9789177011040

ian ran kin Strip Jack

Ian Rankin

STRIP JACK Översättning av Nils Larsson

Han vet ingenting, men tror att han vet allt – det pekar tydligt mot en politisk karriär.

Bernard Shaw ur Major Barbara

Vänskap mognar genom ständigt umgänge.

Libanius, 300-talet, citerad i Edinburgh av Charles McKean

7

10

1.

I ladugården

D e t konstiga var att grannarna inte hade klagat, att de inte ens märkt något, som många av dem senare sa till journalisterna.

Inte förrän den där natten, då de fick nattsömnen störd av all plötslig aktivitet på gatan. Bilar, piketbussar, poliser och knastrigt prat i polisradion. Inte för att oväsendet någonsin gick överstyr. Hela operationen genomfördes så snabbt och med så gott humör, att det fanns de som sov under hela tiden som den pågick. »Jag vill att det ska gå snyggt till«, hade överintendent ­»Farmer« Watson förklarat för sina män i utsättningsrummet den där kvällen. »Det är kanske ett horhus, men det ligger på rätt sida av stan, om ni förstår hur jag menar. Omöjligt att veta vilka som finns där inne. Vi kanske till och med kommer att träffa på vår egen polismästare där.« Watson flinade, för att de skulle förstå att han skämtade. Men några i rummet, som kände polismästaren bättre än Watson själv tydligen gjorde, såg menande på varandra och log. »Okej«, sa Watson, »då går vi igenom anfallsplanen en gång till då…« Gud, han älskar det här, tänkte kriminalkommissarie John Rebus. Han älskar varenda minut av det. Och varför inte?

Det här var trots allt Watsons skötebarn och det skulle ske på hans hemmaplan. Vilket betydde att Watson skulle få leda alltsammans från början till slut.

Det här behovet av att få spänna musklerna lite hade kanske något med mannens klimakterieperiod att göra. De flesta över­ intendenter som Rebus hade känt under sina tjugo år i kåren hade nöjt sig med att sitta och vända papper och vänta på 11

pensionen. Men inte Watson. Watson var som Channel Four: full av oberoende program av ringa intresse. Han skapade inga stora vågor precis, men han kunde plaska utav helvete.

Och nu verkade han till och med ha en tjallare, någon osynlig person som hade viskat ordet »bordell« i hans öra.

Synd och sedeslöshet! Watsons hårda presbyterianska hjärta hade fyllts av rättmätig indignation. Han hörde till den sortens höglandskristna som fann sex inom äktenskapet nätt och jämnt acceptabelt – hans son och dotter var bevis på det – men som ogillade allt annat. Om det fanns en bordell i Edinburgh, ville Watson definitivt stänga den.

Men tjallaren hade gett dem en adress, och detta hade orsa­ kat en viss tvekan. Bordellen låg på en av de bättre gatorna i New Town med radhus i georgiansk stil, kantade av träd och Saabar och Volvobilar, och i husen bodde akademiker: advokater, kirurger, universitetsprofessorer. Det här var inget horhus för sjömän, inga rader av fuktiga, mörka rum ovanför en pub i hamnen. Det här var, som Rebus själv hade uttryckt det, ett etablissemang för etablissemanget. Watson hade inte förstått det roliga.

Man hade hållit utkik i flera dagar och nätter och använt sig av civila bilar och civilklädda poliser med alldagligt utseende.

Tills det inte rådde någon tvekan om saken: det som försiggick innanför fönsterluckorna skedde efter midnatt och i flygande fläng. Intressant nog kom få av de många männen i bil. Men en konstapel med ögonen på skaft, som gått och kissat bland buskarna mitt i natten, hade upptäckt vad det berodde på.

Männen hade parkerat sina bilar på sidogator och gått de unge­ fär hundra meterna fram till porten på fyravåningshuset till fots. Det var kanske bestämt så: om man smällde i bildörrar frampå småtimmarna skulle det väcka misstankar på gatan.

Eller också låg det i besökarnas eget intresse att inte lämna sina bilar i skenet från några gatlyktor, där någon skulle kunna känna igen dem…

Registreringsnummer antecknades och kontrollerades och 12

man tog kort på männen som besökte huset. Husets ägare spårades. Han ägde en halv fransk vingård och flera egendomar i Edinburgh och bodde i Bordeaux hela året. Hans advokat hade hyrt ut huset till en mrs Croft, en mycket förnäm dam i femtioårsåldern. Enligt advokaten betalade hon hyran snabbt och kontant. Var det några problem…?

