan arbete och fritid. Det bästa är om man kan förhindra att ett problem utvecklas, så det kan vara bra att fundera över alla sådana här frågor i tid.

Spel och kommunikation över nätet kan vara lockande för någon som har svårt att handskas med vardagen. Den som utvecklar ett problem av denna anledning behöver självklart omgivningens hjälp att hitta en plats även utanför nätet. Det kan också vara bra att fundera över vad som är kulturellt betingat. Det finns säkert läsare som reagerade på att jag skrev ”en vuxen som inte kan skilja mellan arbete och fritid” därför att de inte håller med om att det skulle vara ett problem.

Dessa kulturella skillnader kan vi hitta både inom och mellan genera­ tionerna.

46

Vad gör unga på nätet?

E-post Just när vi stackars vuxna äntligen har börjat känna oss riktigt vana vid e-post, kommer rapporter om att denna kommunikationsform är på väg ut. En stor återkommande undersökning, PEW Internet ­(Len­hart & Madden, 2007), visar att bara 14 procent av ameri­kanska ungdomar mejlar sina kompisar dagligen. Min erfarenhet som intervjuare och smygspanare bland svenska ungdomar pekar åt samma håll. Det mest intressanta är inte e-post längre – att ha flera hundra olästa mejl till­hör inte ovanligheterna. Jag frågade en 19-åring om hon använder e-post.

– Ja. Typ när jag söker jobb … men jag har nog aldrig skickat ett mejl till en kompis.

– Aldrig?

– Nej, ja, kanske när jag var liten men inte som jag kommer ihåg.

Första gången jag stötte på det här fenomenet begrep jag ingenting.

Det var när en ung människa jag intervjuade på­stod att han inte hade någon e-postadress. Samtidigt visste jag att han var aktiv på nätet, efter­som det var därför vi pratade. Jag kommen­terade inte det hela men det skvalpade omkring i bakhuvudet på mig och ett mönster började urskiljas när någon ungdom här och där sa att de inte läser sin e-post eller inte kan sin e-postadress. För 10 år sedan skulle jag ha sagt att det bara är riktigt mossiga vuxna som inte vet vad de har för e-postadress.

Många unga skaffar en e-postadress för att uppnå väldigt specifika syften. Det kan gälla att skaffa ett konto någonstans, på en mötesplats eller för att kunna spela nätpoker, eller för att skolan delar ut e-postkonton och att information ges via den adressen. Istället sker mycket av kommunikationen via inloggade applikationer som sociala mötesplatser. Många av dessa applikationer erbjuder olika sätt att kommunicera: snabbmeddelanden, e-post, bloggar med kommentarsfält bland annat. Den stora fördelen är att de olika sätten att kommunicera är integrerade så att man slipper titta efter meddelanden på flera ställen.

47

vad gör unga på nätet?

Så det kanske rent av är så att e-posten är på väg ut. Eller i alla fall på det sätt som vi tänker oss e-post idag. Internet tycks precis som de flesta medier sammanstråla, eller konvergera, mer och mer. Det blir enklare att baka ihop delar och anpassa efter våra olika personliga behov. Vi kan idag använda applikationer där vi direkt i webbläsaren kan läsa nya mejl, se vilka bloggar som blivit uppdaterade, läsa nyhe­ ter, se om vi fått nya meddelanden på Facebook och vilka kompisar som är inloggade. Så e-posten kanske inte är utdöende, men den är under kraftig förändring.

Lägga ut bilder Frida är 15 år och duktig fotbollsspelare. Hennes lag har en liten webbplats där en förälder har lagt ut fotografier av alla spelare med namn, tröjnummer och lite spelstatistik. Frida har även andra bilder av sig själv ute på nätet, bland annat på webbplatsen snyggast.se. Där har hon och en kompis lagt ut bilder där de fotograferat varandra i vackra underkläder eller underklädesliknande plagg. Dessa bilder kan sedan webbplatsens besökare betygsätta. De bilder som får flest poäng hamnar på en topplista (Dunkels, 2007).

