1
en tyst minut
Siegfried Lenz på svenska: Fyrskeppet och andra berättelser (Tiden, 1967) Tysktimmen (Norstedt, 1970) Förebilden (Norstedt, 1975) Vågorna på Balatonsjön och andra berättelser (PAN/Norstedt, 1977) Förhistorien (Norstedt, 1982) Fyrskeppet (Litteraturfrämjandet, 1983) Förlusten (Norstedt, 1985) Förlusten (Storstilsbiblioteket, 1987) Exercisplatsen (Norstedt, 1987) Ett krigsslut (Bakhåll, 1990) Fyrskeppet (Bakhåll, 1990) Klangprovet (Norstedt, 1992)
Siegfried Lenz
En tyst minut Översät t ning Jör n Lindskog
Bokförlaget Thorén och Lindskog m almö 2010
tl003 siegfried lenz en tyst minut isbn 978-91-978106-2-3 originalets titel: Schweigeminute © 2008 hoffmann und campe verlag, hamburg utgiven efter överenskommelse med agentur literatur gudrun hebel, berlin första upplagan mars 2010 översättning © bokförlaget thorén och lindskog 2010 översättning: jörn lindskog omslag: laurenz bick tryck: cpi - clausen & bosse, leck, tyskland, 2010 typsnitt: sabon översättningen har erhållit stöd från goethe-institut med medel från tysklands utrikesdepartement bokförlaget thorén och lindskog lönngatan 44 e s-214 49 malmö info@thorenochlindskog.se www.thorenochlindskog.se
till ulla
»vi sätta oss med tårar stilla«, sjöng vår skolkör som inledning på minnesstunden, sedan gick herr Block, rektorn, fram till det blomsterprydda podiet. Han gick långsamt, kastade knappt en blick i den fullsatta aulan; framför Stellas foto som stod på en träställning framför podiet stannade han, sträckte på sig, eller verkade sträcka på sig och bugade sig djupt. Länge stod han i denna ställning framför din bild, Stella, uppe i hörnet på bilden ett svart, räfflat band, ett sorgband; när han stod där med nedböjt huvud, sökte jag ditt ansikte, där samma roade leende syntes som vi, de äldsta eleverna, så väl mindes från engelsklektionerna. Ditt korta svarta hår som min hand hade smekt, dina ljusa ögon som jag hade kysst på Fågelöns strand: Jag var tvungen att tänka på det, och jag tänkte på hur du hade uppmuntrat mig att gissa din ålder. Herr Block talade till ditt foto, han kallade dig kära, ärade Stella Petersen, han berättade att du under fem år hade tillhört lärarkollegiet på Lessing-gymnasiet, uppskattad av kollegorna, omtyckt av eleverna. Herr Block glömde inte heller att nämna ditt förtjänstfulla arbete i 9
skolbokskommittén och slutligen föll det honom in att du alltid hade varit en glad och positiv människa: »De som var med på hennes utflykter talade länge om hennes infall, den goda stämningen bland eleverna och denna vi-känsla att vara en Lessingelev. Denna vi-känsla, den skapade hon.« Ett hyschande, en varnande väsning borta vid fönstren där de yngsta stod, våra sjundeklassare, våra småttingar, som inte kunde sluta tissla om det som upptog dem. De kivades, de knuffades, de ville visa varandra något; klassföreståndaren försökte enträget att lugna dem. Så bra du såg ut på fotot, den gröna tröjan kände jag igen, kände även igen din sidenscarf med ankare som du hade på dig den där gången på Fågelöns strand, när vi strandade i åskvädret. Efter rektorn skulle även en elev tala, först hade de valt ut mig, troligtvis för att jag var klassrepresentant, jag hade avböjt, jag visste att jag inte skulle klara av det efter allt som hade hänt. Eftersom jag hade avböjt skulle Georg Bisanz tala, han hade till och med bett om att få säga några ord om fröken Petersen. Georg hade alltid varit hennes älsklingselev, hans referat hade berömts i högsta ordalag. Vad skulle du ha tänkt, Stella, om du hade hört honom berätta om vår klassresa, om utflykten till en av de nordfrisiska öarna, där en gammal fyrvaktare berättade för oss om sitt arbete och där vi fångade flundra när det var ebb, i sörjan med leriga ben, även dina leriga ben nämnde han och din uppdragna kjol och att du med dina fötter kände och hittade flest 10
