9789185379545

.. med En mordares ansikte.

Matti Rönkä en Viktor Kärppä-deckare översättning av Marjut Markkanen

Lindelöws bokförlag

www.lindelows.se Lindelöws Bokförlag Box 12151 402 42 Göteborg 031-84 67 10 info@lindelows.se © Matti Rönkä 2002 Published in agreement with Stilton Literary Agency Originaltitel: Tappajan näköinen mies Översättning: Marjut Markkanen 2011 Formgivning: Sanna Sporrong Form Tryckeri: Nørhaven A/S, Danmark 2012 ISBN 978-91-85379-54-5

Med en mördares ansikte har ett efterord av författaren, Matti Rönkä. Här ett citat från sidan 215: »Huvudpersonen i den här boken, Viktor Gornostajev, föddes och växte upp i Sovjetunionen. På sin fars sida är han ingermanlänning, släkten på moderns sida hoppade av till Sovjetunionen efter finska inbörde­skriget. Viktor kom till ­Finland och tog släktens gamla namn Kärppä (Kärppä­ = ­gornostaj på ryska, hermelin på svenska).«

......

..

BAGGBoLE,, HELSINGFORS

......

Kvinnan sade sitt namn till spegelbilden: »Sirje.« Hon överdrev läpprörelserna som om hon pratade med en döv, strök på mer cerat och gymnastiserade läpparna igen, drog växelvis ihop och växelvis trutade med dem.

Hon var en mörk, nästan vacker kvinna. Männen funderade när de mötte henne över om de skulle kalla henne tjej eller kvinna, fastän hon redan var i den åldern att hon läste damtidningen Kodin Kuvalehti.

Sirje strök ännu med en borste igenom sitt släta, halvlånga hår, i onödan, var nöjd efter hundra borsttag och dolde håret under en tunn grön yllescarf. Hon knäppte jackan ända upp, gungade stillastående över tyngden till tårna, till stövelklackarna, tillbaka till tårna och försjunken i tankar knäppte hon i samma takt låset på axelremsväskan, upp och igen.

Sedan suckade Sirje, lätt och utan att beklaga sig, tryckte på sig skinnhandskarna hårt, ett finger i taget, och gick. Vid dörren kikade hon en sista gång i spegeln, hon tittade ingen annanstans i hallen eller i villan som hunnit bli välbekant, sniffade inte in doften, koncentrerade sig inte på att lyssna tills örat så småningom plockade upp det låga tickandet från golvuret 7

i vardagsrummet och brummandet av kylmaskinerna i köket.

Nej, hon bara log åt spegeln, en aning ironiskt, som åt ett privat skämt eller ett litet och hemligt gott humör. Hon tryckte omsorgsfullt igen dörren efter sig så att den gick i lås, avskilde villans centraluppvärmda luft från den fuktiga kylan som anföll utifrån och gick med stövlarna knarrande mot fotavtrycken i snön ut på gården och sedan till gatan.

8

..

KESaLAX, f inska karelen

......

Juras jobb var lätt. Han skulle hålla vakt, bara hålla vakt. Det hade Karpov beordrat honom, och det hade Jura lovat att göra.

Kanske var jobbet lite för enkelt. Till och med Jura skulle ha behövt något lite mer krävande.

En personalbod hade kånkats in som kontor i en industrihall, och där skulle Jura sitta – sitta och dricka te ur en termos och äta bröd och köttkonserver och choklad. »Och rök cigg. Det finns det gott om, så länge inte hela byggnaden går upp i rök«, hade Karpov flinat. Märklig chef.

Emellanåt småmuttrade och gnäggade han på finska – vilket Jura givetvis inte begrep – och också på ryska drog han obegripliga skämt och skrattade för mycket och underligt. Dessutom kunde väl inte en sådan här hall, av ren plåt och betong, brinna upp? »Händer det nåt så ring, Jura. Men kom ihåg att hålla vakt, du håller vakt hela tiden, natt och dag och kväll.« Karpov hade upprepat och ältat samma sak och Jura hade nästan blivit irriterad: »Ja, ja, visst, visst...« Självklart hade Jura somnat. Och när han vaknade visste han att saker och ting redan hade hunnit gå åt skogen bra länge.

9

Kall luft trängde in, den kändes kylig mot den sömniga huden.

