j o h a n n e s an y u r u e n s t o r m k o m f r Ă… n pa r a d i s e t
titel_enstormkomin120605korr1 3
2012-06-12 15:48
Tidigare av Johannes Anyuru: Det är bara gudarna som är nya 2003 Omega 2005 Städerna inuti Hall 2009 Skulle jag dö under andra himlar 2010
ISBN 978-91-1-304087-5 © Johannes Anyuru 2012 Norstedts, Stockholm Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Han öppnar ögonen. Golvet skakar. En känsla av att rummet alldeles nyss var fullt av röster och skratt. Kanske drömde han bara. Han ligger mellan två rader med stolar. Stjärnor rör sig, sakta, i ett fönster över honom. Ligger i en tågkupé. Han reser sig och sätter sig i ett av sätena. Han är öm i kroppen, lederna är stela. Han tittar ner på sina händer, på knogarna, de smala fingrarna, han vrider huvudet, försöker få en glimt av sin spegelbild i glaset. Han minns inte vad han har varit med om, vad han gör på detta tåg. Fullmånen hänger lågt över horisonten, en grå skiva. Han ser kratrarna, sandhaven. Han minns inte vem han är. Månen, den påminner honom om något. Om moln. Om vinden. Han minns inte. Han minns inte historien.
I
”Varför återvände du?” P har suttit med hakan mot bröstkorgen, han lyfter blicken och tittar tillbaka över bordet. ”Jag har redan svarat”, säger han. Rummet är fönsterlöst och trots att de båda männen har flera knappar i sina skjortor uppknäppta svettas de ymnigt och har stora, blöta fläckar på ryggarna och under armarna. Förhörsledaren spärrar ut fingrarna och trummar fingertopparna mot varandra. Förhörsledaren är i fyrtioårsåldern. Hans skjorta är olivgrön, en uniformsskjorta utan gradbeteckningar. En ensam glödlampa sitter i en sockel över bordet. ”Berätta sanningen så får du återvända till Lusaka.” P tittar ner på golvet igen. Betongen ser kornig och ödslig ut, som ett fotografi av månens yta. ”Jag hade fått löfte om anställning av ett företag utanför Lusaka.” P förstår inte varför de håller kvar honom här, varför de överhuvudtaget har fört honom hit. ”Jag skulle flyga besprutningsflygplan.” ”Du skulle flyga besprutningsplan.” Männen talar swahili med varandra. Förhörsledaren plockar i papperen som ligger på bordet. Han är senig i kroppen, köttig och grov i ansiktet, hans 9
mustasch har grå stänk, han är nästan flintskallig. Hans minspel är roat, grymt, ibland tillgjort vänligt. ”En utbildad ugandisk stridspilot reser från Rom till Zambia för att flyga besprutningsflygplan över fruktodlingar?” P torkar svetten ur pannan. De förde honom hit direkt från flygplatsen och han har inte ätit eller druckit på hela dagen. Han är trött, han har en känsla av att drömma en alltför lång dröm, att simma under vatten, vara utanför sig själv. Rummets väggar är blå. Revor av naken cement framträder där färgen flagnar. De ser ut som kontinenterna på en karta från en annan tidsålder, en annan värld. ”Skicka tillbaka mig till Rom om ni inte tror på mig.” Det står en vakt i rummets vänstra hörn, bakom P:s rygg, hans närvaro gör sig bara påmind som skrapandet av skor mot golvet. Förhörsledaren byter sittställning, vilar hakan i handen, sätter tankfullt ett pekfinger över läpparna. Han vägrar att tro att någon skulle återvända till denna sönderslitna kontinent utan andra mål än de som P gång på gång har uppgett: att han ville flyga, att den enda möjligheten till detta fanns på ett litet företag som besprutar fruktodlingar med propellerplan från kolonialtiden utanför Lusaka i Zambia. P kniper ihop ögonen och känner tröttheten stiga som ett vitt brus i huvudet. Han är illamående. ”Det är dags att du inser att du inte kommer att få återvända till din kontakt i Rom.” ”Min kontakt?” Förhörsledaren smäller hårt med handen i bordet. ”Vem skickade dig till Zambia? Vem jobbar du för?” Vakten bakom P:s rygg rör sig, skorna skrapar mot golvet. ”Nå. Hur skulle vi kunna skicka tillbaka dig till Rom? Officiellt återvände du dit redan 10
