9789127136830

Släpp taget om dina mål, sluta jaga efter måsten och våga acceptera livets ofullkomlighet. Oliver Burkeman presenterar motgiftet till dagens lyckohets och jakt på det perfekta.

Med hjälp av klokheter från antika filosofer, resultat från modern neuroforskning, exempel från terroristbekämpning och anekdoter från veckolånga meditationsretreat utforskar Oliver Burkeman hur man lever med osäkerhet, misslyckanden och det imperfekta. Hans slutsats är att det är nödvändiga ingredienser i ett lyckligt liv. Först när du slutar försöka kontrollera livet i minsta detalj kan du njuta av det till fullo.

”Obruten optimism om framtiden borgar för en större besvikelse när det inte går som man tänkt sig. Den positiva tänkare som anstränger sig till sitt yttersta för att odla enbart positiva tankar om framtiden står till slut sämre rustad och mer ångestfylld inför händelser som han eller hon omöjligt kan se något gott i.

Och sådana händelser inträffar förr eller senare.”

Foto © Jeff Nikkelson Oliver Burkeman, född 1975, är en brittisk journalist bosatt i New York. Han skriver regelbundet i The Guardian om psykologi och forskning. Motgiftet är hans andra bok.

Motgiftet är en pärla. [...] Oliver Burkeman påminner oss om flera av filosofins djupare traditioner och gör det med lätt hand och torr humor. Den här boken kommer att berika dig – och ja, göra dig lite lyckligare.

En rejäl dos sunt förnuft och en uppiggande avgiftningskur för självhjälpsknarkaren.

Julian Baggini, The Guardian

Daniel H. Pink, författare till Drivkraft och Det är mänskligt att sälja

Omslag Lotta Kühlhorn ISBN 978-91-27-13683-0

9 789127 136830

Burkeman_motgiftet.i_org.indd 1-2,4-5

2014-04-07 11:40

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 6

2013-12-04 13.54

Jag har alltid fascinerats av lagen om omvänd strävan.

Ibland kallar jag den ”baklängeslagen”. När man försöker hålla sig flytande sjunker man, men när man försöker sjunka, flyter man … otrygghet är vad som blir följden när man försöker vara trygg … räddade till kropp och själ kan vi bara bli om vi inser att det inte finns någon räddning.

Alan Watts, The wisdom of insecurity

Jag stod i begrepp att köpa The power of positive thinking, men då slog det mig: ”Vad i hela friden skulle det tjäna till?”

Ronnie Shakes

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 7

2013-12-04 13.54

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 8

2013-12-04 13.54

Innehåll 1. Om överdriven jakt på lycka 11 2. Vad skulle Seneca ha gjort?

Den stoiska konsten att utsätta sig för det värsta tänkbara scenariot 35 3. Stormen före lugnet En buddhistisk lektion i att inte tänka positivt 67 4. Målgalen När framtiden inte går att kontrollera 93 5. Vem där?

Hur man släpper taget om sig själv 121 6. Trygghetsfällan Otrygghetens dolda fördelar 147

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 9

2013-12-04 13.54

7. Flopparnas museum Varför du bör acceptera dina misstag 175 8. Memento mori Döden som livsstil 207 Epilog Negativ förmåga 237 Författarens tack 245 Noter 247 Register 266

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 10

2013-12-04 13.54

1. Om överdriven jakt på lycka Pröva själva: försök att låta bli att tänka på en isbjörn, och ni skall se att den förbannade isbjörnen kommer att göra sig påmind varje minut.

Fjodor Dostojevskij: Vinteranteckningar av sommarintryck, 1863

Mannen som strax ska avslöja hemligheten bakom mänsklig lycka är åttiotre år och har en illavarslande orange solbränna som knappast ökar hans trovärdighet. Klockan är lite över åtta denna decembermorgon och jag befinner mig i en mörklagd basketarena i utkanten av San Antonio i Texas, där jag – enligt den solbrände mannen – ska få lära mig ”något som kommer att förändra mitt liv för all framtid”. Jag är skeptisk, men inte så mycket som jag normalt hade varit, för jag är en av över femtontusen deltagare i USA:s mest populära motivationsseminarium för näringslivsfolk. Get motivated! heter det och entusiasmen hos de andra i publiken börjar smitta av sig. ”Vill ni veta vad det är?” frågar den gamle mannen, som heter Robert H. Schuller och är en garvad självhjälpsguru med över trettiofem böcker om fördelarna med positivt tänkande på meritlistan. Han är dessutom pastor i och grundare av USA:s största kyrka, uppförd helt i glas. Från 11

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 11

2013-12-04 13.54

folkmassan hörs ett rungande ”ja”. Lättgenerade britter som jag är inte kända för att vråla ut vårt bifall på motivationsseminarier i basketarenor i Texas, men atmosfären gör mig lite mindre stel. Jag vrålar i tysthet. ”Lyssna då noga”, uppmanar Schuller medan han rör sig som en staty över scenen. Den är dekorerad med två väldiga banderoller med texten ”MOTIVERA!” och ”LYCKAS!”, sjutton amerikanska flaggor och ett stort antal krukväxter. ”Jag ska berätta vad det är som kommer att förändra ditt liv för all framtid.” Sedan uttalar han bara en enda stavelse – ”Stryk!” – och gör en effektfull paus innan han avslutar meningen: ”… ordet ’omöjligt’ från ditt liv! Stryk det! Stryk det för all framtid!”

Publiken är eld och lågor. Jag kan inte låta bli att känna mig besviken, men jag borde kanske inte ha förväntat mig något annat av ett möte som Get motivated!, där positiv råstyrka betyder allt. ”Du är herre över ditt öde!” fortsätter Schuller. ”Tänk stort och dröm större! Ge ditt förlorade hopp upprättelse! … Positivt tänkande fungerar i alla sammanhang!”

