9789186629519

B e l i n d a B au e r

Mörk Jord Δ

»I sin stämningsfulla debut porträtterar Bauer med isande övertygelse en barnamördare, men det är hennes gripande gestaltning av ett ensamt, mobbat, olyckligt barn som gör henne till en stor författare.« daily m ail »Originell, oroande, stämningsmättad – en bergstark debut.« va l m c der mid, författare till Mörka domäner & Mörkrets gärning »Belinda Bauer har skapat en berättelse som gnistrar av olika korsande spår, jag höll boken i ett hårt grepp samtidigt som mitt hjärta föll för författarens stora själ.« lee m artin, författare till The Bright Forever »Extremt spännande… Bauer visar upp en anmärkningsvärd berättartalang, och viktigast av allt: Hon förmår tränga innanför skinnet även på den mest monstruösa av karaktärer.« kir kus r eviews »Exceptionell debut… Både en studie av en familj i spillror och en hisnande thriller.« the bookseller m agazin e »Debutroman med mördarinstinkt.

Fantasins makt är extraordinär hos Bauer; hon har den mäktiga förmågan att ing juta både skräck och empati hos sin läsare.« the in depen dent

B e l in da B au er

Mรถrk Jor d

Modernista stockholm

1

H

ela Exmoorheden dröp av fukt ; den var full av smutsiga orm­bunkar, färglöst, grovt gräs, taggig ärttörne och fjolårets ljung ; den var så svart att det såg ut som om en eldstorm hade svept fram över landskapet och slitit med sig träden, så att marken lämnats kall och naken för att oskyddad möta vintern.

Horisonten försvann bakom duggregnet, himmel och jord var suddiga, insvepta i ett grått hölje kring den enda synliga gestalten – en barhuvad, tolvårig pojke i svartblanka, vattentäta långbyxor, ensam med en spade.

Det hade regnat i tre dagar, men trots det hejdades spaden av rötterna från gräset, ljungen och ärttörnet, där de slingrade sig fram genom jorden. Steven ändrade inte en min ; han tog ett nytt tag med spaden och kände den tillfredsställande lilla stöten ända upp till armhålorna. Den här gången lyckades han göra ett märke – ett litet märke från en människa i den vidsträckta naturen runt honom.

Men innan Steven hann sätta spaden i jorden för att göra nästa märke, hade den första smala springan redan fyllts med vatten och utplånats.

Tre unga killar hasade fram genom regnet i Shipcott ; de hade händerna djupt nerkörda i fickorna, huvorna långt framdragna över ansiktena och de drog upp axlarna, som om de inte fort nog kunde komma bort från regnet. Men de hade för tillfället ingenstans att ta vägen, så de drog omkring och skrattade och svor alldeles för högt åt ingenting alls, bara för att folk skulle veta att de var där och att de fortfarande hoppades på någonting.

Gatan var smal och slingrande och på sommaren brukade 5

de turister som gick förbi leende beundra de välmålade radhusen längs med strandremsan, där pittoreska fönsterluckor och dörrar öppnade sig ut mot trottoaren. I regnet var emellertid de gula, rosa och himmelsblå husen bara en blek påminnelse om soliga dagar ; de var en tillflyktsort där det bara fanns människor som var för gamla eller alltför fattiga för att kunna ge sig i väg därifrån.

Stevens mormor stod och såg med fast blick ut genom fönstret. En gång i tiden hade hon varit Gloria Manners. Sedan hade hon blivit Ron Peters fru. Därefter Letties mamma, och efter ett par år mamma till Lettie och Billy. Under en lång period var hon sedan stackars Mrs Peters, det kunde ingenting ändra på, inte ens hennes dottersöner.

Ovanför trådgardinerna, som täckte nedre delen av fönstren, var rutorna strimmiga av regn. Folk som bodde på andra sidan gatan hade redan tänt lamporna.

Taken skilde sig lika mycket åt som väggarna. På några låg fortfarande de ursprungliga tegelpannorna, som var fläckiga av mossa. Andra hade platt, grått takskiffer, där den regnvåta himlen speglade sig. På andra sidan taken kunde man nätt och jämnt se hur den bortre delen av heden utgjorde en mjukt rundad kulle i fjärran. Stod man i det varma rummet på framsidan av huset med centralvärme, där man kunde höra hur vattenkokaren började vissla ute i köket, såg heden till och med oskyldig ut.

Den kortaste av killarna slog till fönstret med handflatan och Stevens mormor ryggade skrämd tillbaka.

Killarna skrattade och sprang därifrån trots att ingen jagade dem, och de visste att antagligen skulle inte någon göra det heller. »Vilken nyfiken gammal kärring du är !« skrek en av dem till henne, men det var svårt att se vem det var eftersom de hade huvorna långt nerdragna över ansiktena.