från Lusaka, inte sant? Du skrev själv på avvisningsbeslutet.” Den flintskallige tanzaniern pekar på ett dokument, sedan plockar han fram ännu ett papper som han lägger på bordet. ”Här har du skrivit på ett intyg om att du härifrån har sänts tillbaka till Lusaka.” P stirrar framför sig, försöker komma på något att säga. Han har inte blivit misshandlad, men våldet hänger i luften. ”Du borde vara försiktigare med var du sätter din namnteckning. Du finns inte längre. Det är dags att du börjar svara på våra frågor.” Många av de papper som redan är utlagda på bordet tillhör P: hans pass, hans flygbiljetter. Förhörsledaren tar fram ännu ett dokument ur en mapp, tittar på det, låtsas överväga något. Han lägger det på bordet och skjuter fram det mot P, som plockar upp det. P betraktar de grekiska bokstäverna. Hans namn och rang. Hellenska flygvapnets insignier: en man med vingar, vit mot himmelsblå botten. Hans examensbevis. ”Du utbildades vid Hellenska flygvapenakademien i Dekelia utanför Aten, sedan reste du till Rom, och därifrån till Zambia. Varför?” ”Jag ville flyga.” Meningen låter som en lögn till och med för honom själv. Han har lust att skrika, att ställa sig upp och välta bordet, skrika att han bara ville flyga. Han känner med fingertopparna över bokstäverna. Han ville bara flyga. Inuti honom fladdrar en bildremsa förbi, ett minne som känns som att det utspelade sig i ett annat liv: han står vid ett nätstängsel och tittar på jetflygplan som kommer dalande ur himlen, det är den första hösten i Grekland, löven har ännu inte fallit men trädkronorna på skolgården har fått en färg som kartong, han och 11
de övriga blivande flygkadetterna från tredje världen studerar grekiska i trånga träbänkar, repeterar verb och substantiv hela dagarna, men en eftermiddag har de blivit hämtade med buss och körda genom avspärrningarna kring Flygvapenakademien och utsläppta vid det där nätstängslet som vetter mot flygfältet och de står där och tittar på flygplanen som de kommer att få lära sig att flyga, senare, efter att språkkursen är avklarad – de smäckra mördarmaskinerna som rör sig över landningsbanan långt borta, långsamt och vingligt som fiskmåsar. ”Vill du ha en cigarett?” P rycker på axlarna utan att titta upp från dokumentet i sina händer. Förhörsledaren måste ha gjort ett tecken för vakten tar ett steg framåt och håller fram ett paket filterlösa cigaretter. P tar en av dem, stoppar den i mungipan, vakten tänder den, backar sedan åter in i skuggorna. P lägger ifrån sig sitt examensbevis, väntar på en fråga, eller på våldet, eller på att bli släppt, på något, röker. ”Vad anser du om Obote?” ”Om Obote?” Han låter röken ringla genom näsborrarna. ”Jag önskar att han var Ugandas president. Han kommer från min stam.” ”Berätta vad som skedde när Obote besökte din hemby våren sextionio.” ”Jag var i Grekland sextionio.” P vet vad förhörsledaren talar om. John skrev om det i ett brev. ”Våren nittonhundrasextionio.” Mannen uttalar årtalet sakta, stavelse för stavelse, som om det fanns en chans att P hade missuppfattat det. ”Våren nittonhundrasextionio reste Milton Obote, din president, omkring och höll tal på landsbygden. Det var en kampanj för att ena folket efter bugandakungadömenas uppror. Du känner till detta?” 12
”Jag var i Grekland.” ”När han kom till din hemby anfölls han av en mobb som rev ner podiet, slet sönder mikrofonen och tvingade honom att fly.” ”Jag var i Grekland.” ”Men du fick höra nyheten från din familj, inte sant? Ni var emot Obote.” Förhörsledaren pekar på P när han säger detta, som om det var P som låg bakom missnöjet med Obotes sätt att från presidentpalatset gynna sin egen familj, sin egen klan. P fnyser, askar på golvet, skakar på huvudet. ”Mitt liv slogs sönder av militärkuppen.” Han väntar på en fråga som inte kommer, han försöker minnas vad han har sagt och vad han inte har sagt, vilka lögner, vilka