Halldörrarna står öppna, kunde Jura sluta sig till, fastän hjärnan rörde sig lika trögt som växellådan på en lastbil som tvångsväckts ur en snödriva och som kugghjul för kugghjul vispar den trögflytande oljan smidig. Är olja ett amorfiskt ämne? Jura förundrades över sin tanke, som var en av hans sista, förvånad över att han kunde ett sådant ord.

Jura hade inte ens som liten drömt om en karriär som kosmo­naut eller lärare eller ens som lokförare eller framgångsrik brottsling.

De andra var alltid lite kvickare och starkare och klyftigare, och Jura visste det mycket väl. Han var nöjd över att regelbundet kunna äta och dricka sig full, få en kvinna åtminstone då och då och något slags madrass och täcke för natten i ett hyfsat varmt rum. Karpov hade under de senaste åren tagit hand om Jura, riktigt hyggligt, och Jura hade inga större ambitioner för framtiden heller.

Fast han hade nog tänkt leva längre än till 26. Men nu såg det illa ut, riktigt illa. En meter bort stod en karl, en stor karl i blå Adidasoverall med en mössa över huvudet, som höll hand­en stadigt riktad mot Jura. Och i handen, femtio centimeter från Juras panna, hade han en svart pistol.

10

tallinn , Estland

......

Rummet var prydligt och rymligt och klart upplyst, trots att det från början byggts till förråd eller verkstad. Väggarna hade spacklats och slipats och sedan målats vita, de grå stålhyllorna var ändamålsenligt stadiga och det skräpfria betonggolvet sluttade jämnt och felfritt mot golvbrunnarna.

Runt några laminatbord arbetade fem män och en kvinna i vita jackor. De vägde upp vitt pulver i påsar, förslöt plastförpackningarna och lindade in påsarna i aluminiumfolie. De jobbade som vid ett löpande band, gjorde ett tempoarbete, ljudlöst och effektivt.

Mitt i rummet gick en man runt, en aning för rakryggad, och delade ut anvisningar och order. »Bär mobillådorna dit bort, snygga till den där förpackningen, killar, och så är vi, vi är jäv-ligt försiktiga med det där pulvret.« Mannen var varken ung eller storvuxen och hans röst var inte heller hård, men han var van vid och villig att ge order.

Och hans arbetstagare lydde honom gärna. De visste att bossen var skärpt, klok och rentav listig. Bossen hade h ­ ittills också varit pålitlig för de sina, och det var sällsynt i den här branschen. Många skodde sig på andras bekostnad och f­ örrådde 11

sina kumpaner, många tog felaktiga och galet stora risker – och många trasslade själva in sig i handelsvaran.

Men inte bossen. Han hade gjort affärer med såväl kvinnor, färgmetaller och vapen, som med pass och visum. Men det var alltid bara ren affärsverksamhet, business, och varorna skulle bara säljas, kom han ihåg att betona. Den egna hustrun och de egna pistolerna och de egna pappren var för eget bruk. Droger hade han aldrig provat på och var själv inte ens förundrad över detta.

Ibland suckade han för sig själv att det var logiskt att röva pengar eller att stjäla nödvändiga varor. Men att förmedla ­piskande kvinnor, hormoner som fick musklerna att svälla e­ ller droger som gjorde en helt virrig i huvudet, det gillade han inte riktigt.

Men det gav rejält med pengar, helt andra summor än smårånen.

Transport, paketering och lagerhållning, all logistik från ­Afghanistan till Ryssland och vidare till Tallinn och härifrån till Finland, hela den välsmorda kedjan rullade från ett kugghjul till nästa, smidigt och utan gnissel. Och opiumet från vallmofälten förädlades till ren och fin heroin. Mannen, liten och rakryggad, var stolt över sitt företag.

12

sordavala , ryska karelen

......

Anna Gornostajeva kände med fingret på blomjorden och hällde vatten i pelargonian. Hon småpratade tyst, fastän hon småleende sade högt att munnen bara behövdes till att äta med. Det fanns ju ingen annan som lyssnade på småpratet än blommorna och fotona, ingen katt eller hund eller några möss, lyckligtvis, i det gamla huset.

Hon rättade till gardinerna och slätade ut de skrynkelfria, broderade bordsdukarna med handen, funderade på om hon skulle piska mattorna, men visste att det inte fanns något att slå bort ur dem. Men städa måste jag ju ändå göra, tänkte Anna Gornostajeva, det måste finnas regelbundenhet i livet, en rytm att hålla fast vid.