Lettie skyndade andfådd och uppskrämd in. »Vad handlade det där om ?« Men Stevens mormor hade redan ställt sig vid fönstret igen.

6

Hon såg inte ens på sin dotter. »Är teet klart ?« sa hon.

Steven gick hem från heden med anoraken slängd över ena axeln och hans T-shirt var genomvåt och ångande av det kroppsarbete han nyss utfört. Stigen, som trampats upp genom ljungen av vandrare under många generationer, var lerig. Han stannade till – den rostiga spaden bar han över ena axeln som ett gevär – och tittade ner mot byn. Gatlyktorna var redan tända och Steven kände sig som en ängel eller en utomjording där han i skymningen uppifrån betraktade bostäderna ; det var som om han inte hade något att göra med de futtiga liv som levdes där nere.

Han kröp instinktivt ihop då han såg de tre killarna som sprang bortåt den regnvåta gatan.

Han gömde spaden bakom en sten i närheten av den hala stät­tan. Spaden var rostig, men någon skulle i alla fall kunna stjäla den och han kunde inte bära den med sig hem ; det skulle framkalla frågor som han inte kunde – eller inte vågade – svara på.

Han gick ner genom den smala passagen bredvid huset. Nu började han frysa och rös till då han tog av sig gymnastikskorna för att spola av dem under trädgårdskranen. Skorna hade en gång varit vita, prydda med blåa blixtar. Hans mamma skulle bli arg om hon såg dem så här. Han gned dem med tummen och kramade gyttjan ur dem tills de bara var smutsiga, sedan skakade han dem ordentligt. Lerigt vatten stänkte upp mot husväggen, men regnet sköljde snabbt bort det igen. Hans grå skolstrumpor var tunga och blöta, han drog dem av sig och fötterna var vita och fruktansvärt kalla. »Du är genomblöt.« Hans mor kikade ut genom bakdörren, hennes ansikte var spänt och de mörkblå ögonen matta som ett hav långt norrut. Regnet föll på det halmgula håret som var samlat i en liten, praktisk hästsvans. Hon drog in huvudet igen för att inte bli våt. »Jag hamnade mitt i det.« »Var höll du hus ?« »Var med Lewis.« 7

Det var inte helt osant. Efter skolan hade han varit tillsammans med Lewis. »Vad gjorde ni ?« »Ingenting. Liksom. Du vet.« Han hörde sin mormors röst från köket. »Han borde komma hem direkt efter skolan«, sa hon.

Stevens mor tittade ilsket på honom för att han var så blöt. »De där gymnastikskorna var ju nya så sent som i julas.« »Förlåt mig, mamma.« Han såg slokörad ut ; det brukade ofta fungera.

Hon suckade. »Teet är färdigt.« Steven åt så fort han vågade och så mycket han kunde. Lettie stod vid diskbänken och rökte och släppte askan i vasken. När de bodde på det gamla stället – innan de flyttade hit för att bo med mormor – hade hans mamma brukat sitta till bords tillsammans med honom och Davey. Hon hade brukat äta. Hon hade pratat med honom. Nu var hennes mun alltid hårt hopknipen, till och med då hon hade en cigarett i den.

Davey sög i sig ketchupen från sina pommes frites och lade dem sedan noga en och en på tallrikens kant.

Mormor skar små bitar av sin panerade fisk och granskade misstänksamt varje bit innan hon stoppade den i munnen. »Är det något fel på maten, mamma ?« Lettie knackade onödigt ilsket askan av cigaretten. Steven tittade nervöst på henne. »Ben.« »Det är fiskfilé. Står så på förpackningen. Filé av rödspätta.« »De missar alltid några. Men kan inte vara nog försiktig.« Det var tyst en lång stund och Steven lyssnade till ljudet av maten inne i huvudet. »Ät dina pommes, Davey.« Davey gjorde en grimas. »De är lika degiga allihopa.« »Det borde du ha tänkt på innan du sög på dem, eller hur ?

Eller hur ?« 8

När hon frågade andra gången, slutade Steven att tugga, och man hörde hur mormors gaffel skrapade mot tallriken.

Lettie gick snabbt bort till Daveys sida och tog upp en mjuk potatisbit. »Ät upp den !« Davey skakade på huvudet och hans underläpp började darra.

Mormor mumlade tyst och ilsket : »Lämna mat. Barn nu för tiden vet inte hur bra de har det.« Lettie böjde sig fram och daskade till Davey hårt på det nakna benet nedanför kortbyxorna. Steve såg hur det vita märket på broderns hud efter hennes hand snabbt blev rött. Han älskade Davey, men blev alltid förtjust då någon annan råkade illa ut, och nu när han såg hur hon körde ut brodern ur köket och uppför trappan samtidigt som hon skällde ut honom, tyckte Steven det kändes som om han själv hade beviljats en nåd ; nåden att bespa­ras moderns uppdämda irritation. Gudarna ska veta att hon tillräckligt ofta hade låtit sin irritation på mormor gå ut över honom.

