9789175691312

Myntets baksida

PERNILLA ULVBLOM Myntets baksida

Läs mer om författaren och utgivningen på www.formbarabyran.se

ISBN 9789175691312 © Pernilla Ulvblom 2018 Andra utgåvan Omslag/inlaga: Pernilla Ulvblom Foto: Eva Simonson & Alice Hedlund Förlag och tryck: Books on Demand Stockholm, 2018

Kapitel 1 ”jag tänker använda fornfynden för att informera pressen och det kommer att stoppa fortsatt missbruk av vår fina ö.”

Anneli Persson hör tydligt orden när hon smyger in genom ytterdörren. Rösten kommer från köket. En kvinnas röst. ”Det borde sätta stopp för allt”, fortsätter rösten från köket.

Anneli Persson vet inte vem kvinnan i köket är, men hon tänker inte låta henne förstöra allt. Hennes ögon söker igenom omgivningen närmast henne i hallen och fastnar på en gipsbyst i naturlig storlek föreställande Julius Caesar. Hon går in genom dörröppningen till köket med gipsbysten mellan händerna.

På varsin sida av ett runt köksbord sitter mannen som hon kommit för att träffa och den för henne okända kvinnan som uttalat orden. Hon sitter med ryggen mot Anneli Persson som målmedvetet går fram till henne och drämmer gipsbysten i hennes huvud. Kvinnan faller ihop och ligger med överkroppen tillsynes livlös över köksbordet. Hon mumlar något obegripligt som triggar Anneli Persson att drämma bysten i hennes huvud ytterligare en gång. Gipsbysten spricker i tre delar som ljudligt faller mot köksgolvet. ”Merde! Vad i helvete gör du? Är du inte klok? Vad har du gjort?”

Jean-Jaques Duvert reser sig hastigt. Hans röst är 5

förvånad och han står en kort stund paralyserad av det plötsliga avbrottet på motsatta sidan av köksbordet.

Sedan rusar han fram till den utslagna kroppen och känner på hennes hals efter hennes puls. Hans bara fötter trampar i gipspulvret från skärvorna på golvet. Han för sina fingertoppar över kvinnans huvud som om han vill försäkra sig om att inte det också tänker spricka. Slagen mot hennes huvud var kraftfulla. Han tar bort handen från huvudet och visar sin blodiga hand för Anneli Persson, som inte visar en min. ”Du har tur. Hon lever. Vi måste få hit en ambulans”, säger Jean-Jaques Duvert och ska gå och hämta sin mobil.

Han rör sig nervöst och uppjagat. Den vattenkammade luggen som normalt ligger slickad, bakåtkammad har på sina ställen ramlat fram och gungar framför hans ansikte.

Han hade inte brytt sig om att vaxa luggen eftersom han bara skulle vara hemma. ”Rör du mobilen så dödar jag dig”, säger Anneli Persson hotfullt.

Jean-Jaques Duvert stannar upp och vänder sig mot henne. ”Vad är det med dej? Går du på droger?” frågar han förvånat. Han känner inte Anneli väl. Han har träffat henne några gånger de senaste veckorna, inte för att han har velat utan för att hon har tvingat honom.

Anneli Persson tar tag i brödkniven som ligger bredvid en vetelängd på köksbordet. Hon riktar den mot Jean-Jaques Duvert. Hennes snäva vita kjol och ljusrosa knytblus skär sig mot hennes galna beteende tycker JeanJaques, som inte får det som händer omkring honom att verka klokt eller verkligt. Han har ingen om aning varför Anneli kommit hem till honom eller varför hon slagit ner Malin.

Jean-Jaques är bara någon decimeter längre än Anneli 6

och i kroppsstorlek bara en aning större. Hon springer kanske i löpspåret och tränar workout, tänker JeanJaques när han betraktar hennes slanka kropp, men hur stark är hon undrar han. Kan jag övermanna henne? Han känner sig inte så stark fysiskt, så han tvekar. Att slåss mot någon med kniv är nog inte helt enkelt tror han och eftersom han inte är van att slåss överhuvudtaget så är hans självförtroende helt bortblåst. Han står helt stilla och har fäst blicken på kniven. Annelis oberäkneliga uppförande gör att han upplever att han inte kan gissa sig till om hon menar allvar. ”Vi får ta din bil. Den är större än min. Bär ut henne till den.”

Anneli viftar hotfullt med kniven mot honom. ”Vad menar du, din galning? Hon behöver vård? ”Êtes-vous fou? ” ”Bär eller jag skär halsen av dig”, ryter Anneli och hotar med kniven mot Jean-Jaques strupe.

