9789187049064

Welcome To My Nightmare. Sagan om Alice Cooper Copyright © 2012 Omnibus Press (A Division of Music Sales Limited) Originaltitel: Welcome To My Nightmare. The Alice Cooper Story Översättning: Per Planhammar Grafisk design: Oscar Norling, www.oscarnorling.se Tryckt hos ScandBook, Falun 2012 ISBN: 978-91-87049-06-4

Innehåll Inledning 5 Tindrande tindrande natt

15

Se mitt ensamma liv veckla ut sig

35

Bort från Phoenix

53

Hon gav sin mamma fyrtio hugg

73

Franks sötnosar

89

De dödar kycklingar (inte sant?)

113

Kärlek … tills döden skiljer oss åt

137

Skolan är över för alla mördare

163

Har du någonsin fått lustgas förut?

195

Kan inte komma på ett ord som rimmar

221

Välkommen till min mardröm

249

Kan inte sova, kommer att bli uppäten av clowner

271

Whiskey tack, och servera den spetsad

293

Specialstyrkor 319 Dagen då mitt döda husdjur kom tillbaka

343

Prata inte om det gamla med mig

369

Godis för diabetiker

395

Coops befrielse

411

Författarens tack

421

Diskografi 423

INLEDNING Kort innan den före detta bandmedlemmen Glen Buxton avled i oktober 1997, satt trumslagaren Neal Smith och småpratade med sin gamle vän då ämnet Rock And Roll Hall Of Fame kom på tal.

Alice Cooper hade helt nyligen berättigats inval; tjugofemårsjubileet av bandets sättning i slutet av sextiotalet hade firats 1994 och ytterst få band av den årgången var mer värda att bli invalda än The Coopers. Kanske tog det dem två år att verkligen få upp ångan, men den ström av hitsinglar (och LP-skivor) som gav Alice Cooper sprängkraft i början av sjuttiotalet förblir inte bara oförlikneliga, utan bland dem finns dessutom några av tidernas mest nyskapande rockhymner. ’I’m Eighteen’, ’School’s Out’, ’Elected’, ’Hello Hooray’, ‘Under My Wheels’, ‘No More Mr Nice Guy’, ‘Generation Landslide’, ‘Billion Dollar Babies’, ‘Be My Lover’ – man skulle kunna fylla en greatest hits-CD med de låtar som Alice Cooper är mest ryktbara för, och sedan skulle man kunna fylla ännu en med låtarna för vilka de främst är ihågkomna: ’Dead Babies’, ’I Love the Dead’, ’Black Juju’, ’Killer’, ’ Sick Things’, ’Halo of Flies’, ’Hallowed Be My Name’.

Alice Cooper var kanske inte det tyngsta bandet på jorden, men ändå fick de alla andra att framstå som lättviktare och det faktum att Hall Of Fames helgonlika ledare inte hade släpat bandet, spar-

7

kande och skrikande in i sina marmorsalar i det ögonblick då gruppen blev invald, var … ja, det var inte ens oförklarligt. Det var föraktligt. ”Rock And Roll Hall Of Fame”, skrattade Buxton, ”kan kyssa mitt rock’n’roll-arsle.” ”Det uttalandet har jag fått dras med i alla dessa år”, log Smith tretton år senare. ”Så, för ungefär ett år sedan skrev jag en låt om det …” och när han arbetade med att färdigställa det andra albumet med Killsmith, sitt nuvarande projekt, fanns det inga skäl i världen att inte ta med den.

Utom ett.

Den dagen då telefonen ringde och det var Rock And Roll Hall Of Fame. The Coopers hade valts in och Smith var förvånad. ”På en miljon år hade jag aldrig ens kunnat drömma om att vi någonsin skulle bli invalda.” Och hur blev det då med ’Rock And Roll Hall Of Fame kan kyssa mitt rock’n’roll-arsle’ … ”Tja, det var en bra idé då, men vi får se vad som händer. Jag är inte Nostradamus.”

Killsmith är ett av de mest spännande i den otaliga mängd band som har uppstått sedan det ursprungliga Alice Cooper splittrades för mer än tre decennier sedan. Sexual Savior, bandets debutalbum, släpptes 2008 och visade sig vara en av de mest utmanande perversa skivorna i Smiths karriär, en litania av sensationella riff, åskliknande ackord, monstruösa trummor och den sorts texter som får engelsktalande att rodna.

Den här gången var saker och ting lite mer sansade. Killsmith 2, skrattade Smith, var ”mycket mer radioanpassad än den första. Jag gjorde mig av med allt det där, kastade ut alla förbjudna ord. Precis så som låtar skrivs … klatschigare refränger. Tolv låtar och alla är splitter nya, fast jag antar att ’Kiss My Ass, Rock And Roll Hall Of Fame’ … jag antar att jag inte kan ta med den.”

8

”Jag är oerhört glad för de fans som har hängt med oss under så lång tid”, fortsatte han. Under de senaste tio åren har det cirkulerat ansökningar och de här människorna har helt enkelt inte fattat varför vi inte valts in. Jag är fortfarande helt förbluffad över att vår LP Billion Dollar Babies toppade försäljningslistorna 1973 och för mig var det höjdpunkten i vår karriär, om man ser till saker som skedde högst oväntat och som vi inte alls hade förväntat oss. Jag trodde aldrig att det någonsin skulle kunna bli bättre än så och med tveksamheterna över att ens nominera oss till Hall Of Fame …” ”Jag vet att Alice har underbara fans, men originalbandet har också underbara fans. Stödet från dem har varit starkt och hängivet i alla dessa år och jag är mycket glad för deras skull. Jag tror det är en stor dag för fansen, en härlig tid för dem.” Och det faktum att nomineringen var så fördröjd, på sätt och vis, gjorde den bara ännu ljuvligare. ”Den enda gången jag verkligen blev upphetsad över nomineringen var när jag insåg … Jag var mycket tveksam till om det alls skulle leda till något positivt, eftersom det tog sexton år att bli nominerad. Och jag älskar alla band som är med där, men jag tycker också att det finns en handfull band som inte borde vara där. Man jämför dem med The Beatles, The Rolling Stones, The Who, Jimi Hendrix, Elvis Presley, rockens verkliga giganter, och man undrar varför de är med. Så jag kände mig lite desillusionerad över det.” ”Men sedan började jag titta på förstagångsnomineringarna, de band som hade valts in vid första nomineringen, och grabben, det var då jag blev upphetsad. Jag tänkte, att om vi någonsin skulle bli nominerade och någonsin bli invalda, så skulle det vara fantastiskt att bli det vid första nomineringen. Och det var vad vi blev. I själva verket är det en fantastisk sak och det gör mig upprymd.”

