Pressröster om Staden utan kvinnor
Den förbjudna zonen kring Tjernobyl är en ödesmättad och kuslig plats där klockorna stannat och bara geiger räknaren tickar. Men där finns också en natur som med våldsam kraft återtar herraväldet över övergivna städer och byar. Hit kommer Katarina, en ung biolog, för att arbeta på ett år sedan reaktorhaveriet och man försöker nu kartlägga vad som händer i det strålningsdrabbade o mrådet. Bland forskarna finns ukrainaren Grigorij, uppväxt i det f orna Sovjet. Han och Katarina förälskar sig i varandra och deras laddade förbindelse utlöser en räcka av händelser som får återverkningar på hela forskarlaget. I mötet med zonens oroväckande natur rör sig Katarina och Grigorij allt närmare en gemensam smärtpunkt, där ett drabbande förflutet gör sig påmint och katastrofen hotar. Vetenskaplig exakthet ställs mot irrationalitet, förnuft mot känsla. Madeleine Hessérus har sedan debuten 1997 skrivit dramatik, novellsamlingar och romanerna Till Isola 2004 och Staden utan kvinnor 2011. Hennes böcker har översatts till flera språk och fått lysande recensioner. Inför arbetet med Elefantens fot besökte Madeleine Hessérus tillsammans med ukrainska forskare den förbjudna zonen vid det havererade kärnkraftverket Tjernobyl.
På en klar prosa, där naturvetenskapen får färga språket, skriver Madeleine Hessérus djupt gripande om kärlek och om människans komplicerade förhållande till c ivilisation
Hesserus-Elefantens fot-Skyddsomslag-Tryckoriginal-160121.indd Alla sidor
Helsingborgs Dagblad
»Staden utan kvinnor är en grym saga med ett angeläget budskap /…/ Den framtidsvision den målar upp funge rar också som satir över företeelser i vår tid. Läs också Madeleine Hessérus för språkets skull! Det är koncist, laddat och poetiskt.« Svenska Dagbladet
»Madeleine Hessérus är en av Sveriges allra s kickligaste stilister /…/ den gripande dystopin S taden utan kvinnor är ett fullödigt konstnärligt mästerverk.« Västerbottens-Kuriren
»Madeleine Hessérus, som redan gjort sig bemärkt med romanen Till Isola, också här i Danmark, fast slår med det här verket att hon är en av Sveriges mest intressanta författare /…/ Sällan har man sett tanke väckande samtidskritik så intelligent förpackad.« BERLINGSKE, DK
Pressröster om Till Isola »Till Isola är en stark och gripande roman, kraftfull och sorgset vacker /…/ tveklöst en av årets litterära höjdpunkter.« YSTADS ALLEHANDA
»Verket vetter stundom åt essän, med all den frihet som därmed bjuds för att svara på frågan om vad som är en människa. I sådana passager skrider berättelsen in i rummet mellan allegori och avbildning, in i själva skillnaden mellan fiktion och verklighet. Där blir texten lika mycket sin egen värld som den värld som avspeglas. Där blir bra romaner till.«
och natur, ett ämne som hon också behandlat i sina två tidigare romaner Till Isola och Staden utan kvinnor.
SVENSKA DAGBLADET
ISBN 978-91-27-13040-1 Omslagsfoto: Ellen Jantzen Författarporträtt: Viktor Gårdsäter Grafisk form: Conny Lindström
madeleine elefantens hessérus fot
internationellt forskningslaboratorium. Det har gått några
Elefantens fot Madeleine Hessérus
»Staden utan kvinnor är en mäktig och imponerande s atsning, ett romanbygge av ovanlig tyngd /…/ Åter igen visar Madeleine Hessérus att hon tveklöst och med självklarhet tillhör de få verkligt betydande och ange lägna svenska författarna.«
ROMAN
»Till Isola, om kvinnan som vänder civilisationen ryggen, är en märkvärdig och betagande bok /…/romanen har – trots att den försiggår till fots i bokstavlig mening – en stark drivkraft och spänningsladdning. Den placerar svenskan Madeleine Hessérus som en engagerande stämma i ny nordisk litteratur.« POLITIKEN, DK
9 789127 130401
2016-01-21 10:49
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 6
2016-01-22 09:54
Vergilius berättar om sibyllan i Cumae att hon förkunnar ödet genom att skriva sina tecken på löv, vilka hon ordnat i följd och förvarar inne i sin grotta. Men om dörrtappen svänger runt och en flyktig vind kommer in i grottan och rör upp löven, bryr hon sig inte om att lägga oraklen rätt igen. De rådfrågande får då gå iväg utan något svar, förbannande sibyllans boning.
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 5
2016-01-22 09:54
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 6
2016-01-22 09:54
I
D
et sägs att de människor som väcktes mitt i natten av explosionen och som av nyfikenhet klättrade upp på hustaken för utsiktens skull kunde se eldskenet och det guldgula molnet och det sägs att de kunde se hur olyckans vind började blåsa. På slättlandet mötte vinden inget motstånd, och här blå ser det också ständigt, de som bor här måste räkna med vind. Men även om det blåser är vinden sällan hård, det är en mild bris som på våren luktar jord och på sommaren säd och torrt gräs. Också den natten var vinden mild, man skulle kunna säga att den på samma gång var både mild och skräckinjagande, och man visste ännu inte vilket budskap den förde med sig där den sökte sig först norrut och sedan mot väster och öster. Den svepte fram över den vidsträckta grässtäppen där marken inte är uppodlad och där buskage och skogsdungar är för få för att hejda den och en lång stund for den visslande fram i sällskap med de sömnlösa vaktlarna i gräset. Vaktlarna hade nyss anlänt och den gröna brodden hade nyss skjutit upp ur marken och var ännu inte svedd av solen, och vinden lade sig tätt intill gräset och åstadkom på så sätt egendomliga krusningar över hela stäppmarken, för det här är vindens rike, liksom vaktlarnas och springråttor nas och falkens, här gör sig människan inget besvär. Det är först när floderna bryter in över slätten som man ser tecken 7
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 7
2016-01-22 09:54
