K
VÅRDANDETS IDÉ
Den vårdvetenskap som denna bok handlar om, och vars konturer man kan börja skönja, är en ny vetenskap med gamla traditioner. Det är en vetenskap som skapar nya visioner och möjligheter. Den har inga givna gränser, endast oanade möjligheter. Möjligheterna finns i utgångspunkterna: att vården är ett naturligt, ursprungligt mänskligt beteendemönster, att hälsa är en helhet och att vårdandet handlar om att föra vidare ett meningsbärande kulturmaterial som inte får gå förlorat i forskningsprocessen. Vårdandets syfte är att hjälpa en annan människa att få vara och bli den hon är, samt att förmedla tro, hopp och kärlek genom att ansa, leka och lära.
Katie Eriksson
Vårdande berör alla människor, och människan har en inneboende vilja att vårda. Det naturliga vårdandet är en naturlig del av människans liv men ibland behövs även olika former av yrkesmässigt vårdande. Risken är stor att vårdandets innersta idé glöms bort i dagens högteknologiska hälso- och sjukvård, och att vårdandet i stället blir utövande av metoder. Det är viktigt att hålla vårdandets konst och de ursprungliga idéerna levande. Återinförandet av bådadera är nödvändigt för att vi ska kunna utveckla en varmare, mjukare och kvalitativt bättre vård.
A
T
I
E
E
R
I
K
S
S
O
N
Vårdandets
idé
Katie Eriksson är i dag professor emerita men fortfarande verksam inom vårdvetenskaplig forskning och handledning. Hon var under 25 år professor i vårdvetenskap vid Åbo Akademi där hon initierade och byggde upp både utbildning och forskning på akademisk nivå.
Best.nr 47-11276-0 Tryck.nr 47-11276-0
Omslag_Va èrdandets ide.indd 1
10/15/15 7:40 AM
Vårdandets idé Katie Eriksson
LIBER Till alla mina vårdare
Va èrdandets ide_inlaga.indd 1
10/5/15 1:26 PM
ISBN 978-91-47-11276-0 © Katie Eriksson och Liber AB Förläggare: Kristina Iritz Hedberg Omslag: Lotta Rennéus Omslagsfoto: Shutterstock Illustratör: Jonny Hallberg Andra upplagan 1 Tryck: Sahara Printing Company, Egypten, 2015
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen och får ej helt eller delvis kopieras. Kopiering för undervisningsändamål enligt BONUS-avtal är inte tillåten. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se. Liber AB,113 98 Stockholm Tfn 08-690 90 00 www.liber.se kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se
Va èrdandets ide_inlaga.indd 2
10/5/15 1:26 PM
Innehåll Till läsarna
5
1.
7
2.
Vårdandets idé och ursprung Substansbegreppet Reflexion och produktion Två grundmodeller för produktion av vård och hälsa
3.
Vårdsubstansen – att ansa, leka och lära Att ansa Att leka Att lära
4. 5. 6.
7. 8.
Själv och andra
15 19 22 25
Livsrummen – plats för ansa, leka och lära
28 30
Att vårda är att dela
33
Relationen själv och den abstrakta andra En relation i tro Att leva i tro
37 38 43
Relationen själv och den konkreta andra
45
Naturlig vård
47 48 50
Att ta emot Vänskapen som element i den naturliga vården
9.