9

Särskilt tillfredsställande för Smith och för bandets fans är det faktum att det är originalbandet som blir invalt och inte enbart Alice Cooper själv. Det hade annars inte kommit som någon chock – redan vid toppen av bandets framgångar 1972–1973 var människor mer benägna att jämställa Alice Cooper med den enskilda sångaren, det gängliga, ansiktsmålade, ormsvingande missfoster som av sina föräldrar hade givits namnet Vincent ”Vince” Furnier och därmed förpassa resten av bandet till anonymitet.

Det spelade ingen roll att Smith, gitarristerna Michael Bruce och Glen Buxton, samt basisten Dennis Dunaway, hade lika stor del i föreställningen som deras frontman; inte heller att någon av dem var medförfattare till de allra flesta av bandets största låtar. Alice Cooper var, för den stora publiken, Alice Cooper.

Eller så är det inte någon missuppfattning. För vartenda band och varenda artist av betydelse har ett enastående ögonblick som är den centrala punkt på vilken resten av deras karriärer vilar, och för mannen Alice Cooper och artisten Alice Cooper, inträffade det ögonblicket exakt trettionio år innan invalet i Hall Of Fame, vid en tidpunkt då det verkade mer troligt att de båda skulle bli odödligförklarade i ett Skräckens Hus eller på en Skammens Mur, snarare än att utropas till en väsentlig del av rockmusikens DNA. Efterklokheten och historiens vana att skapa förenklade tidslinjer av den snåriga rock’n’roll-kronologin överensstämmer inte alltid, men utifrån vad vi vet i dag innebar våren 1972 en explosion av glamrock som väntade på att uppmärksammas.

T Rex, Slade och Sweet hade redan kommit igång ordentligt, och sistnämnda bands nyvunna förkärlek för smink och utklädnader placerade det förvisso på en visuell lekplats tillsammans med de övriga två.

10

Men tre band skapar inte någon stor rörelse, hur framgångsrika de än tycks vara, vilket blir ännu tydligare när man beaktar hur enormt olika de musikaliska fält var i vilka de verkade.

Den helt elektriska skivan The Slider var nära förestående, men innan den släpptes var T Rex fortfarande ett folkmusikband troget sina rötter och med ett gott öga till Eddie Cockran-riff. Slade var ett raggaraktigt hårdrockband med en benägenhet att lägga in covers på Steppenwolf och Janis Joplin i och omkring sitt eget taktfasta material. Och Sweet betraktades allmänt som otuggat tuggummi, för evigt i tacksamhetsskuld till låtskrivarduon Chinnichaps sirapssöta skrivkonst.

Ja, något var på gång att hända. Efterklokheten hävdar det.

De genomsnittliga elva-, tolv- och trettonåringarna hörde till den generation som precis börjat läsa de veckoutgivna rocktidningarna, men deras värld byggdes fortfarande till stor del på Top Of The Pops.

De betraktade rockmusiken som ett sätt att få sina ungdomliga tvångsföreställningar besannade och utifrån den kanske också få en eller annan ledtråd till vad det egentligen innebar att vara tonåring; utifrån det perspektivet erbjöd 1972 inte mycket mer än vad 1971 hade gjort. Och genom att skärskåda de kommande månadernas väntande skivsläpp hade det krävts en enormt skarp kristallkula för att kunna peka ut det halvdussin singlar som skulle omvända den dunkla känslan av musikalisk upplösning till en fullfjädrad poprevolution.

I mörkret ruvade en högst medioker artist vid namn David Bowie, veteranen Gary Glitter som inte hade någon hit men skulle göra ett nytt försök, en långrandig hippiesaga kallad Hawkwind, ett nytt konstnärligt uttryck kallat Roxy Music, de evigt kommersiella hopplösheterna i Mott the Hoople, en hoper hopplösa studiomusi-

11

ker som kallade sig 10CC, samt vad som föreföll vara den senaste i en lång rad amerikanska sångerskor, Carly Simons lillasyster eller Melanies mamma, en brud vid namn Alice Cooper.

Radio North Sea International, det frånlandsalternativ till Radio One som sprakade genom etern i de sena kvällarnas radioapparater hyllade Edwina Biglet and The Miglets nymodiga charm, medan Radio One fortfarande satt fast i Nilssons ’Without You’.

Och allt medan de tre stora (alltså T Rex, Slade och Sweet) släppte singlar gäspade sig sommaren fram som pyjamaspartyt hos en enstöring.

Men plötsligt började saker och ting att förändras. Bowies ’Starman’ var en skön liten låt, till hälften ’Over The Rainbow’, till hälften kvardröjande hippieyra (”Let the children boogie”, så sant som det var sagt), men ändå slog den an en sträng, speciellt efter att den redan underligt utstyrda Bowie framträtt i Top Of The Pops och lagt sin arm om gitarristens axlar. Glitters ’Rock And Roll’ var inget annat än ett primitivt stampande, med en massa ”hey” och ”yeah” och taktfasta trummor, en lavin av ljud som man inte kunde göra annat än le åt. Roxy var James Dean förklädda till rymdvarelser.

Hawkwind öste på och bubblade med riff som smakade som syra kändes – och så vidare tills man nådde fram till Mott The Hoople, vars hit var skriven av David Bowie och allting kändes så cirkulärt att framtiden var oundviklig. Det var alla de unga grabbarna som bar på nyheterna.

Men det krävdes en Alice Cooper för att vi skulle förstå vilka de verkliga nyheterna var, Alice med sitt korpsvarta hår och scenen full med älsklingsdjur och Barbieattiraljer, ett helt igenom amerikanskt inslag på ett annars engelskdominerat slagfält, med så tjock mascara att hennes ögon såg ut som spindlar, hennes långa

12

näsa så böjd att den gjorde pirater gröna av avund, och hennes kön så tyngt under hennes namn att det tog en stund eller två innan alla bitar föll på plats.

