”Se på bilden här!” sa läkaren och pekade på skärmen. ”Läget är mycket allvarligt. Men vi har ändå kommit fram till att vi törs stråla. Vi tror att det i alla fall kan stoppa tillväxten, och i bästa fall få tumören att gå tillbaka en del.” ”Okej”, sa jag. ”Vet ni något om hur länge ...”, fortsatte jag utan att fullfölja meningen. Hon skakade på huvudet. ”Men om ett år sitter vi inte här?” försökte jag för att få något slags svar. ”Nej, det gör vi inte”, svarade hon. Tonen i hennes röst sa mig att det inte var någon idé att ställa följdfrågor. ❧
Peter Fowelin och hustrun Kerstin på Öland några år före sjukdomen. Framsidan: Kerstin på en lektion i gymnasiet i slutet av 1970-talet, fotograferad av en klasskamrat.
i januari 2014 får Peter Fowelin beskedet att hans fru och livskamrat Kerstin har en hjärntumör som ger henne kort tid kvar att leva. I boken skildras de två år om sedan följde, allt sett genom Peters ögon i form av ett samtal med Kerstin efter hennes död, och från platser de har gemensamt – steniga stränder på Öland, skogsbryn med sjungande vårfåglar och radhuset med sina minnen. Läsaren får i boken vandra i författarens fotspår. Skildringar från sjukdomstiden varvas med minnesbilder från det liv Peter och Kerstin levt tillsammans i trettio år. Den är en vandring i sorg och saknad, men lika mycket i kärlek och värme, och med ödmjukhet inför livets oförutsägbarhet.
Peter Fowelin ❧ En dag i sänder
peter fowelin är författare, föreläsare m.m. och har tidigare skrivit böckerna Mindfulness i klassrummet (2011), Från motstånd till möjlighet (2012) och Att ge ut en bok (2013).
Peter Fowelin
En dag i sänder – när sorgen slår följe med livet Dana Förlag
En dag i sänder omslag 2016.indd 1
Min farmor edit dog 1953 bara femtiofem år gammal i cancer – eller i kräftan, som man sa på den tiden. Den femte oktober 2014 dog min fru Kerstin i cancer, också hon femtiofem år gammal. Farmor blev hon först ett halvår efter sin bortgång, när vår familjs första barnbarn föddes. Så länge minnen och berättelser om oss finns kvar, lever också vi kvar. Jag har länge velat veta mer om min farmor. Jag ställde inte frågor medan tid ännu var och nu är berättelserna om henne alldeles för få. En tanke med den här boken är att spara pusselbitar till bilden av Kerstin för framtiden. Från början växte dock bokens olika kapitel fram ur ett annat behov: mitt eget att bearbeta upplevelserna under Kerstin nio sjukdomsmånader – och sedan sorgen och saknaden som följde. (---) Den färdiga boken, med sina tolkningar av händelseförlopp, upplevelser och känslor, gör inte anspråk på att vara någon annans ”sanning” än min egen. Boken är min skildring av hur sorgen slog följe med livet under sjukdomen och sedan under året som följde därpå: två år som stundom klarats bäst genom att bara ta en dag i sänder. Det är också en skildring av hur kärlek, värme och omsorg – om oss själva och andra – kan hjälpa oss att stå på benen när marken skakar under fötterna. Ur bokens efterord
2016-11-20 21:04
copyright © peter fowelin 2017 omslag & inlaga: nalle remnelius första utgåvan, andra tryckningen tryck: print best ltd, estland 2017 isbn 978-91-979486-8-5 dana förlag hasselstigen 42 • 152 30 södertälje www.danaforlag.se kontakt@danaforlag.se
En dag i sänder inlaga 2016.indd 4
2017-02-09 16:02
Innehåll
Inledning 9 Ditt leende 17 Kollapsen i trappan 26 Tänk att man måste dö för att lära sig leva 35 Sveken svider 45 Sommarminne 52 Spöklik avståndsverkan 61 Vägen mot tystnaden 69 Sista veckan 75 Fri från rädsla, fri från sorg 83 Om jag bara kunnat förstå 89 Vad säger en gravsten? 94 Jul utan dig 99 Att leva med ensamheten 103 Epilog 104 Efterord 110
En dag i sänder inlaga 2016.indd 7
2017-02-13 14:58
Ditt leende
J
