En reportagebok Av Š Carl Molinieux
© Kalle Segerbäck 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Anna Henriksson, Pixelpiraya Formgivning inlaga: Brun Media Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-7557-906-1
M채nniskan 채r ett d채ggdjur med kulturell fernissa.
Forord FLERTALET SERIEMÖRDARE ÄR inte tillbakadragna eller socialt
missanpassade enslingar. De är inte monster och uppträder inte kufiskt, utan smälter väl in i sina vardagsmiljöer. Seriemördare lever ofta familjeliv, förvärvsarbetar och beter sig som normala individer i samhället. På grund av detta förbises de ofta av rättsväsendet och det är oftare slumpen än mordutredningen i sig som gör att seriemördaren grips. Som journalist har jag under mer än tre decennier fått den stora förmånen att resa världen över. Jag har träffat världs- och företagsledare. Uteliggare och miljardärer. Kända och okända. Att som relativt ung och nybakad reporter på plats få känna in och delta i stämningarna som rådde utanför Dakota Building i New York den nionde december 1980 – dagen efter mordet på John Lennon – då tusen och åter tusen samlades för att sörja och ta farväl, eller att nio år senare få närvara i Berlin då muren föll, eller att få vara en av de första som trädde in i Saddam Husseins palats efter USA:s invasion i Irak, har gett erfarenheter och minnen som inga pengar i världen kan återskapa. En känd kanadensisk journalist, John Sawatsky, har sagt: ”Det finns bara en stjärna under en intervju och det är inte du som är journalist.” Alla dessa stjärnor, som alla haft något att förmedla – oftast känslor, men inte sällan gedigna kunskaper om sakers natur, där jag som journalist endast utgör ett frågetecken – har skapat ödmjukhet inför det mänskliga mötet. Vad kan jag lära av min nästa? Under alla dessa år har ingen haft så stor påverkan eller lämnat så stora spår efter sig i min hjärna som Daniel Winston. Under loppet av fem år mördade han enligt domen 32 personer. Ska man tro på Daniel själv, eller på flera kvalificerade bedömare jämte honom, är det dock fler. Många fler.
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
5
Han tackade nej till försvarsadvokat och försökte inte på några punkter försvara sina handlingar. I alla utlåtanden från samtliga psykologer framstår Daniel Winston som en stabil och balanserad människa. Han lider inte av vanföreställningar och är inte psykopat. Hur kan då en människa som begått dessa abnorma dåd, därtill villig att mörda igen, klara sig ur fyra psykologers utredningar? Daniel har inte gett några intervjuer. Inte förrän nu, två år efter domen. Jag valde inte honom. Han valde mig. Men vad är nytt? Har inte världen sett, hört och läst tillräckligt om bestialiska slaktare? Alltsedan Jack Uppskärarens framfart i slutet av 1880-talet fram till idag har allmänheten låtit sig förföras och fascineras. Inte för att Jack var den förste seriemördaren som världen skådat, men det var först kring tiden för hans härjningar som allmänheten på allvar började intressera sig. Kanske berodde det på hans tillvägagångssätt eller val av offer. Kanske på hans raljerande brev till polisen eller på att hans verkliga identitet förblivit okänd. Beror det på massmedias framväxt eller är det en kombination av samtliga ingredienser? Oavsett vilket så kvarstår faktum: många fängslas. Jag fängslas. Uppfattningen att alla goda handlingar syftar tillbaka till en själv gör oss alla till beräknande egoister. Jag tror dock inte att verkligheten är så enkel och Daniels historia skiljer sig i det att han inte begått sina handlingar i samma syfte som vi kanske är vana vid att seriemördare gör. Snarare var han en yrkesmördare på eget uppdrag. Dessutom innehåller hans berättelse många vändningar och min egen roll som journalist bör ifrågasättas. Längs vägen förlorade jag mig nämligen i en personlighet starkare än någon annan jag någonsin mött, vilket är att betrakta som oprofessionellt. Delvis därför har jag valt att skriva under pseudonym, men också för att det i min och Daniels överenskommelse ingår att inga verkliga namn, platser, eller annat som kan kopplas till honom får tryckas, sändas eller på annat sätt spridas vidare av mig förrän efter hans död. Jag har i längsta möjliga mån valt att transkribera Daniel Winston ordagrant, precis som det spelats in. Undantag
6
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
har gjorts för visst talspråk, slang, stakningar, namn, adresser och liknande. Jag har även förkortat och tagit bort saker som inte varit nödvändiga för att förstå vissa sammanhang. Transkribering och renskrivning har skett enligt den tidsföljd som våra möten ägt rum, eftersom känslorna kring samtalen då varit som starkast. Kanske skapar detta en viss kronologisk oordning för dig som läsare. I så fall ber jag om ditt överseende.
