Galtmannen Love Kรถlle
Smakprov
Sigill fรถrlag
sigillforlag.com lovekolle.se © Love Kölle 2013 Omslag och formgivning: Sigill förlag Korrektur: Hanna Hård (www.ordvan.se) Tryck: Publit.se ISBN: 978-91-980831-0-1
Kapitel 1 Snuffdrömmar Onsdag, 7 oktober 2009. Adam slår igen husvagnsdörren med en smäll, och över hela den avgasrosa skymningshimlen ovanför hans leriga lilla rostplätt till trädgård sprakar nattens reklamhologram i gång. Mellan projicerade bilar i rörelse, väldiga, långsamt roterande läskburkar och rader av blinkande text pulserar nyheten på allas läppar just nu: Carla BruniSarkozy, sedan en tid allvarligt sjuk i H2M3-syfilis, avled för några timmar sedan. De tredimensionella bilderna på den bortgångna presidenthustrun och de ivrigt blixtrande notiserna i grälla färger lägger sig som ett täcke av ljus över hela Solvallacampingen. Jag står med blicken mot molnen och känner närbilderna av hålet där näsan en gång satt formligen skölja bort mig, jag ser designerklänningarna som gjorde henne världsberömd, tvingas ta del av detaljerade skildringar av de psykiska besvär, konvulsioner och kräkningar Bruni-Sarkozy genomled under sina sista timmar i livet. När jag var liten visade man inte sådana här otäcka bilder ens i de värsta splatterfilmerna på tv. Nu är de överallt. Till och med över himlavalvet. Efter ett tag skiftar grafiken och nya annonstavlor av el4
ektriskt ljus ersätter de gamla i en handvändning. Inifrån husvagnen ropar Adam att jag kan komma in nu. Tonfallet påminner om det hos en irriterad hundägare som vill sätta sitt husdjur på plats; efter två år som kund hos honom kan jag rutinen utantill och lyder därför duktigt. Jag måste spela med, stå ut med hans förolämpningar och pikar och göra som han säger, för jag har helt enkelt inte råd med värdighet. Jag är här för att köpa snuff, och Adam är den enda piraten jag känner, så utan honom är jag helt körd. Det luktar gammal soja och svett inne i husvagnen. Interiören är ett soptippslandskap av oljiga kinamatskartonger, gamla chipspåsar och sockerstelnad smutstvätt fläckad av läsk och flott. Jag må vara tjock som en gris, men Adam äter som en. Detta till trots är han lätt att missta för ett skelett i hudsmoking på långt avstånd; hade det inte varit för sina ständiga narkotikadieter hade han säkert också haft ett bmi på 43. Iförd en litet för stor T-shirt och slitna mjukisbyxor sicksackar han avslappnat och barfota mellan all sin bråte och alla sina lådor. Han undviker ögonkontakt när jag kliver in. “I dag hade du tur, fläskis”, säger han och börjar leta i ett berg av kretskort och rester av plastemballage. “Jag har faktiskt en kvar här någonstans. Entimmes. Du kan få den för ett och två.” 1 200 kronor för en disk med speltid på 60 minuter är mer än tre gånger över det egentliga marknadsvärdet, men jag måste ha det här. Varför vet jag inte riktigt, för det var länge sedan snuff verkligen bet tag och skakade om. Men det är i alla fall bättre än alternativen: strömmade drömmar med reklampauser var tionde minut eller sömnlöshet i mörkret med huvudet fullt av Jenna. “Okej”, säger jag utan att tveka, för jag vill inte verka kräsen, bortskämd eller på något sätt antyda att Adam försöker lura mig. “1 200 låter bra.” “Soft”, svarar han, fortfarande utan att möta min blick. “Ett ögonblick bara, så ska jag försöka hitta den.” 5
Varför lät han mig vänta utomhus om han börjar leta först nu? “Går det bra om jag sätter mig? Är lite trött i be–” “Nej”, svarar han kort och tittar upp. Vill inte ha några fettfläckar på grejerna. Efter någon minuts ihärdigt krafsande får han tag på en skiva under en stapel trasiga kretskort. Nattens underhållning ligger prydligt förpackad i ett genomskinligt fodral och jag kan knappt bärga mig, mirakulöst nog är både disken och omslaget glänsande rena, trots alla dessa lager av skit och damm. Han sträcker fram varan med ett leende på läpparna, men precis när jag skall ta emot rycker han undan disken i sin seniga hand. “Först pröjs, sen prylarna. Ett och åtta. Som överenskommet.” Han flinar hånfullt under sin flottiga lugg, blottar en brungul kariesmosaik mellan mungiporna och håller retsamt skivan i höjd med ena örat. “1 800”, svarar jag och börjar bläddra i plånboken. “Som överenskommet.” När jag lämnat över kontanterna och skall ta emot min skiva släpper han den på golvet, utan tvekan med flit. Med viss möda böjer jag mig ned för att plocka upp den och jackan i prassligt nylon rullar upp sig och blottar springan mellan mina skinkor, mina stora bilringar och bristningarna på sidorna av magen. Adams blick bränner hål i bakhuvudet där jag står framåtlutad och visar allt fett. “Ärligt talat”, säger han, “är det inte dags att du gör något åt din mage? Du ser ut som en djävla grismänniska, en sån där som i Star Wars. Börja banta, fettsugning, gör vad som helst. Bara du gör något.” Ibland undrar jag hur Adam egentligen ser ut på insidan. Hans pundarkropp lär knappast vara i topptrim, så egentligen skall han bara hålla käft. Hade jag en pistol skulle jag skjuta tills kulorna tog slut, men jag har ingen pistol, och jag behöver honom mer än han behöver mig, så jag tackar artigt och kliver ur husvagnen. Under den korta promenaden bort till min rosa vespa — av Adam kallad 6
