Läs mer om Brandon Mull på rabensjogren.se Till Sadie, som älskar djur. Och till Fluffy, Buffy och Mango, som är djur. - B. M.
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se Copyright © 2014 by Scholastic Inc. All rights reserved. Published by arrangement with Scholastic Inc., 557 Broadway, New York NY 10012, USA. scholastic, spirit animals, and associated logos are trademarks and/or trademarks of Scholastic Inc. Originalets titel: Wild Born Omslag och illustrationer: David Roberts Översättning: Jan Risheden Första upplagan. Andra tryckningen Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 ISBN 978-91-29-69418-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Vild.indd 2
2015-03-27 11:28
JAGAD MAGGIE STIEFVATER översättning JAN RISHEDEN
I_Jagad_150219.indd 3
2015-02-20 11:13
1 Galla Skogen var mörk och full av djur. Bland träden knäppte och morrade och fladdrade det i nattluften. I det svaga skenet av en lykta stod en man och en pojke och stirrade på en liten plunta. Även om flaskan i sig inte var särskilt imponerande så var vätskan inuti desto mer anmärkningsvärd – en kraftfull substans som kunde tvinga fram ett band mellan en människa och ett andedjur. ”Gör det ont?” frågade pojken, Devin Trunswick. Han var förnämt klädd och hade ett arrogant, elakt sätt som hans far inte kunnat råda bot på. Som son till en greve kunde han inte erkänna att han var mörkrädd. Även om det fanns mycket att vara rädd för. Mannen, Zerif, drog tillbaka den broderade huvan på sin slängkappa så att pojken kunde se hans ögon tydligare. Han höll upp pluntan och frågade: ”Spelar det någon roll? Det här är 5
I_Jagad_150219.indd 5
2015-02-20 11:13
ett privilegium, lille ädling. Du kommer att bli legendarisk.” Det påståendet tyckte Devin om. Just nu var han allt annat än legendarisk. Han kom från en lång linje av Märkta personer – människor som hade manat fram andedjur. Men när det blev hans tur hade han misslyckats och därmed brutit en kedja som sträckte sig genom många generationer. Vid grönrockarnas ceremoni, när barn som skulle ta steget över till vuxenlivet drack av Ninanis nektar och hoppades att ett andedjur skulle dyka upp, hade han inte manat fram någonting alls. Och som om det inte var illa nog hade hans egen tjänare, en simpel fåraherdes son, manat fram en varg. En varg. Och inte vilken varg som helst. Pojken hade manat fram Vargen Briggan, en av De vidunderliga. Förödmjukelsen sved fortfarande i Devin. Men nu skulle denna förödmjukelse få ett slut. Nu skulle ett ännu mäktigare djur komma till honom. Han hade förberett sig för detta hela sitt liv – han hade det i blodet. Hans öde hade bara fördröjts, inte förintats. ”Varför kallas det för galla?” frågade Devin med blicken fäst vid pluntan. ”Det låter inte särskilt bra.” ”Det är ett skämt”, svarade Zerif korthugget. ”Jag förstår inte vad som är så roligt med det.” ”Du har smakat på nektarn, eller hur?” Devin nickade. Hans min var sur trots minnet av vätskans utsökta smak. 6
I_Jagad_150219.indd 6
2015-02-20 11:13
”Då så”, sa Zerif och rynkade näsan. ”Nu ska du få smaka på gallan. Sedan kommer du att begripa skämtet. Jag lovar.” Pojken kastade en hastig blick över axeln när det hördes ett strävt morrande inne bland träden. Bredvid honom såg han en spindel med hård, glänsande rygg som firade sig ner i en tråd. Han försökte hålla sig ur vägen för den. ”Oavsett vilket djur jag knyter an till så måste det lyssna på mig, så var det väl?” frågade han. ”Det kommer att lyda allt jag säger?” ”Ett band knutet med gallan skiljer sig från ett skapat med nektarn”, förklarade Zerif. ”Nektarn har kanske en sötare smak, men gallan är mer användbar. Vi kan kontrollera mycket mer av processen. Till exempel behöver du inte vara orolig för att binda dig till den där spindeln som du