Tid för historia En bok om historiska frågeställningar
Erling Sandmo
Originalets titel: Tid for historie: En bok om historiske spørsmål © Universitetsforlaget, Oslo, 2015
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 39280 ISBN 978-91-44-11344-9 Upplaga 1:1 2 017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Sven-Erik Torhell Fackgranskning: Karin Sennefelt Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Från Edward Quin, An historical atlas; in a series of maps of the world as known at different periods, London: Seeley and Burnside, 1830. Formgivning, inlaga: Henrik Hast Printed by Mediapool Print Syd AB, Estonia 2017
Innehåll
Förord – närmare dåtiden 5 Inledning – Grodan i Piplipatan 13 För länge sedan 21 Vad denna bok är 28 Antiken och historiens vi 31 Fantasi och stränghet 38 Väst drar västerut 42 Livets läromästare 45 Den enkla vetenskapen 49 Medeltiden och tidens problem 51 Knapp tid och stora drömmar 55 Historiens djup 59 Renässansens olikheter 69 En ny sanning 74 Ruiner och falska brev 78 Tvivel på talen 82 En tid för förändring 85 Förebildernas begränsningar 88 Nya tvivel, nya regler 91 Tillflykten i de små tingen 95
3
Innehåll
Upplysningens avstånd 101 Sett från ruinerna 106 Tiden blir ett avstånd 108 Den universella historien 113 Det professionellt egentliga 119 Den egentliga historien 123 Positivismens stadiga stadier 128 Marxismen 130 Marxismen efter Marx 133 Väst och framsteget 136 Historien om hela världen 140 Vardagslivets strukturer 146 Havets stjärnbilder 147 Kunskapens former, sanningarnas mekanik 150 Mentalitetshistorien och tankarnas tysta struktur 152 Språkets nya oro 158 Kvinno- och genushistoria som vetenskaplig resa 163 Den ouppnåeliga sanningen 167 Bräckliga satser 171 Sanningens problem 174 Sanning och berättelse 176 Historia är litteratur 178 Det förflutnas dansgolv 180 Att skriva verkligheten 185 I historiens malström 189 Principiella frågor, pragmatiska svar 193 Framtidens historia 197 Om historiens härkomst 201 Humanvetenskap och naturvetenskap 206 Tid, miljö och dolda gemenskaper 209 Efterord 215 Slutnoter 217 Person- och sakregister 227 4
Medeltiden och tidens problem
Denna ruin av en medeltidsborg står i parken till storgodset Wimpole Hall, omkring en mil från Cambridge i England. Den har aldrig varit något annat än en ruin. Den byggdes på 1700-talet som en folly, en artificiell fornlämning. Sådana låtsasruiner var ytterst populära under den här perioden, och arkitekten bakom Wimpoles folly, Sanderson Miller, var en specialist inom genren.
Han ritade byggnader som man inte skulle gå in i, utan vila blicken på och tänka på. Den som skulle tänka på Wimpole Hall var Philip Yorke, den första earlen av Hardwicke. Då han beställde ruinen 1751 var han också Storbritanniens lordkansler och en av sin tids starkaste och mest skrupelfria politiker. Han stod i spetsen för rättsuppgörelsen efter
jakobinupproret 1745–46, där ledarna och ett stort antal av deras män dömdes till döden och avrättades eller deporterades. Senare drev han igenom reformer som utplånade återstoden av den skotska aristokratins gamla maktbas. På det sättet avskaffade Philip Yorke de sista resterna av den skotska feodalismen och därmed av den skotska medeltiden.
