Niclas Sennerteg
Niclas Sennerteg är författare och journalist. Han har gett ut en rad kritikerrosade böcker: Stalins hämnd. Röda armén i Tyskland 1944– 1945 (2001), Warszawas bödel (2003), Ord som dödar (2010) och Göring – förhören 1945 (2011).
Omslag: Niklas Lindblad, mystical garden design Omslagsbilder: shutterstock Författarfoto: Daniel Ekbladh
HAKKORSET & HALVMÅNEN
Bara några år efter andra världskriget samlades nazister och officerare från Wehrmacht i Egypten och Syrien. Deras gemensamma mål: att utplåna Israel. Bland dem fanns Wilhelm Fahrmbacher, tysk general och misstänkt krigsförbrytare. Han organiserade en grupp bestående av omkring 100 tyska militära rådgivare, allt från gamla generaler till unga officerare, som skulle uppdatera de egyptiska styrkorna över hela linjen. Mellanöstern blev ett viktigt flyktmål för nazistiska krigsförbrytare. Fahrmbachers personliga arkiv och dokument från CIA och andra underrättelsetjänster kastar ljus över historien om nazisterna i Egypten och Syrien.
Niclas Sennerteg
HAKKORSET & HALVMÅNEN NAZISTER I MELLANÖSTERN
”En gråhårig engelsktalande herre iförd khakikläder i Sinaiöknen. Han hade lätt kunnat tas för en distingerad brittisk turist eller en vetenskapsman på rundresa i detta karga bibliska landskap, om det inte hade varit för hans kärva tyska accent och det koppel av höga egyptiska arméofficerare som svassade efter honom. Varken berget där Moses sades ha fått stentavlorna av Gud eller det legendariska Katarinaklostret stod högst upp på agendan, så som brukligt var för de flesta Sinairesenärer. Framför allt riktades besökarens intresse mot de torra och ödsliga trakter som gränsade mot Egyptens ärkefiende Israel. Men där geologer och naturhistoriker skulle ha gjort observationer om hur jordskorpan med dess biosfär hade formats såg han helt andra saker: marschvägar, potentiella försvarsställningar och tänkbara anfallsriktningar.”
ISBN 978-91-27-13260-3
9 789127 132603
NOK_SENNERTEG_HAKKORSET_OCH_HALMANEN_final.indd Alla sidor
2014-06-26 14:18
Innehåll Prolog 7 Erbjudandet 13 Den mystiska trion 22 Hemligt uppdrag i Sinai 41 En kruttunna på två ben 58 Hitlers arabiske vän 69 Experternas intåg 91 Statskuppen 115 Spindeln i nätet 126 Nazistparadiset i Kairo 151 Gerillakrigarna 175 Raketkonstruktören från SS 195 Den olyckliga affären 207 Mellanösterns Preussen 223 Voss fall 245 Vapen från öst 257 Kanalkuppen 270 100 timmars krig 285 Nasser och propagandan 306 Ett säkert gömställe 322 Massmördaren i Damaskus 334 Nassers cigarrer 356 Erkännandet 378 Svanesång 386 Epilog 393 Appendix 409 Noter 416 Källor 474 Personregister 489
Prolog
Arabvärlden var en ännu bättre, säkrare tillflyktsort än Sydamerika. Efraim Zuroff, Simon Wiesenthalcentret, om nazistiska krigsförbrytares flyktvägar1
En hög gulnade papper i ett tyskt antikvariat. Ett oväntat fynd som så småningom ledde fram till denna boks tillkomst. ”Diverse dokument som har tillhört general Wilhelm Fahrmbacher, verkar handla om Egypten”, var antikvariatägarens lakoniska beskrivning av den mystiska bunten. Pulsen steg när ägaren på telefon förstrött redogjorde för detaljer i några slumpvis utvalda dokument i packen: militära papper, en del på engelska, egyptiska armén, Sinai, 1950-tal. Det framgick tydligt att de här papperen inte var något som intresserade honom. Allt var till salu för vad som i sammanhanget kan betecknas som en struntsumma på några tiotals euro. Efter en snabb affär stod det klart att jag hade fått tag på en liten guldgruva. Upphetsningen skulle inte lägga sig än på ett tag. Romaner som Frederick Forsyths The Odessa file (1972) eller Ira Levins The boys from Brazil (1978) har gjort mycket för att befästa mytbilden av konspirerande nazistiska krigsförbrytare i Sydamerika. På senare år har historieforskningen visserligen kunnat ge en tydligare bild av Sydamerika som den största fristaden för nazister på flykt från Europa efter 1945, men det näst största resmålet – Mellanöstern – har ofta förbisetts. Detta trots att kolonierna av nazister och andra tyskar från Tredje rikets forna samhällselit som växte fram i exempelvis Kairo och Damaskus under kalla kriget fick betydelse för Mellanösternkonflikten. Kairo och Damaskus blev populära tillflyktsorter för tyska krigsförbrytare på flykt. I Damaskus levde exempelvis massmördaren 7