Hon tog hett vatten från spisen ur den stora och ständigt varma kastrullen, öste i svalkande vatten ur kallvattenhinken, vätte en sliten linnehandduk som degraderats till trasa och började torka bort obefintligt damm från fotona i kammaren. »Niilo Nikolaj, min Kolja«, gullade hon med fotot av sin make. »Varför tränger du in i mina drömmar, håll dig borta från dem«, bannade hon ömt, ställde tillbaka fotot på byrån.

Mannen på fotot hade en rak näsa och rena drag också utan 13

retuschering. Och ögonen, dem mindes Annusjka, också utan foto och först av allt, ögon som på ett oskyldigt vilddjur i skogen.

Och samma tunga ögon återfanns i sönernas foton, tagna i det militära de också. Glansen på uniformsmössornas skärmar och styvheten i det tjocka uniformstyget upprepades identiskt under de olika årtiondena. Brösten var dekorerade med förtjänsttecken och prestationsmärken, den längsta raddan hos fadern, och av medaljerna kunde man förnimma stjärnornas djupt högtidliga rödhet, trots att fotona var svartvita.

Anna Gornostajeva klagade inte. Hon hade i den här åldern vant sig vid att vara ensam, trivdes rentav, fastän en underlig smärta i bröstet eller yrsel kunde överraska och skrämma upp henne. Men nu var hon förundrad och rastlös och visste inte varför.

Det var ju oftast pojkarna som ringde och var oroliga. »Hugg nu inte den där veden på egen hand, och klättra inte på stegar, och varför kan du för guds skull inte värma upp huset med de där värmeelementen.« De kom med anvisningar och råd som till ett barn, till sin egen mamma. De menade förstås väl, men man kunde inte på allvar lyssna på dem, i alla fall inte en redig människa som upplevt kriget och allt efter det, tänkte Annusjka roat.

Det hade väl inte hänt pojkarna något otrevligt? ängslades hon. Aleksej borde klara sig där borta i Moskva, han har ju en bra hustru och sonen är redan stor och allt är som det ska med arbetet. Viktor å sin sida har redan sedan barnsben vant sig vid att ta hand om sig själv. Finland är förstås ett främmande land, men dit ville Viktor och dit kom han och försäkrar alltid att allt går bra.

Bekymra dig inte i onödan, sade Anna åt sig själv. Det är inte lönt att oroa sig över höstens skörd på våren. Och om man spiller ut mjölken så ger kon ny i morgon... Ordspråken började följa på varandra så att Anna avbröt sitt tankeflöde, sade högt åt sig själv att inte prata strunt.

Hon började torka av Viktors priser: glänsande små pokaler,

14

skedar och runda medaljer i band. Det v채rkte i v채nster arm.

Undrar om jag har sovit i en d책lig st채llning eller i drag, funderade Anna Gornostajeva.

»Många blir lamslagna eller får panik under pressade förhållanden och avslöjar det i sin mimik. Inte jag. Jag känner hur adrenalinet sjuder och rädslan och tankarna rusar runt i huvudet, men samtidigt blir tänkandet på något sätt klart och tydligt och snabbt – och ansiktet stelnar till en uttryckslös mask.«

......

ETT

......

Jag lade märke till mannen redan på långt håll. Han gick med flacka steg spikrakt mot mitt kontor, som en orienterare med nästa kontroll vid min skrivbordskant. Jag tog ner benen från bordet, kisade med ögonen och försökte följa den mörka, ­kontrastlösa figuren. Hagnäs torg var klart upplyst i motljuset.

Solen exponerade det, synen påminde om ett urblekt foto i ett familjealbum, »här är vi på ett torg i Agadir«.

Många av mina uppdragsgivare tvekar vid utkanten av ­torget eller i den smala lilla parken – sand, några bänkar och ett träd – och snirklar sig sedan mot mitt kontor. De har pälsmössa och mörk ytterrock på sig och behöver hjälp med att fylla i ansökningar om medborgarskap och bostadsbidrag. Jag hjälper dem.

Eller så är de finska byggare eller bilister eller kylmaskinmontörer med femton år yngre hustrur som har tröttnat på sitt röda tegelfängelse i Träskända. Irina eller Natasja tar med sig barnen och åker på släktbesök till Verhojanskijs distrikt. Jag spårar upp rymlingarna.