Nej då, försäkrade man, men han kunde kanske låta bli att nämna något om samtalet…

Under tiden hade bilägarna visat sig vara affärsmän, somliga från Edinburgh, men de flesta var bara på besök i staden och kom från andra sidan gränsen. Uppmuntrad av detta hade Watson börjat planera razzian. Med sin vanliga blandning av spiritualitet och skarpsinnighet valde han att kalla den Opera­ tion Creeper. »Som i brothel creepers, du vet, John.« »Ja, sir«, svarade Rebus. »Jag hade själv ett par en gång. Jag har ofta undrat varför de hette som de gjorde. Men jag visste inte att det var för att skomodellen var vanlig bland bordell­ kunder.« Watson ryckte på axlarna. Han var inte den som lät sig distra­ heras. »Strunt i skorna«, sa han. »Nu tar vi dom jävlarna.« Man förmodade att bordellen gick som bäst runt midnatt. Så man valde att slå till klockan ett en lördagsnatt. Husrannsak­ ningsordern var klar. Alla i teamet visste vad de skulle göra.

Och advokaten hade till och med skaffat fram en planritning på huset, som polismännen fått memorera. »Det är rena jävla gyttret«, hade Watson sagt. »Inget problem, sir, så länge vi har tillräckligt med folk.« Rebus såg verkligen inte fram emot nattens razzia. Bordeller var kanske olagliga, men de tillfredsställde ett behov, och vad var egentligen problemet om de var på väg att bli respektabla, som tydligen var fallet med den här? Han kunde se något av samma tvivel avspeglas i Watsons blick. Men Watson hade varit fylld av entusiasm redan från första början, och att blåsa 13

av alltsammans nu var otänkbart, det skulle ses som ett svag­ hetstecken. Så utan att någon egentligen var särskilt intresserad, körde Operation Creeper i gång. Medan andra, oansenligare gator lämnades åt sitt öde. Medan kvinnor blev misshandlade i sina hem. Medan drunkningsfallet i Water of Leith förblev olöst… »Okej, då går vi in.« De lämnade sina bilar och piketbussar och satte kurs mot ytterdörren. Knackade tyst på. Dörren öppnades inifrån och sedan började allt rulla på, likt en videofilm som spelas upp i dubbel hastighet. Andra dörrar öppnades… hur många dörrar kunde det finnas i ett hus? Knacka först, öppna sedan. Ja, de skötte verkligen det hela snyggt. »Skulle ni vilja vara vänlig att klä på er…« »Skulle ni kunna komma med ner nu…« »Ni kan ta på er byxorna först, sir, om ni vill…« Och så: »Himmel, sir, kom och titta på det här.« Rebus följde efter kriminalkonstapeln med det blossande röda, ungdomliga ansiktet. »Här är det, sir. Kolla, vilka grejer.« Åh ja, tortyrrummet. Med kedjor, remmar och piskor. Ett par helfigursspeglar, en garderob full med redskap. »Det finns mer kohud här än i en satans ladugård.« »Du verkar veta en massa om kor, grabben«, sa Rebus. Han var bara tacksam över att rummet inte var i bruk. Men fler överraskningar väntade.

I vissa avseenden var huset inte oanständigare än en vanlig maskeradfest – med sjuksköterskor och tjocka matronor, nunne­ dok och höga klackar. Det var bara det att de flesta kostymer blottade mer än de dolde. En ung kvinna var klädd i vad som såg ut som en dykardräkt av gummi med hål för bröstvårtorna och skötet. En annan såg ut som en korsning mellan Heidi och Eva Braun. Watson betraktade paraden, fylld av rättmätig vrede.

Han hyste inga tvivel längre: det var definitivt nödvändigt att det här stället slog igen. Sedan återgick han till samtalet han förde med mrs Croft, medan överkommissarie Lauderdale 14

blev stående bara ett litet stycke därifrån. Han hade krävt att få komma med, eftersom han kände sin chef och fruktade att det skulle bli rena soppan av alltsammans. Nå, tänkte Rebus med ett leende, ingen soppa på gång hittills i alla fall.

Mrs Croft talade ett slags förfinad cockney, som blev allt mindre förfinad ju längre tiden gick och ju fler par som kom nerför trappan och in i det stora vardagsrummet med alla sofforna. Ett rum som doftade dyr parfym och fin whisky. Mrs Croft nekade till allt. Hon förnekade till och med att de över huvud taget befann sig på en bordell.