Alois Brunner till åtminstone mitten av 1990-talet, medan koncentrationslägerläkaren Aribert Heim (kallad Doktor Död) år 1992 avled i Kairo, där han troligen hade hållit sig undan i flera årtionden under sitt nya namn Tarek Hussein, som han hade antagit efter att ha konverterat till islam. Spaningar efter honom bedrevs i flera världsdelar, men utan resultat. Trots att han redan 1967 hade funnits med på Simon Wiesenthals lista över nazistförbrytare i Egypten saknades därefter varje spår av honom. Först år 2009 kunde New York Times och den tyska tv-kanalen ZDF avslöja att Heim hade avlidit 17 år tidigare, men det tog lång tid innan Wiesenthalcentret och de rättsliga myndigheter som hade jagat honom hade övertygat sig om att nyheten stämde. Många andra nazister kom emellertid inte till Mellanöstern bara för att gömma sig, utan för att arbeta helt öppet. På 1950- och 1960-talen fanns det gott om krigsförbrytare, arbetslösa officerare från Wehrmacht eller Waffen-SS samt forskare och ingenjörer från de Hitlertyska rustningsindustrierna som hjälpte arabstater med militär sakkunskap, teknologi samt expertis inom underrättelsetjänst och propaganda. Åtminstone 700–800 individer med ett förflutet i Hitlertyskland arbetade som rådgivare och experter för Egypten och Syrien fram till slutet av 1960-talet. Samtidigt skyddades ett okänt antal efterlysta nazistförbrytare av dessa arabregimer, som agerade enligt devisen att ”Israels och judarnas fiender är våra vänner”.2 Därav den stigande ivern när jag granskade mitt fynd av rapporter till den egyptiska militärledningen, fotografier, kartor, uppsatser och minnesanteckningar som berättade en märklig historia. Två år efter att vapnen hade tystnat i Palestinakriget 1948–1949 anlände den tyske generalen Fahrmbacher till Kairo med ett hemligt uppdrag. I Egypten blev han chef för en militär expertgrupp på sammanlagt ett 80-tal tyska officerare som hade kämpat i Hitlers arméer och som under åren 1951–1958 försökte modernisera den egyptiska armén, som var Israels militära huvudmotståndare. Han blev därmed en av de främsta representanterna för de kontakter som arabiska stater efter 1945 fortsatte att odla med före detta nazistledare och experter från Tredje riket. 8 Hakkorset och halvmånen
Under Hitleråren hade vissa arabnationalistiska kretsar beundrat och samarbetat med Tredje riket, och de här förbindelserna upprätthölls även efter det tyska sammanbrottet – mellan arabregimer i Mellanöstern och män från ”det gamla riket”. En av nyckelpersonerna bakom denna kontinuitet var palestiniernas dåvarande ledare, den förre stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini. General Fahrmbacher var dock långt ifrån den värste av de tyska Mellanösternresenärerna. Massmördare som Walter Rauff arbetade för den syriska säkerhetstjänsten, medan andra SS- och Gestapomän hade lejts av den egyptiska säkerhetstjänsten för att hjälpa till att förvandla landet vid Nilen till en polisstat. Tyska militärrådgivare och SS-män utbildade kanske också de första arabiska gerillasoldater som sattes in mot brittiska trupper vid Suezkanalen i början av 1950-talet. Indirekt kan de också ha hjälpt till att utbilda de första palestinska gerillasoldaterna och terroristerna, även om detta är svårt att bevisa. Det var dock inte bara arabledare som drog nytta av de nazistiska kolonierna i Mellanöstern – även USA, Västtyskland och andra västländer använde vissa av dessa figurer, däribland några av de värsta krigsförbrytarna, som hemliga agenter i den globala maktkampen mot Sovjetunionen. Mot bakgrund av det kalla kriget blev nazistflyktingarna och rådgivarna med andra ord spelbrickor inom maktpolitik, handel och spionage. Västtyskland gjorde för sin del en SS-officer till inofficiell ambassadör i Kairo och ville som en besynnerlig kuriositet använda just denne man i ansträngningarna att mäkla fred mellan Egypten och Israel! Två efterlysta krigsförbrytare arbetade också för den västtyska underrättelsetjänsten BND i Damaskus – och en annan troligtvis för israeliska Mossad. Efter att ha bläddrat en stund bland de illa medfarna dokumenten föddes idén till den här boken, som utgör den hittills grundligaste genomgången av arabstaternas bruna förbindelser efter 1945, med särskild tyngdpunkt på antisemitismens utseende i Mellanöstern. I denna region har antisemitismen av olika skäl vuxit sig stark i modern tid. Bland de förklaringar som brukar lyftas fram finns det ottomanska imperiets sammanbrott och de muslimska samhällenas försvagning, västerländsk imperialism, konflikten om Palestina och Prolog 9