Vissa av mina löneutbetalare svänger morskt in på Grönnäsgatan i sin Merca eller BMW. De lämnar bilen på tomgång där det råder parkeringsförbud och låter flickor i skinnkjol vakta 19

mjukistärningarna. Det är affärsmän med arbetsmedel som har beslagtagits, utvisats eller omhändertagits. De kan behöva kurir­ hjälp eller en pålitlig karl som garant för köpevillkoren. Jag har en hederlig uppsyn.

Men den här kunden var något helt annat. Jag hann inte gissa mer innan han var inne, han knackade inte utan klev bara uppför de två trappstegen från gatan och in på kontoret. »Viktor Kärppä...« Meningen förblev oavslutad och utan frågetecken, hängan­de som en haiku i den torra luften. »Det är jag.« Jag nickade och försökte verka saklig och respektfull. Mannen var prydligt och trist klädd: mörkgrå raka byxor, sådana där svarta promenadskor som i tidningarna kallas förståndiga och en grön friluftsjacka som knappast hade fått utstå några havsvindar. Sin skärmmössa och sina handskar vek mannen ihop i ena handen, den mappformade portföljen ställde han ner så att den stod lutad mot en stol och hans egna ben. En officer befriad från tjänst, men ur vilken armé? En företagare på semester? Ett ombud från en företagarorganisation eller en kontrollant från någon av stadens myndigheter?

Jag antog förhoppningsfullt att mannen var en kund. Jag försökte ha så lite samröre med samhället som möjligt. Bland tjänstemän skulle endast polisen ha ärende till mig, och en vanlig polis skulle inte ha kommit ensam. Han var för g­ ammal för att vara fälttjänsteman åt Säkerhetspolisen, och på gatan s­ yntes ingen avskalad anspråkslös Volkswagen Golf. »Aarne Larsson«, presenterade han sig. »Jag har förstått att ni utför olika slags uppdrag.« Hans röst var också torr. Den gnisslade igång ur den ­torra halsen som torrsnö under en skida. Och själva meningen stämde såpass väl att jag inte korrigerade honom. »Jag har ett problem, eller har hamnat i en otrevlig s­ ituation... ja, ärligt talat så har min hustru försvunnit.«

20

Larsson studerade mitt arbetsrum med blicken. Den plockade ut »Finlands historias lilla gigant« och de röda ryggarna till »Kunskapens trappa«-seriens del V och VI ur bokhyllorna. Jag grämde mig inombords över att jag precis hade lämnat tillbaka första delen av Saarikoskis biografi till biblioteket i Berghäll.

Den skulle ha sett kultiverad ut om den legat med framsidan uppåt på bordet. »Ni kanske kan hjälpa mig... via era kontakter. Min hustru är nämligen född i Estland. Hon flyttade till Finland först i början av 1990-talet«, berättade mannen dröjande men utan att treva efter ord. »Jag har förstått att ni har ett brett nätverk bland inflyttade från före detta Sovjetunionen«, formulerade han sig och frös fast sin grå blick i mina ögon. Jag visste inte om omdömet var en anklagelse eller ett beröm, så jag sade inget.

Larsson satt i min bästa kundstol. Vårvinterns klara sol sken in på linoleumgolvet och fick fläckarna som inte ville ge med sig att mogna. Den föregående hyresgästen hade v­ arit en ­lokalavdelning till ett fackförbund, och jag hade köpt fackföreningssekreterarens skrivbord och arkivskåp efter att ha insett att de hade pressat in eviga fördjupningar i golvmattan. På k­ öpet fick jag också några andra kontorsarkeologiska relikter. De hundratals besökarna hade med sina skosulor nött ut ­samma fläck i golvet och lämnat evigt svarta spår.

Jag försökte titta tillbaka in i Larssons ögon med ärlig och uttryckslös min och väntade. Tystnaden lyfte fram tickandet av den kinesiska väckarklockan på skrivbordet. Radion läste ödmjukt upp rapporten för sjövädret. Vid Gotska Sandön började jag prata. »Vi kanske kunde göra så att ni drar några grundläggande fakta för mig. Så får vi se sen om jag kan hjälpa er. Och allt det här är förstås i förtroende. Jag använder mig inte av de här uppgifterna även om ni inte skulle bli min kund«, rabblade jag och slog upp ett anteckningsblock.