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
7
2012, januari
Forsta motet TROTS MINA MÅNGA resor och nedslag i olika märkliga miljöer tar fängelsebunkern jag nu befinner mig i priset som den kanske mest unika. Fem våningar under jord låter inte så mycket, men det är dunkelt, dämpat och tungt. Film. Inte alls vad jag väntat mig. Jag kommer osökt att tänka på klassikern När lammen tystnar och scenen i vilken agent Starling för första gången går ner i underjorden och får träffa Hannibal Lecter. Sju låsta portar räcker emellertid inte. Hissarna är försedda med kodlås och ibland åker vi upp, ibland ner. De vindlande korridorerna förvirrar och det vore omöjligt att hitta ut igen på egen hand. Säkerhetskontrollerna är gedigna och ingenting slipper igenom. Till och med jag har röntgats. Jag inser att hit ner kommer man inte hur som helst. Antingen arbetar man här eller så har man begått hemska brott. Jag placeras i ett rektangulärt rum som mäter omkring tre gånger två meter. På ena långväggen sitter det obligatoriska svarta glaset genom vilket man bara kan se från ena sidan. I taket sitter dessutom en övervakningskamera. I mitten av rummet står ett bord i rostfritt stål fastbultat. Golvet, som består av durkplåt i aluminium, är försett med centimeterstora, borrade hål ur vilka ögleförsedda stålvajrar sticker upp. I två av dessa är stolarna fastlåsta. Ett visst slack medges, så att stolarna kan skjutas in under bordet. Hemtrevligt. Inte. Med mig in har jag endast fått bära ett litet fickminne. Det har röntgats och testats. Telefon, klocka, vigselring och andra medhavda föremål återfås vid utgången. Minnet rymmer 30 gigabyte och kommer inte på långt när att fyllas vid det här tillfället. Vi har blivit lovade en timme, om inget oförutsett inträffar.
8
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
Mötet har föregåtts av en segsliten brevväxling. Under långa perioder har Daniel nämligen suttit helt isolerad från omvärlden och inte haft tillgång till några kommunikationsmedel. Mitt syfte med besöket och de kretsar jag umgås i har kontrollerats mycket noggrant. Därtill utgår jag ifrån att man genomsökt och lusläst alla register som finns att tillgå. Säkerhetsåtgärder som inte precis dämpat min otålighet. Vem är denne man? Breven jag fått mig tillsända har skrivits för hand med trubbig blyerts. Hyfsad handstil och välformulerade meningar, med korrekt stavning och grammatik, har emellertid gett intrycket att det inte handlar om någon lågutbildad missbrukare som struntat i allt och från första stund tog jag hans brev på allvar. När dörren öppnas rycker jag till. Först då inser jag hur spänd jag varit. Fyrtiotvå år gammal, 190 centimeter lång och en vikt på runt 110 kilo ger vid handen att det är en fysiskt stark man jag har framför mig. Hans blick är intensiv och ögonen ligger långt in. Ansiktsdragen är skarpt skurna och kroppen ser ut att helt sakna underhudsfett. Nacken ser bredare ut än det snaggade huvudet. Den vita, kortärmade tröjan spänner ordentligt över bröstkorgen, särskilt som de grova armarna är klovade bakom ryggen. Kort sagt: Daniels yttre utgör en orgie i tantsnusk. Han saknar dock tatueringar. Daniel har ännu inte skadat någon av vakterna under sin tid i fängelset, men två vakter är ändå minimikravet vid förflyttningar mellan avdelningarna. Då är det dessutom ytterligare en vakt som sköter öppnandet och stängandet av alla dörrar. Proceduren i mötesrummet följer också en särskild rutin. I stålbordet sitter en ögla genom vilken en kedja förs. I denna kedja låses fångens ena handled fast innan den frigörs bakom ryggen. På så vis är internen alltid säkrad och kan inte använda sina armar för att börja slåss. Kedjan är dock inte helt spänd vilket ger mig och Daniel möjlighet att ta i hand. Sina attribut till trots gör han detta med ett varmt, fast och bekvämt handslag. Inte så stenhårt som man