Men detta var också ytterligare ett bevis på det som Steven hade hoppats på ganska länge – att Davey, som nu var fem, äntligen skulle vara tillräckligt gammal för att få ta sin del av bestraffningarna. Det var inte många bestraffningar och de var inte särskilt hårda, men i alla fall ; modern hade kort stubin och som Steven såg det var en delad bestraffning en halv bestraffning. Kanske till och med en bestraffning som man slapp helt och hållet.

Hans mormor hade inte slutat att äta helt och hållet, men var­je tugga hon stoppade i munnen var tydligen som ett minfält.

Trots att Daveys snyftningar nu hade dämpats, sökte Steven ögonkontakt med mormor och till sist såg hon på honom så att han fick tillfälle att rulla med ögonen, som om de delade bördan av det stygga barnet och denna delade börda gjorde att de kom varandra närmare. »Du är inte bättre du«, sa hon och fortsatte med fisken.

Steven rodnade. Han visste att han var bättre. Om han bara kunde bevisa det för mormor skulle allt bli annorlunda – det var han helt enkelt säker på.

9

*

Naturligtvis var alltsammans Billys fel – det var det alltid.

Steven höll andan. Han hörde hur modern diskade – hur porslinet klirrade under vattnet – och att mormodern torkade – det högre skrapande ljudet då tallrikarna flyttades från torkstället.

Sedan öppnade han långsamt dörren till Billys rum. Det luktade gammalt och unket där inne, som om man glömt en apelsin under sängen. Steven kände hur dörren försiktigt slog igen efter honom.

Gardinerna var fördragna – de var alltid fördragna. De matchade sängöverkastet med ljusa och mörkare blå kvadrater och det skar sig mot den murriga, bruna mattan. På golvet stod en till hälften färdigbyggd rymdstation i lego och sedan Steven var här inne senast, hade en liten spindel spunnit ett nät över något som såg ut som en enkel dockningsstation. Nu fanns nätet där och väntade på att få fånga satellitflugor från den yttre rymden i det sjabbiga sovrummet.

Det hängde en halsduk uppspikad på väggen över sängen – him­melsblå och vit, Manchester City – och Steven kände som van­ligt när det gällde Billy både ilska och medkänsla : den ständige förloraren trots att han var död.

Det hände ibland att Steven smög sig in hit, som om Billy skulle kunna sträcka sig genom åren och viska hemligheter och svar i sin systersons öra, denne systerson som redan hade fått uppleva en födelsedag mer än vad morbrodern själv hade gjort.

Steven hade redan för länge sedan gett upp allt hopp om att kunna hitta några riktiga spår här. I början hade han velat tro att morbror Billy kanske hade lämnat kvar några ledtrådar som förutspådde hans egen död. En av Fem-böckerna där han vikt ett hundöra på en avslöjande sida ; initialerna A A som ristats in i sängbordets träskiva ; legobitar som var utspridda för att se ut som en kompass där ett X markerade platsen. Någonting som en observant pojke i efterhand skulle kunna upptäcka och tolka.

Men det fanns ingenting här. Bara historiens doft och den 10

bittra sorgen och ett skolfoto som föreställde ett magert ljushårigt barn med skära kinder och sneda tänder och vars mörkblå ögon nästan inte syntes ovanför det stora leendet. Det hade dröjt länge innan Steven förstått att någon måste ha ställt hit det där fotot senare – att ingen pojke av det rätta virket hade ett foto av sig själv på sängbordet om det inte visar hur han håller i en nyfångad fisk eller någon annan trofé.

För nitton år sedan hade den här elvaåringen ­– som antagligen var ganska lik honom själv – en varm sommarkväll tröttnat på sina fantasilekar om rymden och gått ut för att leka, tydligen ­– irriterande nog – omedveten om att han aldrig skulle komma tillbaka för att kunna plocka undan sina leksaker eller vifta med sin halsduk från Man City framför tv:n på söndagseftermiddagen eller ens för att bädda sängen, något som hans mor – Stevens mormor – hade gjort mycket senare.

Någon gång efter kvart över sju på eftermiddagen, då Mr Jaco­ by, som hade tidningskiosken, hade sålt en påse Maltesers till honom, hade morbror Billy förflyttat sig från barndomens fantasivärld till en mardrömsvärld. På den tvåhundra meter långa sträckan mellan tidningskiosken och det här huset – tvåhundra meter som Steven gick varje morgon och varje eftermiddag till och från skolan – hade morbror Billy helt enkelt försvunnit.