Logiken i Schullers filosofi, som är ett koncentrat av det positiva tänkandets lära, är inte särskilt avancerad: bestäm dig för att tänka lyckliga och framgångsrika tankar – portförbjud alla föreställningar om bedrövelse och misslyckande – så kommer lyckan som på beställning. Den glassiga broschyrens lista över talarna vid dagens seminarium bär dock inte syn för sägen: huvudtalare är, om några timmar, George W. Bush, en amerikansk president som allmänt betraktas som allt annat än framgångsrik.

Men en sådan invändning skulle Schuller antagligen avfärda som ”negativt tänkande”. Kritiserar man det positiva 12

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 12

2013-12-04 13.54

tänkandets inneboende kraft visar det att man inte har fattat vad det handlar om. Hade man begripit skulle man inte gnälla, vare sig på det eller på något annat.

Arrangörerna av Get motivated! beskriver evenemanget som ett motivationsseminarium, men den termen – som för tankarna till andra rangens livscoacher som för ut sitt budskap i slitna hotellsalonger – fångar inte mötets storskalighet och överdåd. Get motivated! arrangeras ungefär en gång i månaden i olika städer i Nordamerika och är med sitt imponerande urval av kända talare själva kronan i det positiva tänkandets världsomspännande bransch: Bill Clinton har varit här och Michail Gorbatjov och Rudy Giuliani hör till de ständigt återkommande namnen, liksom Colin Powell och – litet oväntat – skådespelaren William Shatner.

Om du undrar varför någon tidigare framträdande person i världspolitiken har hållit en ovanligt låg profil på sistone kan det bero på att han eller hon befinner sig på Get motivated! och predikar optimismens evangelium.

Som det anstår sådana kändisar är arrangemanget allt annat än billigt: ljuseffekter far genom luften, ljudsystem pumpar ut rockhymner och påkostade fyrverkerier svarar för visuella effekter. Varje ny talare gör entré till kaskader av gnistor och rökpuffar. Specialeffekterna bidrar till att egga publiken ytterligare, men det kan också ha att göra med att ett besök på Get motivated! ofta innebär en dags extra ledighet för besökarna. Många arbetsgivare betraktar evenemanget som vidareutbildning. Till och med den amerikanska militären, som normalt har en snävare syn på begreppet ”utbildning”, ställer sig bakom den uppfattningen. I San Antonio är många av arenans platser upptagna av soldater från stadens armébas.

13

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 13

2013-12-04 13.54

Tekniskt sett är jag här under täckmantel. Tamara Lowe, som kallar sig ”världens främsta kvinnliga motivationstalare” och med sin man driver företaget bakom Get motivated!, har anklagats för att neka journalister tillträde till arrangemanget eftersom de är ökända för att tänka negativt. Lowe tillbakavisar anklagelserna, men för säkerhets skull har jag presenterat mig som ”affärsman med eget företag” – en taktik som, inser jag för sent, tvärtom får mig att verka suspekt. Jag hade inte behövt bekymra mig om någon täckmantel, för jag sitter så långt från scenen att säkerhetspersonalen omöjligen kan se att jag plitar i min anteckningsbok. Min plats har kategoriserats som ”premier seating”, men det visar sig vara ännu ett exempel på hur positivitetstänkandet kan slå fel: på Get motivated! kan man bara välja mellan kategorierna ”premier seating”, ”executive seating” och ”VIP seating”.

I själva verket har jag fått en av de sämsta platserna längst bak, en hård plaststol som det gör ont att sitta på. Men jag är tacksam för platsen, för såvitt jag kan bedöma har jag hamnat bredvid en man som är en av få närvarande cyniker – en älskvärd, storväxt skogvaktare som heter Jim och som rätt vad det är reser sig upp och ropar ”Jag är jättemotiverad!” med ett tonfall drypande av sarkasm.

Han berättar att han blivit ditkommenderad av sin arbetsgivare, United States National Park Service, men när jag frågar varför hans arbetsgivare skickar hit honom på betald arbetstid erkänner han utan omsvep att han ”inte har en jävla aning”.

Under tiden har predikanten Schuller blivit ordentligt varm i kläderna. ”När jag var barn var det omöjligt för människan att gå på månen, omöjligt att transplantera 14

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 14

2013-12-04 13.54

mänskliga hjärtan … ordet ’omöjligt’ har visat sig vara ett urfånigt ord!” Han bemödar sig inte nämnvärt att finna ytter­ligare bevis för påståendet att misslyckande är något man väljer: det är uppenbart att Schuller, författaren till Move ahead with possibility thinking och Tough times ­never last, but tough people do!, i nästan varje läge föredrar inspiration framför sakliga argument. Men han är ändå bara uppvärmning inför dagens huvudtalare och efter en kvart försvinner han bort under jubel och fyrverkerier, segervisst viftande med knuten näve mot publiken, alltsammans själva sinnebilden av framgång genom positivt tänkande.

Men några månader senare, när jag läser tidningen och dricker morgonkaffe hemma i New York, får jag veta att USA:s största kyrka helt byggd i glas har gått i konkurs, ett ord som dr Schuller till synes hade glömt att stryka ur sin vokabulär.

För att vara en så pass lyckofixerad civilisation verkar vi ovanligt vilsna i vårt sökande efter lycka. Ett av de mest kända allmänna rönen inom ”lyckovetenskapen” har v­ arit upptäckten att det moderna livets otaliga framsteg har åstadkommit mycket lite för att höja humöret på män­ niskan som kollektiv. Den besvärande sanningen verkar vara att ökad ekonomisk tillväxt inte med nödvändighet ger lyckligare samhällen, lika lite som en högre privat inkomst över en viss basnivå inte gör individer lyckligare.

Enligt en del undersökningar blir vi inte heller lyckligare av högre utbildning. Detsamma gäller ett större urval av konsumtionsvaror och större och flottare bostäder, som tvärtom bara verkar ge oss mer yta att känna oss deppiga på.

