SUSANNE AHLENIUS
Copyright ©Susanne Ahlenius 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Sanna Sporrong Formgivning inlaga: Brun Media Tryckt hos Bookwell, Finland 2014 ISBN: 978-91-7557-937-5
Kapitel 1
Fredag 22 maj 2009
N
är Kristina klev ut på gatan utanför Hilton vid Paddingtons tågstation hade hon sex dagar kvar att leva. Det var en härlig fredag i maj och över hela Europa svepte en värmebölja. Global uppvärmning var ett återkommande ämne i medierna och nu när det var varmare än vanligt fick alla miljöaktivister stöd för sina argument. Sommaren 2009 skulle absolut bli minnesvärd vad gällde vädret, men Kristina kände på sig att det här framför allt var sommaren då företaget skulle gå med lite vinst. Efter några svåra år hade det börjat röra på sig med konsultuppdragen. Nu var hon i London med den största klienten hon haft sedan starten. Kunderna hade rekommenderat henne till andra kunder och så hade det rullat på. Med små steg skulle hon visa dem som hade tvivlat på henne. Även föräldrarna. När den varma vinden svepte genom hennes bruna, långa hår tyckte hon gott att det kunde bli varmare klimat i Sverige. Lite global uppvärmning skulle inte skada hemma i kalla Svedala, av årets tolv månader var det nästan vinter i sex … och på tal om sex hade Kristina haft en riktigt torr period när det kom till den detaljen. Som en öken. Och det var därför hon steg in genom dörren till puben på väg till hotellet. För att hitta något snyggt att leka med. Hon gillade att leka. Kristina hade aldrig varit rädd för att ta kontakt med främmande män. Oftast ledde det till det bästa sexet. Otvunget och inga ”jag ringer dig sen”. Hon visste att män vände sig om på gatan när de såg henne: långt böljande hår, höga klackar, en pennkjol i kortaste laget och en skjorta som spände exakt rätt över de fylliga brösten. Det var en utstuderad strategi från hennes sida och den gick alltid hem. Män var förutsägbara.
5
Den senaste tidens arbetsbelastning gjorde att sexlivet hamnat i limbo. Hon skulle fira, för det var hon värd, tänkte hon där hon nu stod utanför dörren till puben med portföljen i handen. Hon hade gått förbi puben flera gånger. Den putsade, vita fasaden ramade in vackra fönster med relief i olika mönster och färger. Ovanför huvudet hängde en mörk skylt med pubens namn: The Victoria. Det passade Kristina. Victoria betydde seger på latin och det stämde in perfekt på henne. Hon hörde en busvissling och tittade bort mot huset bredvid. Där lutade sig tre killar över räcket på en byggnadsställning. Slängkyssen hon skickade till dem följdes av några busvisslingar till, innan hon öppnade dörren till puben. Väl inne möttes hon av ett härligt sorl och en familjär stämning. Framme vid baren var det merparten män och bakom baren jobbade en gubbe och två killar. Bartendern tog hennes beställning. Kristina såg sig omkring. Urtypen av en engelsk pub: mörka träslag, tavlor på kungligheter, tapeter i brokiga mönster. Tavlorna som hängde lite varstans var självklart på drottning Victoria. Allt från de snidade detaljerna på väggarna, klotformade lampor som satt fast i den stora böljande baren i mörk ek till den stora klockan bakom baren, gjorde att det kändes hemtrevligt. Bartendern som tog beställningen var snygg på ett lite farligt sätt. Om det var ärret på kinden eller hans rufsiga hår och vackra ögon kunde hon inte svara på, men hon skulle inte ha något emot att knulla honom. Hon försökte få ögonkontakt när han ställde ner glaset med Pimm’s framför henne, men han log bara artigt. Den berömda Kristina-effekten bet inte på honom. Kristina svepte nästan hela drinken innan hon försiktigt ställde ner glaset och tänkte tillbaka på dagen. Den hade varit lärorik. Både bra och kloka idéer kring sammanslagningen av bolagen hade framkommit. Hennes presentation hade varit mycket uppskattad. Men, och det fanns alltid ett men, som vanligt fanns det personal som inte gillade förändring. Reformfiender kal�lade hon dem. Tack och lov hade de inte fått något utrymme vid