Stevens mormor hade väntat ända till halv nio innan hon skickade ut Lettie för att leta efter sin bror, och ända till halv tio, när det höll på att börja mörkna ute, innan hon själv gick ut. ­Under de långa, ljusa sommarkvällarna brukade barn leka ute länge ­efter det att det på vintrarna i normala fall var läggdags. Men det var inte förrän Ted Randall, grannen i huset bredvid, sa att de kanske borde ringa till polisen, som Stevens mormor för alltid förändrades från att ha varit Billys mamma till att bli stackars Mrs Peters.

Stackars Mrs Peters – vars man blivit dödad då han sex år tidi­gare på cykel vinglade ut framför bussen från Barnstaple – 11

hade väntat på att Billy skulle komma hem.

Först hade hon stått i dörren och väntat. Hon hade stått där hela dagen, varenda dag under en hel månad, och hon märkte knappast att den fjortonåriga Lettie rusade förbi henne för att gå till skolan och varenda dag kom tillbaka precis klockan tio i fyra för att modern inte skulle behöva oroa sig mer – om nu det var möjligt.

När vädret slog om började Mrs Peters stå i fönstret och vänta, för därifrån kunde hon se både uppåt och neråt gatan. Hon började likna en hund i åskväder – vaken, nervös och med uppspärrade ögon. Minsta rörelse på gatan fick hennes hjärta att börja banka så häftigt i bröstet att hon ryckte till. Sedan sjönk hon alltid ihop igen eftersom hon tydligt hade känt igen Mr Jacoby eller Sally Blunkett eller tvillingarna Tithecott och inte ens i sina vildaste fantasier kunde få dem att se ut som en rödkindad, elvaårig pojke med snaggat blont hår, nya Nike-gymnastikskor och en halvfull påse Maltesers i handen.

Lettie lärde sig att laga mat och att städa och att stanna på sitt rum så att hon inte behövde se sin mor rycka till varje gång hon såg någon på vägen. Hon hade alltid misstänkt att Billy varit favo­riten, och nu när han inte fanns här mer, orkade modern inte längre dölja detta faktum.

Alltså skaffade sig Lettie ett hårt skal av vrede och upproriskhet för att skydda de mjuka sidorna hos sig själv ; hon var fjorton år gammal och rädd och hon saknade brodern och modern lika mycket, det var som om de båda två hade ryckts ifrån henne den där varma julikvällen.

Hur kunde det komma sig att morbror Billy inte hade förstått ?

Steven kände återigen ett hugg av vrede då han såg sig omkring i det livlösa rummet där det inte fanns minsta ledtråd. Hur kunde man vara omedveten om att man snart skulle komma att råka ut för något sådant ?

2

E

tt år efter det att Billy hade försvunnit blev en lastbilschauf för från Exeter gripen för någonting helt annat, någon helt annan­stans.

Till att börja med förhörde polisen Arnold Avery bara för att en pojke som hette Mason Dingle hade anklagat honom för att ha blottat sig.

Det var inte första gången som Arnold Avery hade blottat sig för ett barn – men det var naturligtvis inte det han från början berättade för polisen – men när han lockade in den femtonårige Mason Dingle i sin lastbil genom att fråga om vägen, hade Avery, sig själv ovetande, mött sin Nemesis.

Mason Dingle var själv inte helt okänd för polisen. Det faktum att han var småväxt och såg ut som en korgosse berodde helt enkelt på en slump, men bakom denna yttre slump dolde sig bostadsområdet Plymouth’s Lapwings skräck. Det var genetiskt betingat i Mason Dingles familj att man skulle klottra, att man skulle tvinga till sig pengar genom hotelser och att man skulle göra inbrott, och polisen förstod att det bara rörde sig om några år innan den unge herr Dingle skulle gå i sina bröders fotspår – leva ett liv i någon form av ständigt fängsligt förvar.

Men innan Mason Dingle kom så långt (något som han så småningom gjorde) hjälpte han till att fånga den man som kvällstidningarna kallade för Skåpbilsstryparen.

Polisen kände naturligtvis inte ens till att en sådan barnamördare var på fri fot. Barn försvann ständigt och jämt och några av dem hittade man döda. Men det hände överallt i landet och polisen hade på 1980-talet inte tillräckligt stora resurser för att kunna jämföra noteringar i fråga om annat än de allra mest 13

omtalade mordfallen. Trots allt tjafs från regeringen om förbättringar och ökad personalstyrka och databaser, låg frekvensen för lösta brott ungefär på samma nivå som den skulle ha gjort om man med jämna mellanrum hade stuckit en nål i en lista över de vanligaste brottslingarna.

Och hur som helst hade – fram tills att Mason Dingle blandade sig i händelseförloppet – inget av Arnold Averys offer blivit återfunnet och Avery hade själv aldrig arresterats eller ens fått böta för fortkörning, så ingen databas i världen skulle ha gjort att hans namn hamnat på de utredande polisernas skrivbord.