15

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 15

2013-12-04 13.54

Du kanske redan är väl medveten om att självhjälpsböcker, vår tids främsta uttryck för sökandet efter lycka, hör till de ting som misslyckas med att göra oss lyckliga.

Men för sakens skull vill jag ändå framhålla att forskning tydligt pekar på att sådan litteratur för det mesta är rätt verkningslös. Det är därför som en del utgivare talar om ”artonmånadersregeln”, som säger att den som köper en självhjälpsbok sannolikt är en person som har köpt en självhjälpsbok under de senaste arton månaderna – en bok som tydligen inte löste alla deras problem. När man studerar hyllorna med självhjälpsböcker objektivt inser man att detta inte är särskilt överraskande. Att vi längtar efter klara lösningar i bokformat på de problem det för med sig att vara människa är förståeligt, men skala bort förpackningen och du ska finna att budskapen i böckerna ofta är triviala. The seven habits of highly effective people säger egentligen inget annat än att man ska bestämma sig för vad som är viktigast i livet och sedan göra det. Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning rekommenderar läsaren att vara vänlig i stället för frånstötande och att kalla andra vid förnamn. En av de mest uppmärksammade ledarskapsböckerna från senare år, Fish!, vars grundtankar påstås kunna öka lyckan och produktiviteten på arbetsplatsen, rekommenderar att man delar ut en liten leksaksfisk till sina duktigaste anställda.

När budskapen blir mer konkreta än så har själv­ hjälpsguruerna, som vi strax ska se, en benägenhet att komma med påståenden som inte finner stöd i seriös forskning. Till exempel talar mycket för att man inte alls blir av med sin ilska bara för att man ger utlopp för den eller att mål lättare uppfylls om man visualiserar dem. Och 16

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 16

2013-12-04 13.54

oavsett hur man tolkar de jämförelser mellan olika länders lyckonivå som publiceras med jämna mellanrum, slås man av att de ”lyckligaste” länderna aldrig är de där det säljs flest självhjälpsböcker eller där man anlitar professionella psykoterapeuter mest. Blotta förekomsten av en blomstrande ”lyckoindustri” räcker helt uppenbart inte för att göra medborgarna lyckliga; frågan är om denna bransch inte snarare förvärrar problemet. Ändå är de moderna lyckostrategiernas dåliga resultat bara en liten del av problemet. Det finns goda skäl att anta att själva strävan efter lycka är missriktad. Varför är det givet att lycka är ett giltigt mål att sträva mot? Religionerna har aldrig lagt särskilt stor vikt vid lycka, i alla fall inte när det gäller livet i denna världen, och inte heller filosoferna har mangrant ställt sig bakom denna föreställning. Och en evolutionspsykolog kan tala om för dig att evolutionen inte bryr sig särskilt mycket om huruvida du är lycklig eller inte, så länge du inte är så apatisk och eländig att du tappar lusten att fortplanta dig. Även om vi antar att lycka är ett giltigt mål riskerar vi att gå i en lömsk fälla: strävar vi medvetet efter lyckan tycks det nämligen som att sannolikheten ökar för att vi aldrig ska finna den. ”Fråga dig själv om du är lycklig”, påpekade filosofen John Stuart Mill, ”och du upphör att vara det.” Det verkar som om lyckan i bästa fall kan fångas med en blick i ögonvrån, aldrig om man fixerar den direkt.

(Vi minns lättare lyckliga stunder i vårt förflutna än är medvetna om att vi är lyckliga i nuet.) Och inte nog med det, vad lycka egentligen är känns omöjligt att beskriva i ord. Även om det vore möjligt skulle vi antagligen till slut stå med lika många definitioner som det finns människor på jorden. Av detta är det frestande att dra slutsatsen att 17

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 17

2013-12-04 13.54

frågan ”Hur ska vi göra för att bli lyckliga?” helt enkelt är fel ställd – vi kommer aldrig att få svaret och borde i stället ägna oss åt något mer meningsfullt.

Men kan det finnas ett tredje alternativ, utöver å ena sidan det fåfänga försöket att tillämpa metoder som aldrig verkar fungera och å andra sidan att helt enkelt ge upp?

Efter många år som journalist med psykologi som specialitet slog det mig en dag att det kanske gör det. Jag tyckte mig finna en gemensam tankegång hos de psykologer och filosofer – och till och med en och annan självhjälpsguru – vars idéer kändes mest välgrundade. Den häpnadsväckande slutsats som de alla hade kommit fram till var att det i själva verket är strävan efter lycka som får oss att må dåligt. Och att det är vår ideliga strävan att eliminera sådant som är negativt – otrygghet, osäkerhet, misslyckande och nedstämdhet – som gör oss otrygga, ängsliga, osäkra och olyckliga. De såg dock inget nedslående i detta. Tvärtom menade de att upptäckten pekade på en alternativ metod, en ”negativ väg” till lycka som förutsatte en radikalt annorlunda inställning till det som de flesta människor ägnar hela livet åt att försöka undvika. Enligt dem handlade det om att lära sig att uppskatta osäkerhet, acceptera otrygghet, sluta tänka positivt, vänja sig vid misslyckanden och till och med lära sig att sätta värde på döden. Kort sagt verkade alla dessa personer vara ense om att den som vill bli lycklig i en djupare mening behöver utsätta sig för fler negativa känslor – eller åtminstone sluta undvika dem så frenetiskt. Detta är en omtumlande tanke som ifrågasätter inte bara våra metoder att söka lycka utan också våra antaganden om vad ”lycka” egentligen innebär.

