Innehåll
Mina mekaniker blev väldigt nervösa 5 Plötsligt var jag områdets kung
10
Tvingades ta lån för att kunna tävla 18 ”Vad gör jag för fel?” 30 Ett team i teamet
37
”Mr Eriksson, det är nödvändigt att du vinner” 47 Bra början på säsongen 62 Helt vanlig äppelsaft 68 ”Nu vänder vi blad” 80 Jag som frimärke Pizza i världsklass
95 103
Jag var ett jagat villebråd
113
”Fan, vi måste ha krockat” 122 Jobba på!
135
Tunga dagar på infektionskliniken
142
”Nu ska jag visa dem” 149 En del hysch-hysch inom sporten En annorlunda uppladdning
159
167
”Nerkörd – svarade med högersving” 175 Inte proffs längre
182
”Du ska ju vara här nu!” 188 ”Jag kör för pallen” 194 En upprättelse för endurosporten
201
Mina mekaniker blev väldigt nervösa
”Vad tusan har Ahola ätit idag?” frågade Fabrizio. VM-titeln höll på att rinna mig ur händerna. Jag var stark, oerhört stark, men mäktade inte med Mika Aholas fart. Trots att det kändes tungt gav jag inte upp. Och det är mitt kännetecken, att aldrig ge upp. Tävlingen är aldrig över förrän mållinjen passerats. Inför sista specialprovet var jag tvungen att ta till alla knep och göra precis allt jag kunde för att bärga guldet. Under transportsträckan dit, som tog 45 minuter, hann jag klura en hel del. ”Jag kan åka härifrån som tvåa, det kan jag leva med, men jag ska göra precis allt som står i min makt för att vinna”, tänkte jag. Det var då jag bestämde mig för att jag skulle använda servicestoppet vid Kallax grusgrop till att vända på bakdäcket. Under vintern hade jag tränat en hel del på att skifta däck och visste hur lång tid det tog. I samband med italienska mästerskapstävlingar hade jag vänt på bakdäcket inför sista provet – det drog lite bättre efter det. Bakdäcket slits extra hårt i rotationsriktningen, vilket gör att de ursprungligen skarpa kanterna hos de grova gumminabbarna rundas av extra mycket på ena sidan, med sämre grepp, och acceleration som följd. Så fick det bli. Inför det avgörande crossprovet vände jag på däcket, med förhoppningen om att vinna lite tid. Jag hade bara fyra och en halv minut på mig, och när jag greppade om däckjärnen och påbörjade skiftet var det många som tappade hakan. Mina mekaniker blev väldigt nervösa. Även Aholas serviceteam stod bredvid och såg på när jag krängde däck. Det var mycket som kunde gå fel. Risken fanns att jag skulle råka slita av däckskorden, att kedja och drev skulle fastna eller att något annat skulle strula, och då hade loppet varit kört. Jag låg efter med lite över sju sekun5
der, det är mycket i endurosportens värld, och vissa undrade varför jag inte gett upp.
Själv tyckte jag mig ha ett psykologiskt övertag, även om jag låg tvåa. Jag hade varit i liknande situationer tidigare. Bland annat hade jag vunnit VM med någon enstaka poäng mot Kari Tiainen. Ahola hade inte varit i den här sitsen förut, och om han började grubbla för mycket skulle han bli nervös, och då skulle jag vinna. För mig var det scenariot solklart. Jag var faktiskt inte nervös när jag rullade fram till starten inför sista provet, efter att ha lyckats vända på däcket i tid. Jag hann till och med trycka i mig lite energi och dricka någon klunk innan det var dags. Att komma för sent till start innebär strafftid, och det hade jag inte råd med. Jag hade ställt in fjädringen på max kompression fram och bak. Rullade fram till startlinjen oerhört fokuserad, och när startsignalen ljöd drog jag iväg – fullt medveten om att jag var tvungen att ta in över sju sekunder på Ahola. Det borde inte vara möjligt. Det var ju inte precis någon nybörjare jag duellerade mot. Jag tog i rejält, men ändå kontrollerat, hela tiden på den säkra sidan.
