Jag ser redan fram emot att läsa den en gång till!"
–JOHAN
GLANS, KOMIKER
När Jonas Helgesson föddes trodde läkarna att han skulle dö. Det gjorde han inte. Däremot fick han en cp-skada. Han förutspåddes ett liv i rullstol utan att varken kunna gå eller tala. Så blev det inte heller. Tvärtemot jobbar han sedan många år tillbaka som författare, föreläsare och ståuppare. I sin fjärde bok tar Jonas Helgesson avstamp i sin egen fortsatt skakiga resa genom livet, men landar i insikter som alla kan känna igen sig i. Genom sitt karaktäristiska sätt att blanda humor och allvar vill Jonas Helgesson påminna oss om att vara tacksamma över det vi har och kan – utan att förminska det som är jobbigt. Det viktigaste är inte att vara vanlig. Det är ju de udda exemplaren som har störst värde.
alla odds väljer att se möjligheterna.” – "FÖRÄLDRAR & BARN" OM GRABBEN I KUVÖSEN BREDVID JONAS HELGESSON är en uppskattad författare, föreläsare och ståuppare. Han hade en av huvudrollerna i succémusikalen ”Livet är en schlager”. Libris har tidigare gett ut Grabben i kuvösen bredvid, Ett CP-bra liv och Etiketter ska man sätta på julklappar – inte på människor.
ISBN 978-91-7387-724-4
9 789173
877244
JONAS HELGESSON
”Gripande läsning om en människa som mot
Det äR i alla fall tuR att vi inte äR döda
"Jag älskar den här boken! Den fullkomligt flödar av värme, vemod, intelligens och härlig humor – precis som sin författare.
JONAS HELGESSON
Det äR i alla fall tuR att vi inte äR döda
JONAS HELGESSON
Det äR i alla fall tuR att vi inte äR döda
Copyright © 2018 Författaren och Libris förlag Omslag: Sanna Sporrong Omslagsfoto: Maria Lindeskär Sättning: Aina Larsson, Sättaren Tryck: Bookwell Digital Oy, Finland 2018 ISBN: 978-91-7387-724-4 www.libris.se
INNEHÅLL Inledning
7
Vilse i Småland och i livet
11
Så kom du
19
Allt är en tävling
25
Annars vore jag inte jag
33
Mycket vill ha mer
41
Har rummet bra tv?
47
Sjukt värt det
55
Jag slog dig inte för hårt, va?
63
Mamma är min hejarklack
69
I am from Gothenburg …
77
De krokiga vägarnas välsignelse
85
När Gud talade genom Antikrundan
91
Flykten till milstenarna
99
Tänk lite positivt!
105
Hela familjen på en bänk
113
Jag glömmer er aldrig
119
Att bemöta en elektriker
125
Långtråkighetsrevolutionen 131 Jag kan gunga!
139
Mot nya äventyr
145
Då människor var nummer
151
Jonas, kom ut från toaletten!
157
En annan utsiktsplats
165
Vi är bäst
171
INLEDNING När jag föddes trodde läkarna att jag skulle dö. Det gjorde jag inte. Däremot fick jag en cp-skada. Jag förutspåddes ett liv i rullstol utan att varken kunna gå eller tala. Så blev det inte heller. Jag jobbar tvärtemot sedan många år tillbaka som föreläsare och ståuppare, och har även skrivit tre böcker. Den här boken innehåller några glimtar från min fortsatta skakiga resa genom livet. Det största som har hänt sedan jag skrev min senaste bok är självklart att jag har skaffat växthus. Nej, jag skojar. Det största är naturligtvis att jag har blivit pappa. Två gånger dessutom, och nej, en tredje är inte på väg, inte vad jag vet i alla fall. Det var en torsdag och min dotter Esther var hemma från förskolan eftersom hon kände sig lite hängig. Vi lekte hennes favoritlek – bygga koja. Drog in alla madrasser vi hittade till Esthers rum och gjorde den perfekta kojan. När det stora projektet var klart var vi lite trötta av allt byggande, så vi kröp 7
