9789186634056

»D et h är

Ä R m in n ya

favo ri t. « Bo kh or a

Översättning av Peter Samuelsson

Översättning av Peter Samuelsson

Översättning av Peter Samuelsson

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Jonathan Tropper 2007 By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden.

Originaltitel: How to Talk to a Widower Översättare: Peter Samuelsson Omslag: Johan Blomgren, johanblomgren.se Tryckt av Bulls Graphics, Tyskland, 2010 ISBN 978-91-86634-05-6

1 Russ har rökt på. Man ser det på ögonvitorna, som i det flim­rande gula ljuset på verandan nästan är glasartat skära, på de svarta pupillerna, stora som tefat, på ögonlocken som slokar trött och på hans ogenerade sätt att hänga mot den irriterade polismannen utanför min dörr så att de ser ut som två suparpolare som raglat ut från krogen tillsammans efter sista beställningen. Klockan är strax efter midnatt och när det ringde på dörren låg jag som vanligt utslagen i soffan – halvsovande och heltankad – och plågade mig själv med att på måfå riva loss minnen likt tändstickor ur ett plån som jag drog eld på ett i taget för att sätta mig själv i brand. ”Vad har hänt?” frågar jag. ”Han hamnade i slagsmål med ett gäng nere på 7-Eleven”, säger polismannen, fortfarande med ett grepp om Russ överarm. Och nu ser jag skrubbsåren och blåmärkena i Russ ansikte, det ilskna, halvmåneformade rivmärket på hans hals. Hans svarta t-shirt har tappat formen och är trasig i halsen och ena örsnibben blöder där ett av örhängena har slitits bort. ”Hur är det?” frågar jag Russ. ”Fan ta dig, Doug.”

Det är ett tag sedan jag såg honom sist och han har anlagt ett ynkligt skägg, en liten jazztofs på underläppen. ”Är du inte hans pappa?” undrar polismannen. ”Nej, det är jag inte.” Jag gnuggar mig i ögonen med knogarna och försöker samla tankarna. Whiskyn hade till slut nästan lyckats vagga mig till sömns och i den nyraserade stillheten känns det fortfarande som om jag befinner mig under vatten. ”Han sa att du var hans pappa.”

”Han har liksom förskjutit mig”, säger Russ bittert. ”Jag är hans styvpappa”, säger jag. ”I alla fall var jag det förut.” ”Du var det förut?” upprepar polisen med en min som om han fått i sig en tugga dålig thaimat och ger mig en hård blick. Han är stor – det måste man vara om man ska hålla uppe Russ, som är sexton år och redan över en och åttio lång, bred och kraftig. ”Jag skulle ha gissat att du var hans bror.” ”Jag var gift med hans mamma”, säger jag. ”Och var är hon?” ”Hon är borta.” ”Han menar att hon är död”, säger Russ, full av förakt. Han lyfter upp ena handen och låter den sedan glidflyga mot marken samtidigt som han visslar och sedan väser med hopbitna tänder för att härma ljudet av en explosion. ”Good-bajs.” ”Håll käften, Russ.” ”Försök tvinga mig, Doug.”

Polismannen tar ett hårdare grepp om Russ arm. ”Tyst nu, grabben.” ”Jag är inte din grabb”, morrar Russ och försöker förgäves slita sig loss ur hans järngrepp. ”Jag är inte nåns grabb.”

Polisen trycker enkelt upp honom mot dörrposten för att få honom att sluta sprattla och vänder sig sedan om mot mig igen. ”Och hans pappa?” ”Jag vet inte.” Jag vänder mig till Russ. ”Var är Jim?” Russ rycker på axlarna. ”I Florida ett par dar.” ”Angie då?” ”Hon följde med.” ”Har de alltså lämnat dig ensam?” ”Det är bara för två nätter. De är hemma igen imorn.” ”Vem är Angie?” frågar polisen.

”Pappans nya.”