utelämnanden och vilka erkännanden som mäter upp gränserna för detta samtal. De tre männen är tysta, bara deras andhämtning hörs, och det dova suset av en ventilationstrumma, och långt borta, utanför rummet, ljudet av fotsteg då och då. Förhörsledaren plockar fram ett fotoalbum ur en kartong som står på golvet. P känner igen det, liksom dokumenten på bordet har de tagit det ur hans bagage. Nittonhundrasextionio var han i Grekland och flög skolflygplan. Nittonhundrasextiosju var han i Grekland och läste grekiska och såg skolflygplan landa och starta och om kvällarna kom en köld som han aldrig hade upplevt i Uganda och som gjorde att han svepte den olivgröna träningsjackan tätare kring kroppen och huttrade, och vissa dagar kom en vind från havet som förde med sig enorma mängder sand som blåste in över de smala gatorna i Dekelia, sand vit som pärlflis, eller vit som krossade stycken av himmel, sand som la sig i tjocka dyner längs trottoarkanterna och mot husväggarna. Han tog sig till havet ibland på helgerna, med en civil busslinje som på somrarna fraktade 13
turister men som på hösten, vintern och våren var nästan tom. Han vandrade ensam i dyningen med skorna i handen och uppkavlade byxor och kände hur något ur hans barndom, hur något dunkelt ting slukades av mörker, och av förlåtelse kanske. Han tänkte ibland då, vid havet, att de som fanns då skulle försvinna en dag, bli kalksten på botten av ett annat hav. Förhörsledaren tar ut ett foto ur en av plastfickorna och skjuter det över bordet. En ung, afrikansk man i pilotkläder står på en T-37:a, stödd mot den stora, grå stjärtfenan som är nästan dubbelt så hög som en människa. ”Det här är du.” ”Nej”, säger han snabbt, utan att veta varför han ljuger. ”Det är inte du?” Fotot är kornigt och ansiktet på bilden är skuggat av pilothjälmen, suddigt. Det skulle kunna vara någon annan. Läget mellan Tanzania och Uganda är mycket spänt. Ugandas militär skjuter granater över gränsen. Amin hävdar att ugandiska gerillasoldater som vill störta hans nybildade regim har läger inne i Tanzania. ”Det är någon annan.” Han borde inte ha ljugit, men han ljög och nu måste han hålla fast vid lögnen. Han böjer sig ner och fimpar cigaretten under sin skosula. Det ligger redan två fimpar på golvet från tidigare cigaretter han rökt. Hur länge har han suttit här? ”Det är en av mina klasskamrater.” ”Du envisas med att ljuga.” Förhörsledaren skakar på huvudet, gör en besviken min, knäpper händerna över magen och lutar sig bakåt i stolen. ”Det är inte viktigt. Vi börjar om från början. Mannen på fotografiet är du. Du tillhörde den andra generationen ugandiska stridspiloter. Ni skickades till Hellenska flygvapenakademien i Dekelia utanför Aten, där stridspiloter har 14
producerats åt ett antal afrikanska länder sedan tidigt sextiotal.” Första gången de gick igenom detta vägrade P bekräfta något av det som tanzanierna sa men den irrationella lojalitet han kände mot de två stater som nu har förrått honom fullständigt försvann med den växande tröttheten. Han sluter ögonen och nickar sakta, det stämmer att han sändes till Grekland för att utbildas till stridspilot och officer i Ugandas flygvapen. Han sitter med hakan sänkt, slutna ögon. Han minns de allt kyligare höstdagarna och ropen på arabiska och franska och trängseln i korridorerna när de allihop rusade ut på gården, alla samtidigt för att knuffas och skryta om sina hemländers militärutbildningar och om de plan de redan hade flugit under uttagningarna. Han minns dagarna. Han minns särskilt den där dagen när de åkte buss till flygfältet och stod och stirrade genom stängslet, hur ögonen vidgades när efterbränningskamrarna på en T-37:a tändes så att svetslågeblå kometsvansar sakta växte ur jetutblåsen, och hur planet ryckte till och störtade bort och upp, och att det i det ögonblicket kändes som att det var möjligt att börja om, att lämna sitt