Ă–rnflĂśjten elvira birgitta holm
historiska media
Av Elvira Birgitta Holm har tidigare utgivits: Förbjudet, Författarförlaget 1974 (tillsammans med Hans-Eric Hellberg) Tillåtet, Författarförlaget 1975 (tillsammans med Hans-Eric Hellberg) Ensam, Författarförlaget 1976 Karl-Ludvig, Författarförlaget 1976 Tillsammans, Författarförlaget 1978 Dramms vandring, Författarförlaget 1980 Kaninmordet, Författarförlaget 1982 Draksommar, Bonniers Juniorförlag 1987 Åskpojken, Fischer & Rye 1989 Dramms vandring (bearbetad nyutgåva), Bonnier Carlsen 1997 Dramms färd över vattnet, Bonnier Carlsen 1998 Drakvinter, Bonnier Carlsen 2000 Zip, Bonnier Carlsen 2004 Månskensvargen, Bonnier Carlsen 2009/2018 Ormringen, Bonnier Carlsen 2012/2018 Falkens döttrar, Historiska Media 2016 www.elvirabirgitta.se www.vargtrilogin.se
www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se © Historiska Media och författaren 2018 Omslag: Pica Pica Design Sättning: Typ & Design Tryck: ScandBook, Falun 2018 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-681-2
Detta har hänt Året är 1350. Digerdöden, den stora döden, drabbar landet. Pesten slukar alla som kommer i dess väg. Fjortonåriga bonddottern Ylva Ulvsdotter återvänder från sätern ner till byn i Klarälvsdalen. Hon möts av eld och död. Hela hennes familj har dukat under för pesten och Ulvgården brinner. – Fly! ropar hennes döende farmor. Tillsammans med sin hund Vargtass flyr Ylva tillbaka upp till sätern. Men också där har döden slagit till. Vännen Kirsti är död och kor och småkritter försvunna. Ylva flyr ut i skogen. Förtvivlad blåser hon i sitt vallarehorn. Då får hon svar! Men inte från ett annat vallarehorn, utan från en spelepipa, en flöjt. Vem spelar flöjt i skogen? Är det vittra, de underjordiska? Ynglingen som dyker upp är skitig och myggbiten, men vacker som en ängel. Fjortonårige köpmanssonen Mikael Wulff från Visby är stum. Han miste sitt tal som barn när han såg sin far halshuggas på torget i Visby, det året då två borgmästare och många i rådet avrättades. Också han är på flykt, undan våld och övergrepp. Tillsammans försöker de överleva på en övergiven säter. Sakta når de varandra. Mikael är nära att mista livet. Chocken ger honom talet åter. Motvilligt berättar han för Ylva om sin förbjudna kärlek till Anselm, en några år äldre bondson från Lau på Gotland. De två träffades första gången som noviser i Roma kloster. När ynglingarnas relation upptäcktes sändes Anselm bort. De möttes på nytt i Nidaros i Norge. Men när pesten nådde staden bröt panik ut och de tappade bort varandra. I en läderrem om halsen bär Mikael en ring av guld – en orm med lysande rött öga som biter sig själv i svansen, en ouroboros, symbol för evigt liv och ett hemligt tecken inom alkemin. En djävulsring, kallar Ylva den, men för Mikael är ormringen en maning till hämnd. Han anklagar sin farbror Gerhard Wulff både för att ligga bakom faderns avrättning och för att ha orsakat Mikaels mors död. Dessutom sitter Gerhard på Mikaels arv.
~5~
Mitt i vintern måste Mikael och Ylva till slut lämna sätern. De återvänder till Ylvas by, men tvingas genast fly på nytt. Flykten slutar i Nidaros. Där länkar ormringen dem samman med en tysk handelsman, hanseaten och alkemisten Melchior Travelman. Mitt i en snöstorm seglar de tillsammans med Travelman till klostret på ön Selja. En lunginflammation är nära att kosta Ylva livet, men munken Robins örter räddar henne. Travelman tar dem med till sitt hus i Bjorgvin, dagens Bergen. I hanseaternas hus på Bryggen är kvinnor förbjudna, men Ylva färdas förklädd till man. I manskläder känner hon sig trygg. När hon avslöjas sätts hon i ett nunnekloster. Melchior Travelmans försök att göra guld slutar i en våldsam explosion och brinnande hus. De måste alla lämna Nidaros. Mikael och Ylva seglar till Mikaels släkt i Lübeck. När Travelman kommer efter är han dödsmärkt av sina guldmakarexperiment med kvicksilver. Ylva är havande med Mikaels barn. Motvilligt går släkten med på att de gifter sig. Deras färd slutar i Visby. Där möter Mikael än en gång Anselm, som nu går i snidarlära och är gift med snidarmästarens dotter Minna. I en grotta vid stranden en bit utanför stadsmuren möts ynglingarna i hemlighet på mjuka fårskinn. Mikaels gräl med Gerhard om arvet slutar i blodig katastrof. Mikael flyr och döms fredlös för mord, i praktiken en dödsdom. Sjömannen som hjälper honom ombord på en kogg påstår att han såg Mikael simma ut i havet och sedan sjunka. Alla, utom Ylva, tror att han är död. Men Mikael lever och finns på norra Gotland där han en tid blir lärling hos kyrkomålaren Amelius från Stralsund. Mikael får rådet av abboten i Roma kloster att bege sig till påven i Avignon för att om möjligt få sin dödsdom upphävd. Hildeman, en av Gerhards två söner, försöker våldta Ylva. Hon slängs ut ur huset mitt i natten. Baderskan Johanna, gift med bakaren Hinrik, tar hand om henne.
