9789170376801

Page 1

· Finns det någon skillnad mellan alliansregeringens och den socialdemokratiska partiledningens syn på europrojektet och på krishanteringen? Kanske, men det har jag i så fall missat.

»…de Vylders bok är en fantastisk prestation på flera sätt. På mycket kort tid, mer eller mindre med elden runt knutarna, har han åstadkommit en gedigen analys som sätter finanskrisen i perspektiv såväl historiskt som globalt.« dan jönsson i dagens nyheter om Världens springnota

· Uppfyller EMU de krav som kan ställas på en väl fungerande valutaunion? Nej. · Är stora valutor en trygg försäkring mot ­finanskriser? Nej. Ingen kan gärna hävda att den finanskris som bröt ut 2008 var lindrigare i världens två största valutaområden – usa och emu – än i resten av världen.

www.ordfront.se

»Ekonomen Stefan de Vylder är en av de bästa ciceroner man kan ha när man vill förstå de världsekonomiska skeendena. Men paradoxalt nog därför att man inte riktigt upplever hans böcker som typiska ekonomiböcker.« göran greider ISBN : 978-91-7037-680-1

FOTO: SEBASTIAN WALDENBY

· Hur har hanteringen av eurokrisen skötts av de ansvariga ledarna? Fruktansvärt illa. Tankarna går till Axel Oxenstiernas berömda ord från 1600-talet: »Betänk, min son, med hur föga visdom världen styrs.«

Den europeiska valutaunionen emu har utvecklats till ett dyrbart experiment, och historiens dom kommer att bli hård. Länge såg det ut att gå bra, och emu fick nya medlemmar. Men bakom en fasad av hygglig tillväxt växte underskott, obalanser och bubblor. När den stora finanskrisen bröt ut hösten 2008 kom spänningarna mellan och inom emu:s medlemsländer upp till ytan. Eurokrisen är en skakande skildring av vad som har gått snett med det politiska prestigeprojektet emu. Tonvikten i boken ligger på en analys av orsakerna till valutaunionens kris och på den bedrövliga krishanteringen. De ekonomiska effekterna ser vi redan i form av en stor och växande arbetslöshet inom nästan hela Europa. Krisländer med massarbetslöshet anklagas för att »leva över sina tillgångar« när det är uppenbart att de idag lever långt under sina tillgångar. I krisens spår urholkas demokratin. Åtstramningsprogram skrivs ut av de verkliga makthavarna: finansmarknaderna, eu-kommissionen och Internationella Valutafonden. I krisländerna börjar valet stå mellan medlemskap i emu och bevarat folkstyre. de Vylder stod på nej-sidan i den svenska folkomröstningen om euron år 2003. Men det är inte skadeglädje som präglar Eurokrisen utan en blandning av ilska och sorg över att Europas ledare har fört oss mot denna avgrund.

EUROKRISEN STEFAN DE VYLDER

· Är det förenat med höga samhällsekonomiska kostnader att, i likhet med Sverige, stå utanför EMU? Nej.

O R U E ISEN KR

DER L Y V E D STEFAN

O ordfront

Stefan de Vylder är nationalekonom och författare till en stor mängd böcker och artiklar som även uppmärksammats internationellt. Han har tidigare varit verksam som docent vid Handelshögskolan i Stockholm men är numera fristående forskare och konsult i frågor som handel och globalisering, jämställdhet, landsbygdsutveckling, kostnader för våld, barns rättigheter med mera. Stefan de Vylder var aktiv inom nejkampanjen inför folkomröstningen om EMU 2003 och har skrivit ett antal artiklar och debattinlägg om valutaunionen.


Stefan de Vylder

Eurokrisen

Ordfront Stockholm 2012


Stefan de Vylder: Eurokrisen Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se  forlaget@ordfront.se © Stefan de Vylder 2012 Omslag: Eva Jais Nielsen Gr afisk for mgiv ning, inlaga: Kristoffer Nylén För fattar foto: Sebastian Waldenby Tryck: Scandbook, Smedjebacken 2012 ISBN 978-91-7037-680-1


innehåll

9 Inledning 11 Kapitel 1: Från guldmyntfoten till EMU – en kort ­historik 11 Guldmyntfoten 15 Bretton Woods-systemet 18 EMU:s föregångare 20 Bildandet av ”juvelen i den europeiska kronan” 23 Eurons första decennium 26 Kapitel 2: Fasta växelkurser och valutaunioner – teori och lärdomar 26 Faran med fasta växelkurser 30 Vad kännetecknar en valutaunion? 31 Vad kännetecknar en väl fungerande valutaunion? 35 Kan en valutaunion utan bankunion fungera? 38 Kapitel 3: Från global finanskris till eurokris och ­skuldkris 43 Från G7 till G20 45 Växande budgetunderskott 47 Hur uppstod budgetunderskotten? 48 Vad är ett budgetunderskott? 52 Att dela valuta med Tyskland 55 Varför en gemensam ränta bidrog till problemen 59 Kapitel 4: Krishanteringen – för lite och för sent eller helt enkelt fel? 62 De första stödpaketen 65 Det spanska stödpaketet


68 Likviditetskris eller insolvens? 71 Är ”intern devalvering” rätt medicin? 74 Finanspolitiska svar 76 2012 års finanspakt 78 Penningpolitiska svar 85 Penningpolitikens impotens 86 Mot en bankunion? 88 Vore en fiskal union en bra lösning? 90 Hur stabila är bankerna? 92 Bankers roll 96 Baselregler och kapitaltäckningskrav 102 Bankrusningar i eurokrisens spår 104 Alternativ krishantering 105 Finanspolitiska alternativ 107 Ska stater eller banker räddas? 108 Rädda människorna i första hand! Exemplet Island 111 Den svåra frågan om ägarskap och konditionalitet 114 Kapitel 5: Vad var det dom sa? Den svenska euro­ debatten 114 Inför folkomröstningen 2003 123 Den svenska eurodebatten på senare år 124 Politiker 129 Debattörer och opinionsbildare 131 Nationalekonomer 134 Hejaklacksjournalistik: fallet Dagens Nyheter 137 Kapitel 6: Mot en ny världsordning 137 Nord sackar efter 140 Spara och slösa 143 Demografiska trender 145 Vem är beroende av vem? 146 Mot en ny politisk världsordning?


149 Kapitel 7: Krisens kostnader 150 Samhällsekonomiska kostnader 155 Krisens mänskliga kostnader 159 Kostnader för skattebetalare 161 Finns det också vinnare? 161 Politiska reaktioner på krisen 166 Karl Polanyi om guldmyntfoten 168 Kostnader för demokrati och vänskap mellan folken 172 Kapitel 8: Hellre ett fasansfullt slut än en fasa utan slut 173 Spruckna valutaunioner: några historiska exempel och lärdomar 177 Hur sannolik är en skilsmässa, och vilken blir skilsmässoorsaken? 179 Vad händer efter en skilsmässa? 182 Kapitel 9: Frågor och svar om EMU 186 Litteratur 193 Sakregister 199 Personregister



Inledning Om 2008 var året då den globala finanskrisen bröt ut, 2010 året då Greklandskrisen först stod på löpsedlarna och 2011 året då eurokrisen blev ett begrepp, kan 2013, eller kanske rentav 2012, bli året då den politiska krisen för hela eurosamarbetet briserade. Jag har aldrig trott på EMU. Jag tillhörde nej-sidan inför den svenska folkomröstningen 2003, och när jag läser om mina gamla artiklar från den tiden, med rubriker som ”EMU bäddar för bråk” eller ”EMU och risken för finanskriser”, kan jag tycka att vi som sade nej till euron ändå inte förstod vilken katastrof – ekonomiskt, socialt och politiskt – som EMU skulle utvecklas till. Eller insåg vidden av den politiska prestige som i kombination med ren och skär inkompetens har präglat krishanteringen. Det är odrägligt med personer som säger ”Vad var det jag sa!”. Så det ska jag inte säga hädanefter. Jag kan dock inte låta bli att besvara frågan: ”Vad var det dom sa?”. Men det jag känner inför det drama som utspelas när EMU:s kris fördjupas allt mer är inte skadeglädje, utan en blandning av ilska och djup sorg över att Europas politiska ledare har fört oss mot denna avgrund.