Jag låg efter med lite över sju sekunder, det är mycket i endurosportens värld, och vissa undrade varför jag inte gett upp. Överallt stod folk och hejade längs den bandade slingan i grusgropen. Det var ett sådant fantastiskt drag, och det härliga stödet från publiken gav mig extra kraft. Jag fick till körningen väldigt bra och kände att jag hade med mig gott om fart uppför backarna. Jag hoppade också betydligt längre än vad jag hade gjort under tidigare varv. Känslan var att jag fick till ett bra prov där allt stämde, och när jag kom mot mål stod min teamkompis Stefan Merriman tillsammans med teamchefen Fabrizio Azzalin och vrålade för allt vad de var värda. 8
Skjorta rätt ut!
I de avslutande korta chikanerna före målet släppte jag loss precis allt jag hade och hävde mig och motorcykeln över mållinjen. Min tid presenterades på skärmen, 5 minuter 30 sekunder och 55 hundradelar, och jag rullade fram till Karolina. Då visste jag fortfarande inte hur det gått, eller hur det skulle sluta. Samtliga tider från dagens totalt sex specialprov skulle först räknas samman. Väntan på Aholas målgång var olidlig. Stämningen var oerhört spänd, och jag vågade knappt se eller höra. Jag visste att det fortfarande fanns en chans att bli världsmästare för femte gången. Så plötsligt var han där. Aholas tid kom upp på skärmen, 5:37,96, och istället för jubel blev det knäpptyst. Jag hade ingen aning om vad det betydde. Men så rätt som det var sa Karolina: ”Du tar det. Det är lugnt. Du vinner med sex hundradelar.” Enligt Karolinas beräkningar hade jag kört 7 sekunder och 41 hundradelar av en sekund snabbare än Ahola. Jag vågade inte tro det. Sex hundradelars marginal efter 45 mils körning är inte mycket. Men om det stämde hade jag vunnit mitt femte VM-guld. Snacka om att läget växlade rekordsnabbt när speakern meddelade att jag just vunnit. Glädjen visste inga gränser. Från total tystnad till hysteriskt jubel på någon sekund. Det var rena rama euforin. Publiken jublade. Alla i teamet, mina fantastiska mekaniker, blev som galet glada. Jag hade knappt fattat att det var sant. Det dröjde en stund innan det sjönk in ordentligt. Och jag hade två transportsträckor kvar innan målgång. Vid nästa servicestopp stod Fabrizio och hade glädjetårar i ögonvrån. Han var oerhört glad. Jag var givetvis också full av lycka, och plötsligt stod vi där och grinade ikapp en stund innan det var dags för den sista transportsträckan genom centrala Luleå. I mål väntade ett underbart champagnebad. Det var stort. Riktigt stort. Det var euforisk lycka för hela slanten. Inte minst för egen del. Vi grät av olika anledningar denna kväll, jag och Ahola. Jag av lycka över min femte VM-titel och Ahola för att han missat VMtiteln med ynka sex hundradelar.
Anders Eriksson
9
Plötsligt var jag områdets kung
Jag har haft en lång och fantastisk karriär. För att ta det från början föddes jag måndagen den 14 maj år 1973, vägde 3,8 kilo och var 52 centimeter lång. Motorcyklar intresserade mig tidigt. Med tanke på att pappa Hans höll på med motionsenduro och min nio år äldre bror Magnus körde motocross var det inte så underligt. Intresset växte snabbt, och det dröjde inte länge innan jag ville ha en egen maskin. Men familjens ekonomi var hårt ansatt av allt motorsportande, och på den här tiden krävde maskinerna dessutom mycket underhåll. Det var ett ständigt mekande, och hade man tur hann man med lite körning där emellan. Jag tjatade en hel del om en egen hoj, trots min ringa ålder.Viljan att aldrig ge upp fanns där redan, och min envishet gav utdelning. Tre och ett halvt år gammal fick jag äntligen min första motorcykel, en knallröd liten italiensk Cimatti Bat Baby med 50-kubiks Morini-motor, stödhjul, ryggstöd och gashandtag med stoppskruv så man kunde justera stoppläget för gasen. Livet lekte. Plötsligt var jag områdets kung. Med den ”röda faran” inleddes motorcykelkarriären, först på gräsmattan bakom huset på Jordgubbsstigen i Hjo, innan det blev lite häftigare utflykter på stigarna uppe i skogarna kring Lundby. Snabbt var jag såld på motorcykelkörandet, och snart rök stödhjulen, ryggstödet och sedan även stoppskruven för gashandtaget. Jag fullkomligt älskade min röda minicross och kunde, iklädd gul hjälm, fara omkring på den timme efter timme utan att tröttna. Pappa engagerade sig i min nya favoritsyssla. Han var yrkesmilitär, och vid sidan om heltidsjobbet drog han igång ett företag, Halima motor och fritid, och började importera motorcyklar från italienska Technomoto. 10
Skjorta rätt ut!