Jean-Jaques ryggar tillbaka. Han känner henne inte tillräckligt väl för att veta vad hon är kapabel till, men han tvivlar inte ett dugg på att hon menar allvar. Situationen gör honom oförmögen att tänka klart. Hur ska jag kunna lura henne? Om jag gör som hon säger så kan jag köra mot sjukhuset, oavsett vart hon vill att jag ska köra, tänker han. Sedan slår en tanke tillbaka mot honom – hur ska jag lyckas med det utan att få halsen avskuren? Han tar tag i Malins kropp och släpar den mot bilen som står inbackad på den lilla grusplanen vid sidan av hans stuga.

Kroppen gör som Anneli sagt, men Jean-Jaques hjärna arbetar febrilt åt motsatt håll.

Malin är ungefär lika liten som Anneli. Jean-Jaques öppnar bakluckan. Han har inte bestämt vad han ska göra, men vågar för tillfället inte annat än att lyda. ”Vad fan är det där?” utbrister Anneli när hon får syn 7

på trälådan som tar upp större delen av utrymmet. ”Jag har min utrustning i den”, svarar Jean-Jaques. ”Ta ut lådan ur bilen?” beordrar hon. ”Vad har du tänkt göra med kroppen? Jag bara frågar”, säger Jean-Jaques och lyder motvilligt. Han ser missnöjt på Anneli genom luggen som nu irriterat och okontrollerat rör sig framför hans ansikte. ”Du ska gräva ner henne på någon av dina utgrävningar.

Sedan ska du se till att ingen hittar henne. Om du skvallrar eller om något leder till mej så kommer jag att säga att du tvingade mig att hjälpa dig. Ta ur lådan.”

Jean-Jaques lyfter ur lådan och ställer den bredvid sin bil. Den innehåller diverse mätverktyg, små penslar och annat som en arkeolog använder i sitt arbete. ”Töm den.”

Jean-Jaques tvekar, men gör sedan som han blivit tillsagd. ”Lägg kroppen i lådan.”

Jean-Jaques ser missnöjt på Anneli. ”Den är för liten”, säger han och jämför kvinnans kropp med den cirka åttio centimeter vida och lika höga lådan. En chans att dra ut på tiden uppenbarar sig för Jean-Jaques och en förhoppning om att Anneli ska låta honom köra Malin till sjukhuset. ”Vik henne och pressa ner henne”, säger Anneli och riktar hotfullt kniven mot honom.

Jean-Jaques ger henne en ilsken blick. Nu får det vara nog, tänker han. ”Gör det själv! Du är inte klok. Hon behöver vård.

Skärp dej! Jag kan köra henne till sjukhuset. Jag säger att jag hittade henne så där”, vrålar han och gestikulerar vilt med händerna.

Anneli snittar lätt med brödkniven till Jean-Jaques i överarmen och hans utbrott avbryts tvärt. Han ser 8

förvånat på snittet i armen som långsamt färgas rött av blod. ”Lägg henne i lådan”, upprepar hon lugnt.

Jean-Jaques tar bort blicken från sin försiktigt blödande överarm och lägger sedan kvinnan i lådan. Han börjar med att ställa henne på fötter och trycker sedan ner hennes rumpa så att hon blir sittande i lådan. ”Har du spik?” undrar Anneli. ”Ja, det låg i lådan.”

Han svarar som om han befinner sig i trans. Han hör sin röst, men han styr inte orden. Vad är det som händer? frågar han sig och tittar förkrossad ner på Malin som sitter hoptryckt i lådan, fortfarande avsvimmad.

Jean-Jaques böjer sig ner och plockar upp en låda spik från högen med lådans innehåll som ligger på marken.

Hans rörelser är långsamma, som om han misstänker vad som kommer att hända härnäst och hans kropp vill dra ut på de. ”Spika på locket.” ”Nä, nä, nä. Då får hon ingen luft.”

Jean-Jaques reser sig hastigt och tränger in sin blick i Annelis hotfulla ögon. ”Jag vägrar vara med på det här”, säger han och håller kvar sin allvarliga blick i Annelis. Hon snittar honom över den andra armen. Hårdare den här gången. JeanJaques grimaserar av smärtan och trycker reflexmässigt sin hand mot såret. Paketet med spik faller mot marken.

Han backar ett par steg från Anneli. ”Spika eller jag börjar skära dej på allvar”, hotar hon och Jean-Jaques börjar spika. Hans hjärna och smärtan i överarmen säger åt honom att lyda. ”In med den i bilen.”