Och jag är ingen bordellmamma, tänkte Rebus. Hur som helst kunde han inte annat än beundra hennes sätt att hantera situationen. Hon var en affärskvinna, upprepade hon, hon betalade skatt och hade rätten på sin sida… och var fanns hennes advokat? »Jag trodde det var hon som stod för ruljangsen«, mumla­ de Lauderdale till Rebus: ett sällsynt ögonblick av lite humor från en av de dystraste jävlar som Rebus någonsin jobbat till­ sammans med. Och som sådant förtjänade det ett leende. »Vad flinar ni åt? Jag visste inte att vi hade tagit rast. Återgå till arbetet nu.« »Ja, sir.« Rebus väntade tills Lauderdale hade vänt sig bort från honom, så att han skulle höra vad Watson sa bättre, och gjorde sedan ett V-tecken åt honom. Mrs Croft uppfattade emellertid gesten och trodde kanske att den var riktad till henne, så hon återgäldade den. Både Lauderdale och Watson vände sig om mot stället där Rebus stått, men vid det laget hade han redan gått…

De poliser som varit posterade på bakgården förde nu n ­ ågra män med bleka ansikten tillbaka in i huset. En man hade hop­ pat ut genom ett fönster på andra våningen och haltade till följd av detta. Men han hävdade bestämt att det inte behövdes någon läkare och sa att man inte skulle ringa efter ambulans. Kvinnor­ na verkade bara tycka att allt var roligt och föreföll särskilt tagna av kundernas miner; somliga såg skamsna och generade 15

ut, andra rasande och generade på samma gång. En och annan spottade upp sig och sa att han faktiskt hade vissa rättigheter.

Men i det stora hela gjorde alla som de blev tillsagda: det vill säga höll käft och försökte vara tålmodiga.

En del av skammen och förlägenheten började gå över när en av männen kom på att det inte var olagligt att gå på bordell: det var bara olagligt att driva en eller att arbeta på en. Och detta var sant, men det betydde inte att de män som var närvarande skulle kunna fly ut i det anonyma nattmörkret. Man skulle skrämma dem först och sedan skicka i väg dem. Om man såg till så att bordellerna inte fick några kunder, skulle det till slut inte finnas några bordeller. Det var logiken. Så polismännen hade de gamla vanliga historierna i beredskap, sådana som de brukade berätta för torskar som plockade upp prostituerade i sina bilar. »Oss emellan bara, sir. Om jag var ni skulle jag aids-testa mig.

Jag menar allvar. De flesta av de här kvinnorna kan mycket väl ha sjukdomen, även om det inte syns på dem. För det mesta syns det inte förrän det är för sent. Är ni gift, sir? Har ni några flickvänner? Bäst att säga åt dem att testa sig också. Annars vet man aldrig, eller hur…?« Det var grymt men nödvändigt; och som är fallet med de flesta grymma ord, låg det en viss sanning i dem. Mrs Croft verkade använda ett litet rum på baksidan av huset som kontor.

Man hittade ett kassaskrin. Och en kreditkortsläsare. På ett kvittensblock stod det »Crofts Gästhem«. Så vitt Rebus kunde se kostade ett enkelrum sjuttiofem pund. Dyrt för ett rum med frukost, men hur många företagsrevisorer brydde sig om att kontrollera sådant? Det skulle inte förvåna Rebus om stället var momsregistrerat dessutom… »Sir?« Det var kriminalassistent Brian Holmes, som nyss ­blivit befordrad och var full av energi. Han hade kommit halv­ vägs uppför en av trapporna och ropade ner till Rebus. »Jag tror det är bäst att ni kommer upp hit…« Rebus var inte intresserad. Holmes verkade befinna sig en 16

bra bit upp, och Rebus som bodde på andra våningen i ett hyreshus hyste en medfödd ovilja mot trappor. Edinburgh var förstås fullt av sådana, precis som det var fullt av backar, iskall blåst och folk som tyckte om att klaga över sådant som backar, trappor och blåst… »Jag kommer.« Utanför en sovrumsdörr stod en kriminalkonstapel och samtalade tyst med Holmes. När Holmes såg att Rebus kom upp på trappavsatsen, skickade han i väg konstapeln. »Nå?« »Ta en titt, sir.« »Inget du vill berätta först?« Holmes skakade på huvudet. »Ni har väl sett en manslem tidigare?« Rebus öppnade sovrumsdörren. Vad väntade han sig att ­hitta? Något som liknade en fängelsehåla med en person liggan­de naken på sträckbänken? En bondgårdsvy med några hönor och får? Manslemmar. Mrs Croft kanske hade en hel uppsättning bilder av sådana på sin sovrumsvägg. Och här är en som jag plåtade 1973. Kämpade emot som attan, men till slut lyckades jag knäppa ett kort på den…