10 12 13
Helhetssyn Att vårda är att hela
10. Yrkesmässig vård Helhetssyn och kompetens Tvärvård Nyprofessionalism
11. Vårdandets olika former Vårdande vård Medicinsk vård Själavård
53 57 59 60 61 62 64 64 69 70
12. Samhället som vårdare
75
13 En vetenskap om vårdandet – vårdvetenskap Efterskrift Källor Register
79
Va èrdandets ide_inlaga.indd 3
81 82 87
10/5/15 1:26 PM
Va èrdandets ide_inlaga.indd 4
10/5/15 1:26 PM
5
Till läsarna Denna bok är annorlunda än mina andra böcker. Den utgör en form av syntes och en utgångspunkt för det vårdtänkande som utvecklats sedan början av 1970-talet. Det väsentliga i vårdandets substans, det som egentligen utgör den verksamma faktorn i allt vårdande, var grundfrågeställningen för sexton år sedan. Under årens lopp har frågan sysselsatt mig på olika sätt. Den har alltid funnits med som en väsentlig frågeställning. I och med denna bok är cirkeln på något sätt sluten, dvs jag har kommit tillbaka till utgångspunkten. Man kan kanske snarare säga att spiralen är öppen mot nya insikter och djup. Denna bok har vuxit fram inifrån genom en djupgående bearbetning av personliga erfarenheter, bearbetning av tankar utgående från litteratur och forskningsrapporter, genom diskussioner med kolleger och goda vänner. Boken har tillägnats alla mina vårdare, dvs alla dem som på olika sätt genom sin verksamhet fungerat som bevis för att det finns ett naturligt, ett verkligt och verksamt vårdande som på olika sätt befrämjar den mänskliga helhetens, hälsans, integration och tillväxt. Det är kolleger och vänner som genom målmedvetet arbete i undervisningen och vården bekräftat att vårdvetenskapen är fruktbar och fungerar såväl i teori som praktik. Det är till många vänner jag vill rikta ett uppriktigt tack för den hjälp och det stöd jag fått under den tid jag arbetat med boken. Kaikka och Hans har alldeles speciellt varit till hjälp då det gäller avsnitten om själavård och om relationen själv och den abstrakta andra och har även följt bokens utveckling. Barbro, Helena, Ola, Kenneth, Ingmar, Pirkko, Leena, Gunilla och Kristina har funnits med hela tiden. Unni och Judit har funnits nära. Anita har än en gång haft huvudansvaret för tolkning och renskrivning. Boken vänder sig till alla som har med vårdandet att göra, lekmän, läkare, sjuksköterskor, präster, psykologer, socialarbetare, fysioterapeuter etc. Genom att verkligen förstå vårdandets fenomen kan vi utveckla en bättre vård och ett bättre vårdsamhälle. Boken är avsedd som lärobok inom vårdutbildningen men vänder sig även till alla naturliga vårdare, med andra ord till alla människor. Helsingfors i september 1986 Katie Eriksson
Va èrdandets ide_inlaga.indd 5
10/5/15 1:26 PM
7
1. Vårdandets idé och ursprung
Att vårda är att ansa, leka och lära, att fungera i tro, hopp och kärlek.
Vårdandet är ursprungligen ett naturligt mänskligt beteendemönster. Vårdandet har ursprungligen innefattat hela individen och har en hälsobefrämjande funktion. I dagens samhälle utgör vårdandet essensen i ett flertal yrken. De olika vårdyrkesutövarna, läkarna, sjuksköterskorna, psykologerna, prästerna etc, har dock kritiserats för att vara mera utövare av modern teknologi än vårdare. Har vi glömt bort vårdandets konst och den ursprungliga idén? Återinförandet av vårdandets idé och konst är nödvändigt för att utveckla en varmare, mjukare och kvalitativt bättre vård. I denna bok beskrivs vårdandets idé och ursprung. Vårdandets substans är att ansa, leka och lära; detta utgör utgångspunkten i boken. Det naturliga vårdandet har utvecklats till ett yrkesmässigt vårdande, och i dag har vi ett stort antal vårdyrken. I alla vårdformer är kärnan, vårdandet, densamma trots att uttrycksformerna varierar. Vårdande (caring) innebär att genom olika former av ansning, lekande och lärande åstadkomma ett tillstånd av tillit, tillfredsställelse, kroppsligt och andligt välbehag samt en känsla av att vara i utveckling i syfte att förändra (upprätthålla, igångsätta, eller stödja) hälsoprocesserna. Vårdandets kärna kan även uttryckas i termer som tro, hopp och kärlek. Tillit, tillfredsställelse, kroppsligt och andligt välbehag samt en känsla av att vara i rörelse, utveckling, innebär att samtidigt ha en känsla och en upplevelse av tro, hopp och kärlek. En människa som kan uppleva tro, hopp och kärlek har även ett visst mått av inre frihet. Alla dessa element utgör förutsättningar för helandet, dvs integration och hälsa. Att vara hälsa innebär att vara hel eller integrerad. Att vara människa innebär att vara en helhet av kropp, själ och ande. Hälsan utgör ett dynamiskt
Va èrdandets ide_inlaga.indd 7
10/5/15 1:26 PM
8
