9789171958846 by Smakprov Media AB

Sagt om boken: Det är en riktig äventyrsbok, som har nästan allt man kan önska sig av en saga: Djärva hjältar, nattsvarta skurkar, talande djur, gulliga djurungar, lustiga dumbommar, kungar och drottningar, blyg kärlek, bråd död, manlig vänskap, svek, ett slott och en sagoskog och äventyr till sjöss, på land, under jorden och i luften. – Kajsa Öberg-Lindsten, Göteborgs-Posten … en modern sagopärla.

M I McAllister tar oss i den andra delen av trilogin om Urchin tillbaka till den sagovärld där ekorrar, uttrar, mullvadar och igelkottar utkämpar den klassiska kampen mellan ont och gott.

B e r ä är tt e l s e r Och f r snart å n börjar D i m det s l gå öjornas ö en lilla tronarvingen kidnappad! rykten på ön: kapten Husk kan inte alls ha dött när han störtade ner i den djupa hålan, för det är en och annan som har sett honom på håll … Urchin och hans vänner Nålan, Sepia och Juniper har plötsligt fått en hel hög nya mysterier att lösa. Gamle broder Silver säger att det lilla kungariket och dess invånare hotas av sin värsta fiende någonsin – men vem kan det vara?

UrcHin och Hjärtstenen

Tredje boken i M I McAllisters uppmärksammade och älskade serie om ekorren Urchin och de andra djuren på Dimslöjornas ö. tidigare i serien: Urchin och de dansande stjärnorna Urchin och Hjärtstenen

sagt om serien: ”Det här är barnfantasy av god kvalitet …” – Jonatan Mattsson, Kyrkans Tidning ”Det är en riktig klassisk saga med hjältar, spioner, strider och maktkamp om kungatronen. Charmerande karaktärer som den ofrivillige och oväntade ekorrhjälten Urchin och hans modiga igelkottskompis Nålan gör läsningen till en njutning.” – Clara Jacobsson, Västerbottens-Kuriren

Sagt om Urchin och de dansande stjärnorna, första delen i Berättelser från Dimslöjornas ö: ”Det finns en historia att förlora sig i, bekymras av. Lägg därtill en charmerande ekorrhjälte – Urchin själv, en rad vältecknade bifigurer, en högklassig story med lagom doser episk ödesmättnad och resultatet: en modern sagopärla.” – Per Israelsson, Svenska Dagbladet

”En modern sagopärla.” – Per Israelsson, Svenska Dagbladet

9 789171 958648

www.librisforlag.se

LIBRIS

M I McAllister

Urchin

och den försvunna arvingen

LIBRIS

Urchin och de dansande stjärnorna är första delen i M I McAllisters serie Berättelser från Dimslöjornas ö. Läs också Urchin och Hjärtstenen och Urchin och den försvunna arvingen!

9 789171 958846

LIBRIS

B e r ät t e l s e r f r å n D i m s lö j o r n a s ö

Urchin

och de dansande stjärnorna

M I McAllister

LIBRIS

www.librisforlag.se www.urchin.nu

M I McAllister

LIBRIS

www.librisforlag.se

B e r ät t e l s e r f r å n D i m s lö j o r n a s ö

LIBRIS

ISBN 978-91-7195-864-8

Urchin och den försvunna arvingen

Då seglar ett underligt skepp in i hamnen. Passagerarna berättar skrämmande saker om en mörk och karg plats, ön Vitvinge. De frågar efter en utvald ekorre som ska komma till deras hjälp. Men talar de sanning? Urchin vet inte vad han ska tro. Oron sprider sig än en gång på Dimslöjornas ö, och plötsligt är till och med Hjärtstenen i fara.

Urchin och Hjärtstenen

et ska bli fest på Dimslöjornas ö! Det är fred igen, och ekorren Crispin ska äntligen krönas till kung. Mantlar och rockar ska sys, kakor ska bakas och den magiska Hjärtstenen ska hämtas fram – en särskild sten som ska visa vem som är rättmätig kung. Urchin är en av dem som klättrar omkring i det stora slottet för att ordna allt.