Nätet har gjort det lättare, på gott och ont, att sprida material. Lika lätt som Frida fotograferar sig själv med webbkameran och lägger ut bilden på nätet, lika lätt är det för någon annan att spara bilden på sin egen dator för att publicera den någon annanstans, utanför Fridas kontroll. Dessutom finns det initiativ att arkivera webbsidor, till ex­empel Internet Archive (2012) som sedan 1996 har arkiverat webb­ sidor och sedan publicerar dem i sitt internetbibliotek. Så den bild där Frida är 15 år och klädd i underkläder kommer med stor sannolikhet att ligga kvar på nätet för evigt.

Berättelsen om Frida innehåller flera källor till den oro som ofta presenteras i media, oron för flickor som lägger ut sexuellt laddade bilder. Dels oroar man sig för att flickorna ska utnyttjas som sex­objekt, dels för att materialet ska ligga ute för evigt. Det är sant att det man lägger ut på nätet med största sannolikhet finns kvar för evigt, åt48

Risker och hur vi hanterar dem tiv har skapats med onda syften, men det förändrar inte saken. Det är svårt att kritisera goda initiativ och ännu svårare blir det när bevisat goda aktörer, som BRIS, finns med i bilden, men det är minst lika viktigt att sådana aktörer agerar etiskt på alla plan. En ogenomtänkt satsning från en seriös aktör kan få långt allvarligare konsekvenser än en som kommer från en omvittnat kommersiell eller kriminell aktör, eftersom vi tenderar att lita mer på den seriösa.

Men är inte en sådan lösning bättre än ingen alls? Kanske inte, efter­ som en lösning eller något vi uppfattar som en lösning kan passivi­sera oss och invagga oss i falsk säkerhet. En lösning som egentligen inte löser problemet kan i så fall försämra situationen och då är lös­ningen kontraproduktiv, den arbetar mot sitt syfte.

Nätmobbning Nätmobbning är ett begrepp som har figurerat i media i allt större utsträckning under 2000-talet. Jag har ställt mig oerhört kritisk till den överanvändning av begreppet jag tycker mig se och tänkte disku­tera detta lite. Det råder ingen tvekan om att mobbning sker över nätet.

Det kan till och med vara så att nätets handlingserbjudanden gör att mobbningen har ökat, ser annorlunda ut eller på andra sätt skiljer sig från traditionell mobbning. Det finns forskare som exem­pelvis Shariff (2008) som har definierat en rad utmärkande egen­skaper för nätmobbning: anonymitet, en oändlig publik och uttryck­ens varaktighet. Anonymiteten och dess olika aspekter har behandlats i kapitlet om förhållningssätt till nätet, men i det här sammanhanget kan det vara intressant att infoga att man i praktiken inte är anonym för varandra. Mobbare och offer vet i stor utsträckning vem den andre är genom att de flesta kontakter över nätet sker i miljöer där man kan identifiera andra. En oändlig publik är också något som kan proble­ matiseras. Det är inte säkert att publiken är större bara för att den är potentiellt oändlig, det krävs också att publiken är intresserad. En film kommer inte att få stor spridning om den som tittar inte tycker att den är tillräckligt intressant att sprida vidare. Vi vet inte idag om 75

vad gör unga på nätet? det är så att publiken är större, även om den potentiella publiken är större. Det är något som fortfarande måste studeras. Vi kan hitta en­ skilda fall, som till exempel The Star Wars Kid, en pojke som filmade sig själv när han lekte en scen ur filmen Star Wars. Några skolkamra­ ter fick tag på filmen och la ut den på nätet och filmen blev under en period en av de mest nedladdade filmerna (Wikipedia, 2009). Pojken blev trakasserad av skolkamrater och okända och föräldrarna stämde till slut ett flertal jämnåriga (Globe & Mail, 2007). Det råder ingen tvekan om att den här typen av fall har inträffat och att situationen är oacceptabel för den som blivit offer. Däremot är det inte på något sätt bevisat att nätmobbning är en varaktigare, djupare eller svårare form av mobbning. För de flesta unga är internet ytterligare ett rum att befinna sig i för att umgås, roa sig och lära och i ett sådant rum, precis som i alla andra rum, kan mobbning förekomma. Det finns även en risk att ordet mobbning devalveras när det får prefix på det här sättet. Själva företeelsen mobbning riskerar att hamna i bakgrunden när fokus sätts på något som uppfattas som en ny sorts mobbning och som rent av framställs som mer hotfull, som man kan se i vissa medie­ rapporter. Därför menar jag att vi bör reservera termen nätmobbning för tillfällen då prefixet verkligen tillför betydelse, till exempel då vi behöver skilja mobbning som sker på skolgården från den som sker över nätet.

