THOMAS BERNHARD
Frost Översättning
JAN ERIK BORNLID
BOKFÖRLAGET TRANAN
3
Tidigare utgivna: Kalkbruket (Norstedts 1972) Betong (Norstedts 1985) Orsaken: en antydan (Alba 1986) Källaren: en frigörelse (Alba 1987) Andhämtningen: ett avgörande (Alba 1988) Wittgensteins brorson: en vänskap (Norstedts 1988) Kylan: en isolering (Alba 1989) Ett barn (Alba 1990) Helt enkelt komplicerat och andra texter (Norstedts 1991) Utplåning: ett sönderfall (Norstedts 1993) Undergångaren (Tranan 2004) Skogshuggning (Tranan 2007) Gamla mästare (Tranan 2010) Wittgensteins brorson (Tranan 2011) Heldenplatz (Tranan 2011) Mina priser (Tranan 2011) Självbiografierna: Orsaken, Källaren, Andhämtningen, Kylan, Ett barn (Tranan 2011)
Översättningen av denna bok har stötts av Österrikes kulturministerium Bokförlaget Tranan 2013 Originalets titel: Frost © Insel Verlag Frankfurt am Main 1963 All rights reserved by and controlled through Insel Verlag Berlin. Översättning: Jan Erik Bornlid Omslag och typografi: Håkan Liljemärker Tryckning: Bulls Graphics, Halmstad 2013 ISBN 978-91-87179-30-3 BOKFÖRLAGET TRANAN Wollmar Yxkullsgatan 5b, 11850 Stockholm Tel. 08–605 81 79, www.tranan.nu, info@tranan.nu
4
»Vad säger folk om mig«, frågade han. »Säger de: den idioten? Vad säger folk?«
5
6
FÖRSTA DAGEN En AT-tjänst består ju inte bara av att vara åskådare vid komplicerade tarmoperationer, av bukhinnesnitt, lungsäckshopfästningar och fotavsågningar, den består verkligen inte bara av ögonslutande på döda och av barnutdragningar till världen. En AT-tjänst är inte bara det: att kasta avsågade hela och halva ben och armar över axeln i en emaljbalja. Den består inte heller av det ständiga framlunkandet efter överläkaren och läkarna och läkarnas underläkare, av rondens svansexistens. En AT-tjänst kan inte heller enbart bestå av falska förespeglingar, inte av att jag säger: »Varet kommer helt enkelt att upplösas i blodet och ni blir frisk igen.« Och av hundratals andra lögner. Inte bara av att jag säger: »Det går nog bra!« – där inget längre går. En AT-tjänst är ju inte bara en lärlingsplats för uppskärning och hopsyning, för avsnörning och uthärdande. En ATtjänst måste också räkna med utomköttsliga faktorer och möjligheter. Mitt uppdrag, att observera målaren Strauch, tvingar mig att reda ut sådana utomköttsliga faktorer och möjligheter. Att utforska något outforskbart. Att avslöja det till en något överraskande grad av möjligheter. Som man avslöjar en sammansvärjning. Och det kan ju vara så att det utomköttsliga, med det menar jag inte själen, att det som är utomköttsligt utan 7
att vara själen, som jag inte vet om den finns, men som jag förväntar mig att den finns, att detta årtusengamla förmodande är en årtusengammal sanning; det kan faktiskt vara så att det utomköttsliga, nämligen det utanför cellerna, är det som allt existerar av, och inte tvärtom och inte bara något av något annat.