– Per Israelsson, Svenska Dagbladet

Urchin och de dansande stjärnorna

n natt när stjärnorna dansar kommer något vitt farande genom luften och dunsar ner på stranden. Det är inte en stjärna – det är en alldeles nyfödd ekorrunge. Och det sägs att varje stjärndans betyder att viktiga saker är på gång… Ekorrungen Urchin växer upp på Dimslöjornas ö. Han har just blivit page hos Crispin, en av öns tre kaptener, när slottet skakas av mordet på den lille prinsen. Ekorrar, uttrar, mullvadar och igelkottar har levt i fred på ön i många år. Vem kan vilja kungafamiljen något ont? Livet på slottet blir inte vad Urchin hade trott. När ondskan tätnar alltmer sätts hans mod på prov. Han måste hitta mördaren! Och han måste hjälpa sina vänner, som plågas under lagar och påbud som hotar de minsta och svagaste. Men kan han avslöja mördaren och rädda igelkotten Skruttis innan han själv röjs ur vägen?

Urchin och de dansande stj채rnorna

M I McAllister

Urchin

och de dansande stjärnorna Översättning: Carolina Lundgren

LIBRIS FÖRLAG • ÖREBRO

Till Caroline Sheldon Med tack till Jo Boardman för ekorren

Originalets titel: Urchin of the Riding Stars Originalförlag: Bloomsbury Publishing Plc. Copyright text: © M I McAllister 2005 Svensk copyright: © Libris förlag 2007 Översättning: Carolina Lundgren Formgivning: Prinfo Team Offset & Media, Malmö Copyright omslagsbild och illustrationer: © Omar Rayyan 2005. Tryckta med tillstånd av Hyperion Books for Children. Alla rättigheter reserverade. Tryck: Scandbook, Falun 2007 ISBN: 978-91-7195-884-6 www.librisforlag.se www.librisforlag.se/urchin

P rolog

n tidig höstmorgon strax före gryningen låg en  ekorre på Dimslöjornas ö och tittade på stjärnorna som dansade över himlen. Det fick henne att glömma smärtan. Det var en sådan där sällsynt natt då stjärnorna lämnade sina banor och virvlade över himlavalvet så lågt att det var som om vem som helst kunde sträcka sig upp och nudda vid dem. Sådana nätter inträffade sällan, men när det hände betydde det alltid att stora ting var i görningen. På gott eller ont? Det kunde ingen 7

veta. Inte ens den gamle broder Silver, som stod och såg på himlen från sitt rum i det högsta tornet uppe på slottet, visste säkert. Ekorrmamman visste inte vad stjärndansen betydde, men hon brydde sig inte om det heller. Hon låg och flämtade och längtade efter att få hjälp under den långa, plågsamma förlossningen. Men hon var en främling här och kände ingen. Hennes egen ö låg långt härifrån, och där hade hon inte vågat stanna. Hennes unge hade fått en profetia uttalad över sig innan han ens var född: Han kommer att få en mäktig härskare på fall. Om kungen hade fått höra det, så skulle han ha sett till att ungen blivit dödad, så grym var han. Så hon hade gömt sig på första bästa handelsskepp och flytt. Hon hade hoppats att skeppet skulle till Dimslöjornas ö. Hon hade hört mycket gott om den hemliga ön, där en vänlig kung regerade i ett slott som låg högt uppe på klipporna och där röda ekorrar, igelkottar, mullvadar och uttrar levde och arbetade tillsammans. Det var en god och trygg plats, som låg skyddad bakom de förtrollade dimbankarna som låg som en slöja runt hela ön. På grund av förtrollningen var det inte många skepp som nådde fram till ön – men det här skeppet hade gjort det, till slut. Trots att värkarna redan hade börjat, hade ekorrmamman lyckats smita av skeppet

och krypa upp på stranden. Där hade hon gömt sig i skydd av klipporna. Inte en levande varelse fanns i närheten. Alla som var vakna hade tagit sig upp på de högsta kullarna för att se på stjärnorna. En plötslig ilning av smärta fick ekorrmamman att flämta till och dra efter andan, men det gjorde så ont att hon inte ens kunde skrika. Så här skulle inte en förlossning gå till. Någonting var fel, och hon var helt ensam. När hon lyfte huvudet kunde hon se slottet torna upp sig och ljusen tindra högt uppe i slottstornet, men slottet låg långt bort. Medan stjärnorna virvlade över ön gled ekorrens unge ut i världen. Han var en liten blek stackare med tunn, fjunig päls som skimrade i stjärnljuset. Med den största kraftansträngning hon någonsin gjort satte mamman sig upp, nuddade lätt hans nos med sin egen och bet av navelsträngen. ”Må Hjärtat bevara dig”, viskade hon och andades mot hans ansikte. ”Var lycklig. Jag hoppas att någon hittar dig och tar hand om dig.” Innan hon hunnit ge honom ett namn var hon död. Ungen låg på stranden, lika blek som månskenet. Han syntes tydligt mot de mörka klipporna. En mås som flög över stranden fick syn på honom och trodde att det var resterna av en fisk. Den dök ner och plockade upp honom med näbben, och steg mot himlen

