9789174995749

Mo Hayder

HUD Översättning av Anders Bellis

Modernista stockholm

1 M ä n s k l i g hud är ett organ. Huden är kroppens största organ och utgörs av läderhuden, överhuden och ett lager underhudsfett.

Om den avlägsnas intakt och breds ut täcker den en yta på nästan två kvadratmeter. Den väger en del också: alla proteiner och allt vidhängande fett gör massan enorm. En frisk, vuxen mans hud väger mellan tio och femton kilo, beroende på hur storvuxen han är. Lika mycket som ett storvuxet småbarn.

En kvinnas hud väger marginellt mindre. Och täcker en mind­­ re yta.

De flesta medelålders män, till och med de som bor ensamma i avskilda delar av Somerset, skulle inte ha ägnat en tanke åt hur en kvinna skulle se ut utan sin hud. Inte heller skulle de ha någon anledning att undra över hur hennes hud skulle se ut om den låg utspänd och fastnålad på en arbetsbänk.

Men så är de flesta män inte som den här mannen.

Den här mannen är en helt annan sorts människa.

5

2 D j u p t inne i de regnblöta skogarna i Mendip Hills i Somerset finns åtta översvämmade kalkstensbrott. De är sedan länge ned­ lagda, men av ägarna numrerade från ett till åtta och placerade i hästskoform. Nummer åtta, längst ut i sydvästlig riktning, snud­ dar nästan vid vad som i trakten kallas Älvgrottorna, ett system av fuktiga grottor och gångar som tränger djupt ned i marken.

Enligt traktens folktro finns hemliga gångar i grottsystemet, gångar som leder in i de gamla romerska blygruvorna. Enligt legenden använde älvorna tunnlarna som flyktvägar. Det sägs att på grund av 1900-talets alla sprängningar, löper tunnlarna nu ut i de översvämmade kalkbrotten.

Polisinspektör »Flea« Marley, chef för Avon och Somersets dykenhet, gled ned i kalkbrott nummer åtta strax efter klockan fyra en vacker eftermiddag i maj. Hon tänkte inte på hemliga gångar. Hon letade inte efter hål i väggarna. Hon tänkte på en kvinna som anmälts saknad tre dagar tidigare. Kvinnan hette Lucy Mahoney och polisen trodde att hennes lik kunde ligga härnere, någonstans i den stora dammen, insnärjt i sjögräset på någon av klipphyllorna.

Flea gick ned till tio meters djup och malde med underkä­ ken i sidled för att tryckutjämna i öronen. På det här djupet var vattnet kusligt – nästan petroleumblått – och skimrade svagt av det mjölkvita kalkstensdamm som hennes simfenor rört upp.

I vanliga fall var det vatten hon dök i »nollsiktigt« – som att simma i soppa, vilket medförde att hon var tvungen att göra allt med hjälp av känseln – men härnere hade hon minst tre meters sikt. Hon simmade bort från platsen där hon dykt i, trevade sig fram längs kalkstensbrottets vägg tills livlinan var spänd. Hon såg varenda detalj, varenda svajande växt, vartenda stenblock på 6

botten. Alla de platser där en kropp skulle ha kunnat bli liggande. »Inspektörn?« Poliskonstapel Wellard, hennes ytkontakt, tala­ de i sin mikrofon. Hon hörde hans röst lika tydligt som om han stått bredvid henne. »Ser ni någonting?« »Ja«, mumlade hon. »Jag ser in i framtiden.« »Va?« »Jag kan se in i framtiden, Wellard. Jag ser hur jag kommer upp härifrån om en timme, skakande av köld. Jag ser besvikelse i allas uppsyn över att jag kommer tillbaka tomhänt.« »Hur så?« »Vet inte. Tror bara inte att hon ligger härnere. Det känns inte rätt. Hur länge har hon varit saknad?« »Två och ett halvt dygn.« »Och hennes bil. Var stod den parkerad?« »Åttahundra meter härifrån. På B3135.« »Tror de att hon var deprimerad?« »Hennes före detta förhördes när man skrev rapport och hon anmäldes saknad. Han är bergsäker på att hon inte var det.« »Och det finns ingen annan koppling till det här kalkstensbrot­ tet? Inga ägodelar? Hon har inte varit här förut eller någonting?« »Nej.« Flea simmade vidare, med navelsträngen – luft- och kommu­ nikationsslangen som förband henne med markytan – efter sig. Kalkstensbrott nummer åtta var en ökänd självmordsplats.

Kanske polisens utredningssamordnare, Stuart Pearce, inte höll med familjen om Lucy Mahoneys sinnestillstånd. Kanske var det därför han stuckit just den här nålen i kartan och skickat ut dem på det här söket. Antingen det eller så grep han efter halmstrån.

Hon hade stött på Stuart Pearce förut. Hon trodde att det var det senare. »Kunde hon simma, Wellard? Det glömde jag fråga.« »Ja. Hon var en skicklig simmerska.« »Om hon begått självmord måste hon i så fall ha gjort det med tyngder. En ryggsäck eller något. Vilket betyder att hon ligger nära klippväggen. Vi kör det där pendelsökmönstret tio meter ut.