ANDRA DAGEN Jag reste med första tåget, halvfemtåget. Mellan bergväggar. Det var svart till höger och vänster. Jag kände mig ruggig när jag steg på. Sedan blev jag långsamt varm. Till det kom rösterna från arbetare och arbeterskor, som var på hemväg från nattskiftet. Jag kände genast sympati för dem. Kvinnor och män, unga och gamla, men samstämda, utvakade från huvudet ner över bröstet och via testiklarna ända till fötterna. Männen i gråa mösssor, kvinnorna i röda sjaletter. Sina ben har de lindat in i lodenpaltor, det är enda möjligheten att hålla kylan stången. Jag förstod med detsamma att det rörde sig om en snöröjargrupp som stigit på i Sulzau. Det var varmt som i en komage: luften som om den hela tiden pumpade sig själv med oerhörda hjärtmuskelstötar ur människokroppen in i samma människokropp igen. Man ska inte börja fundera! Jag tryckte mig med ryggen mot kupéväggen. Då jag inte sovit på hela natten nickade jag till. När jag vaknade såg jag återigen blodspåret som löpte tämligen oregelbundet på det våta vagnsgolvet, 8
som en av ett bergsmassiv hela tiden undanträngd flod på en karta, och slutade mellan fönster och fönsterkarm under nödbromsen. Det kom från en söndermosad fågel, som det plötsligt uppfarande fönstret hade klämt sönder på mitten. Kanske redan för flera dagar sedan. Så hårt att inget luftdrag släpptes in. Konduktören som kommit förbi i utövningen av sin tröstlösa tjänstgöring hade inte alls tagit någon notis om fågeln. Men han måste ju ha sett den. Det märkte jag. Plötsligt hörde jag historien om en i snödrivor kvävd banvakt, som slutade med: ›Han brydde sig inte om någonting.‹ Var det mitt yttre, mitt inre, som uttryckte något som gjorde att man kunde se utstrålningen av mina tankar, mitt uppdrag, som energiskt förbereddes inuti mig – ingen satte sig bredvid mig trots att varje plats blev åtråvärd efter hand. Tåget stånkade genom floddalen. I tankarna var jag därhemma ett kort tag. Sedan långt borta, i en någon gång genomrest storstad. Sedan såg jag lite damm på min vänstra ärm, som jag försökte borsta bort med den högra armen. Arbetarna drog fram sina knivar och skar upp bröd. Stora, grova brödbitar pressade de ner, till det åt de köttbitar och korv. Bitar som man inte skulle äta vid ett bord. Bara i knät. Alla drack de iskall öl och var uppenbarligen för svaga för att skratta åt sig själva, även om de kände för att skratta. Deras trötthet var så stor att de inte ens tänkte på att knäppa gylfen eller torka sig om munnen. Jag tänkte: När de stiger av ramlar de i sängen med detsamma. Och klockan fem i eftermiddag, när andra slutar, börjar de igen. Tåget bullrade och kastade sig fram som floden vid sidan om. Det blev allt mörkare. 9
Rummet är lika litet och lika otrivsamt som mitt tjänsterum i Schwarzach. Om ån brusade outhärdligt i närheten där, är det outhärdligt tyst här. På min begäran tog värdinnan ner gardinerna. (Det är alltid samma sak: jag tycker inte om gardiner i rum som avskräcker mig.) Jag känner äckel inför värdinnan. Det är samma äckel som fick mig att spy utanför öppna slakthusportar som barn. Om hon var död skulle jag inte – idag – känna äckel inför henne – de döda dissektionskropparna påminner mig aldrig om levande kroppar – men hon lever, och hon lever i en rutten, unken värdshuskökslukt. Tydligen fattade hon tycke för mig, för hon släpade upp min koffert och erbjöd sig att bära upp frukosten till rummet varje morgon, helt emot hennes regler som inte vet av att frukost bärs upp till rummet. »Herr konstmålaren är ett undantag«, sade hon. Han var också stamgäst och stamgäster har fördelar. Och för värdfolket var de »mer till nackdel än till fördel«. Hur hade jag då fått reda på hennes värdshus? »En tillfällighet«, sade