the fatmobile — hinner ljusspelen över himlen skifta ytterligare en sista gång innan jag sätter mig bakom styret och ger mig av hemåt. “Förbättra din självkänsla med Sentimax Esteem.” “Sugen på magsäcksoperation? Just nu: 79 500.” ”Med HalluciHome-applikationen behöver du aldrig känna hemlängtan igen.” Nu för tiden är världen en märklig plats. Jag bor i en etta på våning –4 under Löfströmsarkologin i centrala Sundbyberg, jämte garaget men under järnvägen och tunnelbanan, kraftverket och sopstationen. Även om mina närmaste grannar nästan uteslutande är studenter, invandrarfamiljer och socialfall är det, rent geografiskt, inte särskilt långt till miljonärerna i byggnadens topp. Arkologin är ett litet samhälle i sig, ett självförsörjande mikrokosmos med bostäder, arbetsplatser och affärer innanför samma väggar, så att de rikaste invånarna aldrig skall behöva kliva ut i solljuset. Återvinning av invånarnas avfall och hushållssopor står för elförsörjningen och långt, långt ned finns ett eget litet elkraftverk och en återvinningsstation. Mellan oss på våningarna strax under markplan och höginkomsttagarna i toppen finns en underjordisk pendeltågsstation, tunnelbana, en galleria, flera våningar kontor och konferenscenter, ett gym, ett spa och ett rekreationsplan med en prunkande inomhusträdgård. Allra högst upp ligger en exklusiv restaurang med uteservering på taket; under helgnätterna blir den en nattklubb för fint folk. En person med min lön måste känna eller stämma träff med någon på de övre våningsplanen för att ens få hissen att färdas dit upp, annars säger handplattorna bredvid spegeln nej och blinkar rött. Det är något nästan symboliskt med hela upplägget. Skyskrapans utsida är täckt av små, små lampor inuti fönsterrutorna och fasaden; de går att ställa in efter önskad effekt — ett slags elektriskt kollage av ljus som på avstånd skapar illusionen av större motiv. Fönstren i lägenheterna 7
och kontoren fungerar enligt samma princip som de där spegelglasen man ser i polisfilmerna från USA. Från insidan kan man obehindrat blicka ut över Sundbyberg och Stockholm, se ända till Globen under molnfria dagar; utifrån ser hela byggnaden ut att vara inpackad i rörliga annonser, animerade sloganer och oändliga bildspel av logotyper och retuscherade porträtt. Noll insyn, maximerade marknadsföringsmöjligheter. Innan reaktorn i Brosala small på 80-talet stod det ett annat hus här, också det jättestort, men ändå bara en dvärg i jämförelse med arkologin. Tydligen var det huset fullt av narkomaner och alkisar, hela byggnaden krökt som en banan. När det radioaktiva stoftet från härdsmältan i Närke spreds med vinden över Västeuropa och man i ren ekopanik började forska och så småningom kunde bygga arkologierna i Stockholms närförorter, rev man hela banankåken och flyttade ned misären under jordytan, så att medelklassen som flytt ade in i den nya, 200 meter höga reklampelaren skulle slippa beblanda sig med sådana som jag. Utöver Huvudet bor jag helt själv. Huvudet är precis vad det låter som: ett huvud utan kropp som jag modifierat genom att bända olika kretsar och kopplingar, dels på måfå, dels enligt scheman jag hittat på nätet. Målet är att kringgå de inbyggda medvetandespärrarna och barriärerna mot fri vilja för att på så sätt kunna göra Huvudet mänskligt, eller i alla fall så mänskligt ett robothuvud utan kropp nu kan bli. Mina modifikationer fungerar så där. Ibland startar det sig själv mitt i natten och börjar skrika hysteriskt, ibland kommer de artificiella ansiktsmusklerna i kläm på något sätt och halva ansiktet låser sig i motbjudande grimaser. Ibland knastrar det däremot faktiskt till av något snarlikt en riktig personlighet, och jag kan umgås med henne som med vem som helst. I nio fall av tio beter det sig däremot bara som knulldockor brukar göra — det stönar och kvider och ber mig att knulla den plastfitta eller det silikonanus det inte längre har. 8