Efter att Bat Babyn sålts och ersatts av en större och häftigare Technomoto-maskin körde jag en liten 50-kubiks Suzuki under vintern innan jag sadlade över till att köra en 75-kubiks fyrtaktsHonda som sedan växte till 80 kubik. Det var första motorcykeln med manuell växellåda. Därefter fortsatte framfarten bakom styret på en 80-kubiks Kawasaki, en knallgrön liten sak som både lät och gick som ett argt bi. Sedan dess har det runnit en hel del vatten under broarna, men min Bat Baby står på hedersplats hemma i vardagsrummet. När jag fyllde 30 år gav mamma Lisbeth och pappa Hans mig den i födelsedagspresent, återfunnen efter att ha efterlyst den i rikstäckande radio. Brorsan slutade att köra motocross ganska tidigt, det var inte riktigt hans grej. Istället satsade han på handbollen. Jag själv fortsatte att köra motorcykel, framförallt enduro, och det blev allt mer jag och pappa som hängde tillsammans under helgerna, i sällskap med hans andra enduropolare. Till en början var jag den där lilla killen som mest vinglade omkring i bakvattnet, men ju äldre jag blev desto mer hamnade min körning i fokus. Det fanns ett starkt engagemang kring enduron inom familjen, och mamma och pappa har funnits vid min sida under hela karriären, och innan jag blev proffs var de mina främsta sponsorer. Efter att min pappa hade lämnat tiden som yrkesmilitär bakom sig blev han VD för ett stort internationellt företag. Under min VM-karriär hände det flera gånger att han dök upp i depån iklädd finaste kostymen. Han var oerhört engagerad i mitt tävlande, och en sann mästare på att se till att han var på rätt plats vid rätt tillfälle, även om det innebar att han fick ta flyg, buss och taxi direkt från ett viktigt affärsmöte till tävlingsområdet.
Mina föräldrar har aldrig varit pådrivande i mitt val att köra enduro, däremot såg mamma och pappa alltid till att jag och min bror fick prova det mesta. Som barn gavs vi verkligen möjligheter att prova på olika saker, både sporter och annat. Under uppväxten testade jag handboll och fotboll.Vintertid blev det även en del ishockey, längdskidor och utförsåkning. Som barn var jag glad och ganska oförarglig. Skolan gick bra. Jag var i skolan när jag skulle och trivdes överlag, hela grundAnders Eriksson
11
skoletiden gick helt okej. De första skolåren gick jag på en liten skola där alla kände alla, men när det var dags för mellanstadiet började jag på en betydligt större skola med mycket tuffare klimat och hårdare jargong. Det var inte alltid så roligt och trevligt, men det var så det kunde vara. Tyvärr.
Mina föräldrar har aldrig varit pådrivande i mitt val att köra enduro. Att köra motorcykel var tveklöst det bästa jag visste. Jag tyckte mycket om handbollen, men det var ändå motorcykelkörningen som låg mig närmast om hjärtat. Det var alltid det som jag ritade eller skrev om när jag fick välja fritt i skolan, och i en uppsats kunde man läsa att jag minsann skulle bli världsmästare en dag. Under inspelningen av SVT-programmet Mästarnas mästare fångades jag på film i en paus sjungande en bit ur låten ”Himlen runt hörnet”. Jag är måhända ingen skönsångare, men det finns hursomhelst ett musikaliskt arv inom familjen. Min morfar var jazzbandsmusiker och spelade i storband. Mammas kusin var Monica Zetterlund, känd jazz- och schlagersångerska samt revyartist och skådespelerska. Musikintresset fanns där, och jag började spela saxofon i mellanstadiet, en kul period. Motorcykelkörningen tog allt mer av min tid, och saxofonspelandet fick stryka på foten. Sommartid vistades familjen längre perioder i vår stuga på Sand, en halvö utanför Stavsnäs brygga, i Stockholmstrakten. När jag blev lite äldre så fick jag sommarjobb på sjömacken. Jag tog ekan dit på morgnarna, för att hjälpa till med att tanka båtar och tjänade ihop lite extrapengar. Givetvis hade vi med oss motorcyklarna, och det blev en hel del körning på Värmdö och på motocrossbanan vid Gustavsberg. Under en av dessa somrar, jag var omkring tio år gammal, dök motorcykelikonerna Staffan Eneqvist och Thorsten ”Mr Motocross” Hallman upp i Gustavsberg och kollade läget. De fick upp ögonen för mig, och jag fick värdefulla tekniktips och råd av dessa 12
Skjorta rätt ut!