på mänskligt liv, odlingar, stora fält av vete och korn och sedan också byar och städer. Men innan vinden nådde fram till människorna tog den ut en högre kurs över bergstrakterna, som för att roa sig, och där fläktade den vilt och friskt men ändå dödsbring ande i natten och sedan sjönk den framåt morgontimmarna mot dalgången och gled till sist segervisst in över städer nas tak och kupoler. Utan minsta besvär tog den sig fram längs gator och gränder, och så försynt var den att ingen av de sovande väcktes av suset från den. Tvärtom, det enformiga viskandet var sövande. En kvinna slog kan ske upp ögonen i sömnen och såg hastigt ut i natten utan att förstå att det var vinden från det öppna fönstret som rört vid hennes ansikte, olyckans vind, och inte alls den man som hon i drömmen sett framför sig, hon blundade igen och överfölls av tröttheten. På morgonen när männi skorna slött betraktade den nya dagen sa de till varandra: Det regnar. Men det hade ännu inte börjat regna. Det man trodde var regn var den grågula dimma som vinden fört med sig och som nu bredde ut sig över Pripjats, Dneprs och Sozjs floddalar, en tät sky av tunga partiklar som gjorde bönderna på åkrarna illamående och yra, som om de tagit sig ett rus redan klockan åtta på morgonen. Det var först ett par dagar senare som regnet började falla, till en början i form av droppar lite här och där, men sedan som hårda skurar. Och regnet spolade ren asfalten i städerna och vattnade parkerna och över åkrarna och fälten vid de fattiga byarna föll det mäktigt som en dom över hela landskapet. När soldaterna och bussarna nådde fram till byarna var klockan två på eftermiddagen, det vet vi för det fanns 8
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 8
2016-01-22 09:54
fortfarande urtavlor och klockor som tickade, och de som bodde här trodde att det bara handlade om en tillfällig evakuering medan soldaterna grävde ner de döda mull vadarna som fallit över åkrarna i hundratal tillsammans med regnet. Det måste ha regnat mullvadar och sorkar från himlen, för varifrån skulle de annars ha kommit? Inte kryper de plötsligt upp ur sina hålor i dagsljuset och dör i potatislandet? Eftersom byborna snart skulle få återvända till sina hem igen protesterade ingen av dem, de klev alla fogligt in i militärernas bussar i väntan på transport, och inte heller undrade de över att de måste lämna husdjuren kvar hemma. Snart skulle de ju vara tillbaka och utfodra djuren, diska upp, hänga tvätten och läsa läxorna med bar nen. Somliga av dem gjorde sig till och med lustiga över sol daterna som stod där och ängsligt lutade sig mot spadarna och drog de sista blossen på cigaretterna, flyttade fimparna från ena mungipan till den andra, klamrade sig fast vid dem liksom förläget och som för att slippa prata. De där, sa man, vad ska de kunna uträtta här, så magra och gängliga och alldeles för unga allihop, bara pojkar, de kommer inte ens ner ett spadtag i den här jorden … Och de vinkade åt dem när de klev in i bussarna, var har ni hästarna pojkar, en soldat ska sitta till häst … Men när de till sist rullade ut ur byn såg de genom bilrutorna hur de unga soldaterna skyfflade undan jorden och grävde sönder kökslanden och sköt katterna. Sedan dess har många dagar och nätter passerat, men vad är det för mening med att räkna dem? Urtavlorna har bytts ut mot geigerräknare och tiden har stannat här. Vad ska man med datum och årtal till när tiden sträcker sig in i tidlösheten? 9
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 9
2016-01-22 09:54
brett ut fotografierna över sängen och betraktar Jagdemharförvånat. Mina kamerabilder och mina minnesbilder skiljer sig så mycket åt att jag känner mig skelögd. Det jag minns är uppenbarligen inte det som kameran sett. Jag minns att Joshua Goldberg hämtade mig vid Kievs flygplats. Han var forskningsassistent åt Susan Henderson och hade arbetat på Centret i nästan tre år. Han var en kortväxt och spenslig man – jag hade hoppats på något långt och kraftigt med tanke på mitt bagage – men han visade sig besitta en belevad hjälpsamhet. Utan att tveka grep han tag i de tyngsta väskorna, alla mina böcker, medan han banade sig väg genom skogen av välkomstskyltar från ett hockeylags fans i den förvirrande ankomsthallen. Med min tunga axelremsväska synkoperat dunsande över sin rygg och den stora resväskan slingrande efter sig på skeva hjul gjorde han eleganta ellipsformade svängar runt allt som spärrade vägen för oss, grupper av väntande människor och vagnar med bagage, samtidigt som han lyckades med konststycket att peka ut riktningen, förklara den kyrilliska informationen i taket och konversera mig utan att bli andfådd. Jag tyckte omedelbart om honom. När jag berömde honom för hans skicklighet sa han: ”Läget är under kontroll.” Hans svarta lockar i en krans runt huvudet, den redan nästan kala hjässan och de mörka ögonen bakom silverbågade glasögon frammanade 10
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 10
2016-01-22 09:54
bilder av något ceremoniellt yrke; begravningsentreprenör eller illusionist, man kunde välja. Han var strax över trettio. Jag hade nyss fyllt tjugoåtta. Bilen var lådliknande, tomatröd med svart konstläderklädsel. Jag tyckte att den såg mycket rysk ut. Joshua läste mina tankar. ”Zjiguli”, sa han, ”görs av Lada. Alla kör Lada. Jag gillar den.” Han strök med handen över sätet. ”Lätt att hålla rent.” Det fanns hos Joshua någonting oklanderligt rent och prydligt som föreföll vara en egenskap hos honom snarare än upptagenhet av det yttre. Också bilen var i föredömligt skick, som om inte heller den kunde dra åt sig damm och smuts, i baksätet låg en hopvikt pläd och ett par kuddar. Men när vi kommit iväg luktade det bensin inne i kupén. Han sa ingenting men tycktes lyssna ett tag på motorljudet. Jag var ingen kännare av motorer, men ljudet påminde mig om min senaste dammsugares dödskamp i lägenheten därhemma; ett högt, pressat vinande. Joshua vevade ner en ruta och fick in frisk luft. ”Det är några mil”, sa han, och som för att lugna mig, ”men hyfsad väg.” Jag vet inte vad jag hade föreställt mig men kanske vidder utan horisont, ödslighet, torra djurskelett spretande mot himlen och forskningsstationen som den sista utposten i en Tarkovskij-värld av tjälfrusen lera. Men några mil lät inte så farligt. Jag kopplade av och fann mig tillrätta. Under tiden berättade Joshua om sitt liv här i skuggan av Tjernobyl, fjärran från New Yorks kemiska laboratorier och bartenderjobb (han hade extraknäckt som bartender på alla 11
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 11
2016-01-22 09:54