Alice var ett band, Alice var en man och vilken var då den nyhet som hon var så ivrig att tillkännage?

Att skolan var över.

Det var vad vi hade väntat på; det är vad vi behövde få höra. Alla de där andra skivorna var pusselbitar. Bowie viftade med homosexuella anspelningar i våra ansikten samtidigt som han pekade på att det motsatta könet enbart var en av de modeller som fanns tillgängliga. Roxy deklarerade att kläderna gjorde mannen, men bara om han först gjorde de rätta ljuden. Hawkwind förde med sig de lekfulla kemikalierna, Glitter andens frigörelse.

Men det var Alice som raserade de sista hindren, som slet sönder de inskränkningar som fanns i etablissemangets struktur, som talade om frihet och visade oss hur vi skulle fånga den. Andra uppträdanden gav oss vuxenhetens bästa bitar och talade om för oss att göra vad vi kunde med dem. Men Alice grundade ett Ungdomens Departement, och beviljade sedan medlemskap till alla som ville ha det.

Det långa sommarlovet hade inte kunnat få en bättre start.

Fyrtio år senare kan det tyckas underligt att fortfarande tjata om den där skivan eller till och med den där tiden. Rocken har gått vidare, Alice har gått vidare. Men de utmaningar som visades upp sommaren 1972 är fortfarande lika aktuella i dag, och än mer om man ställer sig följande fråga: Har något sex till åtta veckor långt tidsspann någonsin introducerat publiken för så många band, övertygelser och kulturella prövostenar som, decennier senare, fortsätter att vara ikonliknande idoler för så många människor?

13

Inte bara ett favoritband. Vi talar om någonting som befinner sig så långt bort från ren favoritdyrkan att det gränsar till besatthet.

David Bowie, Hawkwind, Roxy Music, 10CC, Mott The Hoople – de ungar som upptäckte dem vid tiden för deras första hitlåtar har förblivit dem trogna sedan dess och har blivit återbetalda med karriärer som än i dag är betydelsefulla, om än inte lika genljudande. Och så har vi, återigen, Alice, som inte bara är betydelsefull och genljudande, utan fortfarande uppträder på samma höga nivå som han någonsin gjorde då, fortfarande sätter upp överväldigande scenshower som lämnar publiken med vidöppna ögon och gapande häpnad och han är fortfarande barndomens fulländade älskling, skoldagarnas gravskändarvän som man aldrig glömde. Och egentligen aldrig kom över.

Och han hävdar fortfarande att skolan är slut eftersom … tja, det är den väl, eller hur? Hur skulle den kunna vara något annat?

Dave Thompson Delaware, december 2011

14

FÖRFATTARENS KOMMENTAR Alice Cooper. Är det en man, är det ett band, är det ett varumärke?

Eller är det alla dessa tre? Under arbetet med denna bok och därefter under redigerandet av den, stod det allt klarare att det var nödvändigt med någon form av konsekvens. Därför syftar det enkla namnet Alice på den sångare som först ledde gruppen som gav honom hans namn och som sedan fortsatte med en solokarriär. Alice Cooper (med variationer som The Coopers, The Cooper Band et cetera) syftar således på bandet.

Och Vincent ”Vince” Furnier är den kille som sammanför båda dessa, men vars eget liv och egen historia alltid verkar i bakgrunden av den värld han skapade för att underhålla resten av världen.

Av det skälet är denna bok inte någon biografi om Vince Furnier.

Naturligtvis spelar hans livserfarenheter en roll i den; hans bakgrund, demoner och lockelser influerar otvivelaktigt Alice och The Coopers. Men Vince Furnier berättar den historien själv i sin bok Alice Cooper, Golf Monster, och han gör det bra, eftersom den boken handlade om det liv han levde.

Welcome To My Nightmare handlar om det liv han skapade.

15

KAPITEL ETT

Tindrande tindrande natt Om man går längs gatorna i Detroits förorter i dag är det svårt att tro att de en gång födde ett monster.

Nej, vi måste omformulera detta. Om det moderna Amerika överhuvud taget har någon industri som riktar sig direkt till folk i förorterna, så är det den som uppvisar en förkärlek att framställa monster, och det är en linje som i rakt nedstigande led går så långt tillbaka som till kolonialtiden, då Sleepy Hollows huvudlösa ryttare hemsökte de gudfruktiga puritanernas mardrömmar och de galna häxorna i Salem, Massachusetts, dansade med djävulen och uttalade förbannelser över grannarnas kor.

En linje dragen därifrån uppvisar ett flertal bestialiska ohyggligheter, och i den amerikanska kulturen har det alltid tävlats om att ge dem ett ansikte. Lizzy Borden med sin yxa var kanske inte landets första seriemördare (hon frikändes trots allt från brotten), men den vers som genljöd i det amerikanska psyket när slakten i Fall River avslöjades …

Lizzy Borden took an axe Gave her mother forty whacks

17

When she saw what she had done She gave her father forty-one ... är lika bekant i dag som den var då och har blivit det outtalade ledmotivet till så många Hollywoodbomber (för att inte tala om boch c-kalkoner inom filmen) att det nästan är otroligt att det inte finns några leksaksavbildningar av Lizzie som skulle kunna ställas i samma rad som alla Freddies, Jasons och Leatherfaces.

Den explosion av enastående skräckfilmer som dominerade under det av depressionen plågade 1930-talet, de som sedan följde under det kalla kriget på 1950-talet och de som fick ännu ett utbrott i samband med Reagan-eran på 1980-talet närde alla sina egna enskilda fasor med vilka en hel nations föräldrar antingen kunde skrämma sina barn till sängs om kvällarna (”Sov nu, annars kommer Michael Myers och tar dig”) eller tvingades stiga upp för att skydda de oskyldiga ifrån. Femtiotalets fantastiska skräckserier, i vilka en hel industri attackerades av krafterna Rätt och Anständighet, kom uteslutande från EC Comics och dess mångfaldiga medarbetare, och man kan se exakt hur mycket de amerikanska värderingarna hade förändrats om man jämför det öde som drabbade femtiotalets Crypt Keeper, som åthutades av regeringen och förbjöds att sprida sina alster, med dess motsvarighet på 1990-talet, som fick en egen teveserie.