Jean-Jaques ställer framkanten av botten på bakluckans golv och skjuter in den. Han ser på sin blödande överarm 9

och torkar bort blodet med den vita t-shirtens ärm. Den andra armens sår har hunnit torka. Han har fortfarande svårt att förstå vad det är som händer. Var kom Anneli ifrån och varför beter hon sig som hon gör? ”Sätt dig vid ratten och kör”, beordrar Anneli honom.

Jean-Jaques sätter sig motvilligt bakom ratten och startar motorn. Tankarna far runt i hans huvud. Hur länge klarar hon sig i lådan? Kan jag påkalla hjälp på något sätt? Jag kanske kan krocka eller köra som om jag var full? Jean-Jaques desperata planer avbryts när han känner brödknivens blad mot sin kind. ”Minsta grej och jag skär, de vet du”, säger Anneli.

I ett svagt rus uppfattar hon rösten av en kvinna. Det låter som om någon kastar grus eller sand på en träskiva ovanför henne. Det är lika mörkt omkring henne oavsett om hon blundar eller har ögonen öppna, och trångt – väldigt trångt. Malin Pettersson försöker resa sig, men det går inte. Hon lyfter handen, men det tar stopp alldeles ovanför hennes höft. Sakta inser hon att hon är instängd i något som verkar vara en låda av trä. Hon sitter med knäna uppdragna på varsin sida av sin haka. Kvinnans röst ovanför henne är lätt hysteriskt, men samtidigt aggressiv. Malin Pettersson fokuserar och försöker höra vad kvinnan säger, men locket på lådan gör att orden blir otydliga. ”Hjälp, släpp ut mej!” ropar Malin skrämt och bankar så gått det går med sina knutna nävar mot lådans sidor.

Kanske tror kvinnan att jag är död, tänker hon. Bara hon får veta att jag lever så kommer hon att släppa ut mig. Hon slår med sina knutna händer några gånger på sidan av lådan. Kvinnas röst tystnar, sedan hör hon hur den säger något, som om hon ger någon en order. Grus och sand skyfflas i en snabbare takt ner på lådans lock.

10

”Nej!” skriker Malin hysteriskt. ”Jag lever! Släpp ut mej!”

Det är fuktigt och kvavt i tältet. Kriminalkommissarie Gunnar Öst har svårt att falla in i en djup sömn. Det är varmt på dagarna. På natten blir det svalare, men det är fortfarande relativt varmt. Hans båda döttrar sover hårt bredvid honom i var sin sovsäck. Tillverkaren av sovsäckarna lovar att de håller en varm i ner till fem minusgrader. Det är kanske sexton, sjutton plusgrader.

Det är för svalt utan sovsäck och för varmt med sovsäck, konstaterar han.

I sex veckor har han sovit med sin familj i tältet på svärföräldrarnas tomt i Hemse på Gotland. Sex veckor av avkoppling och bortkoppling av hans senaste fall som tagit hårt på honom psykiskt. Ett par gamla ouppklarade mord hade dragit med honom bakåt i tiden och gamla hemligheter hade slagit hål på den idyll som han trott att han växt upp i. På självaste midsommarafton för sex veckor sedan hade det stått klart för honom att han levt i en lögn. När hans familj dansade runt midsommarstången hade Gunnar befunnit sig åtskilliga mil från dem tillsammans med en hämndlysten mördare som smög sig under skinnet på honom och sårade honom där han varit som mest sårbar. De såren kommer att läka med tiden det vet Gunnar, men som om det inte räckte så förlorade han båda sina föräldrar under samma vecka som det påfrestande mordfallet tagit all Gunnars kraft och ork.

Förlusten av sin far kan han leva med, men sorgen efter sin mamma kommer han aldrig att komma över – det vet han.

Hon var för honom symbolen för godhet och trygghet.

Många förträngda och försummade minnen hade han varit tvungen att väcka upp under midsommarveckan.

Minnen som han gladdes åt, men även minnen som han 11

trott sig ha men som inte varit så som han kommit ihåg dem. Kriminalkommissarie Gunnar Öst önskar att de aldrig hittat de gamla skeletten i stenbrottet i Stenhamra, alternativt att de aldrig hade löst fallet. Han känner sig starkare för varje vecka som han får vara i fred och han hoppas att han ska kunna komma tillbaka till verkligheten och sitt jobb med Riksmordgruppen i lugn takt.

Eftersom stugan som Gunnars svärföräldrar köpt som landställe på den soliga och vackra ön Gotland är relativt liten så sover han, hans fru Julia och deras döttrar på fem och sju år, i ett tält på tomten. Det är inte det optimala, men de hade tidigare hyrt en stuga i närheten.

