afrika v채nder
Sten Rylander
Afrika vänder En kontinent i förändring
historiska media
Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd. Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Sten Rylander 2014 Omslag: Lönegård & Co Övre omslagsbilden: Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie. Foto: Stefano De Luigi/Corbis/TT Undre omslagsbilden: A Drive on Camps Bay. Foto: Vivek Chugh Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle, sbmolle.com Kartor: Lönegård & Co Tryck: ScandBook, Falun 2014 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN 978–91–7545-094-0
Innehåll
Förord av Henning Mankell
11
Inledning 15 Prolog 19 1. Etnicitet, språk och religion
27
2. Ekonomi, investeringar och handel
37
3. Demokrati och mänskliga rättigheter
49
4. Korruption
61
5. Klimat och miljö
69
6. Jordbruk och livsmedelsförsörjning
75
7. Utbildning, hälsovård, hiv/aids
89
8. Kommunikationer, infrastruktur och energi
101
9. Kultur, kultursamarbete, media
111
10. Regional samverkan
117
11. Internationella samarbetspartner
129
12. Ledarskap – en bristvara
145
Epilog 153 Förkortningar 159 Noter 163 Referenser 171
�It is essential for our common future on the planet that the marginalization of Africa be ended and that all parts of the world be accorded equal attention and focus within our globalized world.� Nelson Mandela 2004
Afrika idag
TUNISIEN
MAROCKO ALGERIET
LIBYEN VÄSTSAHARA
EGYPTEN
MAURETANIEN
MALI NIGER
SENEGAL
SUDAN
TCHAD
GAMBIA GUINEA BISSAU
ERITREA
BURKINA FASO GUINEA
SIERRA LEONE LIBERIA
BENIN GHANA ELFENBENSTOGO KUSTEN
DJIBOUTI NIGERIA
ETIOPIEN
KAMERUN EKVATORIALGUINEA GABON
REPUBLIKEN KONGO (Brazzaville)
SOMALIA
SYDSUDAN
CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN
UGANDA
KENYA
RWANDA DEMOKRATISKA BURUNDI REPUBLIKEN KONGO (Kinshasa) TANZANIA
ANGOLA
MALAWI ZAMBIA MOÇAMBIQUE ZIMBABWE
NAMIBIA
MADAGASKAR BOTSWANA
SWAZILAND LESOTHO SYDAFRIKA
Afrika 1914
Förord För femton eller tjugu år sedan var den massmediala bilden av Afrika i Europa mörk. Essäisten Anders Ehnmark sa det tydligast: ”Idag får vi veta allt om hur afrikaner dör. Men ingenting om hur dom lever.” Jag minns att det var en besvärlig tid för sådana som jag själv som ju menade att alla dessa Afrikapessimister hade fel. De lät sig styras av känslor, inte förnuft. Deras kunskaper var ofta begränsade och fördomsfulla. Om de hade orkat göra tydligare analyser av skeendet på den afrikanska kontinenten, skulle de ha kunnat se samma sak som jag; att kontinenten sakta höll på att vrida sig bort från alla de krafter som fortsatte att hålla den kvar i ett massivt elände. Jag har nog aldrig i mitt liv upplevt så mycket usel journali stik som under den västerländska massmediala ”granskningen” av Afrika på den tiden. Det var som om hela den afrikanska kontinenten hade kastats in i en global skamvrå. Den afrikanska framtiden var redan över, någon annan framtid värd namnet existerade inte. Afrika skulle förbli en nettoexportör av råvaror – guld eller fotbollsspelare, för att ge två exempel. Ett tunt lager av demokratisk fernissa kunde strykas över kontinenten. Framtiden låg hela tiden någon annanstans. Kanske framför allt i Asien. Journalisterna fortsatte att använda begreppet ”Afrika” som 11
afrika vänder
om kontinenten var en odelbar helhet. Trots att kontinenten består av över 50 länder, varav några är stora som halva Europa. Tänk på Nigeria! Naturligtvis fanns det också skribenter som ville ge en annan bild. Alldeles ensam kände jag mig aldrig. Det kom förvisso ut rapportböcker som gav sannare skildringar. Men det existerade hela tiden två olika sätt att ge osanna skildringar av Afrika. Ett av dem har jag redan beskrivit. Det andra var inte mycket bättre. Det handlar om de rapportörer som förmedlade en romantiserad bild. Sanningen, att livet på den afrikanska kontinenten var komplicerat och motsägelsefullt, fick vi alltför ofta klara oss utan. Det gällde att bita ihop tänderna. Jag visste ju att jag hade rätt. Det skulle fortfarande ta tid att befria sig från de sista resterna av det fördömda arvet efter kolonialismen. Inhemska diktatorer skulle komma att härja ännu en tid, eftersom det civila