Så när Avery alltså fick syn på Mason Dingle på den slitna lekplatsen i Lapwing, där han satt alldeles ensam och ristade in något som antagligen var fula ord i sitsen på en röd plastgunga, körde han dit med sin vita skåpbil, gjorde sig beredd och visslade för att fånga pojkens uppmärksamhet – han litade helt och hållet på polisens oförmåga, både i Devon & Cornwall och i alla andra polisdistrikt också.

Mason tittade upp och Avery blev förtjust då han såg det vackra pojkansiktet. Han vinkade till sig pojken och Mason släntrade bort mot skåpbilen. »Kan du tala om för mig hur jag ska köra ?« Mason Dingle höjde jakande på ögonbrynen. Nu såg Avery att allt hos honom var som en liten man. Det här om något var en pojke med äldre bröder. Hans slappa hållning, hans manliga ovillighet att hjälpa till, cigaretten som var instoppad bakom det späda lilla örat vid den rakade tinningen. Men hans ansikte ! Vilket änglalikt ansikte !

Mason lutade sig ner mot skåpbilens fönster och såg bort mot fjärran som om han var så upptagen att han nästan inte hade tid till det här. »Jaha, kompis ?« »Jo«, sa Avery, »kan du visa mig på den här kartan var industriområdet ligger ?« »Kör bara åt det där hållet och ta sen av till vänster.« 14

»Kan du visa mig det på kartan ?« Mason suckade, stack sedan in huvudet i skåpbilen för att kunna se ner på kartan som låg uppslagen över Averys knän. »Kan du peka ut det åt mig ?« Först fattade Mason Dingle inte vad det var han såg, sedan ryckte han till så att han slog huvudet i dörrkarmen. Avery hade sett denna reaktion förut. Nu skulle en av två saker kunna hända : antingen skulle pojken bli röd i ansiktet och börja stamma och snabbt dra sig tillbaka eller också skulle han rodna och börja stamma och känna sig tvingad – eftersom Avery var en vuxen man som hade ställt en fråga till honom – att peka ut stället på kartan, så att hans hand skulle befinna sig bara några centimeter från den. Och när det skedde skulle vad som helst kunna inträffa – och det hade det ibland gjort.

Avery föredrog den andra reaktionen för den drog ut på mötet, men den första var också bra – att se rädslan och förvirringen – och skammen – i deras ansikten, för när allt kom till kritan ville de allihop göra det. Enda skillnaden var att han själv var mer ärlig när det gällde sådana saker.

Mason Dingle valde emellertid ett tredje alternativ ; samtidigt som han drog huvudet tillbaka ut genom skåpbilens fönster vred han loss bilnyckeln ur tändningslåset. »Din snuskige gamle äckelgubbe !« sa han och flinade då han viftade med nycklarna.

Avery blev rosenrasande. »Ge mig dem, din lilla skitunge !« Han klev ur skåpbilen och drog med viss möda upp blixtlåset.

Mason skuttade skrattande bort från honom. »Dra åt hel­ vete !« hojtade han och sprang därifrån.

Arnold Avery tvingades ändra uppfattning om Mason Dingle.

Skenet hade bedragit honom. Mason hade ett änglaansikte, men han var tydligen en liten tuffing. Därför väntade sig Avery att pojken ganska snart skulle dyka upp med nycklarna igen och antingen begära pengar för dem eller ha med sig minst en manlig släkting eller polisen.

15

Fast denna tanke skrämde inte Avery. Mason Dingle var van att klara sig och det hade hittills hjälpt honom, men Avery trodde att det också kunde användas mot honom. Ingen trodde på snälla barn när det gällde sådana här saker – än mindre trodde man på bråkiga skitungar. I synnerhet inte när den man som blivit anklagad för sådant perverst snusk helt enkelt satt kvar och väntade på att polisen skulle komma i stället för att uppträda som om han hade något att dölja. Alltså tände Avery en cigarett och stannade kvar på lekplatsen – för där kunde han inte överraskas – och väntade på att Mason Dingle skulle komma tillbaka.

Till att börja med ville polisen inte ta Mason Dingle på allvar.

Men han kände till sina rättigheter och var mycket envis, så till sist satte två poliser honom i en patrullbil – samtidigt som de ­talade om för honom att han upptog deras tid i onödan – och körde honom tillbaka till lekplatsen, där de hittade den vita skåpbilen. De höll som bäst på att pröva nycklarna som Mason hade gett dem – och de passade faktiskt till skåpbilen – när ­Arnold Avery ilsket kom fram till dem och sa att pojken hade stulit hans bilnycklar och försökte få pengar för dem. »Han sa att om jag inte betalade honom skulle han berätta för polisen att jag försökte tafsa på honom !« Poliserna vände sig nu åter mot Mason och medan pojken in i minsta detalj berättade hur det låg till, märkte Avery att polis­ erna bara alltför gärna ville tro på hans egen version av händelse­ förloppet.