de välrenommerade krogarna, så där fanns förklaringen, tänkte jag, till den diskreta hövligheten). ”Gör ingenting”, rådde han mig, ”tills chocken har lagt sig.” Han pekade på sina små och välformade öron. ”Man vänjer sig vid tystnaden. Men först blir man tokig av den.” ”Den kommer inte att orsaka några problem”, sa jag, ”hos oss svenskar sitter den i generna.” ”Så bra”, sa han, och verkade uppriktigt mena det. Men vi var ännu inte i närheten av tystnaden. Motorvägen var åttafilig och tätt trafikerad. På samma världsvana och obekymrade sätt som han nyss lotsat oss ut genom flygplatsen, bytte han nu smidigt fil och gled in och ut i serpentin svängar mellan långtradare, motorcyklar, lyxbilaroch en och annan hostande rishög. Han körde så rytmiskt att man knappt märkte acceleration eller inbromsningar. Kievs stadssiluett gled förbi som på en teveskärm och sedan vidtog förorternas luggslitna tristess, höga bolmande skorstenar och utilistiska byggnader, något slags bunkerarkitektur i brunt och grått som sträckte sig ut i oändligheten med vidvinkelperspektiv. Jag började ana det här landets utdragna linjer. ”Det finns ingenting därute”, sa han när han märkte att jag länge betraktat det förbiglidande landskapet, ”inget storslaget, hemligt eller mystiskt. Det är det du ser att det är. Vänta dig inte något annat. Och Tjernobyl kommer inte att frälsa dig från någonting. Tänk så här: Du är här för att göra ett jobb.” Jag tittade förvånat på honom, men han besvarade inte min blick. 12
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 12
2016-01-22 09:54
”Jag är ingen romantiker”, sa jag. ”Vad får dig att tro det?” Han skrattade, ett mjukt, inåtvänt skratt. ”Vi har alla våra skäl till att vi är här. Kanske inte romantiska men … Ingen kommer hit för att göra karriär, eller hur? Och de som inbillar sig det försvinner snabbt … Vad jag menar är bara att det lönar sig att vara …”, han vred på huvudet och tittade ut genom sidorutan där en jättelik fabriksbyggnad klev fram som från ingenstans och hälsade oss i stram givakt, ”… det lönar sig att hålla huvudet kallt. Vi kommer inte att förbättra världen, vi lägger bara ihop ett och ett och drar våra slutsatser.” ”Och då får man inte låta sig nedslås?” ”Då hjälper det att tänka att man har gjort sitt jobb.” Han fortsatte att prata med samma lätthet som han kanske gjort i sitt forna jobb som bartender och han berättade om forskningslaboratoriet och problemet med att få tillräckligt med anslag och utrustning. ”Vi behöver datorer, utrustning, folk, gnidenheten gäller inte bara myndigheterna här, den finns överallt”, sa han, ”det behövs fler anställda och människor som inte bara intresserar sig för siffror, utan människor som fortfarande kan dra på sig ett par stövlar och är villiga att gå ’dit ut’. Det är där vi måste vara.” Men sedan blev han kanske orolig över att ha varit alltför öppen hjärtig eller att ha misstagit sig när det gällde mig, för jag hade fortfarande inte sagt mycket mer än ”ja” och ”nej” och nickat mot landskapet där popplarna stod som vind pinade kvastar mot himlen, och han log ett brett leende som om han var beredd att fylla på mitt glas. ”Men det handlar förstås fortfarande om grundforskning”, sa han. ”Du behövs. Vi tar emot dig med öppna armar.” 13
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 13
2016-01-22 09:54
Våren hade knappt anlänt, himlen var kall och blek och träden hade nätt och jämnt fått det violetta skimmer som förebådar knoppar och lövsprickning. ”Vi har alla våra skäl”, hade Joshua sagt, och när jag såg det där bistra landskapet och våren som fortfarande vägrade att på allvar göra någonting åt kylan, tänkte jag att jag också haft mina, men vilka hade de varit? Inte hade jag kommit för att uträtta stordåd, jag trodde inte på stordåd och allra minst på egna, och inte för pengarna, lönen var blygsam, men kanske hade jag kommit, tänkte jag, för att vara upptagen. Det där Joshua sagt om att ”göra sitt jobb” tilltalade mig. Men jag fick ändå en känsla av att Joshua också velat antyda något annat, okända drivkrafter, dunkla motiv och hemliga avsikter. Jag hade alltid betraktat mig själv som en rationell människa. Och när jag nu granskade mina skäl till att jag befann mig i den här röda Zjigulin, hade jag svårt att se dem. Fanns det några dolda avsikter med den här resan så var de förborgade även för mig. Jag såg på Joshua där han satt, hela tiden småleende medan han körde. Om han hade några hemligheter kunde de inte vara någon tung börda. Han såg ut som en människa som bestämt sig för att betrakta tillvaron med älskvärd uppsyn. Vi lämnade motorvägen, vi körde in i ett skogsområde, förbi några byar, åkrar, betande djur, vägen smalnade. Det såg ut som en välmående bygd. ”Du kommer att få bekanta dig med zonen snart. Susan följer säkert med. Du har kanske haft kontakt med Susan? Henne kan du fråga om allt. Hon kommer att hjälpa dig. Vi kör runt och du får en överblick. Det tar ett tag att orientera sig och hitta. Men det pågår en del fältarbete som du kommer att upptäcka. Spillningsinventering, spårning, vildsvinen 14
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 14
2016-01-22 09:54
till exempel har kommit för att stanna, vid det här laget vet vi ungefär storleken på deras hemområden. Allt det där kommer du in i. Först ska du förstå var du har hamnat. Och vilka du måste stå ut med i fortsättningen, som landsflyktig.” Han skrattade. ”Det kommer inte att bli svårt”, sa jag, ”jag är inte så kräsen.” Han skrattade ännu mer och jag tänkte att ett band redan skapats mellan oss, de landsflyktiga, och att jag redan blivit en annan än den jag var för några timmar sedan. Flygresan, min lägenhet därhemma – allt kändes avlägset. Jag försökte hitta något i det förbiglidande landskapet som jag kände igen, men jag fann ingenting. Enskildheterna var inte främmande; de nakna åkrarna, skogsdungarna, kraftledningarna, de fyrkantiga enplansvillorna, de avlånga ladorna, en hare som flydde över ett fält. Det var sambanden mellan dem som jag inte förstod, som om det rådde andra fysiska lagar här än hemma, avstånden var annorlunda liksom dimensionerna och klassifikationssystemen och haren försvann i ett vitt ljus när jag blinkade. Också Joshuas röst kom från den här andra och nya verkligheten. Jag hade kastats ur min vanliga omloppsbana och svävade gravitationslöst. Men snart, det kände jag, skulle jag sugas in i en ny bana, och den skulle i fortsättningen vara hela min värld … Det hände flera gånger under min tidiga barndom att min familj bytte bostadsort, plötsligt och åtminstone ur min, barnets synvinkel, utan förvarning. Vi satt i en bil belamrad med ting, husgeråd, lampskärmar, kartonger, musik instrument och en fågelbur med finkar och färdades i en evighet – i själva verket bara en dag och en natt eller på sin 15
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 15
2016-01-22 09:54