har varit så förtvivlat noga med att undvika.” Devin ilsknade till, irriterad över att Zerif hade märkt att han var rädd. ”Jag är inte orolig”, sa han högdraget. Men hans blick drogs hastigt till den övertäckta buren som väntade på dem. Under tygstycket fanns djuret som han skulle knyta an till. Han försökte gissa sig till vad det var utifrån burens storlek. Den var hög, nådde honom upp till bröstet, och ibland hördes skrapande ljud bakom förhänget. Det här var djuret som han skulle tillbringa resten av sitt liv med. Djuret som skulle hjälpa honom till triumfen. Zerif räckte pluntan till pojken. Hans leende var lika brett 7
I_Jagad_150219.indd 7
2015-02-20 11:13
och uppmuntrande som en schakals. ”Det räcker med bara några droppar.” Pojken torkade sina svettiga handflator på skjortan. Nu gällde det. Ingen skulle någonsin ifrågasätta honom igen. Ingen skulle någonsin tvivla på hans styrka. Han var inte ätten Trunswicks första fiasko. Han var dess första legend. Ur pluntans öppna mynning steg en vidrig stank från gallan. Som av bränt hår. Han mindes nektarns ljuvliga smak, som smör och honung. Det hade varit fantastiskt att smaka på den, ända tills det gick fel. Nu lyfte han pluntan till läpparna, och utan att tänka mer klunkade han i sig gallan. Han fick kämpa mot kväljningarna – det var som att dricka själva döden, tillsammans med den jord som döden var begravd i. Men djupt inne i det svarta kände han någonting vakna till liv inom sig – något stort och starkt och mörkt. Hans kropp förmådde nästan inte rymma det som växte i honom. I det ögonblicket kände han ingen skräck. Han kände bara att han kunde väcka den hos andra. Med samma breda leende som förut ryckte Zerif bort tygstycket från buren.
8
I_Jagad_150219.indd 8
2015-02-20 11:13
2 Greenhaven
”Jag är Snart klar, Uraza”, sa Abeke medan hon drog ett armband över sin smala, bruna hand. Orden var riktade till leoparden som tassade fram och tillbaka i rummet. Eftersom rummet var alldeles för litet för en leopard, eller kanske för att leoparden var alldeles för stor för rummet, kunde den stora katten bara ta några steg åt varje håll innan hon missnöjt fick vända om. Abeke förstod precis hur det kändes. På bara några korta veckor hade deras värld krympt från deras hem på Nilos öppna vidder till ett rörigt träningsläger och sedan krympt ytterligare till denna fästning på en ö. Greenhaven, högkvarter för grönrockarna, Erdas väktare. Abeke antog att borgen var imponerande – ett väldigt slott vars stenmurar reste sig ovanför ett vattenfall – men både 9
I_Jagad_150219.indd 9
2015-02-20 11:13
hon och Uraza tyckte att skogen som omgav den var mycket mer lockande. Utanför fönstret hördes en klocka slå i ett avlägset torn. Tre slag: signalen för att det var tid för träning. Uraza vankade ännu snabbare och gav ifrån sig dova, brummande ljud. ”Ja ja, vi ska gå!” Abeke drog åt armbandet så att det inte skulle halka av. Det var gjort av trådar som såg ut att vara av metall men i själva verket bestod av kokade hårstrån från tofsen på en elefantsvans. De fyra knutarna på trådarna stod för sol, eld, vatten och vind. Hennes perfekta syster Soama hade gett armbandet till Abeke när hon åkte hemifrån. Det bringade tur, hade Soama sagt. Men Abeke var inte precis säker på att det var tur hon hade haft sedan hon lämnat Nilo. Hon hade manat fram en av De vidunderliga som andedjur, vilket borde vara tursamt. Men nästan genast efter det hade hon blivit bortlurad av människor som i hemlighet stod i maskopi med Uppslukaren som hotade hela den värld hon kände till. Definitivt otur. Grönrockarna hade gått med på att ta emot henne när hon väl hade insett sitt misstag, och Abeke visste att hon borde tycka att hon hade haft tur. De hade ju faktiskt inte varit tvungna att låta henne byta sida. Men just nu kändes det inte särskilt tursamt. Hon hade fått en vän sedan allt det här började – Shane – och han var fortfarande på den andra sidan, 10
