ingen jag vet 채r i mi t t tr 채d mar t in luuk
I NGE N JAG V E T Ä R I MITT TR ÄD
»Att förbli trogen sina ideal, att förbli ren och obefläckad ~ avskiljd från verkligheten ~ och kunna leverera en oförvanskad vision av upplyftande skönhet.« L aw r ence, 2 01 1
O c h d e sa att jag inte kunde hålla ordning på oredan i mitt huvud. Och de sa att jag inte kunde skilja på ljuset och mörkret. Och de sa att det inte var jag det var du och de sa att det inte var du det var jag. Och de sa att ordningen skulle återställas när allting var tyst, de sa att tystnaden skulle återställas när allt var i ordning. De sa att den som var först var sist och den som var sist var först. Och de sa alla de här sakerna, men jag brydde mig inte för jag var uppe i mitt träd, ingen kunde röra mig där. Ingen jag vet är i mitt träd, ingen jag vet är som jag. Jag är The Beatles och The Stones. Jag är ett gökur av förväntningar. Jag är kattens pyjamas. Jag är den du väntat på ! Jag har så mycket skönhet i mina vener. Jag har kapslat in den under så lång tid, när jag varit svåråtkomlig och
11
m a r t i n
l u u k
tvär. Jag suger på den en liten stund till, jag vill att den ska komma ut på rätt sätt, kan inte med att den skulle komma ut och se ut som all annan skönhet. Någon typ av berusning är bättre än ingen berusning. Det är dumt att tro att tillvaron ska vara så rolig med nyktert huvud. Världen är inte så rolig att det räcker med nyktert huvud. Man måste bemöta världen från en viss vinkel, från ett visst håll. Det gör man bäst i någon typ av berusat skick. Vad som helst som inte är det vanliga. Man kan lära sig att skapa denna vinkel i sig själv, denna vinkel att bemöta världen ur, komma springande mot värl den från. Jag ska bygga ett träd så högt och ståtligt, att allting som jag gör därifrån kommer att bli ny spännande skönhet. Skön heten ska strömma ur mig och när den konfronteras med verkligheten så kommer den att vara ny, för den kommer att komma från en sådan plats där ingen människa varit förr. Jag har gått igenom de tre könsfasernas cykler. Jag har varit primitiv man, jag har varit androgyn påfågel och jag har lättat från marken för att aldrig återvända. Jag har gillat alla, jag vill ha kontakt i alla. Jag är köttet, jag är lungorna, jag är håret. När jag återvänder till jorden ska jag ha skakat av
12
I N G E N
J A G
V E T
Ä R
I
M I T T
T R Ä D
mig min kropp och komma enbart som doft/väsen. Könen kommer att vara borta då. Jag har klippt sönder mitt och kastat ut det från min utsiktsplats likt konfetti. Jag är ljuset och hoppet, belöningen och nåden. Jag är din glädje och din stora sorg. Jag är din lodrät och din vågrät. Vem är din lodrät ? Jag är din lodrät ! Jag är sången de spelar när bandet går av scen. Man måste hålla huvudet i trim. Det är dumt att tro att huvudet ska klara av sånt själv. Man måste leta upp de där vrårna där ingen gått. Man måste utveckla huvudets elasti citet och spänna det bortom sans och reson. Man måste våga sig till de där platserna där man inte vet om man ska skratta eller gråta, de där man bara tystnar och: »Va fan var det där ? !« De ville hugga ner mitt träd, de ville hugga ner mitt träd, de kommer att lyckas till slut och få mig på fall. De vill hugga ner mitt träd. De vill tvinga mig till tystnad. Jag dansade en sommar, snart är jag inte mer. Var allt förgäves, var allt slutligen förgäves ? I såna fall vill jag fråga tillbaka, vad är inte förgäves ?