7

Finns inte en chans att hon ligger längre ut än så. Sedan söker vi av andra sidan av kalkstensbrottet.« »Det blir lite problematiskt, inspektörn. Kör ni det mönstret hamnar ni på mer än femtio meters djup.« Wellard hade ritningen över kalkstensbrottet. Flea hade redan studerat den uppe på markytan. När gruvbolaget borrat finger­ formade hål för att packa sprängmedel i hade de använt sig av tio meter långa borrar, vilket betydde att kalkstensbrottet – innan de stängt av pumparna och låtit det översvämmas – sprängts bort i tiometersbitar. I ena änden var det mellan tio och tjugo meter djupt. I andra änden var det djupare, ända ned till mer än femtio meter. Arbetsmiljöverkets föreskrifter var tydliga på den punkten: ingen polisdykare fick dyka på större djup än femtio meter. Aldrig någonsin. »Inspektörn? Hörde ni vad jag sade? Ni kommer att vara nere på femtio meter i andra änden. Kanske mer.« Hon harklade sig. »Åt du upp allt ditt bananbröd?« »Va?« Samma morgon, innan hon gått till jobbet, hade hon bakat bananbröd åt hela gruppen. Hon var chef, men hon hade aldrig varit mammig mot dem – hon var näst yngst, bara Wellard var yngre. Och det var inte för att hon älskade att baka heller. Men de hade haft det mycket, mycket svårt på sistone: en av dem var ledig på grund av dödsfall och skulle förmodligen inte komma tillbaka efter vad han genomgått tidigare samma vecka. Och så hade hon haft sina utbrott, dessutom. Hon hade varit en mardröm att leva med de senaste två åren. Hon var tvungen att ge dem lite plåster på såren då och då. »Vi åt upp det. Men inspektörn, en del av de där hålen är mycket djupare än femtio meter. Det är meningen att vi ska ta in en av de där sinnessjuka, högteknologiska dykarna på sådana här jobb.« »Vems sida står du på, Wellard? Vår eller arbetsmiljöverkets?« Tystnad. Eller, snarare, ljudet av Wellards dämpade muttrande.

8

Om det var någon i gruppen som var en gnällkärring så var det Wellard. »Okej. Men om ni tänker göra det sänker jag ljudet på kommunikationspanelen. Hela kalkstensbrottet hör er och vi har publik i dag.« »Vilka då?« »En trafikenhet har svängt förbi för att ta en titt och de sitter däruppe på slagghögarna. Jag tror de tar kafferast.« »Jag hoppas att den där nollan till utredningssamordnare inte är där, eller?« »Inte ännu.« »Så trevligt«, sa hon sarkastiskt. »Fast ibland anses det ju höra till etiketten att utredningssamordnaren får tummen ur arslet och inte bara ligger kvar i sängen när han skickat ut en sådan här enhet.« Hon saktade farten. Hon hade fått syn på ett nät i det mörk­ nande vattnet framför sig. På andra sidan nätet låg femtiometers­ sektionen, där vattnet var mörkare och blåare. Kallare. Det var ett så riskabelt område att bolaget spänt upp nät för att förhindra att nöjesdykare, som ibland övningsdök i kalkstensbrottet, skulle ta sig dit. Hon grep tag i nätet, tände dykarljuset och lyste mot stället där botten plötsligt stupade brant ned.

Hon hade visserligen bara träffat Pearce en gång förut, men det räckte. Hon tänkte inte låta honom ta hem spelet en enda gång, även om det innebar att hon måste bryta mot yrkesföre­ skrifterna och gå ned på större djup än femtio meter. Hon skulle förbaske sig slutföra söket. Till höger om henne satt en skylt av betong. Orden var övervuxna av alger. »Varning: större djup än femtio meter. Slumpartade kontroller av dykardatorer i detta kalkstensbrott. Dyk inte djupare än du klarar av.« Bra ställe att hänga dykardatorn på, tänkte hon och rörde vid skylten. Ta bara av dig handledsdatorn, häng den på en av spi­ karna och ta den med dig igen på vägen upp. Ingen som kollade senare skulle förstå att man dykt på större djup än femtio meter och ytenheten genererade inte en datoriserad dykrapport. Det 9

hade varit ett av pappas knep när han varit i livet. Som extrem sportdykare hade han gjort vad som helst för att tänja på grän­ serna och ta sig ned på vilka djup han ville.

Hon skar sönder nätet med sin dykarkniv, drog sedan försik­ tigt av sig dykardatorn och hängde den på skylten. Hon tände ficklampan och gled in i det inhägnade området, följde efter ljusstrålen ned i mörkret.

Med kompassens styrstreck pekande rakt mot skåran för nordvästlig riktning började hon simma nedåt, nedåt och nedåt, och följde den böljande klippbottnen på ungefär två meters höjd.

Wellard matade ut livlinan bakom henne. Kartan hade rätt – det var djupt här. Hon tog sig långsamt nedåt, lyste sig fram och räknade i huvudet. Ingen dator. Hon var tvungen att räkna ut bottentid och dekompressionsstopp i huvudet.