flundror. Inte heller kvällen i båthuset utelämnade han. När han berömde de stekta flundrorna talade han för oss alla, och jag höll också med honom när han hänfört påminde om kvällen då vi sjöng sjömansvisor. Vi sjöng med då, vi kunde ju My Bonnie och Wir lagen vor Madagaskar och alla de andra sjömansvisorna. Jag drack två öl, och till min förvåning drack också Stella öl. Ibland tänkte jag att du var en av oss, en skolkamrat, det som roade oss, roade dig, du skrattade när en av oss satte mössor på de uppstoppade sjöfåglarna som stod överallt, pappersmössor som han flinkt vek. »Alla vi, kära kollegor, blev glada att två av våra elever utsågs till stipendiater i Oxford«, sa rektorn, och för att poängtera vikten av det, nickade han mot Stellas bild och upprepade tyst »stipendiater i Oxford«. Men som om detta uttalande även kunde förstås på andra sätt hördes plötsligt en snyftning, mannen som snyftade med ansiktet gömt bakom handen var herr Kugler, vår teckningslärare, vi hade ofta sett dem tillsammans på deras gemensamma hemväg, Stella och honom. Ibland hade hon krokat in sin arm under hans, och då han var mycket längre än hon såg det faktiskt ut som om han drog iväg med henne. Några elever stötte till varandra och pekade försiktigt på den snyftande läraren, två sjundeklassare hade problem att kväva sitt fnitter. * 11
Herr Kugler fanns inte bland åskådarna när vi arbetade med vågbrytaren, då hade han seglat i den danska skärgården. Jag skulle direkt ha lagt märke till honom i vår publik, en publik vi hade varenda dag, denne högreste man, så mager att det nästan såg sjukligt ut. De flesta åskådarna var sommargäster. De kom ned till stranden från Seeblick – hotellet – många i badkläder, gick till piren och släntrade hela vägen ut till pirhuvudet, där de letade upp en plats vid blänkfyren eller på de kolossala bumlingarna. Vår svarta, buckliga lastpråm, utrustad för stentransporter, låg redan för ankare vid inloppet till Hirtshafen, med två ankare, lastrummen fulla med sten täckta av slam och alger, sten som vi hade tagit upp för att bredda och höja vågbrytaren och bättra på piren, vinterstormarna hade tagit många stenar. En lugn nordostlig vind lovade stabilt högtryck. På ett tecken från far körde Frederik, fars anställde, ut lastkranen, sänkte ned gripen, placerade metallkäftarna runt en sten så att den var helt omsluten, och då vinschen började gå och kolossen lyftes ur lastrummet med ett ryck och pendlade lite när kranen svängde ut över relingen, tittade åskådarna fascinerat bort mot oss, en lyfte sin kamera. Åter gjorde far ett tecken, gripens metallkäftar öppnades, släppte stenkolossen och när den träffade vattenytan slog en kaskad upp, med plasket skapades vågor, vågor som bara långsamt kom till ro. Jag tog cyklopet, från fartygssidan klev jag ned i vattnet för att kontrollera stenarnas läge, men var tvungen att vänta tills den lätta strömmen hade 12