Men nej, det var värre än så. Mycket värre. Det var ett vanligt sovrum, fast med röda glödlampor i rummets alla lampor. Och i en vanlig säng låg en kvinna som såg nog så vanlig ut, med armbågen tryckt mot kudden och huvudet vilande snett mot sin knutna näve. Och på samma säng, påklädd och stirrande ner i golvet, satt någon som Rebus kände igen: parlaments­ ledamoten för North and South Elk. »Herregud«, sa Rebus. Holmes stack in huvudet genom dörren. »Jag kan inte jobba inför publik !« skrek kvinnan. Rebus note­rade att hon hade brittisk accent. Holmes ignorerade henne. »Det här är lite av en slump«, sa han till parlamentsledamot Gregor Jack. »Men min flickvän och jag har precis flyttat till er valkrets.« 17

Parlamentsledamoten verkade mer sorgsen än arg när han höjde blicken. »Det här är ett misstag«, sa han. »Ett fruktansvärt misstag.« »Är ni ute och värvar röster, sir?« Kvinnan hade börjat skratta, fortfarande med huvudet vilande mot handen. Det röda lampskenet tycktes uppfylla hennes gapande mun. För ett ögonblick verkade det nästan som om Gregor Jack tänkte boxa till henne. I stället försökte han daska till henne med öppen hand, men lyckades bara träffa hennes arm, så att hennes huvud föll tillbaka mot kudden. Hon skrattade fortfarande, nästan lite flickaktigt. Hon dunkade glatt nävarna mot madrassen. Gregor Jack hade rest sig upp och kliade sig nervöst på ett finger. »Herregud«, sa Rebus igen. Och så: »Seså, nu ser vi till att få ner er.« Inte Farmer. Farmer skulle bli helt förstörd. Det fick bli Lauder­ dale i stället. Rebus gick fram till honom och ansträngde sig verkligen att uppträda ödmjukt. »Vi har ett litet problem, sir.« »Jag vet. Det måste ha varit den jävla Watson. Som velat ta åt sig lite ära. Han har alltid varit mycket intresserad av publicitet, det har ni säkert märkt.« Visst hånlog väl Lauderdale. Med sin magra kropp och sitt bleka ansikte tyckte Rebus att han påminde om en tavla han sett en gång som föreställt några kalvinister eller religiösa utbrytare… eller något annat dystert gäng. Som var redo att bränna andra på bål. Rebus höll sig på avstånd, skakade hela tiden på huvudet. »Jag vet inte om jag…« »De satans tidningarna är här«, väste Lauderdale. »De är allt snabba i vändningarna, va? Till och med för att vara våra vänner från pressen. Den satans Watson måste ha gett dem en vink. Han är där ute nu. Jag försökte stoppa honom.« Rebus gick fram till ett av fönstren och kikade ut. Mycket riktigt stod det tre, fyra journalister nedanför trappan som 18

ledde upp till ytterdörren. Watson hade slutat hålla låda och svarade på ett par frågor, samtidigt som han sakta drog sig bakåt uppför trappan. »Kära nån då«, sa Rebus och beundrade sitt sinne för under­ drifter. »Det gör det bara värre.« »Gör vad då värre?« Rebus berättade för honom. Och belönades med det största leende han någonsin sett sprida sig över Lauderdales ansikte. »Jo, jo, vem är det som har varit stygg gosse nu då? Men jag förstår ändå inte problemet.« Rebus ryckte på axlarna. »Jo, sir, det är bara det att det inte är bra för någon.« Utanför började piketbussarna köra fram.

Två stycken för att ta med kvinnorna till stationen, två för att ta med männen. Männen skulle få svara på några frågor, man skulle ta deras namn och adress, och sedan skulle de släppas. Kvinnorna… tja, det var en helt annan femma. De skulle bli åtalade. Rebus kollega Gill Templer skulle kalla det en ny symbol för det fallocentriska samhället eller något liknan­ de. Hon hade inte varit sig lik sedan hon fått tag på de där psykologiböckerna. »Struntprat«, sa Lauderdale. »Han har bara sig själv att skylla.

Vad vill ni att vi ska göra? Smuggla ut honom genom bakdörren med en filt över huvudet?« »Nej, sir, det är bara…« »Han kommer att behandlas som alla andra, kommissarien.

Ni vet vad som gäller.« »Ja, sir, men…« »Men vad då?« Men vad då? Ja, det var frågan. Varför kände sig Rebus så besvärad? Svaret var enkelt men ändå komplicerat: därför att det var Gregor Jack. De flesta parlamentsledamöter skulle Rebus inte ha brytt sig ett dugg om. Men Gregor Jack var… tja, han var Gregor Jack. »Bussarna är här, kommissarien. Nu tar vi och samlar ihop dem och ser till att de kommer härifrån.« 19

Lauderdales hand på hans rygg var kall och bestämd. »Ja, sir«, sa Rebus.