En rörelse till höger om henne i mörkret. Hon riktade genast ficklampan ditåt och stirrade in i ljusstrålen. Höll sig stadigt på plats i vattnet, flöt i horisontalläge. Det fanns ingen fisk i kalk­ stensbrott nummer åtta. Det hade varit översvämmat i åratal vid det här laget, men bolaget hade inte planterat ut några fiskar. Inga floder i närheten, så det fanns förmodligen inte ens krabbor. Och den där rörelsen hade hur som helst inte varit en fisk. Den hade varit för stor.

Hjärtat slog sakta i bröstet. Hon andades regelbundet – för djupt och hon skulle börja stiga, för ytligt och hon skulle tappa flytförmågan. Inget kunde, eller borde, röra sig här nere. Det fanns inga strömmar i ett kalkstensbrott. Allt borde vara orörligt.

Hon började simma mot stället där hon sett rörelsen. »Inspektörn?« Wellard hade genast lagt märke till att hon ändrat riktning där han stod uppe på markytan. »Är allt som det ska?« »Ja, ja. Ge mig ett streck till.« När hon dök djupare var det Wellards uppgift, i egenskap av ansvarig för kommunikationspanelen, att öka lufttrycket i hennes navelsträng. Hon vände sig om, lyste bakåt med ficklampan och försökte se hur långt det var till nätet. Hon befann sig förmod­ 10

ligen på ungefär fyrtiosju meters djup och var på väg att dyka ännu djupare. Bara ytterligare tre meter till arbetsmiljöverkets gräns. »Ja – kör upp den till sexton.« »Sexton streck? Då hamnar du…« »Jag vet var jag hamnar. Det är mitt bekymmer, inte ditt.« Hon simmade vidare, nu med utsträckta händer eftersom hon inte visste vad hon skulle få se. Fyrtioåtta meter. Fyrtionio. Hon befann sig på det ställe där hon sett rörelsen. »Inspektörn? Vet ni vilket djup ni befinner er på?« »Bara håll kvar«, viskade hon. »Håll mig stadigt.« Hon riktade ficklampan uppåt och höjde blicken. Det var obe­ hagligt när dykmasken ville glida av och släppa in vatten. Hon tryckte den mot ansiktet med fingertopparna och stirrade upp i den virvlande, silverfärgade ström av bubblor som beslutsamt marscherade uppåt ovanför henne – upp mot ytan som var för långt bort för att vara synlig. Det fanns något i den där strömmen av bubblor. Det var hon säker på. Något mörkt simmade upp genom processionen av dunkel och luft. Hon genomfors av en rysning. Var det där någons nakna fotsulor? »Inspektörn – nu räcker det. Ni är på djupare än femtio. Hör ni mig?« »Wellard«, viskade hon och fortsatte stirra uppåt. Bubblorna var borta. De hade skingrats och såg nu bara ut som frostiga ljusskärvor. Nu, plötsligt, såg allt ut som det skulle. Det var tomt i vattnet. »Är det någon annan härnere?« »Någon annan?« »Ja«, viskade hon, eftersom hon inte ville låta rädd. Hon hop­ pa­des att han hade vridit ned volymen på kommunikationspa­ nelen. Hon ville inte att alla runt kalkstensbrottet skulle höra hennes röst över vattenytan. »Är det någon som simmar runt här nere med mig? Du måste väl ha sett om någon hoppat i?« Det blev en paus, ett ögonblicks tvekan. Sedan rösten, något dämpad. »Chefen? Ni vet att ni gått över gränsen, va? Det kanske är dags att låta er ersättare hoppa i.« Narkos, menade han. På det här djupet var det lätt att ge efter 11

för den desorienterande effekt som kväve kan ha under högt tryck. Man reagerade och tänkte som om man tillbringat hela eftermiddagen på en pub. En hallucination som denna var ett klassiskt tecken på narkos. Hon stirrade uppåt efter bubblorna.

Det hade varit något stort. Som en stor sköldpadda. Men utan skal. Något lent och hårlöst. Vigt och starkt. Med människofötter. »Jag är inte narkad, Wellard, det svär jag på. Jag mår bra. Bara bekräfta att ingen annan simmar runt härnere. Det är hela saken.« »Det är ingen annan där. Okej? Och reservdykaren gör sig redo nu.« »Nej.« Hennes navelsträng hade fastnat i en klipphylla eller sten bakom henne. Irriterad drog hon upp axlarna, höjde högra armen för att rycka loss den och kände hur den lätt gled av stenen eller klipphyllan. »Det behövs inte. Jag är nästan klar härnere.« Wellard hade förstås rätt. Om det här var narkos borde hon gå upp till ytan. Men hon ville ha en minut till på sig för att förvissa sig om att hon avsökt allting. Så hon vände sig nedåt igen, tyckte om hur det lättade på trycket från dykmasken, och höll upp dyklampan framför sig. Där, ungefär tio meter bort, såg hon klippväggens fot. Kalkstensbrottets ände. Hon hade tagit sig så långt det var möjligt och det rådde inga tvivel om saken: Lucy Mahoney fanns inte här. Bra. Hon hade fått rätt. Hon skulle njuta av att komma upp till ytan och skicka Pearce ett meddelande om att han haft fel.

Dykmaskens gummikanter sög sig fast runt ansiktet. Hårt.