samhället i många afrikanska länder fortfarande var svagt. Men det skulle inte vara för evigt. Afrika var en kontinent som hade författigats, den var inte fattig i sig. Tvärtom var Afrika kanske den mest råvarurika kontinenten på jorden. Fattigdomen var konstlad, onaturlig. Västerlandets rikedomar byggde på den plundring som den koloniala epoken fört med sig. En person som såg allt detta var diplomaten Sten Rylander. Han upplevde det personligen aldrig som ett nederlag att placeras på beskickningar i Afrika. I stället var han medveten om att han befann sig på en kontinent i snabb rörelse mot en ny tid. Under alla de år han har varit verksam i olika afrikanska länder har jag vetat att han stått för en samlad syn på Afrikas marsch mot framtiden som överensstämt med min. Därför är det förstås med självklar glädje jag konstaterar att 12
förord
han nu har sammanfattat all sin kunskap om Afrika av idag och och skrivit en bok om den fortsatta vägen mot framtiden. För mig borgar det för att varken pessimisten eller optimisten tillåts dominera, utan realisten. Redan är den Afrikabild vi slogs mot för tjugu år sedan i stort sett borta, besegrad. Myten om att Afrika är en kontinent härjad av inbördeskrig lever dock fortfarande kvar. Visst pågår det några stora konflikter och några mindre. Men i den stora majoriteten av kontinentens länder råder absolut fred. Det civila samhället är fortfarande svagt. Men framför allt är det dominerande problemet fattigdomen. Det är för mig en självklar slutsats att alla andra problem i Afrika hänger samman med denna fattigdom, oavsett om det rör sig om barnadödlighet, analfabetism, ungdomsarbetslöshet eller något annat. Eftersom resurserna finns handlar det i första hand om att bygga upp eftersatta samhällsstrukturer och släppa ut Afrikas produkter på olika marknader. Det finns skäl att idag oroa sig för – eller åtminstone med skarp blick bevaka – Kinas agerande i Afrika. Obearbetade råvaror skeppas ut från kontinenten och det finns problematiska likheter med den forna europeiska kolonialismen. Jag säger inte att Kina entydigt representerar en nykolonial plåga för Afrika. Jag säger bara att vaksamhet är nödvändig från afrikanernas sida – och vår. Afrikas roll kommer att bli alltmer avgörande. Därför är det viktigt att röster som Sten Rylanders kommer till tals. Nu. Henning Mankell
13
Inledning Afrika genomgår för närvarande en delvis ny utveckling under mer positiva förtecken än tidigare. Efter flera decennier av mer eller mindre påtaglig afropessimism med fokus på problem och negativ utveckling präglas de senaste årens Afrikadebatt av andra och mer förhoppningsfulla tongångar. Framtidstro och ökad optimism kringgärdar kontinenten, som nu är på väg att inta sin rättmätiga plats i den globala utvecklingsdiskussionen. Vändpunkten har framför allt framkallats av en mer gynnsam ekonomisk utveckling med ökad ekonomisk tillväxt i många afrikanska länder. Samtidigt kvarstår många av de gamla problemen, särskilt den utbredda fattigdomen, medan nya tillkommer, inte minst i form av starkt växande inkomstskillnader. I denna bok skall vi närmare granska dagens utvecklingstendenser i Afrika och diskutera möjliga framtidsperspektiv. Det kommer att handla om etnicitet, språk och religion, om ekonomi, investeringar och handel, om demokrati och mänskliga rättigheter, om korruption, om klimat och miljö, om jordbruk och livsmedelsförsörjning, om utbildning, hälsovård och hiv/aids, om kommunikationer och infrastruktur, om kultur och kultursamarbete, om regional samverkan inom Afrikanska unionen och subregionala organisationer, om internationella samarbetspartners samt om det afrikanska ledarskapet. Politik 15
afrika vänder
