9789187031441

svensk politik

svensk politik Per T Ohlsson

historiska media

Till minnet av Anders Isaksson (1943–2009), föredömet och vännen. Vad tyst det blev.

histor isk a media box 1206 221 05 lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se © Historiska Media och Per T Ohlsson 2014 gr afisk design: Sättaren i Ängelholm/Aina Larsson omsl ag: Curt Design omsl agsbilder: Shutterstock faktagr anskning: Anders Sannerstedt tryck: Livonia Print, Riga 2014 tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn: 978-91-87031-44-1

innehåll

Förord 7 Inledning: Kommissarie Kempes hand 13 Del I. Början på en ny tid, 1809–1866 1. Sverige år noll 51 2. Islossning 67 3. Reformvågen 83 Del II. Vägen mot demokr ati, 1866–1921 4. Mellan stiltje och strid 107 5. Rösträttskamp och nya partier 127 6. På demokratins tröskel 149 7. Genombrott 177 Del III. Folkhemmets epok, 1921–1969 8. Ett stökigt årtionde 209 9. Per Albin tar över 235 10. Från kohandel till krig 255 11. De farliga åren 281 12. Skördetid med konsekvenser 303 13. Kallt krig och koalition 327 14. Vattendelare 351 15. Rekordåren 373 Del IV. Nya vindar, 1969–1995 16. De radikala åren 403 17. Maktskiftet 431 18. Parentesernas tid 447

1 9. Alla dessa affärer 481 20. Europa och krisen 509 Del V. Ett land i mängden, 1995– 21. En översikt 539 Tabeller 557 Referenser 565 Källor och litteratur 577 Personregister 601

Förord

Svensk politik kan vara ganska tråkig. Just därför är den så spännande. Det är en lätt paradoxal reflektion som har återkommit hos mig gång på gång under mer än tre skrivande decennier i den politiska journalistikens tjänst: Å ena sidan kompromisser, samverkan och stabilitet, å andra sidan förändring, framsteg och omvandling.

Båda spåren, synbart svårförenliga, smälter samman till en helhet och framstår i själva verket som förutsättningen för Sveriges successiva, fredliga och relativt ordnade utveckling från fattigdom till välstånd, från ofrihet till frihet, från klassmässigt avgränsade privilegier till generell välfärd.

Konfrontationer och konflikter har blossat upp, men har sällan tillåtits blockera processerna. Sverige är inte unikt, men bär på en särpräglad politisk kultur.

Denna svenska besinning, en strävan efter rationellt och balanserat framåt­skridande, utgör en sammanhållande tråd i Svensk politik och trots en arbetsbörda som emellanåt har känts övermäktig är jag glad över möjligheten att få ägna en hel bok åt ämnet. Därför accepterade jag omgående när Historiska Medias Erik Osvalds och Lena Amurén erbjöd mig detta projekt, eller rent av drömprojekt. Med entusiasm och uppmuntran följde de hur manuskriptet växte fram och kopplade så småningom ihop mig med Åsa Björck, min eminenta redaktör. Ett stort tack till alla tre och till hela förlaget.

Under ett antal år hade jag övervägt att skriva en mer generell historik över Sveriges politiska liv, om hur och varför det enligt min mening fungerar som det gör. Tanken mognade under arbetet med Sveriges statsministrar under 100 år, 22 kompakta volymer från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt, där jag tillsammans med Mats Bergstrand var huvudredaktör och en av författarna.

Men att på eget initiativ ens antyda en sådan idé i kontakten med ett bokförlag kändes alldeles för pretentiöst.

8

svensk politik

Så hörde Erik och Lena av sig.

Resultatet blev denna bok, vars tillkortakommanden och eventuella felaktigheter uteslutande beror på mig själv.

Apropå pretentioner, så har Svensk politik inga sådana i vetenskaplig bemärkelse. Detta är en journalistisk berättelse, ett reportage om man så vill, som baseras på ackumulerade erfarenheter och iakttagelser från ett yrkesliv som med undantag för några år som USA-korrespondent mest har kretsat kring just svensk politik, ofta utifrån historiska perspektiv.

Tidigare bokprojekt har kommit väl till pass.

Av någon anledning hade jag sparat det mesta av materialet från 100 år av tillväxt, biografin över Johan August Gripenstedt, finansministern som personifierade 1800-talets reformvåg. Detsamma gäller underlaget till Sveriges statsministrar under 100 år. Att kunna återvända till dessa fullpackade lådor med handlingar och dokumentation har underlättat arbetet.

Arkivmaterialet kommer i första hand från Riksarkivet och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, i mindre utsträckning från Kungliga biblioteket.

Vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek var Lars Ilshammar återigen en klippa.