Andra kriser Den ekonomiska kris som startade 2008 kan ses som ett av flera uttryck för en kris för en utveckling baserad på växande klassklyftor, kortsiktighet, girighet och en accelererande förbrukning av naturresurser och miljövärden. Om några generationer kommer kanske eurokrisen att föräras en fotnot i historieböckerna under inledning

9


det att vår egen generations slöseri och ansvarslöshet kommer att brännmärkas av våra efterlevande. Har långsiktiga ödesfrågor kring klimat och miljö fått stryka på foten i eurokrisens spår? Ja. Så även i denna bok. Det beror inte på att jag tycker att de är oviktiga. Men boken handlar om euron.

Det kan gå fort Det är riskabelt att skriva om ett händelseförlopp som är så dynamiskt som utvecklingen av eurokrisen är. När denna bok kommer ut i höst kanske EMU består av sexton, tretton, sex eller – föga sannolikt – noll medlemsstater. EMU:s framtid kan komma att avgöras av den tyska Författningsdomstolen redan i september. Om Grekland tvingas lämna EMU är det troligt att andra länder följer efter ganska snart, och att krisländernas banker töms på pengar i allt snabbare takt. En panik bland bankkunder i ett viktigt land som Spanien kan förorsaka en bankrusning som inga krispaket och nödlån kan hejda. Vi kan också få bevittna motsatsen: en politisk samling kring eurons bevarande som gör att man lyckas återvinna finansmarknadernas förtroende en tid. Jag har svårt att se hur en långsiktig lösning på EMU:s grundläggande konstruktionsfel skulle kunna se ut, men visst går det att vinna tid. Dagens ekonomiska turbulens och politiska osäkerhet gör att jag är försiktig med spådomar om framtiden. Mycket kan hända, och det kan gå fort. Men min förhoppning är att ingen läsare av denna bok ska behöva bli förvånad över vad som händer vad som än händer. Stockholm och Kårböle augusti 2012 Stefan de Vylder


kapitel 1

Från guldmyntfoten till EMU – en kort historik Bildandet av EMU var ett lika djärvt som unikt experiment. Aldrig någonsin tidigare hade ett antal utvecklade industriländer beslutat sig för att avskaffa sina egna valutor och gå samman i en valuta­ union. Man bör därför vara försiktig med alla historiska paralleller. Men kanske finns det vissa lärdomar att dra – och som borde ha dragits – av tidigare erfarenheter av att låsa fast det viktigaste priset i varje lands ekonomi: priset på den egna valutan.

Guldmyntfoten Guld och silver och andra värdefulla metaller har sedan långt före Kristi födelse använts som allmänt accepterade betalningsmedel. Men i takt med att transaktionerna växte snabbare än tillgången på ädla metaller blev behovet av mer praktiska betalningsmedel i form av papperssedlar uppenbart. För att förhindra en inflationsdrivande sedeltryckning införde dock land efter land ett system där guld, och till en början även silver, utgjorde basen. Den klassiska guldmyntfoten, the Gold Standard, innebar att ett lands valuta var knuten till guld. Landets centralbank förband sig att köpa och sälja guld till ett fast pris, och måste därför alltid se till att mängden mynt och sedlar i omlopp motsvarades av bankens innehav av guld. Det finns olika uppfattningar om när guldmyntfoten föddes. Ofta anges tidpunkten till 1844, då Bank of England gavs rätt att ge ut sedlar med täckning i guld. Encyclopedia Britannica anger år 1821 som det år då England införde guldmyntfoten. Men redan i från guldmyntfoten till emu

11


början av 1700-talet hade England, där den store vetenskapsmannen Isaac Newton var chef för myntverket, givit guldet en roll som ankare i landets betalningssystem. Andra länder, såsom USA, införde mot slutet av 1700-talet en form av silvermyntfot, som dock blev ohållbar i takt med att kopiösa mängder silver från Mexico och Bolivia strömmade ut på världsmarknaden. Under mitten och slutet av 1800-talet följde en rad länder Englands exempel. De länder som anslöt sig accepterade därmed ett fast pris på guld och därmed också en fast växelkurs gentemot andra medlemmars valutor. Sverige antog guldmyntfoten 1873, i samband med att vi gick med i den nybildade skandinaviska myntunionen mellan Norge, Danmark och Sverige och införde ett nytt myntslag, den skandinaviska kronan, som var kopplad till guldet1. Guldpriset sattes till 2.480 skandinaviska kronor per kilo, det vill säga en skandinavisk krona motsvarade 0,403 gram guld. Myntunionen hade vissa likheter med dagens EMU, men en skillnad var att varje land behöll sin egen centralbank med rätt att sköta landets penningpolitik och att ge ut svenska, norska och danska mynt och sedlar som alla var lika mycket värda. Så småningom beslöts också att alla skandinaviska sedlar, oavsett vilket land de kom från, var godkända som betalningsmedel inom hela mynt­unionen. Intressant att notera är att myntunionen överlevde både finansiella kriser och de politiska motsättningarna mellan Norge och Sverige som föregick unionsupplösningen 1905. Fram till första världskrigets utbrott 1914 var den klassiska guldmyntfoten, som den skandinaviska myntunionen tillhörde, det helt dominerande valutasystemet i Europa och Nordamerika. Snabbt stigande rustningskostnader, inflation och krig gjorde dock att land efter land övergav guldmyntfoten genom att upphäva rätten att lösa 1.  Se Jonung (2005) för en utmärkt översikt över den skandinaviska myntunionens uppgång och fall.

12

eurokrisen


in landets mynt och sedlar i guld. I de nordiska länderna skedde detta år 1914, och det blev hädanefter möjligt att trycka pengar som inte hade någon täckning i ländernas guldreserver. I praktiken upplöstes den skandinaviska myntunionen i början av första världskriget, då det blev omöjligt att bevara pariteten mellan de tre medlemsländernas valutor. Det formella beslutet togs först 1924. Historiens dom över den klassiska guldmyntfotens epok är övervägande positiv. Decennierna som föregick första världskriget präglades i USA och Europa av snabb ekonomisk tillväxt, och trots ett antal finanskriser undvek världsekonomin långvariga depressioner. Arbetslösheten var hög, men det var också arbetskraftens rörlighet, som var mycket högre än i dagens Europa. I många länder, som Sverige, Irland och Italien, ledde fattigdom och arbetslöshet till en omfattande emigration till USA. Men nästan ingen skyllde på guldmyntfoten. ”Den makroekonomiska utvecklingen i världsekonomin under den klassiska guldmyntfoten framstår som lyckosam”, skriver till exempel Lars Jonung, och sammanfattar därmed en utbredd uppfattning bland ekonomer. ”Detta var en glansperiod för den liberala ekonomiska världsordningen” (Jonung 2000, s. 20). Detta var också, skulle vi kunna tillägga, en glansperiod för kolonialismen. När guldmyntfoten återinfördes i modifierad form av ett stort antal länder åren 1924–26 skedde detta bland annat mot bakgrund av den tyska hyperinflationen 1923, och världens längtan tillbaka till den stabilitet som guldet ansågs ha representerat. Kritiker saknades dock inte. Exempelvis kallade John Maynard Keynes år 1924 guldmyntfoten för en ”barbarisk relik” (citerad i Ferguson, s. 59). Inför återinförandet bedrev flertalet länder en drakonisk åtstramningspolitik som ledde till en djup depression i början av 1920-talet, men den dominerande uppfattningen bland politiker, även i Sverige, var att detta var ett pris som var värt att betala för att återvinna guldmyntfotens fördelar. Mellankrigstidens guldmyntfot blev dock kortlivad. Det tyska krigsskadeståndet efter Versailles-freden 1919 var som en tickande från guldmyntfoten till emu