6
mötet, men de utmärkte sig oftast genom att snacka skit om företaget och även om henne. Vid några tillfällen hade hon hört dem kalla henne ”isladyn”, men det bekom henne inte vad andra tyckte. Företagets ledning hade förtroende för henne, det var det enda som räknades. Men det skulle inte bli ett lätt uppdrag. En del av personalen skulle bli tvungna att söka andra jobb när sammanslagningen var gjord och det var hennes uppgift att genomföra uppsägningarna som inhyrd konsult. Men allt det praktiska skulle hon ta tag i när hon var tillbaka i Stockholm i morgon förmiddag. Nu ville hon bara koppla av. Hon beställde en drink till, samtidigt som hon sköt fram brösten så mycket att knapparna i blusen var på väg att ge upp för trycket. Ingen reaktion. Synd på en sån godbit, för att inte tala om hans vackra ögon. Nåväl, Kristina förstod när det inte fungerade. Hon drack snabbt upp drinken och hon skulle lätt hinna svepa några till innan kvällen var slut. I andra änden av baren satt en man och läste dagens tidning. Hon kunde inte se hela ansiktet, men deras ögon möttes över tidningen. På framsidan stod något om den ekonomiska krisen i Europa. Då lade han ner tidningen och tittade rakt på Kristina. Satan vad snygg han är. Den kittlande känslan i gommen kom krypande. Långsamt fuktade hon läpparna med tungan. Då nickade han lätt mot henne och log. Hon gillade hans uppskattande blickar och lät handen glida långsamt över blusen där hon försiktigt knäppte upp en knapp. Hon sneglade åt hans håll och igen mötte han hennes blick. Hans ansiktsdrag var vackra, nästan som utmejslade i sten. Rak, smal näsa och hud som såg ut som siden. Mörka, markerade ögonbryn. Ögonfärgen gick inte att urskilja på det här avståndet, men de var vackra. Han vinkade till sig den snygge bartendern som var klädd i svarta jeans och en svart skjorta med uppkavlade ärmar. ”Fröken, herrn där borta vill betala för er nästa drink.” Det var bartendern som hade kommit fram till henne.
7
Hon gav mannen ett av sina mest charmiga leenden, men han satt kvar på sin stol. På ett sätt var Kristina gammalmodig av sig, hon ville att mannen skulle ta första steget, men nu var han försjunken i sin tidning igen. Hon vände sig mot bartendern istället, som blandade hennes tredje drink. Det gyllengula hällde han från en flaska som det stod Pimm’s på, sedan fyllde han glaset med iskuber, Sprite, citron, apelsinskivor och en gurkskiva, en ovanlig ingrediens i en drink tyckte hon. När han var färdig ställde han glaset framför henne. Kristina slöt sina välformade läppar kring det svarta sugröret och tittade bort mot mannen igen. Men vad gör han? Han reste på sig och gick mot dörren. Det var tråkigt, hon hade sett fram emot lite sex. Nåväl, hon fick väl leka med sig själv, då. Hon drack upp den gyllengula drinken och beställde en ny. Nu hade bartendern fått sällskap av sin äldre kollega. Hon tjyvlyssnade på deras konversation. ”Chris, jag skulle behöva gå tidigare, är det okej?” Den äldre funderade en lång stund för att sedan spänna blicken i den andre bartendern. ”Låt det inte bli en vana bara.” Chris klappade honom vänligt på axeln. Innan han försvann ut genom dörren kastade han en sista blick på Kristina. Då var det lilla roliga slut. Kristina svepte nästan drinken när hon såg att klockan närmade sig nio. Hon behövde packa inför resan hem till Stockholm i morgon. Chansen att få till det såg ut vara förbi och då var det lika bra att dra sig mot hotellet. Lite sovmorgon skulle bli skönt. Hon visade att hon ville betala och tog upp sitt VISA ur plånboken. När allt var betalt klev hon ut i den underbara Londonkvällen. Kristina började gå, men när hon korsade gatan hördes ett dovt motorljud och någon som tutade. Hon fortsatte gå när en mörk Range Rover gled upp bredvid henne. Mannen innanför vevade ner rutan. ”God kväll, fröken. Vill du ha skjuts nånstans?” ”Mitt hotell ligger bara några minuter härifrån.” ”Du har inte lust att ta en drink?”