tillstånd och inom individen pågår ständigt olika hälsoprocesser, med andra ord sundhets-, friskhets- och välbefinnandeprocesser (Eriksson 1984). Att vara hälsa innebär att individen i sitt eget sammanhang, tillsammans med sina nära (familj, vänner), ansar, leker och lär sig själv, dvs idkar en form av ”naturlig vård”. Optimal ”naturlig vård” innebär att individen genom egna handlingar, i samspel med anhöriga och vänner, kan hos sig själv skapa kroppsligt välbehag, tillit, tillfredsställelse och utvecklas mot en högre integrationsnivå. Alla människor är naturliga vårdare. Heidegger (1981) och May (1972) uppfattar den grundläggande mänskliga omsorgen som ontologisk; det är med andra ord denna verksamhet som konstituerar människan som människa. May framhåller att omsorgen föds i samma stund som barnet. Det beror sedan på den situation barnet hamnar i huruvida det hos barnet kan utvecklas en förmåga till ett sunt och naturligt vårdande. Kirkegaard (1963) utgår också ifrån att kärleken finns med från början och i det avseendet hänger samman med omsorg och förmåga till vårdande. I vårt moderna samhälle och som en följd av olika förändringsprocesser har den naturliga vården fått ersättas med den professionella. Självvården kan ses som en mellanform mellan naturlig vård och professionell vård. Självvården är ett stöd för den naturliga vården och innebär att man på något sätt har stöd från en yrkesarbetande vårdare. I vissa situationer övertar den professionella andra ansvaret för vårdandet. Vårdandet som helhet kan ses som en balansering mellan naturlig vård, självvård och andras vård. Vårdandet är till sin grundkaraktär ett uttryck för ömsesidighet, en interaktiv process. Att i vårdandet utgå ifrån människan/patienten som en passiv mottagare, ett objekt, i denna process är ett resultat av den ensidiga teknologiska utvecklingen inom vården. Uppfattar vi vårdandet som en högt utvecklad form av ansning, lekande och lärande i betydelsen professionell vänskap med element av tro, hopp och kärlek, förstår vi även att denna form av vårdande förutsätter en hög grad av ömsesidighet mellan patient och vårdare. Vårdandet utgör en akt mellan två ”levande” agenter. Inom den professionella vården sker det mellan en vårdare och en patient. Vårdkonsten, läkekonsten och själavårdskonsten – vårdarens, läkarens och prästens arbete – innebär i högre eller lägre grad att ansa, att leka och att lära. Samtidigt måste vi vara medvetna om att alla dessa former av vård kan reduceras till att endast vara teknik och arbete utan innebörd. Vårdandets utgångspunkter kan sammanfattas i följande satser, vilka även utgör stommen i denna bok:
Va èrdandets ide_inlaga.indd 8
10/5/15 1:26 PM
9
1. 2. 3.
Vårdandet är ursprungligen ett naturligt mänskligt beteendemönster. Varje människa är i grunden en naturlig vårdare. Den ursprungliga tendensen och förmågan att vårda aktiveras i en gynnsam miljö. I en gynnsam miljö upplever individen en frihet att förverkliga sina innersta syften. 4. Att vårda är att ansa, leka och lära. 5. Att vårda är att dela. 6. Vårdandet innefattar ursprungligen hela människan med kropp, själ och ande. 7. Vårdandet har ett hälsobefrämjande syfte. 8. Att vårda är att hela. 9. Vårdandet kan anta olika former men dess grundläggande substans är alltid densamma. 10. Att utföra ett vårdarbete – att arbeta som vårdare, läkare eller präst – innebär inte nödvändigtvis vårdande. Vårdandet, ansningen, lekandet och lärandet kan ses ur olika teoretiska perspektiv (se kap 11). Då det gäller att söka efter det gemensamma och ursprungliga i allt vårdande bör perspektivet vara ett helhetsperspektiv. Jag har strävat efter att inte begränsa perspektivet eller stanna upp inom någon given teoretisk referensram. Jag har utgått ifrån den öppenhet inför den ursprungliga helhetssynen som fanns inom vården. Det har under alla tider funnits ett samband mellan medicin och religion, mellan själavård och profan vård. Detta kan spåras i medicinens och sjukvårdens historia hos de olika gudar som förekommit som vårdens beskyddare och olika riter och handlingar. Läkekonstens symbol, den grekiske guden Asklepios stav, är endast ett exempel på detta samband. Då vi i dag vill återinföra en helhetssyn i vården är grundförutsättningen att spåra det som är gemensamt, det som ursprungligen har förenat de olika vårdformerna. I dag är man i allt för hög grad inriktad på att finna olikheterna, att utforska det specifika inom olika vetenskaper. Förutsättningarna för en skapande syntes är att förstå helhetens gemensamma element. Ur vårdandets synvinkel är dessa gemensamma element: ansa, leka, lära; tro, hopp, kärlek; tillit, välbehag, utveckling samt sundhet, friskhet och välbefinnande. Dessa element utgör den första substansen, de ontologiska elementen, i den helhet som bildar vårdandet i relation till människan som helhet med ande, själ och kropp.