13
m a r t i n
l u u k
Jag gick vilse i huvet en gång. Jag hade slängt kartan för att få tillgång till det där andra, det som man alltid vill åt, men sällan vågar söka. Jag stötte på en herre. Helt vithårig stod han i små små svarta bomullstrosor och rökte en cigarett med munstycke. Med ett knappt urskiljbart leende berättade han en eventuellt sedelärande historia. »Det var en gång en kille och en tjej. De träffade varandra och hade det väldigt bra.« »Jaha«, sa jag. »Vad hände sen ?« »Sen träffades de inte mer.« Han log mer påtagligt nu. När jag faller så faller jag hårt. Det kommer ofta utan förvar ning. Eller möjligen är förvarningen att jag mått alltför bra just innan. När jag konstaterar »Nu mår jag bra« brukar det vara varningstecknet. Måbraandet blir självmedvetet, kommer av sig, snubblar till och kommer i otakt. Jag hade en idé om att hitta en ny skönhet. En mjukare skönhet än den jag växte upp med. En inte så uppenbar. En nyanserad skönhet, fri från starkt ljus och citationstecken. Jag hade en idé om en ny skönhet, framtidens skönhet. Jag log tillbaka. »Vad ler du för«, sa han. Han var rolig på sitt sätt. »För att vara artig«, svarade jag snällt. »Och hur långt har artigheten tagit dig där nere ? Är de väldigt förtjusta i dig där nere, tycker du ? Hör de ofta av sig ? Hör de någonsin
14
I N G E N
J A G
V E T
Ä R
I
M I T T
T R Ä D
av sig ? Ringer de ofta och frågar hur du mår ? Tycker du att det blev som du tänkt ?« Jag är glad för det mesta. Det är väl väldigt bra att fokusera på det. För det mesta går allt väldigt väldigt bra. Jag pratar med folk, säger saker i det där mellanrummet efter att de sagt sina saker … Allt flyter på ganska galant. Jag bär skönheten inom mig som en fjäril, jag måste bara veta hur jag ska släppa ut den ! Jag bär en fjäril i mig, i mitt fula skal finns det en fjäril. När jag släpper ut den ska dess vingslag orsaka en tornado i Australien. Detta är min teori om kaosteorin. Min fjäril ska bota de sjuka, omvända de otrogna, stjälpa dem som har. De som var sist ska en dag bli först, de som var först ska en dag bli sist. Jag vet inte vad jag gillar mest i den ekvationen, för jag vet att också jag en dag kan bli först och sist. Att vi alla kan det. Det har bara att göra med drömmarna och drogerna och fallhöjden och fjärilen. Jag har väldigt mycket tålamod med oliktänkande. Jag tycker att det vittnar om storheten i bygget. Liksom en magnifik parfym kan innehålla doftämnen som normalt sett betraktas som motbjudande, behöver varje grandios idé tillgång till sin inre fiende. Men mannen i de små små bomullstrosorna orkade jag inte med just nu. Inte för att han var gammal,
15
m a r t i n
l u u k
inte för att han bar trosor, mest för att han tråkade ut mig. Jag tyckte synd om honom. Jag vände mig om för att gå. Då kände jag en hand på min axel. Jag är bara en vante i spelet och Gud ser på och gör ingenting för han är också bara en vante i spelet, det finns inga gudar jämte Gud, men Gud har också en gud och honom/henne ser vi inte för vi är för små för att se så långt. För att se var vantarna tar slut och något annat tar vid, nånting som har kontroll, reell makt och kanske reell värme och medkänsla, kanske en kompass, om nu ens någon. Vi tumlade runt, svarta trosorna och jag. Jag kände mig så mycket yngre än han, spänstigare, var det ens rättvist att låta mig dras in i den här kampen ? Men han var ettrig, aggressiv, som om livet hängde på det här. Vi fortsatte runt och runt, upp och ner. Sen lugnade han sig. Utan att den här gången verka hånfull såg han mig bara i ögonen och sa: »Minns du inte hur det gick förra gången ? Minns du inte det ? Vill du verkligen dit igen ?« Jag drömmer om dig på nätterna, jag drömmer att det åter igen är vi. Jag drömmer att jag aldrig sagt de där sakerna, jag drömmer att du glömt. Jag drömmer att du minns det som var bra och att du glömt det där andra. Jag drömmer om att jag en dag återvänder till dig och att du den dagen
16
I N G E N
J A G
V E T
Ä R
I
M I T T
T R Ä D
tar emot mig. Jag förstår om det under omständigheterna låter lite torftigt, men du vet väl att jag fortfarande älskar dig ? Ge mig ett ja så kommer jag ner. Ge mig ett ja så stannar jag nere. Ge mig ett ja. När jag faller, faller jag hårt, jag sjunker som en sten. Jag kan inte värja mig mot orden, orden som dånar i mitt huvud, orden som klär av mig och piskar mig, mina egna ord. De drar av mig maskerna och visar mig vem jag egentligen är. Orden svider som syra, de gör skada, för jag vet att de har rätt. De sår ett frö i mitt undre och vägrar släppa taget. Orden säger att jag är värdelös, kan inte se nåt gott i nåt jag gjort. Tycker jag är en uppblåst bluff. Tycker jag uträttat ingenting, betyder ingenting. Är ensam och olycklig, har ingen, är ingen, vill bara fluff, är bara fluff. Orden trycker ner mig, de spottar sig i ansiktet på mig. De håller huvet i toalettskålen och säger åt mig att skämmas, jag säger att jag redan skäms. De säger att jag ska skämmas mer. Då gör jag det. De säger att jag aldrig ska våga mig upp igen, då säger jag att jag lovar. De spolar och spolar på mitt huvud. Jag lovar och jag lovar.