nazistisk propaganda. Under andra världskriget hade Hitlertyskland utsatt arabvärlden för en intensiv nazistisk radiopropaganda med stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini, som den stora stjärnan, vilket har skildrats av den amerikanske historikern Jeffrey Herf i boken Nazi propaganda for the Arab world (2009). Med Kairo som bas ägnade sig dessutom efter kriget en grupp gamla nazistiska propagandister åt att underblåsa, förvandla och förstärka judehatet på arabisk/muslimsk sida, Nazistpropagandan och dessa individer har spelat stor roll för importen av europeiska antisemitiska klichéer till muslimska länder före, under och efter det andra världskriget. Det var mot denna bakgrund som nazistiska förbrytare blev ärade gäster hos flera arabregimer efter kriget. Jag har gått igenom tusentals sidor CIA-dokument från 1950och 1960-talen, som har gett den här historien nya och inte sällan överraskande dimensioner. Det gäller till exempel omfattningen av de arabiska ”bruna” förbindelserna under det kalla kriget samt kalla krigets mångfacetterade agentvärld. Dessa CIA-dokument har nu blivit tillgängliga tack vare den amerikanska offentlighetsprincipen, men det gäller naturligtvis enbart delar av det aktuella skeendet. Mycket är fortfarande hemligt, såsom CIA:s dokumentation kring den tyske fallskärmsjägaren Gerhard Mertins aktiviteter som militär rådgivare i Egypten på 1950-talet, där han ska ha tränat egyptiska kommandosoldater och kanske till och med palestinsk gerilla. CIA har avslagit min begäran att släppa hela – eller delar av – dokumentationen kring Mertins, som sedermera blev en av världens största internationella vapenhandlare och som samarbetade med både CIA och den västtyska underrättelsetjänsten BND. Vidare har jag utnyttjat dokument från västtysk underrättelsetjänst och diplomatiska arkiv samt pressklipp och efterlämnade papper från några av de inblandade personerna – bland andra general Wilhelm Fahrmbachers opublicerade memoarer och en annan tysk militärrådgivares, Oskar Munzels, papper som förvaras i det tyska krigsarkivet, Bundesarchiv-Militärarchiv, i Freiburg im Breisgau. Vidare har den tyske fredsforskaren Erich SchmidtEenboom generöst låtit mig ta del av högintressanta dokument från 10 Hakkorset och halvmånen
en kortlivad västtysk underrättelseorganisation med försänkningar i Mellanöstern, Friedrich-Wilhelm-Heinz-Dienst. Den tyske journalisten och författaren Heinz Horeis har också ställt sin intervju med den tyske raketingenjören Rolf Engel, som i flera år arbetade för Nassers regim, till mitt förfogande. Frestelsen kan givetvis vara stor att utan större eftertanke betrakta saker som sanna, bara för att de står i exempelvis ett CIA-dokument, men man bör vara medveten om att underrättelsetjänsters arkiv ställer forskare inför minst lika stora källkritiska problem som andra historiska källor. Exempel på underrättelsetjänster som har haft fel eller varit felinformerade finns det som bekant många av i historien. Dessa uppgifter har därför så långt det är möjligt kontrollerats mot andra källor, såsom diplomatiska arkiv. I de fall då detta inte har varit möjligt har jämförelser gjorts med andra dokument inom samma dossier eller på samma tema för att upptäcka motstridigheter eller överensstämmelser. Bortsett från de källkritiska problem som är förknippade med underrättelserapporter är de hur som helst ett viktigt forskningsmaterial, eftersom de trots allt återger en kunskapshorisont i en viss kontext. Långt ifrån alla arkiv har emellertid öppnats för forskningen, framför allt gäller det arkiven i Egypten och Syrien. Glädjande nog håller ytterligare en underrättelsetjänsts arkiv på att öppnas, nämligen tyska BND:s. En historikerkommission håller som bäst på att gå igenom BND:s arkiv, men i skrivande stund har denna kommission ännu inte presenterat någon forskningsrapport som skulle kunna fördjupa eller förändra slutsatserna i denna bok, annat än i vissa detaljer. Allt som allt utgör temat för denna bok ett mycket otacksamt arbetsfält, inte bara på grund av de stora luckorna i källmaterialet, utan därför att jag tvingats röra mig i politiskt minerad terräng, på grund av att Mellanösternkonflikten hela tiden finns närvarande i boken. Det här är en historisk redogörelse och den är inte tänkt som ett dagspolitiskt inlägg i Mellanösternfrågan, även om den infekterade och komplicerade konflikten medför att det mesta som publiceras i detta ämne alltid kan bli politiskt laddat och därmed utsättas för kritik för partiskhet. För den läsare som ogillar bokens Prolog 11
slutsatser kan lockelsen kanske vara stor att försöka läsa in både det ena och det andra i mitt ordval. Låt mig, för att åtminstone undanröja några av de missförstånd som kan uppstå, kortfattat redovisa min personliga utgångspunkt, som åtminstone i teorin är enkel: För att komma närmare en fred och en tvåstatslösning i Mellanösternkonflikten måste kontrahenterna erkänna varandras historia och lidande, judarnas holocaust och palestiniernas naqba. Föreställningen om den andre måste befrias från fördomar och vanföreställningar, något som också gäller i dagens Europa där islamofobi och även antisemitism vinner terräng. Bokens ärende är å ena sidan att slå hål på vissa myter som har fått fotfäste i litteraturen, å andra sidan att försöka visa de konkreta följder som det ”bruna” inflytandet fick i Mellanöstern och på internationell politik under kalla kriget. Översättningar av engelska och tyska citat som förekommer i boken har gjorts av författaren. Niclas Sennerteg, augusti 2014
