9789127137868 by Smakprov Media AB

SENT i SEPTEMBER

Med detaljskärpa, självdistans och humor har Jujja Wieslander skrivit en personlig och trösterik bok som man gärna återvänder till. De vackra illustrationerna i akvarell är gjorda av Ane Gustavsson.

foto Melker Dahlstrand

Jujja Wieslander är författare med ett stort intresse för det som växer, såväl växter som barn. Hon är en av våra mest älskade barnboksförfattare, känd för sina sånger och böcker om Mamma Mu och Kråkan.

SENT i SEPTEMBER en sorts trädgårdsbok

ISBN 978-91-27-13786-8

9 789127 137868

foto Privat

et här är ingen vanlig trädgårdsbok, ingen handbok i hur man odlar rosor eller anlägger en tjusig kantrabatt. Det är en bok om det som lever, växer och dör – i trädgården och i livet. Vi får följa Jujja Wieslander under ett trädgårdsår och ta del av mödan, drömmarna och belöningen. Det är handfast kunskap om arbetet med jorden, men också reflektioner och tankar som uppstår i arbetet med den. Här finns lyckan över det som växer, men också stråk av svärta när mörkret och tungsinnet sätter in. Trädgården slocknar, vissnar och dör, men när löven ligger i drivor runt träden sitter knopparna till de nya bladen redan i fästena. Så kan arbetet med det mest förgängliga – en trädgård, vara den största trösten inför åldrande och död.

JUJJA WIESLANDER

Natten blir riktigt kall. Det är den första vinterhälsningen. När jag vaknar nästa morgon ser jag att mitt växthus har blivit en skimrande iskub. Det känns som att jag precis hann undan vintern. Allt är bärgat och räddat in i källare och förråd. Kvar bland de vita lemmarna av den döda krassen ligger ymnigt med frön till tröst och som en bön om ett liv efter isnatten. Små, ljusgröna och doftande.

JUJJA WIESLANDER

Ane Gustavsson är illustratör och altviolinist. Hon har illustrerat ett flertal barnböcker och Gubbe och Katt av Nils Uddenberg.

S e n t i s ep t e m ber

Det enda beständiga – det mest förgängliga

ag går sakta mot dörren och lockar på katten som har följt med. Hon krafsar i den torra jorden där pumporna har växt. Pumporna själva ligger som en svällande palett i en korg. Det är sent i september och fult och solkigt i växthuset. Tomaterna hänger i stora blekröda klasar. Det har varit en solfattig sensommar och de sista mognar långsamt. Paprikorna börjar bli röda men också de senfärdigt. Det är ogräs i bäddarna och fullt av spindelväv i alla hörn. Glasväggarna är grådaskiga och i den vita skuggväven i taket vilar döda insekter. Utanför dörren, i en omöjlig springa mellan växthusväggen och trädäcket utanför, har en hallonplanta trängt sig upp. Nu på det tredje året är den kraftigare än någonsin. Den har generöst bjudit på ovanligt stora hallon precis i dörröppningen och hälsat mig välkommen in i växthuset. Jag har kunnat ta hallonen direkt i munnen. Småbarnen har plockat bären längre ner. Jag har klippt bort skottet som burit bären och nu står bara årsskottet kvar. Högt och rangligt har det växt sig ända upp till växthusets gavelnock. Medan jag står och väntar på att katten ska masa sig ur växthuset så att jag får stänga (hon älskar att vi är där båda två) pillar jag tankspritt av några av de stora hallonbladen. De har friskt brinnande höstfärger på översidan, elegant grå på undersidan. Bladen ser alls inte döda ut, stjälkarna är starka och

S e n t i s ep t e m ber

nervtrådarna har ännu full spänst. Men de släpper lätt från sin fintaggiga gren. Då ser jag det trösterika tecknet: där i vecket sitter, hårt knuten, den ännu sovande knoppen till nästa års blad. I maj kommer den att vakna och veckla ut sin ljusgröna bladmassa. Skrynkelvacker som alla nyfödda. Det skymmer tidigare nu. Så definitivt hösten kommer. Vips så har september passerat. Varför går tiden så fort när man börjar åldras? Att beskriva och likna arbetet med trädgården med att leva, är det rimligt? Själv tänker jag på likheterna hela, hela tiden. Det är förstås banalt. Frö, grodd, spirande växt, samtidigt skör och stark, rankande stolt växt, blomning, fruktsättning, mognad och så stilla vissnande med efterlämnade nya frön. Det är ju så påtagligt sammanfallande med vårt människolivs olika stadier. Men vi är inte bara biologi, gener och vävnad, inte bara drift och krav på näring. Vi har våra själsliga väsen, våra intellekt och mänskliga strävanden. Jag kan ändå känna en stor trygghet i denna likhet. Jag lever i en omgivning som varje dag, varje timme, ja varje stund skiftar och förändras. Det enda man kan vara riktigt säker på är att inget är beständigt. Att arbeta med det mest förgängliga – en trädgård är, som jag ser det, paradoxalt nog den största trösten inför åldrande och död. Allt kommer igen i maj. Lövsångaren är odödlig.