förflutna, undkomma. Som om historien inte fanns. Uganda hade nyligen blivit självständigt från brittiskt styre och man hade börjat bygga upp nationens flygvapen genom att köpa MIG-21:or från Israel. En första generation ugandiska piloter hade utbildats i att flyga dessa av israeliska säkerhetsrådgivare, men samtidigt som israelerna fortsatte att utbilda ugandiska piloter började man sända små grupper av unga män till Hellenska flygvapenakademien i Grekland. Tanken var att de där skulle bekanta sig med amerikanska och franska stridsflyg och framförallt bli officerare, drillade i en militär livsstil, gentlemän, ledare. Medan de ugandiska piloter som utbildades i hemlandet 15
bara tränades i ett drygt halvår skulle de som reste till Grekland studera vid Flygvapenakademien i tre år, för att bli stommen och spjutspetsen i det nybildade flygvapnet. De sov i våningssängar och hade sina få ägodelar i grå metallskåp, de var sin generations mest lovande, sitt lands blivande himmelsgudar. Skränande fåglar åt ur soptunnor när de gick från elevhemmet till språkskolans lokaler. P gick i en klass som främst bestod av libyer, egyptier och tunisier, men också av elever från Elfenbenskusten och en ung man från Tchad. Han fick brev från John, sin äldsta bror, han läste dem sittande på sin säng. Han längtade till att språkkursen skulle vara avklarad så att han skulle få påbörja militärutbildningen och sedan lära sig att flyga. Han joggade på eftermiddagarna, sakta, och kände sitt hjärta slå, och hur lungorna vidgades, drogs samman, vidgades, han reste till havet, han böjde sig fram och sköljde ansiktet i vattnet som smakade salt, inte sött som vattnet vid Victoriasjöns stränder. Inte som hemma. Dagen då de hade stått vid stängslet med ögonen uppspärrade för att hela himlen skulle rymmas i dem, himlen som snart skulle vara deras, hade ljudet av flygplanens motorer varit som åska och när planen hade kommit dalande hade de satt poäng på landningarna, gett sina blivande kollegor två poäng av tio, eller tre poäng, eller ett poäng ibland, och noll skrek förstås någon av dem då, för att vara värst, på grekiska, zero. De hade boxat varandra och skrattat. Det var i början. När han var barn hade han velat vara en fågel. ”Vad sa du?” Förhörsledaren sa något som P inte hörde. P sitter med pannan i handen, armbågen mot bordet. Han blundar fortfarande. Inuti honom bilden och ljudet av hundratals fåglar som ryttlar. 16
”Jag sa att jag citerar ur ett av Flygvapenakademiens egna dokument.” Förhörsledaren har ännu ett papper i handen, han viker det, viker upp det, läser: ”’Alltsedan flygplan började användas i krigsoperationer nittonhundratolv har flygvapnet skyddat vårt lands himlar mot varje hot, och det är med djup respekt som vi vänder oss till de offer och hjältedåd som har gjort det möjligt för Grekland och hennes folk att njuta av demokrati och frihet likväl som av civilisationens framsteg.’” P förstår inte vart mannen vill komma. Han läser orden med ett ihåligt tonfall som får dem att verka tomma och löjliga. ”Du känner igen det här? ’Greklands flygare innehar efter sina självoffer en framskjuten position bland landets kända och okända hjältar.’” Mannen lägger ner papperet på bordet, slätar ut det med handflatan, låtsas försvinna bort i tankar. Han drar pekfingret över mustaschen, han tittar ut i tomma luften, han trummar med pekfingret mot läppen, sedan säger han, liksom på tal om ingenting: ”Är du själv fascist?” Vakten skrattar bakom P:s rygg. ”Jag vill inte bli inblandad i politik.” ”Du vill inte bli inblandad i politik.” ”Jag vill inte bli inblandad i kriget.” ”Vilket krig?” ”Mellan er och Amin. Mellan Tanzania och Uganda.” ”Du menar att Uganda ligger i krig med oss? Är det så de ser på det?” ”Vilka?” ”Dina uppdragsgivare.” ”Låt mig återvända till Rom. Jag ville bara flyga.” Mannen svarar inte. Han läser från papperet, fascinerat, som om för sig själv, han mumlar nästan först: 17