Så nu bar det i väg ut i den kalla, mörka natten. Den lystes upp av orangea natriumlampor, strålkastare och det svagare ljus som trängde ut genom öppna dörrar och uppslagna föns­ ter. De kringboende var oroliga. Somliga hade kommit ut på sina trappor, insvepta i paisleymönstrade morgonrockar eller i kläder som de slängt på sig i all hast, så att plaggen inte satt riktigt rätt.

Poliser, kringboende och journalister, förstås. Fotoblixtar.

Gud, det var fotografer med också, förstås. Inga kamerateam, inga videokameror. Alltid något: Watson hade inte övertalat T V-kanalerna att komma på hans lilla soaré. »In i bussen nu, det fortaste ni kan«, ropade Brian Holmes.

Fanns det inte en ny bestämdhet, en ny auktoritet i hans röst?

Konstigt vad en befordran kunde betyda för en ung polis. Men de skyndade sig verkligen. Inte att följa Holmes order, utan för att komma undan kamerablixtarna, insåg Rebus. En eller två av kvinnorna poserade och försökte se ut som något slags glamourmodeller, innan några kvinnliga poliskonstaplar sa åt dem att detta varken var rätt tid eller plats för sådant.

Men journalisterna höll sig undan. Rebus undrade varför.

Han undrade faktiskt vad de hade här att göra över huvud taget. Var det en sådan stor grej? Skulle det ge Watson någon användbar publicitet? En journalist tog till och med en fotograf i armen och verkade varna honom för att ta för mycket bilder.

Men nu var det de som var intresserade och skrek. Och alla fotoblixtar liknade nästan rena luftvärnselden. Bara för att de känt igen ett ansikte. Bara för att man kom med Gregor Jack nerför trappan, förde honom över den smala trottoaren och in i piketbussen. »Gud, det är ju Gregor Jack!« »Mr Jack! Har ni något att säga?« »Någon kommentar ni vill framföra?« »Vad gjorde ni…« 20

»Någon kommentar?« Dörrarna stängdes. Konstaplarna bankade till piketbussen med handflatorna och så for den långsamt i väg och journa­ listerna sprang efter. Nå, Jack hade i alla fall hållit huvudet högt, måste Rebus medge. Nej, det var inte rätt ord. Han hade snarare hållit huvudet precis lagom lågt, vilket tydde på att han ångrade sig, men inte skämdes, att han var ödmjuk men inte förlägen. »Han har varit min parlamentsledamot i sju dagar«, sa Hol­ mes, där han stod bredvid Rebus. »Sju dagar.« »Du måste ha haft dåligt inflytande på honom, Brian.« »Men det var allt lite av en chock att se honom här, eller hur?« Rebus ryckte reserverat på axlarna. Kvinnan från sovrummet fördes ut efter att hon tagit på sig ett par jeans och en T-shirt.

Hon fick syn på journalisterna och plötsligt drog hon upp T-shirten högt ovanför de nakna brösten. »Kolla in det här då!« Men journalisterna var upptagna av att jämföra varandras anteckningar och fotograferna höll på att ladda kamerorna med ny film. De skulle bege sig till polisstationen nu, så att de fanns på plats när Gregor Jack gick därifrån. Ingen brydde sig om henne och till slut drog hon ner T-shirten och klev in i den väntande piketbussen. »Han är inte särskilt kräsen, va?« sa Holmes. »Eller så kanske han är det, Brian«, svarade Rebus.

Watson gnuggade sig om den skinande blanka pannan. Det var jobbigt att göra det med bara en hand, eftersom pannan tycktes räcka ända upp till hjässan. »Då var uppdraget slutfört«, sa han. »Bra gjort.« »Tack, sir«, sa Holmes snabbt. »Inga problem?« »Inte alls, sir«, sa Rebus oberört. »Om man inte räknar med Gregor Jack.« Watson nickade, men så rynkade han pannan. »Vem då?« frågade han.

21

»Brian här kan berätta allt om honom, sir«, sa Rebus och klappade Holmes på ryggen. »Brian är den rätte att tala med när det handlar om sådant som luktar politik.« Watson, som nu på samma gång kände sig både upprymd och lite rädd, vände sig mot Holmes. »Politik?« frågade han. Han log. Snälla, skona mig.

Holmes såg hur Rebus gick tillbaka in i huset. Han suckade.

Jaså, du smiter nu, din jävel, tänkte han.

22

2.