I dessa dagar får tanken att det negativa kan göra oss 18

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 18

2013-12-04 13.54

lyckligare inte alls samma uppmärksamhet som tjatet om att vi bör vara positiva i alla väder. Men det är en ståndpunkt vars historia är förvånansvärt lång och anrik. Vi möter den i verk av de stoiska filosoferna i antikens Grekland och Rom, vilka framhöll fördelarna med att alltid ta i beräkning hur dåligt allt kan sluta. Den närmar sig en central tanke hos buddhismen, nämligen att hemligheten bakom verklig trygghet är att förbehållslöst acceptera otryggheten, att erkänna att vi aldrig någonsin står på riktigt fast mark och heller inte kan göra det. Den ligger till grund för den medeltida memento mori-traditionen, som tog fasta på att livet blir rikare om man aldrig glömmer att man ska dö. Och det är den som i dag förenar new age-författare, som den bästsäljande andlige läromästaren Eckhart Tolle, med de allmänna strömningar inom den kognitiva psykologin som pekar på det positiva tänkandets kontraproduktiva sidor. Samma ”negativa” förhållningssätt till lyckan bidrar också till att förklara varför så många lovordar den meditationsteknik som kallas medveten närvaro (mindfulness), varför en ny generation managementteoretiker rekommenderar företag att lägga mindre vikt vid målformulering till förmån för ett accepterande av osäkerhet och varför en del psykologer på senare år har kommit till slutsatsen att pessimism ofta kan vara lika sunt och produktivt som optimism.

I botten av allt detta ligger den grundregel som 1950och -60-talens motvallsfilosof Alan Watts, som ett eko av Aldous Huxley, kallade ”lagen om omvänd strävan” eller ”baklängeslagen”: vår ambition att i alla sammanhang, från våra personliga liv till den politiska arenan, försöka göra allt rätt är en viktig del av problemet. Eller för att 19

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 19

2013-12-04 13.54

citera Watts: ”när man försöker hålla sig flytande sjunker man, men när man försöker sjunka, flyter man” och ”otrygghet är vad som blir följden när man försöker vara trygg”. I många fall, skrev Huxley, är det så att ”ju mer vi anstränger oss för att klara en uppgift, desto sämre lyckas vi med den”.

Att det existerar en negativ väg till lycka ska inte tolkas som att det är bra att tjurigt gå mot strömmen i alla lägen: man gör inte sig själv en tjänst genom att ställa sig framför bussen i stället för att gå åt sidan för den. Det ska heller inte uppfattas som att det är fel att vara optimistisk. Mer fruktbart är att se denna väg som en välbehövlig motvikt till en kultur fixerad vid föreställningen att optimism och positivt tänkande erbjuder den enda vägen till lycka. Naturligtvis är många människor redan sunt skeptiska till positivt tänkande. Men det är värt att notera att även de flesta som avfärdar ”optimismkulten”, som filosofen Peter Vernezze kallar den, till slut accepterar den på ett subtilt sätt. De antar att eftersom de inte ställer upp på dess bakomliggande idéer återstår bara att bli surmulna eller sardoniska. Att välja den ”negativa vägen” handlar om att motsätta sig denna dikotomi, om att söka den lycka som uppstår ur negativiteten i stället för att dränka det negativa i en obruten ström av gott humör. Om fixeringen vid positiva tankar är sjukdomen så är denna metod motgiftet.

Låt mig betona att den ”negativa” vägen inte är en enhetlig, komplett och bekvämt förpackad filosofi. Det är inget undermedel vi talar om. En del av problemet med positivt tänkande, och med många andra problem som är knutna till lyckan, är just önskan att reducera komplexa frågor till standardiserade självhjälpstrick eller punktvisa 20

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 20

2013-12-04 13.54

program. Den negativa vägen erbjuder ingen sådan universell lösning. En del av dess förespråkare framhåller vikten av att bejaka negativa känslor och tankar, medan andra snarare förordar likgiltighet inför dem. Somliga lägger tonvikten vid radikalt annorlunda tekniker för att finna lyckan, medan andra uppmanar till en annan definition av lyckobegreppet eller menar att det är gagnlöst att söka lyckan över huvud taget. Ordet ”negativ” har här dessutom ofta en dubbel innebörd. Det kan syfta på obehagliga upplevelser och känslor, men en del ”negativa” lyckofilosofier handlar mer om att utveckla färdigheter i att undvika vissa beteenden – om att lära sig att inte jaga positiva känslor så frenetiskt. Mycket är motsägelsefullt i detta och motsägelserna förstärks ytterligare ju djupare man tränger in i ämnet. Är till exempel en känsla eller en situation verkligen ”negativ” om den i slutänden leder till att man blir lycklig?

Och om man inte blir lycklig av att ”tänka positivt”, vad är det då för ”positivt” med sådana tankar? Om man låter definitionen av lycka även inkludera negativitet, är det då fortfarande rätt att tala om lycka? Och så vidare. Ingen av de här frågorna kan besvaras entydigt en gång för alla. Det beror bland annat på att de som förespråkar den negativa vägen visserligen delar en generell syn på livet, men de har ingen gemensam övertygelse på detaljnivå. Det beror också på att deras inställning till livet baserar sig just på det faktum att lyckan bär på motsägelser. Det går inte att knyta ihop alla lösa ändar hur gärna vi än skulle vilja det.

Den här boken redogör för en resa genom ”baklänges­ lagens” land och handlar om döda och nu levande människor som har vandrat den negativa vägen till lycka.

Mina resor förde mig till Massachusetts ensliga skogar, 21

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 21

2013-12-04 13.54

där jag mediterade en vecka i tyst avskildhet; till Mexico, där döden inte göms undan utan tvärtom firas; och till den bottenlöst fattiga slummen utanför Nairobi, där otrygghet är en oundviklig realitet i vardagen. Jag träffade moderna stoiker, experter på konsten att misslyckas, yrkespessimister och andra som hyllade styrkan hos det negativa tänkandet. Somliga av dem visade sig vara förvånansvärt muntra personer. Men jag började i San Antonio, för jag ville uppleva optimismdyrkan i dess mest hysteriska form.

Om det var sant, vilket jag misstänkte, att dr Robert Schullers variant av positivt tänkande egentligen bara var en uppumpad version av de oreflekterade åsikter de flesta människor har om lycka, skulle jag här kunna studera fenomenet mer eller mindre renodlat.