behandlas inte under någon separat rubrik utan finns med som ett genomgående raster i framställningen. Av naturliga skäl inriktas framställningen på övergripande gemensamma drag och på det som förenar när det gäller Afrikas utvecklingssträvanden. Penseldragen är med andra ord breda och jag har valt att inte gå in på djupet när det gäller mer landspecifika sammanhang. Boken fokuserar framför allt på utvecklingen i länderna söder om Sahara. Nordafrika med sin särskilda problematik, som ofta knyter an mer till Mellanöstern och Medelhavsområdet, lämnas i stort sett därhän. Jag griper mig an ämnet mot bakgrund av drygt trettio års intensivt och engagerande arbete i och med Afrika i svensk tjänst inom företrädesvis utrikesdepartementet men även inom Sida, främst i södra Afrika. Under denna tid har jag hunnit arbeta som Sida-chef i Botswana och Lesotho och senare som Afrikachef i det nya Sida, avverka fyra ambassadörsposter i Angola, Namibia, Tanzania och Zimbabwe samt vara dialogambassadör för Afrika. Sammanlagt har det kommit att bli drygt tjugo års boende i en region som har genomgått stora och ibland dramatiska eller omvälvande förändringar. Avkolonisering och befrielsekamp – med Sverige i en starkt stödjande roll – har lett fram till majoritetsstyre och ökad demokratisering. Under relativt kort tid har levnadsförhållandena för befolkningsmajoriteten förändrats och förbättrats i en omfattning som var otänkbar för bara några decennier sedan. Jag ser det som ett privilegium att ha haft möjligheten att över en längre tid ägna mitt arbete och min uppmärksamhet åt Afrikas utveckling och Sveriges speciella relationer med 16
inledning
denna kontinent. Ju längre jag har hållit på, desto svårare har det blivit att tänka sig ett fortsatt engagemang som inte inbegriper Afrika. För mig har det afropessimistiska perspektivet aldrig stått i förgrunden – även om jag alltid har försökt vara en sann realist som inte döljer de obehagliga sanningar och problem som kontinenten dragits med. Det är i stället andra faktorer som ligger till grund för min intensiva kärlek till Afrika: värmen, generositeten, solidariteten, den nära samvaron med gräsrötterna och folket på den afrikanska landsbygden, förmågan att kombinera traditioner med ett mer modernt utvecklingstänkande, klimatet, de starka naturupplevelserna, floran och faunan, musiken, danserna, kultursamarbetet, de många skratten, respekten för de äldre generationerna och strävandena att komma ur begränsande neokoloniala band och beroendeförhållanden. Men kärleken har också att göra med relationerna mellan Sverige och Afrika. Vårt land har gjort avtryck som få andra västländer, framför allt genom ett konsekvent och aktivt stöd under lång tid i samband med avkoloniseringen och befrielsekampen mot apartheid och minoritetsförtryck i södra Afrika. Som företrädare för Sverige möts man ständigt med respekt och uppskattande ord om den roll vi har spelat och de ideal som vi har stått för och i stor utsträckning fortfarande står bakom. Men denna historik när det gäller stöd och sam arbete är givetvis även förpliktigande i den fortsatta kampen för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Afrika. Som vi har visat när det gäller utvecklingen i Zimbabwe får vi aldrig tveka att framföra kritik när det är befogat. Sverige måste stå upp mot förtryck och orättvisor även när det sker i namn av gamla vänner och samarbetspartners. 17
afrika vänder
Jag vill rikta ett varmt tack till Dag Hammarskjöld Foundation, som även denna gång har utgjort en bas vid författandet av en del av boken. Jag är vidare tacksam för stöd och inspiration från Stellenbosch Institute for Advanced Study (STIAS) eller, som det även kallas, Wallenberg Research Centre i Stellenbosch norr om Kapstaden samt från forskningsinstitutet Research for Poverty Alleviation (REPOA) i Dar es Salaam i Tanzania, där jag var Research Fellow under ett par månader i början av 2013. Arbetet med boken slutfördes under en vistelse vid Svenska institutet i Paris under oktober 2013. Följande personer i Sverige har haft vänligheten att ge råd samt läsa och kommentera olika delar av manuskriptet: Lasse Berg, Peter Beck Christiansen, Carl-Åke Gerdén, Inge Gerremo, Sven Hamrell, Kjell Havnevik, Anton Johnston, Urban Jonsson, Bo Kjellén, Henning Melber, William Minter, Birgitta Silén, Peter Stein, Michael Ståhl, Anita Theorell och Prudence Woodford Berger. Henning Mankell, som har skrivit bokens förord, samt Erika Bjerström och hennes nyligen utgivna bok Det nya Afrika har också utgjort inspirations källor i sammanhanget. Jag är tacksam för deras konstruktiva bidrag i processen. Det har även denna gång varit en sann glädje och tillfredsställelse att samarbeta med mitt förlag Historiska Media under arbetets gång. Varmt tack till Lena Amurén och till min nogsamma redaktör Christina Sejte. Slutligen – som alltid – ett särskilt tack till min bästa vän och livspartner Berit Rylander. Hennes pådrivande stöd och uppmuntrande tillrop i alla lägen har varit viktiga för bokens tillkomst. Sten Rylander 18