Den hade stått outnyttjad eftersom det var trevligare hos svärföräldrarna och de hade spenderat största delen av tiden hos dem. ”Nä, nu ger jag upp”, viskar Julia och tittar bestämt på Gunnar.

Hon börjar försiktigt dra upp blixtlåset på tältet.

Gunnars armbandsur visar sex och trettiotvå. ”Du får stänga efter mig”, viskar hon och förvinner ut ur tältet.

Gunnar rör sig varligt mot öppningen för att inte väcka döttrarna. Det är svalare utanför tältet märker han.

Morgondiset ligger som en tunn hinna på gräsmattan och doften av fuktigt gräs sugs in i Gunnars näsan och leker med hans sinnen. Det får honom att känna lugnet och friden växa i honom, men han vågar inte lämna tältduken öppen trots att han vill släppa in den friska luften. Dels för alla hungriga mygg som köar utanför, men även för att han vet att det finns en och annan kelsugen orm eller annat obehagligt som kan tänkas vilja komma in och mysa. Han drar igen blixtlåset, kontrollerar att ventilationsluckan är öppen och kryper snabbt ner i sin sovsäck igen. Han låter sinnet vara kvar i den rofulla gräsdoften och fokuserar på den när han somnar in.

12

Det är ljudet av att dragkedjan dras upp som några timmar senare väcker Gunnar. Julia sticker in huvudet.

Gunnar petar på döttrarna som motvilligt vaknar. ”Nu blir det frukost!”

Julia lyser av glädje. ”Är du redan vaken?” frågar den ena dottern yrvaket när hon får syn på sin mamma.

Dotterns solblekta, blonda hår är näst intill vitt och har en stor tova i nacken. Gunnar noterar en likadan tova i hans andra dotters yrvakna kalufs. ”Ja. Jag smög ut så jag kunde överraska er med frukost.”

Det är väl inte riktigt sant tänker Gunnar som minns hur hon smugit iväg för flera timmar sedan och mest troligt lagt sig i den mjuka soffan inne i huset. Gunnar tittar missnöjt på det hårda, billiga liggunderlaget av plast. Samtidigt som han utanför tältet sträcker ut sina leder och muskler så det knakar oroväckande, så funderar han allvarligt på om han ska kosta på några hundralappar på en mer påkostad variant av liggunderlag.

På altanen är det dukat. Klockan är runt nio på lördagsmorgonen, men solen värmer redan mycket.

Närmare tjugo grader, tror Gunnar och går nöjd med bara fötter på gräset mot altanen. Grässtråna kittlar honom lätt mellan tårna. Han ler mot de uppdukade delikatesserna.

Förutom nybryggt kaffe finns hembakat bröd, några ostar bland annat en från Lummelundagrottorna, någon lokal lammkorv, gotländsk äppelmust som de köpt i livsmedelsbutiken i Bunge samt mycket mer. ”Vi tänkte hänga på stranden i dag”, informerar Julia. ”Har du några planer eller vill du vara med?” ”Jag följer med – ett tag i alla fall”, svarar Gunnar. ”Sedan tror jag att jag ska bege mig till Ljugarn och se om det finns rökt flundra som vi kan ha till lunch – eller middag.”

13

”Jag är på!” utbrister Gunnars svärfar när Gunnar säger det sista. ”Men jag har ingen lust att följa med till stranden”, säger han och rynkar på näsan när han tänker på hur det är att sätta sig i en kokhet bil när han precis svalkat av sig i vattnet. ”Vart ska ni?” ”Det blir Nisseviken i dag”, upplyser Julia. ”Men vi kan bada i Ljugarn om du hellre vill det, Gunnar?” påpekar hon. ”Nej, jag tänkte vara lite tråkig för mig själv ett tag”, svarar Gunnar och Julia vet vad det innebär. Han behöver lite ensamtid emellanåt för att sörja sin mamma. Stunderna kommer mer sällan allteftersom veckorna går, men hon är osäker på om han klarar av sorgen så bra som det verkar.

Han pratar ofta med henne om sin sorg och även om sin besvikelse över sin fars beteende den sista gången de möttes. Som hustru till en kriminalkommissarie hör det till att bli en del av makens utredningar – känslomässigt – det visste Julia redan innan hon gifte sig med Gunnar.

Hon har inte sett en enda film eller teveserie med en lyckligt gift kriminalkommissarie, men hon tänkte att hon skulle bli den första att lyckas och än så länge har det gått bra tycker hon. ”Är rutschbanan i vattnet kvar?” frågar Gunnars svärfar.