12 Hakkorset och halvmånen
Erbjudandet
Regeringar som undanhåller viktig information från historieskrivningen och allmänheten under en lång tid efter att händelserna ägt rum gör inte sina länder någon tjänst. Men vanan att hemlighålla saker är mycket svår att bryta. Historikern Richard Breitman i boken Official secrets (1998)
Gästens förslag lät mycket lockande. Nästan fem år efter Tredje rikets undergång hade arbetslösa tyska militärer inte råd att vara kräsna. Den en gång så mäktiga tyska krigsmakten, Wehrmacht, existerade inte längre. Tyskland var demilitariserat, ockuperat av världskrigets segrarmakter och kluvet i två rivaliserande stater på varsin sida om den så kallade järnridån – på ena sidan det kapitalistiska Västtyskland och på den andra det kommunistiska Östtyskland. De tyska fältmarskalkar och generaler som hade överlevt kriget var skingrade för vinden. En del försmäktade fortfarande i fångläger i Sibirien, vissa satt i fängelse dömda för krigsförbrytelser, medan andra redan hade uppnått pensionsåldern. För återstoden var den militära banan tills vidare stängd, eftersom segrarmakterna inte tillät Västtyskland att ha ett eget försvar. En inte ovanlig syn i den unga Förbundsrepubliken var därför när tidigare mäktiga fältherrar tvingades försörja sig som butiksbiträden, försäkringssäljare eller vaktmästare. Därför var den gåtfulle mannen som hade kontaktat general Wilhelm Fahrmbacher i den bajerska vintersportorten GarmischPartenkirchen en januaridag 1951 extra välkommen med sin invit om ett exotiskt och lönande luftombyte för den sysslolöse 62-årige krigaren. Egypten behövde en militär specialist som kunde modernisera landets armé efter krigsnederlaget mot Israel 1948–1949 13
och Fahrmbacher behövde inte lång betänketid innan han tackade ja. Det var ett beslut som skulle få återverkningar på Mellanösternkonflikten och förvandla honom till ett av affischnamnen för de konspirationsteorier om världsomspännande nazistiska nätverk som grasserade på många håll under det kalla kriget. Under större delen av 1950-talet blev Fahrmbacher också en måltavla för debatten om tyska militärer och nazister som sökte lyckan som legosoldater i främmande länder. Detta på grund av att han kom att leda den största gruppen av tyska militära rådgivare utanför Västtyskland under kalla kriget, och därtill blev en spelbricka i den infekterade arabisk-israeliska konflikten. Även om Wilhelm Fahrmbacher i Västtyskland hade landsmän som uppfattade honom som en ”gemytlig, på intet sätt krigisk general” hade han tillbringat de senaste fem åren i en fransk fängelsecell misstänkt för krigsförbrytelser och övergrepp mot civila.3 Under striderna i Frankrike 1944 ansågs hans trupper ha deltagit i den blodiga jakten på franska partisaner, men misstankarna mot honom hade inte räckt till för ett åtal och i slutet av 1950 tvingades fransmännen försätta honom på fri fot. Alltsedan dess levde han under påvra omständigheter och utan framtidsutsikter, eftersom hans långa militära erfarenhet inte längre betraktades som en tillgång. Under första världskriget 1914–1918 hade han tjänstgjort som artilleriofficer på västfronten, bland annat i de bloddrypande drabbningarna vid Chemin des Dames och Passchendaele. När det besegrade Tyskland efter 1918 befann sig i revolution och upplösning tillhörde han de regeringstrupper som krossade kommunistiska uppror i München och Ruhrområdet. Under mellankrigstiden tjänstgjorde han sedan i Weimarrepublikens diminutiva armé, det så kallade Riksvärnet, och fick redan 1924 en första skymt av nazistledaren Hitler, som då satt inspärrad på fästningen Landsberg efter den misslyckade ölkällarkuppen. Fahrmbacher ingick i den militära vaktstyrkan kring fängelset och mötet med den blivande Führern lämnade honom inte oberörd, erkände han långt senare: ”Hitler gjorde stort intryck på alla som såg honom, även om han inte sa ett ord.”4 14 Hakkorset och halvmånen