Riksdagens protokoll har, som alltid i sammanhang som dessa, varit en guldgruva. Tidningsartiklarna har bärgats ur olika samlingar, men framför allt ur Sydsvenskans väldiga textarkiv, en kvarleva från en annan tid, omsorgsfullt sorterat av en stab arkivarier som inte bara klippte den egna ­koncernens tidningar. Det är som att nedstiga i en Marianergrav av tryck­ svärta och gulnat papper. Bokverket som en gång för länge sedan väckte mitt ­historieintresse har också kommit till användning: Erik Lindorms magnifika ”bokfilm”, sisådär en halvmeter med tidningstexter, annonser och kungörelser från Karl XIV Johans dagar till Gustaf V:s. Ännu en gång har bibliotekariernas bibliotekarie, Sofia Murray vid Malmö stadsbibliotek, räckt mig en hjälpande hand. Finns någonting på pränt någonstans, så hittar hon det. Liksom vid tidigare tillfällen har kollegorna och vännerna Bo Bergman och Håkan Bengtsson tagit sig tid att läsa manus och leverera kloka synpunkter. Tack! Manuset har också tagit vägen förbi den historiekunnige statsvetaren Anders Sannerstedt i Lund och i slutskedet har Sydsvenskans språkvårdare Ingrid H Fredriksson låtit sin skarpa blick svepa över textmassorna.

Jag står dessutom i djupaste tacksamhetsskuld till alla som med sina

förord

9

vedermödor har plogat min väg, alla dessa författare till memoarer, biografier, dagböcker, artiklar, tal, avhandlingar, utredningar, studier och rapporter.

En del titlar och direkta hänvisningar förekommer i den löpande texten.

Samtliga – jag hoppas att jag inte har glömt någon – finns angivna i litteratur- och källförteckningen. Jag har dock avstått från noter. I slutet av boken finns istället referenser till varje kapitel, tematiskt indelade och huvudsakligen i den ordning som de åberopas.

Viss litteratur har emellertid varit så väsentlig att den bör lyftas fram redan i förordet. Det rör sig om böcker och avhandlingar som har utgjort ett slags orienteringskartor över ett enormt och myllrande material.

Bland allmänna historiska översikter vill jag nämna Sten Carlssons andra del i Svensk historia; med en smått nostalgisk känsla har jag använt mig av det exemplar som ingick i kurslitteraturen vid historiska institutionen i Lund på 1970-talet. De tidsmässigt relevanta delarna av Norstedts Sveriges historia, ett modernt standardverk, har också varit ovärderliga med författare som Bo Stråth, Yvonne Hirdman och Kjell Östberg.

Bland politiska översikter har jag lutat mig mot Stig Hadenius, Björn Molins och Hans Wieslanders Sverige efter 1900, återigen med viss nostalgi; min första bekantskap med boken stiftades under grundkursen i statskunskap. Hadenius, Molin och Wieslander kompletteras förtjänstfullt av Tom­ my Möllers Svensk politisk historia från 2012.

Några avhandlingar har varit oundgängliga. Det gäller framför allt Peter Esaiassons Svenska valkampanjer 1866–1988, Josefin Rönnbäcks Politikens genusgränser, Emil Uddhammars Partierna och den stora staten, Torsten Svenssons Socialdemokratins dominans, Björn Molins Tjänstepensionsfrågan och Erik Åsards LO och löntagarfondsfrågan.

Bland de offentliga utredningarna framstår Maktutredningen, ledd av Olof Petersson, som central för den som försöker förstå svensk politik och den svenska samhällsmodellen.

Liksom Josefin Rönnbäck har Eva Helen Ulvros, bland annat genom sin bok om Oscar I och volymen om Carl Swartz i statsministersviten, öppnat nya och nyttiga perspektiv på en svensk historia som så länge skrevs av män och för män.

En särskilt tacksam tanke går till Leif Lewin och studien Politik och strategi samt hans avhandling från 1967, Planhushållningsdebatten.

10

svensk politik

En lång rad kollegor, erfarna politiker, statsvetare och historiker har under resans gång delat med sig av synpunkter och funderingar. Dessa möten har haft karaktär av bakgrundssamtal där mina egna teser ibland har bekräftats, ibland utsatts för stärkande motstånd. Ett varmt tack riktas till dem alla, ingen nämnd, ingen glömd, liksom till min närmaste omgivning, som än en gång har visat beundransvärt tålamod när den har drabbats av författarskapets vildögda självupptagenhet.

Så några ord om vännen, kollegan och föredömet som är borta men som ändå har varit närvarande.

Denna bok tillägnas Anders Isaksson. Genom en tillfällighet inledde vi 1991 ett stimulerande utbyte – av idéer, plötsliga infall, böcker, manuskript, skvaller – som pågick i nästan tjugo år och som från min sida växte till vad som nära nog var ett professionellt och personligt beroende av den varma klokskap som Anders var så generös med.

Plötsligt tog det slut.

Ett väderstreck försvann och kommer aldrig mer tillbaka.

Varje dag under arbetet med föreliggande bok har jag saknat honom.

Men utan en vag förnimmelse av Anders nyfikna blick över axeln hade jag inte hittat fram till en enda rad i vad som nu väntar förhoppningsvis tålmodiga läsare.

Hans kompass visar fortfarande vägen.

Per T Ohlsson Malmö i januari 2014

12

svensk politik

Dagens Nyheter den 22 april 1917. Sverige är avspärrat och det råder svår livsmedelsbrist. Striden om allmän och lika rösträtt närmar sig ett avgörande. Tusentals arbetare trängs framför riksdagshuset. Skall de försöka bryta sig in?

Något hade just då kunnat gå fruktansvärt galet om det inte hade varit för en kommissarie vid namn Anders Gustaf Kempe. (Källa: DN).

inledning

Kommissarie Kempes hand dagen Johan Widén, andra kammarens talman, kände en krypande oro denna lördagseftermiddag 1917, då allt, precis allt, stod och vägde i svensk politik.