En annan nackdel med att använda ord som nätmobbning är att vi riskerar att exotisera ungas kulturella uttryck, få dem att verka mer annorlunda än de i själva verket är. Det kanske inte är så stor skillnad mellan skolgårdsmobbning och nätmobbning, men att man tar fram en särskild term antyder att det är något nytt och annorlunda.

Det fokus som har satts på enskilda fall av mobbning över nätet och mo­biltelefon kan ibland likna 1800-talets freak shows där man visade obe­hagligheter i syfte att underhålla och förskräcka. Om vi exotiserar unga är risken stor att vuxnas intresse för internets faror blir under­ hållning istället för samhällsengagemang. Resultatet kan då bli att vi motarbetar uttrycken för mobbning istället för de bakomliggande orsakerna. Till exempel menar mobbningsforskaren Gun-Marie Från­ berg (2003), som fått Skolverkets uppdrag att utvärdera anti-mobb­ 76

Risker och hur vi hanterar dem ningsprogram i svenska skolor, att många sådana program behandlar just symptomen, men sällan tittar på de strukturer där mobbningen ingår.

Det kanske är dags att mobbningsforskare även intresserar sig för vilka möjligheter internet skapar. En mobbningsincident som sker över nätet innebär ofta sin egen dokumentation, eftersom många ­tra­kasserier som sker över nätet eller via mobiltelefon finns lag­ rade, det Shariff (2008) kallar för uttryckens varaktighet (permanence of expression). Avsändaren kan dessutom ofta bindas till händel­sen, ­vilket skulle vara möjligt att utnyttja för att förstå strukturella inslag i mobbning och lyfta forskningen till ytterligare en nivå. Många av de forskningsrapporter som handlar om mobbning över nätet sak­nar strukturella perspektiv och fokuserar nästan uteslutande på en­skilda personer och enskilda uttryck för mobbning. Det som borde intressera forskare idag är vilka synsätt unga medborgare kan ha på mobbning, både på och utanför nätet. En 12-årig pojke som jag inter­vjuade kommenterade trakasserier över nätet: ”Du förstår, det gör inte lika ont på internet. Fysiskt.”

Fram till det ögonblicket hade jag bara hört vuxna som sa att mobb­ ning på nätet följer offret ända hem och att mobbning över nätet är värre än annan mobbning. Den här pojken fick mig att tänka i andra banor och se problemen som mer komplexa. En 15-årig flicka med mångårig erfarenhet av mobbning sa att den som påstår att traditio­ nell mobbning inte följer en hem aldrig har varit mobbad. ”Menar de att mobbningen stannar kvar på skolgården när jag går hem?”, frågade hon. Vid en ytlig betraktelse verkar det uppenbart att nätmobbning följer offret överallt, eftersom internet och mobiltelefoner gör oss mer tillgängliga. Det är dock inte säkert att alla är överens om att man kan koppla bort mobbningen bara för att uttrycken inte är närvarande. I en studie av 10–18-åringar (Law, Shapkaa, Domeneb & Gagné, 2012) visade det sig att de som var inblandade i mobbningsincidenter över nätet inte såg sig själva som mobbare, offer eller passiv publik. Istället såg de sig själva som individer inblandade i aggressiva aktiviteter på nätet. De kunde exempelvis säga att de var med och skickade elaka meddelanden, de la ut pinsamma bilder på andra, 77

