Issuu on Google+

Ingrid KällstrÜm

Min bild av dig


Av Ingrid Källström har på Faun Förlag tidigare utgivits Innehåll (novellsamling) Välkomna på söndag (självbiografi) Roboten Robbi (barnbok)

2010 2011 2013

© 2014 Författaren Redigering och grafisk form: Siewert Carlsson Omslagsfoto Sofie Sievert ISBN 978-91-87435-20-1 www.faunforlag.se


Min bild av dig

Roman

Ingrid KällstrÜm


1

Kanske såg hon honom för första gången med ett paraply i handen. En helt vanlig höstdag, då solen gjorde uppehåll bakom mörka regnmoln. Det var som om de setts tidigare. Ett ögonblick av igenkännande. Själv balanserade hon med kassar och paraply, kastade en blick på trafiken för att ta sig över gatan. En händelse som glömdes så fort den passerat. Han stod kvar och såg efter henne. Veckorna gick, allt fortsatte som vanligt. Hon glömde det korta ögonblicket i regnet, tills en dag då hon tog bussen ner på stan. Platsen bredvid henne var ledig. Mannen tvekade lite, men så möttes deras blickar och han slog sig ner. – Jag har saknat dig, sa han efter en stund. Förvånad vände hon sig mot honom. – Vi känner inte varandra. – Nej förlåt. Jag kände saknad när jag inte sett dig på länge. Lite besvärad drog hon sig ifrån honom. Vad skulle hon svara. Saknat, sa han. När de inte kände varandra, inte bytt ett ord. Till sist svarade hon. – Det är sällan jag tar bussen till arbetet, så det är kanske därför. – Så kan det vara. Mer blev inte sagt. Hon steg av bussen efter en kort nick mot honom. Vad var det med den här mannen? Han hade något som intresserade henne. Att de inte var bekanta sedan tidigare var hon övertygad om. Lite smickrande var 


det att han saknat henne, men samtidigt gav det en känsla av obehag.. Vid nästa hållplats steg han av. Inget arbete väntade på honom. Hans arbete fanns hemma, som översättare av fackböcker. Ensamt och tyst, men han bestämde över sin tid. Det där om saknaden blev sant i det ögonblick han sagt det. Det var något speciellt, som gjorde att han ville lära känna henne närmare. På bussen hem tittade hon efter honom. Blev lite besviken, men lät tankarna glida över vad som hänt under dagen. Fredagar var de jäktigaste på biblioteket. Vädret bidrog nog också till att många ville ha en bra bok att läsa. – Jag vill inte veta ditt namn, förklarade han när de satt på caféet nere vid ån. De hade träffats några gånger sedan de slagit följe ett par kvarter från närbutiken. – Ett namn tar bort den bild jag har av dig. Får jag kalla dig Katarina? – Naturligtvis. Jag förstår hur du menar. Namn och person knyts samman. Varför just Katarina? – Det är så rakt och rent, öppet. Min bild av dig. – Jag har inget namn att ge dig. – Det kommer. Så annorlunda deras träffar var. De talade om allt, diskuterade böcker, ventilerade världshändelser, men berättade aldrig något om sig själva. Talade inte ens om sina namn eller var de bodde. Kanske var det därför samtalen flöt så lätt. Ingenting låg bakom, formade bilden eller sa vad som förväntades av personen. Hon blev stimulerad av att träffa honom. Nyfiken på att komma närmare, förstå vem han var. ”Katarina” ja, varför inte? Lika bra som Inger, som hon var döpt till. Hon tog reda på att Katarina betyder ”Den rena”.




Han hade svårt att samla tankarna på översättningarna. Katarina, som han kallade henne, tog det bra, det här med namnen. Han ville ha det så, bli vän med en främling. När de sågs igen kanske han också fick ett namn. En svag oro började ge sig till känna men han slog den ifrån sig. Det han kände var inte kärlek Vänskap och trevlig samvaro räckte och han bestämde när de skulle träffas. Det var hans villkor som gällde. Ljuset började återkomma och de optimistiska påstod att våren var på väg. Inger promenerade till och från biblioteket. Skönt att vara ute i friska luften. Det var längesedan hon sett till sin okände vän. När hon tänkte på det slog det henne att det alltid var han som dök upp. Nästan som om han visste var hon befann sig. Hon hade aldrig överraskat honom. Nog var hon nyfiken på vem han var och vad han arbetade med. Något slags inkomst måste han ha. – Men se hej. Han kom bakifrån och tog henne lätt om armbågen. – Usch, du skräms. Hon drog till sig armen. Hon såg en glimt av irritation innan han svarade. – Förlåt. Jag såg dig en bit framför och skyndade mig ikapp. Det var längesedan. Det var just det hon tänkt på, att han bara fanns där rätt som det var. Det kändes riktigt otäckt. Hon svarade hastigt. – Ja, det är det, men idag har jag bråttom hem, så om du ursäktar. – Visst, jag ska inte hindra dig. Kanske en annan gång. Han tog ett steg bakåt och hon gick vidare. Allt hade känts så bra när han stod i köksfönstret och såg henne gå förbi. Snabbt hade han skyndat efter och så gjorde hon så här. Låtsades upptagen, vände sig från honom. Det här var det värsta han visste, det där spelet. Men nu skulle 