Widéns nervositet berodde inte på vad som utspelade sig inne i andrakammarsalen, där statsminister Carl Swartz nyss hade redogjort för det prekära livsmedelsläget i ett av första världskriget avspärrat Sverige. Anledningen var att en väldig folkmassa hade börjat samlas på planen framför riksdags­huset, huvudsakligen arbetare från fabriker som stängt för helgen.

De tågade mot riksdagen via Gustav Adolfs torg och blev fler och fler tills den öppna platsen hade förvandlats till en svart ridå av tätt packade kroppar, perforerad av bleka och sammanbitna ansikten som härjats inte bara av hunger, utan också av en lång och sträng vinter med begränsad tillgång på kol och ved. Det hade hunnit bli den 21 april, men våren lät ännu vänta på sig: två plusgrader, regn i luften.

Widén befarade att massan, som uppgick till närmare tiotusen personer, skulle försöka ta sig in i riksdagen och instruerade övervaktmästaren att spärra ingångarna och neka obehöriga inträde. Han trodde inte att riks­ dagens vaktbetjäning var tillräcklig för att stå emot trycket från folket utanför. Polisen var på plats, men endast med ett tjugotal konstaplar vid huvud­ ingången.

Ansamlingen av människor kom inte som en fullständig överraskning för Widén.

På morgonen hade tidningarna berättat om en spontan – och olaglig – arbetardemonstration som skulle genomföras i samband med statsministerns svar på interpellationer i livsmedelsfrågan.

14

svensk politik

Det rådde brist på i stort sett allt ätbart i Sverige, som stod på gränsen till akut hungersnöd. Britterna, irriterade över den tidigare regeringen Hammarskjölds halsstarriga neutralitetspolitik, stoppade leveranser utifrån för att förhindra att de skeppades vidare till Tyskland, dit Sverige, mitt i sin egen misär, exporterade bland annat kött, en vid denna tid ouppnåelig lyx för många svenskar. I folkmun blev statsminister Hjalmar Hammarskjöld ”Hungerskjöld”. Han tvingades bort i mars 1917 och ersattes av Carl Swartz, fabrikör från Norrköping, universitetskansler och högerman av en något nedtonad kulör.

I oktober 1916 hade sockerransonering införts och den följdes i januari av bröd- och mjölransonering med ransoner som i april var nere på tvåhundra gram per person och dag, inbegripet gryn, om än med extra tilldelning, påbrödskort, för män med fysiskt krävande arbeten. Potatis­priset hade skjutit i höjden efter en dålig skörd och när myndigheterna svarade med maxi­ mipris ledde det till brist på den öppna marknaden. Allvaret framgick av en vädjan från Malmö stads livsmedelshjälp till Folkhushållningskommissionen, det statliga organ som administrerade ransoneringen. Den publice­ ra­des just den 21 april i Sydsvenska Dagbladet: Bland kroppsarbetarna klagas också allmänt över omöjligheten för dem och deras hushåll att … kunna få tillräcklig föda.

Närmare svält än så har Sverige inte varit under de senaste hundra åren.

Stämningen var uppjagad runt om i landet och dagarna kring den stora manifestationen vid riksdagshuset kom rapporter om demonstrationer och oroligheter från en mängd orter: Söderhamn, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Malmö, Halmstad, Söderköping, Norrköping, Eksjö, Borås, Linköping, Hagfors, Lund, Örebro, Kramfors, Hudiksvall, Västerås, Falun, Ystad, Åmål.

Påfallande ofta gick beslutsamma kvinnor, som själva inte omfattades av systemet med påbrödskort, i bräschen för protesterna trots sin underordning. Kvinnor hade bara viss kommunal rösträtt och den partiella rösträttsreform som genomförts av Arvid Lindmans högerregering 1907–1909, där Carl Swartz var finansminister, gällde enbart män. Gifta kvinnor var inte ens myndiga.

Den första riksdagsmotionen om lika politiska rättigheter för män och kvinnor hade avlämnats 1884, men som sista land i Norden förverkligades

kommissarie kempes hand

15

kvinnlig rösträtt först 1921 i Sverige. Att politiskt marginaliserade kvinnor ändå utgjorde majoriteten i åtskilliga hungerdemonstrationer – skärgårdsfruar i Söderhamn, järnvägsarbetarhustrur i Borlänge, spinneriarbeterskor i Norrköping – var inte så konstigt. Med könsroller annorlunda än dagens var det kvinnorna som hade huvudansvaret för familjernas mathållning och de var trötta på att koka näringsfattiga soppor på usla rovor och kålrötter.

Kraven var desamma överallt: större brödransoner och sänkt pris på potatis. Plundring förekom, men så kallade tvångsköp var vanligare; demonstranterna lade beslag på ransonerade varor och lämnade pengar efter sig.

Det var också oroligt i militärens led. Inkallade soldater matvägrade och gav sig ut på ”promenader” i regementsstäderna utan befälens medgivande.