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
9
skulle kunnat anta. Daniel har också ett väldigt trevligt leende som utstrålar värme och trygghet. ”Välkommen!” ”Tack.” ”Hade jag haft möjlighet skulle jag gärna bjudit på något.” ”Hade jag haft möjlighet skulle jag gärna tagit med mig något.” Säkerhetsdörren kan bara öppnas utifrån och en av vakterna meddelar att vi nu har en timme på oss. Vill någon av oss bryta innan dess trycker jag på en knapp placerad på väggen till höger om mig. Med tre vakter alldeles utanför borde vem som helst känna sig trygg. Emellertid inser jag att mannen framför mig har gjort sig skyldig till övervåld som saknar motstycke. Mig skulle han förmodligen fixa på fem sekunder. Om han ville. Han är dock fastkedjad i bordet. Även benkedjorna sitter fastlåsta i en av de vajrar som sticker upp genom aluminiumgolvet. Jag borde därför känna mig lugn. ”Jag uppskattar verkligen att du tagit dig tid för att komma hit och träffa mig.” Jag svarar att nöjet, eller snarare intresset, är helt på min sida. Vilken journalist skulle inte vilja få en exklusiv intervju med en av vår tids värsta seriemördare? Det sista väljer jag dock att inte säga. ”Har du varit i kontakt med någon annan journalist?” ”Nej, som jag skrev i mitt första brev så är du den ende jag har lust att träffa. Du verkar seriös.” ”Tack.” Daniel nickar samtidigt som han sluter ögonen. Det verkar betyda väl bekomme. Sedan skakar han långsamt på huvudet. ”Du anar inte hur många idioter det är som hör av sig.” ”Journalister?” ”Journalister, företag, alla möjliga. Men ja, absolut, sjukt många journalister som vill möta mannen bakom dåden.” Daniel håller upp sina kedjade händer så gott det går och formar små citationstecken i luften. ”Vad säger du till dem?”
10
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
”Jag bryr mig inte om att svara. Jag har till och med slutat öppna en stor del av min post. Folk skickar bilder på sig själva med vapen i händerna. Kvinnor vill gifta sig utan att ens veta vem jag är. Företag vill tjäna pengar. Jag blir bara så trött på alltihop.” Det är ett välkänt faktum att mördare, bankrånare och andra tungt kriminella som gjort sig kända i media får återkommande förslag. De åtnjuter en sorts rockstjärnestatus. Vissa verkar ha små harem med kvinnor. Vore inte det drömmen för många? ”Jo, det är det säkert. Men man ska komma ihåg att det är inga raketforskare som hör av sig. De flesta saknar helt koll och vet förmodligen inte alls vad de vill i livet.” ”Vad vill du i livet?” Daniels ansikte går från råbarkat till solsken på en sekund och han skrattar högt. ”Ha! Där fick du mig. På mindre än fem minuter. Det är ju det jag säger. Jag visste väl att jag hörde av mig till rätt journalist!” Jag rodnar och kan inte minnas sist jag gjorde så. Vissa frågor hasplar man bara ur sig på känsla. Det finns ingen välgrundad tanke bakom. Dessa frågor kan ibland väcka anstöt eftersom de inte är helt genomtänkta. Idag hade jag tur. Jag ler lite mot Daniel och känner hur vi just närmat oss varandra. ”Var ska vi börja?” ”Bestäm du, det är du som är journalisten. Dessutom har jag all tid i världen.” ”Tre år innan du åkte fast skrev du en insändare som publicerades i alla de stora dagstidningarna. Sedan dess har du inte pratat med media. Alls. Inte en enda intervju. Varför nu?” Daniel skruvar lite på sig samtidigt som han tar ett djupt andetag. Han håller luften ett tag innan han ljudligt låter den flöda ut genom näsan. Han borrar sin fokuserade blick i mig och instinktivt känner jag att jag vill titta bort. ”Vissa av mina kollegor får dödsstraff. Jag sitter på livstid. Vet faktiskt inte vad som är värst, eftersom jag måste sitta isolerad och det är ingen höjdare direkt. Ingen människa klarar det i längden. Men uppe på avdelningen skulle jag inte överleva en vecka.”