tagit med sig molnet av slam och sand och det hade svept förbi, först då såg jag att den stora stenen låg bra. Den vilade tvärs mot andra stenar, men som beräknat fanns det hålrum och springor mellan dem, för ebben, för floden. Fars oroliga och frågande blick kunde jag lugna: Allt låg som det skulle, som det krävdes för vågbrytaren. Jag klättrade ombord och Frederik höll fram sitt cigarettpaket mot mig och gav mig eld. Innan han sänkte ned gripen i lastrummet igen, pekade han mot åskådarna: »Där, Christian, flickan i den gröna baddräkten, med strandväskan, jag tror hon vinkar till dej.« Jag kände igen henne direkt, på frisyren, på ansiktet med de breda kindknotorna kände jag igen henne direkt, Stella Petersen, min engelsklärare från Lessing-gymnasiet. »Känner du henne?« frågade Frederik. »Min engelskalärare«, svarade jag, och så Frederiks tvivlande fråga: »Hon? Hon ser ju ut som en elev.« »Låt dej inte luras«, sa jag, »hon är äldre än hon ser ut.« Då, Stella, kände jag igen dig på en gång, och jag tänkte också på vårt sista samtal före sommarlovet, på dina förmaningar och din uppmuntran: »Christian, om ni vill behålla betyget måste ni göra mer; läs The Adventures of Huck Finn, och läs Animal Farm. Efter sommarlovet kommer vi att arbeta med dem.« Frederik ville veta om vi kom bra överens, min lärarinna och jag, och jag sa: »Det kunde vara bättre.« Hur intresserat betraktade hon inte Frederik som flyttade gripen så att den hängde över en stor svart 13
bumling, lyfte den, lät den sväva över det nästan tomma lastrummet ett ögonblick, men kunde inte hindra att stenen gled ur metallkäftarna och slog i stålplåten som täckte pråmens durk så hårt att lastpråmen gungade. Hon ropade till oss, hon vinkade, med gester lät hon oss förstå att hon ville komma till oss på pråmen, och jag sköt ut den smala landgången, sköt ut den över relingen och såg en slät sten på piren nere vid vattenbrynet där landgången låg stabilt. Inte försiktigt, utan bestämt vände hon sig mot oss, tog ett par trippande steg och försökte hitta balansen, jag sträckte ut handen mot henne och hjälpte henne ombord. Far verkade inte vara glad över den främmande gästen, långsamt gick han mot henne, tittade samtidigt på mig, spänt, förväntansfullt, och när jag presenterade henne för honom – »Min lärarinna, min engelskalärare« – sa han: »Här finns det inte mycket att se«, och så räckte han henne handen och frågade leende: »Ni har förhoppningsvis inte allt för stora problem med Christian?« Innan hon svarade tittade hon prövande på mig, precis som om hon inte var alldeles säker på sin dom, men så sa hon med en nästan likgiltig röst: »Christian klarar sig fint.« Far bara nickade, han hade inte väntat sig något annat; han fortsatte att fråga med sin vanliga nyfikenhet, ville veta om hon hade kommit hit för strandfesten, strandfesten i Hirtshafen lockade mycket folk, men som svar skakade Stella på huvudet: Några vänner var ute med sin segelbåt, och här i Hirtshafen skulle hon endera dagen gå ombord. 14
»Ett vackert område«, sa far, »många seglare uppskattar det.« Den första som passerade vår nya högre vågbrytare den där dagen var en liten hemvändande fiskekutter, säkert gled hon mot hamninloppet, fiskaren ströp motorn och lade sig bredvid oss och när far frågade honom om fångsten nickade fiskaren mot de platta lådorna med torsk och makrill. Det var en usel fångst som precis räckte för att betala dieseln, för lite flundra, för lite ål, vid Fågelön hade han dessutom fått en torped i nätet, en övningstorped som kustbevakningen hade tagit hand om. Han tittade på vår stenlast, sedan på sin fångst, och med vänlig röst sa han: »För dej lönar det sej, Wilhelm, vad du behöver tar du upp, sten flyttar inte på sig, sten kan man lita på.« Far fick några fiskar, betala skulle han göra senare, vänd mot Stella sa han: »På sjön, i öppna båtar får man inte göra några affärer, så är det bara.