13


ekonomisk och politisk bomb, och när världsekonomin i slutet av 1920-talet drogs ned i den djupa kris som utvecklades till 30-talsdepressionen växte spänningarna, och guldmyntfoten bröts obönhörligen sönder. Sammanbrottet för tankarna till eurokrisen, och i kapitel 8 återkommer vi till de obehagliga paralleller som kan dras. De länder som ingick i guldstandarden och hade fasta växelkurser gentemot varandra utvecklades i olika takt, och när över- och underskotten blev för stora tvingades underskottsländerna att svara med en stram finans- och penningpolitik som förvärrade depressionen. Liksom i dagens EMU steg räntorna på krisländernas statsobligationer, som ett uttryck för marknadens misstro, och guldflykten från svagare länder accelererade. Och eftersom penningmängden i varje land var knuten till centralbankernas innehav av guld blev det omöjligt för länder som förlorade guld att föra en mer expansiv penningpolitik. Spekulationsvågorna avlöste varandra, liksom så kallade bankrusningar (bank runs) då banker tömdes på likvida medel. År 1931 gick den österrikiska storbanken Creditanstalt i konkurs, och därefter gick en rad banker i Europa under sedan desperata kunder försökt rädda sina besparingar. Krisen nådde sin kulmen åren 1932–33, då land efter land försökte bevara sin valutas värde genom en deflationspolitik. Tyska banker drabbades extra hårt, och den politiska utveckling som följde på 30-talskrisen torde vara välbekant för alla. Försöken att återupprätta guldmyntfoten kan sägas ha kollapsat i september 1931, då Storbritannien lämnade. En vecka senare var det Sveriges tur. Ett flertal länder, däribland USA, försökte däremot hålla fast vid guldstandarden ytterligare ett par år, vilket enligt många bedömare försenade den ekonomiska återhämtningen från krisen.2 I Storbritannien och Sverige kunde en förbättrad interna2.  Den klassiska – men inte helt okontroversiella – referensen till en analys av 1930-talskrisen som lägger stor vikt vid guldmyntfotens destruktiva roll, och vid USA:s försök att klamra sig fast vid guldmyntfoten i det längsta, är Eichengreen (1992).

14

eurokrisen


tionell konkurrenskraft efter fallen i valutornas värde, i förening med en mer expansiv ekonomisk politik, göra att konjunkturerna vände uppåt betydligt snabbare än i USA.

Bretton Woods-systemet Den första hälften av 1900-talet, och speciellt mellankrigstiden, präglades av rader av finanskriser. Perioden 1971–2012 likaså.3 Det som är ovanligt är inte att kriser avlöser varandra – det anmärkningsvärda är snarare att det funnits en period i modern tid som inte präglats av djupa och återkommande kriser. Denna idylliska tid kallas ofta Bretton Woods-epoken, uppkallad efter den stad i USA där en berömd konferens ägde rum i andra världskrigets slutskede. År 1944 samlades där en rad av de allierade staternas politiska ledare plus ett flertal berömda ekonomer – av vilka den mest kände och inflytelserike var John Maynard Keynes – för att diskutera vilken ekonomisk världsordning som skulle råda efter det nederlag för Tyskland som alla visste var nära förestående. Det kanske allra viktigaste resultatet av konferensen 1944 var beslutet att efter krigsslutet skapa två nya internationella ekonomiska organisationer, ofta kallade ”Bretton Woods-institutionerna”: Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken. Den inledningsvis viktigaste uppgiften för Världsbanken var att bidra till finansieringen av Europas återuppbyggnad efter kriget. IMF :s roll var att ge kortfristiga lån till länder med akuta betalningsbalansproblem samt, och framför allt, att övervaka och förbättra de internationella valuta- och betalningssystemen. 3.  I en grundlig genomgång (Laeven & Valencia 2008) av perioden mellan 1970 och 2007 – alltså före den senaste stora krisen – identifierar ett par ekonomer knutna till IMF 124 olika bankkriser av systemkaraktär (”systemic bank crises”). Till detta lägger författarna 208 ”valutakriser” (”currency crises”) samt 63 skuldkriser (”sovereign debt crises”). Flera länder drabbades samtidigt av två eller tre av dessa kriser. Se också de Vylder (2009) som behandlar ett urval av dessa kriser. från guldmyntfoten till emu

15


För Keynes och många andra var skapandet av IMF i första hand sprunget ur viljan att undvika en ny deflationistisk period, med fallande priser och stigande arbetslöshet, av det slag världen upplevde på 1930-talet. IMF:s regelsystem – som bland annat stadgade att ett land inte fick använda sig av så kallade konkurrensdevalveringar för att stärka sin konkurrenskraft på andra länders bekostnad – syftade till att garantera en stabil och växande efterfrågan i världsekonomin. Bretton Woods-epoken kännetecknades av högre och jämnare tillväxt än de följande årtiondena, och skillnaderna är stora mellan dagens situation och den som rådde under det ”gyllene kvartsseklet” mellan 1947 och 1971. En skillnad är den amerikanska dollarns ställning. Dollarn var själva ankaret i Bretton Woods-systemet, och dess värde i guld garanterades av USA:s regering4. Systemet baserades vidare på ”i princip” fasta växelkurser inom hela OECD-området, det vill säga de utvecklade industriländer som var medlemmar av rikemansklubben Organisation for Economic Cooperation and Development. Systemet företedde alltså betydande likheter med den modifierade guldmyntfot som tillämpades under en del av mellankrigstiden. Inom de enskilda länderna hade de olika centralbankerna omfattande befogenheter att med valutakontroller begränsa oönskade valutarörelser, och internationellt spelade IMF rollen som global monetär polis som såg till att länder inte ägnade sig åt förbjudna saker (till exempel devalveringar, som bara var tillåtna i sällsynta undantagsfall). Bretton Woods-periodens fasta växelkurser förutsatte valutakontroller, normalt i form av restriktioner på in- och utförsel av 4.  USA:s guldreserv förvarades i Fort Knox, som blev ett slags symbol för Bretton Woodssystemets trovärdighet. Detta är bakgrunden till det gruvliga hot som skurken Goldfingers lömska attacker mot Fort Knox utgjorde i en gammal James Bond-film; ett angrepp på Fort Knox var ett hot mot hela världskapitalismens stabilitet. Det Goldfinger inte klarade av gjorde däremot president Nixon.