Därför kom jag att motvilligt ställa mig upp i en mörk del av basketarenan när Get motivateds energiska ceremonimästarinna utlyste en ”danstävling” som alla deltagare var tvungna att delta i. Väldiga badbollar dök upp från ingenstans och studsade mot huvudena i folkmassan, som gungade tafatt när Wham! dånade i högtalarna. Första pris, en resa till Disney World, skulle inte gå till den som dansade bäst utan till den som var mest motiverad, men det gjorde ingen större skillnad i mitt fall. Jag tyckte alltsammans var så plågsamt att jag bara förmådde mig att vagga lite lätt på kroppen. Priset gick till en soldat. Jag gissade att det var ett sätt att tillfredsställa den lokalpatriotiska stoltheten snarare än ett verkligt erkännande av motiverat dansande.

Efter tävlingen, under ett avbrott i programmet före ­George Bushs framträdande, lämnade jag huvudarenan för att köpa en löjligt dyr varmkorv och kom i samspråk med en annan deltagare, en elegant klädd pensionerad lärare från 22

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 22

2013-12-04 13.54

San Antonio som presenterade sig som Helen. Det var av ekonomiska skäl, svarade hon när jag frågade varför hon var på mötet. Hon hade motvilligt kommit fram till att hon måste avbryta sin pensionering och börja arbeta igen och hoppades att Get motivated! skulle öka hennes motivation. ”Det är bara det”, sade hon när vi pratade om de talare som hade medverkat dittills, ”att det är svårt att tänka positivt hela tiden, som de vill att vi ska göra, eller hur?”

För ett ögonblick verkade hon tvivla på alltsammans. Men hon lyckades snabbt slå bort de tankarna och höjde ett mästrande finger åt sig själv. ”Men det är precis så vi inte får tänka!”

En av de mest framstående forskarna kring problemen med positivt tänkande är psykologiprofessorn Daniel Wegner som förestår Harvarduniversitetets laboratorium för mental kontroll (Mental Control Laboratory). Laboratoriet är inte, sitt namn till trots, en CIA-finansierad institution med inriktning på hjärntvätt. Inom Wegners forskningsområde, ”ironisk processteori”, studerar man hur våra ansträngningar att hålla tillbaka vissa tankar och beteenden ironiskt nog leder till att de ökar i omfattning.

Min bekantskap med professor Wegner fick en usel start när jag råkade stava hans namn ”Wenger” i en spalt i en tidning. Han skickade mig ett irriterat mejl (”Se till att få namnet rätt!”) och verkade inte mottaglig för argumentet att stavfelet var ett intressant exempel på just de fel han studerade. Resten av vår kommunikation kom att bli en aning ansträngd.

De problem som Wegner har ägnat en stor del av sin karriär åt har sitt ursprung i en enkel och mycket irriterande 23

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 23

2013-12-04 13.54

sällskapslek som åtminstone går tillbaka till Fjodor Dostojevskijs dagar. (Den ryske författaren ska ha använt leken för att plåga sin bror.) Den tar sig formen av en utmaning: offret får frågan om han eller hon klarar att inte tänka på en isbjörn under en minut. Du kan förstås ana svaret, men det är ändå lärorikt att pröva själv. Varför inte med en gång? Titta på ditt armbandsur eller ta fram en annan klocka med sekundvisare och försök tänka tankar som inte har med isbjörnar att göra i bara tio sekunder. Klara, färdiga … gå!

Jag beklagar att du misslyckades.

Wegners tidiga forskning kring ”ironisk processteori” gick i princip ut på att låta amerikanska studenter göra isbjörnstestet, varvid han bad dem att framsäga sina inre monologer under tiden. Detta är en ganska grov metod för att få tillgång till en persons tankeprocesser, men ett typiskt utdrag från en sådan monolog visar tydligt hur hopplös uppgiften är: Nu är förstås en isbjörn det enda jag kommer att tänka på … Tänk inte på en isbjörn. Hmmm, vad tänkte jag på innan? Ja, jag tänker mycket på blommor … Okej, mina naglar ser trista ut … Varje gång jag vill till exempel … hmmm … prata, tänka, inte tänka på isbjörnen så tänker jag bara ännu mer på isbjörnen …

I det här skedet undrar du kanske varför socialpsykologer tillåts använda skattemedel för att bevisa rena självklarheter. Det är självklart att isbjörnsleken är närmast omöjlig att vinna. Men Wegner hade bara börjat. Ju mer han utforskade saken, desto mer kom han att misstänka att de inre mekanismer som gör det omöjligt för oss att låta bli 24

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 24

2013-12-04 13.54

att tänka på en isbjörn kontrollerar ett brett fält av psykiska aktiviteter och utåtriktade beteenden. Isbjörnsleken framstår snarare som en metafor för mycket av det som går snett i livet: alltför ofta är det resultat vi försöker undvika detsamma som det vi tycks dras till som en magnet.

Wegner kallade denna effekt ”det fullständigt kontraintuitiva felet”, som han i en uppsats beskrev som det som händer ”när utfallet blir det värsta tänkbara, ett misstag så förödande att vi gruvar oss för det långt innan och är fast beslutna att inte låta det ske. Vi ser en djup grop i vägbanan men styr cykeln rätt mot den. Vi noterar i minnet ett känsligt ämne som vi bör undvika när vi pratar med en viss person, men vill sjunka genom golvet när vi drar upp just det ämnet. Vi går försiktigt med ett bräddfullt glas genom rummet och tänker hela tiden på att inte spilla, varpå vi tappar glaset på golvet inför ögonen på värden.”