Prolog För oss i Sverige var Afrika så sent som vid mitten av 1950-talet fortfarande något exotiskt och avlägset. Frimärkssamlare kunde se vackra bilder – ofta på djur och växter – från brittiska, franska eller portugisiska kolonier, men det var svårt att få en uppfattning om det verkliga livet i Afrika. Dock fanns även för svensk del en hel del tidiga kontakter med kontinenten.1 Det handlade om flera av Carl von Linnés lärjungar men även om andra svenska upptäcktsresande som Charles John Andersson och August Lindberg vid mitten och slutet av 1800-talet. Dessutom hade den svenska missionen relativt stor betydelse för den tidiga bilden av Afrika i Sverige. Brev, berättelser och bilder från svenska missionärer i särskilt Kongo och Sydafrika nådde ut till många hem i olika delar av landet. Missionerandet påbörjades i slutet av 1800-talet och fortsatte i traditionella former tills för bara några decennier sedan. Men bilden av Afrika och afrikanerna var ändå tillrättalagd och de mer politiska dimensionerna saknades så gott som helt. I samband med avkoloniseringen från 1950-talet och framåt och kampen för befrielse och nationell självständighet började vi i Sverige att se på Afrika med nya ögon. De politiska frågeställningarna kom i förgrunden, något som hade mycket att göra med den aktiva roll Sverige spelade i avkoloniseringsprocessen och under den utdragna befrielsekampen i främst 19
afrika vänder
södra Afrika. Biståndet och utvecklingssamarbetet blev en stor fråga och bars upp av ett stort engagemang från den unga generationen. Detta engagemang kanaliserades genom bland annat de politiska ungdomsförbunden, kyrkorna och ett stort antal enskilda organisationer. Efter Vietnam, som stod i centrum för det internationella solidaritetsarbetet från mitten av 1960-talet och tio år framåt, skiftade fokus över till Afrika och inte minst kampen mot apartheid i Sydafrika. Många i de yngre generationerna väcktes politiskt av Vietnamrörelsen och gick vidare därifrån till ett aktivt engagemang för Afrika. Under de senaste 20–30 åren har Afrikabilden i Sverige, liksom allmänt i västvärlden, varit övervägande negativ. Det har förstås mycket att göra med en aktivare mediebevakning och medias förkärlek för att fokusera på problem och negativa händelser. Afrika kom alltmer att förknippas med krig och konflikter, svältkatastrofer, korruption, bristfälligt och ofta odemokratiskt ledarskap och ekonomisk underutveckling. Afropessimismen började breda ut sig under 1980-talet och dominerade sedan en bit in på 1990-talet. Många afrikanska stater hade kört fast i utvecklingen och de ambitiösa utvecklingsplaner som tagits fram i samband med avkoloniseringen och självständigheten hade inte kunnat fullföljas eller förverkligas. Resurser och kapacitet saknades i stor utsträckning och många länder hamnade snabbt i höggradiga och neokoloniala beroendeförhållanden till de gamla kolonialmakterna. Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) hade en stark ställning och dikterade villkoren när det gällde den makroekonomiska politiken och grundförutsättningarna för utvecklingspolitiken. Skuldproblematiken blev snabbt en begränsande faktor att räkna med och dialogen mellan Afrika 20
prolo g