Skrap på ytan

D e t är allmänt känt att somliga parlamentsledamöter har problem med att behålla byxorna på. Men ingen trodde att Gregor Jack hörde till den kategorin. Ofta använde han inte ens byxor utan bar kilt under valvakor och vid många offentliga tillställningar. I London tog han inte illa upp om någon kom med gliringar utan svarade utan knot på de frågor han fick om sin klädsel. »Berätta nu, Gregor, vad har du under kilten?« »Ingenting, ingenting alls faktiskt. Det går alldeles utmärkt.« Gregor Jack var inte medlem av Skotska nationalistpartiet, men hade flörtat med partiet i sin ungdom. Han hade gått med i Labourpartiet men gått ur igen utan att någonsin förklara närmare varför. Han var inte liberaldemokrat och inte heller hörde han till det sällsynta släktet skotska Tories. Gregor Jack tillhörde Självständighetspartiet och som representant för det var han ledamot för North and South Esk, söder och öster om Edinburgh, efter sin milt överraskande seger i ett fyllnadsval 1985. »Mild« var ett adjektiv som ofta användes om Jack. Lik­ som »ärlig«, »rättskaffens« och »anständig«.

Allt detta visste John Rebus, för han hade läst det i tidningar och tidskrifter och hört det i radiointervjuer. Det måste vara något fel på honom, finnas någon spricka i hans skinande blanka rustning. Operation Creeper skulle säkert komma på det. Rebus ögnade igenom lördagstidningen men hittade inte ett enda dugg. Konstigt, för pressen hade ju verkat nog så intresserad under natten. Razzian hade genomförts halv ett, så det hade funnits gott om tid att få med allt i morgonupplagan.

Såvida nu inte journalisterna kommit utifrån, förstås. Men 23

de måste ju ha varit från Edinburgh, eller hur? Konstigt i så fall att han inte hade känt igen några ansikten. Hade Watson verkligen varit så fräck att han tagit dit Londontidningarna?

Tjock hade han blivit också, det såg hans fru till. Tre mål mat om dagen med för- och efterrätt. »Om kroppen får sitt«, brukade Watson säga, »får själen sitt samtidigt.« Eller något liknande. Watson var inte strängt religiös direkt, men han hade börjat dricka alltmer sprit. Han var röd om kinderna och gick jämt omkring och luktade starka minttabletter. När Lauderdale kom in på sin överordnades rum nu för tiden såg han sig omkring och vädrande likt en blod­ hund. Men det var inte blod han vädrade, utan en befordran.

Om man blev av med Farmer, skulle man få Fjärten i stället.

Det var kanske oundvikligt att han fått det öknamnet.

Lauder­dale blev Fort Lauderdale och Fort blev snart till Fjärt.

Och det var ett passande namn också. För var överkommissarie Lauderdale än gick, så luktade det illa. Ta fallet med de stulna böckerna till exempel. Så fort Lauderdale hade kommit in på hans rum, hade Rebus genast vetat att han snart skulle bli tvungen att öppna fönstren. »Jag vill att du kollar upp det här noga, John. Professor Costello är mycket ansedd, en internationell expert inom det här området…« »Och?« »Och«, Lauderdale försökte se ut som om det nästa han sa inte betydde något för honom, »han är nära personlig vän med överintendent Watson.« »Å.« »Vad är detta – monosyllabiska veckan?« »Monosyllabiska?« Rebus rynkade pannan. »Ledsen, sir. Jag måste fråga assistent Holmes vad det betyder.« I själva verket visste han förstås att det betydde enstavig. »Försök inte vara lustig…« »Det gör jag inte, sir. Det är bara det att assistent Holmes har gått på universitetet. I ungefär fem månader. Han är precis rätt 24

man till att samordna arbetet för de poliser som sysslar med detta mycket känsliga fall.« Lauderdale stirrade på den sittande gestalten en mycket lång stund, tyckte Rebus det kändes som i alla fall. Gud, var karlen verkligen så dum? Var det ingen som förstod ironi nu för tiden? »Hör ni«, sa Lauderdale till slut, »jag behöver någon som är lite mer erfaren än en som nyss blivit befordrad till kriminal­ assistent. Och tyvärr måste jag säga, kommissarien, att ni faktiskt är lite mer erfaren.« »Ni smickrar mig, sir.« En mapp landade med en duns på Rebus skrivbord. Över­ kommissarien vände sig om och gick. Rebus reste sig upp från stolen, vände sig mot skjutfönstret och drog för allt han var värd. Men det rörde sig inte ur fläcken. Med en suck vände han sig om igen och slog sig ner vid skrivbordet. Sedan slog han upp mappen.

Det rörde sig om en vanlig stöld. Professor James Aloysius Costello var professor i teologi vid universitetet i Edinburgh.

