Mariette Glodeck
Mariette Glodeck
En station fr책n Paradiset
En station fr책n Paradiset
Mariette Glodeck En station fr책n Paradiset
I_En station fr책n Paradiset.indd 3
2009-06-29 15:12:18
Mitt varma tack: Freddie Joel Karlbom för drömmar, dikt och verklighet Alexander Freudenthal för kafélektion i kulturarv och tro Pip Farquharson för ord överförda från ett språk till ett annat Odd, evighetsvännen för att, för att, för att
isbn 978-91-1-302201-7 © Mariette Glodeck 2009 Norstedts, Stockholm Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt av ScandBook AB, Falun 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_En station från Paradiset.indd 4
2009-06-29 15:12:18
kapitel i
Han hade vaknat långsamt till denna dag. Han hade vadat iland genom drömmen väckt av spöken från förr. Av mammas röst. Vässad skarp av stress hade den skurit sin väg genom väggens murbruk, vasstoppning och tegel – genom den gamla dunkudden han hade haft tryckt över huvudet – in i sömnen. Pappas svar, en djupare röst, eroderade mot hindren på sin väg. När den nått in under kudden gick orden inte längre att urskilja. Kvar fanns inte mycket mer än en protesterande språkmelodi. Så mammas röst igen, närmare, tydligare, vädjande: »Vi måste iväg nu Velvel!« Den här gången hördes inte ens ljudet av pappas svar, istället jagade mammas röst ikapp sig själv. »Men strunta i slips då, vi kommer för sent!« För varje ord växte sig rösten närmare. Två nötta pardörrar slets upp och släppte in klapprande klackar. Inte tunna koketta, utan praktiska breda. Kudden ovanför hans huvud lyftes. Sinne efter sinne togs i anspråk. Dagsljus och svalka släpptes in. Syre doftsatt med puder och sirliga blommor. »Oknytt, du, vi måste gå nu. Men sov du. Se bara till att dörren går ordentligt i lås. Okej? Dumsnut?« Läppstiftsmjuka läppar trycktes mot hans kind och lämnade sitt bomärke. »Du får ingen riktig, jag håller på att bli förkyld.« Allt var över så snabbt att det kunde infogas i drömmen. Men en vaken tanke letade sig ändå in: det var inte mamma. Det var lo. Även blundande kände han igen henne. 13
I_En station från Paradiset.indd 13
2009-06-29 15:12:18
Nästa gång kudden lyftes vaknade Oknytt på riktigt och blinkade med ovana ögon mot Varg. »Tack för igår!« Hår släpade kittlande mot Oknytts kind. En ny kyss, mitt på munnen. »Du, vi försvinner nu.« »Är orm kvar?« undrade Oknytt. Hans egen röst lät främmande och sömngrusig. »Nej, du blir ensam. orm blev inringd för någon produktplåtning som blivit sågad, stackars unge, en lördag.« Nu stod lo i pardörrarna. Hon var fullt klädd. Inte ens huvudet var lämnat bart. »Skynda dig! Vi måste iväg! Har du ringt farmor?« »Ja, jag har ringt farmor«, svarade Varg. »Ja?« »Och ja, hon lever idag också och ja hon är påklädd och ja hon åker med oss«, sa Varg. los strama kroppshållning släppte något. »Jag går över till henne då, så ses vi där nere.« lo hastade iväg. Vid hallspegeln stannade hon till, räckte ut tungan åt synen i spegeln och upptäckte smycket där. Hon tog ur det. Egentligen var lo inte ens särskilt förtjust i piercingen. I hennes egna ögon var den vulgär. Men den hade inte varit hennes att välja. Den var Vargs. Han hade själv satt dit den på sin slav. Handskarna gjorde fingrarnas arbete klumpigt, men hon behöll dem på. De täckte handledernas brännmärken efter nattens rep. När silverstaven var ur rättade hon till håret. Drog ner peruken ännu en bit i pannan till klädsam höjd. I synagogan var de tre om att bära peruk: en cancersjuk flicka, en ortodox äldre kvinna och hon själv. Alla hade de sina egna skäl att bära sitt falska hår. Hon log ett sista kontrolleende: upptäckte läppstift på en fram14
I_En station från Paradiset.indd 14
2009-06-29 15:12:18