och det internationella givarsamfundet kom att bli alltmer ansträngd och kravfylld. Det mantra som praktiskt taget alla viktiga aktörer på givarsidan ställde sig bakom, även Sverige och de nordiska länderna, var makroekonomiska reformer och strukturanpassning. Samlingsbeteckningen för denna givarstyrda politik kom att bli Washington consensus.2 Många av grundtankarna var det nog inte så mycket fel på: det var viktigt att makroekonomisk balans och stabilitet låg till grund för den utvecklingspolitik som fördes, skuldsättningen måste hållas i schack och de allmänna marknadsekonomiska principerna behövde respekteras. Problemen uppstod vid den praktiska tillämpningen. De påtvingade åtgärderna fick orimliga sociala konsekvenser, där budgetsanering och nedskärningar ledde till att de sociala sektorerna kraftigt försvagades. I många afrikanska länder blev hälsovård och utbildning nödlidande på ett sätt som inte var rimligt eller acceptabelt. Jag minns för egen del en lång diskussion som jag hade i slutet av 1980-talet i Bukoba vid Victoriasjön med Barbro Johansson, legendarisk missionär, lärare och politiker i Tanzania samt nära vän och medarbetare till Tanzanias förste president Julius Nyerere. Hon var väl medveten om betydelsen av makroekonomiska reformer men var ursinnig över de negativa sociala effekterna av de recept som vi tillsammans med Världsbanken och IMF pådyvlade den tanzaniska regeringen. Det var en utskällning efter noter och jag minns det som igår. Mama Barbro, som hon kallades, hade rätt och vi fel när det gällde den praktiska tillämpningen av reformansträngningarna.3 Ett viktigt paradigmskifte ägde rum under andra hälften av 1990-talet. Världsbankens tidigare chefsekonom Joseph Stig21
afrika vänder
litz, som senare skulle komma att erhålla Nobels ekonomipris, avgick och riktade stark och förödande kritik mot Washington consensus och den dittills förda politiken. Hans synpunkter fick ett stort genomslag och ledde till ett självkritiskt nytänkande och reviderade förhållningssätt. Reformpolitiken nyanserades och åtgärder vidtogs för att skydda de sociala sektorerna i samband med att strukturanpassningsprogrammen genomfördes. Partnerskap och ägarskap blev de nya modeord som dominerade bistånds- och utvecklingsdebatten. De afrikanska länderna måste äga och leda sin egen utveckling och inte påtvingas reformer utifrån. Ett helt ramverk, den så kallade Parisagendan, förhandlades fram mellan givarsamfundet och samarbetsländerna om partnerskapets förutsättningar. Lågvattenmärket för afropessimismen hade passerats och Afrika kunde se fram emot en ny tid med större självtillit och färre externa krav. Den nya partnerskapspolitiken slog rot i en tid som präglades av andra viktiga förändringar. Efter sitt tillträde som ny president i Sydafrika efter Nelson Mandela vid ingången till 2000-talet presenterade Thabo Mbeki sina nya visionära tankar om en Africa Renaissance tillsammans med det nya programmet New Partnership for Africa’s Development (NEPAD), som i afrikansk regi skulle bana väg för en snabbare och mer positiv utveckling i Afrika.4 Organization of African Unity (OAU), som hade bildats år 1963, ersattes år 2002 av nya African Union (AU) med ett nytt mandat och med nya ambitioner att förhindra eller bilägga konflikter och främja en fredlig demokratisk utveckling. Samtidigt utmanades de gamla etablerade givarnationerna i Europa och EU av nya intresserade aktörer på den afrikanska arenan: Kina, Indien, 22
prolo g
Japan, Brasilien och Turkiet för att nämna några. EU – eller snarare de gamla europeiska kolonialländerna – har tvingats inse att man inte längre kan se på Afrika som sin egen bakgård utan att de nya aktörerna erbjuder konkurrerande alternativ som är attraktiva för många afrikanska länder. Under senare år har bilden av den afrikanska kontinenten korrigerats och balanserats. Afrika vänder: konflikterna har blivit färre, ledarskapet stärks och förbättras även om det fortfarande är en svag punkt, det regionala samarbetet utvecklas, demokratin breder ut sig och den ekonomiska utvecklingen är stabilare. År 2012 låg sex av världens ledande tio tillväxt ekonomier i Afrika. Det finns nu en begynnande framtidstro och allt fler talar om Afrika som en framtidskontinent, som har sin bästa tid framför sig. I den fortsatta framställningen kommer denna pågående process att skildras: från mörkret under den utbredda afropessimismens dagar till de mer optimistiska vändpunkter som vi idag kan se. Afrika är på väg att bli en allt viktigare kontinent i det globala perspektivet. Potentialen finns och framtidsmöjligheterna på lång sikt är ljusa. Det finns emellertid anledning att varna för den överoptimism och naiva tilltro till utvecklingen som ibland färgar vissa kommenterande översikter (jämför bland annat uppmärksammade artiklar 2011 och 2012 i The Economist och Time Magazine).5 Många stora problem och utmaningar står i vägen för en fortsatt utveckling i positiv riktning. Som vi har sett i Demokratiska republiken Kongo och runt Mali under 2012 och 2013 kan konfliktmönstret i Afrika snabbt förändras till det sämre. Den största utmaningen under de närmaste åren kommer att 23
