Chris Anderson
M A K ERS Den nya industriella revolutionen
Översät tning AV Jens Ahlberg
Modernista stockholm
Innehåll del I ~ Revolutionen 1. Uppfinnarnas revolution . . . . . . . . . . . . 11 2. Den nya industriella revolutionen . . . . . . . . 29 3. Framtidens historia . . . . . . . . . . . . . . 49 4. Vi är alla designers . . . . . . . . . . . . . . . 73 5. Den långa svansen av ting . . . . . . . . . . . 83 del II ~ Framtiden 6. Förvandlingens verktyg . . . . . . . . . . . . Fyra skrivbordsfabriker . . . . . . . . . . 7. Öppen hårdvara . . . . . . . . . . . . . . . . 8. Att återuppfinna den största av alla fabriker . . 9. Den öppna organisationen . . . . . . . . . . 10. Att finansiera makerrörelsen . . . . . . . . . 11. Makers gör affärer . . . . . . . . . . . . . . 1 2. Fabriken i molnet . . . . . . . . . . . . . . 13. DIY-biologi . . . . . . . . . . . . . . . . . E pilog: Industrins framtid . . . . . . . . . . . Appendix: 2000-talets verkstad . . . . . . . . Kom i gång med CAD . . . . . . . . . . . Kom i gång med 3D-skrivare . . . . . . . Kom i gång med 3D-skannrar . . . . . . . Kom i gång med laserskärare . . . . . . . . Kom i gång med CNC-maskiner . . . . . . Kom i gång med elektronik . . . . . . . .
109 110 131 157 187 215 241 265 281 289 295 296 298 299 301 302 303
Tack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 307 Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 309
del I
Revolutionen
Kapitel 1
Uppfinnarnas revolution F r e d H a u s e r , min morfar, emigrerade 1926 från Bern i Schweiz till Los Angeles. Han var utbildad maskiningenjör, men som kanske de flesta schweiziska tekniker var han även något av en urmakare. Lyckligtvis hade det nya Hollywood som växte fram på den tiden en del gemensamt med urverksindustrin – utrustning som mekaniska kameror, projektionsapparater och den nya tekniken med magnetiska ljudremsor. Hauser blev anställd på MGM Studios där han jobbade med att utveckla inspelningstekniker, han gifte sig, fick en dotter (min mamma) och flyttade in i en medelhavsinspirerad bungalow på en sidogata i Westwood, där alla hus hade en frodig gräsmatta ut mot gatan och ett garage på baksidan. Men Hauser var inte bara ingenjör på ett företag. På natten var han dessutom uppfinnare. Han drömde om maskiner, gjorde skisser som han överförde till mekaniska ritningar och byggde prototyper. Han gjorde om garaget till en verkstad och allteftersom utrustade han det med olika slags skapande verktyg: en pelarborr, en bandsåg, en kontursåg, slipmaskiner. Viktigast av allt var en fullstor metallsvarv, en fantastisk apparat som i händerna på en skicklig maskinist kan förvandla klossar av stål eller aluminium till alla möjliga finmekaniska skapelser, alltifrån kamaxlar till ventiler. Till en början uppfann han sådant som hade att göra med hans arbete på MGM, oftast olika slags bandtransportslösningar.
12
c h r i s a n d e r s o n • Makers
Men med tiden riktade han sin uppmärksamhet alltmer på gräsmattan framför huset. Kaliforniens varma sol och det faktum att grannarna var besatta av att deras gräsmattor skulle vara idylliskt perfekta hade redan lagt grunden för en blomstrande handel med vattenspridare, och när lokalbefolkningen blev mer välbärgad grävdes trädgårdarna upp en efter en för att förses med bevattningssystem. Stolta husägare kom hem från arbetet, vred på kranarna och beundrade det magiska ögonblicket då smala vattenspridare letade sig upp genom gräset, när roterande ytsprinkler och munstycken med reglerbart tryck lät vattnet falla i underbara kaskader över varje liten plätt. En imponerande syn, bortsett från att fenomenet krävde manuell hjälp, även om det bara handlade om att skruva på vattnet. Tänk om även vattenspridare gick att driva med något slags urverk?