legendarer. Mötet med dessa herrar, som kört hem flertalet titlar åt Sverige i lag-VM i motocross, är något jag blickar tillbaka på med värme. Sommaren 2015, i samband med VM-träffen under 50-årsracet i Linköping, hade jag äran att få träffa Staffan och Thorsten igen, och fick tillfälle att tala mer om detta härliga minne. Parallellt med endurokörningen deltog jag i en och annan motocrosstävling utan några framstående resultat. Jag ägnade mig även åt handboll, precis som storebrorsan, och var skaplig i det får jag nog lov att säga. Men det var enduro jag gillade allra bäst och det jag valde att fokusera på. Det rullade på ganska bra bokstavligt talat. Enduro betyder uthållighet på spanska. Tjusningen med enduro är inslagen av flera mc-discipliner; motocross, trial, och att du kör på alla typer av underlag, ibland även asfalt. Man måste ha bra teknik, styrka för att föra fram motorcykeln, och blick för banan. Enduro är den av motorcykelsportens grenar som har flest utövare i Sverige, med allt från motionsåkare till yttersta eliten. Den traditionella tävlingsformen för enduro i Sverige kallas Typ 1, vilket betyder tidkort, tidkontroller, specialsträckor och transportsträckor, ungefär som i rally inom bilsporten. Förutom att ta sig fram snabbt ute i skog och mark måste de tävlande själva serva och reparera sina motorcyklar under racet. Det gäller att köra fort och samtidigt vara taktisk och allsidig som förare. Svenska och internationella mästerskapstävlingar samt Novemberkåsan är några tävlingar som körs enligt denna princip. Sedan har vi Typ 2, där tävlingen körs över ett eller flera varv på en ändlös banslinga. Till den kategorin hör Gotland Grand National, som traditionsenligt körs på Tofta skjutfält under Allhelgonahelgen, och är en av världens största endurotävlingar, med flera tusen tävlande varje år. Det är bra drag i tävlingsmaskinerna, och att behärska dem och kunna utnyttja kraften fullt ut – det är en häftig känsla. Jag var inte där riktigt, men på god väg.
Min första endurotävling körde jag på Livgardets övningsområde i Kungsängen. Jag var 14 år gammal, och körde en 125-kubiks Husqvarna av 1986 års modell. Jag ställde upp i motionsklassen och vann Anders Eriksson
13
med ganska stor segermarginal. Efter tävlingen lottades det ut priser. Jag fick dra en lapp ur en burk, och som ”tur var” vann jag priset med stort P. Så här i efterhand misstänker jag att mitt namn stod på samtliga lappar… Efter tävlingen i Kungsängen började endurokarriären ta rejäl fart. Bland annat fick jag hjälp av LEJ Motor i Skövde. Jag fick bra priser på motorcyklar och reservdelar. Han ordnade även fram en i stort sett ny, enduromodifierad Kawasaki KX125, som jag fick i 15årspresent av mina föräldrar. Jag var lycklig som hade världens bästa föräldrar. Som 15-åring fanns det inte så mycket tävlingar för mig att välja mellan. Framförallt var utbudet på varvlopp dåligt. De flesta endurotävlingar var Typ 1-tävlingar som krävde motorcykelkörkort. Men året därpå tog jag det efterlängtade motorcykelkörkortet och vann därefter i stort sett samtliga juniortävlingar som jag ställde upp i. Det gjorde att jag sedan kvalificerade mig för motocrossgymnasiet i Tibro, nära hemmet i Hjo. Jag sökte in, men utbildningen var i startgroparna och de få platserna öronmärkta åt motocrossförare. Jag fick söka ett så kallat hemortsalternativ och blev antagen med villkoret att istället för betyg nöja mig med ett utlåtande i ämnet motocross. I gengäld fick jag omfattande kunskaper i kost, träningsupplägg, att träna i grupp, och hur jag bäst förbereder mig för tävling – helt enkelt grunden för att bli en elitidrottare. En värdefull sak som jag tog med mig därifrån var tankesättet ”göra jobbet varje dag”. Det resulterade i att jag skapade ett träningsschema som innebar träning måndag till torsdag, vila på fredagen för att göra mig redo för helgens race. Nu var det slut med att träna lite handboll någon gång under veckan och sedan köra ett race under helgen. Jag tog ett stort kliv framåt i min satsning. Det var inte bara på lek längre.