Dragningen till att begå ironiska fel utgör inte alls ett undantag från vår annars felfria självkontroll, utan verkar ligga djupt i själen, nära vår personlighets kärna. Edgar Allan Poe kallar den ”perversitetens djävul” i sin novell med samma namn: den namnlösa men starka ingivelse att kasta sig ut i intet man ibland får när man vandrar längs en brant klippa eller går upp på utsiktsplattformen till en hög byggnad – inte för att man är självmordsbenägen utan för att det vore så förödande att göra det. Perversitetens djävul förpestar våra sociala relationer, det vet alla som någonsin har skrattat igenkännande till ett avsnitt av Simma lugnt, Larry!.

Wegner menar att vi här har att göra med ett funktionsfel i människans unika förmåga till metakognition, det vill säga förmågan att tänka om tänkandet. ”Metakognition 25

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 25

2013-12-04 13.54

uppträder när tanken tar sig själv som föremål för tänkandet”, förklarar Wegner. I vanliga fall är det en ytterst användbar begåvning: tack vare den märker vi när vi är på väg att bli oresonliga eller deprimerade, vi blir medvetna om när vi grips av oro och kan göra något åt det. Men när vi använder metakognitiva tankar direkt för att styra våra vardagliga tankar, de som rör sig på ”objektnivå”, till exempel genom att hålla tillbaka tankar på isbjörnar eller att ersätta dystra tankar med positiva, ja, då stöter vi på problem. ”Metatankar är de instruktioner vi ger oss själva för hur vi ska tänka på objektnivå”, säger Wegner, ”och ibland händer det att vi inte klarar att följa våra egna instruktioner.”

När man försöker låta bli att tänka på en isbjörn kan det gå lättare om man tvingar sig att tänka på något annat.

Men samtidigt aktiveras en metakognitiv styrprocess som söker i ditt medvetande efter indikationer på att du verkligen klarar uppgiften. Och det är här det går snett, för om du anstränger dig för mycket – eller om du är trött, stressad, deprimerad, ofokuserad eller på annat sätt ”psykiskt överlastad” – fungerar inte alltid metakognitionen som den ska. Styrprocessen hamnar för mycket i den kognitiva scenens rampljus. Plötsligt tar den över medvetandet och då kommer du bara att kunna tänka på isbjörnar och på hur dålig du är på att låta bli att tänka på dem.

Kan det vara så att den ironiska processteorin även kastar ljus över det som är fel med våra ansträngningar att bli lyckliga och över det faktum att vår strävan att känna oss positiva så ofta tycks ge motsatt verkan? Sedan Wegner började med sina isbjörnsexperiment har han och andra forskare funnit allt fler bevis för att det faktiskt 26

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 26

2013-12-04 13.54

är så. När deltagarna i ett försök fick höra talas om en sorglig händelse och uppmanades att inte känna sig ledsna över den, mådde de sämre än de som fick höra talas om samma händelse utan att få instruktioner om hur de skulle känna. I en annan studie, där patienter som led av paniksyndrom fick lyssna på avslappnande musik, konstaterades en högre hjärtfrekvens än hos patienter som lyssnade på ljudböcker utan något uttalat ”avslappnande” innehåll.

Forskning tyder på att de som har drabbats av en förlust och försöker undvika att känna sorg behöver längst tid på sig att återhämta sig från förlusten. Och likadant är det på sexualitetens område: personer som uppmanas att inte tänka på sex uppvisar starkare sexuell upphetsning (när denna mäts genom hudens ledningsförmåga) än de som inte uppmanas att hålla tillbaka sådana tankar.

Ur det perspektivet verkar en rad av självhjälpsbranschens mest omtyckta tekniker för lycka och framgång – från att tänka positivt till att visualisera sina mål och ”bli motiverad” – lida av en och samma allvarliga brist. En person som har bestämt sig för att ”tänka positivt” måste hela tiden söka i sitt medvetande efter eventuella negativa tankar – det finns inget annat sätt för hjärnan att avgöra om den gör ett gott arbete i det avseendet – men just själva sökandet sätter de negativa tankarna i fokus. (Och om de negativa tankarna tar överhanden kan detta utlösa en ond cirkel, eftersom oförmågan att tänka positivt kan tvinga fram en ny ström av självkritiska tankar om att man inte tänker tillräckligt positivt.) Anta att du följer dr Schullers råd att försöka eliminera ordet ”omöjligt” från ditt ordförråd eller koncentrerar dig på idel positiva utfall i största allmänhet och låter bli att fantisera om misslyckanden.

27

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 27

2013-12-04 13.54

Som vi snart ska se är den metoden behäftad med en rad problem. Det grundläggande problemet är dock att du löper risk att misslyckas just för att du kontrollerar hur väl du lyckas med uppgiften.

Det faktum att man förstör för sig själv genom att följa upp hur bra det går är inte det enda problemet med positivt tänkande. En annan fara avslöjades år 2009 när den kanadensiska psykologen Joanne Wood testade hur effektiva så kallade ”affirmationer” faktiskt är, dessa stärkande tillrop man gång på gång riktar till sig själv för att bli på bättre humör. Affirmationer går tillbaka till den franske apotekaren Émile Coué, en föregångare till vår tids positiva tänkare, som på 1800-talet myntade den mest berömda av alla affirmationer: ”Bättre och bättre dag för dag.”

De flesta affirmationer låter rätt krystade och man misstänker att de inte är särdeles effektiva. Men de kan väl ändå inte vara skadliga? Wood var inte så säker på det.

Hennes sätt att resonera överensstämde visserligen med Wegners, men hon var sprungen ur en annan psykologisk tradition baserad på ”självjämförande teori”. Liksom vi tycker om att höra positiva budskap om vår person längtar vi enligt denna teori i ännu högre grad efter att vara konsekventa och logiska. Budskap om oss själva som strider mot den uppfattning vi har om vår personlighet inger därför oro, vilket får oss att avvisa dem – även om de råkar vara positiva och det är vi själva som är upphov till dem. Wood hade en misstanke om att de som söker affirmationer är personer med låg självaktning, men just för att budskapet i affirmationerna strider mot deras egen självbild avvisar de dem. Budskap som ”bättre och bättre dag för dag” går 28

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 28

2013-12-04 13.54

inte att förena med en låg självuppskattning och måste i konsekvensens namn tillbakavisas. Wood antog att personernas redan låga självaktning därigenom kunde sjunka ytterligare, eftersom de intensivt försvarar sin befintliga självbild mot de inkommande budskapen.