Själv svärmade han för den engelska medeltiden, i likhet med många andra av de stormän som lät anlägga ruiner på sina gods. Det brittiska 1700-talet präglades just av storgodsägare som han, som satt på alla sidor av alla bord och fyllde parlamentet under dess storhetstid. Detta adelsvälde skrev sin historia bakåt till 1200-talet, då aristokratin hade
tvingat kungamakten på knä. När earlen nu, ett halvt årtusende senare, såg ut mot parken kunde han se hur den sträckte sig bakåt till detta storartade upphov. Visst måste det ritas och byggas, och det kostade, men det reste sig vackert i skogsbrynet – och gör det ännu. Samtidigt vittnar tidens intresse för ruiner om en ny fascination för förgänglighet, och det tänkte nog earlen på, lite melankoliskt. Han kunde ju inte veta att både godset och ruinen hålls i prickfritt skick av National Trust, och är ett av traktens viktigaste turistmål. Anonym konstnär, View of the Gothic Tower at Wimpole, 1777
Medeltiden och tidens problem
Det är okontroversiellt att säga att Herodotos Historia är den äldsta texten som det är rimligt att kalla historieskrivning, men det finns självfallet också äldre texter som berättar om förfluten tid. Det mest slående exemplet är Gamla Testamentet i Bibeln, som vi har låtit vara fram tills nu. Men under medeltiden är det Bibeln som blir den västliga historieskrivningens enda, dominerande text. De allra första kristna var inte särskilt intresserade av historia. Deras religion kännetecknades av att de väntade på Kristus återkomst. Därmed bands de samman av en förväntan på framtiden, inte av ett gemensamt förflutet. Deras likgiltighet för romersk historia gjorde dem annorlunda och suspekta. I historiskt sammanhang är kristendomens ankomst alltså ett exempel på hur en införlivning med en gemensam historia är ett bevis på tillhörighet, en form av ideologi: att de tidiga kristna ställde sig utanför historien gjorde dem till oppositionella.
Knapp tid och stora drömmar Allteftersom kristendomen blev en del av det dominerande västerländska tänkandet utvecklades också en kristen historietradition, och den väckte några helt grundläggande frågor som fortfarande är centrala. De handlar först och främst om tid. Kristendomen vilade på tron att tiden här på jorden en gång skulle ta slut, och att en förestående domedag skulle bli inledningen
55
Medeltiden och tidens problem
till en hinsidig evighet. Detta skapade nya problem för historieskrivningen. Ett problem handlade om hur gammal världen var. Ett annat – och mer dramatiskt – handlade om hur lång tid som återstod innan den skulle gå under. Den första frågan lät sig besvaras med hjälp av Bibeln när man knöt samman berättelsen om hur Gud hade skapat världen under sex dagar med den återkommande upplysningen att för Gud var tusen år som en dag: världen var omkring sextusen år gammal. Den andra frågan var det svårare att hitta något klarare svar på. Bibeln berättade en hel del om domedagen, men angav alltså ingen klar tidpunkt. För att bilda sig en uppfattning om det måste man reflektera över hur lång tid som världen hade kommit i sin utveckling. De antika historikerna hade självfallet också haft föreställningar om förändring. Polybios diskussion om hur Rom hade ersatt de grekiska stadsstaterna som historiens centrum, och Sallustius betoning av hur förstörelsen av Karthago hade fått varaktiga konsekvenser för den romerska kulturen, är exempel på berättelser om stora omvälvningar. Men ingen av dem hade betraktat omvälvningarna som vägmärken mot ett historiskt mål eller betraktat händelserna som gränsmarkeringar mellan olika tidsåldrar. För de kristna historikerna var det annorlunda. Deras behov av att diskutera hur långt världen hade kommit gjorde det nödvändigt att tala om faser. Bibeln kunde då också erbjuda flera exempel på det vi i dag kallar periodisering, alltså en uppdelning av historien i distinkta tidsavsnitt. Flera tidiga kristna historiker hävdade, med stöd i Bibeln, att mänskligheten skulle genomleva sju tidsåldrar, och att man nu hade kommit till den näst sista, nämligen perioden från Kristus födelse till hans återkomst. Därefter skulle apokalypsen bli den sista perioden och slutet på all historia. En annan ytterst inflytelserik periodisering hämtade historikerna från Daniels bok i Gamla Testamentet, där profeten Daniel tolkar kung Nebukadnessars drömmar som profetior. Därmed utlägger han dem också som en historisk berättelse: 56
Medeltiden och tidens problem