~6~
Ylva flyttar in i bakeriet vid kanten av Klinten i Visby. Att bakarparet inte är vad de synes vara upptäcker hon så småningom. Anselm har lovat Mikael att vaka över och ta hand om Ylva. En stormig höstnatt föder Ylva sonen Ulv i grottan vid stranden med Johanna som jordemor och Anselm som manlig hjälpare. Var Mikael finns vet ingen av dem längre.
~7~
FÖRSTA DELEN
Vägen ut
Oktober 1351 ULVUNG Den natten när vargen steg ur havet stod fullmånen lågt vid horisonten. Havet låg silverblankt. Den väldiga svarta vargen skakade vattnet ur pälsen, vattendropparna stod som ett gnistregn omkring honom. Mor höll fram mig mot vargen och sa: Här är din son. Vargens kalla nos kittlade mina fotsulor och fick mig att skratta. Då skrattade också vargen och hans skratt var varmt. Han såg på mig med månskensblå ögon. Sedan vände han om och försvann in över ön på tysta tassar.
~11~
Visby YLVA Dunk! Da-dunk! Brinnande stockar dundrar ner runt omkring henne. Ulvgården brinner! Lågorna stiger mot natthimlen, röken sveper in henne, elden dånar. Och där inne i elden är Lille-Ulv, hans öppna mun ropar, men inga ord hörs. Hon måste rädda honom! Dunk! Da-dunk! – Ylva! Vakna! Han lever! Hon stirrar upp i ett vitt tak, eldsken och skuggor dansar över brädorna, kastar sig över träväggarna, hjärtat hamrar, hon får inte luft, var är hon? Så når henne doften av nygräddat bröd. Hon hör de välbekanta ljuden, dunsande deg och skrapet av brödspaden när det färdiggräddade brödet tas ut ur ugnen. Det doftar bröd och glöd. Hjärtat lugnar sig. Hon är i bakeriet invid Klinten i Visby, i trygghet hos Hinrik Bakare och hans hustru Johanna. Glödskenet kommer från lerugnen mitt i rummet, den dansande skuggan är skuggan av Hinrik som bakar nattens bröd. Någon lutar sig över henne och hon ser upp i Anselms himmelsblå ögon. Hans blonda hår glänser i eldskenet. – Ylva! Kom! Fort! Mikael väntar i grottan vid stranden! Anselms fötter dansar, hela hans kraftfulla kropp vibrerar av iver. – Barnet! Ta med barnet! Han vill se sin son. Ännu halvt i drömmen sätter Ylva sig upp, skyler sin nakenhet med ylleryan. Hon sträcker ut handen mot skinnvaggan, som hänger i remmar från taket nära värmen från ugnen. Ulv gnyr när hon lyfter upp honom. Den lilla munnen rör sig oroligt, dras samman i en grimas, början till gråt. ~12~
Öppen mun utan ljud. Som Lille-Ulv i drömmen, hennes döda lillebror Lille-Ulv. Men här är Ulv hennes son, och han lever. Han lever! Mikael lever! Anselms ord sjunker äntligen in och hon blir svag i benen. – Gråt inte, Ulvungen min, din far lever! Jag visste det! Så, stilla! Barnet är hårt lindat. Armar och ben är tryggt fästa intill kroppen, hela han är insvept i linneduk och lindad med breda remsor av linne. Duken är vikt upp över huvudet till skydd mot drag och kyla. Ylva lägger honom på sin sovbrits och han gnyr tyst. Hon klär sig hastigt, drar på sig Hinriks avlagda manskläder, en hantverkares enkla dräkt: brokar och hosor, en kort kjortel av linne och över den en brun yllekjortel som når henne till låren. De enda kläder hon har. De enda kläder hon vill ha. Om det är en man du vill ha, låt mig få vara din man! En man som föder barn? Ja! Ylva, Ylva … Än passar Hinriks kläder henne, hennes kropp är fortfarande ovig och stor. Det är bara en vecka sedan Ulv föddes i stormen. Fumligt kliver hon i de tunna skinnskorna, drar fingrarna genom det spretande kortskurna håret. Anselm och Hinrik talar lågmält med varandra. De är vänner sedan förr. – Flöjten, säger Anselm. Flöjten som jag snidat åt honom. Du har den väl kvar, Ylva? Hinrik rätar på ryggen, sträcker ut sina mjöliga händer och tar barnet från Ylva. – Ge mig guldklimpen medan du letar rätt på flöjten. Ylva sticker in handen under sin bädd och lirkar fram ett utsirat skrin. Ur skrinet tar hon fram en flöjt av mörkt polerat trä. ~13~