Från slutet av 1920-talet arbetade Fahrmbacher i rustningsavdelningen i arméhögkvarteret i Berlin och var inblandad i de hemliga tyska kontakterna med Sovjetunionen, dit tyska officerare skickades för att utbildas på stridsvagnar och andra moderna vapen som enligt Versaillesfördraget var bannlysta i Tyskland. När nazisterna hade tagit makten blev han chef för hela rustningsavdelningen och var med om att bygga upp Tyskland till en militär stormakt igen. De nya vindarna var ”nästan ett under”, kommenterade han senare lyriskt. Hitlers allt aggressivare utrikespolitik i slutet av 1930-talet gav de tyska generalerna många tillfällen att utöva sitt hantverk. År 1938 ledde Fahrmbacher i egenskap av generalmajor en motoriserad infanteridivision vid inmarschen i Sudetlandet och två år senare deltog hans division också i invasionen av Frankrike. Därefter utnämndes han till chef för en armékår som under operation Barbarossa 1941 ryckte fram på landsvägen via Smolensk mot Moskva. Efter att de tyska trupperna så när hade dukat under i lera och snöstormar utanför den ryska huvudstaden förflyttades han 1942 till en betydligt lugnare post, som chef för en annan armékår i det ockuperade Frankrike. Där deltog han under de följande två åren i byggandet av Atlantvallen och ubåtsbaserna på Bretagnehalvön. Anläggningarna uppfördes av en nästan faraonisk arbetsstyrka bestående av frivilliga eller utkommenderade tyskar, fransmän, spanjorer, danskar, valloner, flamländare, marockaner, men ansträngningarna att skapa ett effektivt invasionsförsvar kröntes bara delvis med framgång. Endast här och där längs kusten stod starka betongfort och andra anläggningar färdiga när den allierade invasionen kom i juni 1944. Som ett resultat av de allierades landstigning i Normandie 1944 blev Fahrmbacher instängd med cirka 26 000 soldater och 20 000 civila i den franska hamnstaden och ubåtsbasen Lorient, kvarlämnad som en obetydlig vrakspillra i ryggen på de allierade arméer som ryckte in i Tyskland. ”Ubåtsanläggningarna var enorma och räknas till de största byggnaderna i världen. Taken hade fyra meter armerad betong och hade delvis redan förstärkts till sju meter. Den 6 augusti -44 upplevde jag i bunkrarna ett stort amerikanskt Erbjudandet 15
flygangrepp med earthquake-bomber. De genomborrade [emellertid] inte taken. Bunkrarna gungade som ett skepp i hög sjö”, mindes han senare. Hitler hade gett order om att Lorient skulle försvaras till siste man som en fästning, och general Fahrmbacher kapitulerade inte med sina återstående 10 000 soldater förrän två dagar efter den allmänna tyska kapitulationen i Europa. Då hade Hitler redan varit död i drygt en vecka och Lorient låg till 90 procent i ruiner. Fångenskapen i Frankrike betecknade han senare självömkande som en ”lidandets tid”, vilken enligt hans egen uppfattning präglades av ”åratal av idiotiska förhör”. Den franska fångenskapen var dock en tudelad erfarenhet för honom. Å ena sidan var han en misstänkt krigsförbrytare, å den andra anlitades han som föreläsare av den franska krigsakademin, Ecole Supérieure de Guerre i Paris, varvid han knöt vänskapsband med åtskilliga franska generalstabsofficerare. ”En ironi, men sådana är fransmännen”, konstaterade Fahrmbacher.5 Han var en redan grånad man när han återförenades med sin hustru i Tyskland. Här kunde han ha ändat sina dagar som en knarrig memoarförfattare, men anbudet från Egypten förde honom rakt in i den orientaliska hetluften. När Israel efter en konfliktfylld förhistoria hade utropat sig som stat i maj 1948 anfölls landet av flera irreguljära arabiska miliser och av styrkor ur fem arabstaters arméer, däribland den egyptiska. Egyptens armé var vid det laget Mellanösterns största med 40 000–60 000 man, som hade utbildats och utrustats av britterna. Av det skälet hade den egyptiska militärledningen en hög uppfattning om sina truppers förmåga, även om de inte hade varit i strid sedan slutet av 1800-talet. Bedövad av ett patriotiskt rus skickade den egyptiska regeringen en expeditionskår på 10 000 man utrustade med stridsvagnar och artilleri till Palestina för att kväsa ”sionisterna”. På papperet verkade det också som en given promenadseger. En allians av åtta arabstater med 45 miljoner invånare såg med lätthet ut att kunna vinna över det lilla israeliska territoriet med sina 650 000 judiska 16 Hakkorset och halvmånen
invånare, vilket hade skapats i enlighet med FN:s delningsplan för Palestina. Det judiska territoriet var geografiskt osammanhängande och tycktes omöjligt att försvara militärt mot de arabiska grannländernas koncentrerade anfall. De arabiska krigsledarna hade väntat sig att möta en numerärt underlägsen och dåligt beväpnad fiende, som till råga på allt hade stora problem med arabiska femtekolonnare i sin rygg. Men verkligheten visade sig snabbt bli en helt annan. Uppgifterna om kontrahenternas styrkeförhållanden skiljer sig åt mellan källorna och vissa historiker anser att de israeliska styrkorna var i numerärt underläge, medan andra menar att bägge sidor var ungefär jämbördiga till antalet. Hur som helst visade sig de israeliska trupperna vara mer stridsdugliga än de arabiska, även om de sistnämnda nådde vissa framgångar. Jordanska styrkor tog kontroll över östra Jerusalem och de palestinska områden som sedermera har blivit kända som Västbanken, medan egyptiska och palestinska förband förblev herrar i Gazaremsan. Sanningen