Konung, du såg i din syn en väldig staty. Den stod där framför dig, mäktig och starkt glänsande, en förfärande anblick. Huvudet på statyn var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, benen av järn, fötterna delvis av järn, delvis av lera. Medan du såg på den rycktes en sten loss, utan att någon hand rörde vid den, och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som hade träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde hela jorden. Detta var drömmen. Nu vill vi tyda den för kungen. Du, konung, konungarnas konung, åt vilken himlens Gud har givit riket och makten, styrkan och äran och i vars hand han har lagt alla varelser: människorna, djuren på marken och fåglarna under himlen, var de än vistas, och som han har satt till herre över dem alla – du är det gyllene huvudet. Efter dig uppstår ett annat rike, ringare än ditt, och sedan ett tredje rike av koppar, vars makt omfattar hela jorden. Det fjärde riket skall vara starkt som järn …29
Härifrån kommer alltså uttrycket ”koloss på lerfötter”, som vi använder när något visar sig inte vara så solitt som det såg ut som. Men Daniels drömtolkning betydde så mycket mer. Den ”gav återklang i historieskrivningen ända fram till 1600-talet”, hävdar ett standardverk om historieskrivningens historia, Ernst Breisachs Historiography.30 Under medeltiden lästes denna berättelse som en utläggning av världens historia, indelad i fyra stora perioder: först Nebukadnessars egen gyllene tidsålder där babylonierna härskade, sedan en mindre storslagen fas, sedan en period präglad av ett världsherradöme och slutligen en sista, fjärde period, innan hela historien, allt mänskligt, kommer att tillintetgöras. Den romerske kejsaren Konstantin legaliserade kristendomen tidigt på 300-talet och bidrog också starkt till att etablera den kristna trosgrunden genom kyrkomötet i Nicaea 325. En av hans närmaste rådgivare var Eusebios (cirka 260–340), som också var tidens främste kristne historiker. Det var först och främst genom Eusebios som Daniels drömtolkning fick sitt
57
Medeltiden och tidens problem
genomslag i historieskrivningen, och ända från början med en avgörande tilläggsfråga: Vilken tidsålder levde man i nu? Stod man inför undergången? För Eusebios var detta ett problem som måste förstås i ljuset av det man redan visste om det förflutna. Han var grundligt skolad i äldre historieskrivning och ställde själv samman en stor världshistorisk krönika, en gedigen tabell som gav läsaren översikt över vilka härskare och dynastier som hade lett de stora rikena i områdena kring Medelhavet och över hur dessa historiska tidsräckor löpte parallellt med händelserna i Gamla Testamentet. Med den romerska erövringen av alla dessa regioner föll allt samman i en enda stor tid, en romersk-kristen epok där romarnas politiska dominans var nära förbunden med kristendomens andliga seger. Man hade alltså kommit till Daniels järnålder. Eusebios var emellertid ingen entydig beundrare av det romerska herradömet. Han skrev också en stor kyrkohistoria där han skildrade kristendomens väg från Kristus eget liv via de lärare, martyrer och biskopar som hade stärkt och format den ända fram till dess dåvarande höga status. Etableringen av en egen kristen historia var viktig i samtiden som ett försvar mot anklagelserna att kristendomen var en flyktig strömning som appellerade först och främst till människor som saknade lärdom och skolning. Sambandet mellan krönikan och kyrkohistorien visade nämligen att kristendomens historia sträckte sig väldigt lång tillbaka i tiden och i hög grad föll samman med romar rikets historia. Det vi vet, men Eusebios inte visste, är att romarriket som han kände det inte hade så långt kvar. 410 intogs Rom av visigoterna, som härjade och plundrade i tre dagar. De kristna anklagades för att ha bidragit till undergången, och många av dem flydde. Några av dessa rymlingar kom till Hippo Regius i Nordafrika, där de mötte Aurelius Augustinus (354–430), biskopen av Numidien. För eftervärlden har han blivit känd som Sankt Augustinus, en av de helt centrala kristna teologerna. Mötet med flyktingarna blev 58
Medeltiden och tidens problem
avgörande för Augustinus, som skrev Guds stad, dels som ett försvar för de kristna, dels som en mer grundläggande reflektion över förhållandet mellan tid och evighet och mellan kristendomen och det världsliga samhället.31 Det är intressant att lägga märke till hur ihärdigt Augustinus använde historien i sitt angrepp på dem som menade att de kristna hade haft ansvaret för Roms fall. Han visste, med stöd i den etablerade historieskrivningen, att katastrofer av detta slag hade ägt rum också i förkristen tid. Men Guds stad handlar bara i liten grad om sådana historiska realiteter. Den är en närmast kosmisk reflektion över historien som den utspelar sig mellan det världsliga och det religiösa.