Uppfinnarnas revolution
13
Hausers sökande utmynnade i patent nummer 2311108, avseende »sekvensstyrd stoppventil«, som registrerades i feb ruari 1943. Patentet var på ett automatiskt sprinklersystem, i grund och botten en elektrisk klocka som öppnade och stängde ventilerna. Den finurliga biten, något som än i dag dyker upp på timer till lampor och termostater, är själva programmeringssättet: »klockans« urtavla har runda hål längs kanten, ett för var femte minut. En pigg i något av hålen sätter i gång en elektrisk aktuator, en så kallad solenoid, som öppnar eller stänger en ventil som reglerar en viss del av sprinklersystemet. Varje hål motsvarar en egen gren av bevattningssystemet. Tillsammans kunde samtliga hål omfatta en hel villatomt – fram- och baksida, kanter och garageinfart. Efter att ha tagit fram en prototyp och testat den i sin egen trädgård skickade han in sin patentansökan. Medan ansökan behandlades försökte han få ut sin uppfinning på marknaden. Men det var då 1900-talets industrimodell avslöjade sina begränsningar. Förr var det svårt att förändra världen med bara en idé. Du kan uppfinna en bättre råttfälla, men världen kommer inte att bana sig väg till din dörr om du inte tillverkar den i miljoner exemplar. Som Marx konstaterade är det de som kontrollerar produktionsmedlen som har makten. Min morfar kunde uppfinna ett automatiskt sprinklersystem hemma i sin verkstad, men han kunde inte bygga en fabrik i den. För att nå marknaden måste han få någon att börja tillverka hans sprinkler på licens. Detta är inte bara svårt, det kräver också att uppfinnaren ger upp kontrollen över sin uppfinning. De som äger produktionsmedlen bestämmer vad som ska produceras. Min morfar hade tur i slutändan – åtminstone till viss del. Södra Kalifornien var den nya villabevattningsindustrins nav, och efter mycket säljprat gick ett företag vid namn Moody med
14
c h r i s a n d e r s o n • Makers
på att tillverka hans automatiska sprinklersystem på licens. 1950 släpptes det ut på marknaden under varumärket Moody Rainmaster. Produkten utlovade att villaägarna kunde ta bilen till stranden under helgen medan trädgården vattnade sig själv där hemma. Systemet sålde bra och följdes av mer sofistikerade varianter som min morfar fick royaltyer för ända tills hans sprinklerpatent upphörde på sjuttiotalet. Detta var en ovanlig framgångssaga; de flesta uppfinnare knogar på i sin verkstad och får aldrig ut en produkt på marknaden. Men trots minst tjugosex patent på andra uppfinningar fick han aldrig till någon mer storsäljare. Enligt min uppskattning hade han bara fått några hundra tusen dollar i sammanlagda royaltyer när han dog 1988. Jag minns att jag besökte Hydro-Rain, företaget som senare köpte upp Moody, tillsammans med honom när jag var barn på sjuttiotalet för att se på när hans sista sprinklermodell tillverkades. De kallade honom »herr Hauser« och var fulla av aktning, men det var uppenbart att de inte fattade vad han hade där att göra. När de väl hade fått licensen utvecklade de sitt eget sprinklersystem, som konstruerades för att vara lätt att tillverka, ekonomiskt och attraktivt i köparens ögon. Det hade lika lite gemensamt med hans prototyper som hans prototyper hade med de första skisserna han gjorde vid sin arbetsbänk. Och det var i sin ordning: Hydro-Rain var ett företag som tillverkade tiotusentals exemplar av en produkt på en marknad med fri konkurrens, reglerad av priser och marknadsföring. Hauser å andra sidan var en liten man som hade invandrat från Schweiz och höll till i sitt ombyggda garage, en gammal uppfinnare som snart inte hade mycket att komma med. Han hörde inte hemma i fabriken och de behövde honom inte där. Jag minns hur några hippier i en folkvagn skrek åt honom för att han körde för långsamt när vi åkte hem på motorvägen.