Polisen ser irriterad ut, som om vi mest är till besvär. Jag vill förklara allt för honom, så att han förstår att det inte är så rörigt som det låter, men sedan kommer jag ihåg att det är precis vad det är. ”Så grabben bor inte här?” ”Han gjorde det förut”, svarar jag. ”Alltså, det här var hans mammas hus.” ”Hör på nu”, säger polisen matt. Han är en medelålders man med trötta ögon och en mustasch som ser ut som en grånad kålmask. ”Vad det än är som han har rökt så är det inget han hade på sig. Jag slutar snart mitt skift och har ingen längtan efter att ägna en timme åt honom för ett dumt slagsmål på en parkeringsplats. Jag har tre grabbar själv. Han spelar tuff just nu men i ­bilen tjurade han och bad mig köra honom hit. Alltså, så här ser det ut: jag kan ta honom till stationen och hålla honom för några smågrejer eller så kan du släppa in honom och lova att det här aldrig händer igen.”

Russ stirrar buttert på mig som om det är mitt fel. ”Det kommer inte hända igen”, säger jag. ”Okej då.” Snuten släpper Russ, som häftigt rycker åt sig ­armen och rusar in i huset och uppför trappan till sitt rum och ger mig en blick av primitivt hat som tränger igenom mitt späcklager av berusning som en harpun. ”Tack så mycket”, säger jag. ”Han är egentligen en fin kille. Han har bara haft det jobbigt det senaste året.” ”Bara så du vet”, säger polismannen och kliar sig tankfullt på hakan. ”Det här är inte första gången han hamnar i problem.” ”Vadå för slags problem?”

Polismannen rycker på axlarna. ”Det vanliga. Slagsmål. Skadegörelse. Och han är uppenbarligen inte främmande för gräs.

Jag vet inte vad ni har för relation men nån borde se till att han stannar hemma på kvällarna och han kanske borde prata med en kurator. Killen kommer att få problem.” ”Jag ska prata med hans pappa”, säger jag. ”Nästa gång tar vi in honom.” ”Jag förstår. Tack igen.”

Polisen ger mig en sista tvivlande blick och jag kan se mig själv med hans ögon – skitig, orakad, rödögd och packad. Jag skulle också ha varit tvivlande. ”Jag beklagar det där med frugan”, säger han. ”Jo”, säger jag och stänger dörren efter honom. ”Jag också.”

En trappa upp har Russ krupit ner under täcket i mörkret i det som en gång var hans rum. Allt är precis som han har lämnat det eftersom jag knappt ändrat på något i något rum sedan Hailey dog för ett år sedan. Huset är som en stillbild av hur det en gång var, tagen strax innan allt utplånades. Jag står i dörren med den upplysta hallen bakom mig, min skugga faller över vecken och sömmarna i hans tjocka täcke, och jag försöker komma på något att säga till den här främmande och arge killen som jag på något sätt borde känna mig förbunden med. ”Jag hör att du andas”, säger han utan att lyfta ansiktet från kudden. ”Förlåt”, säger jag och tar ett kliv in i rummet. ”Så vad handlade slagsmålet om?” ”Inget. Det var bara några som snackade skit.” ”Går de i din skola?” ”Nä, dom var äldre.” ”Jag antar att det är svårt att ge igen när man har rökt på.” ”Eller hur.” Han rullar runt, lyfter på huvudet och hånler mot

mig. ”Tycker du verkligen att du är rätt person att föreläsa om farorna med droger, kapten Jack?”

Jag suckar. ”Nej. Jag trodde väl inte det”, säger han och vänder sig mot kudden igen och begraver ansiktet i sina armar. ”Du, jag har haft en lång pissig natt, så om du inte har nåt emot det …” ”Jag har också förlorat henne, Russ”, säger jag.

Han ger ifrån sig ett läte, med ansiktet i armarna, som både kan vara en ironisk fnysning och en kvävd snyftning, jag kan inte avgöra vilket. ”Stäng bara dörren när du går”, viskar han.

Man vet aldrig när man ska dö, men kanske finns det en mekanism i oss människor som vet, ett slags medvetande på cellnivå som håller koll på den kosmiska nedräkningen och planerar i förväg. För sin sista kväll i livet överraskade Hailey mig genom att ha på sig en djupt urringad blodröd klänning som smet åt på alla de rätta ställena. Det var nästan som om hon visste vad som skulle hända, visste att det här var vår sista kväll tillsammans och hade bestämt sig för att inte försvinna alltför snabbt bland minnets urtvättade färger.