Historiens djup Den kristna historieskrivningen var alltså bara ett knappt århundrade gammal när den stod inför en helt akut kris. Eusebios och flera med honom hade knutit kristendomens seger till det romerska imperiet och därmed kommit att uppfatta romarrikets tid som en epok i kristendomens historia. Detta rike hade visat sig inte vara ”starkt som järn”, utan sårbart och med en uppenbart oviss framtid. För Augustinus blev det nu avgörande att bryta den historiska förbindelsen mellan den omedelbara, fysiska världen och den religiösa som omgav den. Den analytiska skiljelinje han införde gick mellan det världsliga å ena sidan och ”gudsstaten” å andra sidan. De är principer eller krafter som verkar mot varandra, men de är intrikat förbundna, och människorna känner dem bara i deras sammanblandade form: till och med den kristna förväntan om gudsrikets slutliga ankomst innehöll också världsliga element. Det finns ett slags skugga, en profetisk avbild av denna heliga stad här på jorden. Men denna skugga har mer tjänat som ett tecken på den heliga stad som ska komma än som ett verkligt föregripande av den. Ändå är det rätt att kalla den för den heliga staden, även om den bara är det symboliskt och bildligt och inte som den uppenbara verklighet den en gång ska bli.32
59
Medeltiden och tidens problem
Augustinus omedelbara bidrag var alltså att skilja analytiskt mellan två olika historiska nivåer: en som var skiftande, oberäknelig och förgänglig och en som sträckte sig genom all tid och pekade fram mot evigheten. Det blev en uppgift för historieskrivningen att skilja mellan nivåerna, för det var omöjligt för människor att uppleva dem i ren form i sina egna liv. Augustinus inflytande på sin egen tid och eftervärlden var enormt, och för historieskrivningens del bidrog han på ett avgörande sätt till den starka och varaktiga orienteringen mot kyrkohistorien. Flera av de stora historieverken från tidig medeltid var uttalade kyrkohistorier eller koncentrerade sig intensivt på kyrkans historia, till exempel biskop Gregorius av Tours (cirka 538–594) Frankernas historia, skriven i slutet av 500-talet, och munken Bedas (672–735) ”Det engelska folkets kyrkohistoria” från 731. Kyrkans historia blev en brännpunkt eftersom den var den självklara plats från vilken man sökte efter den inneboende, dolda historien om gudsstaten. I dag tänker vi annorlunda om historiska nivåer. Men vi tänker fortfarande på dem – som vi ska se senare. Augustinus skiljelinje mellan å ena sidan det instabila och politiska och å andra sidan det djupare, varaktiga och mer egentliga har förföriska likheter med långt senare försök att skilja mellan olika nivåer där den djupa nivån, som måste dras fram genom omsorgsfulla studier av det förflutna, är den viktigaste och mest egentliga. Detta återkommer vi till i kapitel 5, ”Den egentliga historien”. Ett annat fascinerande drag hos Augustinus är det som träder fram genom citatet ovan: vi är alltid formade av vår egen tid och fångna i våra egna föreställningar och förkunskaper. Augustinus skriver om Jerusalem, som kallades för Den heliga staden, och som enligt profeterna hade likheter med Guds stad men inte var det: Jerusalem var ett varsel, en skugga, ett tecken, men ändå var Den heliga staden av denna världen, en värld som därmed anlade ramarna för människornas föreställningar om Guds stad. Till och med drömmarna var jordiska och världsliga. Den insikt som 60
Medeltiden och tidens problem