I_Jagad_150219.indd 10
2015-02-20 11:13
hos Erövrarna. Hon hade bytt sin enda vän mot tre ungdomar som inte litade på henne. Men Abeke kunde gå med på att hon hade tur om hon bara slapp gå vilse i grönrockarnas enorma fästning igen. När hon öppnat dörren tog hon på sig den gröna mantel som hon hade fått när hon svurit att försvara Erdas. I den dunkla korridoren var det fullt av ljud. En apas skrikande skratt ljöd någonstans utom synhåll, och bakom hördes det dova mullret av en mansröst. En åsna skriade. Någonting som kunde vara hovslag eller klapprande fotsteg ekade mellan stenväggarna. Abeke duckade när en fågel med samma gula färg som en banan susade förbi över hennes huvud. Uraza, däremot, tog ett språng uppåt och morrade glatt och ganska hotfullt när hon fick syn på fågeln. Den banangula fågeln skrek gällt. Precis innan leoparden slog ihop tassarna om den högg Abeke tag i hennes svans. Leopardens hopp avbröts med ett tjut. Uraza snodde runt. Ett ögonblick var hennes tänder blottade i en farlig grimas. Abekes hjärta stannade. Sedan insåg leoparden att det var Abekes hand som höll om hennes svans. Hon gav Abeke en synnerligen sårad blick. Fågeln flaxade därifrån. ”Förlåt”, sa Abeke. ”Men det där var någons andedjur!” Man kunde tycka att en av De vidunderliga skulle förstå 11
I_Jagad_150219.indd 11
2015-02-20 11:13
varför det inte var rätt att äta upp någon annans andedjur, men hos Uraza var den djuriska delen ibland starkare än den vidunderliga. ”Vi borde kanske göra så här”, sa Abeke till Uraza och höll frågande fram armen mot leoparden. Alla andedjur hade förmågan att gå in i ett vilande tillstånd. Om Uraza valde att göra det nu skulle hon bli en tatuering på Abekes hud tills de kom fram till träningen. Och tatueringar hade aldrig ätit upp någon annans andedjur. Men Uraza var trött på att vara instängd. Hon betraktade Abekes framsträckta arm en lång stund, sedan vände hon bort huvudet och stegade iväg längs korridoren. Abeke envisades inte. De skulle komma för sent. Medan hon skyndade efter leoparden mötte de olika grönrockar i korridoren som vinkade och ropade hennes namn som hälsning. Abeke skämdes för att hon inte kunde återgälda artigheten, men alla kände henne bättre än hon kände dem. Alla de fyra nykomlingarna i borgen – Abeke, Rollan, Meilin och Conor – var välkända. De fyra barnen som på något sätt hade lyckats mana fram De fyra fallna. Uraza gav ifrån sig ett lustigt, kvittrande ljud när hon skuttade nedför en spiraltrappa framför henne. Längst ner hejdade sig både hon och Abeke. Framför dem fanns två exakt likadana korridorer, båda med vitkalkade väggar och tak av nakna träbjälkar. Bara en av dem ledde till träningssalen. 12
I_Jagad_150219.indd 12
2015-02-20 11:13
”Uraza?” frågade Abeke. Urazas violetta ögon flackade från golv till tak medan den långa svansen sakta svängde fram och tillbaka. Plötsligt tyckte inte Abeke att hon såg ut som en leopard som försökte bestämma sig för vilket håll hon skulle gå åt. Istället såg hon ut som en leopard som just tänkte … Uraza tog ett språng. Hon var en suddig massa av muskler under svart och gyllene päls när hon sköt ifrån mot väggen. En dov, blodisande morrning bröt fram ur hennes strupe. Vilket otroligt djur! var det enda Abeke kunde tänka. Sedan insåg hon plötsligt att Uraza var på jakt. Leopardens stackars byte satt uppkrupen i en nisch i väggen. Det var ett litet ekorrliknande djur med rosa fötter, randig rygg och stora ögon. Sockerglidare, trodde Abeke att de hette. Uraza tyckte att de var delikata. ”Uraza!” Abeke högg efter leopardens svans igen men missade. Sockerglidaren hoppade mot motsatta väggen. I hoppet sträckte den ut sina små ben från kroppen. Mellan dem spändes hudflikar ut så att dess kropp blev till ett pälsklätt segel. Uraza hoppade igen. Sockerglidaren pilade undan. De båda djuren for iväg genom korridoren. Sockerglidaren landade på ett litet bord. Uraza välte det. Sockerglidaren klättrade upp på en gobeläng som föreställde Olvan, grönrockarnas