jag. Jag ville återhämta mig snabbt och resa tillbaka hem igen, där ett berg av ogjort arbete väntade på mig. Hon verkade förstå. Jag talade om vad jag hette och gav henne mitt pass. Hittills har jag ännu inte sett någon annan förutom värdinnan, även om det en gång var mycket oväsen i värdshuset. Vid lunchen, som jag tillbringade på mitt rum. Jag frågade värdinnan om målaren och hon sade att han är i skogen. »Han är nästan alltid i skogen«, sade hon. Han kommer inte tillbaka före kvällsmaten. Om jag kände ›herr konstmålaren‹, frågade hon. »Nej«, sade jag. Stillatigande tycktes hon, fortfarande i dörren, 10
fråga mig om något som bara en kvinna blixtsnabbt kan fråga en man om. Jag blev överrumplad. Det gick inte att ta miste. Jag avvisade hennes erbjudande utan att säga ett ord och inte utan plötsligt illamående. Weng är den dystraste ort som jag någonsin sett. Mycket dystrare än i läkarens beskrivning. Doktor Strauch hade nämnt något om den, liksom man nämner något om en farlig vägsträcka som en vän ska avverka. Allt som läkaren sagt var antydningar. Osynliga rep, med vilka han sekund för sekund band mig hårdare vid det uppdrag som han hade gett mig, alstrade en rent outhärdlig spänning mellan honom och mig, där jag kände det som om han hänsynslöst drev in argumenten som spikar i min hjärna. Han undvek emellertid att irritera mig. Inskränkte sig till de punkter jag strängt skulle iaktta. Den här trakten skrämmer mig faktiskt, och än mer orten, som är befolkad av mycket små, vuxna människor, som man lugnt kan kalla svagsinta. Inte längre än en och fyrtio i genomsnitt raglar de mellan sprickor i murar och gångar, avlade i rus. De verkar vara typiska för den här dalen. Weng ligger högt, men ändå liksom långt nere i en ravin. Det är omöjligt att komma över klippväggarna. Järnvägen därnere är den enda utvägen. Det är ett landskap som tack vare sådana gräsligheter har mer karaktär än vackra landskap, som inte har någon karaktär. Alla här har försupna barnröster, slipade upp till höga C, som de sticker in i en när man går förbi dem. Det sticker till. Sticker till från skuggor, skulle jag säga, för 11
i själva verket har jag hittills bara sett skuggor av människor, människoskuggor, i fattigdom och i ett slags ursinnigt skälvande beklämning. Och de här rösterna som sticker till från skuggorna gjorde mig först förvirrad, tvingade mig att hasta vidare. Trots det gjorde jag dessa iakttagelser tämligen nyktert, de slet inte sönder mig. Egentligen var allt besvärligt för mig, för det var gränslöst obekvämt. Därtill var jag tvungen att släpa på min pappkoffert vars innehåll hamnade huller om buller. Vägen från järnvägsstationen därnere, där fabriken ligger och där det stora kraftverket byggs, upp till Weng kan man bara tillryggalägga till fots. Fem kilometer där man inte kan gena, åtminstone inte under den här årstiden. Överallt skällande, ylande hundar. Jag kan tänka mig att människor blir galna i det långa loppet, om de oavbrutet gör iakttagelser likt dem jag hittills gjort på vägen upp till Weng och i Weng, om de inte kan koppla av genom arbete eller nöjen eller andra lämpliga aktiviteter, exempelvis otukt eller böner eller supande eller alla dessa aktiviteter på en gång. Vad lockar en människa som målaren Strauch till en sådan trakt, och vid den här tiden till en sådan trakt, som ju oavbrutet måste piska honom i ansiktet? Mitt uppdrag är strängt hemligt, och det gavs till mig avsiktligt, med beräkning helt överraskande från en dag till en annan. Idén att ge mig uppdraget att observera sin bror hade säkert läkaren burit på en längre tid. Varför just jag? Varför inte någon av de andra, AT-läkare liksom jag? Var det för att jag och inte de andra ofta 12