Augustinus öppnar för är fortfarande helt grundläggande för vårt tänkande om tid och föreställningsförmåga: vårt tänkande formas och avgränsas på ett avgörande sätt av vår egen tid och vår egen kultur. Nu ska vi inte göra Augustinus till något annat än det han var. Hans poäng var att människornas världsliga existens gjorde det omöjligt för dem att föreställa sig Guds stad i dess rena och slutliga form. Det sentida historieteoretiska problemet är på sätt och vis det omvända: vår egen tid formar våra tankar och vår föreställningsförmåga i sådan grad att det är omöjligt för oss att föreställa oss andra tider som de egentligen var, som helheter. Vi kan arbeta med det förflutnas spår och kvarlevor och söka förstå alltmer av den tid som de en gång var delar av, men vi kommer aldrig att lyckas helt – i sista instans för att vi aldrig kan överskrida de ramar som vår egen tid skapar. Detta är den historiska hermeneutikens problem, som hör hemma i en tid långt borta från Augustinus. Men själva problemet, att vi är så djupt inmurade i vår egen tid och värld att vi inte kan föreställa oss det som är helt annorlunda, det formulerar han alltså ändå. Kanske kan vi också säga att vi med honom delar både drömmen om att överskrida vår egen tids tänkande och förhoppningen att historieskrivningen ska hjälpa oss på vägen. I så fall delar vi nog också den egentliga vissheten om att överskridandet är omöjligt, men vi slutar ändå inte att drömma och hoppas. Augustinus fortsatte att göra olika utkast till periodisering av världens historia. Som sina kristna föregångare menade han att historien gick mot ett mål, men han avstod uttryckligen från varje försök att tidfästa dess slut. Han använde inte den indelning i fyra perioder som andra hade hämtat från Daniels bok, men han använde olika periodiseringar och principer, bland annat en organisk modell där sex faser i den världsliga världens historia motsvarade människolivets faser, från spädbarn till åldring. Också denna idé, att historien kan betraktas som om den historiska enheten – antingen den nu är världen, en kultur eller
61
Medeltiden och tidens problem
en nation – är levande och genomgår ett givet livslopp, har haft ett långt efterliv och kan nog fortfarande sägas existera. Historieskrivningen från tidig medeltid, med sin fasta blick mot framtiden och sin våldsamma fascination för allt som är märkligt och onaturligt, allt det som kan tyckas peka ut från den världsliga historien och fram mot något helt annat, är främmande för oss i dag. Rör vi oss knappt tvåhundra år framåt, till Gregorius av Tours praktfulla historia om frankerna, finner vi levande och detaljerade skildringar av den franska historien till och med Gregorius egen tid, inklusive hans egna konflikter med den merovingiska regimen. Många avsnitt liknar historieskrivningen som vi känner den från grekerna, men ständigt dyker det upp demoner, oförklarliga händelser – och varsel. Kanske pekar de fram mot en annan tid, kanske är de varsel om en domedag som närmar sig, men Gregorius tolkar dem ytterst sällan, han låter dem bara stå där. Ett exempel är kapitel 25 i bok 8 av Frankerna historia, som här citeras i sin helhet: På en annan ö, som ligger strax utanför staden Vannes, fanns en stor damm som var full av fisk. Denna förvandlades till blod av närmare en meters djup. Dag efter dag samlades stora flockar av hundar och fåglar där för att dricka blodet, och de återvände hem i kvällningen helt genomdränkta av blod.33
I denna del av sin historia skriver Gregorius om de många dramatiska händelserna 585, ett år då biskop Laban dog – och ett år då frankerna drabbades av oförklarliga översvämningar och bränder, och alltså också av att vatten blev till blod. Vad var det ett varsel om? Vad tänkte Gregorius om det? Var fick han det ifrån? Det vet vi inte, och det krävs mycket arbete med tidens källor och med litteraturen om medeltidens historia innan vi kan börja överskrida vår egen tids tänkande och ana konturerna av 500-talets. Men vi kan pröva, och vi kan drömma om vilken mening de kan ha haft, de blodiga fåglarna som flyr genom Gregorius text på väg hem – hem? – medan mörkret sänker sig runt omkring dem. 62
Medeltiden och tidens problem