in i kojan för att vila lite. Den var så stor att båda kunde ligga raklånga på golvet. Vi tände ljuskatten – lampan i form av en katt som lyser i olika färger. Esther hostade och snorade. Jag kände på hennes panna. ”Gumman, du har nog feber”, sa jag och drog min hand genom hennes ljusa släta hår. ”Vi får vila lite”, sa hon. Jag vet inte hur länge vi låg där på golvet. Jag såg ljuskatten långsamt skifta färg mellan rött, blått och gult. När jag just var på väg att somna hände det. Min lilla treåriga dotter bankade mig på magen och såg på mig med ett finurligt leende på läpparna. Sedan sa hon, som om det var det mest naturliga i världen: ”Det är i alla fall tur att vi inte är döda.” Instinktivt började jag skratta. Hejdlöst. Esther började också skratta. Ännu mera hejdlöst. När jag hade samlat mig sa jag: ”Esther, det är verkligen tur att vi i alla fall inte är döda!” Vi skrattade igen. Direkt visste jag vad jag ville att min bok skulle heta. Vilket fantastiskt livsperspektiv! För när man tänker lite närmare på det så är det faktiskt tur att vi lever. Vi beställde inte vårt liv på nätet, vi betalade ingenting för att få födas. Vi har alla fått livet som gåva! 8
En gång talade jag för mellanstadieelever på en skola i Borlänge. Jag gav alla en hemläxa. De skulle ta ett papper och en penna och skriva upp alla talanger de hade. Jag hade precis talat om vikten av att fokusera på det man är bra på, istället för att tänka på allt man inte kan. Alla elever lovade att de skulle göra sin läxa. Det gjorde de också. Och det visade sig att rektorn på skolan var en aning ambitiös och skickade allt vad dessa hundratals elever hade skrivit hem till mig. Jag fick åka bil till posten för att hämta en stor låda med nedskrivna talanger som barn i Borlängetrakten ansåg att de hade. Jag kunde inte med att kasta anteckningarna så en kväll satt jag och läste igenom vad de hade skrivit. Det tog sin tid kan jag säga. Jag blev sömnig och tänkte ge upp. Men så kom jag till en kille som hette Emil och var nio år. Längst upp på sitt papper hade han överskriften ”Saker jag kan”. Under den stod det en etta och efter det hade han skrivit ”Jag kan lägga mig i min säng”. Jag kände direkt att jag blev rörd. Och tänkte: Har jag någonsin sett det som en talang, att jag kan lägga mig i min säng? Det borde jag, insåg jag. När jag var liten satt jag i rullstol och mina föräldrar fick hjälpa mig att komma tillrätta i sängen. Men det var det Emil skrev efter den första punkten som verkligen gjorde att jag fick en kväll att minnas. Emil hade 9
nämligen gjort underpunkter till denna punkt. Åtta stycken! Åtta olika sätt han kunde lägga sig i sin säng! Han kunde lägga sig till vänster. Han kunde lägga sig till höger. Han kunde tydligen göra något slags volt och han kunde göra ”bomben”, men bara om det var ett mjukt täcke. Plus fyra andra väldigt kreativa sätt. Och detta var alltså hans första talang … Gud, gör mig mer som Emil och Esther, tänker jag. Som är glada över det allra minsta de kan och uppskattar det faktum att vi i alla fall inte är döda. Som ni kommer att märka under läsningens gång har jag en hel del som jag brottas med. Och ibland tar mina krafter slut. Jag har däremot alltid haft en hejarklack med mig i livet, som har fått mig att sluta stirra på mina problem och istället hjälpt mig se på den jag är och det jag kan. De mest ivriga i denna supportergrupp är mamma, pappa, mina syskon, min fru och hennes familj, mina fantastiska vänner och såklart mina underbara barn. Jag är också väldigt tacksam för min tro. Gud har en stor plats i mitt liv. Han hejar på mig varje dag. Det ger mig hopp att tänka att han gjorde mig till den jag är – och han gör inga måndagsexemplar!
