Föreståndarinnan rynkade ögonbrynen, anslog en förtrolig ton. ”Jag frågar för att det är mycket lättare att hitta adoptivföräldrar om man vet vilka barnen är. De nya föräldrarna vill gärna veta om de biologiska föräldrarna lever och har lämnat ifrån sig barnen frivilligt”, hon tystnade, lät orden sjunka in. Tänkte att det förstås inte spelade så stor roll när det gällde den här flickan. Det skulle hur som helst bli svårt att hitta adoptivföräldrar. ”Barnen hittades i koncentrationsläger. Deras föräldrar är sannolikt döda”, mannen på utlänningskommissionen talade sakta som om han vägde orden innan han uttalade dem. ”Vi hade adoptivföräldrar till den här flickan”, fortsatte han. ”Hon skulle adopteras av en affärsman och hans hustru. De hämtade henne och de trivdes med varandra, men så inträffade det tragiska att mannen omkom i en olycka och hustrun inte såg någon möjlighet att ta hand om flickan, utan lämnade tillbaka henne till barnhemmet.” Jasså, det var så det hade gått till, syster Angelika hade inte riktigt fått ihop det med hjälp av papperen. Då hade det i alla fall funnits ett par som tänkt adoptera flickan, då var det kanske inte alldeles kört ändå. Nu hade mannen på utlänningskommissionen kommit igång. ”Där tyckte nu föreståndarinnan att flickan visade tecken på utvecklingsrubbningar och skickade henne till barnsjukhuset. Och där bekräftades tyvärr föreståndarinnans farhågor.” ”Hm.” Syster Angelika började få bilden klar för sig. Flickan hade alltså kommit till Sverige för två år sedan och med undantag av tiden hos de tilltänkta adoptivföräldrarna bott på barnhem och barnsjukhus. Hon var grundligt utredd och konstaterad imbecill och sinnesslö. Hon kunde inte tillägna sig kunskap som normalbegåvade barn och barnsjukhuset rekommenderade att hon placerades på en anstalt för bildbara sinnesslöa.
24