13
I_Jagad_150219.indd 13
2015-02-20 11:13
ledare. Uraza rev ner bonaden från väggen. Sönderklöst rasade den i golvet tillsammans med Abekes värdighet. Hjälplöst sprang Abeke efter dem. Hon lyckades få tag i Urazas bakben, men leoparden drog sig loss utan svårighet. Det enda Abeke hade kvar var en handfull svarta och gula hårstrån. Jakten fortsatte i full karriär. Tillsammans dundrade alla tre längs korridoren och in i en liten matsal som Abeke inte hade sett förut. Det var fullt med folk på bänkarna. Abeke tog omvägen runt dem som satt och åt medan sockerglidaren och Uraza slängde sig tvärs över det långa bordet. Tallrikar flög. En man fick sin havregrynsgröt i ansiktet. En kvinna knep ihop ögonen när hon blev bombarderad med frukt. Frukostmenyn hade just utökats med kaos. Abeke kände grönrockarnas blickar på sig. Det är hennes fel, inte mitt! ville hon ropa, men visste vad svaret skulle bli. Det är din uppgift att kontrollera ditt andedjur. Kan du inte kontrollera henne? Det är ditt ansvar! Ditt misslyckande. Du kanske inte hör hemma här ändå. Hon hann inte be om ursäkt eller städa upp det de hade ställt till med. Flåsande sprang hon efter djuren som rusade genom flera vindlande korridorer och ett stort rum fullt med stolar för att slutligen hamna i en hall med en välvd 14
I_Jagad_150219.indd 14
2015-02-20 11:13
portöppning i andra änden. Sockerglidaren gav ifrån sig ömkliga, panikslagna pip som lät som en gnisslande gungstol. Abeke flämtade. Hemma i Nilo kunde hon spåra ett djur i timmar utan att bli andfådd. Vad gjorde det här slottet med henne? ”Uraza”, sa hon och höll sig om sidan. Hon hade fått håll. ”Vi är här för att rädda världen … så lägg band på din aptit!” Detta fick Uraza att hejda sig. Sockerglidaren hann precis sätta sig i säkerhet uppe i ljuskronen. Både Abeke och sockerglidaren drog varsin suck av lättnad. Uraza cirklade runt nedanför, men jakten var över. Nu, tänkte Abeke förtvivlat, är vi verkligen vilse. Och att de var vilse var ändå inte det värsta. Det värsta var att de var sena. Inte för att det bestraffades hårt – hennes lärare var ganska förstående. Men hon visste att hennes försening skulle göra det ännu svårare mellan henne och de tre andra. De hade påbörjat sin utbildning tillsammans medan Abeke fortfarande varit i Uppslukarens klor. Hon var inte bara nykomling utan dessutom en före detta fiende, vilket gjorde henne misstänkt. Hon kunde bara tänka sig vad de trodde att hon höll på med nu – spionerade någonstans i slottet. Skickade hemliga meddelanden till Zerif, Erövraren som hade fört bort henne efter nektarceremonin. Lät Uraza äta upp någon annans andedjur. Hon måste ta sig till träningssalen. 15
I_Jagad_150219.indd 15
2015-02-20 11:13
På andra sidan den där välvda porten kanske det fanns någon som kunde hjälpa henne att hitta dit. Och även om rummet var tomt så var det något med dörren som lockade. Den ledde säkert till ett annat rum, men något gjorde att det kändes som om den ledde ut istället. Abeke kunde inte riktigt förklara varför, inte ens för sig själv. Försiktigt sköt hon upp dörren. Innanför den fanns ett dunkelt rum som hon aldrig hade sett förut. Det var belamrat med musikinstrument, mystiska konstföremål och speglar. Det fanns en hög med trummor lika höga som Abeke, ett pianoliknande instrument stort som en hund och en stor låda full med flöjter av olika slag. Ett porträtt av en flicka log mot henne från en