16

eurokrisen


utländsk valuta. I dag har alla höginkomstländer, och så gott som alla medelinkomstländer, avskaffat dessa restriktioner. I spåren av den stora finanskrisen 2008 har dock ett antal länder återinfört vissa former av valutareglering – antingen för att skydda sig mot ett alltför stort inflöde av kapital (till exempel Brasilien) eller för att förhindra kapitalflykt ut ur landet (Island) – och det är troligt att en upplösning av EMU skulle framkalla en våg av valutakontroller för att stävja den oro på världens kapitalmarknader som ett sådant scenario skulle resultera i. En återgång till 1950- och 60-talens fasta växelkurser och stabilitet på valutamarknaderna förefaller dock otänkbar. Decennierna efter andra världskriget präglades av låg arbetslöshet och hög ekonomisk tillväxt i flertalet ledande industriländer. Länderna gick i takt i mycket större utsträckning än idag – en förutsättning för att fasta växelkurser ska fungera i längden. Några allvarliga kriser ägde inte rum under tiden fram till början av 1970-talet. Det är lättare att bedriva stabiliseringspolitik när alla viktiga handelspartners har en hög och jämn ekonomisk tillväxt än då de drabbas av återkommande kriser. Bretton Woods-systemets stabilitet urholkades mot slutet av 1960-talet som en följd av USA:s växande budget- och bytesbalansunderskott i spåren av Vietnam-kriget. I takt med att förtroendet för dollarn försvagades underminerades också dollarns ställning som världens reservvaluta, och under president Nixons tid i början av 1970-talet – den 15 augusti 1971 närmare bestämt – upphävdes även formellt den koppling mellan dollarn och guldet som varit den psykologiska grundvalen för dollarns trovärdighet, och därmed för hela Bretton Woods-systemet. Efter dollarkrisen blev fortsättningen av 1970-talet en stökig period. Den första oljekrisen 1973, som sammanföll med en dramatisk uppgång av världsmarknadspriserna på råvaror, skakade om de oljeimporterande länderna, och bidrog starkt till att inflationen tog fart. ”Stagflation”, det vill säga en otrevlig kombinafrån guldmyntfoten till emu

17


tion av stagnation och hög inflation, blev ett ofta använt begrepp, och runtom i OECD-länderna nådde prisökningarna tvåsiffriga procenttal samtidigt som arbetslösheten och budgetunderskotten växte. Mot slutet av decenniet inleddes också en övergång till ett nytt internationellt finansiellt system, baserat på alltmer rörliga växelkurser och, i flertalet höginkomstländer, en gradvis eliminering av efterkrigstidens valutaregleringar.

EMU:s föregångare Planer på en europeisk valutaunion hade funnits länge. Redan i förarbetena till Romfördraget från 1957 nämns tanken på en gemensam valuta för Kol- och Stålunionens sex medlemsländer, något som på nytt aktualiserades i den så kallade Wernerplanen som antogs 1971. Huvudskälen var politiska: att förstärka och fördjupa den euro­ peiska integrationen. Men efter Bretton Woods-systemets kollaps var oron också stark inom den europeiska gemenskapen, EG, för att sammanbrottet för efterkrigstidens fasta växelkurser skulle leda till valutakriser och konkurrensdevalveringar. År 1972 beslöt EG att införa ett system med halvfasta växelkurser, den så kallade valutaormen, mellan EG:s medlemsländer och de associerade medlemmar som önskade ansluta sig. Inom ramen för denna orm fick de enskilda valutorna röra sig upp eller ned med som mest 2,25 procent. Sverige gick med år 1973, men lämnade några år senare sedan den svenska kronan devalverats mer än som var tillåtet. År 1979 bildade EG en fiktiv valuta, European Currency Unit (ECU) som baserades på ett vägt genomsnitt av de olika valutorna. Liksom i valutaormen fick varje enskild valuta endast röra sig inom en marginal på 2,25 procent upp eller ned i förhållande till ingångsvärdet. Skapandet av ecun var ett led i införandet av ett system med allt fastare växelkurser kallat den europeiska växel18

eurokrisen


kursmekanismen, the European Exchange Rate Mechanism (ERM), som var en grundbult i det Europeiska Monetära Systemet, EMS (European Monetary System). Det uttalade syftet med ERM var att förbereda de olika medlemsländerna för en framtida övergång till en gemensam valuta, den som kom att bli euron. Sverige stod under denna tid utanför EG, och var inte bundet av ERM:s villkor. Vi tillämpade dock en fast växelkurs ”i princip”, men ett antal devalveringar åren 1976, 1977, 1981 och 1982 visade att denna princip gavs en mycket flexibel tillämpning. ERM kan ses som EMU :s föregångare. Dock borde varningsklockorna ha ringt redan 1992, då Storbritannien – som gått med i ERM år 1990 – tvingades devalvera och dra sig ur valutasamarbetet. Även dagens krisländer Irland, Portugal, Spanien och Italien devalverade, men fick ändå vara kvar i ERM. Sverige hade år 1991 ensidigt valt att binda den svenska kronan till ecun, men tvingades släppa detta kortlivade experiment redan i november 1992, då vi, tack och lov, övergick till rörlig växelkurs. Under första halvåret 1993 växte spänningarna inom ERM ytterligare. Flera valutor, och speciellt den franska, sattes under press när placerarna flydde till den tyska D‑marken. Som en följd av den allmänna turbulensen på valutamarknaderna fattade EU:s finansministrar och centralbankschefer i augusti 1993 ett beslut som till sin innebörd var ett övergivande av valutaormen. Den tidigare rörelsemarginalen på plus eller minus 2,25 procent breddades plötsligt till plus eller minus 15 procent, vilket gav en spännvidd på hela 30 procent. Valutaormen hade gått från ”i princip” fasta växelkurser till tämligen flytande. Skalet – ERM – blev kvar, men den tidigare optimismen var som bortblåst. Konjunkturen var försvagad, valutasamarbetet i kris och kostnaden för den tyska återföreningen såg ut att bli långt högre än man trott. Dock valde man att gå vidare med planerna på en valutaunion.

från guldmyntfoten till emu

19


Bildandet av ”Juvelen i den europeiska kronan” Redan innan tumultet kring valutaormens sammanbrott ägde rum hade, som nämnts ovan, EU:s ledare hunnit fatta beslut om att gå samman i en valutaunion. En än idag vanlig uppfattning i diskussionen om EMU:s tillkomst är att detta var det ”pris” som Tyskland fick betala för att övriga EU, och i första hand Frankrike, skulle acceptera den tyska återföreningen. Sant är att Frankrike under lång tid var pådrivande, och Tyskland avvaktande, men beslutet att bilda EMU fattades långt före den tyska återföreningen5. Politiskt sågs EMU av tongivande europeiska politiker – kanske med undantag för de brittiska – som ett viktigt steg mot en politisk och ekonomisk union. Den gemensamma valutan var ”juvelen i den europeiska kronan”, som den legendariske ordföranden i Europeiska Kommissionen Jacques Delors formulerade det, men sågs endast som en etapp på vägen mot ett alltmer federalt, överstatligt Europa. Eller, med den förste ECB-chefen Wim Duisenbergs ord: ”Den monetära unionen går hand i hand, och måste gå hand i hand, med politisk integration och slutligen en politisk union. EMU är, och har alltid varit avsett att vara, ett språngbräde på vägen till ett förenat Europa” (citerad i Torstensson 2003, s. 142). För flera av medlemsländerna, inte minst Frankrike, var strävandena mot en politisk union betingade av en oro för en alltför stor tysk dominans inom Europa. Fredstanken var ännu mycket stark i de länder som hade plågsamma minnen av europeiska krig, och en allt fastare ekonomisk, politisk och militär union med överstatliga befogenheter sågs som ett sätt att förstärka det fredliga samarbetet i Europa. På det ekonomiska området var syftet att minska övriga med5.  I detta avsnitt vill jag hänvisa till den mycket informativa boken Europas väg. Förening och mångfald (2009), skriven av Lars Anell, tidigare chef för Sveriges delegation i Bryssel under Sveriges förhandlingar om medlemskap i EU. Det politiska spelet bakom bildandet av EMU skildras här på ett både ingående och initierat sätt.