17
m a r t i n
l u u k
När man är nere så vet man verkligen att man är nere. Och tyvärr är det inte som när man är uppe att när man väl konstaterat att man är nere så börjar man flyta uppåt. Nej, när man konstaterar att man är nere så har nedåtvandringen bara börjat. Man sjunker ännu längre ner. Ännu lägre. När man är uppe försöker folk dra ner en, när man är nere drar de ner en av bara farten. Det är nog inte illa menat, det är bara det att man är aldrig så oattraktiv som när man är nere. Man inbillar sig att alla vill väl ta hand om en trashank. Eller hur ? Nån som är nere på botten och behöver tröst, en hjälpande hand, en vän ? Nej, när man är nere på botten är man ett djur, man bits. Och klart man bits, man kämpar för sitt liv, sin överlevnad. Man är inte gullig när man är på bot ten, man blir gullig först många många steg upp från botten, typ när man är på toppen och är lite förkyld, då är man gullig. På botten är man alltid ett djur, en hund. Man bits. Om man kan, oftast skäller man bara. Och det är ensamt och mörkt och kallt. Det är ett under att någon vill vara med en och när man ser sig omkring så inser man att det vill ju ingen egentligen. Man vet när man är på botten, för det finns ingen under en. Det finns ingen man kan sparka på, för tro mig, om det fanns skulle man göra det. Jag är rädd och jag är ledsen och jag vet inte om jag ska säga att jag vill dö, men det vill jag nog.
18
I N G E N
J A G
V E T
Ä R
I
M I T T
T R Ä D
Det vill jag nog. Men jag måste avsluta det jag kom hit för att göra först. Måste fullfölja min plan. Det är orden som hjälper mig upp som också river mig ner, som också hjälper mig upp som också river mig ner. Samtidigt tror jag inte på orden, jag tror att, VET att orden ljuger. Orden räcker aldrig till, orden kommer alltid svika. Tack och lov, orden kommer alltid svika ! Orden kommer alltid att svika ! ! ! Orden sviker alltid ! Till slut sviker orden alltid ! De lämnar en i fred. Men drogerna sviker aldrig ! De står på sig ! Drogerna ger mig alltid vingar. Drogerna håller fram handen, drogerna ger tröst. Drogerna dömer inte. Drogerna tar upp dig igen. Upp i ditt träd. Jag hade en dröm om en ny skönhet. Jag släppte den aldrig, den bodde i min kropp. Hårt inkapslad möjligen, men långt därinne, ja ! Jag hade en dröm om en ny skönhet, den skulle en dag befria mig, befria er. Jag visste inte exakt hur den skulle se ut, men jag visste hur den skulle kännas. Den skulle ge mig ett rus, ett stort starkt evigt rus, ett stort starkt evigt ljus, så skulle skönheten kännas och jag bar den inom mig. Jag skulle bara förverkliga det som redan fanns i mig. Det
19
m a r t i n
l u u k
skulle ut via fotogen eller mediciner, alla medel var tillåtna. Ingen jag vet är i mitt träd. När jag kom ut ur dörren till slut, i den lilla undanskymda vrån bortom hörntrumman, då var jag obegriplig igen. Precis som jag alltid ville vara. Jag hade gjort mig av med han, inkräktaren. Jag stod i mina svarta bomullstrosor och dirigerade trafiken. Jag ville vara immun mot er. Och det hade jag nu blivit. Jag var trygg nu, onåbar. Det fanns inget där att tycka synd om. Jag hade kärlek, jag hade kärlek hela tiden ! Det var bara en annan slags kärlek. Nu hade jag opererat bort mitt språk också, jag var bara doft och mening. Befriad från allt annat. De tog mina medaljer ifrån