Och det var precis det som hände i Woods försök. I en serie experiment delades försökspersonerna in i undergrupper med låg respektive hög självaktning, varpå de fick en skriftlig uppgift. Varje gång en klocka ringde skulle de för sig själva uttala frasen ”Jag är en älskvärd person”. När man mätte personerna med ett antal sinnrika humörmått konstaterades att de som hade haft låg självaktning från början blev märkbart mindre lyckliga när de ombads säga att de var älskvärda. De hade inte känt sig särskilt älskvärda från första början och när de försökte övertyga sig om motsatsen blev de bara mer negativa. Det ”positiva tänkandet” hade fått dem att må sämre.

Att George Bush var på väg att inta scenen i San Antonio förstod vi av alla livvakter som plötsligt dök upp. Dessa personer hade förmodligen stuckit ut var de än hade befunnit sig – de bar mörka kostymer och öronsnäckor – men på ett ställe som Get motivated! utmärkte de sig dubbelt på grund av sina stela miner. I deras arbete att skydda före detta presidenter från möjliga attentatsmän var det uppenbarligen ingen merit att se livet från den ljusa sidan och anta att inget skulle gå fel.

Bush själv däremot var ett enda stort leende när han hoppade upp på scenen. ”Det är faktiskt inte så dumt att vara pensionär, särskilt inte här i Texas!” sa han och rev av ett tal som han utan tvivel hade hållit många gånger förut.

29

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 29

2013-12-04 13.54

Först berättade han en folklig anekdot om hur han hade fördrivit tiden som expresident med att städa upp efter hunden. (”Jag plockade upp det jag hade låtit ligga i åtta års tid!”) Därefter verkade det märkligt nog som om temat för hans tal var hur han en gång hade valt ut en matta till Ovala rummet. (”Jag tänkte att min tid i Vita huset skulle handla om att fatta beslut!”) Men det visade sig snart att det verkliga ämnet var optimism. ”Jag tror inte man kan leda vare sig en familj, en skola, en stad, en delstat eller ett land om man inte optimistiskt tror att framtiden kommer att bli bättre”, sade han. ”Och jag vill att ni ska veta att även under de mörkaste stunderna i Vita huset trodde jag optimistiskt att framtiden skulle bli bättre än dåtiden både för våra egna medborgare och för världen.”

Man behöver inte ha någon särskild politisk uppfattning om USA:s fyrtiotredje president för att inse att hans ord illustrerar en fundamental egendomlighet hos ”opti­m ismkulten”. Bush undvek inte att erkänna att hans styre hade varit omstritt – en strategi man annars hade förväntat sig på ett motivationsseminarium där han ­befann sig bland vänner som inte tänkte ställa besvärliga frågor. I stället valde han att låta kontroverserna bli till bevis för hans optimistiska inställning. Som Bush såg på saken visade naturligtvis de lyckliga och framgångsrika stunderna av hans presidentperiod att det lönade sig att ha en optimistisk attityd, men det gjorde även de olyckliga och bedrövliga tiderna. När det går dåligt behöver man optimismen desto mer. Eller annorlunda uttryckt: när man väl har bestämt sig för att anamma det positiva tänkandets ideologi kommer man att kunna tolka praktiskt taget varenda livshändelse som en anledning till att tänka 30

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 30

2013-12-04 13.54

positivt. Man behöver aldrig lägga tid på att fundera över hur något kan gå snett.

Kan då denna märkliga ideologi som aldrig går att vederlägga – var positiv oavsett konsekvenserna – rent av vara farlig? Motståndarna till Bushadministrationens utrikespolitik har kanske anledning att tro det. Detta är också vad Barbara Ehrenreich hävdade i sin bok Smile or die: How positive thinking fooled America and the world från 2010. En underskattad anledning till finanskrisen, hävdar Ehrenreich, var den amerikanska affärskulturen, där det var tabu att ens tänka tanken på att misslyckas och än mer att ta upp ämnet på ett möte. Bankcheferna, vars narcissism underblåstes av en kultur som mer än något annat belönade höga ambitioner, förlorade förmågan att skilja mellan själviska drömmar och konkreta resultat.

Under tiden trodde bostadsköparna att de kunde få allt de önskade sig bara de önskade sig det tillräckligt mycket (hur många av dem hade läst böcker som The Secret – Hemligheten, som uttryckligen hävdar att detta faktiskt är möjligt?) och tog lån som var mer än de klarade av. En irrationell optimism spreds i finanssektorn och optimismens professionella företrädare – talare, självhjälpsguruer och seminariearrangörer – var inte sena att underblåsa denna. ”Positivt tänkande blev en egen bransch”, skriver Ehrenreich, ”och näringslivet dess största kund, som jublade över nyheten att allt är möjligt med rätt mental inställning. Det var ett budskap som gick hem hos företagens anställda, som vid millennieskiftet hade fått vänja sig vid att arbeta mer för sämre förmåner och anställningstrygghet. Men det var samtidigt en befriande ideologi för toppcheferna. Vad tjänade det till att bekymra sig om balansräkningar och 31

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 31

2013-12-04 13.54

tråkiga riskanalyser – och varför oroa sig för svindlande skuldnivåer och risk för konkurs – när allt underbart blir verklighet bara man är optimistisk nog att förvänta sig det?”