S e n t i s ep t e m ber

Utstädning

ag vaknar tidigt av tranornas vackra och sorgsna rop som liksom ekar i den nu tunnare luften. På vägen till brevlådan hittar jag en stor, fin ängschampinjon. Det är ett friskt kallstråk i luften, ett sånt där man saknar så när man besöker varmare länder. Nu börjar tiden med högre luft och lite klarare sikt. Jag förbereder mig på ett av de tyngre arbetena i trädgården – att städa ur växthuset. Det måste hinnas med innan kylan sätter stopp i pumpen som bär upp vatten från bäcken, innan slangarna blir iskorvar att hantera, innan de sista gurkorna fryser och tomaterna spricker trots lite stödvärme från fläkten nattetid. Om våren kan jag samsas med mitt miljösamvete vad gäller eluppvärmd fläkt i växthuset om natten. Då är plantorna som spädbarn, jag menar späda plantor. Men nu när de sista tomaterna hänger tjockskaliga har jag inte mage att få dem att mogna med elvärme. Solen, om den alls behagar visa sig denna oktober, är för kortvarig. Dags att plocka ner dem gröna för eftermognad inomhus. En hel dag går åt för att bärga sista skörden, att ta hand om upphängningsanordningarna, ta ner skuggväven till tvätt, plocka undan lerkrukorna och de sista blommorna som står kvar. En lenluden pelargon som doftar ros och citron har brett ut sig meterstor. Änglatrumpeten får jag skjutsa i skottkärran. Verktyg, skräp, planteringskärl, flaskor, burkar, planterings-

S e n t i s ep t e m ber

etiketter, stödpinnar, papper, pennor och penslar, hur mycket har jag samlat i det här lilla växthuset bara under denna sommar? Jag tömmer ur den stora vintunnan. Vattnet i bottnen är slemmigt och äckligt. I de utarmade odlingsbäddarna finns bara lite rötter och ogräs kvar. Jag orkar inte gräva ur dem nu, det får vänta till våren. Men jag vill att växthuset ska vara rent och redo när jag börjar då. Jag vänder upp och ner på alla kannor så att ingen liten törstig mus drunknar och ligger och ruttnar – hemska tanke. Det har samlats väldiga mängder av spindelväv. I alla hörn, runt alla stödtrådar och stag. Spindelväv är en förunderlig tråd. Inte alls konstigt att medicinforskningen nu har upptäckt dess utomordentliga egenskaper. Den är extremt stark i förhållande till sin tunnhet, och med sin aningen klibbiga yta kan den användas till att bilda ny vävnad. Min mamma berättade att man förr använde spindelväv till sårläkning. Den folkliga läkekonsten ligger inte sällan före den vetenskapliga. Nu kan man på artificiell väg förstå sig på att använda spindelvävens utmärkta egenskaper. Jag går runt i växthuset och når alla hörn med en lång pinne som jag snurrar. Spindelväven fäster, pinnen blir som en sockervaddsklubba. Jag rensar den då och då, särskilt aptitlig ser den inte ut med sina inmatade spindlar och döda flugor. Nu vidtar det tunga och våta jobbet. Jag går loss på insidan med slangen på stark stråle. Bäckvattnet är iskallt och trots regnjacka och stora regnbrallor (jag ser ut som en dagisunge på väg till sandlådan) blir jag dyblöt. Eftersom jag måste spruta upp i taket, rinner vattnet utefter handlederna, in under tröjan och letar sig ner i iskalla små strömmar ända in i armhålorna. Glasögonen immar. Jag svettas under regnjackan. Så, nu är insidan klar. Sedan ut och spola hela utsidan. Armarna känns blytunga. Hängrännorna är fulla med björkfrön och jag får gräva ur dem med redan blöta handskar. Paus med hett kaffe. Nya torra handskar. Ny attack. Två fulla hinkar med varmt vatten, diskmedel och T-röd. Skrubba hela huset inifrån och ut.