Uppfinnarnas revolution
15
Jag var tolv och jag skämdes. Min morfar var kanske en av 1900-talskapitalismens hjältar, men det var inget jag lade märke till. Han verkade mest vara en hemmapysslare och tämligen vilsen ute i verkligheten. Ändå är berättelsen om Hauser ingen tragedi – inte alls, på den tiden var den en ovanlig framgångssaga. Min morfar var såvitt jag minns (eller kunde utröna: han motsvarade nidbilden av en schweizisk ingenjör, som är mer bekväm då han får luta
16
c h r i s a n d e r s o n • Makers
sig över en av sina ritningar än då han deltar i ett vardagligt samtal) lycklig, och med sina egna mått levde han ganska lyxigt. Jag antar att han fick en förhållandevis bra ersättning för sina patent, även om min styvmormor (min mormor dog tidigt) klagade på royaltynivåerna och hans bristande stridslystnad vad gällde att förhandla fram dem. Han var med alla mått en lyckad uppfinnare. Men när jag efter hans död gick igenom högarna med alla hans patentansökningar, bland annat en ugnstimer och en diktafonliknande inspelningsapparat, kunde jag inte undgå att upptäcka att av hans många idéer var det bara sprinklersystemet som över huvud taget nådde marknaden. Varför? Därför att han var uppfinnare, inte entreprenör. Och det är en central skillnad i den här boken. Förr var det svårt att vara entreprenör. De stora uppfinnarna och affärsmännen från den första industriella revolutionen, sådana som James Watt och Matthew Boulton, som båda gick till historien för sin förnyelse av ångmaskinen, var inte bara smarta utan även privilegierade. De flesta av dem antingen föddes in i överklassen eller hade tur och blev lärling till någon i eliten. Under större delen av den tid som gått sedan dess har entreprenörskap inneburit att öppna en speceriaffär på hörnet eller något annat slags lokal verksamhet av tämligen anspråkslös karaktär eller, i sällsynta fall, ett fullständigt orimligt hugskott till idé som med största sannolikhet leder till ekonomiskt fördärv snarare än till rikedom. I dag är vi bortskämda med internet och alla de lättförtjänta pengar som finns där. Vilken unge som helst som har en idé och en laptop kan så ett frö till ett företag som förändrar världen – titta bara på Mark Zuckerberg och Facebook eller något av de tusen andra uppstartsföretag på nätet som hoppas gå i hans fotspår. Visst, de kanske misslyckas, men det är en kostnad som kan mätas i obetalda räkningar, inte i livslång
Uppfinnarnas revolution
17
vanära och en sängplats på fattighuset. Det fina med internet är att det har demokratiserat verk tygen för uppfinnare och producenter. Vem som helst som har en idé till en tjänst kan förvandla den till en produkt med hjälp av lite programkod (nu för tiden krävs det knappt några större programmeringskunskaper, och det lilla du behöver veta kan du lära dig på nätet) – du kan strunta i patent. Sedan räcker det med att trycka på en knapp för att varan ska »skickas« i väg till miljarder potentiella kunder över hela världen. Kanske kommer en massa människor att lägga märke till den och gilla den, kanske inte. Kanske får du en affärsmodell på köpet, kanske inte. Kanske finns det en guldskatt vid den här regnbågens slut, kanske inte. Det spelar ingen roll, poängen är att avståndet mellan »uppfinnare« och »entreprenör« har minskat så oerhört att det knappt existerar längre. Uppstartsfabriker som Y Combinator satsar på att skapa entreprenörerna först och idéerna senare. Deras »uppstartsskolor« antar smarta unga människor, utan så mycket mer än en Powerpointpresentation som underlag. När de väl blivit antagna får de unga blivande entreprenörerna lite fickpengar, en whiteboardtavla, ett skrivbord och uppmaningen att på tre veckor tänka ut en idé som det är värt att investera i. De flesta gör det också, vilket säger lika mycket om nätets knähöga ingångströskel som om deltagarnas genialitet. De senaste sex åren har Y Combinator finansierat trehundra sådana företag, med namn som Loopt, Wufoo, Xobni, Heroku, Heyzap och Bump. Otroligt nog är en del av dem (bland andra Dropbox och Airbnb) värda flera miljarder dollar i dag. Condé Nast, förlaget som ger ut Wired, köpte faktiskt upp ett av dem, webbplatsen Reddit, som i dag genererar över två miljarder besöksträffar i månaden. Sidan är inne på sin tredje företagsledning, som består av en skara underbarn födda på åttiotalet; för
18
c h r i s a n d e r s o n • Makers
många av dem är det första anställningen och de har inga andra erfarenheter av yrkeslivet än dessa osannolika framgångar. Men detta är de binära bitarnas värld, dessa elementära byggstenar i den digitala världen. Nätåldern har frigjort bitarna: de är billiga att skapa och de färdas billigt. Det är fantastiskt – bitarnas viktlösa ekonomi har förändrat alltifrån kulturen till ekonomin. Detta är kanske 2000-talets mest utmärkande drag (jag har skrivit ett par böcker om det också). Bitarna har förändrat världen. Vi lever emellertid större delen av våra liv i atomernas värld, den fysiska världen som vi känner den, full av platser och prylar. Hur stor informationsindustrin än har blivit så är den fortfarande bara en liten detalj i världsekonomin. Enligt en ungefärlig summa från Citibank och Oxford Economics utgör den digitala ekonomin i vid bemärkelse tjugo biljoner dollar i intäkter.1 Ekonomin utanför nätet uppgår enligt samma uppskattning till omkring 130 biljoner dollar. Rent ekonomiskt är alltså atomernas värld minst fem gånger så stor som bitarnas. Vi har sett hur demokratiserad innovation på internet har lett till ökat entreprenörskap och ekonomisk tillväxt. Föreställ dig hur en liknande modell skulle kunna påverka de fysiska tingens ännu större ekonomi. Du behöver förresten inte före ställa dig – det är redan på gång. Och det är just det den här boken handlar om. I dag skapas tusentals entreprenörer av den så kallade makerrörelsen, en kreativ rörelse som gjort en industri av gör-det-själv-andan, på engelska förkortad DIY (för »do-it-yourself«). Jag tror att min morfar, hur förvirrad han än skulle bli av samtida fenomen som öppen källkod och »medskapande« på internet, skulle vinna gehör inom makerrörelsen. Jag tror faktiskt att han skulle vara stolt.