mig, som om jag brydde mig. Jag gör mina egna medaljer nu. Jag spinner dem av garn, jag skär dem ur aska och bidrottninggelé. Ingen jag vet är i mitt träd, jag har skurit av alla grenarna, ingen kommer nånsin upp här igen. Han var läskig den där mannen som skulle upp hit och rota, vad gjorde han här ? Jag skär av hela stammen, lika bra det. Ingen jag vet är i mitt träd, snart inte ens jag. Måste packa ihop och åka, fåglarna kallar. Och de som sa att jag bara var en stolle uppe i mitt träd ! Hahaha, de fattade inte att jag var en idé och en idé kan ingen hugga ner. En idé kommer överleva er alla. Jag är idén
20
I N G E N
J A G
V E T
Ä R
I
M I T T
T R Ä D
om frihet i huvet. Jag är idén om att du kan göra vad du vill, bli vad du vill. I huvudet. Jag är idén om att man kan leva 1000 liv i stället för ett. Jag är idén om att skönhet är verkligare än sanning. Världen kan vara hård och grym, till och med dina vänner kan vara hårda och grymma ! ! Men det finns en plats där de aldrig kommer åt dig. Alla låtar du nånsin hört, alla drömmar du nånsin drömt har skapat ett paradis i ditt huvud. Jag är i den platsen hos dig just nu. Du har släppt in mig och jag tänker aldrig ge mig av. Du gillade mig aldrig som kropp, men du glömmer mig aldrig som idé. När jag kom fram till slutet fanns slutet inte kvar. Det var bara början på nåt nytt. Ta min hand nu, jag ska visa dig vägen. Jag ska visa dig vad du är kapabel till. Jag ska visa dig hur man kan leva. Jag ska lära dig att skapa en ny vinkel i ditt huvud. Du är konventionell kronologisk, jag är cyklisk elliptisk. Nu ska vi bli en och samma. Jag är i dig nu, inget kan någonsin få dig att glömma. Jag ska bygga bo i dig. Vi ska åldras tillsammans. Allt som är mitt är ditt, allt som är ditt är mitt. Du bär mina drömmar vidare nu, du har lagt ihop dem med dina egna, du kan knappt ens skilja dem åt. Och de sa att jag inte kunde hålla ordning på oredan i mitt huvud. Och de sa att jag inte kunde skilja på ljuset och mörkret. Och de sa att det inte var jag det var du och de sa att det inte var du det var jag.
21
m a r t i n
l u u k
Jag visste alltid att jag en dag skulle tystna. Men jag visste också att jag skulle återvända från tystnaden. Och sprida den nya skönheten. Och plantera den nya skönheten i dig.
Martin Luuk
DI N A I D S
S å f o r t jag såg dig komma emot mig noterade jag din aids. Vilken underbar aids den mannen har, den måste jag bara få ta del utav, tänkte jag. Tack för att din aids blivit min aids. Du gjorde verkligen något vackert av din aids, du gav den till mig och lät den ge mig det jag alltid behövt. En mening, en hållning och en sorg. Ända sedan jag var liten har jag alltid velat vara en hjälte. Jag visste bara inte inom vilket område och hur det skulle se ut. Många gånger tvivlade jag på om jag skulle räcka till, men när jag såg dig glida in med din aids så visste jag direkt att jag hittat min mening. Jag är så glad att du var i så risigt skick när vi träffades, att du var så sänkt och övergiven att du bara behövde någon som tog hand om dig och visade dig ömhet. Så att du inte såg att jag aldrig såg dig, att du inte såg att jag inte brydde mig om vem du egentligen var, för det var inte där mitt fokus låg. Det enda som intresserade mig var din aids. Din aids som nu skulle bli vår aids och sen, förhoppningsvis, min aids.