21

»Jag har sammanställt ett papper över händelser och bakgrund«, avbröt Larsson nästan. Han hade redan i förväg sett sig själv som herre över situationen. Han knäppte upp portföljen och räckte över ett prydligt utskrivet papper som s­ kyddades av en glänsande plastficka. »Jag skulle tro att det finns ganska heltäckande fakta här«, slog han fast och rotade också själv fram sina glasögon.

Jag läste de justerade raderna noggrant. Larsson var ingen tjänsteman; han hade en antikvarisk bokhandel på Stenbäcksgatan i Tölö. »Nära det gamla huset som Idrottsförbundet har... ja, under er tid har det väl inte längre...« »Jag går dit ibland för att simma«, lyckades jag inflika. »Jag har specialiserat mig på historisk litteratur, politiska rörelser. Jag säljer alltså inte direkt nån prosa eller annan fiktiv modern litteratur«, fortsatte Larsson orubbligt, preciserande sig som om han läst på mina näthinnor var på hans papper jag befann mig. Han lät inte direkt hånfull eller ringaktande, men det var tydligt att han värdesatte fakta, inte fiktion.

Från födelseåret räknade jag ut att Larsson var i sextioårsåldern och den försvunna hustrun Sirje, vars namn jag nu såg för första gången, var 35 år gammal. De hade varit gifta i sex år, några barn hade de inte. Larsson hade varit gift en gång tidigare, men äktenskapet hade slutat i skilsmässa. Exhustrun och sonen i gymnasieåldern bodde i Lahtis.

Larsson hade omsorgsfullt tecknat ned sin hemadress. Jag drog mig till minnes gatunamn och förstod av numret utan trapphusbokstav att han bodde i en villa i Baggböle. I listan nämndes också en sommarstuga i Asikkala, och de fåtaliga släktingarna och affärsförbindelserna räknades upp. Pappret var en färdig och renskriven version av de anteckningar jag hade förberett mig på att göra.

Larsson böjde sig ner och plockade fram ännu ett vitt k­ uvert ur sin portfölj, ur det ett foto och såg för första gången en aning förlägen ut. »Det här är Sirje, från i somras...«

22

Jag tog emot fotot. En mörk kvinna tittade rakt in i k­ ameran, vinden hade blåst fram håret i ansiktet och kvinnan skulle p­ recis stryka bort det från kinden. Munnen halvlog. I bakgrunden syntes en havsstrand, stenar och bränningar. ­Sirjes ansikte var tilltalande, ögonen mörka och blicken kom på något sätt snett nerifrån, snarare ödmjukt än självmedvetet eller fräckt.

Något ur det förflutna överraskade mig, trängde förbi min koncentration och fyllde sinnet med skarpa bilder. Tallbarren på stigen på ön i Ladoga, den grå sandstranden, en flickas bara fötter – allt var färskt och tydligt, som om det plötsligt tinats upp ur känslornas och sinnenas frys. Jag försökte kuva minnena innan de hann bli exakta, konkretiseras och hitta rätt koordinater, och saknaden skar i bröstet. Jag beordrade mig själv att återvända till Sirjes foto och till Aarne Larsson. »En attraktiv kvinna.« Larsson överraskade mig genom att förläget se belåten ut.

Jag lade ner fotot på bordet och läste ännu en gång igenom pappret som han sammanställt. »När försvann er hustru eller när upptäckte ni det? Det vill säga var det nån situation där hon försvann? Och ni kontakt­ ade väl polisen?« »Sirje försvann den sjätte januari. Jag var i bokhandeln. Hon hade gått hemifrån nån gång på dagen utan att säga eller meddela nåt. Och hon tog inte direkt med sig nånting. Jag väntade den kvällen, frågade bekanta, ringde till familjen i Tallinn och underrättade sen polisen. De hittade ingen information om Sirje, inga iakttagelser. På vare sig hotell, gränsstationer, båtar eller flygplatser. Ingenstans, inte ett spår.« Larsson rapporterade som om han läste upp ett inövat a­ nförande.

Han satt tyst, rak i ryggen, endast rösten sjönk ihop. »Och polisen avslutade utredningen där. Jag var där och pratade med dem och krävde, men de bara log ironiskt. De lät mig förstå att en estnisk slinka inte direkt intresserade dem. De sa det inte rakt ut, men det var det de menade«, Larssons röst hårdnade.