igen. Slottstornet låg nära. Det skulle vara den perfekta platsen att kalasa på fyndet. Plötsligt for en stjärna förbi i en kaskad av silverljus, och så en till. Måsen vinglade till men fortsatte flyga. En fallande stjärna bländade den, och en annan fick den att komma ur kurs. Skrämd och förargad öppnade den näbben och skrek. Den nyfödda ekorrungen föll, snurrade, i allt högre fart. Om han hade landat på klipporna skulle han genast ha slutat andas, men han föll i det grunda vattnet, och vågorna sköljde upp honom på den kalla, våta sanden. Uppe på slottet hade djuren samlats vid alla fönster för att se på stjärnorna hela natten. Den bästa delen var redan förbi nu, och de försökte dölja sina gäspningar bakom tassarna när de smög iväg för att krypa in i sina bon och få en liten stunds sömn. Men i det allra högsta tornet stod broder Silver fortfarande och tittade ut. Han tog stöd med tassarna mot fönsterbrädan för att vila sitt stela ben. Han var gammal, men hans blick var fortfarande skarp, och ingenting undgick honom. När han såg någonting vitt komma farande från himlen lutade han sig ut för att se bättre. Ibland kunde stenar falla ner på marken medan stjärnorna dansade. Kanske var det en sten.

Vid ett annat fönster, längre ner, satt Crispin framåtlutad med nosen vänd mot himlen. Han var en ung ekorre som bodde i slottet och arbetade som tjänare åt igelkottskungen, kung Kvast. Trots att Crispin var så ung hade han nyligen blivit invald i Kretsen, den lilla grupp av djur som stod närmast kungen. Crispin sträckte på halsen och såg ut genom fönstret. När han också såg någonting vitt komma snurrande genom luften hoppade han ut genom fönstret och kilade kvickt utmed väggen ner till stranden. Han la sig på knä bredvid den lilla ljusa saken vid vattenbrynet. Han hade trott att det skulle vara någonting hårt och blänkande, som en vacker sten, men det han fann var en hopkurad liten trasa som kunde vara precis vad som helst. Kanske en sjöstjärna? Den rörde på sig, gnydde, sträckte på sig och viftade med en pytteliten tass i luften. Crispin hörde broder Silvers hasande steg bakom sig, men han var för fascinerad för att vända sig om. ”Det är en unge!” sa han. ”Ja, kära Hjärtanes, visst är det det!” sa Silver. ”Lyft upp honom, Crispin! Han kan inte ligga där.” Crispin var inte van vid ungar. Han skyfflade ovant upp ungen med båda tassarna och trodde att han gjorde honom illa, men ungen sträckte och vred på sig,

och utan att tänka la Crispin honom mot sin varma axel och vaggade honom lätt. Broder Silver tog av sig sin gamla gråa mantel. ”Ni ungdomar känner inte kylan”, sa han. ”Ni springer alltid omkring utan era mantlar. Svep in honom så han inte blir kall.” ”Hur kom du hit?” frågade Crispin. Han såg på ungens ansikte och svepte manteln omkring den. ”Han måste vara precis nyfödd”, sa han till Silver. ”Några få timmar, bara, tror jag”, sa Silver. ”Och det är någonting annorlunda med honom. Titta bara på pälsen!” Crispin visste inte hur nyfödda ekorrungar brukade se ut, men han förstod att den här ungen var speciell. Han var ljusare än sanden. ”Vi måste hitta hans mamma”, sa han. ”Hon är säkert orolig.” ”Hon är säkert död”, sa Silver kort. ”Eller så ligger hon och dör någonstans, eller så har hon övergivit honom. En mor som har tappat bort sin unge skriker så klipporna rämnar. Hon skulle få hela ön att leta efter honom.” Crispin lämnade över ungen till Silver och sprang iväg längs stranden. Han mötte några uttrar och han skickade dem för att leta efter ungens mamma. På vägen tillbaka fick han syn på en ganska knubbig ekorr-