Uppfinnarnas revolution
19
A t t s ka p a e n mak e r
På sjuttiotalet tillbringade jag några av min barndoms lyckligaste somrar hos morfar i Los Angeles. Jag lämnade mitt hem på östkusten för att besöka honom och han lärde mig arbeta med mina egna händer. En vår berättade han att han hade beställt en byggsats av en bensindriven fyrtaktsmotor som vi skulle bygga tillsammans. När jag kom till Los Angeles den sommaren stod lådan där och väntade på mig. Jag hade redan byggt min beskärda del av modeller och när jag öppnade paketet förväntade jag mig det gamla vanliga, en bunt numrerade delar och ett instruktionshäfte för monteringen. I stället
20
c h r i s a n d e r s o n • Makers
innehöll den tre stora klossar av metall och en grovt tillyxad kåpa till motorn. Därutöver en stor ritning på ett väldigt pappersark som vikts många gånger. »Var är delarna?« undrade jag. »De är där inne«, svarade morfar och pekade på metallklossarna. »Vår uppgift är att få ut dem.« Och det var precis det vi gjorde den sommaren. Med vägledning av ritningen borrade, fräste och svarvade vi, vred och vände på klossarna tills vi fått fram vevaxel, kolv och vevstake, lager och ventiler av solid mässing och stål, ungefär som en konstnär skulpterar fram ett föremål ur ett marmorblock. Medan metallspånen föll från svarven och bildade en liten hög vid mina fötter förundrade jag mig över det som kunde
Uppfinnarnas revolution
21
åstadkommas med några verktyg och ett par skickliga händer (morfars, inte mina). Vi hade trollat fram en avancerad maskin ur några metallbitar. Vi var en fabrik i miniatyr, och vi kunde tillverka vad som helst. Men när jag blev äldre slutade jag hälsa på i morfars verkstad och glömde min fascination för det skapande som vi ägnat oss åt. Jag skyller på datorerna. Min generation var den första som fick persondatorer, och de fängslade mig mer än något morfar kunde bygga. Jag lärde mig programmera och mina skapelser bestod av kod, inte stål. Att knåpa och meka i verkstan kändes futtigt i jämförelse med att få släppa lös den inneboende kraften i en mikroprocessor.
Fa n z i n e , S e x P i s t o l s & u n dergro u n dku lt u re n s fö delse
Min andra DIY-upplevelse fick jag i tjugoårsåldern. I början av åttiotalet bodde jag i Washington D.C., som då var en central plats för den amerikanska punkrörelsen. Vita tonåringar från förorterna bildade band som Minor Threat och Teen Idles och repade i källarlokaler under kyrkorna i stan. Trots att jag inte kunde spela något instrument och saknade egentlig talang rycktes jag med av stämningen och spelade i några mindre kända band inom scenen.2 Det blev en väckarklocka för mig. Som med all slags garagerock behövdes det inte mer än en elgitarr och en förstärkare för att få spela i ett band. Men det som var nytt med åttiotalets punkfenomen var att bandmedlemmarna inte bara spelade: de var dessutom ett slags förläggare. Kopieringsapparater började bli ganska vanliga och tack vare dem uppstod en DIY-tidningskultur med »zines« som
22
c h r i s a n d e r s o n • Makers
såldes i butiker, på spelningar och på postorder. Med hjälp av billiga fyrkanaliga kassettportor kunde banden spela in och mixa sin egen musik utan en professionell studio. En växande industri av små vinylproducenter gjorde det samtidigt möjligt för dem att pressa singlar och EP-skivor i små upplagor, som sedan såldes på postorder eller i lokala skivbutiker. Detta var början till den oberoende musikindustrin. De tillgångar som de stora skivbolagen förfogade över – inspelningsstudior, skivpressar och marknadsföring – hamnade plötsligt i händerna på enskilda individer. Så småningom startade några av dessa band, först Minor Threat och senare Fugazi, sitt eget, oberoende skivbolag, Dischord, som med tiden kom att ge ut hundratals skivor och finns kvar än i dag. De behövde inte kompromissa för att få sin musik utgiven och de behövde inte sälja i stora upplagor eller spelas på radio. De kunde hitta sina egna fans – eller tvärtom, fansen hittade ryktesvägen till dem och på de små skivbolagen strömmade