27
m a r t i n
l u u k
Det svåraste var lukten, medicinerna du tog gjorde att din hud luktade så äckligt. Och sen pendlade du mellan varmt och kallt hela tiden och det gjorde att jag aldrig visste om vi skulle ha varmt eller kallt hemma, om vi skulle ha fönstret öppet eller inte. Jag kunde aldrig lägga fram mina kläder i förväg som jag brukat, för jag visste aldrig hur varmt eller kallt det skulle vara eftersom vi levde helt efter dina behov. Sen tyckte jag det var väldigt läskigt med såren, blafforna, jag hade svårt att gå nära dem utan att få kväljningar. Jag satt och baddade dem och låtsades hosta så att du inte skulle förstå hur äcklad jag var. Bara tio månader kvar, tänkte jag. Hoppas vid Gud att de inte hinner uppfinna några bättre mediciner tills dess. Men sen tyckte jag du var så snygg i din aids, den liksom lyfte fram dina mörka drag, ringarna under ögonen, kra niets form, det skelettiga inom dig. Jag var så stolt när vi väl gick ut på nån klubb eller nån premiär. Så stolt över att få gå med dig. Du var lätt den snyggaste killen vart vi än gick och jag kände mig som värsta Florence Nightingalen, det kunde inte ha blivit vackrare. Din aids har verkligen skänkt oss så mycket skönhet och glädje. Jag minns alla intervjuer vi gav i början, när du var för svag och jag för manipulativ för att du skulle säga nej, jag kände mig som värsta stjärnan och innerst inne tror jag att du gjorde det med.
28
d i n
a i d s
Din aids fick mig att bli en man, fick mig att ta tag i saker och ting, ta tag i mitt liv. Din aids kom som en gåva till oss alla. Sen blev din aids bättre (är det ens möjligt ? ! !) och vi flyttade ut på landet och du fick tillbaka nån slags energi och nån vilja att leva och jag hamnade då i ett vägskäl, jag tänkte antingen lämnar jag dig nu och låter dig fortsätta på egen hand, det vore ändå ganska Florence Nightingale av mig att ha hjälpt dig igenom din svåra period, eller så biter jag ihop och tar mig igenom det här till slutet. Som tur var slapp jag välja för plötsligt en dag när jag såg dig sitta vid sjön, när solen träffade dig just över halva ansiktet och du verkligen såg ut som nåt från sagoböckerna så hörde du mig komma och vände dig om och du såg så glad och kärleksfull ut på ett så fullständigt oskyddat sätt att jag bara smälte. »Om någon kan älska mig fastän jag har ett så fult inre …« tänkte jag. Nej, det handlade faktiskt inte om det, om nån rationali sering, jag visste bara där och då att jag faktiskt hade blivit kär i dig, i personen bakom aidset och att jag skulle följa dig hela vägen ner, hela vägen ner i graven och jag visste att det skulle bli bra mycket svårare nu när jag utvecklat äkta käns lor för dig, jämfört med det där slentrianmässiga vi höll på med innan. Men jag visste också att jag inte hade något val, att din aids och din person nu gått samman till något helt och att det var min lott att vara med dig så länge du levde.