hona som kom hoppande i stora språng ner mot stranden, och trots att han var en bit bort kunde han höra att hon ropade något till Silver. ”Vad är det där för nåt?” skrek hon. ”Är det en sån däringa stjärna?” Crispin stannade till. Han kände igen ekorrhonan: det var Hassel. Hon var en varmhjärtad ekorre, men inte särskilt begåvad, och dessutom otroligt pratsam. ”God morgon, broder Silver – å! God morgon, Crispin, jag letar efter stjärnor, eller, jag menar, skärvor, jag har suttit i tallen där borta hela natten och tittat på di däringa stjärnorna, jag. Inte vet jag hur di ser ut när di trillar ner på stranden, men man kan ju alltid leta ändå. Har ni hittat nåt?” ”Något bättre än en stjärna”, sa Silver. Han lyfte lite på en flik av manteln och ungen blinkade sömnigt. ”En unge!” Hassel spärrade upp sina mörkbruna ögon. ”Å! Kan jag få hålla han lite?” Crispin tyckte inte att det var någon vidare bra idé, men Silver räckte över ungen till Hassel. Hon gjorde små lugnande ljud medan ungen borrade in sig i hennes päls. ”Vems är han?” frågade hon. ”Han är övergiven”, sa Silver. ”Han blev uppspolad på stranden. Vi letar efter hans mamma.”

”Om ni inte kan hitta hon, så tar jag han”, sa hon bestämt. ”Gör mig inget alls, inte. Jag tar hand om han. Jag älskar ungar, jag.” ”Tack ska du ha, Hassel”, sa Silver. Han tog tillbaka ungen. ”Vi tar upp honom i mitt tornrum och värmer honom vid brasan. Kan du hjälpa oss att hitta en fostermor som kan ta hand om honom om vi inte hittar mamman?” ”Jag kan ta han”, ropade Hassel över axeln och skuttade iväg. ”Låt henne inte komma i närheten av honom!” sa Crispin. ”Hon kan ju inte skilja morrhåren från svansen. Hon skulle kanske slarva bort honom.” ”Hon har ett moderligt hjärta”, sa Silver. ”Och han skulle inte behöva vara ensam. Det bor ju en hel koloni med ekorrar i Vitsippeskogen, och alla tar hand om varandra. Nog kan de ta hand om en unge till om de hjälps åt. De lyckas ju bra med sina egna. Du själv ser ut att ha klarat dig.” De började den långa klättringen tillbaka upp till tornet. Crispin skulle helst ha kilat längs väggen, men han försökte lugna ner sig så att han höll jämna steg med Silver, som gick långsamt. ”Du sa till henne att han hade blivit uppspolad på stranden”, sa han. ”Hm. Ja, det gjorde jag visst”, sa Silver. ”Med all san-

nolikhet är han föräldralös, och han kommer inte härifrån. Vi har aldrig haft en ekorre med den här färgen på ön förut. Han är tillräckligt olik de andra ekorrarna ändå. De behöver inte veta att han kom farande från himlen en natt då stjärnorna dansade. Och om jag känner Hassel rätt, så kommer hon snart glömma att du och jag någonsin hade något med honom att göra. Vi låter henne tro att det var hon som hittade honom. Vi berättar det han behöver veta för honom själv i sinom tid.” De stannade vid ett fönster så att Silver kunde vila sitt stela ben och hämta andan, och Crispin tittade ner mot vattenbrynet. Stranden var översållad av sådant som hade spolats upp av vattnet – snäckskal i olika storlekar och former, små stenar, drivved, glänsande tuvor av sjögräs och tång, tappade fjädrar och små sjöstjärnor. ”Urchin”, sa han. ”Kan han inte heta Urchin?” Silver lyfte en tass. ”Må Hjärtat skydda och bevara dig, Urchin Stjärndansaren”, sa han. Och långt borta på andra sidan ön lyfte en våg Urchins mamma, vaggade henne, och bar försiktigt bort henne.