Missnöjets epicentrum var småländska Västervik, där syndikalisterna hade tagit kommandot och tillämpade sin princip om ”direkt aktion”. Den 16 april hade stadens arbetare gått i strejk och antagit en resolution med krav på fler påbrödskort, en uppgörelse med de makter som reglerade livsmedelstillförseln, skattelättnader, stopp för matexporten och åtta timmars arbetsdag. Den innehöll dessutom ”en enträgen maning till alla Sveriges arbetare att instämma i dessa krav, eventuellt med arbetsnedläggelse i samma stil som härstädes”. Det blev en lokal framgång: vissa livsmedelspriser sänktes och antalet påbrödskort utökades.

Västerviksresolutionen framstod som ett exempel på att ett bestämt uppträdande kunde ge praktiska resultat. Nu hade turen kommit till huvudstaden.

Men stämningen berodde inte enbart på tomma magar. Hela den politiska atmosfären var laddad, för att inte säga explosiv. Striden för den allmänna och lika rösträtten var på väg mot ett slutligt avgörande och från februarirevolutionens Ryssland blåste vindar som skänkte hopp åt den svenska vänstern i lika hög grad som de skrämde högern. I början av april antecknade den adlige socialdemokraten Erik Palmstierna, känd som ”röde baronen”, i sin dagbok: Vilka tider kan inte stunda här! … Revolutionstankar leka redan i folkets håg, och rädslan för det okända märkes i ”samhällsbevarande” kretsar.

16

svensk politik

Johan Widén hade således skäl att vara orolig. Han bestämde sig för att ta hjälp av Hjalmar Branting, ledaren för Socialdemokraterna, kammarens största parti.

Widén noterade i sin dagbok att han kallade till sig Branting och förklarade att folkmassan ”på inga villkor” fick komma in i riksdagshuset. Branting menade att man borde kunna låta en deputation få tillträde till vestibulen så att några ledamöter kunde redovisa vad statsministern hade sagt.

Widén svarade att det vore ett ”farligt prejudikat” och påminde Branting om att bondetåget tre år tidigare ville att dess representanter skulle släppas in i riksdagen, men att begäran hade avslagits. Branting accepterade Widéns argument, lovade göra vad han kunde för att förhindra ett inträngande i byggnaden och gjorde tecken upp mot pressläktaren till sin yngre med­ arbetare Per Albin Hansson från Social-Demokraten, tidningen där Branting var huvudredaktör.

Medan åtskilliga ledamöter lämnade sina platser för att bevittna skådespelet utanför riksdagshuset beställde Widén en kopp choklad till talmansrummet, kanske för att lugna nerverna, men insåg snart att hans frånvaro från kammaren kunde tolkas som att även han, talmannen, lät sig styras av opassande nyfikenhet. Han skyndade sig tillbaka till sin stol.

Genom r apporteringen i Dagens Nyheter den 22 april och Social-­ Demokraten den 23 april kan man bilda sig en uppfattning om vad som sedan utspelade sig på och omkring riksdagshusets trappa. I väntan på Hjalmar Branting var Per Albin Hansson den förste att ta till orda och göra sig till tolk för de församlade arbetarna. Han anslöt sig till Västerviksresolutionen med krav på ”ett slut på hungerpolitiken”, överenskommelse med Storbritannien, större brödransoner och sänkt pris på potatis. Gång på gång avbröts han av bravorop innan han avrundade med att kräva ”allmän kommunal och politisk rösträtt med likställighet för man och kvinna”: Även i vårt land behövs det ett nytt system så att folket till slut får bli herre i eget hus. Överallt ute i världen brusa frihetsvågorna, och demokratien är på stark frammarsch!

kommissarie kempes hand

17

Det sista var en av allt att döma medveten förstärkning av den syndikalistiskt präglade Västerviksresolutionen, som varit nästan helt inriktad på omedelbara åtgärder mot dyrtiden och livsmedelsbristen. För de reformistiska Socialdemokraterna, som ett par månader tidigare hade slängt ut Zeth Höglunds revolutionära falang, var det angeläget att koppla samman hungerfrågan med rösträttskampen. Demonstrationen utanför riksdags­ huset framstod som ett lämpligt tillfälle för partiet att återta initiativet från syndikalisterna och de utkastade vänstersocialisterna och klargöra att bröd och frihet hängde ihop.

Efter Per Albin framträdde Branting, nyligen hemkommen från en resa till revolutionens Ryssland. Branting redogjorde för att statsminister Swartz, trots allt, hade ställt bättre förhållanden i utsikt och manade till uppslutning kring Socialdemokraterna i höstens andrakammarval. Anförandet ”mottogs med stort jubel”.

När Branting var klar vädjade Per Albin till demonstranterna att skingras eftersom den kommitté som utsetts för att framföra deras synpunkter inte kunde komma i kontakt med regeringen omedelbart. Men vid det laget hade folkmassan vuxit ytterligare. Arbetare från Kungsholmen och Söder anlände i samlade troppar och trängde fram mot riksdagshuset. Plötsligt började folk ropa att Carl Lindhagen måste tala.

Snart trädde Lindhagen, Stockholms borgmästare, ut på riksdagstrappan. Han hade följt den socialdemokratiska vänstern vid partisprängningen i februari och den 13 april hade han varit med och tagit emot Lenin när denne passerade Stockholm på väg från exilen i Schweiz till Petrograd, där han skulle genomföra en statskupp, bolsjevikernas oktoberrevolution, som skulle krossa den spirande ryska demokrati som inspirerade Branting och andra svenska reformister. Lindhagen, från början liberal, återvände till Socialdemokraterna 1923 sedan han funnit sin humanistiska grundhållning oförenlig med Moskvas inflytande över vänstersocialisterna.