8
Varför pratade han inte med mig där inne? Hon tittade in i bilen. En bilbarnstol, och på hans vänstra hand satt en guldring. Den hade hon inte sett i baren. Han var väl också ute efter lite kul, och hon var inte den som var den. För det fanns inget tvivel om att det var det han ville, fast han skyllde på en drink. ”Det finns en bar på mitt hotell. Vi kan ta en drink där. Då har vi nära till rummet.” Hon inväntade hans reaktion. Han var helt med på noterna. ”Perfekt”, sa han och sträckte sig fram mot dörren på passagerarsidan och öppnade den. Hon gick runt bilen och klev in. Den luktade som om den precis hade kommit ut från fabriken. Sätena var av läder men täckta av tunn, genomskinlig plast. Konstigt att låta plasten vara kvar. Men han kanske är pedant. Instrumentpanelen lyste som i en cockpit och hon satt fantastiskt skönt. I baksätet stod en stor portfölj bredvid barnstolen. Han klev ur bilen och slängde in stolen och portföljen längst bak. ”Det är bara några minuter härifrån. Hotellet heter Marble Arch Inn och ligger på …” mer hann hon inte säga. ”Jag vet precis var det ligger.” Kristina lutade sig tillbaka. Alkoholen hade kickat in och hon slappnade av. ”Ny bil?” ”Hämtade den imorse. Det är dags att inviga den”, sa han och lade handen på hennes ben. ”Jag är, som du ser, gift, och har barn.” Han viftade med ett finger. ”Men dig är jag bara tvungen att smaka på.” Det här var en man som visste vad han ville och tog det. Han lade hennes hand mellan sina ben. Wow, han behöver inte skämmas. Kristina kunde knappt sitta still, men lät handen ligga kvar. Bara tanken på att få den i sig gjorde att hon knep ihop benen. Hårt. Efter några minuter körde han in på en parkering framför ett mörkt kontorshus och slog av motorn. Han böjde sig fram och
9
kysste henne. Snabbt var hans hand under kjolen, där det redan var fuktigt och på några sekunder hade han två fingrar inuti henne. Hon kved till samtidigt som han kysste henne med läppar som var krävande och hårda. Kristina drog upp hans hand ur trosorna, långsamt stoppade hon fingrarna i munnen och sög av dem. Doften fick kittlingarna i halsen att sprida sig. När hon var färdig bad han henne dra upp kjolen och flytta sig till baksätet. Själv ställde han sig med ett knä i vardera stol i framsätet, tog tag om hennes trosor och ljudet av sönderslitet tyg fyllde det lilla utrymmet. Kristina började smeka sig själv, tog de svullna blygdläpparna mellan sina fingrar och stönade lätt när den nästan elektriska känslan kom krypande. Långsamt böjde han sig ner mot den våta springan, där han lät tungspetsen leka med hennes svullna klitta. Kristina kved, kunde inte ligga still när han särade på hennes blygdläppar med tungspetsen. Hon tryckte till benen mot hans rygg, kupade händerna om hans huvud, tryckte sig mot honom. Nu var han inuti henne. Hon andades korta snabba andetag. Han var överallt, fyllde henne med tungan. Kristina vred sig under honom, slutade nästan andas när han grep tag i insidan på hennes lår, särade på dem så mycket att han kunde slicka henne bortom all vett och sans. Kristina kunde inte hålla sig längre och lät orgasmen rusa genom varje del av hennes matta kropp. Ett långt utdraget stön lämnade henne precis när han tittade upp mellan hennes ben. Han var blöt runt munnen. ”Nu ska jag knulla dig hårt.” Han sa till henne att vända på sig så att hon stod på alla fyra, lutad över baksätet. Hon kunde se ner i bagageutrymmet där portföljen låg öppen. I den låg det sexleksaker. ”Ta en du tror att du kan hantera.” Han skrattade när hon valde den största. ”Vi struntar i glidmedel, eller vad tycker du?” sa han och tog den ifrån henne. ”Sluta prata.” Centimeter för centimeter tog hon emot den samtidigt som