vägg medan en annan täcktes av en väggmålning föreställande en man som ledde en massa djur av ett slag hon inte kände igen över ett fält. Det luktade damm och trä och läder i rummet, men också, till Abekes förtjusning, som utomhus, vilket hon inte heller kunde förklara. I rummet stod en ensam man, till hälften bortvänd från henne. Det var möjligt att hans andedjur var i sitt vilande tillstånd, men Abeke insåg snabbt att hon inte kunde avgöra det. Bortsett från ansiktet var varenda synlig bit av hans hud täckt med tatueringar: labyrinter, cirklar, stjärnor, månar, knutar, stiliserade varelser. Hans andedjurs märke kunde vara gömt bland alla de andra bilderna på hans kropp. 16
I_Jagad_150219.indd 16
2015-02-20 11:13
Abeke blev plötsligt imponerad. Oavsett om det var meningen eller ej hade mannen på ett listigt sätt dolt vad han hade för andedjur. Trots att det hon såg av hans ansikte såg ungt ut var håret grått. Nästan vitt. Hon hade öppnat dörren tyst, och han verkade inte ha märkt något. Han stod med blicken i golvet och viskade tyst för sig själv. Abeke kunde inte riktigt urskilja orden, men det lät som om han försökte övertala någon. Plötsligt fick hon en känsla av att hon hade trampat in i någonting väldigt hemligt, nästan heligt. Och i detta mörka rum med alla speglarna kändes det också lite kusligt. Hon backade ut igen. Hon skulle leta sig fram till träningssalen på egen hand. Ute i hallen väntade Uraza med svansen prydligt hoprullad runt tassarna. Abeke behövde inte tala om för leoparden att hon var arg. Det visste Uraza redan. Utan ett ord sträckte Abeke fram armen. Och utan att tveka ens ett ögonblick blev Uraza till en tatuering på hennes hud. Det sved till, men bara helt kort. Abeke började gå tillbaka. Hemma i Nilo hade hon varit känd för sin skicklighet i att spåra, inte sant? Hon skulle hitta träningssalen. Och hon skulle se till att inte gå vilse igen.
17
I_Jagad_150219.indd 17
2015-02-20 11:13
Träningssalen var det näst största rummet i hela Greenhavens slott. Den var ljus och inbjudande och hade ett hisnande högt, spetsigt tak så att flygande andedjur skulle få plats. Ena änden av rummet tjänade som vapenlager – spjut, stridsklubbor, slungor. Allt man kunde tänka sig som kunde orsaka skada. I väggarna satt stora fönster med målat glas, vart och ett föreställande en av De vidunderliga. När Abeke steg in blev hon genast obehagligt medveten om de misstänksamma blickar som riktades mot henne. Rollan, den föräldralöse gatpojken som hade manat fram Falken Essix, såg på henne under rynkade ögonbryn. Meilin stod bredvid sin panda, Jhi, med ett omsorgsfullt neutralt ansiktsuttryck. Det var bara Conor, den blonde, blekhyade pojken som hade manat fram Vargen Briggan, som log svagt åt Abekes håll. Tarik, grönrocken som hade hand om deras träning och deras framtid, stod framför en hopvikt tygskärm. Hans väderbitna, smala ansikte var bara lite ljusare än Abekes. Just nu var det förbryllat. ”Abeke, hörde du inte träningsklockan?” Det var meningslöst att skylla på Uraza. Hon visste vad Tarik skulle säga: Du måste lära dig att samarbeta med Uraza i betydligt besvärligare miljöer än våra korridorer. Och hon ville inte ge de andra fler orsaker att inte lita på henne. ”Förlåt”, sa Abeke. ”Jag gick vilse.” Hon skyndade sig att släppa fram Uraza från sin arm. 18
I_Jagad_150219.indd 18
2015-02-20 11:13