höjd ett par dagar och ett par nätter – tills tingen tog plats i en ny lägenhet eller ett nytt hus i en ny stad där ett nytt språk talades. Och min far gav sig iväg till Nationaloperan eller Kungliga Teatern eller Konserthuset eller rätt och slätt Orkestern och resten av familjen inrättade sig därefter. Min far var dirigent och min mor, dotter till en entomolog, hade gett upp sina studier i zoologi när hon träffade min far, och hennes stora sorg i livet var att hon på grund av sin mans arbete och karriär tvingades bo i anonyma storstäder och aldrig nära de djur och växter hon själv var så lidelsefullt intresserad av. Jag mindes hur bilen vaggade oss, hur jag somnade i baksätet lutad mot min bror till ljudet av körstämman ur Turandot som min far visslade och med en påse apelsiner i knät och hur jag sedan vaknade mitt i natten av att min mor öppnade bildörren ut mot en främmande gata, becksvart och blank av regn där gatljusen kastade ett spöklikt sken över husfasaderna och apelsinerna rullade iväg som eldklot … Och nästa dag började en ny tillvaro vibrerande av rörelse. Jag såg in i Joshuas ögon när han vände sig mot mig och jag tänkte att man alltid klarar sig om det finns ett tvingande behov, man griper efter ett halmstrå … Men jag frågade: ”Vad händer med kraftverket? Finns det några utfästelser?” ”Att sarkofagen måste tätas inom en viss tidsrymd … visst. Men tiden går att tänja. Det finns rekommendationer och offentliga löften. Men inga pengar.” ”Så man hoppas.” ”Det finns inga rapporterade sprickor.” Och han förtydligade det. ”Rapporterade. Men det är två meter till grundvattnet.” 16
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 16
2016-01-22 09:54
”Hur många jobbar där nu?” ”Några tusen. Det vill säga, deras huvudsakliga uppgift är att stänga ner kärnkraftverket och se till att sarkofagen fungerar. De vill inte förlora jobbet och de går på regelbundna läkarbesök. Det är deras liv: att vänta och se vad som händer.” ”Och saneringen?” ”Man fortsätter att forsla bort jord och asfalt. Ett tiotal år är ingenting.” ”Så plutoniumet skrattar åt oss.” Joshua visade tänderna. ”Det kan jag tänka mig. Att det gapskrattar.” Han bromsade in. Det låg en stor trädgren över vägen. Det hade börjat skymma. Grenen liknade på avstånd ett djur med krumma ben och en lång svans, en alligator, men huvudet var en grodas. Ett jättelikt grodyngel kanske, en mutant som betraktade oss uppmärksamt med sina två fantastiska ögon som inte skrämdes av bilen. När strålkastarljuset föll över dess kropp öppnade djuret munnen och stack ut en smal tudelad tunga. Joshua lät bilen gå på tomgång, steg ur den och drog iväg djuret till diket, det gjorde inte mycket motstånd, och han pekade upp mot ett av träden i närheten. Det var sargat, troligen av ett blixtnedslag. En död trädgren eller ett djur, för ett kort ögonblick hade jag inte varit säker på vad jag såg. När Joshua satte sig vid ratten igen var han andfådd och på något sätt upprymd. Han stängde av motorn. ”Vi tar en paus”, sa han. ”Kom, det är skönt därute. Vänta …” Han öppnade handskfacket och tog fram en choklad kaka och jag förvånades över hur han lyckades göra allting 17
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 17
2016-01-22 09:54
så rätt. Varje manöver, varje infall, varje gest i rätt ögonblick. Vi hade varit på väg i någon timme och hade ytterligare några mil framför oss. Himlen hade skiftat färg och bleknat och mitt i blekheten sjönk nu solen, röd men utan att göra något väsen av sig, utan vare sig värme eller strålar. Den skulle snart slockna. När jag klev ur bilen såg jag hur bilens front glödde starkare än solen i kvällsljuset. Enstaka bilar passerade på landsvägen, men den tunga trafiken var långt borta. Vi delade på chokladkakan lutade mot bilen som tonåringar i en gammal amerikansk film och den smakade kakao och något annat, en sträv smak som verkade komma direkt från landskapet. ”Din lägenhet”, sa han, men sedan övergick han till att tala om de bostäder han själv haft sedan han flyttade hit. ”Den första låg i Kiev och var bara ett enda rum beläget i en anstaltskorridor”, sa han. ”Anstalten hade varit mental sjukhus eller deportationsort för senila åldringar eller något annat, jag fick aldrig klart för mig vilket. Nu hyrde man ut rum till tillfälliga gäster. Toaletten fanns i korridoren och duschen i källaren. Varje gång man vred på varmvattnet skakade rören som om huset höll på att rasa samman. Jag hade en kokplatta på rummet. På dagarna gick vi ut och åt. Maten var aldrig något problem. Ingenting av det där var egentligen något problem. Rummet hade bara takbelysning, och inte alltid ens det för elektriciteten var inte särskilt pålitlig. Elementet var oftast iskallt. Allt det där kunde jag leva med. Men inte grannarna. Väggarna mellan rummen var så tunna att om man slog i en spik gick den rakt in i grannens rum. Det var ett medelålders par som bodde i rummet intill mitt. De tyckte om att festa, folk kom och gick. De kunde börja på kvällen, de gick 18
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 18
2016-01-22 09:54
ut, kom tillbaka, fler kom, och på morgonen började man om igen.” ”Klagade du inte?” frågade jag. ”Visst klagade jag, men det hjälpte inte. Men också festerna hade jag kunnat stå ut med, om de inte hade urartat i slagsmål. Det hände att kvinnan och mannen pucklade på varandra. Och lika mycket hon som han. Hon var kraftig och storväxt.” ”Hur vet du att de slogs?” ”Det märkte man nästa dag, de var blåslagna bägge två. Men de slogs alltid ljudlöst. Det var skälet till att jag flyttade därifrån, de ljudlösa slagsmålen.” ”Det förstår jag”, sa jag. ”Sedan fick jag en lägenhet med kök och badrum och till och med blommor i fönstren. Men det finns bisarra män niskor överallt, inte bara här.” Joshua tystnade. Vi stod båda tysta en lång stund och tuggade på chokladen, men så erinrade han sig kanske att han borde säga något om den bostad som väntade mig. ”Den ligger i ett nybyggt hus med alla bekvämligheter. Men kom ihåg, om du avser att rota dig här, säg till om du får problem.” Jag försökte föreställa mig vilka problem som kunde tänkas dyka upp i min framtida tillvaro, men jag såg inga. Joshua hade visat sig vara en meddelsam man med intelligent blick och ett ansikte med fasta konturer, han skulle inte sitta med armarna i kors om jag blev tvungen att be honom om hjälp. Och vad beträffade det ukrainska slättlandet med den bleka himlen, så tyckte jag redan om det. På avstånd hördes ett utdraget skrikande läte från en fågel jag inte kunde bestämma. 19
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 19
2016-01-22 09:54
”Det där känner jag inte igen”, sa jag. Men han trodde att jag menade problem med grannar. ”Åh”, sa han, ”vem som helst kan råka illa ut.”