Utanför riksdagshuset hälsades Lindhagen med ”livliga ovationer” och höll sedan ett anförande om tiden och världsläget: ”Det som nu sker i världen visar tydligt det gamla systemets bankrutt.” Han avslutade med ett leve ”för förbrödringens världsordning”.

När Lindhagen försvunnit in i riksdagshuset ställde sig en ung demonstrant på trappan. Han började sjunga ”Internationalen” och svängde sin hatt i takt med melodin. Stockholms polismästare Tamm, som anlänt i spet-

18

svensk politik

sen för stora förstärkningar, blev irriterad, greppade tag i mannens rock och sade åt honom att inte störa riksdagens överläggningar. Ynglingen slutade sjunga, men sången hade hunnit fortplanta sig ut i folkmassan, där den ene efter den andre stämde in. Av och till hördes rop på ”mera bröd!”.

Per Albin tog till orda ännu en gång, för att rekapitulera vad Branting sagt, men den emotionella temperaturen skruvades upp i den kyliga luften och Branting steg återigen fram på trappan, nu för att uppmana de församlade att under lugna former gå hem var och en till sig och undvika efterdemonstrationer. Istället skulle man, förklarade han, samlas till en ännu större demonstration på första maj. ”Vid halv 4-tiden var det hela slut och massorna skingrades lika fredligt och allvarligt som de kommit”, skrev Dagens Nyheter.

Men tidningens redogörelse, liksom Social-Demokratens, var något tillrättalagd. Situationen hade varit betydligt mer tillspetsad än vad som framgick av referaten.

Den 21 april 1917 kan Sverige ha varit en hand från katastrofen.

Det skulle dröja 52 år innan ett ögonvittne berättade vad som hände, eller kanske snarare vad som inte hände. Ögonvittnet var Nils Horney, Social-Demokratens utsände reporter, som 1969 publicerade sina memoarer med titeln Stora män och tidningsmän. Hans minnesbild var gastkramande: Jag stod bakom Per Albin och refererade. Bakom mig öppnades riksdagshusets port på glänt. Ut kom polismästare Tamm i guld­ smidd uniform. Han var blek och påtagligt nervös.

Han höjde sig på tå för att över Per Albins axel se ut över folkhavet, som fyllde planen framför oss och svallade ända upp på trappan. Jag såg att stora polisuppbåd hade anlänt och tagit ställningar bakom folkmassan.

Polismästare Tamm höjde sin högra hand i vilken han höll sina vita hands­ kar. Det var tydligt att han ämnade ge en signal till polisförstärkningarna.

Hade dessa gått till angrepp i ryggen på de mellan riksdagshuset och Norrströms båda grenar packade folkmassorna, kunde resultatet ha blivit ohyggligt – och följderna oöverskådliga.

Dithän gick det alltså inte. I samma stund som Tamm lyfte sina hands­

kommissarie kempes hand

19

kar över Per Albins huvud såg Horney hur ”en annan och kraftigare näve” fattade polismästarens hand och pressade ned den. Näven tillhörde en kommissarie Kempe, enligt Horney ”känd för sitt lugn och en hos den tidens polismän ovanlig gemytlighet”. Med milt våld drog Kempe in sin motsträvige chef genom riksdagshusets port.

Frågan om vad som hade hänt ifall Kempe inte hade ingripit så rådigt är naturligtvis kontrafaktisk, men i det spända läge som rådde torde konsekvenserna ha blivit oerhörda, oavsett om Tamms avsikt var att beordra chock mot folkmassan, att gripa Per Albin eller både och.

Incidenten på trappan till riksdagen har flimrat förbi i historieskrivningen om det dramatiska året 1917. Anders Isaksson nämnde den i andra delen av sin biografisvit över Per Albin, Revolutionären: Om en revolution ägt rum i Sverige, skulle den mycket väl ha kunnat börja där ute på den öppna planen framför riksdags­ huset … Hade polismästaren … fullföljt sina ursprungliga planer på att skingra demonstranterna och gripa Per Albin som ansvarig för den olagliga demonstrationen, hade månader av ackumulerat missnöje mycket väl kunnat explodera i okontrollerbara upplopp, arbetarna kanske stormat riksdagshuset och de värnpliktiga soldaterna kanske rent av marscherat ut från sina kaserner för att förena sig med massorna i gatustrider, stenkastning och butiksplundringar.

Författaren Ola Larsmo har gjort en liknande bedömning i en essä med ru­ briken En näve från en svensk revolution: ”Situationen i centrala Stockholm hade med ens kunnat påminna om den i Petrograd.”

När Branting kommit tillbaka ut på trappan orienterades han om läget av Horney, som i memoarerna berättade att den socialdemokratiske ledaren i sina avslutande kommentarer gjorde en indirekt men vacker hänvisning till Kempe när han bad folkmassan att behålla lugnet i ”samförstånd med en förståndig ordningsmakt”.