vykorten in med beställningar på musik som inte gick att köpa i de flesta vanliga butiker. De här bolagens förhållandevis obskyra tillvaro gav verksamheten en känsla av autenticitet och bidrog till den globala undergroundrörelse som är dagens internetkultur. Banden jag spelade i gjorde allt detta: kopierade flyers, sålde fanzine, hade en kassettporta och släppte en skiva på ett indiebolag. Vi blev inte särskilt stora, men det var inte det som var viktigt. Vi hade kvar våra vanliga jobb, men vi ägnade oss åt något som vi kände var genuint nyskapande och försökte få folk att gå på våra spelningar. Vi gjorde till och med en turné till New York och andra städer med egna indiescener. Allt detta ledde fram till den alternativa rockscen vi har i dag. När jag var halvvägs mellan tjugo och trettio stod det klart att min begåvning inte var av det musikaliska slaget och jag slutade spela. Jag började på college igen och bestämde mig,
Uppfinnarnas revolution
23
delvis för att ta igen förlorad tid, för att satsa på det svåraste ämne jag kunde komma på: fysik. Trots att jag inte var jätte bra på det heller gjorde det att jag kom i kontakt med det som senare kom att bli internet, som ju började som ett sätt för akademiska laboratorier, framför allt de högteknologiska fysikinstitutionerna som fanns utspridda över hela världen, att komma i kontakt med varandra. Jag tog examen, ägnade några somrar åt att arbeta på olika fysiklabb och började sedan skriva för de vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science, som på den tiden fortfarande var en del av den akademiska världen, tillika användare av det tidiga internet. Det ledde i sin tur till mitt tredje DIY-ögonblick, world wide web, som skapades 1980 på Cern, det stora fysik laboratoriet i Schweiz. När jag fick se det med egna ögon, bara några månader efter att de första hemsidorna lanserades, förstod jag att jag hade haft den enorma turen att befinna mig på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag bevittnade ett nytt mediums födelse, ett medium som jag kunde bli en del av, som jag till och med kunde vara med och lansera. Från det att jag tog mitt första kliv in i forskarvärlden till dess att jag började jobba som redaktör för Wired har jag byggt min karriär kring den digitala revolutionen. Liksom punkrörelsen tog över produktionsmedlen på sin tid innebar nätets tidsålder att vanligt folk började ägna sig åt först skrivbordspublicering, sedan hemsidor och bloggar och nu sociala medier. Egenproducerade punksinglar byttes mot musikvideor på Youtube. Kassettportor byttes mot Pro Tools och musikappar mot iPad. Garageband byttes mot Apples Garage Band. Så här trettio år senare återvänder jag i tankarna till morfars garage. Det handlar inte om nostalgi, och jag har inte ändrat uppfattning angående den digitala revolutionen. Men i dag har den digitala revolutionen nått verkstäderna, där de
24
c h r i s a n d e r s o n • Makers
fysiska tingen ser dagens ljus, och kanske är det i den miljön som följderna kommer att bli som störst. Inte bara i själva verkstäderna (som i och för sig börjar se riktigt häftiga ut i dag), utan snarare i fråga om resultaten av vad vanliga människor kan åstadkomma i den fysiska världen, med hjälp av nya, häpnadsväckande kraftfulla verktyg. Alla är vi makers. Vi är födda makers (tänk på ett barns fascination för att rita, bygga med klossar eller Lego, över huvud taget göra saker för hand), och många av oss håller fast vid detta i våra hobbyer och intressen. Det gäller inte bara i verkstäder, garage eller andra klassiska tillhåll för män. Om du gillar att laga mat är du en köksmaker och spisen är din arbetsbänk (inget går väl upp emot hemlagad mat?). Om du gillar att hålla på med blommor är du en trädgårdsmaker. Stickning eller sömnad, frimärkssamlande, korsstygn och pärlbroderi – det spelar ingen roll vad du håller på med, du är en maker. För miljoner människor representerar dessa sysslor olika idéer, drömmar och passioner. De flesta förverkligas aldrig utanför hemmet, och det kanske är lika bra. Men