10
han masserade hennes anus med sin tumme. Slidan slöt sig om den plastiga kuken och hon stönade högt när hon hörde hans tunga andetag i sitt öra: ”Du gillar hårda tag, va? Du kan inte få nog.” Kristina flämtade bara till svar när han nafsade henne i nacken och fortsatte ner på ryggen. När hon inte trodde att han kunde få in den längre tryckte han till och hon fick bita sig hårt i läppen för att inte skrika. Smärtan försvann efter ett tag men hon orkade nästan inte andas längre, så andfådd var hon. Men han var inte färdig med henne. Han tog ett fast tag om rumpan, smekte henne sakta över ryggen när hon kände kuken glida in mellan blygdläpparna. ”Det ska bli mig ett sant nöje att få knulla dig.” Något hon inte var beredd på var storleken, hon sög in luft mellan tänderna för att kunna ta emot honom. Hon försökte få honom att ta det lugnt men han tog henne så hårt att hon kunde känna hans pungkulor slå mot henne. Bilen gungade och hon tackade Gud att rutorna var tonade. Plötsligt kände hon ett tryck runt halsen. Det var obehagligt och hon försökte få bort det, men han tryckte sig bara hårdare in i henne. Han stönade högt och hon förstod att den här mannen höll på att knulla henne sönder och samman. Hon ville få bort det som fanns runt halsen, men han tryckte henne hårdare mot baksätet så att hon nästan inte fick någon luft. Precis när slidan krampade runt hans kuk, kände hon hur han pulserade ut sin varma sats i henne. Trycket runt halsen blev hårdare och bakom sig hörde hon ett rått skratt.
11
Kapitel 2
Måndag 15 mars 2010
D
”
u kan tycka vad fan du vill om mitt ledarskap, men så länge jag är chef här får du se till att rätta dig i ledet.” Tyler Rimes försökte hålla sig lugn, men det blev pennan i handen som fick ta den värsta smällen. ”Lugna dig, vi kan väl diskutera det här som två vuxna människor?” sa Jake Wood samtidigt som han långsamt backade mot dörren. ”För min del är det slutdiskuterat. Jag ska till Stockholm i morgon, är tillbaka om några dagar. Se till att du gör det du ska.” Jake småflinade. ”Vem är chef när du är borta?” ”Brian. Bäst du håller dig i skinnet för retar du upp honom är du körd inom polisen, oavsett vem som är din pappa.” Jake slängde igen dörren efter sig, kvar stod Tyler och skakade på huvudet. För länge sedan var de bästa vänner men nu fanns det ingen vänskap kvar. Ibland undrade Tyler varför Jake ville jobba med honom, men han orkade inte göra en profil på sin gamle kompis. Att jobba tillsammans varje dag var antagligen inte bra för någon av dem, men han skulle aldrig ge upp sin karriär för att Jake skulle må bra. Han hade bett om ursäkt tusen gånger, men Jake brydde sig inte och till slut hade han gett upp. Kunde han inte förstå att han mådde precis lika dåligt? Mary hade ju varit hans livs kärlek. Det finns inget jag kunde ha gjort annorlunda. Nej, nu fick han skärpa sig. Bråket i mötesrummet hade dragit till sig åskådare, men nu stod alla och låtsades vara upptagna med vad det än var som de hade gjort innan helvetet brakade loss. Han tittade in i rummet där alla utom Jake satt. ”Jag drar nu, ses om några dagar. Jag nås på mejlen om det skulle vara nåt, akuta fall, mobilen. Ha det bra.”