Va èrdandets ide_inlaga.indd 9
10/5/15 1:26 PM
10
2. Substansbegreppet
Substans är det som gör någonting till det som det är.
På samma sätt som Aristoteles tänkt sig att definiera arten människa (sekundär substans) och den individuella människan (primär substans) genom att teckna människans egenskaper, kan man tänka sig att försöka definiera vård genom att teckna det som är gemensamt för allt vårdande samt beskriva det som skiljer de olika vårdformerna åt. Substans uppfattas i en snäv betydelse som konkret materia. I vidare betydelse kan substans jämställas med begreppet essens och kan helt generellt beskrivas som någonting som utgör det väsentliga i ett tings väsen eller de nödvändiga attribut vilka gör ting eller en akt till det de är. Substansen är enligt Aristoteles kategorilära den första av de tio kategorierna. Kvalitet, kvantitet, art t ex anger något som utsägs om substanser. Aristoteles använder begreppet substans i betydelsen av materien (substratet), dels om formen (den begreppsliga bestämningen), dels om enheten av de individuella föremål som består av materia och form. Aristoteles sammanför substansbegreppet med varandet och avser att det som ”är” utgörs av substansen. En central frågeställning hos Aristoteles var huruvida det är materien som är substansen eller om det är formen och materien eller ännu någonting utöver detta. Aristoteles utgår ifrån att även substansen är väsendet. ”Varje tings väsen är det som det är i sig själv.” Aristoteles skiljer mellan begreppen primär och sekundär substans och avser med primär substans det individuella och med sekundär substans arten eller det generella. Den första substansen kan även jämföras med det som är gemensamt för alla likartade fenomen (Naess 1980) eller den kärna som finns i varje fenomen, ”the very essence” (Lauer 1965). Denna substans och materia kan vara materiell eller immateriell. Rörelse, tid och rum utgör de tre grundformerna för all materia. Materian finns endast i rörelsen och genom rörelse uppstår materians väsen (Afanasjev 1976,40). Engels (1981) framhåller att rörelsen är det absoluta och vilotillståndet det relativa. Enligt denna tankegång framstår hälsoprocesserna som rörelsen, det absoluta, och ett givet tillstånd i tid och rum som det relativa.
Va èrdandets ide_inlaga.indd 10
10/5/15 1:26 PM
11
Det sker en ständig växelverkan mellan rörelse och vila. Det absoluta i rörelsen förutsätter vila. Väsendet föds i rörelsen, och vilotillståndet fastslår rörelsens resultat, så att väsendet för en stund kvarblir som sådant (Afanasjev 1976, 40) (jfr detta med differentiering = rörelse-integration). Vilotillståndet betecknar inte fullständig orörlighet utan endast en vila i förhållande till någon annan enhet (materia). I vila är man med i materiens rörelse som helhet. Detta innebär att någon hälsoprocess kan vara i vila efter en rörelse men att det i relation till hälsa som helhet sker en rörelse. Vid vårt sökande efter den första substansen stannar vi ofta i periferin eller, för att använda Russels (1984) symbolik, vi beskriver hålet i träbiten med hjälp av de egenskaper hos träet som omsluter det. En människas jag kan härledas från det hon är i form av längd, vikt etc, men det hon verkligen är måste förstås inifrån det verkliga. På samma sätt kan man se att vi försöker härleda hälsa och vård utgående ifrån olika yttre egenskaper och sålunda kommer att arbeta utifrån härledda modeller av vård och hälsa i stället för att utgå ifrån vad hälsa och vård verkligen är. I över ett hundra år har man bland vårdforskare i olika länder försökt komma fram till en allmängiltig definition på vård. Strävan att definiera vård har lett till att man beskrivit verksamheten (t ex sjuksköterskans) och dess innehåll, men man har inte beskrivit och vidareutvecklat substansen (jfr Leininger 1984). Man har även fäst allt för stor vikt vid sjuksköterskerollen och