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
11
Under sina första veckor i fängelse tvingades Daniel försvara sitt liv vid flera tillfällen eftersom han haft ihjäl flera av medfångarnas yrkesbröder. Han sitter därför i en sorts semiisolering, i ensamcell, skyddad från andra interner, men kan tillåtas ta emot besökare utifrån. ”Jag vill inte ha några vänner här inne, men utan vänner klarar man sig inte. Knepig ekvation. Eller hur?” Daniel trummar lätt med fingrarna mot stålskivan. Han ser tankfullt på mig, lite som om han gör en bedömning av huruvida jag kommer förstå vad han menar eller ej. ”Min fortsatta tid i livet blir inte långvarig, hur jag än gör. Ute i det fria har jag inga vänner kvar. Mina syskon har sina liv. Ingen orkar ta sig långt ut i ödemarken för att hälsa på. Inte i längden. Jag vet helt enkelt inte om jag kommer vilja leva mer.” ”Är du suicidal?” ”Nej, jag är inte suicidal. Jag har till och med fått beviljat mig ett hopprep.” Daniel skiner upp. Strax falnar dock leendet. ”Men jag är krass och inser att så som mitt liv ser ut nu kommer jag inte vilja ha det i längden.” Tystnad. ”Så, som svar på din fråga, jag vill väl helt enkelt lämna någonting till eftervärlden. Ett avtryck. Tyvärr kommer jag inte få några barnbarn som kan läsa om det. Kanske brorsöner eller en systerdotter. Vem vet? Just nu känner jag bara ett behov av att berätta allt. Sanningen.” ”Du verkade sanningsenlig i rätten.” ”Det var jag, men allt de saknade bevis för togs ju aldrig upp och jag hade ingen lust att göra deras jobb.” ”Missade de mycket?” ”En del. Men det spelade ingen större roll. Några mord hit eller dit gav ju varken kortare eller längre livstid. Däremot tror jag att vissa anhöriga kan vara intresserade av att få veta vad som hände.” Jag nickar. ”Om vi ska ta det hela från början, var börjar vi?”
12
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
”Från början … hur menar du då? Min uppväxt och hela den skiten, eller?” ”Till exempel …” ”Äh, min uppväxt spelar ingen roll. Det är inte den som har skapat mina handlingar. För dem tar jag det fulla ansvaret. Jag sitter där jag sitter för att jag gjorde mitt val. Ingen annan kan lastas för det.” ”Anser du att det du gjorde är fel?” Daniel ser ut att fundera en stund. Kedjan mellan hans handleder tillåter honom att nätt och jämnt kunna stryka sig om hakan. ”Både och. Jag anser att dödsstraff är fel. Samhället bör aldrig utdöma dödsstraff. Men som människa och existentialist anser jag mig ha handlat i enlighet med rådande normer och samhällsvärderingar.” ”Det lät inövat.” ”Det var det kanske också, men alltså … jag hatar våldtäktsmän. Därför kan jag inte sitta på en sådan avdelning heller. Jag hatar våldsverkare som ger sig på oskyldiga. Oprovocerat våld är det värsta jag vet och jag föraktar alla brott riktade mot oskyldiga.” ”Vad rättfärdigar dina brott, då?” ”Det finns ingenting som rättfärdigar dem. Det är ju precis det jag menar. Jag valde att mörda, jag får bära skulden.” ”Existentialist, säger du …” ”Just! Har du läst Varat och intet av Sartre?” Nu är det jag som skruvar lite på mig. ”Gör det! Sätt dig in i vad den verkligen betyder, så slipper jag hålla en lång utläggning. Eller så läser du Existentialismen är en humanism. Den är mer lättfattlig.” Sartre är ingen jättefavorit. Ändå slås jag av nivån på Daniels läshuvud och han har väckt min nyfikenhet ytterligare. Redan från början måste jag dock passa mig för att hamna i en massa filosofiska diskussioner som är mig ett mycket kärt ämne i vanliga fall. ”Hur föddes idén till att börja mörda? Vad var embryot?”