En dag hade någon kommit in på hans tjänsterum och sedan gått ut igen och tagit med sig flera sällsynta böcker. Ovärder­ liga, enligt professorn, men inte enligt stadens bokhandlare och antikvariat. Listan verkade eklektisk: en tidig upplaga av Knox Treatise on Predestination, ett par av Sir Walter Scotts förstaupplagor, Swedenborgs Änglavisheten om den gudomliga försynen, en signerad tidig upplaga av Tristram Shandy och böcker av Montaigne och Voltaire.

Inget av det här sa Rebus särskilt mycket förrän han såg de beräknade auktionspriserna, som tagits fram av en av auktions­ firmorna på George Street. Frågan var då: varför låg de framme i ett olåst rum över huvud taget? »För att bli lästa«, svarade professor Costello glatt. »För att avnjutas och beundras. Vad skulle det tjäna till att ha dem inlåsta i ett kassaskåp eller i någon gammal biblioteksmonter?« »Var det någon mer som kände till dem? Som visste hur värdefulla de är, menar jag?« 25

Professorn ryckte på axlarna. »Jag trodde att jag befann mig bland vänner, kommissarien.« Han hade en röst som en torvmosse och ögon som blänkte likt kristaller. Han hade gått i skolan i Dublin men tillbringat livet »instängd«, som han uttryckte det, i Cambridge, Oxford, St Andrews och nu Edinburgh. Och han hade ägnat hela livet åt att samla böcker. De som fanns kvar på hans tjänsterum – som fortfarande var olåst – var värda minst lika mycket som de stulna böckerna, kanske ännu mera. »Det sägs ju att blixten aldrig slår ner på samma ställe två gånger«, sa han till Rebus. »Kanske inte, men det gör bovarna. Försök att låsa dörren när ni går ut, sir, om inte annat.« Professorn hade ryckt på axlarna. Var detta något slags stoicism? undrade Rebus. Det kändes nervöst att sitta där på kontoret på Buccleuch Place. För det första var han ett slags kristen själv och skulle ha velat kunna prata igenom ämnet med denne man som verkade så klok. Klok? Nå, kanske inte världsklok, inte så klok att han visste hur låskolvar och männi­ skohjärnan fungerar, men klok på andra vis. Men Rebus var även nervös, eftersom han visste att han var klyftig, men att han kunde ha varit ännu klyftigare om han fått chansen. Han hade aldrig gått på universitet och skulle aldrig komma att göra det. Han undrade hur annorlunda han skulle vara om han gjort det eller kunnat det…

Professorn stirrade ut genom fönstret, ner på kullerstens­gatan.

På ena sidan av Buccleuch Place låg en rad snygga hyreshus, som ägdes av universitetet och användes av olika institutioner.

Professorn kallade det Botany Bay. Och på andra sidan gatan tornade fulare byggnader upp sig, själva universitetskomplexets moderna stenmausoleer. Om den här sidan av gatan var Botany Bay, skulle Rebus helst velat arbeta här.

Han lät professorn stå där och fundera. Var det en ren slump att just de här böckerna hade stulits? Eller var det ett beställ­ ningsjobb? Det kanske fanns mindre nogräknade samlare som 26

skulle betala – utan att fråga var den kom ifrån – för en tidig upplaga av Tristram Shandy. Författarnamnen hade visserligen låtit bekanta, men det var bara den titeln som betytt något för Rebus. Han ägde en pocketupplaga av boken, som han köpt på en bakluckeloppis i The Meadows för tio pence. Professorn kanske skulle vilja låna den…

Så hade fallet med de stulna böckerna börjat för kommissa­ rie John Rebus. Grundjobbet var redan gjort, vilket anteck­ ningarna i mappen visade, men det kunde göras en gång till.

Det fanns auktionsfirmor, bokhandlare och samlare som man måste prata med. På grund av en osannolik vänskap mellan en polisöverintendent och en professor i teologi. Det var förstås bortkastad tid. Böckerna hade försvunnit i tisdags. Nu var det lördag och de låg säkert inlåsta någonstans i något mörkt och hemligt hörn.

Också ett sätt att tillbringa en lördag på. Om han själv hade fått bestämma över sin tid skulle det här ha varit en trevlig eftermiddag, vilket kanske var anledningen till att han inte hade dragit sig för att ställa upp. Rebus samlade på böcker. Nå, det var kanske en överdrift. Han köpte böcker. Köpte fler än han hade tid att läsa, bara för att han gillade ett omslag eller en titel eller för att han hade hört bra saker om författaren. Nej, vid närmare eftertanke var det lika bra att det var i tjänsten han skulle göra de här besöken, för annars skulle han ha blivit utfattig på nolltid.