tand och torkade av den med ett tygklätt finger, suckade för sent åt rödfärg på handsken. »Ringer du på en bil?« ropade hon inåt vardagsrummet och försvann sedan ut genom ytterdörren innan hon hörde svaret. Egentligen befann sig lo och hennes farmor i samma lägenhet och hon behövde bara gå tvärs över trapphuset till köksingången. Den ursprungliga paradvåningen hade liksom människorna som bodde där tvingats finna sig i moderna tiders bostadsbrist. Via en låst dörr med bastanta bokhyllor på var sida var det tidigare överdådet av rum förvandlat till två mer modesta lägenheter. Värden visste om det, men såg mellan fingrarna. Släkten hade bott i huset sedan byggåret. Hade det inte varit för los städning och Vargs matlagning hade farmor vid det här laget haft ett landstingsrum och dygnetruntövervakning av vårdpersonal. Visst skötte de unga och otåliga flickorna och pojkarna från hemtjänsten om henne. Men inte räckte det på långa vägar. För även om den gamla kvinnans kropp hittills hållit, så hade inte psyket gjort det. Och underliga saker hände där inne ibland. Sådant som inte unga och otåliga flickor och pojkar från hemtjänsten borde se. Sådant som lo städade bort. los bubbele var en väl dold hemlighet. Fast hon bodde vägg i vägg hade Oknytt aldrig sett henne. »Vi skulle inte ha hälften så bråttom om vi bara kunde ta taxin hela vägen fram. Men kärringen skulle väl hellre dö än att låta någon få se att vi åkte bil till gogan. Så vi stannar alltid två kvarter bort.« Varg log snett mot Oknytt och fortsatte sedan: »Jag har lagt fram en ren handduk. Och frukost är bara att ta förstås. Och du, snälla ät! Du behöver det.« Som för att försäkra sig om att det han sagt gått fram nöp han tag i Oknytts ena bröstvårta tills han fick ur honom ett »ja, jag lovar«. Oknytt slog bort handen och konstaterade: »Du ser glad ut.« »Jag är glad. Jag har fått svar«, sa Varg. »Du vet danskompaniet 15
I_En station från Paradiset.indd 15
2009-06-29 15:12:19
som jag kontaktade. Jag får en audition nu när de är här!« »Vilka då?« »Minns du inte? Jag berättade ju. De från Berlin.« »Men ditt jobb då?« Varg gjorde en grimas: »Om dansen inte räcker så dör väl folk i Berlin också? Och de ska vilja ha mig först vet du. Nej, jag måste sticka nu. Hon blir galen om vi blir sena. Själv blir jag galen av att komma i tid. Ju kortare tid där inne desto bättre. Det måste vara mänsklighetens största misstag att tro att saker blir viktiga bara för att man upprepat dem många gånger. Tradition.« Varg suckade. »Hon låter sig ätas upp av den. Du vet väl skillnaden mellan en rottweiler och en judisk familj?« Oknytt skakade på huvudet fast han visste. »Rottweilern släpper till sist taget.« Båda skrattade som seden bjöd. Sedan såg Varg allvarlig ut. »Är du kvar när vi kommer hem?« »Om du vill.« »Jag vill att du bestämmer det själv.« Oknytt kasade sig upp på armbågarna, drog upp axlarna i ett »vet inte« och trutade med munnen för att inkassera adjökyss så att han fick sova vidare. Det var skönt när lägenheten tystnade och han kunde sluta ögonen. Upp med filten hela vägen, över huvudet för att stänga dags ljuset ute. Solen stack skönt i ansiktet. Han blundade mot den och mötte rött ljus innanför. Den ljumma sommarvinden fick extra hjälp av hans egenframkallade rörelse där han låg bakåtlutad i lekparkens gunga. Lent vidrörde den hans bara skinn på armarna, strök blygt över de tunna hårstråna. Armarna och benen stack ut som vore han en spindel i sina silkestrådar. Bredvid låg hans bror. Han visslade, hade precis lärt sig och gick nästan inte att få stopp på nu. Det lät fint. 16
I_En station från Paradiset.indd 16
2009-06-29 15:12:19