försökt definiera olika egenskaper eller förmågor, t ex empati, sympati, förmåga till förståelse, vilka en god sjuksköterska bör utveckla. De definitioner på ”nursing” vilka är kända genom litteraturen beskriver närmast den historiska utvecklingen av den roll och de funktioner som ingår i sjuksköterskans arbete (jfr Brooks & Kleine-Kracht 1983). Man har även ibland fäst alltför stor uppmärksamhet vid tekniken och procedurerna. Den specifika kompetensen inom olika vårdyrken har betonats framom det gemensamma i allt vårdande. Språket (jfr t ex Piaget 1951) utgör en förutsättning för att en jagidentitet slutgiltigt skall utvecklas hos barnet. På samma sätt utgör språket ett medel för människors möjligheter att förstå varandra och för tvärvetenskaplig verksamhet. Det språk vi använder för att beskriva substansen avspeglar vår verkliga syn på substansen. Språkforskaren Whorphys s k sopivorphovhypotes fastslår att språket bestämmer verkligheten. Vid studier av samband mellan språk, tänkande och handlande har man t ex kunnat påvisa att i kulturer där man inte har begrepp som skildrar känslomässiga kvaliteter är människorna kalla i omsorgen om sin avkomma (jfr Gjertsen 1985).
Va èrdandets ide_inlaga.indd 11
10/5/15 1:26 PM
12
Reflexion och produktion Olika ting uppkommer genom naturen eller genom det som Aristoteles kallar för produktion. ”Allt som uppkommer, uppkommer genom något och ur något och blir något.” Det ur vilket det uppkommer utgör materia. Processen från den punkt där påverkan börjar fram till att man når hälsa benämner Aristoteles produktion. Genom reflexion tränger man in mot kärnan, den ursprungliga substansen. Produktionen sker genom konsten, genom någon förmåga eller genom tänkandet. ”Genom konsten uppkommer det vars form finns i själen. Med ’form’ avses varje tings väsen och den första substansen.” Också motsatsen har i viss mån samma form (Marc-Wogau 1983,190). Den centrala substansgrupp som hör samman med alla former av vårdverksamhet, t ex sjuksköterskans, läkarens, prästens, fysioterapeutens (sjukgymnastens) etc, utgörs av hälsa (ohälsa) och vårdande. Enligt Aristoteles tankegång uppkommer hälsa ur hälsa (eller ohälsa och sjukdom). Enligt samma resonemang kan man utgå ifrån att vård uppkommer ur vård. Det måste således finnas ett mått av hälsa för att nå högre hälsa och något slag av ”vårdmateria” för att nå bättre vård. Förändring innebär att samma materia övergår i olika former. Man kan således resonera så att t ex hälsa och vård finns och att de genom påverkan av läkare, sjuksköterskor, präster etc antar olika former (förändring). Materian är det som finns och ur vilket någonting uppkommer. Formen och väsendet uppkommer inte eller har tillblivelse. Formen eller väsendet inläggs i något annat genom konsten, naturen eller någon kraft (Marc-Wogau 1983, 192). Då vårdaren eller läkaren reflekterar gör de sig en vision av hälsans form, dels av hur den skall se ut efter produktionen (konstutövandet), dels av hur formen och ”mellanformerna” ser ut. Där reflexionen slutar vidtar produktionen, läke- och vårdkonsten. Det sker en ständig växelverkan mellan reflexion och produktion. Det är denna process som vi i det dagliga vårdarbetet benämner målformulering. Det centrala i denna process är reflexionen, förmågan till tänkande, att kunna gestalta den form hälsan skall genomgå och anta hos den enskilda individen. Olika skapande processer (medicin, vård) skall leda fram till en slutgiltig, individuell form och helhet-hälsa för patienten. Aristoteles ser läkekonsten som formen. Utgående från detta kan man förstå likheterna och olikheterna i läkekonsten och vårdkonsten. Grundmaterian människan, patienten, är densamma, men produktionsprocessen (vårdhandling och medicinsk behandling) är olika och därav får det som uppkommer
Va èrdandets ide_inlaga.indd 12
10/5/15 1:26 PM
13