29
m a r t i n
l u u k
Efter ett tag började du jobba igen, jag fattar inte hur du orkade (du hade ju aids !) och jag blev nån slags hemma mamma. Och sen kom den, den efterlängtade lunginflammationen. För oavsett hur mycket och hur genuint jag älskade dig nu, så var det faktiskt det här vårt förhållande alltid strävat efter: din död och min påföljande återuppståndelse. Jag kunde knappt hålla min iver i schack när du kom hem från doktorn med beskedet. Du var så förkrossad och det var lätt för mig att verka förkrossad också, för jag kände verkligen någon slags empati med dig nu, om än en simulerad empati (men jag har läst att all empati är det, simulerad och inlärd). Jag höll om dig och vaggade dig och sa att det finns så mycket behagliga lugnande mediciner som skall göra dina sista dagar helt smärtfria. Jag sa att jag hade lagt undan pengar och skulle ordna det bästa privatsjukhuset åt dig, vi skulle tillbringa dina sista dagar med champagne och jordgubbar, vi skulle vara som excentrisk europeisk aristokrati med tbc, som dandyn i Döden i Venedig, vi skulle inte ta farväl med ett skrik, utan med en elegant kostym och en klädsam aforism. Du sa att du inte ville ha jordgubbar och champagne, du sa att du bara ville leva. Jag tyckte du var så larvig då, så omogen, men samtidigt förstod jag dig, det var du som var tvungen att dö, inte jag. Vår pakt var möjligen lite orättvis på det sättet.
30
d i n
a i d s
Vi var verkligen det vackraste paret den sommaren, jag med min nya Hiawatha-frisyr och du med din nu-ska-jag-snartdö-uppsyn. Ingen kunde undgå att se oss och bara därför är vi för evigt inskrivna i en slags Stockholms nattlivs Hall of Fame, bland alla andra snygga par och påfågelaktiga individer som lyst upp vår huvudstad eller åtminstone vår bild av den. När du väl dog blev det nästan som ett antiklimax. Det finns ju bara ett visst antal sätt att dö på och ditt var inget undantag. Du dog som man brukar, eller i alla fall som en aids-man brukar. Det var lite småsolkigt och äckligt, men inget anmärkningsvärt. »Jaha«, tänkte jag när du drog din sista suck. »Var det inte mer än så ?« Ibland är det svårt att uppleva magin just i stunden. I dag när jag tänker på det, och framför allt när jag berättar om det, så framstår din död ändå som det största som hänt mig. Tack för allt. Du hade ingen talang, du hade ingenting, det enda du hade var ditt ganska charmiga leende och din aids. Leendet gjorde dig uthärdlig när sjukdomen började härja i dig, men din aids gjorde dig oförglömlig, underbar. Din vän för evigt,
Martin Luuk
H U MOR NS V I L LKOR OCH GRU N DER : SJÄ LV FÖR A K T OCH R A SER I
D e v i l l e gång på gång veta varför jag gjorde vad jag gjorde. Gång på gång sa jag att om de behövde fråga skulle de aldrig förstå. De vägrade godta det som svar, så till slut – och jag vill påpeka att det krävdes tre veckor av tjat och otrevliga ord – gav jag vika. Till min tålmodiga advokat har jag nu dikterat följande bekännelse …
OM H U R OCH VA R FÖR JAG DÖDA DE A L E X A N DR A Det är inte livet i sig som äcklar mig, det är besvikelsen som livet blev bredvid vad det kunnat bli. Det är torftigheten, tråkigheten, ledan, satt bredvid vad jag i djupet av mitt hjärta visste att det kunde vara. Jag ville aldrig döda och skada, allt det kom mycket senare. Jag ville vara glad, jag ville hoppa omkring på en äng och vara glad. En gång gjorde jag just detta. Jag hade kärlek i mitt hjärta, jag hade en dröm i mitt huvud. Sen hände nåt och drömmen försvann och ersattes av ett gift. Giftet blev luften jag andades och kärleken ersattes
35
m a r t i n
l u u k
av hat. Nej, det är inte rätt, jag kan inte säga att hat dödade Alexandra, det är för enkelt. Det var fortfarande kärlek, men en felaktig, eller inte ens det, en annorlunda kanalisering av kärleken. Min kärlek till drömmen, till visionen, till idealet av vad allt hade kunnat bli är så stark, jag kan känna den i hjärtat nu när jag skriver till er. Min kärlek är inte felet, det är kanaliserandet av den som är okonventionell. Dröm men är intakt, men verkligheten blev en besvikelse, mina ord blev en besvikelse, jag kan inte formulera min dröm, min vision. Jag älskade alla, jag såg dem djupt i ögonen, de tittade inte tillbaka. Nej, det är inte att jag varit oälskad, det är intensiteten som är för låg. Folks likgiltighet. Jag var aldrig likgiltig, eller var jag eller blev jag det ? »Överkänslig het parad med väldig känslokyla«, läste jag nån gång om psykopatens karaktärsdrag. Jag kände igen mig i det. Hitler gillade visst djur och barn, men hade svårt för vuxna män niskor. Jag kan förstå det, men det var aldrig så för mig, jag gillade alltid vuxna människor. På barnkalasen när jag var yngre satt jag alltid helst och pratade med de äldre. Jag gillade inte de jämnåriga, långt upp i tonåren föredrog jag deras föräldrar. Sen tog kärleksaffären med de äldre slut, jag klarade inte av att se på dem längre, jag klarade inte av deras kroppar. Jag umgicks med folk som var yngre än jag, tyckte de var spirituella, levande. Men var de verkligen det ? De kanske bara var osäkra och lättlurade. Varför började jag förakta de äldre ?