Alltså gick allt som Avery ville, ända tills han till sin irritation såg hur en annan liten pojke närmade sig i sällskap med en man som såg ut att vara en far på krigsstigen.

Samtidigt som Avery till det yttre behöll sitt lugn, förbannade han i tysthet sin egen dumhet. Det enda han hade behövt göra var att vänta ! Allt skulle ha varit helt okej om han bara hade väntat ! Men det var en lekplats och lekplatser lockade till sig barn och även om den kraftige åttaåringen som nu vrålande var 16

på väg mot honom verkligen inte var hans typ, hade det tagit så lång tid för den förste pojken att komma tillbaka. Vad skulle han ha gjort ?

Alltså var det vid närmare eftertanke enbart Mason Dingles fel. Fast när Arnold Avery framförde den åsikten till en kriminalpolis – efter det att man hade hittat ett halvdussin små kroppar i grunda gravar på den regnvåta Exmoorheden – krossade polisen hans näsa med ett enda slag samtidigt som hans egen advokat enbart ryckte på axlarna.

Alltsammans gick åt skogen.

Långsamt men obevekligt hittade man samband, knöt ihop ledtrådar och Arnold Avery blev anklagad för sex mord på barn och dessutom för att ha fört bort ytterligare tre. Mordanklagelserna begränsades till det antal kroppar man hade kunnat hitta på heden, och anklagelserna för bortförande begränsades av de föremål man hittat i Averys hem och i hans bil och som kunde knytas till de försvunna barnen – trots att Avery aldrig erkände att han fört bort något av dem. En enarmad Barbie-docka som tillhörde tioåriga Mariel Oxenburg från Winchester ; en brun blazer med ett enhörningsemblem som en gång hade värmt Paul Barrett från Westward Ho ! och ett par nästan nya gymnastikskor av märket Nike, som man hittade under passagerarsätet i den vita skåpbilen var under plösen stolt märkta med filtspetspenna : Billy Peters.

3

M

rs O’Leary sa att »med vänliga hälsningar« var fel ord.

När det gällde affärsbrev skrev man »med utmärkt högaktning«. Steven ändrade på det, men han tyckte att hon hade fel.

Han skulle ­hellre högakta folk han kände och älskade än chefen för traktens snabbköp, vars fisk var dålig och inte alls nådde upp till den standard man hävdade, utan att den nästan tagit livet av hans mormor.

När han skrev sitt personliga brev lät det väldigt stelt och formellt att säga »med vänliga hälsningar«. Men, han var pragma18

tiker och tänkte att det ju var Mrs O’Leary som satte betyg, och därför var det bäst att hålla sig till hennes version.

Mrs O’Leary påpekade dessutom de stavfel han gjort, men hon bråkade inte särskilt mycket om dem. Hon sa att hans brev var väldigt bra ; att det kändes mycket äkta – och hon läste upp det högt för klassen.

Steven skulle önska att hon inte hade gjort det. Han kände hur han blev brännmärkt av de andra pojkarnas blickar ; det var som om de tatuerat honom med laserstråle. Du kommer att få sota för det här senare, din rövslickare, det var vad deras blickar brände in i nacken på honom. Att bli utpekad inför klassen betydde att han skulle bli dömd på skolgården, och han suckade redan inför tanken på de kommande dagarna, då han skulle bli tvungen att springa undan och gömma sig eller hålla sig i närheten av någon lärare – »Vad är det med dig nu, Lamb ? Stick i väg och lek !« Lyckligtvis hände det inte ofta att han blev utpekad på det här sättet. Steven var ganska medelmåttig i skolan, han var en tyst pojke som sällan ställde till med problem eller ens drog till sig någon uppmärksamhet. När Mrs O’Leary skulle sätta betyg vid slutet av terminen tog det henne alltid ett par sekunder innan hon kom ihåg den där magre, mörkhårige pojken som motsvarade namnet i hennes klassbok. Tillsammans med Chantelle Cox, Taylor Laughlan och Vivienne Khan var Steven Lamb ett barn som bara märktes då han inte var där och när ett kryss bredvid hans namn gav honom ett visst statistiskt intresse.

Steven tillbringade som vanligt lunchrasten i närheten av dörren till gymnastiksalen tillsammans med Lewis. Lewis hade en smörgås med ost och gurka och hans chokladkaka var en Marskaka, medan Steven hade fiskpastej på sin smörgås och en Kit Kat. Lewis ville inte byta bort något av det han hade, och Steven förstod honom bara alltför väl.