var emellertid att återstoden av Palestina – långt större områden än Israel var berättigat till enligt FN:s delningsplan från 1947 – erövrades av israeliska styrkor och blev en del av den unga judiska staten. I Kairo hälsades de hemvändande egyptiska soldaterna i början av 1949 som hjältar, men parader och lovtal kunde inte dölja fiaskot. Först hade den egyptiska armén misslyckats med att erövra Jerusalem och i oktober 1948 tvingades den retirera på grund av en framgångsrik israelisk offensiv i Negevöknen medan en hel egyptisk brigad på 4 000 man blev omringad vid byn och belägrad i flera månader av israeliska styrkor. Officiellt rådde vapenstillestånd mellan de bägge länderna sedan den 24 februari 1949, men i praktiken var det fortfarande krig. Summa summarum hade den egyptiska ledningen blivit djupt skakad av nederlaget mot vad arabledarna nedlåtande hade klassat som militära amatörer och illa rustade sionistiska rövarband. Den egyptiska äran måste därför återupprättas i en ny rond mot Israel, men lika viktigt var att organisera ett försvar som kunde hindra Israel från att utvidga sitt territorium ytterligare på Egyptens bekostnad. Kunde general Fahrmbacher hjälpa dem? Dittills hade den egyptiska armén använt sig av brittiska instruktörer, men numera Erbjudandet 17
betraktades britterna med allt större fiendskap och antagonism i Egypten. För Fahrmbacher kom detta erbjudande troligen som manna från himlen. Ett äventyr i medelhavssolen lät onekligen som en lockande omväxling till den besvärliga vardagen bland ruinerna i Västtyskland. Många andra tyska militärer skulle följa i hans fotspår. Redan hösten 1950 hade det cirkulerat rykten i Västtyskland om att den egyptiska regeringen hade erbjudit flera höga tyska militärer, däribland en icke namngiven fältmarskalk, att komma och arbeta för den egyptiska armén.6 Men varför lotten hade råkat falla på just Fahrmbacher är vid första anblicken inte självklart. I grund och botten framstod han bara som en i mängden av de tyska generaler som hade deltagit i andra världskriget. Visserligen hade han tjänstgjort under fältmarskalk Erwin Rommel, men inte i Nordafrikas öknar, utan enbart i Frankrike 1944. En lång rad officerare från den tyska Afrikakåren hade vid den här tidpunkten släppts ur krigsfångenskapen och borde ha varit intressantare kandidater eftersom de till skillnad från Fahrmbacher hade erfarenhet av ökenkrig. Avgörande för egyptiernas intresse var tydligen inte kunskap om krig i ökensanden utan helt andra faktorer. Hans militära erfarenhet var när allt kom omkring ganska mångsidig. ”Jag hade alltså särskilda erfarenheter av att leda trupp, även av högre ledning, men i synnerhet också på bergkrigets, kustförsvarets och rustningens områden. Mina många resor i utlandet stärkte mig också i antagandet att jag skulle kunna leta mig in i ett främmande folks tänkesätt”, ansåg han själv om saken.7 Tvärsäkra påståenden och rena gissningar har framförts på olika håll om att storpolitik och västliga underrättelsetjänster spelade in. I synnerhet USA var i början av det kalla kriget angeläget om att öka sitt inflytande i Mellanöstern på kolonialmakterna Storbritanniens och Frankrikes bekostnad, eftersom regionen låg i skärningspunkten mellan tre kontinenter och sågs som en viktig spelbricka i den globala kampen mot det kommunistiska östblocket. Enligt vissa källor lejdes Fahrmbacher via den amerikanske CIAagenten James H. Critchfield, sambandsofficer hos den västtyska 18 Hakkorset och halvmånen
underrättelsetjänsten, eller direkt av egyptiska officerare på besök i Västtyskland.8 Enligt en mer detaljerad källa ska en amerikansk militärattaché ha föreslagit Fahrmbacher som en lämplig militär rådgivare i Egypten. Påståendet framfördes i slutet av 1960-talet av CIA-agenten Miles Copeland i en uppmärksammad bok. Copeland, som var posterad i Egypten på 1950-talet, hade dock inga höga tankar om de tyska rådgivarnas förmåga: […] den före detta SS-översten Otto Skorzeny tittade in hos vår stationschef i Madrid och informerade honom om att militärattachén på den därvarande egyptiska ambassaden hade närmat sig honom med en begäran om hjälp att rekrytera tyska arméofficerare som kanske kunde finna Egypten vara en lämplig plats att gömma sig undan nazistjägarna. Kunde CIA hjälpa till? Det kunde vi verkligen. Med Ottos hjälp valde CIA-tjänstemannen som samarbetade med general Gehlen i Pullach några tyska generaler, överstar och majorer som var så korkade att man kunde vara säker på att de skulle klanta till den egyptiska armén så grundligt att den inte skulle kunna hitta vägen från Kairo till Ismailia, för att inte tala om att strida mot engelsmännen efter att ha kommit fram dit.9