afrika vänder
vara hur fattigdomsbekämpningen skall kunna bli effektivare och hur man skall kunna nå fram till en ekonomisk transformering vars inkluderande utveckling berör och omfattar den stora befolkningsmajoriteten. Fred och färre konflikter räcker inte för att detta skall kunna åstadkommas; inte heller framsteg när det gäller demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Vad som framför allt krävs är ett insiktsfullt afrikanskt ledarskap som kommer till rätta med de ofta parasitära och kleptokratiska beteenden som är vanligt förekommande hos den maktägande eliten i alltför många afrikanska länder. Den framväxande skeva inkomstfördelningen behöver ersättas av andra prioriteringar i utvecklingsansträngningarna, som lyfter fram ökad inkludering och förbättringar för det fattiga folkflertalet. Sverige har fortfarande ett gott renommé i Afrika sedan avkoloniseringens och befrielsekampens dagar. Vi har varit en generös och uppskattad biståndsgivare, som snabbt tog till oss de nya premisser som ligger till grund för det partnerskapsbaserade samarbetet i enlighet med Paris-agendan. Vi var i början av 2000-talet ledande i ansträngningarna att komplettera biståndspolitiken med en bredare och mer sammanhållen politik gentemot fattigare länder, framför allt genom att beakta handelspolitiska frågeställningar. Det är viktigt att Sverige fortsätter att gå i bräschen för en upplyst och sammanhållen politik när det gäller det fortsatta samarbetet med Afrika, inte minst genom ett aktivt agerande inom EU. På många viktiga områden har vi tappat mark under senare år. Det gäller till exempel kultursamarbete och forskningsstöd som länge varit svenska paradgrenar i samarbetet med Afrika. Denna position kan återerövras. Samtidigt kan vi aktivera oss 24
prolo g
betydligt mer i de viktiga diskussioner som nu har börjat ta fart på olika håll i Afrika om uppbyggnad av sociala trygghetssystem i syfte att bekämpa fattigdomen. Sverige är ett av de länder som har längst och störst erfarenhet av sådana system, vare sig det gäller pensioner, barnbidrag eller kontantbidrag till behövande i andra former. Förutsättningar finns för att sådana sociala trygghetssystem kan införas och även finansieras i många afrikanska länder inom överskådlig tid, vilket kan bli ett välkommet alternativ till det traditionella biståndet.
25
1.
Etnicitet, språk och religion Vid Berlinkonferensen 1884–85 drog kolonialländerna upp huvuddragen i den karta som fortfarande gäller för Afrika. Drivkraften var det expansionsutrymme och den råvaruförsörjning som dåtidens dominerande nationalstater med Storbritannien i spetsen krävde. Konferensen banade väg för den metodiska kolonisering som hade inletts vid denna tid. Starka ekonomiska intressen drev på utvecklingen och förväntningarna på avkastningen från utvinningen av kontinentens resurser var höga. Men även rivalitet mellan stormakterna drev på koloniseringen. Framför allt Storbritannien, Frankrike och Tyskland ville lägga under sig så stora områden som möjligt för att hindra varandra från att få en alltför dominerande ställning. Vissa områden var mer intressanta än andra. Att hitta Nilens källor ansågs till exempel vara vitalt, bland annat för kontrollen över Egypten och Suezkanalen. Därför blev Uganda ett primärt mål för kolonisering. Under de 130 år som har gått sedan dess har stora geopolitiska förändringar ägt rum i den globala världsordningen med konsekvenser även för Afrika. Under 1900-talet, särskilt efter andra världskrigets slut, fick nationalstaterna i Europa växande konkurrens från USA. Det transnationella kapitalet 27