12
Liz kom fram och kramade honom. ”Se till att vila upp dig lite också, du ser ut som ett vandrande lik.” Liz hade rätt, det fattades ett antal sömntimmar, men det var nog likadant för alla. ”Lovar”, sa han och gick bort till hissen. Om han inte hade haft bråttom hem hade han tagit en sväng förbi chefens rum, men det var nog lika bra att han fick lugna ner sig lite innan han pratade med Brian. Resan till Stockholm såg han fram emot, för han hade aldrig varit i Sverige förut. Han hade blivit inbjuden av stockholmspolisen för att föreläsa. Normalt brukade Tyler inte föreläsa när han jobbade med en utredning, men näst efter sitt jobb som mordutredare, var det föreläsandet han älskade mest. Om seriemördare. Vilket var exakt vad han jobbade med på den speciella enheten inom MIT på Scotland Yard. Det senaste året hade all fokus legat på att få fast en seriemördare som hade en hel del bisarra saker för sig. En lustmördare som njöt av att hålla sina offer levande några dagar så att han kunde våldta dem upprepade gånger, för att sedan strypa dem med en röd scarf. Det första offret hade de hittat i maj 2009. Kristina Lundin, svensk medborgare. Scotland Yard hade informerat den svenska polisen, som brukligt, men då det rörde sig om en seriemördare, troligtvis engelsman, var det den engelska polisens utredning. Det hade satts ihop ett speciellt team inom MIT. Ett team som Tyler var gruppchef över. De var sju stycken med olika erfarenheter och deras högsta chef, Brian Miller, var nästan en legend inom sitt område och styrde gruppen med fast hand. Han var även Tylers mentor och när Brian gick i pension skulle Tyler mer än gärna ta över avdelningen, men det var många år kvar till dess. Först skulle han bli tvungen att få lite större fötter så att han kunde få plats i skorna som Brian skulle lämna efter sig. De hade fått information från mördaren, via ett brev som var handskrivet, om att hon fanns i Hyde Park. Ute på en liten ö, kanske inte en ö utan mer som en plats en bit ut i vattnet där fåglarna hade sin hemvist. Hon hade legat naken på en liksäck,
13
omgiven av fåglar vilket självklart inte var det mest idealiska stället att utföra en brottsplatsundersökning på, men eftersom Hyde Park var en välbesökt plats hade de trott att det skulle bli en enkel match. Men de hade stött på problem från dag ett. Ingen hade sett eller hört något ovanligt och kamerorna som täckte just det området hade varit trasiga. Om nu det var planerat eller en slump gjorde egentligen inte någon skillnad. För att komma ut till ön hade mördaren varit tvungen att använda någon form av båt eller kanot, men de hade inte hittat någon. Visst, de hade fått in en anmälan om att en kanot var stulen, men det var det enda. När det gällde brevet fanns det inte heller mycket att gå på. Den bästa experten i England hade gått igenom det med lupp, men även där gick de bet. De hade hittat små fragment av gammal färg och fibrer som kom från en madrasstyp som brukar användas på sjukhus. Sedan hade de fibrerna från halsduken som offret hade blivit strypt med. Under tiden som de bearbetade all data kom det ett nytt brev. Offer nummer två. Kroppen hittades i ett hus i utkanten av Hyde Park där ägarna varit bortresta under tiden huset renoverades. Då hade det framkommit en bisarr detalj, för på offren fanns det ett tatuerat hjärta placerat i halsgropen eller precis nedanför nyckelbenet. När det gällde det första offret hade de inte tänkt att det kunde vara en märkning från mördaren, men nu insåg de att det var det. Han märkte sina offer och de hade valt att inte sprida den informationen till allmänheten. Inte ännu i alla fall. Sedan fortsatte det på samma sätt, alltid likadana kuvert med samma typsnitt och samma information. Det var bara platserna som han dumpade dem på som varierade. Nu är det dags för mig att släppa denna underbara varelse. Hon finns ute på den lilla ön i Hyde Park. Jag hoppas ni kommer ha lika kul med henne som jag har haft. På återseende! XXXX
14
Breven var alltid adresserade till Tyler, underskrivna med fyra x, och så hade det fortsatt. Nu var mördaren uppe i fyra offer, där alla hade samma fragment av färg, fibrer från madrassen och scarfen. Och de hade ingen aning om när han skulle slå till igen.