en av de största förändringar som skett i och med att nätåldern gjort sitt inträde är den nya trenden att dela med sig av tankar och idéer online. Om du gör något kan du filma det. Om du filmar något kan du posta det på nätet. Om du postar något kan du låta dina vänner sprida det vidare. Att projekt publiceras eller delas på nätet inspirerar andra och medför tillfällen att utveckla samarbeten av olika slag. Enskilda makers som sammanstrålar i ett världsomspännande nätverk bildar till sist en rörelse. Miljoner gör-det-själv-fantaster som förut jobbade ensamma börjar plötsligt arbeta tillsammans. Idéer som delas på detta sätt förvandlas till större idéer. Individuella projekt som delas blir gemensamma projekt, större
Uppfinnarnas revolution
25
och mer ambitiösa än något som en person skulle våga sig på helt ensam. Och dessa projekt kan resultera i produkter, rörelser, till och med hela industrier. En till synes enkel sak som att »skapa inför publik« kan bli en motor för nytt skapande, även om det inte var den ursprungliga avsikten. Det är helt enkelt så idéer fungerar: den som delar med sig av en idé bidrar till att sprida den. Vi har sett hur det fungerar otaliga gånger på nätet. De första datajättarna i Silicon Valley började hemma i sina garage, men de höll på i många år innan de blev stora. Nu bildas företag i studentkorridorer världen över och blir stora innan deras grundare ens tagit examen. Du vet vad det beror på. Datorer utvidgar den mänskliga potentialen: förutom att de ger människor makten att skapa är de bra på att sprida idéer snabbt och bygga upp nätverk, marknader och hela rörelser kring dem. I dag är samma sak på väg att hända med de fysiska föremål som omger oss. Trots vår fascination för skärmar av olika slag lever vi i den fysiska världen. Den är maten vi äter, husen vi bor i, kläderna vi har på oss och bilarna vi kör. Våra städer och parker; våra kontor och trädgårdar. Allt detta är atomer, inte bitar. Denna konstruktion – »atomer« kontra »bitar« – uppstod i samband med den forskning som bedrivits av ett antal tänkare på MIT Media Lab vid Massachusetts Institute of Technology. Arbetet leddes först av den som grundade labbet, Nicholas Negroponte, och i dag är dess mest framträdande representant Neal Gershenfeld på Center for Bits and Atoms vid samma universitet. Namnet på institutet är ett förenklat sätt att uttrycka skillnaden mellan mjukvara och hårdvara eller mellan informationsteknik och »allt annat«. Denna skillnad blir allt luddigare då fler vardagsföremål börjar innehålla elektronik och är sammankopplade med andra föremål, det som kallas
26
c h r i s a n d e r s o n • Makers
»prylarnas internet«. Detta är något av det vi kommer att tala om här. Men framför allt kommer vi att titta närmare på hur detta skeende håller på att förändra hela tillverkningsindustrin, på sina håll känd som världsekonomins förbaskade motor. Föreställningen om en »fabrik« är kort sagt på väg att förändras. Precis som nätet demokratiserade innovationsprocessen vad gällde bitar är ett nytt slags teknik, »rapid prototyping« eller friformning på svenska, maskiner som 3D-skrivare och laserskärare, i färd med att demokratisera innovationen även i atomernas värld. Känns det som att det skett en otrolig utveckling de senaste tjugo åren? Vänta bara. Om Fred Hauser hade fötts 1998 i stället för 1898 skulle han fortfarande ha haft en verkstad där han sysslat med alla sina prylar och idéer. Den enda skillnaden vore att han dessutom skulle ha en dator och internetuppkoppling i garaget. Men vilken skillnad! I stället för att vara en ensam fanatiker skulle han sannolikt vara medlem av ett nätforum av minst lika fanatiska människor från hela världen. I stället för att uppfinna allt från grunden skulle han bygga vidare på andras projekt och bidra till att flera decenniers arbete utförs på några månader. I stället för att patentera sina uppfinningar skulle han i likhet med andra medlemmar av samma nätverk publicera ritningarna online. När det väl blev dags att tillverka hans konstruktioner i fler än ett fåtal exemplar skulle han inte be ett annat företag att tillverka dem på licens, i stället skulle han göra det själv. Han skulle ladda upp ritningsfilerna till ett företag som kunde tillverka konstruktionerna åt honom, i så många exemplar han ville ha, från tio till tiotusen, och kanske till och med leverera dem direkt till kunderna så att han slapp göra det. Eftersom ritningarna skulle vara digitala skulle hans konstruktioner kunna tillverkas av robotiserade maskiner och på så sätt skulle han