23

»Låt de kriminella sköta sitt eget strul. Så tänker de. Men jag vet att Sirje inte är inblandad i nåt skumt. Därför kom jag hit. Jag hoppas att ni ska kunna hitta Sirje.« Larsson såg mig stirra på Sirjes personuppgifter på pappret.

Jag hade förbisett dem vid första genomläsningen. Jag förstod polisens reaktion. »Joo. Sirjes flicknamn är Lillepuu. Hennes bror är Jaak L ­ illepuu«, kvitterade Larsson.

24

..

Forfattarens Efterord

......

I Ryssland – sedermera Sovjetunionen och numera åter­igen Ryssland – har det alltid bott finländare och finskättade ­människor.

Karelerna är ett enhetligt folk, som bor i områdena öster om den finska gränsen. Efter det finska inbördeskriget 1918 hoppade många som stridit på förlorarnas, eller de rödas, sida av till Ryssland. Under depressionen på 1920–30-talet reste många finländare förhoppningsfullt till Sovjetunionen för att bygga arbetarnas lyckoland. Dit reste tusentals finländare också från USA och Kanada, där de som emigranter blivit ­besvikna på den svåra depressionen.

Ingermanland utgörs av en smal flik nordost om Sankt Petersburg som löper hela vägen från staden och ner till Finska viken.

Den finska bosättningen härstammar från 1600–1700-talet, då Sverige försökte stärka sin makt och den lutherska kyrkans ställning österut. På så sätt uppstod alldeles vid Sankt Petersburg – senare Leningrad – Ingermanland, där ett par hundratusen finnar pratade finska, sjöng finska sånger, gick i luthersk kyrka och också utförde sina vardagssysslor på ett lite annorlunda, finskt, sätt.

Under den sovjetiska perioden blev finnarna, precis som ö­ vriga 215

nationella minoriteter, hårt ansatta. Under Stalins utrensningar dömdes finnar till arbetsläger, familjer splittrades och människor deporterades långt in i Sovjetunionen.

Andra världskriget tillfogade sina egna dystra siffror till ­ingermanlänningarnas historia. Tyskland erövrade Ingermanland, och befolkningen i området förflyttades till Finland. ­Ingermanlänningarna arbetade inom jordbruk och på fabriker, det uppstod oräkneliga äktenskap med finländare, föräldralösa barn adopterades … Vid fronten anslöt sig de ingermanländska män som tagits som krigsfångar till den finska arméns led för att strida i en särskild Stambataljon. Ingermanlänningarna gavs ett tyst löfte om en tryggad framtid i Storfinland.

Men Finland förlorade kriget och fredsvillkoren blev ­grymma.

Alla sovjetmedborgare skulle omgående skickas t­ illbaka till Sovjet.

Närapå 60 000 ingermanlänningar lastades in i järnvägsvagnar och transporterades österut över gränsen. Bland dem fanns ett flertal barn som adopterats av finländska familjer. En del stannade kvar med hjälp av falska identitetshandlingar eller flydde till Sverige.

I Sovjet bemöttes ingermanlänningarna skoningslöst och spreds ut över hela landet, men de återvände så småningom och bosatte sig närmare sina egna hemtrakter; många i ryska Karelen, en del i Estland, en del i Ingermanland.

När Sovjetunionen kollapsade, meddelade Finlands d­ åvarande president Mauno Koivisto att Ingermanlands fi ­ nnar hade rätt att återinvandra – de kunde flytta till ­Finland och få finskt medborgarskap. Cirka 30 000 ingermanlänningar har tagit vara på möjligheten. Många har inte längre någon koppling till det moderna Finland, inte ens via språket. Efter den första ivern ställdes såväl Finland som återflyttarna inför typiska invandrarproblem: arbetslöshet, diskriminering, misstänksamhet, längtan.* Huvudpersonen i den här boken, Viktor Gornostajev, ­föddes och växte upp i Sovjetunionen. På sin fars sida är han ingerman­ länning, släkten på moderns sida hoppade av till Sovjetunionen

216

efter finska inbördeskriget. Viktor kom till Finland och tog släktens gamla namn Kärppä (Kärppä = g­ornostaj på ryska, hermelin på svenska).

Matti Rönkä * Översättarens anmärkning: Finlands riksdag har ­beslutat att återflyttarsystemet ska upphöra i sin nuvarande form s­ ommaren 2011.