Jag kunde inte slita blicken från henne. Jag dröjde längre än vanligt vid de välbekanta kurvorna och konturerna på hennes kropp, som ännu var smidig och stark trots att hon fött ett barn och var nästan fyrtio år, de mjuka groparna ovanför de blottade nyckelbenen, den sidenvita huden. Och jag åtrådde henne på precis det sätt som man vanligtvis inte åtrår någon man haft sex med i nästan tre års tid. Jag kom på mig själv med att försöka tänka ut hur vi rent praktiskt skulle kunna smita från bordet och träffas på toaletten för en snabbis och fantiserade om att vi var instängda på toaletten och skrattade åt vår egen djärvhet mellan

djupa tungkyssar samtidigt som jag tryckte upp henne mot väggen, om hur hennes röda klänning drogs upp över midjan och hennes lena nakna lår virade sig runt mig och hon drog in mig i sig. Det är så det blir när man bott ensam för länge och abonnerat på kabelbolagets maxipaket.

Men samtidigt som mina fantasier gjorde mig så upphetsad att det blev rent opraktiskt under bordet visste jag att inget skulle hända. För det första var det omöjligt för oss båda att smita iväg obemärkta. För det andra var jag tjugoåtta år och Hailey nästan fyrtio, och även om jag gärna vill tro att vårt sexliv var bra, antagligen bättre än de flestas, ingick snabbisar på toaletten inte längre i repertoaren. Egentligen hade de aldrig gjort det eftersom jag lider av en rätt avancerad form av bacillskräck och bara tanken på att blanda våra kroppsvätskor i närvaro av bakteriekompotten på en offentlig toalett var nästan mer än jag klarade.

På vägen hem lät jag min hand glida högre och högre upp över hennes nakna lårs släta vaniljevidder och när vi körde in i garaget hade hon händerna innanför linningen på mina byxor. Jag drog upp klänningen i mörkret och lade henne över motorhuven som fortfarande var het och knäppte efter åkturen, och sedan var det vi som var heta och vi betedde oss som tonåringar, fast med den skillnaden att vi kunde våra saker och faktiskt ägde bilen.

Självlysande strimmor av älvglans måste ha följt oss när vi kom in i huset strax efteråt, eftersom Russ satte tv-spelet på paus, såg på oss med en konstig min och sedan skakade på huvudet och sa att vi borde hyra ett rum någonstans. ”Behövs inte”, sa Hailey, tog min hand och drog mig mot trappan. ”Vi har redan ett här.” ”Blä!” sa han, och efter avgiven dom återgick han till att kyligt döda odöda på tv:n. Och Hailey och jag gick upp för att bryta mot 10

Guds och New Yorks lagar. Vi gjorde det med frenesi och förnyat begär, kysste och slickade och drack och slukade varandra. Som om det inte fanns någon morgondag.

Vi hade varit gifta i mindre än två år. Jag hade lämnat innerstan och flyttat in hos Hailey och Russ, i det lilla hus i kolonialstil där hon hade bott med sin första man, Jim, tills hon kom på honom med att vara otrogen och sparkade ut honom. Och jag försökte fortfarande vänja mig vid omställningen, vid att vara äkta man i förorten i stället för att dra pitten efter mig i storstan, vid att vara styvpappa till en ilsken tonåring och den yngste medlemmen i synagogans softbollag, vid att bevista parmiddagar, grillfester i villaträdgårdar och skolpjäser. Jag höll fortfarande på att vänja mig vid allt det när hon satte sig på flyget till Kalifornien för att träffa en kund, och i luften någonstans över Colorado lyckades piloten på något sätt missa himlen. Och ibland framstår livet vi försökte bygga då lika skirt som en bleknande dröm och jag försöker övertyga mig om att det faktiskt var verklighet. Jag hade en fru, säger jag om och om igen till mig själv. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med.