Ehrenreich spårar ursprunget till denna filosofi till 1800-talets USA, närmare bestämt till den pseudoreligiösa rörelse som kallades New Thought. New Thought-rörelsen var ett svar på den amerikanska kalvinismens förhärskande dystra budskap att hårt arbete var varje god kristens plikt – vilket kryddades med en predestinationslära som menade att somliga redan var utvalda att hamna i helvetet. New Thought hävdade tvärtom att man kunde nå lycka och världslig framgång genom att utnyttja sin mentala styrka.

Denna mentala styrka påstods även kunna bota kroppsliga sjukdomar, en uppfattning som företräddes av den samtidigt grundade religionen Kristen Vetenskap (Christian Science), med rötter i samma andliga föreställningar. Men, som Ehrenreich visar, präglades New Thought av en fördömande attityd av annat slag. Kalvinismens obligatoriska hårda arbete ersattes av ett obligatoriskt positivt tänkande.

Negativa tankar portförbjöds – ett budskap som erinrade om ”den gamla religionens fördömande av synd” och lade till ”ett krav på att man ständigt skulle utsätta sig själv för inre granskning”. Hon citerar sociologen Micki McGee och visar att under denna nya optimistiska lära ”framställdes en fortlöpande och ständig utveckling av jaget inte bara som en väg till framgång utan också som en sorts sekulär frälsning”.

George Bush följde alltså en gammal glansfull tradition när han hävdade att det var viktigt att vara optimist i varje situation. Men hans tal på Get motivated! hann knappt 32

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 32

2013-12-04 13.54

mer än börja förrän det var över. Några nypor religion, en märkvärdigt intetsägande anekdot om terroristattackerna den 11 september 2001, några berömmande ord till militären och så vinkade han adjö – ”Tack, Texas, det är skönt att vara hemma!” – och så slöt sig livvakterna i en ring runt honom. Genom jubelropen hörde jag Jim, skogvaktaren på stolen bredvid mig, utstöta en lättnadens suck. ”Okej, nu är jag motiverad”, muttrade han utan särskild adress. ”Ska vi inte ta en öl nu?” ”Man kan känna sig eländig på många sätt”, säger en person i en novell av Edith Wharton, ”men man kan bara må bra på ett enda sätt och det är att sluta jaga lyckan.”

Denna iakttagelse åskådliggör tydligt problemet med ”optimismkulten” – den ironiska, självnedbrytande kamp som ödelägger positiviteten när vi anstränger oss för mycket.

Men den pekar också på en möjlig och mer hoppfull alternativ väg, ett sätt att närma sig lyckan som är helt annorlunda. Det första steget är att lära sig att inte jaga det positiva så frenetiskt. Många företrädare för den ”negativa vägen” till lycka driver tanken ett steg till och hävdar – oväntat men övertygande – att en avsiktlig djupdykning ner i det vi uppfattar som negativt kanske måste till för att vi ska bli verkligt lyckliga.

Kanske är den tydligaste metaforen för hela denna märkliga filosofi en leksak som kallas ”kinesisk fingerfälla”, trots att den antagligen inte alls är kinesisk från början.

Psykologen Steven Hayes, en frispråkig kritiker av kontraproduktivt positivt tänkande, har en ask med sådana på sitt tjänsterum vid University of Nevada. Han använder dem för att illustrera sin tes. ”Fällan” består av ett rör av 33

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 33

2013-12-04 13.54

tunna band av flätad bambu med en öppning i varje ände stor som ett människofinger. Det intet ont anande offret uppmanas att sticka in sina pekfingrar i röret och märker då att han fastnat: när han försöker dra ut fingrarna drar sig röröppningarna samman och håller fingrarna i ett allt fastare grepp. Ju hårdare han drar, desto mer sitter han fast. Det är först när han tar det lugnare och för in fingrarna längre i röret som han kan vidga öppningarna så att tuben släpper taget och han är fri.

I fallet med den kinesiska fingerfällan är det, som Hayes påpekar, kontraproduktivt att göra det som förefaller klokt.

Att följa den negativa vägen till lycka innebär att man väljer det andra alternativet – det som framstår som ologiskt – i stället.

34

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 34

2013-12-04 13.54

27136830_Motgiftet_ORIG.indd 35

2013-12-04 13.54

Släpp taget om dina mål, sluta jaga efter måsten och våga acceptera livets ofullkomlighet. Oliver Burkeman presenterar motgiftet till dagens lyckohets och jakt på det perfekta.

Med hjälp av klokheter från antika filosofer, resultat från modern neuroforskning, exempel från terroristbekämpning och anekdoter från veckolånga meditationsretreat utforskar Oliver Burkeman hur man lever med osäkerhet, misslyckanden och det imperfekta. Hans slutsats är att det är nödvändiga ingredienser i ett lyckligt liv. Först när du slutar försöka kontrollera livet i minsta detalj kan du njuta av det till fullo.

”Obruten optimism om framtiden borgar för en större besvikelse när det inte går som man tänkt sig. Den positiva tänkare som anstränger sig till sitt yttersta för att odla enbart positiva tankar om framtiden står till slut sämre rustad och mer ångestfylld inför händelser som han eller hon omöjligt kan se något gott i.

Och sådana händelser inträffar förr eller senare.”

Foto © Jeff Nikkelson Oliver Burkeman, född 1975, är en brittisk journalist bosatt i New York. Han skriver regelbundet i The Guardian om psykologi och forskning. Motgiftet är hans andra bok.

Motgiftet är en pärla. [...] Oliver Burkeman påminner oss om flera av filosofins djupare traditioner och gör det med lätt hand och torr humor. Den här boken kommer att berika dig – och ja, göra dig lite lyckligare.

En rejäl dos sunt förnuft och en uppiggande avgiftningskur för självhjälpsknarkaren.

Julian Baggini, The Guardian

Daniel H. Pink, författare till Drivkraft och Det är mänskligt att sälja

Omslag Lotta Kühlhorn ISBN 978-91-27-13683-0

9 789127 136830

Burkeman_motgiftet.i_org.indd 1-2,4-5

2014-04-07 11:40