Det finns dock flera problem med Miles Copelands redogörelse. Viktigt att bära i minnet är att han inte hade någon direkt inblick i rekryteringen av tyska militära rådgivare, eftersom han inte kom till Kairo förrän 1953, det vill säga långt efter att Fahrmbacher och hans expertgrupp hade börjat arbeta. I CIA:s nyligen offentliggjorda dossier över SS-mannen Otto Skorzeny förekommer det inte ens en antydan om att denne skulle ha samarbetat med vare sig CIA eller någon annan amerikansk myndighet eller med den västtyska underrättelsetjänsten på det sätt som Copeland påstår. Tvärtom pekar det mesta på att CIA ännu inte var på banan när det gällde att öka det amerikanska inflytandet över Egypten. Copelands redogörelse verkar snarare vara baserad på löst korridorsnack i den mån sådant förekommer i en hemlig organisation som CIA, med den risk för fel, sammanblandningar och överdrifter som all hörsägen medför. Erbjudandet 19
Enligt Copeland hade egyptierna inte så höga krav – de var bara ute efter en tysk officer som kunde ge deras armé lite preussisk drill och Fahrmbacher verkade därför vara ett ofarligt alternativ för västmakterna, ”eftersom hans nazistiska inställning var tillräckligt välkänd för att göra honom ovälkommen i Tyskland, och ändå hade han inga särskilda talanger, i synnerhet inga som stämde överens med hans höga rang, som skulle göra honom efterfrågad någon annanstans; han var ett ’placeringsproblem’, som den amerikanske stabsofficer som ansvarade för honom uttryckte det”.10 Copeland antyder med andra ord att den amerikanska arméns kontraspionage, Counter Intelligence Corps (CIC), var inblandat i den här affären. Något som tyder på att så verkligen var fallet har ännu inte framkommit i de delar av de amerikanska hemliga arkiven som hittills har öppnats. Misstanken ligger ändå nära att Copeland handskats både yvigt och ovarsamt med fakta. Framför allt väcker hans påstående frågan om varför just Fahrmbacher skulle ha varit ett ”placeringsproblem” för en amerikansk underrättelseorganisation med tanke på att det kryllade av grånande, sysslolösa tyska generaler vid den tiden. Någon högprofilerad nazist tycks han inte heller ha varit, som Copeland hävdar – i varje fall inte mer än vilken genomsnittlig tysk armégeneral som helst. Vidare var ingen av de officerare som Fahrmbacher värvade till Egypten av den kalibern att de hade ”nazistjägare” i hälarna. Mycket talar för att Copeland helt enkelt har blandat ihop de tyska militära rådgivarna med rekryteringen av riktiga nazistiska krigsförbrytare till den egyptiska säkerhetstjänsten som skedde några år senare. Inga dokument som styrker Copelands version av historien har hur som helst kommit i dagen. Snarare verkar den egentliga orsaken till att general Fahrmbacher och en större grupp tyska officerare kom att arbeta för Egyptens armé under större delen av 1950-talet vara en resolut kvinnas ingripande, enligt generalens opublicerade memoarer, vilket också bekräftas av vissa CIA-rapporter. Kvinnan, en viss fru Hansen från Nürnberg som var gift med en tysk affärsman med många års erfarenhet av Egypten, verkar ha varit den som intresserade den egyptiska militärledningen för att söka tysk experthjälp. I den 20 Hakkorset och halvmånen
lilla bajerska staden Rottach-Egern besökte hon en väninna som var gift med affärsmannen Wilhelm Voss, en tidigare höjdare i den nazistiska rustningsindustrin. Fru Hansen konstaterade att familjen Voss levde under synnerligen torftiga omständigheter och bestämde sig för att göra något åt saken, enligt Fahrmbacher: ”Fru Hansen, en mycket handlingskraftig dam, hade många goda kontakter – även i höga egyptiska kretsar. Hon var medveten om hur mycket den egyptiska armén led under de misslyckanden som drabbade den under Palestinafälttåget -48/49. Hon kände också till hur högt anseende de tyska soldaterna hade i hela Mellanöstern, i synnerhet på grund av Afrikakåren under Rommel. Hon lyckades få kontakt med den dåvarande egyptiske krigsministern an-Nosrat Bey och övertyga honom om att det kunde vara fördelaktigt med tysk militär och krigsekonomisk rådgivning för omorganisationen av krigsmakten.”11 Wilhelm Voss anställdes i slutet av 1950 som krigsekonomisk rådgivare i det egyptiska krigs- och marinministeriet i Kairo och fick dessutom i uppdrag att leta upp två lämpliga militära experter – en för armén och en för marinen. Per brev lade han ut krokar bland officerare i Västtyskland och det var på så sätt som han fick kontakt med general Fahrmbacher, som han inte tidigare kände. Denna prosaiska historia utesluter förvisso inte att USA bedrev ett hemligt spel om Mellanöstern i kalla krigets kulisser, men det var först senare som den växande skaran av tyska militära experter och nazistiska krigsförbrytare i Kairo skulle bli högintressant för USA.