De tre killarna med luvtröjor sparkade boll på den asfalterade planen för korgboll, och de tog sig bara då och då tid att flina hotfullt mot Steven eller, när bollen hamnade på vänster sida av 19

planen, ropa till honom att han var en idiot. En av dem låtsades kasta bollen mot ansiktet på Steven så att han tvingades blinka till på ett löjligt sätt, och då skrattade killen glädjelöst åt honom, men det var uthärdligt. »Vill du att jag ska klå upp honom ?« undrade Lewis medan han mumsade på sin chokladkaka. »Nä, det behövs inte.« Steven ryckte på axlarna. »Men tack i alla fall.« »Ingen orsak. Säg bara till.« Lewis var lite kortare än Steven, men vägde tio kilo mer och det var tio kilo ren självsäkerhet. Egentligen hade Steven aldrig sett Lewis slåss, men de ansåg båda två att Lewis kunde rå på alla, till och med de som gick i sjunde klass – men kanske inte större killar. Michael Cox, som var bror till den nästan osynliga Chantelle, gick i åttan, och han var över en och åttio och dessutom var han svart. Alla visste att svarta killar var tuffare och att Michael Cox var den tuffaste av dem.

Men frånsett Michael Cox trodde Steven att Lewis kunde klara av de flesta. Fast inte ens Lewis kunde slåss mot alla tre killarna i luvtröjor samtidigt, och det skulle han säkert få göra om han bestämde sig för att bråka med någon av dem. Detta visste de båda två ; alltså bytte de som genom en tyst överenskommelse samtalsämne. »Gubben tänker ta med mig på en match i morgon. Har du lust att hänga med ?« Steven visste att det var traktens lag, Blacklanders, som skulle spela i den matchen. Eftersom det inte fanns något fotbollslag i trakten som ens närmade sig någon topplacering, hade Lewis och hans far bestämt sig för att envist stötta Blacklanders – en brokig blandning lokala småstjärnor – och Lewis följde deras framgångar med samma iver som hans klasskamrater följde Liver­pool eller Manchester United.

Att gå och titta på fotboll var det enda som Lewis och hans far någonsin gjorde tillsammans.

20

Lewis pappa var en kortvuxen, rödhårig man med glasögon som sällan sa något. Han klädde sig i gubbiga långbyxor och jobbade med någonting på ett kontor i Minehead, men Lewis hade aldrig brytt sig tillräckligt mycket om det för att ta reda på vad det var. »Någonting med juridik«, hade han sagt med en axel­ ryckning då Steven frågade. När Lewis pappa var hemma löste han korsordet i The Telegraph eller ägnade sig åt släktforskning på internet. På vintern gick han och Lewis mamma en gång i veckan till byns samlingslokal för att spela badminton – ett löjligt spel som bara blivit löjligare av att Steven någon gång råkat få se dem i deras sportkläder ; hans ben med ljusa lockiga hårstrån och hennes enorma lår i minikjol.

Under alla de år som Steven och Lewis hade varit vänner, hade Lewis far bara sagt tre olika saker till honom : »Hej Steven«, hade han sagt ofta ; »Har ni kul, grabbar ?« hade han sagt de gånger han råkat komma på dem när de faktiskt spionerade och en gång – pinsamt nog – hade han sagt : »Vem är det som har dragit in hundskit i hela det jävla köket ?« Liksom sin mycket större och mycket livligare mamma, struntade Lewis för det mesta i pappan. När han var tillsammans med Steven bemötte han allt som fadern sa genom att himla med ögonen, sucka tungt eller helt enkelt med tjurig tystnad.

En gång hade Steven följt med Lewis familj till Minehead för att titta på en tävling i konsten att bygga sandslott, men när de kom fram hade sommarregnet förvandlat de fantastiska skapelserna till oformliga sandhögar ; sagoslottet såg ut som Titanic och späckhuggaren i naturlig storlek liknade en rugbyboll. Trots det hade Lewis pappa vandrat från sandhög till sandhög i sina vattentäta överdragskläder av märket Berghaus och fotograferat allt ur flera olika vinklar och försökt få Lewis engagerad genom att säga saker som : »Man kan se hur det skulle ha sett ut en gång.« Under tiden gick Lewis och hans mor och frös så att de skakade under paraplyet, himlade med ögonen och tjatade högt om att de ville gå in någonstans för att få en kopp te.

21

Även om Steven inte riktigt hade velat överge Lewis och visa intresse för sandslotten, hade han stått ett litet stycke från sin kompis, dennes mor och paraplyet. Han föredrog att bli blöt framför att förknippas med deras förakt för denna sorgliga entu­ siasm.

Han tyckte att det var att slösa bort en far.

Lewis förde honom tillbaka till nuet genom att frestande til�lägga : »Batten är inte längre skadad, utan han kan spela.« Steven skakade på huvudet. »Kan inte.« »Men det är en lördag.« Steven ryckte på axlarna. Lewis skakade beklagande på huvudet. »Det är du som går miste om något, kompis.« Steven tvivlade på det ; han hade sett hur dåligt Blacklanders spelade.