10
VILSE I SMÅLAND OCH I LIVET Jag är vilse i en kohage i nordvästra Småland. Okej, jag var otålig, jag erkänner det. Jag tänkte ta en genväg. Och kvinnorösten i gps:en lät så inspirerad: ”Sväng höger”, sa hon rätt och slätt när en ynklig liten väg dök upp. Restiden till Anderstorp, dit jag skulle, förminskades med hela nio minuter så fort jag svängde in på den kolmörka vägen. Bingo. Men efter att jag, allt efter gps:ens rekommendationer, styrt in på ett par ännu mindre vägar och inte hade någon aning om var jag befann mig, då bröts internetuppkopplingen. Nu visste jag inte alls hur jag skulle köra. Så jag fortsatte rakt fram på den bit asfalt som nog aldrig kommer byggas ut till en trefilig väg, om jag säger så. Icke-bingo. Det konstiga är att förra gången jag skulle till Anderstorp körde jag också fel. 11
Så det är inget nytt, för mig. Att vara vilse alltså. Jag har varit ute och cyklat många gånger i mitt liv. På olika sätt. Den tydligaste vilsenheten jag har upplevt var nog när jag var omkring 22 år och just hade flyttat till Malmö. Att flytta till Malmö från min hemstad Göteborg var en omöjlig tanke när jag var yngre. Min pappa ritade in en extra lägenhet i det hus han byggde när jag var liten. I den lägenheten skulle jag bo hela mitt liv, det var liksom den stora planen. Det blev inte så. Båda mina syskon har bott där, men inte jag. Min entusiasm över att ha flyttat hemifrån dalade emeller tid i takt med att jag mötte den kalla verkligheten. Det är inte överdrivet att säga att det var först när jag flyttade till Malmö som jag för första gången på allvar förstod att jag var annorlunda. Som barn hade jag en omgivning som stöttade mig, som såg mig som Jonas och tog de hårdaste smällarna åt mig. Nu skulle jag plötsligt själv möta världen och jag fattade att den inte är alltigenom god. Allt hände på samma gång. Jag fick ingen lägenhet. Bostadsbolaget gav mig tipset att bo på ett gruppboende. Jag fick inga jobb. Tydligen var det ingen som var intresserad av att anställa en cp-skadad person. Jag kommer ihåg en klädbutik där jag sökte jobb som sa att jag 12
skulle skrämma bort deras kunder. Jag ska inte berätta vad butiken heter men den börjar på H och slutar på M. Min sjukpenning drogs in när jag bestämde mig för att stå på egna ben. Man kan ju tycka att det är just då man behöver det … Men Försäkringskassan tyckte att jag var för frisk, och hänvisade till att jag hade flyttat hemifrån. Arbetsmarknaden däremot tyckte att jag var för sjuk för att jobba och hänvisade mig därför tillbaka till Försäkringskassan. Så jag befann mig i ett ingenmansland. Tragiskt nog är jag inte ensam om att ha ramlat mellan stolarna så här, det förstår jag nu när jag är ute och föreläser. Jag bestämde mig för att börja läsa på högskolan men innan jag kom in tog mina pengar slut och jag fick gå på socialbidrag något halvår. För att få ut mina pengar tvingades jag jobba på en förskola. Men jag var inte välkommen av personalen. De tyckte att jag störde deras jobb, att de fick ytterligare en att ta hand om. När det var dags för lunch fick jag inte vara med och äta, även om det fanns mat över. Jag såg den kastas framför mina ögon. Istället gick jag till Ica och köpte egen mat. Jag hade oftast bara råd med en limpa och smör. Däremot tyckte barnen att jag var cool, och tydde sig till mig, men det kunde jag inte glädja mig åt. Successivt gled jag in i en depression. Jag mådde sämre och sämre och hade ofta ingen lust att äta, ingen lust att träna och ingen lust att hitta på saker. Jag slutade till och med att längta 13
efter en förändring. Och jag talade inte om för någon hur jag mådde. Mer och mer tid ägnade jag istället åt att sitta hemma i min lägenhet och spela schack på nätet. Inget ont om schackspelare, men jag mådde inte så bra när jag satt där om nätterna och maniskt flyttade tornet ett steg åt höger. Psykologer säger att alla människor har ett behov av att känna sig behövda. Jag kände mig inte behövd under de där åren. Det gick så långt att jag övervägde att flytta tillbaka in i mitt pojkrum hos mina föräldrar i Göteborg. Jag var totalt vilse. Jag tvivlade till och med på om livet var tänkt för sådana människor som mig. Det finns en sida på nätet för katter som har kommit bort. Kattägaren kan där berätta var de bor och ge ett signalement för att se om någon har hittat katten. På sidan informeras om att ”En katt som är bortsprungen under en längre tid kan förändras både till sitt utseende och i sitt sätt.” Jag tror att det inte bara gäller katter. Det hände mig också. Jag förändrades. Min hållning. Mitt leende. Min röst. Jag såg inte längre framtiden. Det ringer. Jag trycker fram samtalet i bilens högtalare. Det är från Anderstorp. De frågar om jag är på gång. ”Det är jag”, säger jag, samtidigt som jag sakta kör vidare och ser att vägen verkar ta slut lite längre fram. Jag är vid ett stall, eller en bondgård. 14