”Vilse?” Meilin himlade med ögonen. Hon vände sig mot Tarik. ”Kan vi börja nu? Varje minut som vi står här och gör ingenting faller en stad i Zhong för Erövrarna.” ”Det blir många städer”, sköt Rollan in. ”Menar du att elva städer har fallit medan vi har stått här? Hur många tror du föll under frukosten? Den tog nästan tjugo minuter! Hur …” ”Rollan, det är inget att skämta om”, sa Tarik. ”Och Meilin har rätt. Tiden är värdefull. Men jag tror att träningen blir effektivare om vi gör den tillsammans. I dag ska ni ägna er åt närstrid mot andra grönrockar.” Meilin log belåtet, väl medveten om sina förmågor. ”Pax för stridsklubban”, sa Rollan. ”Och knogjärnen.” ”Inte så bråttom”, sa Rollan. Samtidigt kom fyra andra grönrockar in i rummet. Nykomlingarnas andedjur var vilande, men de höll underarmarna så att de fyra ungdomarna skulle se deras tatueringar – som om grönrockarna presenterade djuren även om de inte var fysiskt närvarande. Det var en lama, en stor fladdermus, en lemur och en puma. Tarik fortsatte. ”Ni kommer inte alltid att ha tillgång till vapen. Faktum är att en attack oftare kommer när man inte är beredd – när man äter eller sover, till exempel. Så ni kommer inte att använda vanliga vapen.” Han drog skärmen åt sidan. På väggen bakom den hängde stekpannor, kvastar, tallrikar, kuddar och andra vardagsföremål. ”Ni ska använda de här”, sa han. 19
I_Jagad_150219.indd 19
2015-02-20 11:13
”Jaså. Det gjorde jag varenda dag i mitt gamla liv”, skämtade Rollan. ”Det här är ju löjligt”, invände Meilin. ”En gatpojke kanske är villig att slåss med de här simpla sakerna, men jag klarar mig bättre tomhänt.” Abeke utbytte en blick med Conor. Sedan gick de fram till väggen för att hämta vapen. Ingen av dem brydde sig om att protestera. ”Ta den första sak ni kommer fram till”, sa Tarik. ”Och när jag visslar byter ni till något annat.” Abeke tog en kvast. Conor tog en gaffel. ”Var så god”, sa Rollan och gav Meilin en näsduk som han tagit från väggen. ”Den här kommer inte att skrapa upp dina ömtåliga små händer.” Meilin log ljuvt. Hon tog ner stekpannan och räckte den till honom. ”Och den här är till dig. Det behövs inte mycket hjärna för att räkna ut hur man ska använda den.” Rollan bugade sig överdrivet. ”På era platser”, befallde Tarik. De intog sina platser och de andra grönrockarna ställde sig mittemot. Abekes motståndare var en medelålders man med en lemurtatuering och stora, vänliga ögon. Svärdet som han höll i såg inte alls lika vänligt ut. ”Jag heter Errol”, sa mannen och lade ena handen mot bröstet. 20
I_Jagad_150219.indd 20
2015-02-20 11:13
”Jag heter Abeke”, svarade Abeke. Han log varmt mot henne. ”Jag vet.” Tarik höjde rösten. ”Äldre laget: Håll era andedjur vilande. Yngre laget: Ni får använda alla krafter ni har till förfogande. Målet är att avväpna motståndaren. Och om ni lyckas med det, att hålla dem nere på marken.” ”Hur länge?” frågade Meilin. ”Hur vet vi om vi har vunnit?” ”Ingen vinner eller förlorar här, Meilin”, svarade Tarik. ”Vi har inte tid med några lekar. Det jag vill är att ni visar att ni kan oskadliggöra en motståndare så att det känns lugnare för mig att försätta er i verkligt farliga situationer. Då så. Är alla redo? Tre, två?” Han satte två fingrar mellan läpparna och busvisslade, vasst och genomträngande. Träningsstriden hade börjat. Abeke insåg redan från början att hennes kvast inte skulle hålla mot Errols svärd. Så hon använde sig av sina erfarenheter från Nilo och slungade kvasten som ett spjut. Skaftet studsade mot hans bröst utan att göra någon skada. Han log brett och tog upp det från golvet. ”Vi räknar inte det där”, sa Errol och lämnade tillbaka kvasten. I bakgrunden hördes klangen av järn och en munter svordom från Rollan. ”Men kom ihåg att den där pinnen inte har någon spets. Om du hade kastat den på mig i en riktig strid skulle du bara få stå där tomhänt när jag attackerade med mitt svärd.” 21
I_Jagad_150219.indd 21
2015-02-20 11:13