Hon fumlade med dykmasken. Försökte ta ett andetag. Inget hände. Den sög sig bara fast ännu hårdare och hon kände ett tryck under bröstbenet. Känslan var välbekant från dykövning­ arna. Det kom ingen luft. Hon trevade vid sidan av dykmasken, ovanför högra örat. Det här skulle inte bli något problem. Mark­ personalen pumpade ned luft till henne – den kunde inte ta slut.

Men det hände någon enstaka gång att navelsträngen snärjdes in i tryckregulatorn på dykmasken och skar av tillflödet. Det var lätt att åtgärda. Om man tog det lugnt. Lugn nu.

12

Med bultande hjärta hittade hon regulatorn, drog ned den och försökte ta ett andetag till. Bröstkorgen försökte. Vidgades inte.

Hon tryckte snabbt upp regulatorn igen.

Ingenting.

Ned. Ingenting. »Inspektörn?« Wellard lät panikslagen. »Vad är det som hän­ der? Hur går det?« Men hon hade ingen luft i lungorna och kunde inte svara. Det värkte i armarna. Det bultade i huvudet, som om det hade svällt upp och blivit dubbelt så stort. Det kändes som om någon stod på hennes bröst. Huvudet kastades bakåt, med gapande mun. Hon trevade efter västflaskan på sidan av sin dykväst, för att koppla om till nödsystemet. »Inspektörn? Jag har öppnat alla ventilerna, men luften läcker ut någonstans. Har ni något tryck?« Hon visste vad som hände däruppe. Reservdykaren fumlade på sig utrustningen, snärjde panikslagen in fingrarna i dykmas­ kens remmar, glömde allting. Spaghetti i knäna. Han skulle inte hinna ned till henne i tid. Hon hade sekunder kvar, inte minuter.

Bedövad trevade hon efter västflaskan igen. Hittade den inte.

Huvudet svällde ännu mer och började strama. Det stack i armar och ben. »Jag blir tvungen att dra upp er, inspektörn. Jag måste gå på antaganden här.« Hon hade slutat lyssna. Tiden gick långsammare och det var i en annan värld – på en avlägsen planet – som Wellard frenetiskt halade in livlinan och drog upp henne. Hon visste att hennes slappa kropp rycktes baklänges i vattnet. Hon kände fingrarna tappa greppet om dyklampan, kände den slött dunsa mot benet när den sjönk. Hon försökte inte fånga upp den.

Ungefär tio meter bort i dunklet hade något som såg ut som en vit manet dykt upp. Inte samma sak som hon hallucinerat fram tidigare, utan något annat. Något som böljade, rörde sig i sällsamma korkskruvsvridningar. Som en hårman. Det såg ut att sväva och kastas hit och dit av osynliga strömmar, som om 13

det varit på väg någonstans – till botten kanske – men hejdat sig för att betrakta henne. Som om det vore intresserat av vad som hände. Intresserat av hennes kamp. Övre delen av skepnaden höjde sig, verkade bli längre och gled ut i långa, hårlika testar och nu visste hon vad det var hon såg.

Mamma.

Mamma, som hade varit död i två år. Det långa, blonda håret som hon alltid haft uppsatt i knut i nacken böljade i dunklet, omvärvde hennes ansikte. »Vakna, Flea. Ta hand om dig.« Flea svarade inte. Hon kunde inte. I den verkliga världen hade hennes kropp tippat över på sidan och det ryckte i den som om hon vore en fisk med sprucken simblåsa. »Ta hand om dig.« Mamma vände sig om i vattnet genom att vifta på sina små händer, så att hon hamnade ansikte mot ansikte med Flea. Håret böljade i ett moln omkring henne och hennes smala, vita ben svävade bakom henne som rökstrimmor. Hon simmade framåt tills hennes söta, bleka ansikte befann sig precis framför Fleas och sedan lade hon händerna på Fleas axlar. »Hör på.« Tonfallet var vasst. »Vakna. Nu. Ta hand om dig.« Hon ruskade om Flea och när Flea inte reagerade slöt hon fingrarna om hennes hand, förde den nedåt och knäppte med hennes fingrar om till nödsystemet för att hon skulle få luft via västflaskan.

Luft strömmade in i dykmasken. Lungorna fylldes med luft som i en explosion och huvudet kastades bakåt. Ljus strömmade in i ögonen. Ytterligare ett andetag. Flea slog ut med armarna och hostade – luften i hennes svidande lungor var torr. Ett andetag till, panikslaget. Hon kände hjärtat slå igen, kände pulsen bulta i tinningarna. Ett till. Hon fäktade i blindo med armarna. Mano­ metern och andrasteget guppade intill henne som tentakler när hon rätade på sig i vattnet. Wellard hade blivit så panikslagen att han dragit henne längs botten. Slam hade rörts upp och böljade 14

runt henne som rök. Hon hängde slapp i det mjölkvita vattnet och lät honom dunsa henne uppåt längs klippväggen.

Mamma?

Men vattnet forsade förbi henne och det enda hon hörde var Wellard som alldeles utom sig skrek i mikrofonen. »Är ni där, inspektörn? Herregud, svara!« »Ingen fara.« Hon hostade. »Du kan sluta dra upp mig nu.« Han släppte genast livlinan och hon flöt i vattnet med ansiktet nedåt, fortfarande med fingrarna slutna runt västflaskan, och stirrade mot stället där mamma hade dykt upp. Det var tomt i vattnet. Det hade varit ytterligare en hallucination.