”Va?” hörs det i andra änden. ”Det hörs lite dåligt. Var är du nu Jonas?” ”Jag är i närheten”, säger jag och tänker att det är onödigt att sprida oro. ”Okej, folk börjar komma. Det är bra om du är här om en kvart så att vi hinner kolla ljudet.” ”Inga problem”, säger jag så trevligt jag kan och avslutar samtalet. När jag tittar till vänster ser jag plötsligt en ko. Jag tror i alla fall att det är en ko. Det är mörkt ute. Fy vad nära jag är kon, tänker jag. Är jag inne i kohagen? Jag ÄR inne i kohagen! Jag får panik. Det stora djuret har ställt sig så nära att hon ser på mig rakt genom vindrutan. Plötsligt plingar till det i telefonen. Gps:en börjar ladda. Uppkopplingen är tillbaka. Jag har aldrig tidigare varit så glad över att höra den stela kvinnan i gps:en. ”Gör om rutt”, säger hon bestämt. Vi gör om rutten och jag börjar köra. Det vänder, tänker jag. Det vände också för mig efter några år i Malmö. Men jag räknar än idag denna tid som den absolut jobbigaste i mitt liv. Ibland måste man igenom tuffa passager i livet, det har jag lärt mig. Och när man väl är på andra sidan kan man faktiskt uppleva att man är starkare än innan. Kanske fungerar vilsen15
heten i våra liv på samma sätt som självmål i fotboll. Det är aldrig kul när det händer, men efteråt vet man i alla fall vilket håll man inte ska sikta åt … Men det var inte på grund av min egen förträfflighet som trycket över bröstet lättade, utan för att mina kompisar och min familj stöttade mig. Jag vågade till slut berätta hur jag hade det och då fanns de där med öppna famnar. De gjorde om min rutt när jag hade hamnat vilse, kan man säga. Jag började spegla min identitet i dem som älskade mig. Jag fattade att om man är älskad behöver man inte bli någon annan. Och med tiden började jag älska mig själv igen. Sakta men säkert fattade jag att det fanns en väg i livet, även för mig. Jag fick ett ord på vägen. En vän sa till mig att man är som lyckligast när man är 70 år gammal. Jag fylldes med hopp, och tänkte: Då har jag ju rätt många år på mig … Jag började skriva på en bok om mitt liv, Grabben i kuvösen bredvid. Skrivandet hjälpte mig att bearbeta besvikelserna. Det var så tydligt att ju mer jag skrev, desto fler bördor – tunga som tegelstenar – föll av mitt inre. Jag skrev av mig min bitterhet. Inte långt efter att min bok gavs ut träffade jag min blivande fru. Sedan gick saker av bara farten. Jag fick massa förfrågningar om jag ville föreläsa om mitt liv. Jag behövde inte längre socialbidrag utan började tjäna mina 16
egna pengar. Inom två år var jag gift och numera är jag också pappa till två små barn. Idag är jag inte vilse längre. Inte så att allt i min tillvaro är enkelt eller perfekt. Jag jobbar fortfarande mot bitterhet och dålig självkänsla. Men jag vet att jag är på rätt väg. ”Det var på håret”, säger arrangörerna när jag äntligen är på plats i Anderstorp. ”Ja, jag vet”, säger jag. ”Sorry.” ”Säg som det är Jonas, du körde vilse igen.” ”Jo kanske. Nästa gång ska jag nog inte försöka gena genom en kohage.”
17
Jag ser redan fram emot att läsa den en gång till!"
–JOHAN
GLANS, KOMIKER
När Jonas Helgesson föddes trodde läkarna att han skulle dö. Det gjorde han inte. Däremot fick han en cp-skada. Han förutspåddes ett liv i rullstol utan att varken kunna gå eller tala. Så blev det inte heller. Tvärtemot jobbar han sedan många år tillbaka som författare, föreläsare och ståuppare. I sin fjärde bok tar Jonas Helgesson avstamp i sin egen fortsatt skakiga resa genom livet, men landar i insikter som alla kan känna igen sig i. Genom sitt karaktäristiska sätt att blanda humor och allvar vill Jonas Helgesson påminna oss om att vara tacksamma över det vi har och kan – utan att förminska det som är jobbigt. Det viktigaste är inte att vara vanlig. Det är ju de udda exemplaren som har störst värde.
alla odds väljer att se möjligheterna.” – "FÖRÄLDRAR & BARN" OM GRABBEN I KUVÖSEN BREDVID JONAS HELGESSON är en uppskattad författare, föreläsare och ståuppare. Han hade en av huvudrollerna i succémusikalen ”Livet är en schlager”. Libris har tidigare gett ut Grabben i kuvösen bredvid, Ett CP-bra liv och Etiketter ska man sätta på julklappar – inte på människor.
ISBN 978-91-7387-724-4
9 789173
877244
JONAS HELGESSON
”Gripande läsning om en människa som mot
Det äR i alla fall tuR att vi inte äR döda
"Jag älskar den här boken! Den fullkomligt flödar av värme, vemod, intelligens och härlig humor – precis som sin författare.
JONAS HELGESSON
Det äR i alla fall tuR att vi inte äR döda