20
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 20
2016-01-22 09:54
I
det första svaga dagsljuset föreföll min nya bostad sakna all kulturell identitet, såvida inte vidderna av vitmålade väggar, de svarta skinnmöblerna på ben som liknade vinkeljärn och den högeffektiva köksavdelningen, uttryckte just det; dagens Ukraina. I kökslådorna hade jag kvällen innan hittat bestick som påminde om kirurgiska instrument, rostfritt stål, livsfarligt vassa. Hela inredningen bar prägel av att vara ett svar på något svårkodifierat påbud från väst. Eller så var det bara återklangen av det tidiga tjugohundratalet, tänkte jag, att man inte ville hamna på efterkälken när det nya årtusendet dundrade in (men senare skulle jag förstå att inredningen mest av allt var ett uttryck för att hyresvärden, och kanske också chefen för laboratoriet, ansträngt sig för att visa den utländska forskaren sin respekt). Jag bodde på fjärde våningen i två rum och kök. Från sovrummet hade jag utsikt över ett torg byggt kring ett par höga tallar, kanske de sista resterna av den skog som en gång funnits här, och inramat av gatlyktor vars förebilder måste hämtats från ett Ryssland före revolutionen, romantiskt arkaiska. Gatan jag bodde på hette följdriktigt Lanternans gata men kvarteret något så krasst som Leningradkvarteret. På torget fanns förutom tallarna och lyktorna ett antal cementblock placerade i fyrkanter runt andra cementblock, bord och bänkar kanske, som såg ut att passa för en dag 21
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 21
2016-01-22 09:54
med fanor, nationalsånger och uniformer men som var alltför monumentala för att någon frivilligt skulle vilja slå sig ner där. På det hela taget var både utsikten och min lägenhet bättre och intressantare än jag hade väntat mig. Och på tio minuter promenerade jag till laboratoriet. Laboratoriet var bara något år gammalt, om ens det, men en och annan av de anställda hade varit med redan för ett decennium sedan när man arbetade under så mycket enklare förhållanden, utsattes för så mycket större risker och inhystes i tillfälliga lokaler närmare olycksplatsen. För dem var det här himmelriket. Stora ljusa rum, dyrbar utrustning, till och med föreläsningssalar. Byggnaden hade under denna nya atomstads första decennium tjänat som förlossningsklinik,men barnafödandet försiggick numera på annan plats, och under min första tid i staden kom jag då och då på mig själv med att undra om det berodde på att antalet barnaföderskor förändrats under de här åren, att de blivit fler eller färre i staden. Jag minns att jag en gång ställde frågan till vår receptionist, en ukrainsk kvinna med stor byst och ett brett leende, men fastän hon inte slutade le såg hon ändå ut som om jag ställt en opassande fråga och hon skakade på huvudet och pekade mot himlen i en gest som kunde tolkas som uttryck för både välsignelse och förbannelse. När jag klev in i laboratoriesalen kom Joshua emot mig med utbredda armar och klädd i vit rock. ”Katarina”, ropade han (han uttalade mitt namn alldeles för högt och tydligt och betonade varje stavelse med avsikten, det förstod jag, att samtidigt nagla fast mig som en projicerad stillbild mot laboratoriets vägg). Allas blickar vändes mot mig. 22
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 22
2016-01-22 09:54
”Det här är Katarina Bergman, vår nya stjärna.” Joshua talade vanligtvis engelska med kollegerna, men han behärskade ryska och senare skulle jag upptäcka att han också konverserade obehindrat på franska. Det inte bara passade honom att växla mellan olika språk, det verkade vara en förutsättning för hans välbefinnande. Han tyckte inte om att definieras som det ena eller andra, på det sättet var han en kameleont. Hur skulle jag förhålla mig till stjärn epitetet? Som ett uttryck för amerikansk humor eller en anpassning till rysk-ukrainskt hierarkiskt tänkande? Medan mitt hjärta slog mycket hårt flyttade jag uppmärksamheten från mig själv till de andra. Vad hette de? Vad ägnade de sig åt? Varifrån kom de? Och det förstod jag i den stunden; skulle jag få några vänner, skaffade jag dem här. Lev Sjkovskij var lång, huvudet högre än de andra i gruppen och också kraftigare. Han stod längst bort i salen och flyttade sig inte närmare när jag steg in i rummet. Kanske hade hans storlek fått honom att vänja sig vid en plats längst bak i alla folksamlingar, för jag upptäckte så småningom att han alltid valde att hålla sig i bakgrunden eller vänta till sist i varje kö, bjöd någon på kakor tog han dem som blev kvar när alla andra redan försett sig. Jag tror inte att det handlade om blygsamhet eller bristande självförtroende, utan snarare att han måste insett fördelen med att ha överblick och att aldrig förhasta sig. Om man ville veta vad han tyckte under en diskussion var man tvungen att vända sig mot honom och fråga: Och vad tycker du Lev? När jag såg honom stå där längst bort vid fönsterväggen med ett milt leende över läpparna och det yviga håret belyst av solen som föll in genom fönstren, tyckte jag mig se en gammal rysk profet. Men han var under fyrtio, knappast hemfallen åt filosofiska eller reli23
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 23
2016-01-22 09:54
giösa grubblerier, jag hörde honom aldrig självmant yttra sig om livet och människorna och när han vid sällsynta tillfällen delgav oss andra sina åsikter var tankarna inte så originella. Kanske berodde det på att han inte kunde vara annat än fullständigt ärlig och att han aldrig yttrade sig i något ämne om han inte hade säkra belägg för sina påståenden. I det avseendet var han den borne forskaren, han verkade i högre grad än någon av oss andra vara född till yrket. Andrej Petrenko klev däremot genast fram och tog mig i hand och presenterade inte bara sig själv utan också flera av de andra; Olga, Jean Luc, Susan. Jag kände igen namnen från forskningsrapporterna, från telefonsamtal och korrespondens. Men hade jag föreställt mig Olga så ung? Eller Susan så kraftfull? Andrej var en fyrkantig man; allt hos honom var fyrkantigt, från ansiktet och kroppen med de breda axlarna till hans sätt att röra sig i rummet, linjerätt ett steg framåt, ett steg bakåt, två steg åt höger, två steg åt vänster. Men det var som om hans fyrkantighet besvärade till och med honom själv. När han talade (också det stackatoartat fyrkantigt) suckade han mellan vart och vartannat ord. Han var ukrainare, postdocfysiker och hade arbetat här i ett år och hade fru och två barn i Kiev, två, upprepade han med stolthet i rösten men med ett slags definitiv klang, som om det inte kunde bli tal om några fler. Jag tror att han gjorde sitt bästa för att få mig att känna mig välkommen och avspänd, jag menar, det var inte helt lätt därinne i laboratoriet där det fanns så många regler och förhållningsorder för en nyanländ att genast behöva ta till sig, och där det var högt i tak med kliniskt vita väggar och besvärande akustik, och där allt hölls så rent att ytorna av glas, kakel och stål tycktes studsa med sina spe24