I garaget stod Tylers ögonsten, en svart Audi A3, årsmodell 2008. Utanför polishuset svängde han in på Broadway och vidare bort mot Piccadilly. Om trafiken var någorlunda bra skulle det ta femton minuter att ta sig hem, men i rusningstrafik fick han räkna med minst det dubbla. Nu var det måndag och klockan var inte ens ett. Det flöt på bra. Väl hemma låste Tyler upp dörren och klev in i vad som var en maskulin och avskalad lägenhet med mörka träslag och vita väggar. Huset han bodde i var ett generationsboende som från början hade varit hans barndomshem som hans pappa, arkitekten hade renoverat. Det var nu indelat i tre separata lägenheter och han, hans lillebror och pappa hade varsin. Tyler bodde på bottenvåningen, pappa i mitten och Stewart, högst upp. Tyvärr fanns inte mamma kvar i livet. Hon hade förlorat en ojämn kamp mot cancern för fem år sedan. Vardagsrummet var den centrala delen med köket i en öppen planlösning. Två sovrum. Det ena använde han som arbetsrum, men det var också inrett som ett gästrum med en bäddsoffa. Inte för att han hade gäster speciellt ofta längre, utredningen hade uppslukat honom. Han kom inte ens ihåg när han senast pratade med någon av sina vänner. Han visste att det här jobbet hanterades bäst med mycket jobb och sparsamt privatliv. Kärleken hade också tagit stryk. Sena kvällar och helger var inget bra recept för romantik. Tills han träffade Mary, hon hade varit annorlunda och kom från en polisfamilj flera generationer bakåt. Men kärleken hade fått ett abrupt slut en dag för tre år sedan. Allt blod runt Mary flimrade förbi i minnet och han knep ihop ögonen. Det sägs att tiden ska läka alla sår, men det gör den aldrig. Tyler drog fram resväskan ur garderoben; det var sällan den
15
fick stå orörd en längre tid. Han hade rest en hel del i tjänsten genom åren. En liten sidogrej som han gillade. Att föreläsa om sitt arbete, framför allt om profilering. Det var något som de flesta människor tyckte var spännande. Försöka tänka som en mördare, få fram en profil på en människa man inte kände. Det ringde på dörren och han släppte ner väskan på sängen. ”Hej, är du på väg ut?” Det var pappa, Mark Rimes. ”Jag packar, ska iväg några dagar till Stockholm.” Tyler gick in badrummet och plockade ihop lite rakhyvlar och aftershave. Pappa följde efter. ”Vet du var Stewart är nånstans?” ”Pratade med honom i morse när vi möttes i hallen. Han var på väg till jobbet, tror jag.” Tyler gick in i sovrummet igen. Vad skulle han packa ner för kläder? ”Han ska följa med mig till läkaren klockan tre, men jag får inte tag i honom.” Han har verkligen inget tålamod, farsgubben. ”Men pappa, hon är ju bara ett. Är du inte ute i lite god tid nu?” Tyler tog väskan och gick ut i köket. ”Jag är bara orolig. Det är många undersökningar och jag har inte fått svar på proverna jag redan tagit.” ”Okej, det tar tid, men allt kommer säkert att gå bra. Läkaren sa ju att det mesta bara är rutin för en man i din ålder.” Tyler klappade honom på axeln. ”Det är inte alltid Stewart varit i tid, vissa gånger har han inte ens dykt upp. Det är väl inte konstigt att jag är orolig?” ”Du kan väl åka till sjukhuset själv, du behöver inte att vi håller dig i handen, okej?” Pappa kunde vara en martyr ibland och han hade förändrat sig sedan mamma gick bort. De älskade honom oerhört, men ibland kunde han verkligen gå dem på nerverna. Mamma hade tagit hand om honom under alla år och de hade varit som två bitar i ett pussel. Nu när den ena biten var borta ville han så gärna hitta en ny bit att passa ihop med, och det fick bli hans söner. Som jobbade en hel del. ”Tyler, kan du inte prata med din bror?”
16
”Vad ska jag säga? Bättre om du pratar med honom. Mig har han väl aldrig lyssnat på.” Han vek ihop byxorna och tröjorna och lade dem i väskan. Mark gick mot dörren. ”Det ska tydligen vara vackert med snön i Stockholm så här års, försök att inte jobba så mycket utan njut lite också.” Tyler gick fram och kramade om honom.