De hade höghusområdets lekpark för sig själva, för det var mitt i semestertid. Oknytt öppnade försiktigt ögonen. När gungan befann sig som lägst såg man molnen och lönnens grenar som sträckte sig upp mot dem. Trädet fradgade av grönska som om det aldrig skulle bli vinter mer. Så rikt var bladverket att man kunnat luras att tro att det kunde bära en även utan stödet av grenar. Att man kunnat bädda sig en säng där uppe mitt i den slösande mängden löv. Solen rann het in i mellanrummen. När gungan var som högst måste man kisa och såg ingenting. Han vände sig i sidled och tittade på sin bror. Hans mun trutade allvarsamt om den nyerövrade visslingen. Tröjan hade blåst upp och visade en barnsligt rundad mage. Shorts. Och så två ben, bruna stickor som spretade åt varsitt håll. Plötsligt slutade han vissla. »Vet du«, sa han, »imorgon åker vi!« »Jag har ingen lust. Jag vill vara kvar hemma«, svarade Oknytt utan att titta upp. »Om de aldrig har åkt någonstans förr fattar jag inte varför vi måste släpas med nu. Förresten är det ju sol nu.« »Vilken tonåring du är«, sa bror och trots att Oknytt inte såg efter visste han precis vilken min han hade när han sa det. »Svensk sommar är inte att lita på.« De lillgamla orden var ett eko av pappas tal vid frukostbordet. Oknytt blåste ljudligt ut luft för att visa sitt ogillande. »Fattar du inte att mamma blir bättre i värmen«, fortsatte bror. »Håll käften«, mumlade Oknytt tillbaka. »Förstör inte den här stunden.« Filten hade glidit ner och släppt in solen, självsvådligt hade ljuset vandrat rätt upp i hans ansikte medan han sovit. Där låg det nu och förstärkte den lilla huvudvärk som tryckte över ögonen. Kroppen kändes svag och förgiftad, liksom späckad av rester. Han hade sovit för länge, inget skulle bli bättre av att ligga kvar. Det var bara att låta dagen börja. 17
I_En station från Paradiset.indd 17
2009-06-29 15:12:19
Törstig och klibbig rullade han sig ur soffan och snavade över högen med böcker som Varg staplat upp. En solfjäder av Coetzee, Nabokov, Heller och Bradbury bredde ut sig på golvet. Att högen bestod uteslutande av vita män var något som skulle ha tyngt Vargs samvete om han bara tänkt på det. Inte heller Oknytt tänkte på det. För honom var böcker inget mer än hårt buntat papper. Bokstäver formade till ord hade aldrig talat till honom. Han fick inte grepp om dem. Skolan kallade det dyslexi. Oknytt lät dem. Han lämnade kvar de utspillda böckerna på golvet, tillsammans med sina kläder. Naken gick han ut i köket. los och Vargs bostad hade med åren blivit nästan lika mycket hemma som hans egen lägenhet. Eller kanske lika lite. I kylskåpet stod en nästan full glasklar kanna mjölk. Bakom den stod en öppnad sojamjölk och en öppnad rismjölk. lo blandade dem. Hon påstod att det blev skillnad. Det var nyanser som var bortkastade på Oknytt, men vid det här laget kunde han i alla fall dricka den fadda, alltför söta drycken. Där stod också fulla, halvtomma och helt tomma burkar och flaskor med innehåll i rött, orange och grönt. Ajvar stod det på en. Gochujang på en annan. Syrad gurka, grön currypasta, rårörda lingon, tabasco, sambal oelek, dijon, grumlig sesamolja. Men ingen mat. Om man inte räknade en kvarts förpackning vissna böngroddar och alldeles för gammal rökt tofu som ätlig föda. Så blev det alltid när Varg sökte dansjobb. Värst såg det ut de gånger han verkligen fick ett. Det var när hans vardagar bestod av rutinen i arbetet som sjuksköterska på en av stadens slutstationer för cancersjuka som det mesta av kylskåpets innehåll inhandlades. Varg var dansare, men för det mesta en arbetslös sådan. Hade han varit mer framgångsrik hade lo säkert svultit ihjäl. Oknytt drack direkt ur kannan. Han gjorde det stående i svalkan av den öppna kylskåpsdörren. Den vita vätskan rann lent ner igenom hans svidande strupe. Växtmjölken spred sig som kontrast 18
I_En station från Paradiset.indd 18