Varslen är viktiga element i medeltidens historieskrivning. I vår egen tid verkar de vara borta. Kanske går det att säga att frånvaron av varsel är ett kännetecken för akademisk eller vetenskaplig historieskrivning, medan andra sätt att berätta historia på – först och främst film – är fulla av dem: kameran som vilar på en skylt eller en kniv under ett långt ögonblick, olycks bådande mörker och knakanden i skogen där huvudpersonerna är på väg mot något okänt. Det främmande i Gregorius varsel och i många andra i den medeltida litteraturen är att det inte står klart för någon vad det märkliga och ohyggliga är varsel om. Det vet bara Gud. Nu uppfattar vi sällan det obegripliga som varsel, och historiker är kanske särskilt försiktiga med att formulera sig om varsel på det hela taget. Samtidigt är det väl så att vi i ännu starkare grad än Gregorius av Tours tänker på oss själva som förgängliga och flyktiga, att vi kommer att vara borta, och att vi inte vet hur eftervärlden kommer att uppfatta den tid vi levde i. I framtiden kan våra liv få andra betydelser. ”Att existera historiskt är att uppfatta de händelser vi upplever som delar av en historia som ska berättas senare”, skriver den amerikanske konstteoretikern Arthur C. Danto med en vacker formulering.34 Det är en tanke som inte ligger så långt från Gregorius lilla historia om vattnet vid Vannes: också han tänkte kanske att det skulle komma en eftervärld som skulle läsa om den händelse han hade genomlevt och förstå den bättre än vad han själv gjorde. Gregorius av Tours och den senare Beda, som skrev ”Det engelska folkets kyrkohistoria” omkring 730, stod bägge i förlängningen av den senantika kyrkohistoriska traditionen, där historieskrivningen hade som huvudärende att leta fram historiens kristna grundlinje.35 Samtidigt markerade deras och flera andra arbeten något nytt, nämligen en syn på staten och den enskilda folkgruppen som historieskrivningens naturliga föremål. Gregorius, Beda och andra lät dessa avgränsade historier utvecklas ur universella, kristna förhistorier, men det allra mesta av vad
63
Medeltiden och tidens problem
de skrev försiggår inom ett avgränsat och förhållandevis enhetligt område, politiskt och kulturellt. Senare författare kände ett allt mindre behov av inledningar av den typen. Gesta Francorum, ”Frankernas gärningar”, skriven på 1100-talet av en författare vi inte längre känner namnet på, börjar omedelbart med de samtidshistoriska händelserna utan någon sådan allmän inledning över huvud taget. Andra historiker valde hellre lite andra inledningar, som författaren till Sverres saga, som fullbordades efter Sverres död – som kung – 1202. Boken är en biografi som hade till avsikt att visa att färöingen Sverre Sigurdsson hade ett rättmätigt krav på den norska tronen. Ett av de roligaste argumenten är en fantastisk släkttavla som leder Sverres släkt bakåt till Adam och Eva via den norska kungaätten, andra europeiska furstehus och dessutom såväl fornnordiska som romerska och grekiska gudar.36 Islänningen Snorre Sturlasson (1179–1241) öppnade sitt huvudverk, Heimskringla, med en lång inledning där han skriver in den förkristna, norröna mytologin i förhistorien till enandet och konsolideringen av ett norskt rike. Det är en lärd framställning, full av anknytningar till antika historiker. Ett särskilt slående exempel i så måtto är en av Heimskringlas mest berömda passager: skildringen av en dröm som kom till drottning Ragnhild, den blivande modern till riksenaren Harald Hårfager och därmed också stammoder till Heimskringlas viktigaste enskilda gestalt, Olof den helige: Drottning Ragnhild drömde märkliga drömmar, ty hon var framsynt och vettklok. En av drömmarna var att hon tyckte sig stadd ute i sin örtagård där hon drog en törntagg ur sin särk, och medan hon höll i den växte den tills den vart ett stort träd, vars ena ände sköt ner i jorden och brått blev rotfäst där medan snabbt den övre änden nådde högt upp i luften. Snart tycktes henne trädet så väldigt att hon knappt kunde se upp över det. Det var också mycket grovt och nedre delen av stammen var röd som blod, den övre fagert grön och upp mot grenarna snövit. På trädet var många stora grenar och kvistar, några upptill, andra längre ner, och trädets armar var så väldiga att de tycktes breda ut sig över allt Norge och ännu vidare ändå. 37