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
13
”Alla har någon gång tänkt tanken. Nästan alla har förmodligen också räknat ut hur de skulle bära sig åt.” ”Jo, men sen att verkligen göra det.” ”Ja, det kräver mer. Men jag tror att varje frisk människa vars barn blivit utsatt för övergrepp vill skada gärningsmannen.” Med en gest bifaller jag Daniels påstående. ”Kände du dig kallad?” ”Menar du är jag galen?” ”Nej, jag menar k...” Daniel gör en avvärjande gest med handen. ”Inget högre väsen har fått mig att mörda. Jag har inte hört några röster. Ingen har tvingat mig. Du har läst alla utlåtanden. Antar jag?” Jag nickar. Just dessa var väldigt värdefulla för mig när jag gjorde min bedömning av Daniels seriositet. Morden krävde stor planering och genomförandet av dem var oerhört professionellt. Detta enligt både polis- och försvarsexperter. Medierna svämmades över av spekulationer kring vem mördaren var: krigsveteran, yrkesmördare, gammal polis och så vidare. Ingen hade väntat sig en arbetslös tidigare ostraffad fyrtioåring. Möjligen kunde denna person ha lurat någon enstaka hjärnskrynklare, men två rättspsykiatriska team, plus två enskilda, erkänt duktiga psykologer är för många för att handla om vare sig tur eller skicklighet. Med de två team som utsågs var Daniel mer eller mindre tvungen att samarbeta. De genomförde bland annat maratonintervjuer på över åtta timmar vardera, där psykologerna bytte av varandra, men där Daniel inte fick några möjligheter att återhämta sig. De två enskilda var i kontakt med honom på egna initiativ och han gav sitt samtycke. Tillsammans använde sig psykologerna av flera etablerade testmetoder, vilka sammantaget undersökte huruvida Daniel var behäftad med någon eller några av följande personlighetsstörningar: antisocial, borderline, fobisk, histrionisk, narcissistisk, osjälvständig, paranoid, schizoid, schizotyp samt tvångsmässig. Diagnostiken visade på ”ingen personlighetsproblematik” och ”på sin höjd personlighetsproblematik, men når ej tröskelvärde för diagnos”.
14
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
Jag kan dock inte svälja att Daniel inte bär på någon defekt som skulle kunna förklara hans beteende. Alla formas vi av vår omgivning. Alla ritar vi våra egna världskartor. ”Ja, det gör vi. Men många förväxlar detta med bristen på att ta ansvar. Alla friska människor vet vad rött ljus betyder. På samma vis begriper vi varför man bör hålla lagstadgad hastighet när man kör bil eller varför man inte ska stjäla. Likväl väljer vissa, för att inte säga många, att göra avsteg från dessa juridiska förpliktelser. Risken för att åka fast är tämligen liten och skulle man ändå göra det blir påföljderna inte särskilt allvarliga. De stora entreprenörerna gör affärer på samma sätt som de små, men lägger på några nollor. Jag lade på några nollor.” ”Du får det att låta väldigt enkelt.” ”Missförstå mig inte; mord är aldrig vackra. I varje fall inte som de kan vara på film. Ett tyst mord blir ofta brutalt. Folk kämpar för sina liv och även om man är bra på att slåss, eller är väldigt stark, är det inte så lätt som man kanske tror att knocka en människa som gör motstånd. Adrenalinet gör dig stark. Om en människa sliter sig, börjar springa och skrika kan du få stora problem och måste avbryta. Det blir grisigt, luktar kanske fruktansvärt och ser hemskt ut.” ”Det är det jag menar. Och nyss jämförde du mord med fortkörning.” ”I Frankrike betraktas bilen som ett potentiellt mordvapen om du kör över en viss hastighet, jag kommer inte ihåg exakt vilken, men kolla upp det om du vill. Dessutom skördar få brott så många offer som trafikbrotten, även om dessa kanske inte är överlagda, men ändå …” ”Jag har ingen möjlighet att kolla upp om detta stämmer just nu, m…” ”Jag sitter inte och ljuger och jag vill inte gå i polemik med dig, men faktum kvarstår; alla begår vi lagöverträdelser om vi tror att vi inte ska bli upptäckta. Risk kontra vinst och man börjar med att överträda de små, till synes obetydliga gränserna, där man tror eller känner att man har kontroll. När begick du ditt senaste brott?”