Hon började darra. Hon hade varit nära. Hon hade brutit mot arbetsmiljöverkets föreskrifter. Hon hade orsakat och strulat till en räddningsinsats och hela gruppen hade hört hur hon drabbats av narkos. Hon hade till och med kissat på sig. Hon kände hur det rann på insidan av torrdräkten.

Men det spelade ingen roll. Det spelade verkligen ingen roll.

Hon var vid liv. Vid liv. Och det skulle hon förbli.

15

3 B r i s t o l s kriminalrotel utredde ett av de mest ökända fall de någonsin haft. Ända tills för ett par dagar sedan hade Misty Kitson varit en B-kändis, rikskänd endast som en av alla fotbollshustrur som dragit i sig tillräckligt med kokain för att nässkiljeväggen skulle kollapsa och näsan bli förstörd inifrån och ut. Pressen hade frenetiskt försökt få en bild av hennes näsa i flera månader. Nu försökte den frenetiskt ta reda på vad som hänt henne den dag då hon lämnat en rehabklinik på andra sidan Somerset och bara försvunnit.

Landsbygden runt kliniken hade genomsökts: polisen hade minutiöst noggrant gått igenom vartenda hus, varenda skogs­ dunge och varenda ladugård inom en radie på tre kilometer. Det var den största genomsökning på land som Bristols polismyn­ dighet någonsin genomfört, men man hade inte hittat någonting.

Ingen kropp. Inte en enda ledtråd. Misty Kitson verkade ha gått upp i rök.

Mysteriet och utredningsgruppen fascinerade allmänheten.

Den allmänna uppfattningen var att kriminalroteln var en elit­ grupp: hängivna, erfarna mannar som lade varje uns av energi i utredningen. Man föreställde sig att mannarna såg till att bli klara i huvudet och rensa almanackan på allt annat för att kunna ägna sig på heltid åt fallet, åt jakten. På det hela taget stämde det: poliserna som utredde fallet var till hundra procent engagerade i sökandet efter Misty.

Alla utom en.

Det var bara en man som hade svårt att koncentrera sig på Misty. En man upptäckte att oavsett vad det var meningen att han skulle göra eller hur mycket eller lite tid han skulle ägna åt att leta rätt på Misty Kitson, så letade sig tankarna i stället bakåt 16

i tiden. Bakåt i tiden till en annan utredning, som han arbetat med föregående vecka. En utredning som det var meningen att han skulle ha lagt bakom sig och slutat tänka på.

Den mannen var kriminalkommissarie Jack Caffery.

Kommissarie Caffery var ny vid kriminalroteln, men han hade nästan tjugo års erfarenhet, till största delen förvärvad vid Londonpolisens mordrotel. Under hela den tiden hade han aldrig haft svårt att lägga en utredning bakom sig.

Men så hade han heller aldrig tidigare arbetat med en utred­ ning som skrämt honom.

Inte på det sätt Operation Norge skrämt honom.

Klockan halv nio morgonen efter det att Flea råkat ut för olyckan, på andra sidan staden från kalkstensbrott nummer åtta sett, satt Caffery i dunklet på sitt kontorsrum i kriminalrotelbygg­ naden i Kingswood. Persiennerna var nere, dörren var låst. Han tittade på en DVD. På skärmen syntes två män i ett mörkt rum i ett förfallet, ocku­perat gammalt hyreshus. Båda var under trettio. Den ena bar S& M-lädermask med uppdragna blixtlås och hade bar över­ kropp. Kameran var stadigt riktad mot honom och han tog god tid på sig att förbereda verktyg och visa upp dem i bild. Denne man var tjugonio. Den andre mannen hade också bar överkropp, men han hade inte själv valt att vara halvnaken. Han var med­ vetslös, drogad och låg fastspänd på en bänk. Han rörde sig inte ur fläcken. Inte förrän mannen med lädermasken satte bågfilen mot hans hals. Då rörde han sig. Han rörde sig väldigt häftigt.

Han var bara nitton.

Den här videon var ökänd i hela kåren. Pressen visste att den fanns och skulle ha gjort vad som helst för att få tag på den. Den visade hur Jonah Dundas blivit mördad och nästan fått huvudet avskuret. Caffery hade dykt upp i det där rummet bara några minuter för sent för att rädda honom. De flesta polismän som arbetat med Operation Norge insisterade på att ljudet skulle vara nedskruvat om de var tvungna att se videon. Inte Caffery. För Caffery var ljudspåret ytterligare en plats där han kunde söka svar.

17

Han lät DVD:n spela fram till det ställe där han hade anlänt och mannen i lädermasken hade flytt. Sedan spolade han tillbaka till början, till det ställe som intresserade honom: de första fem minuterna, när Dundas legat ensam i rummet, fastspänd vid bänken, innan mannen i lädermasken börjat såga huvudet av honom. Caffery tryckte hörlurarna mot öronen, gled framåt på skrivbordsstolen och böjde sig fram mot skärmen.