vad gör unga på nätet? etc. Däremot kallade de inte dessa aktiviteter för mobbning, vare sig de var den ­aggressiva parten eller offret. Law, Shapkaa, Domeneb & Gagné menar att en möjlig förklaring till denna skillnad mot traditionell mobbning är att offer kan känna sig tryggare att slå tillbaka på nätet. Det skulle alltså kunna finnas en maktstruktur i rummet som inte ser likadan ut på nätet. Det är intressant att man så tydligt kunde se att offer kände sig kapabla att slå tillbaka efter att ha blivit utsatta för aggressiva handlingar på nätet, samtidigt som det är extremt ovanligt utanför nätet. Man skulle kunna tolka detta som en sida av det som Suler (2004) beskriver, det vill säga att man känner sig mindre hämmad vid kommunikation över nätet. Law, Shapkaa, Domeneb & Gagné pekar också på det faktum att om man besvarar aggressioner skapas det lätt en ökad aggressivitet; en enskild incident kan expandera till en serie av attacker och motattacker. Just detta med ökad aggressivitet är ju något som man ofta hör i samband med mobbning över nätet och här har vi alltså en tänkbar förklaring till detta.

När vi som är vuxna ska sätta oss in i något nytt – som internet – så måste vi jämföra det med något annat, något som vi känner oss be­ kväma med. Vi försöker hitta gamla motsvarigheter till nya fenomen och genom jämförelsen begripa det nya. Vi fungerar helt enkelt så som psykologiska varelser, att vi måste använda vår förförståelse för att begripa nya saker. Den som däremot är uppvuxen med internet kan närma sig nätfenomen från ett annat håll och kan förstå det nya mer utifrån dess unika förutsättningar. Vi verkar ha svårt att hitta vilka delar av riktiga livet som motsvaras av vilka delar av internet.

Många forskare har valt att referera till gamla resultat om mobbning, alltså resultat som kom till innan internet dök upp i barns liv.

Och utan att reflektera närmare försöker de föra över resultaten till nätet. Ett exempel: Det finns studier som visar att övervakning får ner frekvensen av mobbning, alltså att ju fler vuxna som övervakar barns skolmiljö, desto mindre mobbning förekommer. Om man vill använ­da dessa resultat på mobbning som sker över nätet gäller det att veta vad som motsvarar övervakning, vad som motsvarar skolmiljö, vad som motsvarar vuxna, och så vidare. Den första tanke som dyker upp är kanske inte den rätta. Att övervaka alla mötesplatser för unga på 78

Vad gör unga på nätet?

ANDRA UPPlAGAN

Elza Dunkels Det finns många åsikter om vad unga gör på nätet. Massmedierna fylls av larmrapporter och varningar kring nätmobbning och sexuella övergrepp. Hur ska man förhålla sig till ungas nätanvändning? Vilka krav är rimliga att ställa? Vilka regler ska gälla?

I VAD GÖR UNGA PÅ NÄTET? visar Elza Dunkels hur viktigt det är att kunskaperna om unga och nätet sätts in i ett sammanhang. Om vi vill förstå räcker det inte med att iaktta på avstånd. Vi måste våga ställa frågor, såväl i klassrummet som vid middagsbordet. Den bästa informationen om ungas nätanvändning får vi inte från kvällstidningarnas löpsedlar. Den får vi från ungdomarna själva.

Författaren utgår ifrån ett stort antal intervjuer med barn och ungdomar. Hon beskriver vad unga gör på nätet, resonerar kring möjliga risker och hur vi bäst hanterar dem. I boken ifrågasätts också våra föreställningar om nätet och de vanligaste fördomarna pekas ut. Samtidigt får vi redskap till ett rimligare förhållningssätt till ungas nätanvändning.

I den nya uppdaterade upplagan har författaren utvecklat resonemangen kring mobbning, nätmobbning och manipulation.

Elza Dunkels är lektor i pedagogiskt arbete och är verksam vid Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet.

ISBN 978-91-40-67798-3

9 789140 677983