”’Hellenska flygvapenakademien vidarebefordrar flygandets vetenskap till sina kadetter och utvecklar de militära dygderna och en militär disciplin, och formar officeren till en man med perfekt militärt och flygtekniskt medvetande, hög utbildning samt social, kulturell och politisk förståelse och gott uppförande, och förser honom med omfattande professionell och vetenskaplig träning.’ Skulle du säga att detta stämmer? Höll dina vänner vad de lovar här?” ”Nej.” ”Det stämmer inte? Du fick ingen pilotutbildning? Vad gjorde du då i Grekland?” ”De var inte mina vänner.” ”Och det är inte du på bilden?” Förhörsledaren pekar på fotografiet där P står vid stjärtfenan på sitt skolflygplan. ”Jag minns inte.” ”Du envisas med att ljuga. Det är du på bilden. Du genomgick Flygvapenakademiens stridsflygarträning och du påstår nu att du återvände till Afrika för att använda ditt – vi ska se vad det stod – ditt ’perfekta militära och flygtekniska medvetande’ och din ’omfattande professionella och vetenskapliga träning’ till att flyga besprutningsflygplan?” P kniper med tumme och pekfinger kring tinningarna. Han har fått lära sig hur man ska hantera förhör, hur man ska rymma från fängelser, hur man ska motstå tortyr. Man ska vara på en plats bortom sin kropp. Man ska inte vara i rummet. ”Kan jag få en cigarett till?” Rummets kala cementväggar gör ljuden skarpa och burkiga. Den smale, senige man som höll kursen om fångenskap och tortyr och som antagligen kom från grekiska säkerhetspolisen sa att så fort man har berättat allt man vet upphör ens liv att ha ett 18
värde och att det är därför, inte på grund av lojalitet eller nationalism, som man bör låta bli att tala under ett förhör. P plockar upp fotot. Det är taget under utbildningens sista år. Förhörsledaren väntar på att han ska säga något. Han tänkte aldrig på det politiska läget i Grekland, fast det fanns där som bakgrundsbrus, att en militärkupp nyligen hade genomförts av tre armégeneraler och att kung Konstantin befann sig i landsflykt efter ett misslyckat försök att ta makten från kuppmakarna. Kommunisterna och anarkisterna sprängde bilar i Aten, tidningarna var fyllda av artiklar om den degenererade ateistiska ungdomskulturen och om den demokratiska partipolitiken som nästan hade fört extremvänstern till makten i landet. P var inte intresserad av det. Det var ord på löpsedlar. Han skulle så småningom komma att lära sig att flygvapnet, i likhet med flottan men till skillnad från armén, var rojalister och hade stött kungens försök att ta makten i slutet av nittonhundrasextiosju. Han fick höra detta i nervösa viskningar från de grekiska kadetterna, senare, och han minns också från de senare åren, från tiden då han genomgick själva flygträningen, en djup respekt som gränsade till skräck som han och hans klasskamrater möttes av då de gick i uniform. Han tyckte om livet i militären, att livet för första gången gick att överblicka, att det fanns regler, ett system. Han tänkte inte på politik. Han flackar med blicken. Glödlampan i taket surrar till. De kommer aldrig kunna förstå. Han minns det grekiska flygvapnets vita, kortärmade sommaruniform. Han måste bara få flyga igen. Det var därför han reste till Lusaka. ”Du gick i språkskola innan du tränades till pilot?” ”Ja. Vi lärde oss tala grekiska”, säger han. Och deras språklärare försökte ständigt släpa med just afrikanerna till bordel19