Så visst, Amerika har alltid frambringat monster, men det är först på senare år som de verkligen har lämnat fiktionen och de breda lagrens fantasier för att bokstavligen tömma gatorna om nätterna och ge medborgare som drabbats av paranoia skäl att lagra handeldvapen. Förr i tiden var Amerikas verkliga monster seriefigurer och filmstjärnor. I dag är de pedofiler, knarkare och

18

ändamålsenliga seriemördare. Och det är ytterst få människor som skrämmer sina barn till sängs med dem, eftersom de är alldeles för verkliga för att ge någon tröst.

Och alltför nära inpå.

Så vi går ännu en gång längs gatorna i Detroits förorter och försöker få rätsida på tankarna. Det är svårt att förstå att just dessa stilla gator frambringade ett specifikt monster, en som trädde ut ur fiktionen och blev verklig, men sedan återtransformerade denna verklighet till underhållning, och som på lite mer än två decennier ändrade kurs från att ha varit Samhällets Fiende Nummer Ett till att bli inget annat än ren familjeunderhållning, en trevlig utekväll för varje generation och en milstolpe för allt som är självförevigande när det gäller Amerikas kärlek till en artist i underhållningsbranschen.

På sjuttiotalet var Alice Cooper Lizzy Borden, Freddy Kruger och Zodiacmördaren i en och samma person, med stänk av ett rent demoniskt innehav av tur. I dag, och sedan mer än tjugo år tillbaka i tiden, är han PT Barnum, Buffalo Bill, Hefner, Hughes och Howard Johnson, och Frankenstein. Allt och alla som någonsin har ställt frågan om vad Amerika verkligen vill ha, och lyckats ge ett framgångsrikt svar på frågan.

Amerika vill ha spektakel, Amerika vill ha spänning, Amerika vill ha splatter. Men mest av allt vill Amerika ha ett monster och ur den aspekten har man haft tur. För det har alltid funnits någon som knackat på dörren.

I mitten av femtiotalet hette monstret Elvis Presley och när Alice Cooper var en liten pojke, sju, åtta eller nio år gammal, var det Elvis han ville bli.

Rock’n’roll var vid den tidpunkten fortfarande ett spädbarn, till och med yngre än dess unga beundrare, och Elvis var den

19

styggaste av de stygga pojkarna som gav det väluppfostrade samhället slag. Det räckte inte med att han sjöng som en svart man, detta i en tid då även många amerikanska radiostationer fortfarande utövade bannlysning utifrån hudfärg; men hur han lät var bara en del av problemet.

Hans hår var fett, hans läpp var krökt, han såg elak och oförskämd ut redan innan han ens hade öppnat munnen. Och sättet han rörde sig på! ’Heartbreak Hotel’ – Presleys första hitsingel, hamnade på topplistan bara en månad efter Vinces åttaårsdag, strålade ut i en skakad nations vardagsrum via tevekameror som enbart fokuserade på övre delen av hans kropp bara för att förstärka vad tidningarna skrev om resten av den: att han svängde på höfterna på ett sexuellt utmanande sätt och bara att se honom röra sig fick mottagliga unga flickor att blöta ner sina sittunderlag.

I en tid då teve och film fortfarande var strikt kontrollerade av anständighetslagar som formulerats på 1930-talet, där gifta par i teves underhållningsserier sov i separata sängar, och till och med en godnattkyss riskerade att skicka en tonåring ut på den livsfarliga vägen mot förfall, förtvivlan och död på grund av könssjukdomar, var Elvis Presley mer än bara den första rockstjärnan. Han var dessutom den första Chockerande rockstjärnan, en man som mumlade i stället för att tala, som hånflinade i stället för att le, som möjligen älskade sin mor men som obekymrat lämnade ett spår av brustna hjärtan bakom sig.

Skulle du tillåta att din dotter gifte sig med Pelvis?

Alice skriver om Elvis i sin självbiografi med den ironiska titeln Alice Cooper, Golf Monster. ”Jag kunde stå framför spegeln och imitera honom. Hånflinet. De svängande höfterna.” Redan som barn, skriver Alice, var han ”en fantastisk imitatör.”

Han var sannolikt det. Det är han fortfarande. Men det var spe-

20

geln, inte imitationen, som han skulle komma att personifiera. Den spegel han vände mot den värld som led runt omkring honom, men vars fulhet verkade synbar enbart för Alice själv. När journalisten Albert Goldman på tidskriften Life konfronterade Alice och menade att hans scenshow hade starka stråk av att ställa samhället till svars, samtidigt som han omfamnade stora delar av detta oansvariga samhälle, så höll han delvis med. ”Människor lägger sina egna värderingar i vad vi gör och ibland är dessa värderingar snedvridna. De reagerar som de gör för att de är osäkra. De anser [att det vi gör] är chockerande, vulgärt … [men] människor som verkligen är oskuldsfulla uppskattar det.

Om Edgar Allan Poe hade levt i dag, så skulle han ha gjort samma saker som vi gör.”

Goldman höll med. ”Genom att bekänna fantasier som de flesta människor hellre hade dött än att avslöja, blev Alice Cooper syndabocken för allas skulder och förträngningar. Människor projicerar sig själva på honom, smädar honom, förlöjligar honom. Utan tvivel är det så att en del skulle vilja döda honom.” Men Alice skrattade bara. ”Naturligtvis är det dålig smak vi sysslar med. Det finns ingenting i Amerika som inte är dålig smak. Det är underbart, inte sant?”

Inte för att han nödvändigtvis betraktade sig som smaklös. Eller ens som någon rebell. Som han vid flera andra tillfällen upprepade tog han sina egna popkulturella älsklingar … b-skräckfilmer, spionthrillers och Hollywood, kitschtidskrifter och Tales From The Crypt, allt det där som trollband i stort sett varenda unge som växte upp i Amerika på femtiotalet … han tog dem och blandade dem med den våg av tonårsfantasier som vällde fram på den tiden, den brittiska invasionens popmusik, Roger

21

Cormans filmer som inspirerades av kiosklitteratur, psykedelians alla friheter, och sedan fortsatte han att blanda. Under många år levde han som en superhjälte tagen ur Marvel Comics innan han själv blev en. Och långt innan han blev en skräckfilmsstjärna levde han som en sådan också.