20

eurokrisen


lemsstaters beroende av den tyska centralbanken, Bundesbank, klart uttalat. Under EMS hade inte minst fransmännen ofta klagat på hur den tyska penningpolitiken kommit att styra hela den europeiska gemenskapens penningpolitik, och Frankrike och flera andra länder ville gärna vara med och dela på inflytandet. De sydliga medlemsstaterna, med en historia präglad av devalveringar, inflation och nya devalveringar, såg ett medlemskap i valutaunionen som ett stabilt ”ankare” som också skulle möjliggöra en bättre tillgång till den europeiska kapitalmarknaden och mycket lägre räntor. Idag är det dock många som beklagar att dessa länder så lätt och under så lång tid kunde få tillgång till krediter på i stort sett samma villkor som Tyskland. De tyska kraven var hårda. En gemensam centralbank måste föra en minst lika stram politik inriktad på inflationsbekämpning som någonsin Bundesbank. Centralbanken skulle ha sitt säte i Frankfurt, vara oberoende från alla politiker och politiska påtryckningar och förbjudas att ge stödlån till länder som misskött sina statsfinanser. Alla förstod att Tyskland skulle ha vetorätt mot den gemensamma valutan och vara det land som dikterade villkoren. Med dessa förutsättningar tillsattes år 1988 en arbetsgrupp under ledning av Jacques Delors med syfte att konkretisera förslaget om att bilda en ”ekonomisk och monetär union” med en gemensam valuta. Delors rapport, som överlämnades till EU:s stats- och regeringschefer i april 1989, angav de steg som måste tas innan en europeisk centralbank, det som år 1998 blev ECB, skulle överta ansvaret för medlemsländernas penningpolitik. Exakt när beslutet att bilda EMU de facto fattades kan diskuteras, men formellt var det i december 1991, i samband med toppmötet i Maastricht i Nederländarna och antagandet av Maastrichtfördraget året därpå. Mötet ägde rum i en tid av europeisk optimism, för att inte säga eufori. Berlinmuren hade fallit, Öst- och Västtyskland hade återförenats och det sovjetiska imperiet var nedmonterat. Den franske presidenten François Mitterand hade sent omsider från guldmyntfoten till emu

21


lyckats övertyga den tyske förbundskanslern Helmut Kohl om nödvändigheten att gå vidare med den europeiska integrationen och skapa en gemensam valuta samt en gemensam försvars- och säkerhetspolitik. Delors grupp stipulerade också strikta krav, de så kallade konvergenskraven, som skulle vara uppfyllda för att ett land skulle beviljas inträde i valutaunionen. Kraven var utformade i enlighet med tyska stabiliseringspolitiska normer och stadgade att budgetunderskottet inte fick överstiga tre procent av BNP, statsskulden inte 60 procent av BNP och inflationen fick inte ligga 1,5 procent över inflationen i de tre länder i gemenskapen som hade den lägsta inflationen. Den långa obligationsräntan fick inte avvika mer än två procentenheter från de tre länder med den lägsta räntan, och för att kvalificera sig för det tredje och sista steget in i EMU måste landet ha klarat att vara medlem av ERM i minst två år. För att inskärpa kravet på finanspolitisk disciplin antog EU år 1997 den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten som stipulerade böter för den som syndade mot konvergenskraven. Den 1 januari 1999 genomfördes det så kallade tredje steget i bildandet av EMU. Euron infördes då som elektronisk valuta i elva medlemsstater: Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien, Italien, Irland, Finland, Luxemburg, Spanien, Portugal och Österrike. Två länder, Storbritannien och Danmark, hade krävt och beviljats undantag från deltagandet i valutaunionen. Sverige, som blivit medlem av EU år 1995, beviljades inget sådant undantag, men uppfyllde inte kravet på deltagande i ERM. Grekland misslyckades med att uppfylla åtskilliga av kraven, men fick ändå komma med år 2001. Redan tidigare hade en lång rad länder med en statsskuld som översteg 60 procent av BNP beviljats undantag från de strikta konvergenskraven. Att Grekland hade trixat med sin ekonomiska statistik – med god hjälp av kreativa bokförare från den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs – var väl känt för många, men en generös EU-kommissi22

eurokrisen


on valde ändå att blunda. ”Vi vet alla nu, och vi visste alla då, att Grekland fuskade med sin statistik”, har Pascal Lamy, idag chef för Världshandelsorganisationen WTO och på 1990-talet Jacques Delors högra hand, senare medgivit.6 Men att ifrågasätta grekernas häpnadsväckande positiva kalkyler hade, enligt Lamy, varit ofint: ”Man höll alltid en viss nivå av diplomatisk korrekthet och artighet.” Den 1 januari 2002 introducerades euron på riktigt i form av eurosedlar och mynt som ersatte de nationella valutorna, vilka redan i mars samma år upphörde att gälla som betalningsmedel i EMU:s tolv medlemsstater. På senare år har en rad nya medlemmar tillkommit: Slovenien (2007), Cypern och Malta (2008), Slovakien (2009) och Estland (2011). 2003 röstade det svenska folket nej till EMU efter en intensiv folkomröstningskampanj. Vad de båda sidorna sade den gången återkommer jag till i kapitel 5, där jag också sammanfattar vad de säger idag.

Eurons första decennium När euron blev verklighet – elektroniskt 1999, i fysisk form 2002 – var världsekonomin inne i en svacka. Millennieskiftet kantades av orosmoln: Asien-krisen 1997, Rysslands-krisen 1998, Argentinas kollaps 2001, IT-bubblan som sprack 2000 och det efterföljande börsraset, med flera illavarslande händelser. Men konjunkturen skulle snart vända uppåt. Den ekonomiska tillväxten var från och med 2003 hög i flertalet i-länder och, framför allt, i Afrika, Asien och Latinamerika, liksom även i Östeuropa och forna Sovjetunionen. Den tyngdpunktförskjutning österut och söderut som har präglat världsekonomin hittills under 2000-talet har, vilket kommer att diskuteras i Kapitel 6, långtgående ekonomiska och politiska konsekvenser vars omfattning vi idag bara kan ana. 6.  Citerad i DN den 29 februari 2012. från guldmyntfoten till emu