ler eftersom detta tydligen var vad de svarta amerikanerna från hangarfartygen som ibland la till i Pireus önskade sig. Han sa eiste pala kaidia, ”ni är bra killar”, de kallade honom Fiskmåsen, han hade tussar av vitt hår som han ständigt strök på plats med vänsterhanden. De hade öknamn på varandra också. Hussein skulle bli helikopterpilot och hade kommit in på skolan bara för att flera av hans släktingar hade höga poster inom Ugandas armé och de sa att han skulle lära sig flyga en mygga, en gräddvisp, vad mer, en trollslända, de brottades med varandra i gruset och skrattade. Då hade P ännu bara flugit en gång, under uttagningarna i Uganda. Han hade suttit i det lilla propellerplanet med en israelisk flyginstruktör som skulle utvärdera hans lämplighet att bli pilot vad gällde balanssinne, rumslig orienteringsförmåga och koordination, och när han under några sekunder själv hade fått styra planet hade han kramat reglagen med händerna och glidit genom skikt efter skikt av ljus, och det hade känts som frihet, en förvandlande växling mellan världar. Han tänkte på det ofta där i Grekland, då i början när han böjde verb och övade dialoger och rispade med nageln i skolbänkens lackerade trä och tittade ut på molnen. På att flyga igen. ”Språkkursen varade ett år?” ”Ett halvår.” I ett halvår satt han på kvällarna och klippte ut bilder av flygplan ur grekiska och amerikanska tidningar som tidigare elever hade lämnat efter sig i baracken. F-86:orna som grekerna flög, med luftinsugen som öppna munnar hängande under nosarna, T-37:or i diamantformation lågt över en kustremsa, i starkt solsken – korsformade silhuetter mot vågornas brytningar. Hans längtan omdefinierade honom, gav honom nya konturer. På helgerna gick han och de andra afrikanerna i hans 20
årskurs mellan barerna med armarna över varandras axlar och ropade högt så att det ekade mellan husen, och kyparen hällde upp grekisk sprit i ett stort glas och blandade den med vatten så att den blev alldeles vit, som en vinterhimmel. Och vintern kom och ljuset över Dekelia vitnade och han gick med sina skolböcker under armen och vred ansiktet i vinden och hans framtid var som det vita ljuset ur himlen. Om han höll ut handen i vinden lyfte den, sakta. ”Efter språkkursen flyttades ni till flygstridsskolan?” ”Ja. Till själva Flygvapenakademien.” ”Ni började alltså flyga någon gång i början av nittonhundrasextioåtta?” ”Nej. Sommaren sextionio.” ”Språkkursen började hösten sextiosju och pågick ett halvår?” P går i huvudet igenom årtalen och datumen för att inte bli förvirrad, för att inte ge intryck av att ljuga. Han sväljer. Han säger: ”Den militära grundträningen började på våren sextioåtta. Den pågick i ett år. I maj sextionio började vi flyga.” Förhörsledaren får en djup, bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Under förhöret har han gjort anteckningar med en svart kulspetspenna i en liten anteckningsbok och han bläddrar i den nu, han säger med vänlig, oroad röst: ”Hade du inte redan genomgått en militär grundutbildning i Uganda?” Inget av detta är hemligheter, inget är sådant som tanzanierna inte redan vet, inget är något som är värt att undanhålla dem. ”Jo.” ”Ändå genomgick du en militär grundutbildning i Grekland? Är det vad du påstår?” 21
”Det var så det gick till.” ”Det var så det gick till.” Och förhörsledaren citerar nu på nytt, på engelska, ur ett av papperen i mappen. ”’Den militära utbildningen utvecklar militär kompetens hos flygkadetten genom att öka hans uthållighet vid lång träning och hans förmåga att handla korrekt och tänka konsekvent under press. Detta sker genom lämplig träning i vapenhantering, överlevnad och utbildning i militär organisation och procedur.’” P undrar hur de har fått tag i dessa dokument. Han själv hade inte med sig dem. Kanske är det officiella beskrivningar som akademien använder för att locka till sig elever från tredje världen. ”Berätta om de grekiska kadetterna? Var stod de politiskt?” ”Politiskt?” ”Var de fascister som amerikanerna och den grekiska regeringen?” Fascister? De kom till akademien i september, trettio unga greker utvalda bland tusentals. De klev av en militärbuss, de slängde med sina mörka hårsvall och viskade till varandra när de passerade de utländska språkstudenterna som satt utanför barackerna. Språkkursen var avklarad, långa skuggor