Tiden före gymnasiet sov jag ofta ganska dåligt natten inför en tävling. Under min utbildning fick jag klart för mig att det är den samlade tiden sömn som räknas; sover du bra under veckan spelar det inte så stor roll om du sedan sover lite halvtaskigt natten före tävlingen. 14
Skjorta rätt ut!
Det gjorde att jag slutade att oroa mig för sömnen, vilket ledde till att jag också sov bättre. Samma sak gäller för maten, fick jag lära mig. Det spelar inte så stor roll att du äter nyttig och bra mat kvällen före ett race, om du har käkat skräpmat alla andra dagar tidigare under veckan. Genom att regelbundet äta nyttigt och bra hjälper man kroppen med att stärka immunförsvaret. Bra kost har alltid spelat en central roll parallellt med min träning. Jag startar exempelvis dagen med en portion havregrynsgröt. Bra mat är bra för din hälsa och ökar förutsättningarna för att lyckas och orka med det du vill här i livet. Svårare än så behöver det inte vara.
En värdefull sak som jag tog med mig var tankesättet ”göra jobbet varje dag”. Under sista året i gymnasiet fick jag till en specialdeal med skolan, och fick ledigt för att kunna köra hela säsongen i junior-VM, som drog igång tidigt under vårterminen.Villkoret var att jag kom tillbaka under hösten för att läsa upp mina betyg. Det tråkiga med denna lösning var att jag inte fick fira studenten med mina skolkamrater, trots att jag var hemma på avslutningsdagen. Jag kan väl erkänna att mitt fokus låg någon annanstans än på att få höga betyg i skolan. Ja, mina betyg var helt enkelt inte på topp. Men när jag kollade in mina kompisar som firade studenten kom en lärare fram och klappade mig uppmuntrande på axeln. ”Jag tror att det kommer att gå bra i livet för dig ändå”, sa han. Nog hade han rätt alltid. Samma år slutade jag som tvåa i juniorVM.
Anders Eriksson
15
Han är byggd som en brottare. Men talar som en skidkung. Anders Eriksson, 30, skakar av sig leran och muttrar: – Smärta? Det är bara svaghet som lämnar kroppen… Expressen 1/1 2004
Foto: Carlos Contreras/Jarowskij
”Vad tusan har Ahola ätit idag? frågade Fabrizio. VM-titeln höll på att rinna mig ur händerna. Jag var stark, oerhört stark, men mäktade inte med Mika Aholas fart. Trots att det kändes tungt gav jag inte upp. Och det är mitt kännetecken, att aldrig ge upp. Tävlingen är aldrig över förrän mållinjen passerats.” Anders Eriksson är med sina sju VM-guld en av världens genom tiderna bästa enduroförare. I skolan skrev Anders en uppsats om att han skulle bli världsmästare. Så blev det. Men hur lyckades han ta sig till toppen och hålla sig kvar år efter år? Vi får följa Anders framgångsrika resa i den stentuffa motorcykelsporten som ställer enormt höga krav om du vill bli bäst. Han skadades mycket svårt under en träningsolycka i Finland 2005, som kunde kostat honom livet. Skulle han kunna tävla igen? Boken ger en inblick i allt hårt arbete och alla uppoffringar som krävts. Den fångar också härliga och fantastiska ögonblick under Anders tid som proffs och fabriksförare i Sverige, Italien och Tyskland. I ”Mästarnas mästare” deltog Anders Eriksson 2016 och kom på tredje plats. Samma år var han även med i ”I huvudet på Gunde Svan” och ”Fångarna på Fortet”.
ISBN 97891-89336-76-6
Bokpro