Namnet »Operation Norge« var godtyckligt. Fallet hade inte haft något med landet Norge att göra, men väldigt mycket med kontinenten Afrika. Mannen i lädermasken – Onkel, som de kal­ lade honom – hade verkat inom den afrikanska samhällsgruppen i Bristol. Genom girighet, sadism och rena tillfälligheter hade han snubblat över samhällsgruppens uråldriga trossystem, som lite lösligt kallades muti eller afrikansk svart magi. Enligt tron kunde vissa delar av människokroppen brukas till att behandla vissa medicinska eller andliga problem. Under de senaste tio åren hade bara åtta sådana fall konstaterats i hela Europa, och för den brittiska polisen var det okänt territorium. Men vad de hade lärt sig var att ett människohuvud – huvudet från en ung man, i synnerhet ett som avlägsnats när offret fortfarande var vid liv – inbringade stora summor pengar i vissa kretsar. Det hade varit Dundas olycka.

Polisen sprängde verksamheten innan huvudet kunnat säljas och man hade gripit två människor: mannen med lädermasken, som var en invånare från trakten, och en illegal invandrare från Afrika, som hade lärt honom sedvänjorna och hjälpt honom att bygga upp ett nätverk av kunder för hans varor. Afrikanen satt häktad och försökte fortfarande övertyga polisen om att han hette Johnny Brown och hade brittiskt pass. De hade visiterat honom och upptäckt att han hade en bilnyckel med Tanzanias flagga på och att T-tröjan han bar var tillverkad i Tanzania, så kriminalroteln finkammade arkiven från Dar es-Salaam i hopp om att hitta honom. »Vad pågår här?« Kriminalpolisintendent Rolf Powers, chef för kriminalroteln, öppnade dörren tio över nio. »Alldeles mörkt?

18

Det är ju som i min tonårige sons rum här inne.« Han tände lysrören. »Var var du någonstans? Jag har just genomfört en hel presskonferens om Kitsonutredningen utan dig.« Caffery stelnade till framför DVD:n och vred på skärmen så att kriminalpolisintendenten kunde se den. »Titta på det här.« Powers gjorde det. Rynkade på ögonbrynen. »Det där är Ope­ ration Norge. Den är vi klara med. Åklagarämbetet bör ha fått akterna i slutet av månaden.« »Titta på det här.« Caffery trummade med pekfingret mot skärmen. »Det är viktigt.« Powers stängde dörren och kom in. Han var lång, bred och välklädd, och måste en gång i tiden ha varit vältränad. Livsstilen hade dock tagit ut sin rätt och midjemåttet hade vuxit, liksom omfånget runt halsen. Han lade mappen han haft med sig på skrivbordet och drog fram en stol mot skärmen.

På stillbilden som föreställde Dundas ensam i rummet innan attacken fanns en annan skepnad, som stod precis intill Dundas huvud med ryggen mot kameran. Den stod framåtböjd och kon­ centrerade sig på något den höll på med. Efter gripandena, när Dundas huvud obducerats på bårhuset, hade de upptäckt att flera hårtofsar saknades. På samma ställe som skepnaden på videon koncentrerade sig på nu.

Powers skakade på huvudet. »Det är tanzaniern, Johnny Brown… eller vad han nu heter i verkligheten. Den som vi gripit.« »Det är inte han. Han ljuger.« »Jack, den lille skithögen har erkänt ungefär tusen gånger.

Rakt ut. Sa att han klippte av Dundas hår för att göra något slags voodooarmband av det. Och om det inte är han, vem fan är det då? Understödsenheten tömde stället, finkammade det. Det var ingen där. Och det fanns ingen väg ut.« Caffery stirrade på skepnaden på skärmen. Ingen som hade sett videon hade påpekat det uppenbara: den där gestalten på skärmen såg inte riktigt mänsklig ut. »Nej«, sa han. »Det är inte han. Jag lät killarna i arresten mäta honom. Han är en och sextio lång. Kort, men inte så där kort. Kameran satt på exakt en och en 19

halv meters höjd, två meter från bordet. Jag har tittat på brotts­ platsundersökarnas protokoll. Johnny Brown skulle ha nått hit.« Han pekade på ett ställe på skärmen. »Mer än ett huvud längre.

Och titta på de där axlarna. Det är något som inte stämmer här.

Något som verkligen inte stämmer.« »De klädde ut honom – det medgav han ju. De skickade ut honom för att skrämma folk så att de köpte det där voodooskrä­ pet. Ganska primitiv tro de där människorna har. Inte för att jag någonsin har sagt det, förstås.« Caffery stirrade kallt på honom. »Hur klädde de ut någon så att han såg ut så där? Titta på den där figuren.« »Proteser. Ljussättning.« »Vi hittade inga proteser när vi genomsökte stället. Och Brown hade inte Dundas hår på sig när han greps, eller hur?« »Han säger att han kastade bort det. Och du kan kalla mig trög eller lantis eller vad ni i London nu brukar kalla oss här ute, men här på vischan tycker vi det är lättare att helt enkelt tro på någon som erkänner något sådant. Nej.« Han lät plötsligt effektiv. »Nej, Jack. Vi låtsas att det här samtalet aldrig ägt rum. Operation Norge är över. Okej?« Han reste sig upp. Sköt mappen han haft med sig över skrivbordet, mot Caffery. »Det är det här chefen vill att vi ska ägna oss åt. Det är den här utredningen som får mig att ta betablockerare nu. Öppna den.« Caffery gjorde det. Den innehöll sex blanka kopior. Fotogra­ fier av klädesplagg som låg bredvid ett måttband. Kvinnokläder.