rån Vaktkullens högsta punkt kunde Urchin se hela ön. I flera dagar hade ekorrarna och igelkottarna släpat stora grenar uppför kullen. Nu var den stora brasan redo att tändas. Den var så hög att Urchin bara visste att han måste klättra upp på den. Han var tillräckligt gammal för att klara av att göra det och tillräckligt ung för att vilja göra det. Han hoppade lätt från gren till gren och balanserade med svansen tills han nådde toppen. Där höll han i sig med baktassarna medan han putsade pälsen ren från mossa. Han var fortfarande ljus som honung. Den

röda ekorrfärgen syntes bara på svanstippen och örontofsarna. När han rätade på sig, viftade på öronen och såg ut över Dimslöjornas ö kände han sig som herre över hela ön. Den här natten skulle stjärnorna dansa. När luften började bli sval skulle alla djur samlas här. De skulle tända den stora brasan och se på stjärnorna som dansade och snurrade över den mörka himlen, och de skulle undra vilka stora ting som snart skulle hända. Nedanför kullen såg Urchin Vitsippeskogen breda ut sig åt söder. Den tidiga hösten hade gett löven en lätt anstrykning åt guld. Längre bort, nere på stranden, jagade uttrarna varandra på skoj. En rad små roddbåtar guppade i vattnet. Urchin förstod inte varför uttrar var så förtjusta i båtar när de var så duktiga på att simma. Kanske tyckte de helt enkelt om allt som hade med vatten att göra. Ett långt skepp låg förtöjt vid kajen med seglen hoprullade. Den färggranna galjonsfiguren strålade i solljuset. En arbetsgrupp med ekorrar och uttrar hade ställt upp sig på led för att lasta av skeppet, och de skickade korg efter korg utmed raden. Urchin undrade vad som fanns i de där korgarna. Ull till mantlar, kanske, eller målarfärg till verkstäderna, eller dyrbart vin till kung Kvasts vinkällare? Nästa dag skulle han själv vara med där nere. Han

K apitel 1

skulle börja ett riktigt arbete – att vara med och lasta timmer. Han ville inte riktigt tänka på morgondagen. Han vred lite på sig, balanserade och höll sig fast med baktassarna så att han kunde kika över trädtopparna bort mot slottet. Han längtade dit. På en hög utlöpare från klippan reste sig slottet som en staty mot himlen. Det glänste i snäckskalsrosa, vitt och den bleka sandstensfärgen som liknade guld. Från ett högt torn vajade en vimpel i brisen. En ung ekorre var just på väg uppför trappan med en stor korg, och mullvadarna som höll vakt släppte in henne. Urchin tittade avundsjukt efter henne. Han var till och med avundsjuk på mullvadarna, som skymtade i ett köksfönster långt ner i slottet när de hällde ut smutsigt vatten i en ränna. Livet på slottet måste vara underbart för alla – från kungen i tronsalen till mullvadarna i diskrummet. Han hade förstås varit där. Alla djur på Dimslöjornas ö blev inbjudna till slottet vid stora högtider, till exempel vårfesten. Hassel hade berättat att när hon var liten hade det varit alla möjliga slags kalas och fester där, med tjusig mat, musik och blomstergirlanger. Det ordnades inte lika många fester nu för tiden, men Urchin visste i alla fall hur det kändes att stå i samlingssalen i slottet.

Han hade varit där på namngivningsfesten för prins Tummel, som var kung Kvasts och drottning Sländas enda unge. Det hade verkat som om alla djur på hela ön hade trängt in sig i slottet den dagen. Underbart vackra bonader med vävda och sydda bilder från öns historia hängde utmed väggarna, men det hade inte funnits tid att stanna och titta så noga på dem. Urchin hade blivit helt snurrig av att följa med myllret av djur uppför alla trappor. Han hade undrat hur någon någonsin skulle kunna hitta ut. Det hade varit en magnifik procession. Djuren i Kretsen hade kommit in först. Sedan hade en suck av beundran spritt sig bland djuren när öns tre kaptener stolt gick genom salen i sina dräkter som glittrade av guld och silver, och med kransar av guld på sina huvuden. Först gick kapten Husk, som var ekorre, sedan gick kapten Crispin, som också var ekorre, och sist kapten Padra, som var en utter. Broder Silver följde efter dem, haltande, i sin enkla, vita tunika. Sedan, till sist, kom kung Kvast, lång, stark och ståtlig, med drottning Slända vid sin sida. Deras mantlar glittrade som smycke skrin i alla färger. Drottningens hovdam grevinnan Asp, en ung ekorrdam, bar igelkottsungen prins Tummel. Han hade pigga ögon och vände och vred sig åt alla håll i hennes armar. Broder Silver hade lyft upp honom och välsignat