Med den flöjten har hon var kväll försökt locka Mikael tillbaka ur havet, havet som slukade honom den natten han försvann. Hon har stått på stranden och blåst höga toner, överröstat vågorna, sjungit för havet, bett havet att lämna honom åter. Nu är han här! Mikael har återvänt. Hon behöver inte flöjten längre, nu kan han få den tillbaka. Han är tillbaka! Hennes hjärta bultar med hårda slag, händerna är varma av längtan. – Här, ta min mantel, det är kallt ute, säger Hinrik. Anselm, ta med en lev bröd till färdkost åt er. – Färdkost till stranden? säger Ylva förundrad. – Längre än så bär det av, säger Anselm. Jag berättar när vi går. Kom! Han är redan utom dörren. Ylva lägger Ulv till rätta innanför sin kjortel, närmast huden. Där är han trygg och varm. Hon håller honom med båda händerna, känner hans varma andedräkt mot sin hals. Oktobernattens kyla slår emot henne, skarp som järn. Fullmånen står ute över havet i väster och förvandlar vattnet till silver och bly. Staden vid havet sover i månskenet, skyddad av sina murar. De höga köpmanshusen nere vid hamnen avtecknar sig svarta mot natthimlen. Kyrkor skjuter upp sina tunga torn, står vakt, mörka och tysta. Ylva får småspringa för att hinna med Anselm. Han går med långa sjungande, gungande kliv nerför de branta gränderna. Deras steg hörs som viskningar i natten. Han lever! Han lever! viskar skosulorna. Jag visste det! viskar de. – Men varför tog du honom inte med dig till bakeriet, frågar Ylva, andfådd av den hastiga marschen. Varför måste vi ge oss ut i kylan mitt i natten? Anselm hejdar sig, ser häpen på henne. – Kvinna, vill du hans död? Han är ju dömd fredlös för mord! Om ~14~
han sätter sin fot innanför stadens område har vem som helst rätt att slå ihjäl honom och få belöning dessutom. Han måste hålla sig gömd tills vi ger oss av. – Men om natten kunde han väl … – Inte ens då går han säker. – Men berätta då! Var har han varit? – Jag fann honom i kyrkan i Tingstäde när jag red dit med helgonfigurer som mäster och jag snidat. Där var han målarlärling hos målarmäster Amelius. – Målarlärling? Men … den där sjömannen påstod ju att han såg honom simma ut i havet och sjunka och bli borta när han försökte fly den där natten. Den där natten! Minnet får henne att vackla. Blodet! Mikaels vita ansikte, stelt av skräck, dolken i hans hand. Och i rummet där bakom blod, brinnande rött blod på väggar och golv. Köpmannen Gerhard Wulff döende på golvet med blodet pumpande ur såret i halsen. Och sedan Mikaels vettlösa flykt. – Sjömannen hjälpte honom i själva verket att smyga ombord på en kogg. Stormen slungade honom tillbaka i havet, men han lyckades simma iland där uppe på norr och där blev han kvar. I kyrkan där jag fann honom är han skyddad.
ANSELM Minnet av mötet dunkar ännu i hans kropp. Den smala gestalten stod svart mot altarljuset, stelnad som en träskulptur. Anselm hejdade sig innanför kyrkdörren, släppte säcken med helgonfigurerna. Den landade på stengolvet med ljudet av tappad ved, träklabbar mot sten. Det är han! ~15~
Anselm tog några steg framåt. Figuren framför altaret fick plötsligt liv. – Anselm! – Mikael! Du lever! – Du! Sedan var de i varandras armar, kropp mot kropp, flämtande munnar möttes i en kyss så hungrig och vild att de föll omkull på det kalla stengolvet. Inte här! Jo, just här! Ingen ser, ingen vet. Jo, Gud ser och vet! Och det Gud ser är ren kärlek, jordisk och stark och glödande het, som en pelare av eld rakt genom kroppen. Vad bryr de sig om Gud? Vad bryr de sig om att de förorenar kyrkan med sin säd? Biskopen i Ljunga kauping får väl ge sig ut i höststormarna och komma och rena kyrkan igen då, om nu någon skulle få veta vad som händer här framför altaret i Tingstäde kyrka, medan de målade helgonen på väggarna och träfigurerna på altaret blundar eller ser åt ett annat håll. För min vän är min och jag är hans! Kyssar giver han mig, kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin.
YLVA I Ulv har somnat igen, vaggad till sömns av de gungade rörelserna när hon går. Runt dem sover staden under månen. De närmar sig Stora torget nära hamnen. De höga köpmanshusen av sten vänder sina vita fasader mot havet och månen och kastar svarta ogenomträngliga skuggor bakom sig. ~16~