23


Den globala högkonjunkturen åren fram till 2008 gjorde att eurons första år kom att präglas av utbredd optimism om valuta­ unionens framtid och om den fortsatta ekonomiska utvecklingen. Inflationen var låg, och euron stärktes successivt gentemot andra ledande valutor såsom USA-dollarn. Den nya valutan åtnjöt ett växande förtroende bland EMU:s medborgare och började i ökad utsträckning att användas som världsvaluta nästan – men bara nästan – i klass med amerikanska dollarn. Många bedömare gratulerade EMU till att bidra till en utjämning av skillnaderna i levnadsstandard mellan eurozonens olika länder. Den ”keltiska tigern”, Irland, blev ett begrepp, liksom de baltiska tigrarna Estland, Lettland och Litauen, som i avvaktan på medlemskap valde att ensidigt knyta sina valutor till euron. Den ekonomiska tillväxten i länder som Spanien, Grekland och Irland låg väsentligt över det europeiska genomsnittet, och det faktum att privat kapital strömmade från överskottsländer i norr till underskottsländer i syd tolkades ofta som ett uttryck för EMU:s framgång i att skapa ”konvergens” mellan eurozonens olika länder. Idag ser vi att konvergensen i själva verket var en divergens. Flera av euroländerna levde över sina tillgångar och redovisade stora underskott i sin utrikeshandel. Som vi kommer att se i senare kapitel skapade skillnaderna i inflation och produktivitetsutveckling ett växande gap i internationell konkurrenskraft mellan en mindre grupp länder och de övriga. Samtidigt som eurozonen som helhet kunde redovisa en ganska balanserad utrikeshandel dolde detta de snabbt stigande spänningarna inom unionen. Alla varningslampor borde ha lyst röda. Men det gjorde de inte. Eller, snarare: det fanns knappast några varningslampor. Eurons tioårsdag inträffade i januari 2009, kort efter finanskrisens utbrott. Hyllningarna var översvallande, inte minst i Bryssel, och inledningsvis såg det ut som om det var den amerikanska ekonomin, och dollarns ställning, som var mest i farozonen. Den svenska kronan försvagades, och röster hördes i Sverige för att vi skulle 24

eurokrisen


ansluta oss till EMU. Folkpartiets Jan Björklund utnyttjade tioårsfirandet till att kräva en ny svensk folkröstning senast 2011 och prisade euron som ”vår framtidsvaluta”.7 ”Efter tio år med euron”, skriver Björklund, ”där farhågan inte minst var att valutan skulle kollapsa vid en kris – en farhåga som nu med råge kommit på skam – är jag övertygad om att Sverige är moget för en ny diskussion och folkomröstning om euron.” Idag är eurooptimismen som bortblåst, och enligt opinionsundersökningar skulle kanske tio procent av Sveriges medborgare nu stödja en övergång till euron. Hur har det kunnat gå så här illa? Var kanske en valutaunion av EMU:s slag en dålig idé från början?

7.  Officiellt uttalande refererat i bl.a. Strömstads Tidning den 22 januari 2009.


kapitel 2

Fasta växelkurser och valutaunioner – teori och lärdomar Den gamle högerledaren Gösta Bohman kastade någon gång på 1970-talet, i samband med en diskussion om ”Norrlandsproblemet”, fram ett förslag om att man kanske borde devalvera norr om Dalälven. Jag minns inte exakt hur han formulerade idén, och den var naturligtvis inte allvarligt menad. Men han hade en poäng: är det så säkert att Norrland mår bra av att dela valuta med resten av landet? Kanske borde regioner med stagnerande näringsliv och hög utflyttning kunna förbättra sin konkurrenskraft med hjälp av en egen valuta som kan devalveras? Eller borde det dynamiska StorStockholm ha en egen valuta som i stället steg i värde? Inför bildandet av EMU kretsade mycket av den teoretiska diskussionen om för- och nackdelar med en gemensam valuta kring begreppet ”optimal valutaunion”. Vad kännetecknar en sådan? Uppfyller EMU de krav som bör ställas? Men låt oss först granska den mjukare varianten av valutaunion, fasta eller halvfasta växelkurser.

Faran med fasta växelkurser Ett land som ensidigt beslutar att låsa fast sin växelkurs gentemot en eller flera utländska valutor behåller kontrollen över sin valutaoch penningpolitik. Det kan när som helst devalvera med en viss procentsats, vilket Sverige gjorde upprepade gånger under 1970och 80-talen, eller låta valutan flyta, som Sverige gjorde i november 1992. Det senare är idag det vanligaste, och det finns, som nämnts, många exempel på detta. Givetvis kan även länder som sett sin konkurrenskraft förbättras 26

eurokrisen


välja att appreciera, det vill säga skriva upp, sin valuta. På senare år har den kinesiska halvfasta växelkursen utsatts för kritik, framför allt från USA som har ett gigantiskt underskott i sin handel med Kina. Om Kinas yuan släpptes fri är det troligt att den skulle stiga i värde. Om Tyskland valde att återgå till en egen valuta skulle dennas värde i förhållande till euron stiga kraftigt (vilket vore utmärkt både för andra länders exportörer och för tyska löntagare som skulle få de reallöneökningar de har förtjänat men som har förmenats dem i många år). Beslut att släppa en fast växelkurs sker dock för det mesta i kristider, och leder normalt till att valutan faller i värde. Importen blir dyrare, men landets internationella konkurrenskraft förstärks och exporten gynnas. Rent praktiskt är effekterna begränsade: de gamla sedlarna och mynten är fortfarande gångbara, om än lite mindre värda. Dock kan de ekonomiska och juridiska konsekvenserna vara svåra att överblicka. Många småsparare som har sina tillgångar i den inhemska valutan får se sina besparingar sjunka i värde. Utländska fordringsägare vill ofta ha betalt i utländsk valuta, och vanligt är också att hushåll och företag har tagit lån som varit bundna till ett annat lands valuta. De stora vinnarna när ett lands valuta sjunker i värde är exportföretag med inkomster i utländsk valuta men utgifter i inhemska. Andra vinnare är alla som konkurrerar på hemmamarknaden med importerade varor och tjänster. Den allvarligaste effekten av att bibehålla en övervärderad valuta är ofta att import konkurrerar ut inhemsk produktion. När bifflandet Argentina började importera kött från USA i slutet av 1990-talet var måttet rågat i folkopinionen. I Grekland har det börjat dyka upp importerad olivolja från Latinamerika på butikshyllorna – en av många groteska illustrationer till vad EMU har ställt till med på krisländernas hemmamarknader. Alternativet till att släppa övervärderade valutor fria är att sänka nominella löner, minska statsutgifterna och låta arbetslösheten växa. Inflationen stiger normalt efter en nedskrivning av ett lands fasta växelkurser och valutaunioner

27


valuta, så flertalet medborgare får automatiskt lägre reallöner. Men de som förlorar allra mest vid en minskning av värdet på ett lands valuta är de som har störst tillgångar i form av till exempel banktillgodohavanden i inhemsk valuta. Andra stora förlorare är de som har höga utgifter i utländsk valuta i form av utlandsresor eller en hög importandel i sin privata konsumtion. När ett land måste rätta till problem som förorsakats av en underminerad internationell konkurrenskraft är det enklare att korrigera växelkursen än att rätta till, det vill säga sänka, en mängd andra priser och löner i ekonomin. Och effekterna på inkomstfördelningen är normalt bättre vid en växelkursförändring. Jag tror därför att Anders Borg har fel när han, apropå möjligheten att Grekland lämnar EMU, med hänvisning till isländska erfarenheter hävdar följande: ”På Island föll den privata konsumtionen med 15–20 procent efter deras växelkursfall. Den typen av processer kostar allra mest för låginkomsttagare och pensionärer” (Intervju i Dagens Nyheter den 16 maj 2012). Det finns inget som säger att de grupper som Borg pekar ut skulle konsumera förhållandevis mer utländska varor och tjänster än höginkomsttagarna. Och i Island, med en snabbt stigande export och sysselsättning, är återhämtningen efter krisen mönstergill i jämförelse med krisländerna inom EMU. En fast växelkurs har en stor nackdel för ett land som kämpar för att försvara en övervärderad valuta. Att spekulera mot en sådan när den befinner sig under press – som till exempel den svenska kronan åren 1991–92 – är fullständigt riskfritt eftersom det bara finns två utfall: antingen vinner man, eller också förlorar man inte. Samtliga valutanedskrivningar som framtvingats i samband med de senaste decenniernas stora finanskriser har varit kraftiga, det vill säga tjugo procent eller, i regel, betydligt mer. Om man spekulerar mot en rörlig växelkurs – vilket givetvis förekommer! – kan man både vinna och förlora, däri ligger den helt avgörande skillnaden. På liknande sätt är det idag riskfritt att spekulera mot eurozonens krisländer genom att föra ut sina pengar ur landet och satsa 28