föll över kaserngården, det var förmiddag, de grekiska männen försvann in i gymnastiksalen, P satt där och betraktade dem tillsammans med sina klasskamrater, han rökte, han minns att han slogs av tanken att han kunde ha varit en av dem, att han kunde ha varit i något helt annat land, och haft en annan kropp, ett annat namn, ett annat liv, så underligt, han minns det nu, att medan han såg på de grekiska blivande kadetterna öppnade sig under några sekunder hans liv för honom och han såg det godtyckliga i allt, att han var född i Uganda som son till en kvinna som sände bort 22
honom och en man som dog när han var mycket ung, att han hette P, att han var i Grekland för att hans vän hade slirat förbi med sin cykel en dag och bett honom följa med till uttagningarna till det ugandiska flygvapnet, att han hade följt med och gått igenom testerna liksom på lek först men sedan naturligtvis med allt större allvar – hans vän hade blivit bortplockad men P hade blivit ombedd att stanna kvar över natten och sedan sänts iväg för att genomgå ytterligare uttagningsprocesser på en förläggning i norra Uganda. Han ritade med gymnastikskon i gruset. Han kommer på sig själv med att upprepa rörelsen med sina lackskor mot cementgolvet. Han stillnar. Han blundar. Efter en halvtimme kom grekerna ut igen, på rad, i illa passande fältuniformer, allihop snaggade ner till de gropiga, bleka huvudena. Vissa var apatiska över att man klippt av dem deras långa hårsvall, andra befann sig i rent upplösningstillstånd. P och de andra som satt och väntade och som redan hade gått igenom detta först i sina hemländer och sedan en andra gång här i Grekland skrattade åt dem. Den natten, efter att grekerna hade inkvarterats i barackerna som alltså låg innanför stängslet på vars utsida de en gång hade stått, hade de allihop väckts och fösts in i en gymnastiksal i bara kalsongerna, och en grupp sistaårselever hade knuffat och spottat på dem och hånat dem, kallat dem för fiskyngel, psarades. Det var alltihop en del av traditionen, av omdaningen, av flygandets vetenskap. ”Jag var en grekisk kadett”, säger P. Förhörsledaren tittar upp ur sin mapp med en min av uppriktig förvåning i det runda ansiktet. ”Ursäkta?” ”Du frågade mig var de grekiska kadetterna stod politiskt. Vi var allihop grekiska kadetter.” ”Du menar att du är grek, inte afrikan?” 23
P måste hela tiden hålla tillbaka känslan av att väggarna i rummet närmar sig. Ventilationen dånar. ”Kan jag få ett glas vatten?” ”Du kan få en cigarett till.” Förhörsledaren nickar åt vakten som ger P ännu en cigarett. Den smakar törst och stress och han röker den nervöst och med en känsla av hopplöshet stigande som mörkt, grumligt vatten inombords. Inte ens när han säger sanningen tror de på honom. ”Du vet inte om du är afrikan eller grek men du förväntar dig att vi ska tro på dig när du hävdar att du inte hade någon annan agenda i Lusaka än att jobba som besprutningspilot?” ”Ja.” ”Du kan få ett glas vatten när du slutar försöka undanhålla det faktum att du gick kurser i underrättelseteknik, i spionage, i sabotage under den tid som du påstår att du gick en andra grundutbildning.” De sprang genom våren och eftermiddagens växande skuggor, in i kvällen som kom svepande över barackerna. Det enda de nyklippta kadetterna gjorde under den militära grundutbildningen var att springa. De sprang runt, runt på kaserngården, i sina grå träningskläder. Gruset knastrade under deras fötter, de sprang medan natten föll och sommaren vek undan och löven åter blev gula och föll, ett andra grekiskt år. De sprang och hörde sin instruktör skrika: ”Det yttersta syftet med den militära grundutbildningen är det lämpliga odlandet av flygkadettens personlighet. Han invigs i en militär livsstil, en militär pliktkänsla, och i vanorna och traditionerna hos Akademin.” De sprang och deras andedräkter steg som rök ur munnarna och blandade ut sig i kvällshimlen och han snubblade över sina egna fötter och blicken kastades uppåt 24