honom, och alla djur hade sträckt upp sina tassar i luften. Sedan dess hade Urchin inte varit i slottet. Han tittade förbi det, mot de förtrollade dimmorna som omgav ön och beskyddade den så väl att bara ett fåtal skepp någonsin nådde den. De som var födda på ön kunde aldrig mer återvända från havet om de reste bort från ön över havet. Dimman hindrade dem. Utt rarna var alltid noga med att aldrig ro sina båtar förbi dimmorna. Urchin stod just och tänkte på hur långt det kunde vara kvar till kvällen när en tallkotte studsade mot hans axel. ”Han vill visa sig märkvärdig”, sa en röst. ”Strunta i honom”, sa en annan. Två ekorrar hade kommit upp på kullen – Gluttan och Prassel. De gjorde allting tillsammans, och nu tittade de på Urchin som om de hade något elakt spratt i tankarna. Prassel tycktes alltid få anstränga sig till det yttersta för att komma på elakheter, men Gluttan gjorde dem av bara farten. Urchin tittade förbi dem och såg att fler djur var på väg uppför kullen. Ekorrarna tog genvägar från träd till träd. Efter Gluttan och Prassel kom Urchins vän Nålan, en igelkott med ovanligt vassa taggar, och runt omkring henne – men inte alltför nära – hoppade och

klängde ett antal små ekorrar, som inte var stora nog för att kunna klättra upp på kullen själva. Efter dem kom Hassel, Urchins fostermor, uppför stigen med klumpiga skutt. Då och då hoppade hon upp på någon gren, men grenarna böjde sig alltid under henne på ett oroväckande sätt. ”Urchin!” skrek en av småekorrarna förtjust. ”Det är Urchin!” skrek en annan liten ekorre och satte fart mot brashögen. ”Vänta!” ropade Urchin. Om ungarna försökte klättra upp till honom skulle de förmodligen riva ner hela högen över sig, så han tog ett hopp ner till dem. Urchin var populär bland de yngre ekorrarna, och så fort han kom ner var hela klungan över honom. De ville rida på hans rygg och höll ut tassarna för att han skulle snurra runt med dem. Nålan kom och ställde sig bredvid honom. ”Titta, kapten Crispin är där nere på stranden”, sa hon. ”Och kapten Padra också.” Urchin tittade ner mot stranden och såg Padra komma skvättande upp ur vattnet och rulla sig i sanden för att få sin utterpäls torr. Kapten Crispin höll ut manteln åt honom. Alla de tre kaptenerna hade varit vänner sedan de var små. Så småningom hade de blivit valda till tjänare

M I McAllister tar oss i den andra delen av trilogin om Urchin tillbaka till den sagovärld där ekorrar, uttrar, mullvadar och igelkottar utkämpar den klassiska kampen mellan ont och gott.

UrcHin och Hjärtstenen

”En modern sagopärla.” – Per Israelsson, Svenska Dagbladet

9 789171 958648

www.librisforlag.se

LIBRIS

M I McAllister

Urchin

och den försvunna arvingen

LIBRIS

Urchin och de dansande stjärnorna är första delen i M I McAllisters serie Berättelser från Dimslöjornas ö. Läs också Urchin och Hjärtstenen och Urchin och den försvunna arvingen!

9 789171 958846

LIBRIS

B e r ät t e l s e r f r å n D i m s lö j o r n a s ö

Urchin

och de dansande stjärnorna

M I McAllister

LIBRIS

www.librisforlag.se www.urchin.nu

M I McAllister

LIBRIS

www.librisforlag.se

B e r ät t e l s e r f r å n D i m s lö j o r n a s ö

LIBRIS

ISBN 978-91-7195-864-8

Urchin och den försvunna arvingen

Urchin och Hjärtstenen

– Per Israelsson, Svenska Dagbladet

Urchin och de dansande stjärnorna