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 24
2016-01-22 09:54
gelreflexer mot besökaren. Joshua snuddade vid min axel och pekade ut genom fönstret. ”Flyttfåglarna har kommit”, sa han, och vi var alla tvungna att vända på huvudet. ”Var?” ”Där på parkbänken. En rödhake. Nu missade ni den.” Men jag hann se den och jag såg också att det växte tallar därute, samma höga tallar som också fanns utanför min lägenhet. Och på andra sidan vägen tog hela skogen vid. Den där tallskogen utanför laboratoriet var bara en av alla de detaljer jag noterade den första dagen på min nya arbetsplats, men av någon anledning fäste jag mig särskilt vid den och jag tänkte att det gick att få hur mycket frisk luft som helst bara genom att gå ut på gården. Olga Zjukova var liten, spröd och såg framför allt ung ut, man kunde ta henne för en gymnasieelev, men med tanke på det imponerande cv som hon med hes röst upplyste mig om så fort vi hade hälsat, måste hon ändå ha varit över trettio. Hon kom närmast från en tjänst vid Texas Tech University, berättade hon, som professor. Hennes hår var mörkt i botten men topparna var ljusa, en kvarleva av en tidigare blondering, och allt det där; den flickaktiga kroppen, skrytsamheten, den obestämda hårfärgen och den hesa rösten var på något underligt sätt förvirrande. ”Har du jobbat med Jonas Malmberg?” frågade hon. Jag sa nej. ”Är det säkert?” sa hon, ”han är också svensk, han har varit här.” ”Jag vet”, sa jag, ”men vi har inte arbetat tillsammans.” Olga skakade på huvudet som om hon inte trodde mig. ”Han har talat väl om dig, han känner dig”, sa hon. Det där, ”han känner dig”, och så leendet som hastigt blänkte till och försvann, verkade så fyllt av innebörder att 25
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 25
2016-01-22 09:54
det genast gjorde mig en aning reserverad. Jag försökte dra mig till minnes något samtal jag haft med Jonas Malmberg, en äldre forskarkollega som jag bara träffat några gånger i Sverige, men jag kunde knappt minnas hans ansikte och än mindre vad vi hade talat om. Och Olga vände sig snabbt om mot sitt mikroskop och höll upp ett objektglas mot ljuset som om hon granskade det, och jag hälsade istället på Jean Luc Deschamps. Han kom från Paris, var doktorand i biogenetik och hade ett stipendium här på ett år. Jag tyckte genast om honom, hans leenden och sympatiska yttre. När han talade engelska gjorde han det med en brytning som lät både fransk och rysk samtidigt. Jag fick senare reda på att hans mor var ryska och att han under hela uppväxten, som verkade ha varit fylld av busstreck, hade drömt om att få se Svarta havet. ”Men så hamnade jag här”, sa han. Eftersom jag skulle ingå i Susan Hendersons forskningsteam, kände jag henne väl från vår brevväxling och våra telefonsamtal, men när jag nu tog henne i hand för första gången slogs jag av kraften som hon utstrålade, ett slags hetta, ett kraftflöde som jag föreställde mig kunde få neurotiska människor att genast vilja vara henne till lags. Hon var lång och mörk med ett underligt gråsprängt hår som stod rakt upp i piggar och när hon hälsade på mig tog hon omväxlande av och på sig sina glasögon, som om hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle granska mig på nära eller långt håll, eller som om jag var ovanligt svår att få syn på. ”Katarina”, sa hon och lyfte armen i en gest av att vilja ta mig om axlarna men så hejdade hon sig och lät armen falla, ”har du läst Lasch-Grants senaste artikel? Mycket intressant, mycket intressant. De jobbar hårt som sjutton. Det har också vi nytta av. Har du läst den?” 26
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 26
2016-01-22 09:54
”Nej.” ”Det ska du göra. Joshua, ta fram den åt henne. Jag har medvetet avstått från att kommentera den. Läs den noggrant. Senare ska vi gemensamt diskutera den. Jag väntar på dina synpunkter.” Jag nickade. ”Jag hoppas att jag kan vara till nytta.” Susan stoppade undan glasögonen i rockfickan. ”Vi har förstås inte all tid i världen på oss. Vi har fått syn på viktiga samband men vi förstår bara en bråkdel ännu. Nu måste vi fråga oss; varför ser vi det vi ser? Vi måste gå djupare in i hematopoesen, det är nästa steg. Läste du min rapport?” ”Ja.” ”Och om hematopoesen påverkas, vad händer i så fall med immunförsvaret?” Susan fortsatte att förklara hur hon tänkte sig en fortsatt framkomlig väg i sin forskning på Myodes glareolus, den lilla skogssorken, redogjorde för de landvinningar, hon använde just ordet ”landvinning”, som hennes team hittills gjort, och talade om de problem som det återstod att finna en lösning på – inte minst de byråkratiska – tillade hon, och att vi kanske, om vi hade tur skulle kunna samarbeta med fler forskare i fler länder, ”också i ditt land, Katarina” (och jag undrade om hon faktiskt glömt vilket land jag kom ifrån), hon talade om den uppmärksamhet hennes forskning väckt i USA och i Ryssland, och hon fiskade upp glasögonen igen ur rockfickan och satte dem på sig för att återigen granska mig, och Joshua passade på tillfället att avbryta henne. ”Men Katarina har ju inte hunnit se någonting av labbet än. Hon måste få se vårt zoo.” 27
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 27
2016-01-22 09:54