eurokrisen


på dollar eller tyska statsobligationer i stället för att behålla sina grekiska eller spanska banktillgodohavanden eller värdepapper. Ty ingen spekulant vid sina sinnens fulla bruk torde komma på idén att återinförda drachmer eller pesetas skulle komma att stiga gentemot euron. Om Grekland skulle lämna EMU spekuleras det om ett ras i värdet på valutan med mellan 30 och 60 procent. Många finanskriser, men ingen ”valutakris”, har inträffat i länder med rörlig växelkurs. Med flytande växelkurs försvinner behovet av att försvara valutan med stolligheter som 500 procents ränta, som Sverige under en kortare tid år 1992 laborerade med i syfte att försvara en övervärderad och dödsdömd fast växelkurs. Politisk prestige har ofta skapat eller förvärrat finanskriser. Det är inte bara i Sverige som politiker har slagits för övervärderade valutor. Och ju längre de lyckats hålla stånd, desto högre har priset blivit. I Argentina upprätthöll politikerna – med benäget stöd från IMF, som försåg landet med ständigt nya stödlån – den hopplösa kampen för valutan mycket länge, och krisen utvecklades därför till en ren katastrof. Detsamma har hänt i EMU, där politiska hänsyn har dominerat över ekonomiskt sunt förnuft både när valuta­ unionen skapades och när man sedan har försökt försvara den. Men inte heller marknader är perfekta. Intressant att notera är att moderna finanskriser tenderar att utlösas av privata kapitalflöden snarare än av den offentliga sektorns statsfinansiella lättsinne. Många så kallade riskanalytiker har grovt underskattat riskerna med avreglerade finansmarknader, och även om varningssystemen vad gäller underskott inom den offentliga sektorn har sina brister är beredskapen här ändå bättre än vid kriser förorsakade av finansmarknadernas egen instabilitet. Inte minst har framväxten av alla nya finansiella instrument, i kombination med den numera extremt billiga och snabba elektroniska hanteringen av gigantiska kapitalflöden, gjort livet surt för både nationella finansinspektioner (några internationella värda namnet har vi ju inte) och riskbedömare. De allvarligaste valutakriserna i medelinkomstländer under fasta växelkurser och valutaunioner

29


1980-talet och fram till början av 2000-talet hade alla föregåtts av en avregleringspolitik omfattande kapital- och valutamarknaderna. Detsamma gällde den stora finanskrisen 2008, som bröt ut i USA efter ett par decenniers avreglering av de finansiella marknaderna. Flertalet länder som drabbats av vad som brukar kallas valutakriser har försökt kombinera avreglerade valutamarknader och fria kapitalrörelser med bevarandet av en fast eller halvfast växelkurs. De problem som denna politik har gett upphov till får vi anledning att återkomma till vid åtskilliga tillfällen i denna bok.

Vad kännetecknar en valutaunion? Ett medlemskap i en valutaunion innebär en fast växelkurs gentemot övriga medlemmar i unionen men rörlig växelkurs gentemot omvärlden. I fallet EMU har de nationella valutorna avskaffats och ersatts av euron, och de nationella centralbankerna har överlämnat makten över penningpolitiken till ECB. Det finns ingen utträdesklausul ur EMU. Sedan Lissabonfördraget – som stadgar att EU:s valuta heter euro – trädde i kraft är det möjligt att lämna EU, men inte att kvarstanna i EU och lämna EMU. Den klart uttalade tanken var att den gemensamma valutan skulle vara ”för evigt” (100 år? 1.000 år? 10.000 år?), varför medlemskap i EMU skulle vara förknippat med en helt annan trovärdighet för landets politik än en frivilligt vald fast växelkurs. Denna trovärdighet är dock i dagens EMU kraftigt devalverad; det står sedan länge klart att det i praktiken är möjligt både att lämna EMU frivilligt och att sparkas ut. Att lämna en valutaunion och återinföra en egen, nationell valuta är dock, vilket kommer att diskuteras mer utförligt i kapitel 8, en väsentligt mer komplicerad procedur än att lämna en fast växelkurs. Om ett lands beslut att binda sin växelkurs kan jämföras med en förlovning – lätt att ingå, lätt att bryta – är medlemskap i en valutaunion som EMU snarast att likna vid ett olyckligt katolskt 30

eurokrisen


äktenskap: mycket hyckleri och otrohet, men inga legala möjligheter till en ordnad skilsmässa. Länders val av valutapolitik dikteras inte bara av ekonomiska hänsyn. En egen valuta har ofta betraktats som en viktig nationell symbol, tillsammans med flaggan och kanske ett gemensamt språk. En av de första åtgärderna som ett nyligen självständigt land vidtar har ofta varit att införa eller återinföra en egen valuta. Så skedde till exempel i delar av forna Sovjetunionen och Jugoslavien. Men det finns också exempel på länder som valt att helt enkelt avskaffa den egna valutan – oftast sedan denna blivit misskrediterad efter en period av hög inflation – och övergå till en stark valuta som dollar eller euro. För länder med dåliga erfarenheter av den egna penningpolitiken kan det vara extra frestande att ge upp sin egen valuta och centralbank och låta andra överta ansvaret. Men tyvärr är det nog så att länder som vanvårdat sin valuta även tenderar att missköta den ekonomiska politiken i stort. För Grekland måste det ha varit lockande att ersätta drachmern med euron och därigenom skaffa sig en stabil valuta som ankare för den ekonomiska politiken. Men ankaret blev ett sänke, och de grekiska erfarenheterna visar att priset för en släpphänt ekonomisk politik så småningom riskerar att bli ännu högre om man är medlem i en valutaunion än om man missköter sig helt på egen hand.

Vad kännetecknar en väl fungerande valutaunion? Att ha en gemensam valuta med länder man handlar med, lånar pengar från eller turistar i har många praktiska fördelar. Valutarisken försvinner mellan länderna, liksom växlingskostnaderna. Ett av de vanligaste argumenten från ja-sidan inför den svenska folkomröstningen var att vi skulle slippa växla pengar när vi reste till EMU-länder. Effektivitetsvinsterna är uppenbara. En gemensam valuta tenfasta växelkurser och valutaunioner