Möjligen skymtade Kempe även förbi i Brantings sista inlägg i andra kammarens livsmedelsdebatt som fortsatte under eftermiddagen. Branting var långtifrån nöjd med Swartz redovisning, men uttryckte ändå sin tacksamhet för den information som statsministern lämnat och tillade: ”Nu

20

svensk politik

råder ju en ytterst allvarlig stämning överallt i vårt land.” Därför, underströk Branting, krävdes det att ”man således har bland dem, som skola här ha hand om samhällets ordningsmakt, över hela linjen män, som icke tappa huvudet, utan som ha förstående för det berättigade, som ligger bakom dessa demonstrationer”.

Med tanke på att Kempe var Tamms underordnade och därför riskerade repressalier valde Nils Horney att inte berätta om den potentiellt katastrofala incidenten när han skildrade demonstrationen i Social-Demokraten. Inte heller Dagens Nyheter förmedlade några detaljer om Tamms och Kempes agerande på riksdagshusets trappa, kanhända av samma skäl som Horney, eller därför att tidningsledningen ansåg det vara för känsligt. Men Dagens Nyheter valde ändå att rapportera om Tamms ilskna reaktion när ”Internationalen” började sjungas och smög in två meningar som mellan raderna antydde att något hade kunnat gå fruktansvärt galet om det inte hade varit för en viss person: Polisen uppträdde hela tiden lugnt och behärskat. Särskilt förtjänar poliskommissarie Kempe en eloge för sitt humana och säkra uppträdande.

Social-Demokraten, med Nils Horney på plats, lät sina läsare förstå att Kempe hade ingripit i precis rätt ögonblick: Ordningsmakten under kommissarie Kempes befäl förtjänar en särskild eloge för sin förståndiga hållning … Endast ett tillbud till oordning yppade sig och den skyldige var – polismästare Tamm. Bred och myndig anlände han mot slutet av demonstrationen och började med att försöka hindra sången genom att inskrida mot en av de på trappan placerade deltagarna. Poliskommissarien lyckades dock göra klart för honom det okloka i ett sådant uppträdande och hela den imponerande manifestationen kunde avslutas lugnt och värdigt.

Att vänstern och högern betraktade demonstrationen från helt olika perspektiv speglas i ett par dagboksanteckningar. Erik Palmstierna, en av Brantings förtrogna och snart ett av fyra socialdemokratiska statsråd i liberalen

kommissarie kempes hand

21

Nils Edéns vänsterkoalition, jämförde den med bondetåget 1914, då kung Gustaf V utmanade den liberale statsministern Karl Staaff i försvarsfrågan och provocerade fram regeringens avgång: Internationalen sjöngs, och ett leve för ett ”fritt Sverige” utbragtes framför riksdagshuset. Parallellen med samlingen på borggården i februari 1914 är slående. Då gick man till kungen för militarism och reaktion; nu tågar man till riksdagshuset för bröd och självstyrelse. Bladet har vänt sig.

Hugo Hamilton, talman i riksdagens konservativt dominerade första kammare, var mindre imponerad av denna demonstration ”efter modernt, ryskt mönster”. Han noterade att ”det ’svenska folket’ harangerades från riksdagshustrappan av Branting och Lindhagen” och tillade sedan med distanserad syrlighet: Det ”svenska folkets” rätta valör belyses rätt bra av att, då jag gick hem efter plenum, var planen utanför riksdagshuset vit av – cigarettstumpar.

Johan Widén, som tillhörde det moderatliberala lägret, var däremot lättad.

Man kan nästan höra hur han andades ut när han i sin dagbok satte punkt för den 21 april: Jag fick nu gå in och i lugn dricka min choklad.

Vilk a var de båda män som under några avgörande sekunder uppträdde på historiens stora scen bara för att sedan slukas av skuggorna? När de har omnämnts har det mestadels varit med endast titel och efternamn: polismästare Tamm, kommissarie Kempe.

Tamm är lättast att lokalisera. Han förekommer bland annat i Vem är det. Där framgår att han hette Vilhelm Adolf i förnamn och att han föddes i Film i Uppsala län 1867 i en adlig familj. Fadern var friherre och modern tillhörde släkten Tersmeden. Han avlade juristexamen i Uppsala 1891 och blev åtta år senare polisintendent i Stockholm. Trots sin brist på omdöme 1917, eller möjligen just därför, befordrades han året därpå till underståthål-

22

svensk politik

lare, närmaste man till överståthållaren, chefen för den högsta civila förvaltningsmyndigheten i Stockholms stad: överståthållarämbetet.

Tamm, som dog 1951, hyste starka högersympatier. Att Socialdemokraterna under dessa dallrande dagar betraktade honom som en olycka som väntade på att inträffa bekräftas av en mening i Erik Palmstiernas dagbok, daterad den 27 april: Jag vädjar enskilt till Ramstedt, överståthållaren, att hålla polismästare Tamm inne första maj, och han gav mig ett halvt löfte, att Tamm icke skulle ”visa sig ute”.

Kempe är svårare att hitta i handlingarna. Han tycks inte ha gjort någon mer iögonfallande karriär, men med hjälp av bland annat taxeringskalend­ rar och folkbokföring kan man dra slutsatsen att han hette Anders Gustaf Kempe och att han var född i Husby i Kopparbergs län den 18 april 1865, representationsreformens år. Han var gift och hade flera barn. Han inträdde 1887 i Stockholms poliskår, där han 1907 blev kommissarie och chef för centralavdelningen, en position han behöll fram till sin pensionering 1925. I en kortfattad dödsruna som publicerades i Dagens Nyheter – ackompanjerad av ett litet fotografi av en kraftfull herre i uniformsmössa – stod det inte ett ord om händelserna den 21 april 1917.