En tidslinje av Alice Coopers senare karriär skulle lätt kunna peka på hur många händelser som helst under 1990-talet och senare, från att ha skrivit ett ledmotiv till Nightmare On Elm Street, göra en serieroman tillsammans med Neil Gaiman, skaparen av Sandman, till att fundera över möjligheterna att kandidera till stadsfullmäktige i sin nya hemstad Phoenix. Och vid vartenda nedslag handlar det helt enkelt om att verkligheten hunnit ifatt de drömmar som han skapade vid något tillfälle i det förflutna. Ju djupare in i framtiden de sjunker lever nästan alla berömdheter ut sina karriärer till ljudet av ett evigt tillbakablickande. Alice Cooper fastnade aldrig i den fällan, för han hade sedan länge förutsett vad som skulle hända.

Naturligtvis hade han det. Hur skulle han ha kunnat undvika det? Han var ju, trots allt, monstret.

Alice var förstås inte Alice när han började. I själva verket skulle han inte förvandlas till Alice förrän han stirrade den egna stundande tjugoårsåldern rakt i ansiktet. För vännerna och familjen som såg honom växa upp var han helt enkelt Vince, Vincent Damon Furnier (uttalas Fern-ee-ay), ett tanigt barn fött onsdagen den 4 februari 1948, namngiven efter sin farbror Vince och författaren Damon Runyan.

Det var en de dåliga nyheternas dag. Tidningarna i Detroit, liksom alla andra i övriga nordöstra Amerika, dominerades av det oväder som sedan jul hade vållat stora problem för resor och trafik och som inte visade några tecken på att mattas av. På andra sidan

22

jordklotet, vid Indiens svans, skakade Ceylon äntligen av sig det brittiska styret och blev den oberoende nationen Sri Lanka, men varken det eller de flesta andra stora nyheter den dagen fick någon större uppmärksamhet i Michigan.

Högsta domstolen förberedde sig för att döma huruvida det var förenligt med konstitutionen att skolutbildningen skulle ha en religiös värdegrund (det blev inte så) och den demokratiska presidenten Truman slogs för att inte fler konservativa partimedlemmar från sydstaterna skulle bryta sig ut och bilda ett nytt parti. Sovjetunionen skramlade med vapnen inför vad de ansåg var Amerikas försök att splittra Europa, militarisera Tyskland och angripa kommunistblocket.

Men Detroit blomstrade eftersom stadens bilindustri med öppna armar fortsatte att ta emot den hemvändande manliga arbetskraften från kriget. Amerika i allmänhet började finna sig väl tillrätta i en fredstid som utlovade lysande framtidsutsikter med möjligheter och framåtanda som grundades på bilar. En gallon bensin kostade 16 cent, kostnaden för en ny bil låg på omkring 1 200 dollar. Lönerna ökade, inflationen sjönk. Det var en fantastisk tid att leva i, en fantastisk tid att vara amerikan.

Däremot var det inte lika fantastiskt att vara den nyfödde Vince Furnier. I självbiografin Me Alice från 1976 beklagade han sig: ”Jag föddes … på ett sjukhus som man i Detroit kallade Slaktarens palats och jag hade tur som klarade mig helskinnad därifrån, för det var inte alla som gjorde det. De behandlade mig rätt väl, bortsett från att jag föddes med eksem och barnastma.” Eksemen försvann. Astman skulle komma att bli ständigt närvarande i hans ungdom, och hans föräldrar sökte sig till ett klimat som inte skulle innebära att deras son tvingades till akuten för andningsbesvär varje gång temperaturen sjönk.

23

Vinces släkt utgjorde en brokig skara. På sin fars sida, Furniersläktet, kunde förfäder spåras tillbaka till hugenotterna, den våg av franska reformerta protestanter som drevs ut ur sitt hemland i slutet av 1600-talet och vars diaspora förde dem över hela jordklotet. Vissa vandrade inte särskilt långt. England, Schweiz, den nya holländska republiken och Preussen välkomnade alla hugenotterna till sina hamnar. Andra fann sin väg till det som i dag är Sydafrika men som då var en röra av nybildade territorier som ännu sökte sina egna identiteter i sammanblandningen av engelska och holländska överheter.

Men de djärvaste flyttade till Nordamerika, till ett annat virrvarr av kolonier som sökte ett sammanhang, men vars politik (även om det inte var officiellt) redan verkade erbjuda ett skydd mot förtryck.

Bland dessa fanns Vinces Furnierättlingar och de tycks ha gjort bestående avtryck.

Släkthistorien hävdar att en sjunde ättling var Marie-Joseph Yves Roch Gilbert du Motier, markisen de Lafayette, den franskfödde aristokrat som kämpade på republikanernas sida mot monarkin under den amerikanska revolutionen, och därefter bytte sida och slogs för monarkin mot republikanerna under det franska upproret. På den tiden var han en man med växlande politiska övertygelser, men ändå en fjäder i den genealogiska hatten som Vince aldrig tröttnade på. Han sa att det till och med gick att se familjedrag på porträtt av den store mannen, i de skarpa, höga kindbenen och det spretiga svarta håret som var familjens kännetecken.

Inte heller var markisen den ende i släkten Furnier som givit upphov till berömmelse. Ännu närmare i tid och blodsband fanns Thurman Sylvester Furnier, en evangelist som sedermera blev ledare för Jesu Kristi Kyrka. Thurman var Vinces farfar.

24

Farfar Thurman föddes i Washington, Pennsylvania, den 21 april 1888, som ett av tio barn till trädgårdsmästaren John Washington Furnier (1838–1923) och hans hustru Emma (1846–1910). Han nådde den aktningsvärda åldern 85 år och levde därmed tillräckligt länge för att få se sin sonson bli en av de största stjärnorna på den amerikanska scenen. I själva verket en lika stor stjärna inom sitt område som Thurman var inom sitt.