2009-06-29 15:12:19
vätska genom kroppen och väckte honom. Upplevelsen tog helt över alla andra intryck. Han slöt ögonen, den lediga handen formade en koncentrerad knytnäve som hos ett diande spädbarn. Det var först när han tog en paus för att hämta andan som han kände att han var iakttagen. Det stora spröjsade köksfönstret erbjöd just inte mycket till utsikt. Husen trängdes över innergården och på andra sidan, ett par meter bort, stod en granne och vattnade krukväxter. Det var i alla fall vad hon gjort innan hon fått annat att tänka på. Nu stod hon blick stilla med kannan i högsta hugg, klotrunda ögon och tappad haka. Oknytt slickade bort mjölkmustaschen och vinkade mot henne med spretande fingrar. Då släppte kvinnans trans och hon skyndade bort från fönstret med stel nacke och bortvänd blick. Under en linneservett på den breda köksbänken låg gårdagens sabbatsfläta i en korg. Innanmätet var fortfarande mjukt och saftigt när han bet sig igenom den frasiga ytan. Han var faktiskt hungrig. Natten hade varit lång. Han tryckte ut luften ur brödet och knölade snabbt in det i munnen. De sista tuggorna fick sällskap av den sista mjölken och han tuggade fortfarande mjölkdränkt bröd på sin väg in i badrummet. Där på toalettlocket låg en hopvikt handduk och väntade. Precis som alltid när han sov över. En hårt bunden bukett av vita strålar trängde sig ut ur den gamla duschstrilen. Väl fria studsade de mot kakel, vätte Oknytts hår, träffade hans hud och fick honom att flämta till av den oväntade svedan innan han mindes den kirurgiska häftpistol Varg tagit hem från jobbet. Klamrarna hade knappt känts när de en efter en skjutits in. Som brännande snärtar bara. Värre hade det varit att ta bort dem. Men Oknytt hade själv bett om det. Både att få dem i sig och ur sig. Den första morgonen han sett sig i los spegel hade han väntat sig att ansiktet där inne skulle se annorlunda ut. Att det som hänt honom skulle ha förädlat honom på något vis. Besviket hade han tving19
I_En station från Paradiset.indd 19
2009-06-29 15:12:19
ats konstatera att det var samma gamla yta som blickade tillbaka. Tiden hade lärt honom att det inte spelade någon roll vad han gjorde. Tiden puttade honom med en fast hand i ryggen mot sina egna mål. Och det hålögt översövda han blickade emot nu var exakt det han väntat sig att se. Snart skulle han vara lik sin pappa. Morgonansiktet var det redan. Ännu gick det att raka bort. Han gjorde sitt bästa. Det var inte fåfänga som drev honom att försöka radera åldrande och tukta rötter. Det var en fråga om skydd och överlevnad. För växte man verkligen upp? Var det inte ner man växte sig? Ner i myllan tills man, liksom en murknande stubbe, inte längre gick att rubba. Ner i förväntan och storlek så att för varje steg man tog krympte världen och människorna i den. Handfallen stod man sedan inför det futtiga. »Du är futtig«, sa han prövande mot spegelbilden och såg den börja skratta åt hur idiotiskt det lät. Han rakade armarna också, de var redan stickiga, och sköljde ur rakhyveln. Naturligtvis var det där, framför los badrumsspegel, han till sist kom på det. Det var fler än orm som hade arbete denna lördag. På sin egen spegel i sitt eget badrum fyra trappor upp på Barnhusgatan hade Oknytt skrivit en påminnelse. 13.00 stod där skrivet med smetigt läppstift mitt i det spegelblanka. Men han hade glömt att åka hem. Vin och Vargs häftpistol hade fått honom att stanna. Därför var den enda som sett påminnelsen på badrumsspegeln Oknytts katt. Telefonen låg i jackfickan ute i hallen och det som stod i fönstret när han öppnade den fick nästan magen att vränga sig ut och in: »Sju samtal missade«. Två från Björn, de resterande från hans chef.
20
I_En station från Paradiset.indd 20
2009-06-29 15:12:19