ag har ett foto från den 24 januari 2014, två veckor efter att vi fått läkarnas besked om din hjärntumör. Du sitter på kanten på datortomografen på Karolinska i Solna, tittar in i kameran och ler. Du ser ut så som jag vill minnas dig, innan kortisonet och sjukdomen förändrade ditt utseende. Håret är långt och tjockt och faller mjukt på dina axlar. Leendet är fint, nästan som när du var ung, och oron har du gömt inombords. Det är som om du var på en röntgenundersökning av ett krånglande knä, en arm eller något annat man får räkna med i vår ålder. Om det inte var för masken du håller i handen. Masken som formgjutits efter ditt ansikte för att den kommande strålbehandlingen ska träffa på millimetern rätt − på tumören, inte på hjärnans friska delar. Masken är vit och blank med fyra utskurna hål för ögonen, näsan och munnen, och den hade nyss precisionstillverkats i ett rum intill. Nu höll du upp den för att jag
En dag i sänder inlaga 2016.indd 17
17
2016-11-17 13:12
18
skulle kunna skicka ett kort till Rasmus och Julia. Du skulle strax lägga dig på britsen för att röntgas och masken lades åt sidan till strålbehandlingen ett par veckor senare. Läkarna på onkologen visste först inte om de skulle våga ge strålbehandling. Inte bara för risken för skador på hjärnan, utan också för att de var osäkra på om du orkade allt behandlingen förde med sig. På neurologen hade de sett hur du slagits till marken av cancerbeskedet bara ett par veckor tidigare, när du låg inne på Huddinge sjukhus. ”Du ska komma hit varje dag i två veckor med uppehåll över helgen”, hade cancerläkaren berättat för oss när vi träffat henne veckan innan. ”Själva strålningen tar inte lång stund, men medan den görs måste du ligga helt stilla, med huvudet fixerat av masken. Du kommer troligen att bli trött av behandlingen och tappa håret, men bara precis där vi strålar”, fortsatte hon. Maria tror jag hon hette, men det minns jag inte säkert – det var enda gången vi träffade just henne. Hon var rakt på sak. ”Som du vet är din tumör stor, och vi vet inte säkert vilken effekt strålningen kan få”, fortsatte hon. ”Det finns en risk för skador på frisk vävnad, men den är inte stor, så det ska inte hindra oss att försöka göra
En dag i sänder inlaga 2016.indd 18
2016-11-17 13:12
allt som går. Men bara om du är helt säker på att du vill och orkar.” ”Ja, jag vill det”, svarade du svagt men ändå bestämt. ”Min man kommer att följa med hit, så jag kommer att klara det”, sa du och tittade på mig. Jag vet hur rädd du var. I din anteckningsbok skrev du: ”Vad ska ni göra med mig nu? Vad är planen? Jag är rädd.” Men om det så bara fanns en minimal chans att du skulle bli bättre ville du ta den. Kanske inte främst för din egen skull, utan för barnens. Du ville så gärna finnas kvar för dem. Men när läkaren sedan sa att hon på sin bildskärm ville visa resultatet av datortomografin såg du skräckslagen ut och ville inte vara kvar. Vi visste redan att tumören var stor som en apelsin och satt mitt emellan hjärnhalvorna – att operera var inte att tänka på. Mer ville du inte veta, så du gick ut i väntrummet och överlät det hela till mig. Nu, ett drygt år senare, minns jag inte mycket av bilden jag fick se. Jag minns bara läkarens ord − och rösten som inte bara var allvarlig utan också mycket bestämd. ”Se på bilden här!” sa hon och pekade på skärmen. ”Läget är mycket allvarligt. Men vi har ändå kommit fram till att vi törs stråla. Vi tror att det i alla
En dag i sänder inlaga 2016.indd 19
19
2016-11-17 13:12
20
fall kan stoppa tillväxten, och i bästa fall få tumören att gå tillbaka en del.” ”Okej”, sa jag. ”Vet ni något om hur länge ...”, fortsatte jag utan att fullfölja meningen. Läkaren skakade på huvudet. ”Men om ett år sitter vi inte här?” försökte jag för att få något slags svar. ”Nej, det gör vi inte”, svarade hon. Och tonen i hennes röst sa mig att det inte var någon idé att ställa följdfrågor. Ett par dagar in i februari påbörjades strålbehandlingen i Solna. Vi satte oss i bilen tillsammans och följde trafikströmmen mot Stockholm, höll tummarna för att Essingeleden inte skulle vara igenkorkad och svängde sedan av mot Karolinska. Där letade vi parkeringsplats, ordnade parkeringstillstånd och förhörde oss om besöksrutinerna med receptionisten på Radiumhemmets strålbehandling. I väntrummens klarblå soffor satt andra som liksom vi helst velat slippa att vara där. Någon satt helt för sig själv, medan andra satt tillsammans två och två. Vem som då var sjuk och vem som var anhörig var svårt att säga innan ett namn ropades upp. Då satt den anhöriga kvar medan den cancer-