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
15
Eftersom jag hade bråttom på vägen till fängelset, inte av tidsskäl, utan av spänning och förväntan, körde jag faktiskt fortare än tillåtet. Följden blev att jag fick sitta och vänta. Ingen skada skedd, men visst, om något skulle ha hänt, så skulle effekterna kunnat bli ödesdigra. Jag kunde ha orsakat en olycka, inte bara med personskador och juridisk bestraffning som följd. Jag kunde också ha råkat döda någon. Jag kunde förstås ha smitit och hållit mig undan. Problemet skulle då bli det värsta straffet av dem alla: mitt eget dåliga samvete. Hur klarar man sig från det? ”Tro mig, jag har haft många mörka nätter, men återigen, och jag använder dina ord, alla ritar vi vår egen världskarta. Alla sätter vi våra egna gränser. Samvetet är till stor del uppdiktat och beror till största delen på sociala faktorer som gruppdynamik och kulturella traditioner. Alla människor är kapabla att begå i princip vilka handlingar som helst, under vissa givna omständigheter.” ”Du låter väldigt övertygad. Är detta dina egna tankar? Någonting du läst …? Utveckla.” ”Vi är flockdjur. Otaliga experiment visar att när vi tvingas välja mellan vårt förstånd och vår grupptillhörighet, väljer vi gruppen. Även när det kan få katastrofala konsekvenser. Tre fjärdedelar håller med övriga testdeltagare om de påstår att det godaste vinet är det som i hemlighet berikats med ättika. Samma andel kommer att gå emot sina uppfattningar om de strider mot resten av flockens. I ytterligheten kommer dessa även att tilldela andra testdeltagare elstötar på dödliga nivåer om de uppmanas till det av en testledare. Det är i det sociala man finner klargörandet av den destruktiva kapaciteten hos många politiska och religiösa åskådningar. Flera socialpsykologiska experiment bevisar detta.” ”Vilka tänker du på?” ”Ett av de mest kända är väl det så kallade fängelseexperimentet som Philip Zimbardo gjorde på Stanford. Det var tänkt att pågå i två veckor. Efter sex dagar var de tvungna att avbryta eftersom allting hade spårat ur. Sex dagar! I källaren, på ett jävla universitet! Eller ta Milgrams experiment. Minst lika tydligt, om inte ännu tydligare, i all sin enkelhet.”
16
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
Milgrams lydnadsexperiment utfördes för första gången 1961 av Stanley Milgram, psykolog vid Yale University. Upprinnelsen var rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Som en av huvudpersonerna under förintelsen ställdes han inför rätta, misstänkt för bland annat folkmord och brott mot mänskligheten. Försvaret hävdade att Eichmann inte ensam bar skulden och att han bara lytt order. Den tysklandsfödda, judiska filosofen och författarinnan Hannah Arendt närvarade vid rättegången och beskrev Eichmann som intetsägande och ”skrämmande normal”. Raka motsatsen till det monster som världen förväntat sig. Eichmann befanns dock skyldig och hängdes 1962 i Ramle, Israel. Milgrams experiment skapades för att besvara huruvida en ”vanlig medborgare” kunde tänkas åsamka en annan medborgare smärta om vetenskapen så befallde. Resultatet blev påfallande anmärkningsvärt eftersom större delen av försökspersonerna, om än motvilligt, delade ut potentiellt dödliga stötar om 450 volt. Stötarna var inte verkliga och inget av offren kom till skada (detta var dock okänt för försökspersonerna). Experimentet har upprepats vid flera tillfällen sedan dess. Alltid med samma resultat. Zimbardos fängelseexperiment väckte även det stor uppmärksamhet. Det utfördes 1971 och av 75 studenter valdes slumpvis tolv stycken ut att vara fångar. Ytterligare tolv valdes ut för att agera fångvaktare. Experimentet fick avbrytas i förtid eftersom pennalismen blev alltför påtaglig. Extra uppseendeväckande var att Zimbardo själv, som också deltog som chef för det påstådda fängelset, åsidosatte sin ursprungliga roll som psykolog och deltog i förtrycket. ”Man kan aldrig säga om en handling i sig är ond eller god.” ”Jag håller inte med.” ”Då har vi olika uppfattningar.” ”Du har ju mördat människor som du anser har gått över gränsen för vad som kan betraktas som gott.” ”Absolut.”
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE
17
”Då har ju du avgjort att deras föregripande handlingar har varit onda.” ”Utifrån mitt perspektiv att se på saken, ja.” ”Okej, jag förstår vad du menar, men tror inte du att ont och gott som grundförutsättningar existerar?” ”Är naturen god eller ond?” Dörren öppnas och vakterna förklarar att tiden är ute. Jag kan inte för mitt liv begripa hur en timme kunnat gå så fort. Jag förbannar mig själv för att största delen av samtalet bestått av subjektiva uppfattningar och diskussioner. Oproffsigt. Jag har ingenting nytt om de faktiska gärningar som Daniel har begått. Jag har ingenting om det som han inte anklagats för, men insinuerat att han har gjort. Jag har inga unika fakta över huvud taget. Min idiot. ”Vad säger du journalisten, ska vi ses igen?” Gärna.
18
INTERVJU MED EN SERIEMÖRDARE