En klänning. Ett par högklackade sandaler. En purpurfärgad sammetskappa. En silverfärgad mobil. »Misty Kitson?« »Naturligtvis. Det här är reproduktioner av det hon hade på sig. Vi har skickat ut dem i hela poliskåren. Varenda person på vartenda kontor i hela kåren kommer att ha kopior av fotona på sin anslagstavla senast i kväll, så även om de inte läser tidnin­ garna eller tittar på TV kommer de att ha hört talas om henne.« Powers gick bort till kartan på väggen, stoppade händerna i fick­ orna och tittade på den. »Jag begriper det inte. Jag bara begriper det inte. En radie på tre kilometer, det största sök jag någonsin 20

beordrat. Vi har finkammat varenda centimeter och vi har inte hittat någonting. Inte ett jävla dugg… Herregud, du hör inte ens på, va? Eller hur?« Caffery satt framåtlutad och stirrade på ett obduktionsfoto av Dundas som satt uppnålat på väggen. Studerade hur hans hår hade blivit klippt.

Powers plockade upp ett fotografi av Mistys kläder och nålade demonstrativt upp det ovanpå bilden av Dundas. »Jack, du har tre kriminalöverkonstaplar och fyra kriminalassistenter som bara väntar på att få höra vad du vill att de ska göra. De vill hitta henne, allihop.« Caffery drog ut en skrivbordslåda och plockade upp fotografi­ er från en annan obduktion, som ägt rum två nätter tidigare. Han hade fått dem föregående dag på databasen Centrex Guardian och de var allt han behövde. Han reste sig upp och nålade upp ett fotografi ovanpå bilden av Misty Kitsons kläder. »Ben Jakes. Tjugo år gammal. Student vid Bristoluniversite­ tet. Klarar inte sin examen, flickvännen gör slut, hamnar nere i Älvgrotteområdet med en pennkniv och en flaska vodka. Det är vackert därnere. Man ser ljusen från Bristol. Mycket populär självmordsplats.« »Vad har det med någonting att göra?« »Hans mobil saknades och har fortfarande inte återfunnits.

Han hade blivit rånad. Rumskamraten sa att han hade pengar – minst tjugo pund – och oanvända kreditkort. Till och med smör­ gåsar i ryggsäcken. De var borta. Och just det, han var naken.« »Hade han klätt av sig för att begå självmord? Vad var det frågan om? Fullmåne?« »Nej. Tjuven tog kläderna också. Först trodde utredningsleda­ ren att det var ett mord. Det låg i mappen märkt För svårt för distriktspolisen ett tag och dök till och med upp på vår över­ vakningslista, tills obduktionen visade att det var ett självmord.

Han blev avklädd mer än ett dygn efter det att han dött, enligt coronern. Plus den övriga bevisningen – depression. Ingen tvivlar på att det var självmord. Till och med hans föräldrar säger att de 21

halvt om halvt väntade sig det. Men det är det här jag vill att du ska titta på.« Powers tog av sig glasögonen och plirade på fotografiet. »Ser du det där? Hans hår?« »Det har blivit klippt.« »Rakat. Påminner det dig om någonting?« Powers rynkade på ögonbrynen igen. Han tog ned fotografiet från väggen och vände på det. Det var stämplat av audiovisuella enheten i Portishead. »Var hände det här, sa du?« »Kalkstensbrott nummer åtta. I närheten av Älvgrottan.« »Och det är håret som är den viktiga faktorn? Därför att samma sak hände Dundas?« »Det var samma person som gjorde det. Märkena är nästan identiska.« »Och?« Caffery log bistert. »Eftersom obducenten är obducent svä­ var han förstås på målet om precis när Jakes dog. Men han har medgivit att vem det än var som dök upp och stal hans kläder gjordes det minst sex timmar efter att döden inträtt – det finns likfläckar som bevisar det. Rumskamraten säger att Jakes lämna­ de rummet vid sextiden på morgonen. Vi vet inte hur han tog sig till kalkstensbrottet, men det måste ha tagit minst en timme.