En dag i sänder inlaga 2016.indd 20
2016-11-17 13:12
drabbade gick till sitt behandlingsrum. Om sjukdomen redan satt spår i form av håravfall eller annat var det lättare att gissa vem som var vem. Men du hade ännu allt hår kvar och kortisonet hade inte börjat förändra ditt utseende, så det hade lika gärna kunnat vara mig de kallade på – lika gärna kunnat vara jag som leddes in till behandlingsbritsen, såg dörren stängas och sedan låg och höll demonerna i schack så gott det gick. Jag förstår inte hur du lyckades vara så lugn och samlad. Du måste ha uppammat allt hopp och all kraft för att inte plågas av behandlingens obehag och ensamheten på britsen. ”Det gick bra, de var snälla”, sa du när du var klar efter första strålningen. Det var kanske bara det du önskade just då: att vårdpersonalen tog väl hand om dig och att jag fanns i bakgrunden. Och att det någonstans ändå fanns ett litet hopp.
21
Det blev många resor till och från Karolinska i februari. Ibland tog vi en kopp kaffe innan vi satte oss i bilen och for hem igen. Pratade och satt nära. Eller så stannade vi till någonstans på vägen tillbaka, om det så bara var på Ikea. När vi var unga brukade du skoja om att det mest kärleksfulla jag kunde säga
En dag i sänder inlaga 2016.indd 21
2016-11-17 13:12
22
till dig en söndagsmorgon var: ”Kerstin, ska vi inte ta och åka till Ikea i dag, bara du och jag?” Nu tog vi oss tid att vara tillsammans – prata om det som varit viktigt för oss, blicka tillbaka och glädjas över att ha barn tillsammans som börjar bli vuxna och att vi lyckats hålla ihop våra liv. I din anteckningsbok skriver du fredagen den 31 januari: ”På radiumhemmet delade Peter och jag en macka med mozarella och syltad, marinerad tomat plus delade på en liten tårtbit. Mums.” Sedan har du ritat ett hjärta. Och sist kommentaren: ”Idag är jag lite glad.” Jag är så tacksam för att vi fick de här veckorna i början av året. Minnet av dem höll mig på banan hela sjukdomstiden. Inte bara för att vi fick vara tillsammans, utan för det du sa vid en av våra hemresor. Vi hade som vanligt kört av motorvägen vid Moraberg, mot Södertälje centrum. På höger sida passerade vi McDonalds, där några bilar sakta rullade in mot drive in-luckan. Från andra sidan vägen blickade höghusen i Fogdetorp ner på oss från sin upphöjda position. Ljusa fasader med kalla, svarta fönstergluggar. När vi var små kunde man åka pulka i den branta backen i Fogdetorp, ner mot kolonistugorna som låg här förr. En liten backhoppningsbacke fanns där också. I mellanstadiet var den skräckinjagande stor,
En dag i sänder inlaga 2016.indd 22
2016-11-17 13:12
nu har jag sett att den är övervuxen av gräs, sly och halvhöga träd och ingen bryr sig om den. Vi hade mycket väl kunnat stöta på varandra på den tiden. Du hade din bästis Angelica här och i ett grannhus bodde tvillingarna Hellström, mina kompisar. I mellanstadiet gick du och jag på olika skolor: du på Majtorp, jag i Rosenborg – ingen av dem särskilt långt från Fogdetorp. Det var inte förrän i högstadiet jag visste vem du var: tjejen med det långa, bruna håret som satt längst fram på fransklektionerna. Bredvid Lotta som vi grabbar spanade på. Men det var först sju år efter högstadiet som jag upptäckte ditt leende. Det var midsommar på landet i ett grönskande Sörmland. Ett stort kompisgäng hade samlats i en gul herrgårdsflygel som hyrdes av föräldrarna till en gemensam kamrat. Festen började klinga av och i köket stod jag och pratade med dig. Du var sommarklädd och solbränd, håret mörkt, tjockt och kortklippt. Lång och smal stod du framför köksspisen, bara en aning kortare än jag – och du log medan vi pratade. I det svaga kvällsljuset kunde jag bara ana dina ögons blå och svagt gröna nyanser, men blicken skimrade vaket. Vad vi sade minns jag inte. Kanske förvånades vi över att vi gått samtidigt i grundskolan och sedan