Men vi ska inte prata om det just nu, för om jag pratar om det måste jag tänka på det och det senaste året har jag tänkt till leda på det. En del av mitt huvud är fortfarande outtröttligt sysselsatt med det, med henne. En hel forsknings- och utvecklingsavdelning där inne är uteslutande inriktad på att hitta nya sätt att sörja på och vara ledsen på och tycka synd om mig själv på. Och jag måste säga att de är duktiga på sitt jobb. Så jag låter dem sköta sitt.

11

2 Nästan varje dag har vi kaniner på vår gräsmatta. Små bruna saker med gråspräckliga ryggar och vita svansar som ser ut som fransig bomull kring deras bakar. Eller rättare sagt, nästan varje morgon har jag kaniner på min gräsmatta. Det finns inget vi och har inte funnits något vi på över ett år. Ibland glömmer jag, vilket är konstigt med tanke på att det är det enda jag tänker på. Det är mitt hus. Min gräsmatta. Mina jävla kaniner.

Det sägs att kaniner i villaträdgårdar är bedårande, det är ett säljargument, ett tydligt bevis på att man lyckats fly storstan och tagit sig ut till den friska lantliga förortsluften i Westchester. Vi må köra omkring i minibussar och stadsjeepar så att vi egenhändigt smälter polarisarna, vi må utrusta våra ståtliga åttioåriga hus med så mycket fiberkabel att det skulle räcka till en strypsnara kring jorden, och byggvaruhus, lågprislador, stormarknader och köpkvarter må växa som tumörer på alla lediga gräsplättar, men det skuttar fan i mig kaniner fram och tillbaka i trädgårdarna som i en satans Disneyfilm. Punkt slut. Vi är ett med naturen.

New Radford är ganska precis vad man kan förvänta sig av en övre medelklassförort. Ni har läst boken och sett filmen. Allt finns här. De ursprungliga trettiotalsstenhusen i tudor- och kolonialstil, trångbodda familjer med växtvärk och imploderande äktenskap, de tyska lyxbilarna utanför garagen som i månadsmagasinens helsidesannonser, den skamlösa församlingen av uttråkade ungar klädda i Abercrombie & Fitchs bleka färger på parkeringsplatserna, pendlarna som lastas som boskap på Metro-­North-linjen in till Manhattan, minibussarna och fyrtioårskriserna som fläckar landskapet likt fräknar. Varje morgon kommer stora skaror invandrare 12

till kvarteren i gnisslande pickuper med kringbyggda flak, för att anlägga trädgårdar, ansa och gödsla gräsmattor, hålla häckar längs tomtgränserna höga och ståtliga.

Det råder inget tvivel om att det är de gröna gräsmattorna som bär skulden till det spirande kaninbeståndet. Emellanåt kan jag få syn på en kanin som kryper fram ur en häck och skuttar över gräset, men oftast står de redan beredda på bakbenen mitt på tomten, orörliga som statyer, med nästan omärkligt vibrerande näsborrar som om de är kopplade till en strömförande ledning under marken. Jag brukar tycka att det är bästa läget för att kasta något på dem.

Snurre, Stampe, Roger, Pelle, Hassel. Jag döper dem efter deras motsvarigheter i sagor, legender och romaner och sedan försöker jag krossa skallen på dem. Eftersom de påminner mig om var jag hamnat, strandsatt här ute i ett liv som jag aldrig planerat. Och sedan brukar jag bli förbannad på Hailey och sedan blir jag ledsen för att jag blir förbannad på henne och sedan blir jag förbannad på att jag är ledsen, och sedan kopplas självömkan ofrånkom­ ligen in som en turboväxel och det är som en oupphörlig, patetisk tvättcylinder där all smutsigt byk snurrar runt och runt och inget någonsin blir rent. Så jag kastar grejer på kaninerna. Mest småstenar – jag brukar ha en hög som en ökengrav över en fallen cowboy på verandan på framsidan – men när det kniper har jag setts slänga vad som helst som finns inom räckhåll: en ensam oöppnad ölburk eller trädgårdsredskap. En gång kastade jag en tom Bushmills­flaska så hårt att den landade med halsen före i gräset och stod så i några dagar, som en whiskyblomma. Äh, lugna er nu lite. Jag har ju inte träffat någon av de små satarna ännu. Och det vet de också och rör sig knappt när mina projektiler slår ner en meter bakom dem eller en meter till vänster.