Då klev Susan äntligen fram mot mig och omfamnade mig i en plötslig känslomässighet och hon såg på mig nästan ömsint ovanför glasögonbågarna. ”Naturligtvis”, sa hon. ”Jag pratar för mycket. Visa hen ne runt. Hon måste få se allt, allt.” Joshua tog henne på orden. Han visade mig laboratoriesalar, apparatur och tekniska hjälpmedel, den stora föreläsningssalen med den amerikanska och ukrainska flaggan som slaka hälsade varandra framme vid podiet och sällskapsrummen, men också garderoberna, skrubbarna, skåpen och lådorna på bägge våningsplanen, och han visade mig inomhusodlingen av örten backtrav, modellorganismen i biologisk forskning, vars rangliga plantor sträckte sin enkla arvsmassa upp mot en pseudosol, det rosafärgade UV-ljuset som spasmodiskt tändes och släcktes ovanför dem. Joshua knackade på lysrören och slet sedan ut en kontakt ur väggen. ”Det där får vi fixa.” Till sist stod vi i ett rum där plastburar hängde i stålrörsställningar längs väggarna. ”Som jag sa, vårt lilla zoo.” Burarna var fyllda med möss i olika storlekar och olika generationer. Joshua fyllde på en av foderskålarna. ”Vi tar blod-, benmärgs- och vävnadsprover på de här”, sa han. ”De där i översta buren är Susans små hemligheter.” ”Hemligheter?” ”Det är så hon själv kallar dem.” Joshua skrattade. ”Några nya teorier eller odiskutabla sanningar. Bli inte förskräckt. Hon inviger oss väl så småningom. Susan är excentrisk men inte dum.” 28
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 28
2016-01-22 09:54
Jag blickade in i en av burarna. Ett par av mössen låg och sov hopkrupna i ett hörn, en annan rörde sig oroligt runt i sågspånet. Så upptäckte den mig, stannade till, tittade på mig med sina blanka knappögon, ställde sig på bakbenen och sträckte fram tassarna som om den ville röra vid mig. Åtbörden fick mig att rygga tillbaka. ”Stark kille det där. Tillhör en referensgrupp.” Joshua grep tag om musen, lyfte upp den i nackskinnet och petade på den. ”Titta här. Den försvarar sig och försöker bita mig. 1,5 gray har inte gjort den nämnvärt svagare. Varför? Vi vet inte.” Han lät musen dingla ett tag i svansen innan han släppte ner den i buren igen. ”Det är mycket vi inte förstår.” Jag såg hur musen grävde ner sig i sågspånet och gömde sig intill de andra mössen och jag kastade ett öga på en lista med bokstavs- och sifferkombinationer, ett slags chiffer, som hängde på väggen. Somliga siffror var överstrukna med rödpenna, andra var inringade. ”Susans kom-ihåg-lappar”, sa Joshua, ”så där kan de se ut. Försök inte tolka dem. Det finns det ingen som kan.” Så öppnade han ytterligare några skåp och lådor. ”Provrör, glas, sprit, destillerat vatten, buffert, färg, sprutor, nålar … ja, det mesta man behöver. Du lär dig snart att hitta.” Han klappade en massiv ugn på luckan. ”Förr var man tvungen att koka skallarna för att befria dem från organisk vävnad. Tänk dig själv – inte särskilt sunt. Nu har vi den här. Det går på ett par timmar. Vänta ska du få se.” 29
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 29
2016-01-22 09:54
Och han pekade på ett högt dokumentskåp i korridoren utanför salen, slog upp skåpdörren med en både stolt och magnifik gest, illusionistens, och lät de mittersta lådorna glida ut på sina stålskenor. Rader och åter rader av plastförpackade musskallar, alla numrerade och märkta, exponerades i ljuset. En frän lukt av naftalen borrade sig in i min näsas slemhinnor. Han förklarade den. ”Får man in skadedjur är det kört. Det skulle utlösa metafysisk ångest på det här stället. Den här samlingen är vi alla hyperstolta över. Och vi försvarar den svartsjukt. Andra har sina frimärken, porslinsfigurer eller cigarettändare. Men vi har våra musskallar.” Jag böjde mig försiktigt över dem, vördnadsfullt, föreställde jag mig, trots att Joshuas hållning verkat så skämtsam, och jag stirrade in i de hundratals miniatyrskallarna som vilade där i sina respektive fack som tysta vittnen, var och en av dem till synes perfekt i gulnat ben med sina anatomiska särdrag, sina sprickor, gropar och hål, och jag fick ett ögonblick för mig att jag just fått demonstrerat en kulturskatt, en Tutankhamuns grav hade öppnats, eller så stod jag inför ett bevismaterial i ett olustigt brottsmål där den misstänkta sanningen nu äntligen blottlades. Eller kanske stirrade jag bara in i en konstinstallation som kunde ha återfunnits på något Museum of Arts; ordning och reda parad med demoner och mardrömmar … Jag måste ha spänt mig för jag ryckte till när Joshua drog ut ytterligare några lådor längre ner i skåpet. Också här fanns märkta och numrerade fack och plastbehållare. I varje behållare låg en död mus, inte bara skallen av en mus utan hela dess kropp, med päls, öron, klor, svans. Mössen låg tätt packade intill varandra och alla huvudena var vända ut mot 30
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 30
2016-01-22 09:54
korridoren medan svansarna låg utsträckta i raka parallella linjer in mot väggen, hos somliga av mössen kunde man vid nosen skymta de små vassa tänderna. Kropparna hade i döden plattats till en aning, öronen hade fallit ihop och pälsarna hade förlorat något av sin glans, men trots detta uppvisade varje muskadaver en förvånansvärd likhet med den levande muskroppen. ”Flera års insamlande”, sa Josua. ”De är noggrant konserverade och allt finns registrerat, men ibland behöver man gå tillbaka och kontrollera data. Det här är vår genbank.” ”Imponerande”, sa jag och sträckte på mig, jag kände mig stel i ryggen. ”Har du sett allt?” sa han. Allt, det var vad Susan hade sagt, visa henne allt, och nu visste han kanske inte om han gjort ett tillräckligt bra jobb, eller om jag hade något att invända. Han lät osäker, och när jag vände mig om mot honom tyckte jag att han såg trött ut och han sköt hastigt in alla lådorna och stängde skåpdörren med en smäll. Den där snabba rörelsen, smällen från dörren och trötthetsrynkorna kring Joshuas ögon, sammanföll plötsligt med den känsla jag nyss fått. Någonting hade stigit upp från de noggrant etiketterade och förpackade mössen. Vad var det? Forskariver? Ambition? Nej, tänkte jag. Det var något mycket mer sårbart än så; det var känslan av att inte veta tillräckligt mycket. Det var därför vi forskare räknade, mätte, vägde, etiketterade, samlade och ordnade. Vi gjorde det för att besvärja frågorna som alltid var fler än svaren. Och vi visste att så snart en av dem besvarats, skulle nästa strax dyka upp runt hörnet och kullkasta de nya teorierna, få oss ur balans, göra oss sömnlösa. Osäkerheten var den 31
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 31
2016-01-22 09:54
luft vi andades, och jag förstod att det var den som Joshua just nu uttryckt. Jag kände igen den. ”Ja, har du sett dödskalleskåpet, då har du väl sett allt.” Han skrattade, knep ihop ögonen och skakade av sig osäkerheten. Dödskalleskåpet, så skulle jag själv så småningom komma att kalla det. Men just då hann jag inte reagera på hans ordval. I änden av korridoren där skåpet stod fanns en trappa ner till bottenvåningen. När jag kastade en blick mot den såg jag hur en man i vit rock och med ett paket under ena armen tog trappan i några långa kliv för att sedan närma sig oss.