Den fråga som naturligt inställer sig när man tar del av de knapphändiga uppgifterna om en okänd hjälte är om Anders Gustaf Kempe vid sin död den 2 februari 1940, då mörkret sänkte sig över Europa, var medveten om vilken storartad insats han gjorde på riksdagshusets trappa när allt, precis allt, stod och vägde.

året Den som vevar sig igenom bibliotekens mikrofilmer med tidningar från 1917 och bläddrar bland porösa sidor i gulnade lägg från den här tiden inser tämligen omgående att Kempes hand inte bara var i aktion framför riksdagshuset i Stockholm. Det var som om hans hand, i överförd bemärkelse, grep in gång efter annan under detta spänningsfyllda år. När motsättningarna var på väg att gå över styr i våldsamma konfrontationer trädde någon eller något in i handlingen för att i alldeles rätt ögonblick dämpa lidelserna.

kommissarie kempes hand

23

Anders Gustaf Kempes dödsruna, publi­cerad i Dagens Nyheter den 6 februari 1940. (Källa: DN.)

I Västervik den 16 april, när demonstrationerna hotade att övergå i storskalig skadegörelse och plundring, ställde sig en av stadens ledande syndikalister på en låda på torget och manade till lugn. Han bad folk gå hem och istället samlas till ett möte på kvällen. Det var vid det mötet som Västerviksresolutionen antogs. ”Tack vare honom länkas oron över i politik”, skriver Ola Larsmo. Mannen hette Frans Johan Gustafsson och han hade inte långt kvar: på hösten nästa år dukade han under för spanska sjukan, influensaepidemin som 1918–1920 släckte nästan fyrtiotusen människoliv i Sverige.

På kvällen samma dag som demonstrationen utanför riksdagen ägde rum var det stökigt i Göteborg. Det började när en berusad gäst kastades ut från en ölstuga vid Järntorget och hamnade i bråk med polisen. Människor skockades på gatan och någon ropade ”till rådhuset!”.

En svällande folkmassa satte sig i rörelse mot Gustav Adolfs torg och när den nått fram bestod den av flera tusen personer, många av dem onyktra. Scenen var kaotisk och olika talare skrek i munnen på varandra. Då sprang John Andersson, en av ungsocialisternas ledare, upp på rådhustrappan och höll, enligt Dagens Nyheters referat, ”ett skarpt förmaningstal”, där han förklarade att genom ”uppträden av denna art finge man intet bröd”. Ingripandet kan

24

svensk politik

tyckas märkligt med tanke på att ungsocialisterna, ibland benämnda ”unghinkar”, var anhängare till den revolutionäre och anarkistiskt anstrukne Henrik ”Hinke” Bergegren, som hade uteslutits ur det socialdemokratiska partiet. Men Andersson förstod uppenbarligen att situationen höll på att fullständigt urarta och uppmanade demonstranterna att gå hem och samlas till ett möte på Heden på måndagskvällen.

Massan vände åter mot Järntorget, sjungande ”Internationalen”, och förbittringen stegrades återigen när en ung kvinna i tåget blev påkörd av en bil.

Kvinnan fick hjälp av polisen, som såg till att hon blev omhändertagen på en sjukvårdsklinik på Parkgatan. Den värsta upprördheten dämpades och ett spänt lugn lägrade sig över centrala Göteborg.

Nästa dag, den 22 april, trotsade omkring tvåhundra soldater permissionsförbudet vid Svea ingeniörkårs förläggning i Marieberg i Stockholm och tågade iväg till ett möte i Södra Folkets hus som hade arrangerats av ungsocialister. Officerare och poliser rusade dit. Soldaterna antog ett uttalande som protesterade mot ”de i alla avseenden dåliga och otillräckliga matransonerna vid kåren” och riktade ”den allvarligaste maning till vederbörande militära myndigheter att snarast företaga sådana åtgärder att sagda missförhållanden avhjälpas”. Mer än så blev det inte. ”Efter mötet återvände ingenjörssoldaterna i ordnad trupp lugnt till kasernen utan att den utkommenderade polisen behövt inskrida”, rapporterade Social-Demokraten.

Två dagar senare vägrade soldater vid Jämtlands fältjägarregemente och Norrlands artilleriregemente i Östersund att inta de eländiga kvällsmåltider som serverades efter påfrestande övningar. Den 24 april marscherade de med fyra man i varje led mot rådhuset. Sympatiserande Östersundsbor anslöt sig.

Folksamlingen växte till omkring tvåhundra personer och när stadsfiskalen försökte tala till dem avbröts han av ihållande rop på ”mera mat!” och ”bättre befäl!”. Nyhetstelegrammen berättade hur det hela avlöpte: Sedan utgivaren av platsens socialdemokratiska tidning uppmanat dem att upphöra med sina meningslösa demonstrationer upplöstes samlingen och de värnpliktiga tågade till sina kaserner.

I Östersund tillhörde kommissarie Kempes hand redaktör Gotthard Böhmer, någon vecka senare huvudtalare vid det lokala förstamajfirandet.