13

Ibland spetsar de ett öra, ibland blänger de bara på mig, utmanar mig, hånar mig, snackar skit med sina små lysande ögon. Var det allt? Ja jävlar, min mormor skulle kasta hårdare.

Duracell-kaninen, Playboy-kaninen, Nesquik-kaninen, den osynliga kompiskaninen Harvey, vita-kaninen-med-klocka-ivästfickan-kaninen i Alice i underlandet. Jag sitter på verandan på framsidan med en sten i handen och siktar på den som har strövat upp på infarten när mobilen ringer. Det är mamma som vill få mig att komma på middag med familjen för att fira min lillasyster Debbies kommande bröllop. ”Du kommer på middagen va?” säger hon.

Inte en chans att jag kommer på nån jävla middag. ”Jag vet inte”, svarar jag. Kaninen hoppar tvekande i riktning mot mig. Det är Harvey. Jag siktar och kastar. Stenen går högt och snett och Harvey bevärdigar den inte ens med en blick. ”Vadå vet inte? Vad har du plötsligt blivit upptagen med?” ”Jag känner inte för att fira.”

Debbie ska gifta sig med Mike Sandleman, en före detta kompis till mig som hon hade turen att träffa hemma hos mig när jag satt shiva för Hailey, vilket jag inte hade planerat att göra. Jag har aldrig varit mycket till medlem i den judiska församlingen – Ben Smilchensky som satt i bänken bredvid mig på Beth Torahs ­hebreiskaskola brukade ha med sig Batman-tidningar som vi smög in i våra alef-bet-böcker och det var nog början på slutet för mig. Det skulle ha känts absurt att bli religiös just då, när Gud till slut hade röjt sin hand och visat att han faktiskt inte finns.

Jag visste det, för jag stod där bredvid Russ på begravningsplatsen och som i fågelperspektiv från flera mils höjd såg jag på när Haileys kista sänktes ner i graven på två tygband. Och till och med högt där uppe hörde jag kistans knarr och skrap när den slog 14

emot gravens stensidor och sedan de hårda dunsarna när de skottade i de första högarna med jord och den steniga leran träffade det torra, ihåliga träet. Hon var i jorden. Min Hailey låg i jorden, i ett gapande sår, i en grav på Emunah Cemetary på andra sidan dammen en dryg halvkilometer från Sprain Back Parkway dit vi brukade åka för att se naturen skifta färg. Hailey brukade skämtsamt kalla det för ”färgningsdags” och det blev vårt privata ord för det. Och nu låg hon i jorden och jag visste att jag alltid skulle kalla det för färgningsdags och hösten skulle alltid göra ont och jag skulle antagligen bli tvungen att flytta västerut, någonstans där årstiderna inte var så många.

Så kom inte till mig och snacka om Gud. Men min tvillingsyster Claire vidhöll att ritualen skulle vara bra för Russ och även om jag inte tror på Gud så tror jag på skuld och ingen vill mucka med evigheten även om den inte finns. Så vi satt alltså shiva och det var precis så jobbigt som jag hade trott att sitta med Russ hela dagen med svettig röv på de låga vinylklädda stolar som den judiska begravningsbyrån höll med, nicka och truta åt den oändliga raden nyfikna som passerade revy i vårt vardagsrum: vänner, grannar och släktingar som kom med haltande samtalsöppningar från sina skrangliga plaststolar innan de styrde mot matrummet och buffén. Jo, det bjöds på en ­buffé: bagels, rökt fisk, sallader, pocherad lax, quiche och kladdiga ­ungerska bakverk, allt skänkt av vänner till Hailey i judiska församlingen. Precis som med allt annat kan man få sorg färdiglagad och levererad direkt hem till dörren.