32
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 32
2016-01-22 09:54
gärna ha haft ett fotografi från det ögonblicket. JagDåskulle skulle jag ha kunnat lägga det här på min säng bland de övriga bilderna, och jag skulle kanske förvånas över att mitt minne från den stunden så illa överensstämmer med vad bilden faktiskt visar. Eller kanske skulle jag tvärtom tycka att bilden precis motsvarar mitt minne. Men något foto har jag inte. Jag har överhuvudtaget mycket få bilder av Grigorij Kovalenko. Han finns med på ett par gruppbilder, ett utanför Centret framför den gräsligt fula huvudentrén (ett missriktat försök att förvandla en socialrealistisk låda i grå betong till ett hus med pelare och maktanspråk), och ett när han tar emot en delegation amerikaner i en av föreläsningssalarna. På en annan bild kan man se hans ryggtavla och redan halvt bortvända ansikte när han är på väg att stiga in i det mobila laboratoriet, husbilen som vi färdades med till Röda skogen när vi samlade prover, en bild som jag bad Lev att ta. När Grigorij stod där i korridoren med sitt paket under armen – jag undrade vad det kunde vara som han tryckte så hårt intill sig, något avlångt fyrkantigt inlindat i präglad bubbelplast – hejdad av Joshua, som presenterade mig, visstejag inte om jag skulle försöka underlätta samtalet mellan oss, eller bara avsluta det. Han verkade besvärad, men lyssnade uppmärksamt på vad Joshua hade att säga om 33
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 33
2016-01-22 09:54
mig (han nickade nervöst vid ordet Sverige, och upprepade mitt förnamn förryskat, Jekaterina) och tryckte samtidigt med tummen och pekfingret sönder de små plastbubblorna på paketet så att det knäppte. Jag tänkte på de mumifierade mössen i skåpet, och jag tyckte att det lät som om de höll på att väckas ur sin dvala och nu börjat spritta av liv på väg mot ett nytt slags medvetande. Som om Grigorij hade läst mina tankar sa han: ”Ibland händer oförklarliga saker.” Men han talade om något helt annat. ”Vi har länge kämpat i motvind. Idag fick vi ett meddelande om att anslagen troligen kommer att öka. Stämmer det kan vi förbättra utrustningen avsevärt. Man får tacka och ta emot så länge det varar. Det är ju inte säkert att vår version av sanningen kommer att gillas.” Han klappade på sitt paket med ena handen. ”Vilken sanning?” sa jag. ”Hur monstren ser ut. Vad som muterats eller inte muterats. Vem som är vinnare och vem som är förlorare.” ”Sanningen är väl sanningen”, sa jag. Grigorij vände sig mot trappan, som om han hört någon komma. ”Inte alltid”, sa han. ”Tyvärr. Och en del av sanningen är inte hela sanningen. Jekaterina, det är ett ryskt namn.” ”Katarina.” Han log ursäktande. ”Nästan rätt i alla fall.” Så klappade han sitt paket igen. ”Jag ska prova den här. En innovation.” Jag sökte Joshuas blick. ”Vi kanske ska gå ner till de andra.” 34
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 34
2016-01-22 09:54
Grigorij nickade en hälsning, liksom lättad, och sedan försvann han med snabba steg bort i korridoren. ”Grigorij Kovalenko”, sa Joshua. ”Du lär känna honom så småningom.” Han hade inte behövt säga det. Så snart jag såg Grigorij komma emot oss i korridoren visste jag att jag skulle vara tvungen, ja, vara tvungen, att lära känna honom. Att jag inte skulle kunna göra någonting för att undvika det, och att det samtidigt skulle kosta mig mycket ansträngning. Hur kunde jag veta det? Det kan jag inte svara på. Han hade ett brett ansikte med regelbundna drag som kunde ha varit vackert om det varit öppnare och inte så bistert, håret var snaggat och av en obestämd färg åt det ljusa hållet och när han gick genom korridorerna såg han alltid ut att ha bråttom, men det var bara en synvilla, det hade att göra med att han var kutryggig och gick en aning framåtlutad. Han var flera år äldre än jag och jag antog att det var åldersskillnaden som orsakade det avstånd som redan från början fanns mellan oss och som jag försökte överbrygga. Senare skulle jag förstå att det varken handlade om ålder eller erfarenhet, utan om helt andra barriärer, barriärer som det skulle ta tid att rasera. Jag såg inte Grigorij mer den dagen och inte de nästföljande heller. Joshua berättade att han och Olga hade packat husbilen för fältarbete och gett sig iväg på en expedition till zonen. De skulle sätta ut sorkfällor i skogen och hämta vatten- och jordprover och de skulle sannolikt, om inget oförutsett inträffade, som Joshua sa, vara ute i minst en vecka. Av någon anledning gjorde denna upplysning mig upprörd och jag visste inte om det berodde på att jag själv såg fram emot fältarbetet med spänning, eller om det handlade om att Olga och Grigorij var just de två forskare som jag direkt känt ett 35
15-90 N&K Elefantens fot, 22 jan.indd 35
2016-01-22 09:54
Pressröster om Staden utan kvinnor
Den förbjudna zonen kring Tjernobyl är en ödesmättad och kuslig plats där klockorna stannat och bara geiger räknaren tickar. Men där finns också en natur som med våldsam kraft återtar herraväldet över övergivna städer och byar. Hit kommer Katarina, en ung biolog, för att arbeta på ett år sedan reaktorhaveriet och man försöker nu kartlägga vad som händer i det strålningsdrabbade o mrådet. Bland forskarna finns ukrainaren Grigorij, uppväxt i det f orna Sovjet. Han och Katarina förälskar sig i varandra och deras laddade förbindelse utlöser en räcka av händelser som får återverkningar på hela forskarlaget. I mötet med zonens oroväckande natur rör sig Katarina och Grigorij allt närmare en gemensam smärtpunkt, där ett drabbande förflutet gör sig påmint och katastrofen hotar. Vetenskaplig exakthet ställs mot irrationalitet, förnuft mot känsla. Madeleine Hessérus har sedan debuten 1997 skrivit dramatik, novellsamlingar och romanerna Till Isola 2004 och Staden utan kvinnor 2011. Hennes böcker har översatts till flera språk och fått lysande recensioner. Inför arbetet med Elefantens fot besökte Madeleine Hessérus tillsammans med ukrainska forskare den förbjudna zonen vid det havererade kärnkraftverket Tjernobyl.
På en klar prosa, där naturvetenskapen får färga språket, skriver Madeleine Hessérus djupt gripande om kärlek och om människans komplicerade förhållande till c ivilisation
Hesserus-Elefantens fot-Skyddsomslag-Tryckoriginal-160121.indd Alla sidor
Helsingborgs Dagblad
»Staden utan kvinnor är en grym saga med ett angeläget budskap /…/ Den framtidsvision den målar upp funge rar också som satir över företeelser i vår tid. Läs också Madeleine Hessérus för språkets skull! Det är koncist, laddat och poetiskt.« Svenska Dagbladet
»Madeleine Hessérus är en av Sveriges allra s kickligaste stilister /…/ den gripande dystopin S taden utan kvinnor är ett fullödigt konstnärligt mästerverk.« Västerbottens-Kuriren
»Madeleine Hessérus, som redan gjort sig bemärkt med romanen Till Isola, också här i Danmark, fast slår med det här verket att hon är en av Sveriges mest intressanta författare /…/ Sällan har man sett tanke väckande samtidskritik så intelligent förpackad.« BERLINGSKE, DK
Pressröster om Till Isola »Till Isola är en stark och gripande roman, kraftfull och sorgset vacker /…/ tveklöst en av årets litterära höjdpunkter.« YSTADS ALLEHANDA
»Verket vetter stundom åt essän, med all den frihet som därmed bjuds för att svara på frågan om vad som är en människa. I sådana passager skrider berättelsen in i rummet mellan allegori och avbildning, in i själva skillnaden mellan fiktion och verklighet. Där blir texten lika mycket sin egen värld som den värld som avspeglas. Där blir bra romaner till.«
och natur, ett ämne som hon också behandlat i sina två tidigare romaner Till Isola och Staden utan kvinnor.
SVENSKA DAGBLADET
ISBN 978-91-27-13040-1 Omslagsfoto: Ellen Jantzen Författarporträtt: Viktor Gårdsäter Grafisk form: Conny Lindström
madeleine elefantens hessérus fot
internationellt forskningslaboratorium. Det har gått några
Elefantens fot Madeleine Hessérus
»Staden utan kvinnor är en mäktig och imponerande s atsning, ett romanbygge av ovanlig tyngd /…/ Åter igen visar Madeleine Hessérus att hon tveklöst och med självklarhet tillhör de få verkligt betydande och ange lägna svenska författarna.«
ROMAN
»Till Isola, om kvinnan som vänder civilisationen ryggen, är en märkvärdig och betagande bok /…/romanen har – trots att den försiggår till fots i bokstavlig mening – en stark drivkraft och spänningsladdning. Den placerar svenskan Madeleine Hessérus som en engagerande stämma i ny nordisk litteratur.« POLITIKEN, DK
9 789127 130401
2016-01-21 10:49