Den 24 april genomfördes ytterligare en militärdemonstration, eller ”pro-

kommissarie kempes hand

25

menad”, i Stockholm. Av tidningsnotiserna att döma verkade Kempes hand här ha antagit kollektiv skepnad: ”Ordningen var även hela tiden god. De som försökte utbringa leven nedtystades av demonstranterna själva.”

Särskilt omfattande var hungerdemonstrationerna i Ådalen, dit de spred sig från Härnösand. De har ingående skildrats av historikern Carl Göran Andræ i studien Revolt eller reform. Systematiskt och på flera olika orter genomförde deltagarna så kallade livsmedelsinventeringar. Bönderna uppmanades att öppna sina lagerutrymmen och övertalades att skriva på avtal om att sälja potatis, mjölk och andra livsmedel för rimliga priser, en metod som sedan spred sig över landet. Demonstranterna, som räknades i tusental, var alltså noga med att göra rätt för sig och mestadels skedde inventeringarna under ordnade former, men läget var spänt och myndigheterna bad om militärt understöd. Även politiska krav framfördes av demonstranterna, till exempel om frigivning av politiska fångar, bland dem Anton Nilsson, dömd till livstids fängelse för attentatet mot strejkbrytarbåten Amalthea i Malmö hamn 1908. Syndikalisternas inflytande i Ådalen oroade vänstersocialisterna, som efter den socialdemokratiska partisprängningen hade en stark ställning i Västernorrland. De litade inte på syndikalisterna och deras ”direkta aktioner”. En av vänstersocialisternas ledande företrädare, riksdagsmannen Ivar Vennerström, begav sig till Kramfors för att försöka gjuta olja på vågorna. Den 29 april talade han inför arbetarna och bad dem behålla lugnet. Det hade viss verkan: Vennerström fick igenom en mötesresolution som avvisade ett våldsamt fritagande av Anton Nilsson. Överallt sträcktes den fram, kommissarie Kempes hand. Denna symbol för besinning förklarar, åtminstone delvis, varför det aldrig gick i Sverige som på andra sidan Bottenviken, i ett Finland som efter självständigheten från Ryssland i december 1917 kastades in i ett förödande inbördeskrig mellan vita och röda, där över tusen svenska frivilliga anslöt sig till den vita sidan.

Ofta sträcktes handen ut från vänster, ibland från höger. Och någon gång, som i Västerås, från båda håll.

En av de ledamöter som den 21 april trängdes vid fönstren i riksdagshuset för att studera scenen nere på den öppna platsen var Viktor Larsson, en verktygsarbetare som valts in i andra kammaren 1902. Han tillhörde ”fyrväpplingarna”, den kvartett med honom själv, Fredrik Vilhelm Thorsson,

26

svensk politik

Nils Persson och veteranen Hjalmar Branting som i seklets början utgjorde den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Larsson hade en dag tidigare informerats om vad som hänt hemma i Västerås, där han var en av stadens två starka män. Mängder av människor hade på fredagen samlats framför rådhuset på Fiskartorget och krävt mera bröd. Larsson hade i förväg underrättats om demonstrationsplanerna, men sannolikt överraskades han av omfattningen: enligt Vestmanlands Läns Tidning uppgick demonstranternas antal till sjutusen, enligt Folket var de minst niotusen. Oavsett vilken siffra som var korrekt rörde det sig om en imponerande uppslutning i en stad med 25 000 invånare.

Oron hade börjat gripa omkring sig ett par dagar tidigare när soldater vid Västerås infanteriregemente, närmare bestämt åttonde kompaniet, hade fått nog av de svarta, halvruttna klumpar som kallades potatis. Inspirerade av händelserna i Västervik reste de sig från borden på Viksängs regementsområde, tågade ut genom grindarna och marscherade i led om två till ett kafé på Stora gatan där de åt smörgåsar och drack mjölk innan de återvände till regementet, aningen förvånade över att ingen hade försökt hindra dem.

Nyheten om soldatrevolten spred sig och vid ett möte i Folkets hus beslutade stadens arbetare att även de måste demonstrera mot dyrtid och elände.

Tidpunkten bestämdes till fredagen den 20 april klockan halv elva, mitt under arbetsdagen. Ingen skulle be om lov. Arbetsgivarna skulle ställas inför fullbordat faktum.

Uppgifterna om en förestående demonstration nådde inte bara Viktor Larsson, utan också Västerås andre starke man, J Sigfrid Edström, sedan 1903 verkställande direktör för Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, Asea, som han på uppdrag av Marcus Wallenberg hade förvandlat till en vinstmaskin, bland annat genom export till Ryssland. Larsson och Edström kände varandra från stadsfullmäktige och hyste ömsesidig respekt, även om de hade diametralt olika privata och politiska preferenser: den förre godtemplare och antikapitalist, den senare svag för fin konjak och en typisk representant för den så kallade industrihögern. Men de förenades av en pragmatisk attityd. För reformisten Larsson, som naturligtvis sympatiserade med arbetarkraven på lättnader i försörjningsläget, var det viktigt att oron i Västerås inte skulle kunna exploateras av revolutionära krafter. För Edström stod kommersiella intressen på spel; revolutioner var inte bra för affärerna.

Viktor Larsson hade anställts vid Asea 1894 där han fram till sitt inval i