När han packat färdigt gick han och satte sig framför teven, men det var bara elände. Krig och politik med en världsekonomi i gungning där ett flertal länder hade problem. Han stängde av. I duschen försökte han koppla bort tankarna som for omkring men kunde inte riktigt skaka av sig dagens konfrontation. Han skulle bli tvungen att ringa Brian i morgon och berätta om Jake. Han klev ur duschen, drog en handduk kring höfterna och tittade sig i spegeln. Skäggstubben var några dagar gammal men han orkade inte raka sig nu. Allt var ändå nerpackat. Han drog på sig ett par boxershorts, en T-tröja och satte sig vid datorn precis när telefonen ringde. ”Hej, det är Brian.” Bra, då kan jag hoppa över det samtalet. ”Jag hade tänkt ringa dig, men fastnade i en massa jobb”, sa han och tittade med tom blick på skärmen framför sig. ”Jag hade ett intressant samtal med Jake för en timme sen. Skulle vilja höra din version.” Hur ska jag kunna ge en neutral version av det som hände utan att bli förbannad igen? ”Vad ska jag säga? Problem med att jobba i grupp och speciellt med mig.” ”Inte det jag ville höra”, sa Brian. ”Jag gick lite för långt, men han ville inte lyssna. Sist jag kollade var det väl ändå jag som var chef.” Brian var tyst. Tyler fortsatte. ”Det har han väl inte blivit än, men det kanske inte tar lång tid, eller?” Tylers knogar vitnade när han tryckte telefonen mot
17
örat och lät drygare än han menat. ”Var inte löjlig, Tyler, du vet att jag tycker du gör ett riktigt bra jobb, men såna här problem kan vi inte ha. Nån måste vara den bättre mannen. Jag förutsätter att det är du.” Brian suckade. ”Okej, men om han har problem är det väl bara att söka sig ett nytt jobb?” ”Det är nog bra att du åker bort några dagar. Lugnar ner dig, får lite distans. När du kommer tillbaka behöver vi prata. Inget allvarligt. Men vi ska försöka med ett annorlunda grepp kring utredningen. Men som sagt, det kan vi prata om när du är tillbaka. Ses om några dagar.” När de hade lagt på kände sig Tyler som en ballong som nästan hade tappat all luft. Det här fallet tog verkligen ut sin rätt både på honom och hans kollegor. Till och med Brian lät trött. Han stängde av datorn. Det var dags att försöka sova och när han väl hade landat på kudden sov han inom fem minuter.
Ljudet var envist, ville inte sluta. Han rullade runt och drog kudden mot örat. Försvinn. Han orkade inte prata med folk, men ringklockan ville inte sluta. Han öppnade ena ögat för att titta på klockan. Tolv på natten. Han visste vem det var och klev upp för att öppna dörren. ”Fan, vad du ser ut.” Lillebror vet alltid hur han ska pigga upp mig. ”Varför svarar du inte när pappa söker dig på mobilen? Du vet ju hur han är.” ”Jag var och tränade, kan väl inte vara anträffbar jämt?” Stewart gick in i vardagsrummet, öppnade barskåpet och hällde upp en whisky. Han vände sig om mot Tyler. ”Man behöver förfriskning när man har varit med pappa halva dagen.” Det kunde inte Tyler säga något om. ”Häll upp en till mig med. Fick utbrott på en av mina medarbetare idag.” Han sjönk ner i den mjuka soffan och lade upp fötterna på bordet. ”Jake?”
18
Tyler nickade. ”Det går nästan inte en vecka utan att vi har nån form av konfrontation. Men om man backar lite och analyserar läget, vilket är mitt specialområde, är det kanske inte konstigt.” Stewart sträckte fram glaset med den guldfärgade vätskan. ”Släpp det där nu, det var inget du kunde gjort annorlunda.” Tyler svepte innehållet och grimaserade. Varför kan han inte bara göra som han blir tillsagd? Å andra sidan var det länge sedan de drog jämnt och han förstod Jakes ovilja mot honom. När allt kommer omkring var det ändå jag som dödade hans syster, Mary. Lika fort som minnet kom fram slog han bort det.
19