Uppfinnarnas revolution
27
spara in på tillverkningskostnaderna med minst 90 procent. I stället för att leta distributörer skulle han helt enkelt starta en egen butik på en webbsida, och kunderna skulle hitta honom genom att söka på nätet, i stället för att någon försäljare skulle sälja produkten åt honom. Han skulle med andra ord inte bara ha varit uppfinnare, utan även entreprenör. Det är i korthet det den här boken handlar om. I två årtionden har vi varit uppkopplade, och vi har bevittnat en oerhörd explosion av innovation och företagande. Nu är det dags att tillämpa det vi lärt oss på den fysiska verkligheten, där följderna kommer att bli betydligt större. Vi behöver det. USA och resten av västvärlden befinner sig mitt i en jobbkris. En stor andel av den ekonomiska tillväxt som i-länderna kan tillgodogöra sig i dag är följden av vår allt högre produktivitet, det vill säga att avkastningen för varje enskild arbetare ökar. Det är utmärkt, men de ekonomiska konsekvenserna är att om ett företag kan få lika mycket eller mer gjort med färre anställda så måste några sluta. Företag brukar återhämta sig efter en lågkonjunktur, men nya tjänster och jobb har inte börjat skapas lika snart den här gången. Produktiviteten är på väg uppåt, men miljoner människor saknar fortfarande arbete. En viktig anledning är att tillverkningsindustrin, det förra århundradets stora arbetsgivare (och vägen till medelklassen för flera generationer arbetare), inte längre skapar lika många jobb i västvärlden. Även om fabriksavkastningen alltjämt stiger i länder som USA och Tyskland är antalet fabriksanställda, i förhållande till hela nationens arbetande befolkning, lägre än någonsin. Det beror delvis på ökad automatisering, delvis på att global konkurrens slår ut mindre fabriker. Automatiseringen är här för att stanna – bara så kan en storskalig tillverkningsindustri fungera i världens rikare länder
28
c h r i s a n d e r s o n • Makers
[se kapitel 9]. Det vi kan ändra på är i stället de mindre företagens roller. Liksom de så kallade uppstartsföretagen sporrar till innovation inom teknikvärlden och undergroundrörelser sporrar till nya kulturella uttryck kan den energi och kreativitet som finns hos många entreprenörer och ensamma uppfinnare få till stånd en ny tillverkningsmodell – och till på köpet skapa nya jobb. Mindre affärsverksamheter har alltid varit den främsta källan för nya jobb i USA. Men alldeles för få av dem är nyskapande och många av dem har bara lokal förankring – kemtvättar, pizzerior, speceriaffärer med mera, samtliga är dessutom ganska svårskötta. Den stora fördelen med den nya makerrörelsen är möjligheten att vara liten och global. Att vara både hantverkare och innovatör. Att förfoga över högteknologiska verktyg till små kostnader. Att börja litet men slå stort. Men framför allt möjligheten att skapa de slags produkter som världen vill ha fast den inte vet om det än, eftersom den sortens produkter inte är lika lätta att passa in i den gamla massproduktionens ekonomiska modell. Eller som i en annan bok med samma titel som den här, Cory Doctorows fantastiska science fiction-roman Makers, 3 som har varit en inspirationskälla för mig och många andra inom rörelsen, där författaren föreställer sig denna framtid: »Tiden för företag med namn som General Electric, General Mills och General Motors är förbi. Pengarna på bordet är som krill: en miljard små entreprenörstillfällen som väntar på att upptäckas och utnyttjas av smarta, kreativa människor.« Välkommen till den nya industriella revolutionen.