hon få vänta. Han hade bevakat henne så länge att han kunde hennes rutiner nästan lika bra som hon själv. Katarina, hans Katarina. Kvinnan han skulle leda och forma. Hon skyndade på stegen. Kände en lust att vända sig om och se om han kom efter. Hoppades att han skulle försvinna för gott. Till en början hade det varit spännande med de oplanerade träffarna. Att hålla ett avstånd genom att inte dela med sig av det privata. Men nu blev det som ett tvång att umgås på hans villkor. Inte någon gång att hon sett honom först. Nej, det här måste hon få slut på. Han släntrade in på biblioteket. Såg genast hur hon vände ryggen till och började plocka med böcker som lämnats tillbaka. Så genomskinligt. Fanns det ingen kvinna, som var ren från tillgjordhet? Han hade trott att han till sist funnit den rätta Katarina. Nu hade han planer för kvällen och var övertygad om att den skulle bli som han tänkt sig. Han väntade utanför biblioteket. – Hej Katarina, jag har väntat på dig. Vill bjuda ut dig i kväll. – Hej. – Jag vill träffa dig. Vi har en del att tala om. – Vad skulle det vara? Vi har inte setts på länge och jag vill gå direkt hem. – Katarina, jag ber dig. En liten stund kan du skänka mig. Hon satt tyst medan de åt sin mat, drack lite vin. Han talade om hur han tänkt sig framtiden. Att de skulle lära känna varandra ännu bättre än som det var nu. Hon lät honom tala. Tänkte att det inte var något att fästa sig vid. Ville bara snäsa av honom och gå därifrån. När han gick för att hämta mer kaffe tog hon sin väska, reste sig för att gå. – Vad ser jag? Än har jag inte sagt allt jag vill. Drick en kopp och lyssna. 


Hon satte sig och han började återigen svamla om någon typ av framtid. Slött lyssnade hon på honom. ”Ja, ja, prata på du, jag bryr mig inte”, tänkte hon. Han iakttog henne, såg hur trött hon blev. Hur svårt hon hade att lyssna till honom. Tabletten han lagt i kaffet började verka. Katarina, den rena, så besviken han var. Han hjälpte henne in i taxin, skojade om att hans flickvän druckit lite för mycket när de firade sin förlovning. Framme vid adressen betalade han med pengar ur hennes plånbok. De få trappstegen upp till lägenheten stödde han henne. Han pratade och småskrattade lite för att lura grannarna att tro att allt var bra. När han klätt av henne och hon låg naken på sängen gav han henne försiktigt att dricka, med ännu en tablett i. Nu var han säker. Sömnen skulle räcka till fram på förmiddagen. Han såg på kvinnan han trott var Katarina. Ömt smekte han henne. Hon var vacker, som han ville ha henne. Bara se på henne. Åtrå kunde han inte känna. Inte nu, när han visste att hon inte var värdig namnet. Han tog hennes nattlinne, insöp doften och drog det över hennes huvud, lade henne till rätta, och tände sänglampan. Innan han lämnade henne ensam stod han en stund i vardagsrummen. Såg hennes böcker och fotoalbum fyllda av minnen. Minnen som måste raderas. Han stängde dörren så tyst som möjligt, såg sig omkring och försvann i dunklet under träden. Det var folktomt på gatorna. Restauranger och pubar hade stängt och de sista gästerna hade förmodligen hunnit hem. Allt hade gått som han tänkt sig. Han log förnöjt när han steg in i sin lägenhet. Idén med de svaga insomningstabletterna var ett lyckokast. Vanemässigt rättade han till den redan raka raden av pennor, böckerna i dess travar.




Vem är främlingen som tar kontakt med henne på bussen och vad vill han? Hans annorlunda idéer intresserar Inger och hon känner sig dragen till honom. Men mannens märkliga och påträngande sätt skrämmer och hon vill dra sig undan. Det leder till att mannen på ett försåtligt sätt tar sig in i hennes liv. Främlingens beteende leder till fortsatt dramatik som kommer att beröra allt fler i Ingers närhet och blottlägga avgörande händelser i det förflutna. Ingrid Källström har tidigare givit ut en självbiografi från barnaåren, en novellsamling och en barnbok. Med boken Min bild av dig ger sig Ingrid in på nya spännande spår. Som pensionär fyller Ingrid dagarna med olika intressen där skrivandet tar en stor del liksom naturvandringar och inspirationskällan, en kolonistuga. Vuxna barn och fem barnbarn har naturligtvis sina givna platser.

www.faunforlag.se www.faunforlag.se


9789187435201