S e n t i s ep t e m ber

Svetten lackar. Det har bildats mossa i skarvarna för vädringsluckorna. Skrubba, skrubba. Så på med slangen igen. Nu har den förlängda sprutmojängen gått sönder. Förbannat, plastsaker går alltid sönder! När jag är klar har det börjar skymma. Hela växthuset droppar och liksom kurar av det iskalla vattnet. Godnatt och adjö för i år. Innan mörkret faller går jag en vända runt gården. Krassen väller över den gamla husgrunden, lyser eldfängt och bönfaller om att bli plockad. Den ser rent indisk ut i färgerna. Hela växten är så saftspänd att den inte har något att sätta emot när frosten oväntat slår till. Jag plockar in en överdrivet stor bukett. Blommorna slingrar sig dekorativt och gör sig alltid vackert i vilken vas som helst. Som ville de beveka oss med sin anpasslighet: O, låt oss få leva här inne hos er! De påminner mig om H C Andersens saga Flickan med svavelstickorna. Hon som för att undkomma kylan (och döden) eldade upp alla svavelstickorna som hon skulle sälja och i den uppflammande elden såg fantas-

S e n t i s ep t e m ber

tiska och tröstande syner. Den mest underbara var mormodern som kom och hämtade henne. På nyårsdagens morgon hittade man den lilla flickan död, med ett leende på läpparna. Jag rös och älskade den sagan som barn. Natten blir riktigt kall. Det är den första vinterhälsningen. När jag vaknar nästa morgon har mitt växthus blivit en skimrande iskub. Det känns som att jag precis hann undan vintern. Allt är bärgat och räddat in i källare och förråd. Kvar bland de vita lemmarna av den döda krassen ligger ymnigt med frön till tröst och som en bön om ett liv efter isnatten. Små, ljusgröna och doftande.

S e n t i s ep t e m ber

Vår gård

ården, där jag, min man och två katter bor, är egentligen för stor för att vi ska orka med den. Den är mer än sextusen kvadratmeter och består av köksträdgård, örtagård, blommor, bärbuskar och fruktträd, potatisland, gräsmattor, ängar och lundar. Mina föräldrar köpte stället på 1960-talet som sommarstuga och odlingsdröm. Tidigare var det en liten bondgård men när storjordbruken tog över såldes gården till sommargäster. Jag fick den i arv, det var bara att tacka och ta emot. Många trädgårdsprogram börjar med att man anlägger en trädgård. Någon arkitekt har ritat en fin plan. Man åker till plantskolan och köper träd, buskar, stenläggningar, perenner och färdiga gräsmattor (allt på TV-produktionens bekostnad förmodar jag). Men hur ofta har inte människor en trädgård som man just fått i arv, eller som följde med huset man köpte? En trädgård som redan har träd, buskar, berg och konstigheter som är just den trädgårdens själ? Kanske är jag för anpasslig men jag tycker att vår trädgård måste få vara som den är och förändras inom de ramar och egenheter som den redan har. Jag har svårt för att riva upp det som redan har slagit rot. Örtagården är dock vårt verk och vi har byggt växthuset. Vi odlar inte samma grödor som mina föräldrar gjorde, men är tacksamma för den omskötta jorden. Jag försöker då och då göra en ritning över trädgården men misslyckas alltid. Den inte

S e n t i s ep t e m ber

bara vissnar ner och återuppväcks, den vandrar omkring också! Jag skulle vilja märka ut var alla träd, buskar, perenner och häckar växer och vad de heter, eftersom jag glömmer sortnamn både på nyplanterade och på gamla välkända växter. De behagar dö ibland och en del fröar av sig och återuppstår på oväntade ställen och vips är ritningen oduglig. Om jag ska försöka beskriva landskapet vi bor i, kan jag enklast säga att vi bor med Mälardalen framför oss i söder och Bergslagen med skogen i ryggen åt norr. Det är ett märkligt möte mellan varm odlingsbygd och en trakt präglad av skogsoch järnbruk. Vi har två insjöar inom cykelavstånd som är som ögon avspeglandes dessa två biotoper – den ena en leende sommarbadsjö för småbarnen, grund och varm med brygga och ekor – den andra en stilla skogstjärn, mörk och vacker. Med skogen tätt inpå oss har vi nära till svamp, bär och promenader. I stort sett är det bara de som arbetar på skogen som åker förbi på vår väg. Vi har långt till grannarna men med utsikten över odlingslandskapet kan vi följa bondens arbete med sådd, växt, skörd och plöjd vila. Grödorna skiftar. Rågen är vackrast att följa: ljust grön på våren, växer sig hög och böljande med lila stjälkar om sensommaren och under tidiga hösten härbärgerar den ljuset när det börjar mörkna om kvällen. Kärrhöken seglar över fältet och spanar efter smådjur. Vi har många olika träd på gården, en stor damm och en bäck från skogen strömmar rakt igenom vår mark. Grannens hästar går ute året om i sina hagar alldeles nära oss. De växer in i vårt blickfält och skapar ett slags välkänt lugn. Vårt arbetshus har stora fönster som vetter ut mot dessa gärden. Den engelske författaren och målaren, John Berger som bodde i en liten by i Frankrike, berättade i ett TV-program att han vant sig så vid att titta ut över sitt landskap att det kändes som att det tittade tillbaka på honom. Han blev sedd av det. Jag känner igen mig i den bilden. Det är mer än rofyllt, det är bekräftande. Min käraste och jag hjälps åt med trädgården. Han snick-