Förmodligen mer, förutsatt att han inte stannade på vägen. Vilket betyder att han dör sju på morgonen. Så vår tjuv dyker upp vid ett på eftermiddagen, som allra tidigast. Under tiden var Brown på det där stället…« – han hötte med ena fingret mot skärmen – »…vid tvåtiden den eftermiddagen. Jag såg den jäveln med egna ögon. Tror du verkligen att han körde ut till kalkstensbrottet, ­rakade Jakes huvud och tog sig tillbaka till Bristol – alltsammans inom loppet av en timme?« »Jag antar att obducenten gav dig tidsangivelserna privat. Jag har svårt att tro att han tog med tidpunkterna i protokollet. De uttalar sig aldrig med säkerhet när det gäller tidpunkten då döden inträtt.« 22

»Stämmer. Men han behöver inte säga det till mig. Vodafone hostade upp listan över Jakes telefonsamtal. Samtal ringdes från hans mobil klockan åtta på kvällen den dagen. Brown hade varit gripen i fem timmar vid det laget.« Powers drog upp persiennen och tittade ut. Ett par journa­ lister hade bosatt sig utanför polisstationen sedan Kitsonfallet blivit känt. Han stirrade på dem en stund. Sedan släppte han ned persiennen och såg en lång stund på sin kriminalkommissarie. »Herregud«, sa han. »Vad begär du av mig?« »En vecka. En vecka på det här fallet. Ge mig två mannar och en veckas ledigt från Kitsonutredningen. Jag vill veta hur Brown kunde klippa Ben Jakes hår när han befann sig tre mil bort. Jag vill veta vad han skulle med ett hårarmband till. Och…« »Och?« »Och jag vill veta vad för slags proteser som behövs för att få en människa att se ut så där.«

23

4 C a f f e r y lämnade kriminalrotelns kontorsbyggnad vid halv elva. Han gick ut på baksidan och runt ena kortsidan, bort från Kitsonjournalisterna och rakt mot bilparkeringen. Han befann sig utom synhåll här, men gick ändå fort, med huvudet sänkt och kragen uppvikt. Han satte sig inte i sin tjänstebil – en civil Mon­ deo – utan stannade vänd mot den, så nära att låren snuddade vid karossen, och svepte med blicken över parkeringsplatsen för att kontrollera att skuggorna bakom de övriga bilarna låg platta och stilla. Efter en stund satte han sig på huk och tittade in under bilen. Sedan reste han sig upp, öppnade dörren, satte sig bakom ratten och centrallåste dörrarna.

Hur de än hade burit sig åt, vilka knep de än hade använt sig av, så hade förövarna i Operation Norge-fallet övertygat folk om att de såg något som de inte kunde förklara. Något som skrämde dem.

Några av de första vittnena hade inte kunnat ge det något namn, de kunde bara beskriva de skymtar de fått: något människolikt, men för litet och förkrympt för att vara riktigt mänskligt. Sedan hade det varit vittnena som haft ett namn på det: ett namn som kom från de mörkaste delarna av den mörkaste av kontinenter.

Ett zuluord som Caffery inte hade sagt högt till kriminalpolisin­ tendent Powers, eftersom ljudet av det fick nackhåren att resa sig på honom.

Tokoloshe.

Fyra enkla stavelser, men de betydde något mycket kraftfullt för de troende. De betydde missbildning, vanskapthet. De be­ tydde all afrikansk vidskeplighet i en enda varelse, stor som en storvuxen babian, med en apas kropp och en människas ansikte.

En trollkvinnas förtrogne, en varelse från stäppens hjärta. Som satt i dunklet och stirrande vakade, utan att ens blinka.

Caffery fick inte den dunkla gestalten på videon att passa ihop 24

med Johnny Brown, men den alternativa förklaringen var förstås i det närmaste sinnessjuk: en teori han aldrig skulle ge uttryck för, inte ens inför sig själv. Men han kunde inte hjälpa att han tänkte på vad det nu var han jagade för något med det kusliga zuluordet: Tokoloshe.

Nu lutade han sig åt sidan, öppnade handskfacket och rotade igenom föremålen där inne. Alla polismän som arbetade i fält försågs med självförsvarsutrustning – handfängsel, pepparsprej och en metallbatong med vilken man kunde knäcka ben. Han hade blivit slagen med en metallbatong under Norgegripandena i förra veckan. Det hade gjort ont av bara helvete, men batongen var skrattretande som självförsvarsvapen när buset var beväpnat med Mach 11:or och Magnumrevolvrar. Nu låg den ovanpå ett brunt kuvert med en akt i. Under kuvertet, inlindad i en oljeduk, låg en pistol.

Fem år tidigare, i London, hade han haft en knepig kompis som arbetat med utredningen Operation Treudd och som satt honom i kontakt med en figur som bott i Tulse Hill i hela sitt liv, men som obegripligt nog talade som om han fötts i Los Angeles och som aldrig tog av sig sina glajor, så man visste aldrig exakt vad han tänkte på. När Caffery dykt upp hemma hos honom hade han blivit visad ut i köket och förevisats två pistoler i en skokartong under soppåsen i den lilla soptunnan med pedal: en 17 Glock och en AMT .45 Hardballer i rostfritt stål som blänkte så starkt att den såg ut som något slags smycke. Vapenlangaren begrep inte att Caffery inte kastade sig över Hardballern, för personligen ansåg han den vara suverän och den skulle inte bli liggande länge, för nästa person som knackade på dörren skulle utan tvivel lägga beslag på den om Caffery inte var smart nog att göra det själv. Till slut köpte Caffery modepistolen. Inte för att han gillade den utan för att Glocken var likadan som polisens tjänstevapen och även om han inte avsåg att bli visiterad när han bar den, var det lika bra att vara försiktig. Ett tjänstevapen skulle kasta skuggor över fel människor. Det var bättre att åka fast med ett gatuvapen, även om det var generande bling.

25