Abeke kände sig het om kinderna. ”Det är klart.” ”Men du kastar bra”, sa han. ”Ett tips: använd kvastskaftet till försvar och räkna ditt andedjur som ett vapen. Och tvärtom, om du skulle få tag på ett riktigt vapen.” ”Tack”, sa hon. Sedan gjorde hans vänliga leende henne misstänksam. ”Var inte snäll mot mig”, tillade hon. ”Det skulle inte vara meningsfullt”, sa Errol. ”Vi vill att ni ska vara förberedda när ni kommer ut. Var inte snäll mot mig.” Abeke sneglade hastigt på de andra. Meilin satt på sin motståndares axlar med sidennäsduken virad om angriparens ögon. Om Meilin klarar sig så bra med bara en tygtrasa, tänkte Abeke, så måste jag kunna göra något med en kvast! När Errol kom emot henne med svärdet använde hon den här gången istället kvasten som en lång stav och blockerade hans hugg bäst det gick. Men slagen blev allt hårdare och kvastskaftet började flisas sönder. ”Förlåt!” sa Abeke. Han såg oförstående ut. ”För vad då?” ”För det här!” Det stack till av dåligt samvete när hon körde upp kvaststråna i ansiktet på motståndaren. Nysande försökte han vifta bort det äckliga molnet av damm, hår och pälsstrån som omgav hans huvud. Han viftade vilt med svärdet. Han sa att jag inte skulle vara snäll. ”Uraza!” ropade Abeke. ”Nu!” Just när Errols svärd högg hennes kvastskaft i två delar så 22
I_Jagad_150219.indd 22
2015-02-20 11:13
att flisorna yrde slog leoparden till. Hennes tassar slog i hans bröst. Med ett stön föll han baklänges och tog emot sig med händerna. Svärdet slog i marken och kanade iväg. Uraza slickade sig lugnt på ena tassen. Errol gjorde tummen upp mot Abeke från sin plats på golvet. Abeke log tillbaka. Det var skönt att känna sig accepterad. Tarik visslade. ”Nytt vapen!” ropade han. ”Den här omgången vill jag att ni slåss tillsammans, som ett lag. Skynda er nu! Ta någonting, fort.” Abeke ryckte åt sig en tung skål av trä. Conor tog en sked. Meilin och Rollan bråkade om en vas. Det slutade med att Meilin fick porslinskärlet och Rollan de torra blommorna i den. ”Vänta …”, sa Rollan. Tariks skärande vissling hördes igen. ”Som ett lag. Sätt igång!” Den här gången attackerade alla fyra grönrockarna på en gång, och de fyra ungdomarna svarade som en enhet. Abekes träskål var en bra sköld. Ur ögonvrån såg hon Conor och Briggan samarbeta, pilande fram och tillbaka. Smart, tänkte Abeke. Conor har tagit träningen på allvar. Han skulle vara beredd även om någon överraskade honom ute i det fria, utan några vapen alls. 23
I_Jagad_150219.indd 23
2015-02-20 11:13
Sanningen att säga var hon överväldigad av hur långt de hade kommit. Även om Conor och Briggan stadigt hade blivit bättre för varje träningstillfälle var det här ett långt kliv framåt. Rätt vad det var bytte de andra grönrockarna taktik och vände sig alla mot Abeke på samma gång. Plötsligt hade hon två svärd, ett spjut och en yxa emot sig – omöjligt att hålla stånd mot på egen hand, ens med Urazas hjälp. Uraza smög in bakom en grönrock med sin smidiga kropp tryckt mot marken. En tass sköt ut, med klorna tryggt indragna. Grönrocken med lamatatueringen tappade balansen och dråsade i golvet. Abeke använde sin skål för att slå tillbaka grönrocken med fladdermustatueringen. Uraza hoppade utan ansträngning upp på hans axlar och den stora kattens tyngd fick ner honom på knä. Men framgången var kortlivad. De båda andra grönrockarna avancerade mot henne medan Uraza var upptagen. Errols svärd slog skålen ur hennes händer. När den flög upp i luften drämde den andre grönrocken till henne med bredsidan av sin övningsyxa, så hårt att hon slogs omkull och tappade andan. Abeke kippade efter luft medan hennes handflator skrapades mot golvet. Tariks vissling klöv luften. Den lät lite irriterad, starkare och längre än vanligt. ”Vad skulle det där föreställa?” frågade Tarik argt. ”Det här 24
I_Jagad_150219.indd 24
2015-02-20 11:13