En dag i sänder inlaga 2016.indd 23
23
2016-11-17 13:12
24
i gymnasiet utan att egentligen ha pratat med varandra. Och nu stod vi här i ett lantligt kök, sammanförda på nytt och försiktigt nyfikna. Om någon annan överrumplat mig med ett leende som ditt hade jag blivit försiktig, tafatt. Men du log inbjudande och mjukt – och jag kunde inte förstå hur det kom sig. Jag hade inte gjort mig förtjänt av det; inte spelat något spel som blev belönat eller gjort något för att fånga din uppmärksamhet. Det var bara av en slump som vi blev ensamma med varandra i köket. Mer än så blev det inte den midsommaraftonen, men på natten sjöng näktergalen i kapp med taltrasten i skogsbrynet – och ett leende hade fastnat på min näthinna. Numera syns sällan barn i pulkabacken i Fogdetorp och det gamla koloniområdet har ersatts av industrifastigheter och asfaltsstråk till och från E4:an, där vi nu hade tagit av på väg hem från Karolinska. Strax passerade vi Weda på höger hand, med bensinmackarna och gamla Wedaverkens grå industribyggnad. Där gjöts aluminiumprodukter förr, när Södertälje var ännu mer av en industristad än idag. I backspegeln kunde jag se Shellmackens gula
En dag i sänder inlaga 2016.indd 24
2016-11-17 13:12
snäcka lysa milt när jag bytte fil. Bakom bilarna vi mötte låg kyrkogården i kall vintervila och längst ner i backen skymtade klaffbron över kanalen. När vi närmade oss trafikljusen vid Birkakorset blinkade jag vänster som vanligt, mot Rosenlund och vårt radhus. Nu hade vi inte många minuter kvar innan vi var hemma, och det var som om samtalets trådar som spunnits sedan vi lämnade Karolinska väntade på att vävas samman. Då sa du, som om det för dig var den mest självklara sak i världen: ”Det viktigaste av allt är att kunna se sig själv i spegeln och veta att man gjort det allra bästa man har kunnat.” Jag förstod i den stunden att du var nöjd med det liv du lyckats skapa åt dig själv. Och det vi skapat ihop. Kerstin, min älskling, jag var lycklig över att få sitta bredvid dig i bilen just då. Jag var lycklig över att det var ditt leende som fastnat på min näthinna en midsommarafton för över trettio år sedan.
En dag i sänder inlaga 2016.indd 25
25
2016-11-17 13:12
Efterord
110
Min farmor Edit dog 1953 bara femtiofem år gammal i cancer – eller i kräftan, som man sa på den tiden. Den femte oktober 2014 dog min fru Kerstin i cancer, också hon femtiofem år gammal. Farmor blev hon först ett halvår efter sin bortgång, när vår familjs första barnbarn föddes. Så länge minnen och berättelser om oss finns kvar, lever också vi kvar. Jag har länge velat veta mer om min farmor. Jag ställde inte frågor medan tid ännu var och nu är berättelserna om henne alldeles för få. En tanke med den här boken är att spara pusselbitar till bilden av Kerstin för framtiden. Från början växte dock bokens olika kapitel fram ur ett annat behov: mitt eget att bearbeta upplevelserna under Kerstins nio sjukdomsmånader – och sedan sorgen och saknaden som följde. Jag skrev korta texter som jag lade ut på Facebook och fick uppskattande kommentarer som hjälpte mig att ta mig igenom den första tiden. Jag är oändligt tacksam för värmen och engagemanget jag mötte, som också lät mig förstå
En dag i sänder inlaga 2016.indd 110
2016-11-17 13:12