« När fiskaren lämnade oss gav far Frederik order att dela ut muggar och hälla upp te åt oss. Även Stella fick en mugg, romen som Frederik ville slå i avböjde hon; mot sig själv var han dock så generös att far tyckte att han var tvungen att säga till. De sista stenarna i lasten lyfte Frederik mycket långsamt, han vred ut lastkranen så att stenen pendlade strax över vattenytan, och där, där vågbrytaren växte eller skulle växa, sänkte han ned den, han släppte inte stenen, utan sänkte nu ned den och nickade nöjt när vattnet omslöt flyttblocket och det försvann. 15
Du, Stella, kunde inte släppa de mäktiga stenarna, du frågade hur länge de hade legat där på havsbotten, hur vi upptäckte dem, hur vi bärgade dem, i några trodde du dig kunna se väsen som hade förstenats och förevigats. »Måste ni leta länge?« »En stenfiskare vet var han kan hämta sten«, sa jag, »min far känner till hela stenfält och konstgjorda rev som byggdes för mer än hundra år sen, där letar han. Sjökortet där det rikaste grundet är markerat har han i huvudet.« »Dom där stenfälten«, sa Stella, »dom skulle jag gärna se nån gång.« Man kallade på henne, en av pojkarna från Hirtshafen hade trängt sig genom åskådarskaran och ropade till henne och eftersom det verkade som hon inte förstod, dök han från piren och nådde med några crawltag fram till pråmen. Enkelt tog han sig upp för lejdaren. Han tog ingen notis om oss andra, vände sig direkt till Stella och meddelade henne det han fått i uppdrag att göra: Telefon, någon har ringt till er på hotellet, och ni ska vara där när det ringer igen. Och som om han ville betona betydelsen av sitt uppdrag tillade han: »Jag skulle vänta på er.« Det var Sven, den alltid lika glade Sven, en grabb med fräknar, den bäste simmaren jag kände till. Det förvånade mig inte att han pekade mot hotellet, mot den långa träbryggan och föreslog Stella att de skulle simma dit tillsammans, och inte bara det: Han föreslog att de skulle simma i kapp. Stella var så uppåt att hon kramade om honom, men hon ville inte lyssna på hans förslag. »En annan gång«, 16
sa hon, »en annan gång, jag lovar.« Utan att fråga henne drog jag in vår gummijolle som låg på släp efter pråmen i en lång tamp, på en gång var hon beredd att låta sig skeppas till träbryggan. Efter henne steg också Sven i och satte sig bredvid henne och lade som om det vore självklart armen om hennes axlar. Utombordsmotorn gick lugnt och jämnt; under överfärden stoppade Stella ned handen i vattnet. Hon sa inget när Sven tog en handfull vatten och lät det droppa ned på hennes rygg. Vid bryggan gick det inte att lägga till eftersom små optimistjollar låg förtöjda överallt; optimistregattan var en av höjdpunkterna på strandfesten. Vi körde helt enkelt mot stranden och Sven hoppade i och skyndade före oss till hotellet med den framgångsrike budbärarens iver. Kypare bar ut stolar och bord, en dryckesvagn sköts till en plats under en vindpinad fura. Över den sandiga platsen hade man spänt ledningar mellan stolparna, där glödlampor i olika färger hängde och dinglade. En liten uppskottad och tillplattad kulle var tänkt för musikerna. På sjömärken som hade tagits in och som skulle målas om satt gamla män, de sa inte mycket till varandra, de följde förberedelserna för strandfesten och tänkte säkert på tidigare fester. Ingen av dem besvarade min hälsning. Då Stella inte kom tillbaka gick jag upp till hotellet. Mannen i uniform vid ingången kunde eller ville inte säga mer än att fröken Petersen hade talat i telefon och sedan gått upp på sitt rum. Hon ville inte bli störd. 17
18