36
h u m o r n s
v i l l k o r
&
g r u n d e r ...
Jag vet inte, jag blev besviken på vissa äldre, en äldre släkting plågade mig, jag har problem med auktoriteter, folk som tycker att de är värda respekt på grund av sin blotta ålder, men aldrig gjort sig förtjänta av den. Jag träffade många såna under min uppväxt. Men det känns inte som att det stämmer, det känns inte som att det räcker. Varför sökte jag mig neråt i åldrarna ? Varför dödade jag Alexandra ? Jag sökte mig neråt i åldrarna för att jag var ett känslomäs sigt barn, jag var inte redo att möta vuxenvärlden. Jag ville inte ta ansvar, jag ville dricka och knarka bort lite till av mitt liv. Jag var rädd för den ordning och reda som vuxenvärlden innebar. Eller, jag älskade ordning och reda. Jag har alltid älskat ordning och reda. Samtidigt har den givetvis varit döden. Även som ung, när jag sprang fritt på ängen, kom jag hem och katalogiserade min omvärld. Jag gick systematiskt tillväga redan då. Jag var kartritare. Farmor minns från när hon besökte oss i San José att jag inte ville följa med på utflykterna. »Han hade fullt upp med sitt doktorsarbete.« Rita kartor, katalogisera, göra tabeller. Och detta var min lyckliga tid ! Jag kom hem från skolan och kastade boll. Jag var bra på boll, det var frihet. Katalogiserandet kom inte som en reaktion på kaoset, jag har alltid haft leken och katalogiserandet i mig samtidigt. Så varför dödade jag Alexandra ? Jag vet inte, hon äcklade
37
m a r t i n
l u u k
mig. Nej, det är klart att hon inte gjorde. Hon charmade mig. Charmen äcklade mig möjligen. Den är lite för enkel. Leendet, det lilla fnisset. Nej, Alexandra var en alltför ovik tig person för att jag skulle ha mördat henne för något hon gjorde, jag funkar inte så. Det är givetvis något annat. Bara så kan det dessvärre vara, jag går omvägar, villovägar. Det kommer ut fel. Jag vill en sak och så kommer det ut på fel sätt och ingen förstår. Eller, det är klart att de förstår, de bryr sig bara inte. Mina känslor kommer ut snett, det har de gjort länge, jag vet inte varför, men jag förmodar att det är modernt. Modernt ? Ja, tillvaron är skruvad, det är en värld full av tillbakablickar och referenser och associationer. Jag har alltid tänkt för mycket. Jag älskade matteproven, jag var alltid bäst på dem. Ove Roth var min favoritlärare, jag var tvungen att göra mig lustig över honom, jag gillade honom så mycket. Han var lite som Chevy Chase. Lite lätt fumlig på ett gulligt sätt. Hoppas det inte låter nedlåtande, jag tyckte verkligen om honom. Och jag älskade hans ämne. En gång besökte jag honom när jag läste juridik. Det hade slagit mig att jag borde läsa matematik i stället. Jag vet inte vad jag hoppades på från hans sida. Jag minns inte vad han sa. Jag gick klart juristlinjen och söp och knarkade och sniffade bort mina matematikkunskaper. Jag ville visst det. Jag trodde att det skulle ta mig bort från huvudet, ner till hjärtat. Nånstans trodde jag det. Och nånstans tror jag att det blev så också.
38