Jesu Kristi Kyrka är en av den handfull kyrkor som bildades ur Mormonkyrkan efter att dess grundare Joseph Smith Jr dödats av en lynchhop 1844. För en utomstående skiljer den sig från föregångaren enbart genom namnförkortningen (mormonerna är Jesu Kristi Kyrka Av Sista Dagars Heliga). Men skillnaderna går givetvis djupare än så.

Stridigheterna orsakades av de bittra åsiktsskillnaderna gällande vem som skulle efterträda den döde Smith. Mormonerna valde Brigham Young, ledaren för kyrkans tolv man starka korum. Jesu Kristi kyrka (vars medlemmar inte är mormoner, bortsett från att man håller fast vid dess heligaste trossatser) följde Sidney Rigdon, den äldste medlemmen av den ursprungliga kyrkans styrande första råd, och William Bickerton, en av de första av Rigdons konvertiter efter brytningen.

Det var Biggerton som organiserade Jesu Kristi Kyrkas första gren 1851 och som därefter fick den erkänd 1865. Med många mått mätt har det alltid varit en liten kyrka; 150 år senare beräknas den ha drygt 12 000 anhängare världen över och bara 3 000 av dessa finns i Förenta Staterna. De var ännu färre när Thurman Furnier utnämndes till pastor den 3 januari 1915 men han gjorde en snabb karriär. 1916 blev han evangelist, med uppdraget att föra kyrkans budskap från predikstolen och ut på landsbygden,

25

och den 7 oktober 1917, fyra månader efter att ha tagit värvning i armén blev han utnämnd till apostel.

Efter att ha gift sig med Vinces farmor Birdie hade Thurman, när han tog värvning den 5 juni 1917, två barn. Åttaårige Lonson och sexåriga Vincent ”Jocko” Collier. En tredje son, Clarence, föddes 1918 och till slut, den 26 mars 1924, anlände den framtida Alice Coopers far, Ether ”Mickie” Maroni Furnier.

Vid den tidpunkten arbetade Thurman i bilindustrin. Detroit var Amerikas motorstad och Thurman kunde inte undfly dess grepp.

Han arbetade som lönebiträde i en av fabrikerna, men hans religiösa övertygelser fanns hela tiden strax under ytan alltmedan han fortsatte sin vandring uppåt i kyrkans hierarki. När han till slut nådde allra högst upp, då han valdes till dess ledare den 11 april 1965, hade han innehaft varenda position som fanns inom kyrkan.

Under hans ledning blomstrade den också och beskrevs ofta som åtminstone den snabbast växande av originalets olika förgreningar, och Thurman Furniers åtta år långa ledarskap hade stor del i detta.

I den sekellånga kyrkoschismen var det därför mycket ironiskt att medan den gamle mannens sonson höll tyst om sin egen religiösa uppväxt, så bildades det sjungande, dansande mormonfamiljebandet The Osmonds, som konverterade lika snabbt som de släppte hitsinglar. För Vince måste middagarna hos farföräldrarna ha varit mycket fascinerande.

Inom familjen Furnier stod man nära varandra och när Mickie 1946 gifte sig med en tjugoettårig flicka från Tennessee, Ella Mae McCartt, fanns hans föräldrar hela tiden inom räckhåll. Unge Vince växte upp till farbror Jockos skrönor om den biljardhall som han öppnat med hjälp av de pengar han tjänat under sina år som proffsboxare och nästan alla visade sig vara sanna. Ingen verkar minnas

26

varför folk började kalla honom Jocko, men smeknamnet hängde kvar och om Ethar inte hade låtit döpa sin förstfödde till Vincent hade Jocko själv sannolikt glömt bort sitt riktiga namn. Även Mickies äldste bror Lonson hade för länge sedan övergivit sitt dopnamn. Nu var han farbror Lefty och hade sedan länge lämnat Denver för att jobba på Jet Propulsion-laboratorierna i Los Pasadena, hemvist för såväl Amerikas rymdprogram som för dess tidiga kärnvapenutveckling. Men hans brorson kände honom tillräckligt väl för att minnas honom som en smokingklädd playboy vars sociala liv i Kalifornien bland annat innefattade sällskap med Lana Turner och Ava Gardner. För en grabb som inte visste mer om världen än vad han upplevde på Detroits gator och veckobesöken på lördagsmorgnarnas filmvisningar, personifierade Lefty det glamorösa livet.

Det fanns också kusiner. Redan tidigt förstod Vince att familjenamnets fortlevnad vilade på hans axlar. Hans två år äldre syster var den första i vad som bokstavligen skulle visa sig bli ett hav av feminism och Ella Maes gren av familjen bidrog med sin del av kakan och lämnade Vince med tretton kusiner, ”de flesta av dem flickor”. Han skulle också komma att fullfölja sin familjeplikt. Även om han senare ändrade sitt namn till Alice Cooper, så väntade han med detta tills hans son Damien Furnier fötts.

Ett halvt sekels utveckling har förändrat Lincoln Street, där Vince växte upp, till oigenkännlighet. Det myller av fristående familjehus i det grannskap som sträckte sig från Turnball Street ligger nu i skuggan av den monstruösa John C Lodge-motorvägen. Men det närliggande Wayne University’s Wayne State Stadium (numera Tom Adams Field), hemvist för fotbollslaget Wayne State Warriors, låg inom promenadavstånd, och grannskapets dominerande polska inslag gav luften han andades en air av centraleuropeisk exotism.

27

Den äldre Vince behöver bara föreställa sig dofterna av piroger och rullader för att själsligen föras tillbaka till Lincoln Street. De och ljudet av ett baseballträ som träffar bollen.

Om farfaderns religion och farbroderns glamour var höjdpunkter i Vinces familjeliv, kretsade det mesta av hans utetillvaro av baseball i allmänhet och Detroit Tigers i synnerhet.

Tigers hade representerat staden alltsedan grundandet 1901 och deras tidiga år förblir legendariska eftersom man ställde upp med den närmast mytiska Ty Cobb och man nådde tre raka finaler i American League-mästerskapen 1907–1909. Cobb drog sig tillbaka 1921 men Tigers förblev en kraft att räkna med. Man vann World Series-mästerskapen 1935 och ännu en gång 1945 och däremellan var man hela tiden nära.