olika form trots att materian är identisk. Vi kan således tala om olika former av hälsa och vård. Hälsans materia (sundhet, friskhet, välbefinnande) kan anta olika former, med andra ord kombinationen av dessa tre begrepp (Eriksson 1984). Ser vi sundhet och friskhet som materia och välbefinnande som väsende (alltså icke materia), står det klart att i det dagliga vårdarbetet kan såväl sjuksköterskorna och läkarna som prästerna arbeta med olika slag av substans. Detta resonemang kan jämföras med diskussionen om olika vårdperspektiv och vårdaspekter (Eriksson 1985, 1986 b). Substansbegreppet används för att beteckna såväl primär som sekundär substans, den kärna eller de attribut som gör någonting till vad det är. Denna substans kan alltså anta former och väsen. Under utvecklingens gång uppstår s k produktionskedjor utgående ifrån den första substansen. Substansen förändras, får nya former och väsen (detta avspeglas även i språket). Det kan leda till att fenomenen, t ex vård, hälsa, antar sådana former vilka inte uppvisar några som helst av de ursprungliga attributen; med andra ord vård är i denna form inte mera vård utan någonting annat. Frågan om när vårdandet verkligen är vårdande och inte endast arbete eller teknik kan besvaras utgående från distinktionen mellan teknologi och konst, mellan helhetssyn och reduktionism (jfr kap 9). Vårdandet är i sig en konstutövning, vilken innefattar en känsla, ett levande förhållningssätt till handlingen. Det är att skapa, att ansa, leka och lära. Vårdandet förutsätter tro och hopp, att man aldrig ger upp, att man gör någonting på riktigt.
Två grundmodeller för produktion av vård och hälsa Utgående från den grundläggande Aristoteleska tankegången kan vi anta att vård kan uppstå ur vård eller ur ”icke-vård”. Vi kan således skilja mellan två olika grundmodeller för produktion av vård, för utövandet av vårdkonsten: en ”positiv” modell där vård uppstår ur vård och en ”negativ” där vård uppstår ur icke-vård. Ställer vi de vårdande processerna (vårdande och icke-vårdande) i relation till hälsoprocesser, vilka vi även kan indela i de två huvudkategorierna positiva hälsoprocesser, där hälsa uppstår ur hälsa, samt negativa, där hälsa uppstår ur ohälsa (eller sjukdom), uppstår ett flertal möjligheter: – Hälsa uppstår ur hälsa Vård uppstår ur vård – Hälsa uppstår ur hälsa Vård uppstår ur icke-vård
Va èrdandets ide_inlaga.indd 13
10/5/15 1:26 PM
14
– Hälsa uppstår ur icke-hälsa Vård uppstår ur vård – Hälsa uppstår ur icke-hälsa Vård uppstår ur icke-vård I den positiva modellen har vi således ett visst mått av både vård och hälsa, ur vilka vi skall producera mera eller andra former av vård och hälsa. Syftet med våra handlingar blir i detta fall att detta tillstånd skall fortgå och utvecklas. En situation där vi har hälsa men icke-vård innebär ett tillstånd av hot och risk (en människa med otillräcklig ans, vård och lek är en potentiell patient). I den situation där vi har ett tillstånd av icke-hälsa med vård försöker vi med olika former av vård åstadkomma hälsa och bevara vård. Denna situation utgör den ”klassiska” eller traditionella vårdsituationen. Situationen med icke-vård och ohälsa betecknar ett tillstånd av ”upplösning”. Om denna situation fortgår sker tillståndsförändringen mot en allt större grad av desintegration. Den grundläggande positiva vårdmodellen representeras av den kedja av hälsobefrämjande och förebyggande vårdande som människan genomgår hela livet. I olika skeden i livet, då den positiva modellen är otillräcklig, måste den stödjas och kompletteras med negativa modeller. Den negativa modellen innebär att vård föds ur icke-vård och/eller hälsa ur icke-hälsa. Det innebär att människan måste uppleva en given grad av ohälsa eller sjukdom innan hon når hälsa. Det innebär samtidigt att hon under en tid varit oförmögen till tillräcklig självvård eller naturlig vård och inte heller erhållit nödvändig vård.