S e n t i s ep t e m ber

rar fina trägångar, gör vindskydd och kompostbehållare, jag sår och planterar. På våren ger han mig finfin sållad kompost. Bättre gåva kan jag knappast önska mig. Han klipper gräsmattorna, jag slår ängarna med lien. När snön kommer matar vi vinterfåglarna som de flesta som bor på landsbygden. Snöskottning tillhör också vardagssysslorna om vintern. Trädgården får vila, vi går inomhus till våra arbeten vid skrivborden. Det stillastående vita landskapet utanför fönstret främjar koncentration och arbetsro.

S e n t i s ep t e m ber

Träden

räden skapar rummet vi lever i och fungerar som skyddande luftiga väggar om oss. Vi har sextiosju vildväxande träd på vår gård: björkar, rönnar, tallar, enar, granar, aspar, lindar, hägg, lönn och hassel. I många av de stora träden sitter mesholkar och i den stora granen vid dammen har vi satt upp en knipholk, ur vilken kniphonan varje år kastar ut ett varierande antal luddigt ljuvliga ungar. Det är inte bara en hoper träd. Flera av dem är gamla och har blivit personligheter. Äldst och mäktigast av dem alla är Storbjörken som står i blickfånget när man kommer in på vår gård. Min mamma kallade den så och genom att benämna den blev den besjälad och personifierad. Om vintern när den är full av rimfrost står den som en skimrande brud, om våren rör sig dess hängande tunna grenar fjäderlätt med alla sina små limegröna blad. Oräkneliga är alla de fåglar och insekter som bor i den. Det är en hängbjörk som trots sin ansenliga ålder är friskt grönskande varje år utan att visa några tecken på att vilja dö. Den står dock farligt nära flera av husen om den skulle falla, och samtalen om att ta ner den i tid dyker upp då och då men tystnar fort. Det vore som att fatta beslut om avlivning av ett kärt husdjur. Min pappa sa sent i sitt liv med viss lättnad: »Äh, den där får ni ta hand om. Den står i alla fall så länge jag lever.« Det har alltid funnits en Storbjörken i mitt liv. Jag blev en

S e n t i s ep t e m ber

gång ombedd att försöka beskriva mitt allra första minne. Ganska snart steg en bild upp, enkel men tydlig:

Jag sitter i mammas knä under Storbjörken. Grenarna med de ljusgröna bladen hänger ner över oss och rör sig lätt, fram och tillbaka. Nere vid stammen har rötterna bildat en kulle, gräset är långt och mjukt. Mamma dricker te i sommarstugekoppen, jag kan se blomman i botten. Hon håller om min rygg och hennes tumme stryker mig över armen fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag är barfota och har en sårskorpa på mitt ena knä.

Vi har en enda lönn, praktfull genom årstiderna, som alla lönnar. Om våren är den ljuslockig med sina klibbiga näsor. De mesar som bor här i holken har den absolut snyggaste omgivningen, luftig och elegant inuti den stora kronan. Om hösten brinner färgerna i löven. Lönnen står på mager och stenig mark och flera av rötterna har inte kunnat hitta ner i jorden. En av dem ligger ovan jord, har fått bark som på stammen och ser ut som ett långt kraftfullt djur som vilar under trädet. En krokodil eller jätteboa i barnens fantasi. Det stora trädet har sin egen magi. Ibland förstärker jag den genom att måla ett öga eller tänder i något lämpligt kvisthål. Vi vet precis hur gammal den här lönnen är. Mamma planterade den när hon fick sitt första barnbarn. Det barnet har nyligen fyllt femtio. Vi har en annan bjässe på gården, kandelabergranen. Den kallas så för att blixten slagit ner i den och toppen har ersatts av flera grenar som nu bildar en gemensam krona. Grenarna tävlar om att bli topp och granen har verkligen formen av en kandelaber. Under dess vida grenar ryms en stor koja. Marken där under är torr och mjuk av en tjock barrmatta, ett hemligt rum för barnen och tak för den stolta fjällskivlingen som vi måste komma ihåg att hålla utkik efter varje höst. Mellan en av björkarna och granen hänger tvättstrecket.

SENT i SEPTEMBER

foto Melker Dahlstrand

SENT i SEPTEMBER en sorts trädgårdsbok

ISBN 978-91-27-13786-8

9 789127 137868

foto Privat

JUJJA WIESLANDER

Ane Gustavsson är illustratör och altviolinist. Hon har illustrerat ett flertal barnböcker och Gubbe och Katt av Nils Uddenberg.