På lördagen blev det uppehållsväder och även om det inte var direkt varmt var det heller inte särskilt kallt för att vara i januari.

Vid lunchtid hade Steven grävt två riktiga hål och sedan åt han en smörgås med hallonsylt. Han brukade alltid själv göra i ordning sina smörgåsar på lördagarna, så då behövde han inte drabbas av skymfen att få fiskpastej. Han hade tagit kanterna – ingen brydde sig om kanterna. På den ena fanns en mögelfläck och den hade han petat bort med ett smutsigt finger. Det fick honom att tänka på farbror Jude.

Av alla de farbröder som Steven hade haft, hade farbror Jude varit hans favorit. Farbror Jude var lång – verkligen lång – och han hade tjocka, bistra ögonbryn och en djup röst som var som hämtad ur en skräckfilm.

Farbror Jude var trädgårdsmästare och hade en fyra år gammal lastbil och tre anställda, men han hade alltid smuts under naglarna, något som mormor avskydde. Stevens mamma sa alltid att det var ren skit – inte det hon kallade rännstenssörja. Fast det var förstås innan de gjorde slut. Efter det bemötte hans mamma bara mormors kritik av farbror Jude genom att knipa ihop 22

munnen och ha ännu kortare stubin än vanligt när det gällde Steven och Davey.

Det var farbror Jude som hade gett Steven spaden. Steven hade sagt att han ville gräva upp ett grönsaksland bakom huset. Det hade han naturligtvis aldrig gjort, men det brydde sig farbror Jude inte om. Han hade brukat gå ut i köket och kika genom regnet mot snårskogen av ogräs och säga : »Hur går det med toma­ terna, Steve ?« Eller : »Jag ser att bönerna verkligen har skjutit i höj­den.« Och så brukade han och Steven le ironiskt mot varan­dra på ett sätt som fick Stevens hjärta att svälla en smula av stolthet.

Ibland brukade farbror Jude leka Frankenstein efter teet, och det innebar att han jagade Steven och Davey runt i huset, släpade sig långsamt från rum till rum med armarna utsträckta för att fånga pojkarna, medan han hotfullt hojtade : »Ha ha ha ! spring ni och göm er bara, men Frankenstein kommer att hitta er !« Steven var nästan tio på den tiden, och tillräckligt gammal att förstå att det inte var på allvar, men farbror Judes enorma storlek och den treårige Daveys hysteriska skrik brukade göra att han nästan blev rädd på allvar. Han låtsades att han lekte för Daveys skull, men när han gömde sig bakom soffan eller stod insvept i de långa gardinerna i hallen, så att hans hår snoddes in i det tjocka, gröna tyget, och väntade på att farbror Jude skulle hitta dem – då visste han att hans ytliga snabba andhämtning och bultande hjärta talade sanning.

Davey, som inte klarade av spänningen, brukade rusa fram ur deras gömställe och bedjande kasta sig mot farbror Judes ben medan han skrek : »Jag är Frankensteins kompis !« Då brukade Steven också ta tillfället i akt att ställa sig upp, himla med ögonen åt Davey för att han förstört leken, samtidigt som han i hemlighet kände sig lättad över att den var slut.

Vintersolen på den regntunga himlen värmde hans rygg en aning när han tänkte på farbror Jude. Det var för två ­farbröder sedan som de hade haft honom. Efter honom hade det varit far­bror Neil, som bara hade stannat två veckor innan han försvann 23

F

ör arton år sedan försvann Billy Peters. Hela staden tror att han blev mördad – seriemördaren Arnold Avery har ju trots allt erkänt att han mördade sex andra barn och grävde ner dem på den ödsliga hed som omger den lilla engelska staden.

Men Billys mor vägrar tro att han är död. Varje dag står hon vakt vid fönstret i världsfrånvänd väntan, medan familjen faller sönder omkring henne.

Och varje dag efter skolan, medan kompisarna leker och har kul, gräver tolvårige Steven ute på Exmoorheden. Han har nämligen bestämt sig för att rädda sin mormor, sin mamma, sin bror och sig själv från morbror Billys spöke. Om det så innebär att han måste gräva upp och visa mormor skelettet efter hennes mördade son.

Så tar han även nästa steg – Steven skriver brev till psykopaten Arnold Avery i fängelset.

Brevet blir början på en livsfarlig katt-och-råtta-lek mellan ett desperat barn och en uttråkad seriemördare. En lek som kommer att få mycket värre konsekvenser än vad Steven någonsin kunnat föreställa sig. »Häpnadsväckande stark debut.« the guar dian »Med en exceptionellt stark och provokativ debut har Belinda Bauer lyckats flytta gränserna för vad som utgör en riktigt bra – gripande och skrämmande – thriller.« daily mirror »Helt briljant förstaroman; historien är originell och stämningen otäckt övertygande.« the times isbn 978 - 91 - 86629 - 5 1 - 9