kommit med vissa svåra frågor till honom? Han hade inskärpt hos mig att jag under inga som helst omständigheter fick väcka misstanken hos målaren Strauch att jag stod i någon som helst förbindelse med kirurgen Strauch, hans bror. Därför ska jag också säga om man frågar mig att jag studerar juridik, för att radikalt avleda uppmärksamheten från medicinen. Läkaren tog på sig kostnaderna för resa och uppehälle. Han gav mig en penningsumma som han tyckte var väl tilltagen. Av mig kräver han en noggrann observation av sin bror, inget mer. Beskrivning av hans beteendemönster, hans dygnsrutiner; upplysning om hans åsikter, avsikter, yttranden, omdömen. En rapport om hans sätt att gå. Om hans sätt att gestikulera, brusa upp, »värja sig mot människor«. Om hanteringen av hans käpp. »Observera käppens funktion i handen på min bror, iaktta det å det noggrannaste.« Kirurgen har ju inte sett målaren på tjugo år. Sedan tolv år klarar de sig utan brevkontakt. Målaren betecknar förhållandet mellan dem som öppen fiendskap. »Trots det gör jag, som läkare, ett försök«, sade läkaren. Till det behövde han min hjälp. Mina observationer skulle vara mer användbara än allt annat som han kommit på tidigare. »Min bror«, sade han, »är ogift liksom jag. Han är, som man säger, en tänkande människa. Men gräsligt förvirrad. Förföljd av laster, skam, vördnad, förebråelser, exempel – min bror är en promenerande typ, alltså en människa som är rädd. Rabiat. Och en människohatare.« Det här uppdraget är ett privat initiativ av läkaren, 13
och det ingår i min AT-tjänstgöring i Schwarzach. Det är första gången jag betraktar observationer som ett arbete. Jag hade tänkt ta med mig boken om hjärnsjukdomar av Koltz, som är indelad i »förhöjd verksamhet« (retningsfenomen) och i »nedsatt förmåga« (förlamningar) av hjärnan, men jag lät den vara kvar. I stället tog jag med mig en bok av Henry James, som roade mig redan i Schwarzach. Klockan fyra lämnade jag värdshuset. I det plötsligt brutala lugnet greps jag av en oerhörd oro, inte bara ända in i märgen. Känslan: jag har iklätt mig rummet som en tvångströja, och jag måste ta av den nu, låta störta mig utför. Jag gick in i restaurangen. Då ingen kom efter upprepade rop gick jag ut i det fria. Jag halkade på en isfläck, reste mig upp igen och bestämde mig för ett mål: en trädstubbe på två dussin meters avstånd. Jag stannade framför stubben. Sedan såg jag inget annat än sådana ur snön uppstickande stubbar, som om de sargats av skott, dussintals och åter dussintals. Jag kom just på att jag hade sovit mer än två timmar, sittande på sängen. Ankomsten och den nya miljön var orsaken till min utmattning. Föhn, tänkte jag. Då såg jag en man stappla ut ur skogsdungen, mindre än hundra meter från mig, utan tvivel målaren Strauch. För mig framträdde bara hans överkropp, hans ben var dolda bakom väldiga snövallar. Jag fäste mig vid hans stora svarta hatt. Motvilligt, syntes det mig, rörde sig målaren från en stubbe till en annan. Stödde sig på käppen, som han drev på sig själv med som vore han en kofösare, 14
käpp och slaktdjur i ett. Men det intrycket förflyktigades snart, och sedan återstod frågan, hur jag så snabbt som möjligt och bäst skulle nalkas honom. Hur ska jag presentera mig för honom, undrade jag. Ska jag gå fram till honom och fråga om något, ska jag alltså använda mig av en beprövad, om än simpel metod och fråga vad klockan är eller efter en plats? Ja? Nej? Ja? Så tänkte jag fram och tillbaka. Ja. Jag bestämde mig för att genskjuta honom. »Jag letar efter värdshuset«, sade jag. Och allt gick bra. Han granskade mig, för mitt plötsliga uppdykande var snarare spöklikt än förtroendeingivande – och tog mig med sig. Han var ständig gäst i värdshuset, sade han. Det måste väl röra sig om en excentriker eller om ett misstag om någon steg av i Weng. Och sökte rekreation här. »I det värdshuset?