Och där var min lillasyster Debbie, som uppträdde som om Haileys shiva var en bar i SoHo, uppsnofsad i kort kjol och en push-up som lyfte de runda överdelarna på hennes mellanstora bröst över horisonten på hennes V-ringade tröja som två ­gryende 15

solar. Inte ens i den bästa av stunder vill man se sin systers bröst men det var särskilt stötande att se henne vifta med dem som osäkrade puffror i detta sorgens hus. Och det var så det kom sig att hon försvann en trappa upp med min polare Mike, så ni får förlåta mig om jag inte orkar engagera mig i deras lycka. Om Hailey inte hade dött skulle de aldrig ha träffats, och nu kommer allt, deras lyckliga framtid tillsammans, deras äktenskap, deras ungar, vara resultatet av Haileys död, och även om jag rent förnuftsmässigt kan gå med på att det inte gör dem medskyldiga till hennes död så har de skördat frukterna av den och det känns bara så fel att bygga ett liv på någon annans olycka. ”Det handlar inte om att fira”, säger mamma. ”Utan om att vara tillsammans med din familj.” ”Ja”, säger jag, fortfarande med ögonen på Harvey. ”Jag känner inte riktigt för det heller.” ”Det är ju en fruktansvärd sak att säga till sin egen mor.” ”Det är därför jag i stället började prata om att jag inte kände för att fira.” ”Haha”, säger hon. Hon är en sådan som faktiskt säger ”haha” i stället för att skratta, som om hon formulerar sig i pratbubblor. ”Om du orkar vara en viktigpetter så orkar du också komma på middag.”

Det är vad min mamma kallar logik. ”Det tror jag inte.”

Hon suckar och hennes sätt att sucka får mig att se ordet suck tryckt med svaga bokstäver ovanför henne i en ny pratbubbla. ”Doug”, säger hon. ”Du kan inte sörja resten av livet.” ”Det tror jag nog att jag kan.” ”Åh Doug. Det har redan gått ett år. Tycker du inte det är dags att du ger dig ut i livet igen?” ”Just det, mamma. Det har bara gått ett år.”

16

”Du går aldrig hemifrån.” ”Jag tycker om att vara här.”

Det är meningslöst att förklara värdet av självömkan för någon som min mamma. Antingen förstår man eller så gör man det inte.

Alla är funtade olika. Min mamma tar till exempel piller, små gula saker som hon förvarar i en liten, urblekt Advil-flaska som hon alltid har med sig i handväskan. Hon har aldrig berättat vad de är bra för och kommer aldrig att göra det heller eftersom mediciner för henne är som incest, en mörk familjehemlighet som till varje pris måste döljas för grannarna. Claire döpte dem till ”vil”-pillren eftersom ”Ad” för länge sedan nötts bort av mammas ständiga tummande. Ibland kunde Claire och jag sno ett par vilpiller ur hennes väska och skölja ner dem med vin för att bli höga. Om mamma märkte att det försvann piller sa hon det i alla fall aldrig.

Och eftersom pappa skrev ut recepten, vilket han kunde göra på den tiden, hade hon ett outsinligt lager. ”Det är ingen idé att prata med dig när du är så här”, säger mamma. ”Och ändå fortsätter du.” ”Ja, jag bryr mig. Stäm mig.” ”Jag skulle nöja mig med ett besöksförbud.” ”Haha. Det finns inget på jorden som står över en mors kärlek till sitt barn.” ”Hur mår pappa?” ”Han har en av sina bra dagar, tack gode Gud.” ”Det låter bra.” ”Hur är det med Russell?” ”Han har det bra. Jag har inte sett honom på ett par dar.” Inte sedan polisen körde hem honom, hög och blodig och full av hat mot mig.

17

”Stackars lille kille. Du kan ta med dig honom om du vill.” ”Ta med honom vart då?” ”På middagen. Kommer du inte ihåg vad vi pratar om?” ”Jag trodde att vi gått vidare.” ”Det är du som skulle behöva gå vidare.” ”Jadå. Jag kan gå vidare på en gång, mamma. Hej då.” ”Debbie kommer att bli sårad om du inte kommer.” ”Jag tror nog att Debbie kommer att fortsätta som vanligt med sitt perfekta liv.”