Va èrdandets ide_inlaga.indd 14
10/5/15 1:26 PM
Va èrdandets ide_inlaga.indd 6
10/5/15 1:26 PM
87
Register Alternativ vård 47 Ansa 15 f, 19 f Aristoteles kategorilära 10 Beröring 20 Biofil 15 Biogrammatik 15 Biologisk medicin 69 Bön 35, 43 Caring 7
Intentionalitet 28 Kanonbegreppet 58 f Konsultation 61 Kunskapsvård 79 Kunskapsåtervinning 79 Kärlek 7 f, 18 f, 42 f Lek, centrala begrepp 22 f Leka 15 f Livsrum 31 f Lära 15 f
Dela 33 f Essens 10 Estetik 35 Form 10 Förändring 12 Grundmodeller för produktion av vård 13 Grupparbete 61 Gudsförhållande 29, 37 Gudsuppfattning 39 f Helhetssyn 53 f – modeller 55 – och kompetens 60 Holonbegreppet 57 Hopp 42 Hälsa 7, 13, 17 f – ontologiska element 18 – utgångspunkter 8, 80 Hälsoprocesser 16, 30
Va èrdandets ide_inlaga.indd 87
Materia 10 f Medicinsk vård 69 Moralisk kod 37 Målformulering 12 Naturlig vård 8, 29, 44, 47 Nursing 11 Nyprofessionalism 62 Närvaro 33 f Nätverksteorin 51 Produktion 12 Produktionskedjor 13 Produktionsprocess 13 Professionell vård 8, 59, 62 Religion 53 f Själavård 70 f Självförverkligande 26
10/5/15 1:26 PM
88 Självvård 8, 29 Socialsituationsprocessen 35 Sopivorphovhypotesen 11 Substans 10 – immateriell 10 – materiell 10 – primär 10 – sekundär 10 Synergism 48 Tro 17, 37 f – föreställningsformer 39 f Troskonflikt 37 Trygghet 19 Tvärvård 61 f – grupparbete 61 – konsultation 61 Vetande 38 Vetenskapssyn 61, 66 Vilja 19
Va èrdandets ide_inlaga.indd 88
Vård – alternativ 47 – grundmodeller 13 – härledda modeller 11 – medicinsk 69 – naturlig 47 – professionell 8, 47, 59, 62 – själavård 70 – självvård 8, 29 – tvärvård 61 – vårdande 64 – yrkesmässig 59 Vårdande, definition 16 f Vårdsubstans 15 Välbehag 17, 20 Vänskap 35, 50 f – professionell 8, 52 Yrkesmässig vård 59
10/5/15 1:26 PM
K
VÅRDANDETS IDÉ
Den vårdvetenskap som denna bok handlar om, och vars konturer man kan börja skönja, är en ny vetenskap med gamla traditioner. Det är en vetenskap som skapar nya visioner och möjligheter. Den har inga givna gränser, endast oanade möjligheter. Möjligheterna finns i utgångspunkterna: att vården är ett naturligt, ursprungligt mänskligt beteendemönster, att hälsa är en helhet och att vårdandet handlar om att föra vidare ett meningsbärande kulturmaterial som inte får gå förlorat i forskningsprocessen. Vårdandets syfte är att hjälpa en annan människa att få vara och bli den hon är, samt att förmedla tro, hopp och kärlek genom att ansa, leka och lära.
Katie Eriksson
Vårdande berör alla människor, och människan har en inneboende vilja att vårda. Det naturliga vårdandet är en naturlig del av människans liv men ibland behövs även olika former av yrkesmässigt vårdande. Risken är stor att vårdandets innersta idé glöms bort i dagens högteknologiska hälso- och sjukvård, och att vårdandet i stället blir utövande av metoder. Det är viktigt att hålla vårdandets konst och de ursprungliga idéerna levande. Återinförandet av bådadera är nödvändigt för att vi ska kunna utveckla en varmare, mjukare och kvalitativt bättre vård.
A
T
I
E
E
R
I
K
S
S
O
N
Vårdandets
idé
Katie Eriksson är i dag professor emerita men fortfarande verksam inom vårdvetenskaplig forskning och handledning. Hon var under 25 år professor i vårdvetenskap vid Åbo Akademi där hon initierade och byggde upp både utbildning och forskning på akademisk nivå.
Best.nr 47-11276-0 Tryck.nr 47-11276-0
Omslag_Va èrdandets ide.indd 1
10/15/15 7:40 AM