Vid tiden för Vinces födelse började dock den senaste stora segern falna ur människors minnen, även om man då och då presterade bra och hade den närmast ostoppbara Al Kaline i laget. Att följa Tigers under femtiotalet innebar att man år efter år efter år var dömd att bli besviken.

Men Vince och hans far gav aldrig upp. Om de inte lyssnade på matcherna på radio var de ute och härmade (och ofta överträffade) sina hjältar och när pojken blev för gammal för att spela mot sin pappa kom han med i det lokala lag som representerade Lincoln Street i vad som kan liknas vid ett sportkrig mot grannarna. Bortanför Lincoln Streets polska enklav hade Detroits irländare, svarta och italienare sina egna gator, egna lag, och baseball var den sport man valde till sitt slagfält. Då och då uppstod blodspillan, ibland uppstod strid. Men oftast avgjordes den inbördes rivaliteten på spelplanen och Vince Furnier briljerade. Om allt varit som det skulle hade han kanske till och med gjort karriär inom baseball.

28

Men det fanns ett hinder. Hans hälsa, och astman som höll honom sängliggande med andnöd och tårar i ögonen nästan lika ofta som han kunde vara ute och spela. Bräckligheten var som värst höst och vinter och medan hans vänner var ute i de oundvikliga snödrivorna, tvingades Vince titta på genom sitt fönster, stinkande av Vicks, eller sitta vindögd över de plastmodeller av flygplan och bilar som han älskade att bygga. Och det enda botemedel som läkaren kunde erbjuda, det enda som kanske skulle kunna rädda grabben från ett snörvlande lidande i resten av hans liv, var ett klimatombyte.

Farbror Lefty tog genast till orda: ”Kom till Los Angeles och bo hos mig.” Familjen hade redan tillbringat en tid där när Vince var en liten knatte och visste vilken skillnad det innebar för honom; man hade också varit en kortare tid i Phoenix och märkt att det torra ökenklimatet innebar en omedelbar förbättring. Vid varje tillfälle hade dock pengabekymmer fört dem tillbaka till Detroit för att genomlida ännu en hemsk vinter. Även om de inte var fattiga, var de inte heller speciellt rika; liksom många andra familjer hankade de sig fram så gott de kunde.

Men 1955 lät föräldrarna Vince och Nickie sluta i Havenhurst Elementary School och satte dem i familjens gamla Ford Fairlane och körde den trettiosex timmar långa resan till Kalifornien, ett utforskningsuppdrag som skulle leda till att de flyttade dit för gott.

Den äldre Alice minns att han, när de väl var framme, upplevde ett avgörande ögonblick. ”Min första smak av det stora livet.”

Lefty bodde i San Fernando Valley, en plats som lämnade lille Vince oberörd ända tills de anlände och han, bland Los Angeles palmer, solsken och grönska, upptäckte sin farbrors simbassäng.

Han hade aldrig tidigare sett något liknande, definitivt inte mitt i

29

någons trädgård, och där och då gav han sig själv ett löfte som han än i dag kommer ihåg. En dag skulle han ha en egen simbassäng.

Familjen Furnier åkte fram och tillbaka mellan Detroit och Los Angeles tre eller fyra gånger och under den tiden blev den trogna Ford Fairlanen redo att skrotas. Nu reste man med en importerad Ford Anglia, en liten bil som var bättre lämpad för hemlandet Englands långsamma vägar och korta turer än Amerikas öppna vidder.

Hopträngda i baksätet försökte ungarna roa sig så gott de kunde, medan föräldrarna satt där fram och bad om att resan skulle få ett snabbt slut. Den dagen då de gjorde sin sista resa för att bosätta sig för gott i solen, drog alla en djup suck av lättnad.

Ingen av dem kunde veta att deras resor på inget vis var över.

Mickie, som var en utbildad ritare och elingenjör, hade redan fått jobb tillsammans med brodern Lefty på Jet Propulsion-laboratoriet.

Ellie fick jobb som servitris på restaurangen Lawry’s på La Cienega Boulevard, en fascinerande blandning av modern arkitektur formgivet av Wayne McAllister (som också låg bakom Marriots första hotellkedja). Ändå var ekonomin ansträngd och man bodde i ett flertal av de billigaste hyreslägenheter man kunde hitta som låg på någorlunda avstånd till såväl arbete som skola. En dag återvände Mickie hem efter en affärslunch med Lefty och några medarbetare, förbluffad över att notan hade gått på 30 dollar – lika mycket som kostnaden för två veckors hyra för familjen.

För Vince innebar bristen på pengar helt enkelt ännu en av barndomens utmaningar som han var tvungen att lösa med så mycket påhittighet han kunde uppbåda. Som, vilket han erinrar sig när han ser tillbaka på sina tidiga år, var betydande. ”Om jag behövde en kvartsdollar för att skaffa mig något jag ville ha”, berättade han för tidskriften Spec 1974, ”så stal jag en dollar ur min

30

mammas portmonnä, använde en kvartsdollar och lade växeln i min systers garderob, där jag visste att mamma skulle hitta den.

Jag var inte så dum att jag gjorde av med alltihop. Jag såg till att det fanns pengar över så att min syster skulle få skulden.”

Precis som i Detroit gick mycket av hans pengar i Los Angeles åt till att gå på bio. Den amerikanska filmens gyllene tidsålder pågick fortfarande med full styrka och stod ännu emot hotet från televisionen om att vara det främsta utflyktsmålet för familjer, tonåringar eller barn som sökte efter några timmars prisvärd underhållning.

Det spelade inte ens någon roll vad som visades. På den tiden, de dagarna, så var en film en film, och Vince slukade allt från Rodgers & Hammerstein-musikaler som lyste upp hela duken i intensiva färger till de lågbudgeterade skräckfilmer som visades i någon vecka och därefter förpassades till obemärkthet.