och han såg snöflingor veckla ut sig över dem. Han minns det så nu. Som att de sprang ett helt år utan att någonsin stanna. Han minns en dag när en grupp kadetter ur andra årskursen gick över kaserngården i sina khakifärgade vinteruniformer, att de stannade till och pekade på fiskynglen som alltid hade sprungit där, som alltid skulle springa där, men han vet inte om han i den bilden är en av dem som springer eller en av de äldre som tittar på, om det är senare. Han minns inte. Han håller cigaretten i handen, handen mot pannan, förhörsledaren skjuter ännu ett foto över bordet, han tittar på det, förhörsledaren knackar hårt på det. ”Förnekar du att det här är du?” På fotografiet står han klädd i Hellenska flygvapnets sommaruniform. En kort sabel hänger från midjan. Han har skärmmössa på sig. ”Det är jag.” Han plockar upp fotot, håller det framför sig. ”Det var jag.” ”Berätta vad ni gjorde under den militära grundutbildningen.” ”Vi sprang.” På våren föll han ihop på marken och låg med ryggen mot den bultande jorden, mot det rasslande gruset. Moln gled förbi där uppe och när han nu minns dem tänker han: Nimbostratus: regnmoln som samlar sig i ett enda täcke och är diffusa av ihål lande nederbörd – de läste en grundkurs i meteorologi senare, parallellt med flygningen, de lärde sig om himlen, om vindar, om regn. Han var på väg. Fotot i hans hand fångar ljuset från glödlampan i taket, en strimma grått ljus glider över den unge kadettens ansikte och han vet att de här männen aldrig kommer att kunna förstå, att de ser dessa foton utan att förstå den 25
kraft hos himlen och solen som fick honom att återvända hit, till dessa krig, till denna fara. Cumulonimbus: bymoln vars övre delar är strimmiga och avplattade och breder ut sig i form av städ och väldiga plymer. Han tittar upp på förhörsledaren en stund, sedan ner på fotot igen. Han lutar sig bakåt i den hårda trästolen, har ännu fotografiet i handen. Ur molnbasen faller nederbörd i form av fallstrimmor som aldrig når marken. ”Vi sprang”, säger han en andra gång, och skrattar till, och snörvlar genom skrattet, och skakar på huvudet. Han tystnar, stirrar ner i bordet. Ljudet av en hastig rörelse bakom hans rygg. En brusande, kolsyreaktig domning som sprider sig i armarna och benen, han känner hur han glider av stolen och det går liksom sakta, som i en dröm, det har på något sätt redan hänt när det händer. Han ligger på golvet och tittar upp på glödlampan i taket. Skarp, blixtrande smärta i bakhuvudet, den strålar ner längs ryggraden. Hans skor skrapar kraftlösa mot cementgolvet när han försöker sätta sig upp. Mörker. Vakten slog honom i bakhuvudet med ett tillhygge, antagligen med sin pistolkolv. Han hör förhörsledaren tala men orden har ingen mening, de är bara läten, ljud. Mörker. Hans huvud bultar. Kroppen är klumpig, vill inte lyda honom. ”Sätt dig upp.” Förhörsledaren talar med ett tonfall som om han instruerar en obegåvad elev att ta ett danssteg. P ligger kvar, skorna skrapar, skrapar mot golvet. Stolen välte, den ligger bredvid honom. Vakten reser upp stolen och P kurar ihop sig efter26
som den snabba rörelsen får honom att tro att han ska få ännu ett slag. Vakten lyfter sedan P i armen, oömt och enkelt, och sätter honom upp. Tungan svullen. Han känner försiktigt med handen över bakhuvudet och får något klibbigt på fingrarna. Han tittar på dem, kletar runt med tummen i blodet en stund, i en sorts chockad fascination. Han minns sin barndom. Han minns en man som inte var hans far, en man som han bodde hos i många år. Han blundar hårt. Smak av järn i munnen. ”Ska vi fortsätta?” Förhörsledaren torkar sig över pannan med skjortärmen och tittar liksom byråkratiskt och eftertänksamt ner i sin mapp. ”Ta av dig skorna”, säger han. ”Ta av dig skorna och ta av dig kläderna.”
27