att texterna kunde vara till hjälp och stöd för andra. De många stegen mot en färdig bok kunde sedan tas tack vare den vägledning och uppmuntran som författarvännerna Tove Folkesson och Mats Berggren gav på ömse håll. Minnet är som vi alla vet inte det mest pålitliga sanningsvittnet. Till grund för den här boken ligger utöver mina minnesbilder också foton samt anteckningar från sjukdomstiden, både mina egna och de Kerstin gjorde medan hon ännu klarade det. Rasmus och Julia – våra vuxna barn – har läst bokens kapitel efterhand som jag skrivit dem. Boken är tillägnad dem och deras familjer nu och i framtiden. Utan deras klartecken hade boken aldrig blivit utgiven. Den färdiga boken, med sina tolkningar av händelseförlopp, upplevelser och känslor, gör ändå inte anspråk på att vara någon annans ”sanning” än min egen. Boken är min skildring av hur sorgen slog följe med livet under sjukdomen och sedan under året som följde därpå: två år som stundom klarats bäst genom att bara ta en dag i sänder. Det är också en skildring av hur kärlek, värme och omsorg – om oss själva och andra – kan hjälpa oss att stå på benen när marken skakar under fötterna. Södertälje i november 2016 Peter Fowelin
En dag i sänder inlaga 2016.indd 111
111
2016-11-17 13:12
”Se på bilden här!” sa läkaren och pekade på skärmen. ”Läget är mycket allvarligt. Men vi har ändå kommit fram till att vi törs stråla. Vi tror att det i alla fall kan stoppa tillväxten, och i bästa fall få tumören att gå tillbaka en del.” ”Okej”, sa jag. ”Vet ni något om hur länge ...”, fortsatte jag utan att fullfölja meningen. Hon skakade på huvudet. ”Men om ett år sitter vi inte här?” försökte jag för att få något slags svar. ”Nej, det gör vi inte”, svarade hon. Tonen i hennes röst sa mig att det inte var någon idé att ställa följdfrågor. ❧
Peter Fowelin och hustrun Kerstin på Öland några år före sjukdomen. Framsidan: Kerstin på en lektion i gymnasiet i slutet av 1970-talet, fotograferad av en klasskamrat.
i januari 2014 får Peter Fowelin beskedet att hans fru och livskamrat Kerstin har en hjärntumör som ger henne kort tid kvar att leva. I boken skildras de två år om sedan följde, allt sett genom Peters ögon i form av ett samtal med Kerstin efter hennes död, och från platser de har gemensamt – steniga stränder på Öland, skogsbryn med sjungande vårfåglar och radhuset med sina minnen. Läsaren får i boken vandra i författarens fotspår. Skildringar från sjukdomstiden varvas med minnesbilder från det liv Peter och Kerstin levt tillsammans i trettio år. Den är en vandring i sorg och saknad, men lika mycket i kärlek och värme, och med ödmjukhet inför livets oförutsägbarhet.
Peter Fowelin ❧ En dag i sänder
peter fowelin är författare, föreläsare m.m. och har tidigare skrivit böckerna Mindfulness i klassrummet (2011), Från motstånd till möjlighet (2012) och Att ge ut en bok (2013).
Peter Fowelin
En dag i sänder – när sorgen slår följe med livet Dana Förlag
En dag i sänder omslag 2016.indd 1
Min farmor edit dog 1953 bara femtiofem år gammal i cancer – eller i kräftan, som man sa på den tiden. Den femte oktober 2014 dog min fru Kerstin i cancer, också hon femtiofem år gammal. Farmor blev hon först ett halvår efter sin bortgång, när vår familjs första barnbarn föddes. Så länge minnen och berättelser om oss finns kvar, lever också vi kvar. Jag har länge velat veta mer om min farmor. Jag ställde inte frågor medan tid ännu var och nu är berättelserna om henne alldeles för få. En tanke med den här boken är att spara pusselbitar till bilden av Kerstin för framtiden. Från början växte dock bokens olika kapitel fram ur ett annat behov: mitt eget att bearbeta upplevelserna under Kerstin nio sjukdomsmånader – och sedan sorgen och saknaden som följde. (---) Den färdiga boken, med sina tolkningar av händelseförlopp, upplevelser och känslor, gör inte anspråk på att vara någon annans ”sanning” än min egen. Boken är min skildring av hur sorgen slog följe med livet under sjukdomen och sedan under året som följde därpå: två år som stundom klarats bäst genom att bara ta en dag i sänder. Det är också en skildring av hur kärlek, värme och omsorg – om oss själva och andra – kan hjälpa oss att stå på benen när marken skakar under fötterna. Ur bokens efterord
2016-11-20 21:04