I tidskriften Famous Monsters 1999 mindes han de dagarna, hur vilken biograf som helst varenda lördag mellan klockan tio och sex visade en rad skräckfilmer. Åtta timmars spänning för trettio cent. ”Vi kunde gå och se It Came From Beneath The Sea eller It eller Them! eller It Came From Outer Space eller något liknande, och jag brukade längta så mycket efter det. Jag betraktade alltid mig själv som en rätt vanlig kille, eftersom … [biograferna] var fullsatta med ungar i min ålder. Det verkade som om varenda gång det var en heldag med skräckfilmer, så var varenda ’normal’ unge i Detroit där för titta. Jag var inte den enda. Det var fantastiskt! Att gå på bio var en heldagssysselsättning. Om man kom ut och det fortfarande var dagsljus, tja – då hade man egentligen inte varit på bio. Till och med den lokala biografen hade marmorgångar och röda pelare och sådana där enorma gotiska ljuskronor – och en vaktmästare som bar en sådan där liten pillerburkshatt.”

31

Senare i livet insåg han att han hade haft tur som varit barn vid en tidpunkt då några av de bästa skräckfilmerna någonsin skapades. Men han drog sig inte heller för att blicka bakåt. Biografen visade ofta RKO:s och Universals gamla trettiotalsklassiker och Vince slukade även dem, lät fantasin fyllas av varenda varelse och skapelse och rankade filmerna utifrån hur mycket han älskade dem.

Vissa filmer blev han förtjust i, andra skrämde honom halvt från vettet och just dessa tyckte han ännu bättre om. Dracula’s Daughter var en favorit men Creature From The Black Lagoon var den första som fick honom att rusa vettskrämd ut från biografen, under scenen där monstret stöter på en hjälplös campare ”och … i stort sett sliter ansiktet av honom. Jag rusade ut från biografen.” Men naturligtvis återvände han till visningen dagen därpå för att ta reda på vad som hände. En annan oförglömlig upplevelse var John Carradines The Unearthly: ”Den skrämde mig också, där den stora skallige Tor Johnson inte hade några ögonglober.”

Men det var en annan influens som gjorde sig påmind i familjelivet och som skulle göra större intryck på unge Vince än skräck.

Under alla år i Detroit hade familjen Furnier betraktat farfar Thurmans religiösa övertygelser med respekt, men också med en viss distans. Man var inte direkt agnostiker, men om man frågat huruvida familjen var protestantisk eller katolsk hade man mötts av en lång tystnad.

Kanske hade det att göra med det fysiska avståndet mellan far och son, kanske helt enkelt sökandet efter något i livet att klamra sig fast vid och som skulle kunna höja vardagsstandarden. Hur det än var började båda Vinces föräldrar kort efter ankomsten till Los

32

Angeles att besöka närmaste avdelning av Jesu Kristi Kyrka och de anammade religionen med en glöd som fick hela familjesamvaron att förändras.

Mickie slutade röka sina tre paket cigaretter om dagen och raderade minsta spår av alkohol i huset. Han slutade svära. Hela familjen gick i kyrkan varenda söndag, onsdag och fredag, och när lördagen kom var barnen i familjen tillbaka i kyrkan för att städa inför den följande dagens gudtjänst.

Precis som sin far före honom började Mickie stiga i kyrkans grader.

Han utvecklade ett intresse för att missionera bland ursprungsbefolkningen, vars reservat tycktes ha placerats i de eländigaste delarna av den amerikanska sydvästern och som oftast levde i ett tillstånd av fattigdom som hade fått tredje världen att skämmas. Mickies missionerande förde honom till ett av de mest ökända reservaten, på andra sidan gränsen i Arizona, San Carlos indianreservat, eller Helvetets Fyrtio Hektar som det, sannolikt överensstämmande med verkligheten, också kallades för.

San Carlos-reservatet, som grundades 1871, var hemvist för ett halvdussin olika apachestammar, ett gigantiskt område som gjorde det till landets tionde största reservat. Allt var inte öken; den stora och vackra Ponderosaskogen tillhör San Carlos-stammen men den medförde givetvis sina egna faror och umbäranden. På den tiden hade ursprungsbefolkningen inte tillgång till vare sig pråliga kasinon eller billiga tobaksbutiker. Familjer levde så långt under existensminimum att en övergiven bil betraktades som ett gott hem och allt eftersom varje familj oundvikligen växte, växte också bilen. Man byggde till nya ”rum” på utsidan med hjälp av pappkartonger, pinnar och lera. En bra ”wickiup”, som dessa konstruktioner kallades, kunde stå emot nästan allt som vädrets makter hade att erbjuda, men familjen Furnier kunde ändå knappt tro sina ögon när de fick se en för första gången.

33

Det var sannerligen en utmaning för den som hade föresatt sig att förbättra invånarnas levnadsvillkor men Mickie tog sig an sitt kall. Mindre än två år efter att han ryckt upp sin familj med rötterna för att skapa sig ett nytt liv i Kalifornien meddelade han att de skulle flytta igen.

De begav sig norrut igen, den här gången till Uniontown, Pennsylvania, inte långt från Jesu Kristi Kyrkas högkvarter. Där fortsatte Mickie att vandra i sin fars fotspår genom den kyrkliga hierarkin, samtidigt som han fortsatte med sina kyrkostudier. Därefter, 1949, återvände familjen för en tid till Arizona, sedan tillbaka till Kalifornien, och slutligen för sista gången till Arizona lagom till att Vince skulle börja i Junior High School.

Men han började inte.

Mickie hade fått jobb på Goodyear Aerospaces fabrik i Phoenix, Arizona. Han hade hittat ett hus nära en husvagnsbosättning och varje helg åkte familjen till reservatet för att göra vad de kunde för människorna där. Det var i samband med ett sådant besök, vid 4 juli-firandet 1961, som Vince, som fram till dess varit frisk som en nötkärna, började kräkas våldsamt.

Tidiga misstankar om att han drabbats av influensa förkastades snabbt. I stället frågade sig hans föräldrar om han hade blivit biten av något av de otaliga giftiga kräldjur som också levde i reservatet.

Han grävde alltid i jorden tillsammans med de andra barnen han träffade där och kunde mycket väl ha blivit stungen eller biten av vad som helst, från en skorpion till en svart änka till någon av de arton olika giftormar som finns i Arizona.

Pojken skakade på huvudet. Ingenting sådant. Dessutom uppvisade hans illamående inga av de tecken som är vanliga för en sådan olycka, och inte heller fanns det några tecken på hans

34