Kapitel 2
Den nya industriella revolutionen Det här händer när nätgenerationen tar sig an den verkliga världen. L å t mig sammanfatta två årtionden av teknisk innovation i två meningar: De senaste tio åren har handlat om att hitta nya sätt att skapa, uppfinna och samarbeta på nätet. De kommande tio åren kommer att handla om att tillämpa denna kunskap på den verkliga världen. Den här boken handlar om de kommande tio åren. Hur makalöst nätet än är kan det inte jämföras med verkligheten. Inte i ekonomisk bemärkelse (näthandeln utgör mindre än tio procent av all handel) och inte med avseende på den plats det upptar i våra liv. Den digitala revolutionen har i stort sett varit begränsad till våra skärmar. För vi älskar utan tvivel skärmar, på våra laptoppar, våra TV-apparater, våra telefoner. Men vi bor i hus, vi kör bilar och jobbar på kontor. Vi omger oss med fysiska varor, de flesta av dem är produkter av en tillverkningsindustri som under det senaste århundradet har förändrats på alla sätt utom ett: till skillnad från nätet har den inte varit öppen för alla. Att storskalig produktion kräver exper tis, utrustning och kapital har inneburit att tillverkningen i första hand skötts av stora företag och skolade yrkesmänniskor. Detta håller på att förändras. Varför? Därför att skapandet har blivit digitalt: i dag bör-
30
c h r i s a n d e r s o n • Makers
jar fysiska objekt som ritningar på en skärm, ritningar som sedan kan sparas och delas som filer på internet. I fabriker och verkstäder har detta pågått i några decennier, men nu har det spridit sig till konsumenternas skrivbord och källare. Och när en bransch väl genomgår en digitalisering förändras den i grunden, något vi redan sett exempel på i alltifrån detaljhandeln till förlagsbranschen. Den största förändringen gäller inte hur saker görs, utan vem som gör dem. Så fort något kan göras på en vanlig dator kan det göras av vem som helst. Och just detta ser vi nu hända inom tillverkningsindustrin. I dag kan vem som helst som har en uppfinning och en bra ritning ladda upp filerna till en tjänst för tillverkning, i små eller stora kvantiteter, eller tillverka produkten själv med hjälp av de allt kraftfullare digitala skrivbordsverktyg för friformseller 3D-framställning som finns på marknaden. Uppfinnare och entreprenörer i vardande är inte längre beroende av storföretagens välvilja för att förverkliga sina idéer. Detta tilltalar nätgenerationen på ett sätt som gamla tiders knåpande i verkstan aldrig gjorde. Samtidigt har barnen av den digitala eran börjat få upp ögonen för livet bortom skärmen. Att skapa något som föds på ett visuellt plan, men snart går att ta på och använda i den verkliga vardagen ger en tillfredsställelse som inte kan fås av enbart pixlar. Jakten på »verklighet« mynnar ut i framställningen av verkliga ting. Detta är inte bara spekulationer eller önsketänkande – det händer redan inom en rörelse som har accelererat med en hastighet som till och med kan mäta sig med den första indu striella revolutionens och som inte har skådats sedan nätet självt föddes. I dag finns det nära tusen »maker-spaces« – delade arbets utrymmen – över hela världen, och de förökar sig i häpnadsväckande snabb takt: bara i Shanghai håller hundra stycken
Den n ya industriella revolutionen
31
på att byggas.4 Många av dessa maker-spaces har grundats av lokala eller kommunala myndigheter, men det finns även en kedja av verkstäder med namnet Techshop där kunderna köper medlemskort ungefär som på ett vanligt gym. Techshop drivs av en före detta chef för Kinko’s, en kedja av utskriftsoch kopieringsbutiker, och satsar på att etablera sig i samma stora utsträckning. Notera dessutom framgångarna för Etsy, en marknadsplats för makers på nätet där nästan en miljon säljare har sålt produkter till ett värde av mer än en halv miljard dollar under 2011.5 Eller de hundratusen personer som årligen6 besöker makermässan i San Mateo för att där dela med sig till och lära sig av andra makers, samma sak som händer på drösvis av makermässor runt om i världen. Barack Obamas regering visade att de insett rörelsens styrka genom att i början av 2012 lansera projektet 7 att inrätta maker-spaces på tusen amerikanska skolor de kommande fyra åren, alla utrustade med digitala framställningsverktyg såsom 3D-skrivare och laserskärare. På sätt och vis är detta ett återinförande av den gamla verkstadsskolan, men uppdaterad för att passa den digitala tidsåldern. Den här gången handlar det inte heller om att utbilda lågavlönade industriarbetare, i stället bekostas initiativet av regeringens satsning på avancerad tillverkning, med syftet att ta fram en ny generation av systemdesigner och produktutvecklare. Samtidigt har »öppen hårdvara«, ytterligare en aspekt av det som utgör makerrörelsen, kommit att innebära detsamma för fysiska produkter som open source gjorde för mjukvaruutvecklingen. Liksom programmerare förenade sig i nätverk och forum på nätet för att skapa alltifrån operativsystemet Linux, som driver de flesta av dagens webbsidor, till nätbrowsern Firefox börjar nya sammanslutningar av makers mötas för att göra samma sak med elektronik, vetenskapliga instrument,