är ingen åskådarsport! Vad hade ni tre för er? Hur kunde ni låta dem fälla henne?” Conor såg i alla fall skamsen ut. Rollan uppförde sig som om det helt enkelt inte hade fallit honom in att hjälpa till. Meilins omsorgsfullt målade ansikte var lika högdraget som förut. De förklarade sig inte, men det behövdes inte heller. De litar inte på mig, tänkte Abeke. Tårarna stack i hennes ögon. Dagarna av misstänksamma blickar lades till svedan i de skrapade handflatorna och förödmjukelsen i att ha blivit så grundligt besegrad. Hon tänkte inte gråta inför dem. Särskilt inte inför Meilin. Hon var säker på att Meilin aldrig grät. ”Jag är djupt besviken”, sa Tarik. ”I all god strategi ingår att använda alla sina tillgångar. Abeke är en av era tillgångar, och ni borde ha skyddat henne.” Conor räckte Abeke en hand. Hon tvekade lite innan hon tog emot den. Han drog upp henne. ”Förlåt”, sa han. Den besvärade tystnad som följde bröts av ekande steg från andra änden av salen. Det var Olvan, grönrockarnas majestätiske ledare. Som alltid var hans rörelser långsamma och behärskade. Det fanns någonting respektingivande hos honom, även när älgen som var hans andedjur inte syntes. Nu gned han sig om skägget och betraktade förödelsen: glassplitter, avbrutna kvastar, torra blomblad. ”Tarik, jag vill inte avbryta. Men det här är viktigt.” 25
I_Jagad_150219.indd 25
2015-02-20 11:13
”Var så god”, sa Tarik. Han blängde fortfarande på tre av sina fyra elever. När han nickade åt de fyra grönrockarna besvarade de nicken och gick. Errol vinkade till Abeke innan han försvann. Det var en så vänlig gest att hon nästan ville gråta igen. ”Vi har fått det bekräftat att en av De vidunderliga befinner sig i norra Eura”, sa Olvan. ”Vildsvinet Rumfuss. Det är ingen lång resa härifrån. Ni fyra och De fallna måste genast ge er av för att ta reda på mer. Tarik, du leder dem igen.” ”Ja”, sa Rollan. ”Äntligen. Nu lämnar vi besticken bakom oss.” Tarik lade pannan i djupa veck. ”Jag vet inte mycket om nordanlanden.” Olvan verkade inte orolig. ”Jag skickar Finn med er. Han kommer från den trakten och kan vara er vägvisare.” ”Finn?” upprepade Tarik. Han sa inte mer, men det enda ordet räckte för att Olvan skulle höja ett ögonbryn. Det var inte likt Tarik att ifrågasätta Olvan. ”Några invändningar, Tarik?” frågade Olvan bryskt. Men hans ton bjöd inte direkt in till någon öppenhjärtighet. Tarik skakade bara på huvudet. ”Det blir bra att ha ett par händer till med oss”, sa Meilin. ”En gång i tiden var Finn en stor krigare, men han har stridit för mycket”, sa Tarik med väl avvägda ord. ”Han kommer bara att vara till nytta som spejare.” 26
I_Jagad_150219.indd 26
2015-02-20 11:13
”Men en mycket bra spejare”, framhärdade Olvan. ”Han kommer inte att kämpa för er, men han sviker er inte. Det råder det inga tvivel om. Här är han.” Finn kom in i rummet med mycket lättare steg än Olvan. Abeke tittade hastigt upp. Genast var förödmjukelsen bortglömd, ersatt av intresse. Finn var den tatuerade mannen från rummet med speglarna. Och deras liv skulle snart vila i hans händer.
27
I_Jagad_150219.indd 27
2015-02-20 11:13
D
et är inte alla som lyckas mana fram ett eget andedjur så som Conor, Abeke, Meilin och Rollan har gjort. Bandet mellan dem och deras vidunderliga djur ger dem styrka och en speciell kraft. Men tänk om det finns ett konstgjort sätt att få den kraften? Och tänk om den som kan tvinga fram bandet mellan dem inte har goda avsikter? Conor, Abeke, Meilin och Rollan har knappt hunnit lära känna varandra och sina andedjur innan nya faror står för dörren. De är på jakt efter talismanerna som, om de lyckas få tag på dem i tid, kan rädda hela Erdas. Men fienden har samma plan, och de fyra barnen tvingas kämpa mot en mäktig motståndare som är beredd att ta till alla medel för att krossa dem.
ANDRA BOKEN I SERIEN OM SPIRIT ANIMALS.
I S B N 978-91-29-69517-5
Omslagsillustration: Angelo Rinaldi Omslagsformgivning: SJI Associates, Inc. och Keirsten Geise
9
789129 695175