I vilket fall som helst var det inte böcker han funderade på nu. Han tänkte på en viss parlamentsledamot. Var Gregor Jack gift? Rebus trodde det. Hade det inte varit något stort societetsbröllop för flera år sedan? Nå, prostituerade försörjde sig ju på gifta män. De slukade dem med hull och hår. Men det var synd med Jack, tänkte Rebus. Rebus hade alltid respekterat honom – vilket betydde, nu när han tänkte närmare efter, att han hade låtit sig luras av Jacks offentliga image. Men det handlade inte bara om image, eller hur? Jack hade verkligen en arbetarklassbakgrund, hade arbetat sig upp, och han var 27

faktiskt en bra parlamentsledamot. North and South Esk var ett svårt område, som dels bestod av gruvbyar, dels av lantgods.

Jack verkade lätt kunna glida mellan de båda hemisfärerna.

Han hade lyckats få en ny, ful väg flyttad en bra bit bort från sin rika valkrets, men han hade även kämpat hårt för att få en ny högteknologisk industri till området och fått gruvarbetarna omskolade, så att de skulle kunna utföra jobben.

För bra för att vara sant. Alldeles för förbannat bra för att vara sant…

Boklådor. Han fick inte glömma boklådorna. Det fanns bara några stycken som han måste kolla, de som inte hade varit öppna tidigare under veckan. Det handlade egentligen om rent fotarbete, uppgifter som han skulle ha kunnat överlåta åt mindre erfarna poliser. Men då skulle han ha blivit tvungen att gå dit själv i efterhand och dubbelkolla vad de gjort. På det här viset slapp han det besväret.

Buccleuch Street var en konstig blandning av smutsiga lump­ bodar och ljusa vegetariska hämtmatsbutiker. Studenttrakter.

Inte långt från Rebus egen lägenhet, ändå vågade han sig sällan till den här delen av staden. Bara i tjänsten. Aldrig annat än i tjänsten. Å, här hade vi den. Suey Books. Och för en gångs skull verkade butiken vara öppen. Till och med i vårsolen måste det vara tänt där inne. Det var en liten butik med ett föga intresseväckande skyltfönster med gamla inbundna böcker, de flesta med skotskt tema. En jättestor svart katt hade slagit sig ner mitt i fönstret och blinkade sakta och lite illvilligt upp mot Rebus. Själva fönsterrutan behövde tvättas. Man kunde inte urskilja böckernas titlar utan att trycka näsan mot glaset, vilket var svårt eftersom det stod en gammal svart cykel lutad mot butikens framsida. Rebus sköt upp dörren. Om möjligt var butikens inre än mindre rent än dess yttre. Det låg en borstmatta alldeles innanför dörren. Rebus lade på minnet att han skulle torka av sig om fötterna innan han gick tillbaka ut på gatan…

28

Hyllorna, av vilka somliga hade glasdörrar, var proppfulla med böcker, och det luktade som i gamla släktingars hus, som på vindar och inuti skolbänkar. Gångarna emellan var smala, det var verkligen trångt om saligheten… Det hördes en duns någonstans bakom honom och han var rädd att någon av böckerna hade fallit ner, men när han vände sig om såg han att det var katten. Den slank förbi honom och satte kurs mot skrivbordet längst bak i lokalen. Ovanför det hängde en naken glödlampa. »Letar ni efter något speciellt?« Hon satt vid skrivbordet med en trave böcker framför sig.

Hon höll en blyertspenna i ena handen och verkade skriva priser på insidan av böckerna. På avstånd liknade det en scen ur en bok av Dickens. På nära håll var det en helt annan historia.

Hon var fortfarande i tonåren och hade kortklippt, spretigt, hennafärgat hår. Ögonen bakom de runda, färgade glasögonen var också runda och mörka, och hon hade tre ringar i varje öra och ännu en ring i vänstra näsborren. Rebus var säker på att hon hade en blek pojkvän med tunna dreadlocks och en whippet med ett koppel långt som ett klädstreck. »Jag söker föreståndaren«, sa han. »Han är inte här. Kan jag hjälpa till med något?« Rebus ryckte på axlarna, han höll ögonen på katten. Den hade tyst hoppat upp på skrivbordet och gned sig nu mot böckerna. Flickan höll upp pennan mot den och katten strök käken mot spetsen. »Kommissarie Rebus«, sa Rebus. »Jag är intresserad av några stulna böcker. Jag undrade om någon har varit inne och försökt sälja dem.« »Har ni en lista?« Det hade Rebus. Han tog upp den ur fickan och räckte över den. »Du kan behålla den«, sa han. »För säkerhets skull.« Hon studerade den maskinskrivna listan över titlar och upplagor och snörpte på munnen.

29