64
Medeltiden och tidens problem
Drömmen var inte svår att tolka: den handlade om framtiden och om hur Hårfagerätten skulle lägga Norge under sig, först genom krig och till slut genom den rena, vita kristendomen, som slutligen infördes genom Olof den heliges kristnande och offeraktiga död. Även om Snorre var islänning och dödades på den norske kungens order har både han och denna dröm blivit norska ikoner. Hösten 1941 gavs det i Norge ut en rad frimärken som markerade att det hade gått sjuhundra år sedan hans död. Då var Erik Werenskiolds berömda teckning av Ragnhild och trädet ett av motiven som skulle fungera inte bara som en hyllning av Snorre, utan också som en symbol för den nationalsocialistiska regimens nationella historiska förankring. Men trädet i Snorres vackra drömscen hade rötter i helt andra jordmåner än den norska. Vi kommer ihåg Daniels tydning av Nebukadnessars dröm och Herodotos Historia, som innehåller två scener där Astyages, kungen av Medien – är det inte kul att han är ”Medias” (Mediens) kung? – drömmer motsvarande, men lite mindre höviska drömmar. I den första drömmen låter hans dotter Mandane sitt vatten, och hon ger ifrån sig sådana mängder urin att de tycks översvämma allt land. I den andra kommer ett vinträd ut ur hennes sköte och växer tills det sträcker sig över hela Asien.38 Mandane blev mor till Kyros den store, perserrikets grundare. Hos den romerske historikern Suetonius (cirka 70–130) kan vi läsa om hur Atia, Julius Caesars systerdotter, befruktades av en orm medan hon sov i Apollons tempel och drömde att hennes könsorgan lyftes upp till stjärnorna och fyllde himlen tills de täckte hela jorden. I den tionde månaden efter denna dröm blev Atia mor till Augustus, den förste romerske kejsaren. Snorre skrev för en kristen och efter våra mått något kyskare publik, men de profetiska drömmarna har exakt samma funktion i dessa texter, som skrevs med över sextonhundra års mellanrum. Därmed är de fina bevis på historieskrivningens prägel av att vara en tradition med traditionella grepp och bestämda
65
Erling Sandmo är professor i historia vid Universitetet i Oslo. Han är också musikkritiker, en populär föredragshållare och har publicerat en rad böcker. Hans specialområden är kriminalhistoria, kulturhistoria, kunskapshistoria och klassisk musikhistoria.
Tid för Historia En bok om historiska frågeställningar Den här boken handlar om vad historia är, om vad som hände för längesedan och hur vi ska förstå det. Författaren ställer sig de grundläggande frågorna: Varför är vi intresserade av historia? Hur kan vi säkert veta något om det förgångna? Hur och varför bör historia skrivas? Erling Sandmo lyfter fram det praktiska arbete som historiker gör genom en rad fascinerande exempel. Det börjar med hans förbluffande möte med en mystisk groda i ett klosterkök en gång på 1600-talet och fortsätter med heroiska härförare som vill formulera sitt eftermäle, religiösa historikers hantering av en värld i upplösning, sjöodjur, demonutdrivare, ruiner byggda som ruiner och en djupt musikalisk polsk statsminister. Författaren möter det förgångna med nyfikenhet, öppenhet och stor kunskap, och visar hur både dagens och gårdagens historiker har gått till väga för att få svar. Boken ger en introduktion till historieämnets historia, metod och teori. Till denna svenska utgåva har professor Karin Sennefelt skrivit ett förord där hon betonar att det i läsningen av Tid för historia blir ”tydligt att den är skriven av en person som verkar känna längtan efter att gå bredvid historiska personer och se hur de gjort och höra dem resonera. Det är upptäckarglädje, iver att lösa problem och att förstå och en fascinerande förmåga att laborera med tidsperspektiven”. Art.nr 39280
studentlitteratur.se