Han har inte varit i Nisseviken sedan Julia var liten, då de brukade hyra stuga på Gotland på sommaren. Han har inget emot att bada i havet, det är bilresan hem som han våndas inför. Att nybadad och sval sätta sig i bilen. Även om de har air condition i bilen så blir det klibbigt på ryggen tycker han. ”Nej, den är borta”, svarar Julia en aning drömmande. Även hon minns rutschbanan. Den var hög och jätteläskig, men hennes pappa stod alltid nedanför och tog emot henne.

14

I takt med att gryningen vaknar till, vaknar även en oro i Anneli Perssons kropp. Väckarklockan visar tjugotvå minuter över sex på lördag morgon. Det har bara gått några timmar sedan hon och Jean-Jaques grävde ner kvinnan som hade tänkt sabotera hennes planer på att bli rik. Hur kan hon vara säker på att Jean-Jaques inte skvallrar, eller snarare inser hon, om hur lång tid kommer han att skvallra? Anneli har vridit och vänt på sig i flera timmar. Svetten får hennes kropp att kännas kladdig.

Det öppna fönstret ger ingen svalka. Hon tror att det är lika varmt ute som inne och vindstilla. Fläkten på bordet bredvid sängen låter så mycket att hon bara kan ha den på den lägsta hastigheten.

Det är inte bara sommarnattens värme som gör henne svettig, mest är det oron. Oron över att hon kanske inte lyckats skrämma Jean-Jaques till tystnad. Jag skulle ha skurit halsen av honom, tänker hon. Han har lika mycket att förlora som jag, lugnar hon sig, men bara minuterna senare inser hon att han kan skvallra och sedan smita tillbaka till Frankrike och lämna henne med all oreda.

Anneli reser sig hastigt ur sängen.

Jean-Jaques har inte fått en blund i ögonen på hela natten. Han sitter utmattad i sin favoritfåtölj. Flaskan med Armorik Single Malt de Bretagne är nyss påbörjad. Alla spår måste röjas undan, tänker han. Han har städat efter dem. Han reser sig hastigt, tittar in i köket, går ett varv runt i huset. Har hon glömt kvar något? Något som kan leda mig till henne? undrar han. Han har sökt överallt. I ett försök att slappna av sätter han sig återigen i fåtöljen.

Den ena flyktplanen efter den andra skapas i JeanJaques huvud. Rädslan i hans kropp växer med varje plan som han kommer på. Då ljudet utifrån avbryter hans tankar är han i det närmaste skräckslagen. Att Anneli kommer att döda honom förr eller senare, det är han 15

säker på. Han hade inte trott att hon skulle låta honom levande få lämna utgrävningen efter det att de grävt ner lådan i marken. Hade gropen varit större så hade han nog legat där han med, tror han. Det blir han sista tanke innan ljudet av att någon går i gruset utanför huset avbryter hans tankar helt.

Ljudet av fotsteg i gruset bredvid stugan skärper Jean-Jaques sinnen. Blicken stirrar rakt fram och han försöker av ljudet bedöma vart stegen är på väg. Han reser sig ur fåtöljen och hör hur stegen utanför tystnar.

Har personen utanför hört honom? undrar han. Hon är på gräset på baksidan av huset, konstaterar han. Han är säker på att det är Anneli som kommit för att göra slut på honom. Med mobilen i handen går han in i köket i den främre delen av huset. Jean-Jaques står helt stilla för att inte avslöja att han är hemma. Någon trycker ner handtaget på ytterdörren, men den är låst. Jean-Jaques rycker förvånat till. Hur kunde han ha tagit så fel. Hon är inte på baksidan. Han ser henne genom köksfönstret. Hon börjar röra sig mot gaveln och mot husets baksida. JeanJaques står kvar i köket – helt stilla. Fotstegen utanför huset har tystnat, men Jean-Jaques vet att Anneli är kvar utanför. Han lyfter mobilen och slår numret. ”Du ringer olämpligt.”

Rösten i andra änden är kylig. ”Hon är utanför mitt hus. Du måste hjälpa mej”, viskar han bestämt.

Det är tyst i andra änden. ”Vem?” Hon frågar trots att hon tror sig veta svaret. ”Vem tror du?” svarar han sarkastiskt. ”Det är ditt fel att hon vet. Du och din stora trut.”

Marianne Andersson har arbetat på kommunen i fem år. Hon har skött sitt arbete fläckfritt. När hon skrev 16