Hon vet bättre än att gå in på den biten. ”Säg bara att du funderar på det.” ”Det skulle vara en lögn.” ”Sen när fick du svårt att ljuga för din mamma?”

Jag suckar. ”Jag ska fundera på det.” ”Det är det enda jag begär”, ljuger hon tillbaka. Hon börjar säga något mer men jag hör inte för jag har just avfyrat mobilen mot Harvey, som äntligen har promenerat ut från skuggan av den enorma asken på framsidan av huset. Jag missar kaninen och träffar trädet och min telefon exploderar så att plastsplittret flyger över gräsmattan. Kaninen tittar på mig som om jag är en idiot. Och min mamma pratar antagligen fortfarande, även om ingen kan höra henne.

18

3 Mamma varnade mig för att gifta mig med Hailey. Men när jag var fem år sa hon även att man kunde få obotliga könssjukdomar från toasitsar på offentliga toaletter och att avgaserna från passerande bussar gjorde lungorna svarta om man inte höll andan och att snabbmat för det mesta gjordes av råttkött. Så när jag var tjugosex år – det var så gammal jag var när jag berättade att jag och Hailey skulle gifta oss – hade hon inte riktigt kvar någon trovärdighet. ”Du kan då rakt inte gifta dig med henne”, sa hon när vi åt middag. Hennes tunna ögonbryn bågnade under tyngden av hennes övertygelse.

Jag hade tagit tåget från Manhattan till Forest Heights för att träffa familjen och berätta den glada nyheten att deras historiskt sett odugligaste barn faktiskt skulle gifta sig. De tog det inte så bra. ”Det kommer att bli en katastrof”, sa mamma missmodigt och höll vinglaset i ett så hårt grepp att jag var rädd att det skulle gå sönder och skära upp hennes spamjuka händer. ”Du känner henne knappt.” ”Jag känner henne tillräckligt. Hon är för gammal.” Min mamma hade varit en skapligt framgångsrik teaterskådespelerska på sin tid, nominerad till en Tony för sin gestaltning av Adeleide i Guys & Dolls och även om den senaste artikeln ur Playbill i hennes klippbok var från innan jag föddes hade hon i likhet med de flesta ­aktriser aldrig slutat spela teater. Hon artikulerade alltid, betonade alltid, och försökte få rösten att bära till de billigaste platserna längst bak, hennes ögon var stora och uttrycksfulla, 19

hennes mun alltid redo att brista ut i någon konkret känsla som hon förbundit sig till. ”Hon är bara trettiosju.” ”Trettiosju och skild. Allt vad en mor kan drömma om för sin son!” Att vara frånskild kvinna stod bara obetydligt högre i kurs än pedofili på min mammas lista över mänskliga defekter. ”Hennes man knullade runt”, sa jag men retade mig på mitt defensiva tonfall. ”Och varför tror du att han gjorde det?” ”Ja men herregud, mamma, inte vet jag. För att han är en kuk kanske?” ”Men Doug!” sa pappa reflexmässigt och viftade med händerna över bordet, som om jag kunde ha missat det. ”Vi äter här.” Det var så mycket engagemang som vi kunde förvänta oss av honom och man kunde ju tro att chefsurologen på ett stort New Yorksjukhus skulle klara av att höra ordet ”kuk” när han åt. ”Förlåt pappa. Det var inte meningen att väcka dig.” ”Tala inte med din far så där.” ”Tala inte med mig så här.” ”Hur då?” ”Som om jag vore ett barn. För Guds skull, jag är tjugosex år.” ”Det finns ingen anledning att vara grov i munnen.” ”Jag tyckte att situationen krävde det.”

Mamma svepte sin merlot som om det var whisky och sträckte frånvarande fram glaset för att pappa skulle fylla på. ”Stan”, sa hon trött, ”säg något till honom”.

Min far lade ifrån sig gaffeln och tuggade tankfullt på sin bit marinerad flankstek, trettio gånger för varje tugga innan han svalde. När jag var barn brukade jag räkna för att få tiden att gå och satsade tyst pengar på att ikväll skulle bli första gången som 20

han bara tuggade tjugonio gånger. Jag vann aldrig och det säger lika mycket om min tur som något annat. Till och med om jag slog vad mot mig själv skulle jag komma på ett sätt att förlora. ”Du är inte precis känd för ditt goda omdöme, Douglas”, sa pappa.