« Så ung kunde man ju inte vara att man inte snart såg att det var rena vansinnet. »I den här trakten?« En dylik underlig idé fick bara ett dumhuvud. »Eller en självmordskandidat.« Han frågade vad jag var, vad jag studerade, för jag studerade säkert »ändå något«, och jag sade som om jag sade det mest självklara i världen: »Juridik.« Det räckte för honom. »Gå bara i förväg. Jag är ju en gammal man«, sade han. Hans utseende, det skrämde mig så för ett tag när jag såg honom första gången att jag helt drog mig in i mig själv, helt hjälplös. »Om ni vandrar i den riktning som jag pekar ut för er med käppen kommer ni till en dal där ni kan gå omkring i timmar utan att behöva vara det minsta rädd«, sade han. »Ni behöver inte vara rädd att bli upptäckt. 15
Det kan inte hända er något: allt är fullständigt öde och tomt. Inga mineralfyndigheter, inga odlingar, ingenting. Några spår från den eller den tiden hittar ni, stenar, murstockar, tecken på ingen vet vad. Ett hemlighetsfullt förhållande till solen. Björkstammar. En förfallen kyrka. Skelett. Spår efter påskjutet vilt. Fyra, fem dagars ensamhet, tystnad«, sade han. »Naturen helt orörd av människor. Enstaka vattenfall. Det är som en vandring genom ett förmänniskovärdigt årtusende.« Kvällen kommer plötsligt här, som genom ett åsknedslag. Som om en jättestor järnridå dras för på kommando, som skiljer ena halvan av världen från den andra, helt och hållet. I alla fall: natten kommer mellan två steg. De gräsliga, matta färgerna slocknar. Allt slocknar. Utan övergång. Att det inte också blir kyligare i mörkret beror på föhn. En atmosfär som inte minst begränsar, om den inte stänger av, hjärtmuskulaturen. Sjukhusen kan sjunga en sång om den här luftströmmen: patienter som tror sig vara friska, i vilka den medicinska konsten stoppats in i rena excesser till dess hoppet återvänt, förlorar medvetandet och kan inte heller komma till sans igen genom någon mänsklig teori, hur skickligt den än praktiseras. Embolibefordrande väderinflytande. Gåtfulla molnsammansättningar, någonstans långt borta. Hundarna rusar vettlöst genom gator och gårdar och anfaller även människor. Floder andas ut lukten från förmultningen längs hela deras lopp. Bergen liknar hjärnstrukturer som man kan råka på, är övertydliga om dagen, inte ens förnimbara om natten. Främlingar 16
tilltalar varandra plötsligt i vägkorsningar, ställer frågor, ger svar på det som det aldrig frågats om. Som om allt för en stund vore syskonlikt: det hemska vågar sig fram till det vackra och tvärtom, det hänsynslösa till det svaga. Klockslag droppar på kyrkogårdar och takavsatser. Döden länkar sig smidigt in i livet. Oförmedlat hamnar även barn i svaghetstillstånd. Skriker inte, men hamnar framför ett persontåg. I värdshusen och på järnvägsstationer i närheten av vattenfall knyts relationer som inte ens håller för stunden, avslutas vänskaper som inte ens väckts till liv; den andre pinas ända till det uppsåtliga dödandet och kvävs sedan snabbt i en liten elakhet. Weng ligger i en grop, grävd av jättelika isblock i årmiljoner. Vägkanterna förleder en till otukt.
TREDJE DAGEN »Jag är ingen målare«, sade han idag, »jag har möjligen varit en plankstrykare.« Mellan honom och mig råder nu en viss spänning, som till alla delar bestämmer vårt förhållande. Vi var i skogen. Utan ett ord. Bara den våta snön, som belastade fötter med sina kilotyngder, talade under tiden, visserligen obegripligt, ändå oavbrutet. I tystnaden. I de ohörbara orden som, tänkta, var där och ändå inte där. Hela tiden vill han att jag går först. Han är rädd för mig. Av sådant som inträffat och av erfarenhet vet 17