31


derar i sig att öka handel och annat utbyte mellan länderna, även om storleken på denna effekt är omdiskuterad. Av detta följer också att länder som ligger nära varandra geografiskt och som har stor ömsesidig handel tjänar mer på att ha en gemensam valuta än länder med få ekonomiska kontakter med varandra. I den teoretiska diskussionen om vad som utgör en så kallad optimal valutaunion brukar också nämnas att det är bra om medlemmarna har en någorlunda likartad, och helst väl diversifierad, näringslivsstruktur.8 Risken att drabbas av så kallade asymmetriska chocker, det vill säga störningar som drabbar olika geografiska områden olika mycket eller på olika sätt, är större om ett land, men inte de övriga, är mycket beroende av en enda sektor eller exportvara för vilken efterfrågan och priser fluktuerar starkt. Vad händer om turisterna flyr Grekland? Vad händer med den finska ekonomin om utlandets efterfrågan på skogsprodukter och Nokias mobiltelefoner faller snabbt? Ett slags asymmetrisk chock kan också drabba ett land med väsentligt högre lönestegringar än resten av unionen; exempel på detta finns det åtskilliga i dagens EMU. En valutaunion fungerar bra när länderna går i takt. De otvetydiga praktiska fördelar som en gemensam valuta erbjuder är då större än nackdelarna. Men de risker som EMU-skeptiker hela tiden har varnat för är hur en valutaunion kan hantera störningar. Och störningar kommer alltid, förr eller senare. För att kunna parera skillnader i konjunkturer mellan medlemsländerna har en hög rörlighet för arbetskraften alltid framhållits som ett krav på en väl fungerande valutaunion. Det är ofrånkomligt att arbetslösheten varierar mellan och inom medlemsländerna, men folk måste vara beredda att flytta dit jobben finns. Under sin euroskeptiska tid anförde Göran Persson den bristande rörlighe8.  Den klassiska artikeln som introducerade diskussionen om optimala valutaunioner är Mundell (1961). För bra översikter, se Alesina m.fl. (2002) eller Mongelli (2008).

32

eurokrisen


ten i Europa som argument mot euron: ”Jag brukar säga att när en arbetslös finsk skogsarbetare lätt och villigt rör sig till en spansk vingård för att ta ett nytt jobb, då har man den rörlighet på arbetsmarknaden som krävs för att införa en gemensam valuta. (Persson 1997, s. 178). Där var vi inte då, och där är vi inte idag heller. Kritiker av EMU har ofta påpekat att arbetskraftens rörlighet över delstaterna i det enorma valutaområdet USA är omkring tio gånger större än rörligheten över EMU:s nationsgränser. Idag, i krisens spår, ökar rörligheten. Till Sverige och Norge – som dock står utanför valutaunionen – kommer det ett växande antal arbetssökande, och tysklärare tillhör de få yrkesgrupper som har lätt att få jobb i krisländerna. Av en mängd olika skäl, inte minst avsaknaden av ett gemensamt språk och de vanliga kraven på att båda parter i ett parförhållande ska få jobb, kommer dock de europeiska nationsgränserna fortsätta att vara mäktiga barriärer mot en arbetskraftsrörlighet liknande den i USA. Det finns också en mängd krångligheter vad gäller krav på uppehållstillstånd efter tre månader, skilda socialförsäkringssystem med mera som reducerar EU-medborgarnas vilja och möjlighet att byta land. För att få arbetslöshetsersättning är det – än så länge – inte ett krav att arbetslösa EU-medborgare ska stå till hela den europeiska arbetsmarknadens förfogande. Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden har länge fungerat ganska bra. Arbetskraftens rörlighet är förhållandevis hög – liksom självfallet handeln mellan länderna – vilket kan kompensera för det faktum att Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island har fem skilda valutor. Idén om en nordisk valutaunion, som ibland kastats fram i debatten, kan låta sympatisk, men att ingå valutaäktenskap med en oljeexportör som Norge kan på sikt vara vanskligt både om oljepriserna stiger kraftigt och om de sjunker. Om inte arbetskraften vill röra sig måste lönerna göra det. En optimal valutaunion bör kännetecknas av flexibla priser och löner. Lönerna ska ner i länder där inflationen är högre än i resten fasta växelkurser och valutaunioner

33


av valutaunionen, eller produktivitetsutvecklingen sämre, och upp i länder det går bra för. Detta talar för att tyskarnas löner borde ha stigit successivt sedan Tysklands internationella konkurrenskraft blivit återställd med råge en bit in på 2000-talet. Tyvärr för övriga EMU-länder har dock låg inflation varit ett så viktigt mål för Tyskland att det funnits ett starkt motstånd mot stora löneökningar och mot en expansiv, inflationsdrivande politik. Vad som då i stället krävs för att undvika stora skillnader i internationell konkurrenskraft är lönesänkningar i de länder som halkar efter. Men som redan Keynes brukade påpeka tenderar löner att vara trögrörliga nedåt, varför nominella lönesänkningar som anpassningsmekanism varken är populära eller särskilt effektiva för att häva en lågkonjunktur. En viktig skillnad jämfört med nationella valutaområden är bristen på demokratiskt beslutade transfereringssystem inom EMU. I Sverige har vi förutom individuella trygghetssystem – a‑kassa, föräldrapenning, sjukförsäkring, med mera – också kommunala utjämningssystem som tryggar en miniminivå på hälso- och sjukvård och annan samhällelig service i de kommuner och landsting som har ett svagt skatteunderlag. Även i USA finns generella socialförsäkringssystem och federala medel för att stödja delstater i kris. Inom EMU finns jordbruksstöd och strukturfonder för investeringar i infrastruktur och annat, men det handlar om småpengar i förhållande till unionens BNP. När Tyskland accepterade bildandet av EMU var ett absolut krav att unionen inte skulle utvecklas till vad som i Tyskland är ett skällsord: en ”transferunion”. Via penningpolitiken har dock ofantliga transfereringar – vars storlek dolts eftersom det i regel handlat om olika typer av garantier och räntesubventioner – slussats till krisländerna. Eurozonens skattebetalare har starka skäl att oroa sig för den dag då räkningarna kommer att presenteras. Idag talar starka röster inom EU om behovet av att komplettera den gemensamma penningpolitiken inom EMU med en alltmer 34

eurokrisen


samordnad finanspolitik. I utvecklingen mot vad som brukar kal�las en ”fiskal union” har flera steg, såsom ”finanspakten” (se kapitel 4), redan tagits. Men om stödet är stort, inte minst i Tyskland, för en starkare överstatlig kontroll över euroländernas statsutgifter i syfte att disciplinera länder som med rätt eller orätt ses som slösaktiga är motståndet massivt, inte bara i Tyskland, mot skapandet av en ”transferunion”.

Kan en valutaunion utan bankunion fungera? En svaghet i en valutaunion som inte samtidigt är en bankunion är att den europeiska centralbanken ECB, i motsats till nationella centralbanker, har begränsade möjligheter att köpa statsobligationer. ECB får endast agera på andrahandsmarknaden – och även detta är formellt sett tveksamt – och alltså inte köpa direkt från medlemsstaterna själva då dessa ger ut statspapper. Denna regel innebär att ECB inte har rätt att ”trycka pengar”, och ECB kan därmed inte spela rollen av lender of last resort som normala centralbanker kan göra. ECB har inte heller rätt att ge ut gemensamma euroobligationer. Flera av krisländerna har, med stöd från den nye franske presidenten Hollande, föreslagit just detta, men hittills alltid mött på hårt motstånd från bland annat Tyskland. En effekt av införandet av euroobligationer skulle bli att riskerna smetades ut; de tyska räntorna skulle stiga, och krisländernas sjunka. Även vad gäller penningpolitik i övrigt är EMU:s konstruktion på många punkter annorlunda än den som råder i nationalstater med egen valuta. Som vi kommer att diskutera i kapitel 4 finns det till exempel frågetecken kring förpliktelserna kring insättargarantier. Eftersom det inte finns någon gemensam insättargaranti ställs allt oftare frågan: vem kommer att betala alla småsparare om grekiska banker går omkull, och den grekiska staten inte har några pengar? Kanske blir det de kriser inom det privata bankväsendet, snafasta växelkurser och valutaunioner

35


EUROKRISEN STEFAN DE VYLDER

O


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.