Okej. En sak har jag i alla fall lärt mig. Man kan leva sitt liv och vara snäll mot alla, man kan vara en tillgiven son, en hygglig ­ student, aldrig prova tunga droger eller göra någons dotter på smällen, vara en helyllesnubbe som lever i harmoni med alla varelser i Guds skapelse. Men kvadda så mycket som en enda ­Mercedes-Benz framför polisstationen när du är femton år och de kommer aldrig låta dig glömma det. Min mamma var chockerad, förskräckt över vad grannarna skulle tycka, även om den frågan just i det här fallet var någorlunda relevant eftersom det faktiskt var grannens bil, men det är väl för sådana tillfällen man har en försäkring, eller? Om man aldrig använder den är det ju de som har vunnit. ”Och du är inte precis känd för ditt känslomässiga stöd”, svarade jag min far. ”Det tillåter jag mig att tvivla på, Doug.”

Stanley Parker blev inte förbannad. Han ”tillät sig tvivla”. Han var läkare utbildad på ett Ivy League-universitet på östkusten, han var välbehållen och vältränad för att vara sextiofem, med tjockt silverfärgat hår och guldbågade glasögon, kliniskt reserverad trots sitt förrädiskt varma Colgate-leende. Jag har inget minne av att han någonsin hade kramat mig. Men han skakade min hand hjärtligt när jag gick ut college och jag hade kvar fotot som bevis. ”Så här är det”, sa jag och önskade att jag lyssnat på min instinkt och stannat hemma och berättat för dem på telefon. Men 21

det var samma instinkt som hade fått mig att tro att en vansinnesfärd i grannens stulna Mercedes skulle leda till sex och den hade inte haft rätt då och hade inte blivit skarpare sedan dess, så jag hade tagit för vana att ignorera den. ”Jag älskar Hailey och vårt förhållande fungerar. Hon är vacker, hon är begåvad, hon är en bra mamma och hon är långt bättre än allt jag kunnat hoppas på.”

Min mor flämtade till förskräckt och rödvinet i hennes glas skvimpade över kanten och stänkte ner bordsduken. Hon borde verkligen hålla sig till chardonnay när jag är i närheten. ”Har hon barn?” kraxade hon med handen mot bröstet och slutna ögon.

Hon andades tungt som om hon blivit huggen med kniv.

Jag log. ”Grattis farmor.” ”Herrejedanes!” kved hon. ”Jajamen”, sa jag och reste mig för att gå. ”Jag anade att du skulle säga så.”

Det sista jag hörde på väg ut ur huset var min mor som läxade upp min far som om allt var hans fel. ”Stanley”, skrek hon, ”det kommer att sluta med en katastrof”, och bevisade därmed ­oavsiktligt en av sina favoritsentenser, att även en klocka som stannat visar rätt två gånger om dagen.

22

»Jag hade en fru.

Hon hette Hailey.

Nu är hon borta.

Och jag med.« Doug har träffat sitt livs kärlek, och förlorat henne. Knappt trettio år gammal är han en deprimerad, alkoholiserad änkling. Han vill helst vara ifred med sin självömkan, men motarbetas av sin tvillingsyster, sin struliga styvson och stans alla singelkvinnor.

Konsten att tala med en änkling är en trasig kärlekshistoria full av galghumor och träffande repliker. »En oupphörligt underhållande bli-glad bok om sorg.« jon jefferson klingberg, författare »Det här ÄR min nya favorit. Jag blir så nöjd varenda gång jag läser en bok av Jonathan Tropper. De är alltid preciiiis som jag vill att de ska vara. Åh, upptäck!

Bästa blandningen av relationer, lite sorg, lite sentimentalitet, toppat med 30+kriser, allt i smart förpackning.

Helt perfekt underhållning med hjärna.« johanna lindbäck, bokbloggen bokhor a

www.gillabocker.se