Erbjudandet 21
Den mystiska trion
I himlen Allah, på jorden Hitler. Textrad ur en populär sång i arabvärlden under andra världskriget, vilken också blev en politisk slogan12
Kairo 1951, en bullrande storstad i skuggan av pyramiderna. Med basarer lika skräniga som den politiska retoriken i landet, med gränder lika smutsiga som intrigerna i maktens korridorer, med skinande moderna affärspalats och blomstrande industrier, med luxuösa klubbar, förnäma rikemanskvarter och obeskrivligt eländiga slumområden. De tusen moskéernas stad, med böneutropare sida vid sida med dekadenta etablissemang som lockade pengastinna herrar med handfastare nöjen än vad ett fromt muslimskt leverne kunde bjuda på. Med över två miljoner människor var det Afrikas största stad, som växte så det knakade i fogarna. Egypten, med drygt 20 miljoner invånare, hade trots en snabb industriell utveckling stora ekonomiska och sociala problem. Produktiviteten ökade inte längre samtidigt som priset på landets främsta exportvara, bomull, sjönk på världsmarknaden. Jordbruket var fortfarande den största försörjningskällan – uppemot 4/5 av bruttonationalprodukten – men nästan hälften av bönderna ägde inte marken de odlade och miljontals självägande lantbrukare hade minimala jordplättar som knappast räckte för att försörja en familj. Fattigdom, analfabetism och undernäring var regel bland landsbygdens folkmassor, samtidigt som en liten godsägarelit bestående av en hundradel av befolkningen ägde tre fjärdedelar av marken och dominerade politiken. Stora delar av näringslivet ägdes av utlänningar och de egyptiska arbetarna fick hålla till godo med usla löner. I spetsen för landet stod ett girigt kungahus, medan korruptionen frodades bland den politiska eliten.13 Till denna omtumlande värld med dess extrema ytterligheter 22
Id-handling tillhörande Wilhelm Fahrmbacher under hans tid som militär rådgivare åt den egyptiska armén på 1950-talet. Foto: I författarens ägo.
anlände i början av mars 1951 tre tystlåtna tyska herrar: general Fahrmbacher, marinofficeren Theodor von Bechtolsheim och Wilhelm Voss. von Bechtolsheim, en kort och smärt man med ett väderbitet ansikte, hade fört befälet över tyska jagare eller jagarflottiljer under större delen av andra världskriget. Sommaren 1944 ledde han ett misslyckat jagaranfall mot den allierade invasionsflottan utanför Normandies kust och tvingades köra sitt sönderskjutna fartyg på grund för att rädda besättningen. Under de sista krigsmånaderna hade han varit marinens förbindelseofficer hos det nazistiska utlandsspionaget SD-Ausland, som tillhörde SSledaren Heinrich Himmlers maktsfär. Medan Fahrmbacher skulle ägna sin uppmärksamhet åt den egyptiska armén hade von Bechtolsheim engagerats för att hjälpa landets ynkliga flotta. Marinen var den allra minsta vapengrenen med bara två jagare, nio mindre stridsfartyg och 46 små fartyg.14 Nästan alla dessa örlogsskepp var omoderna brittiska modeller och sjömännen hade inte mycket sjövana. I hamnarna saknades till råga på allt viktiga anläggningar och verkstäder för att underhålla fartygen. von Bechtolsheim hade därför ”en ganska svår uppgift”, slog general Fahrmbacher fast med en viss underdrift.15 Generalens eget uppdrag – att förvandla den tungrodda egyptiska armén till en slagkraftig styrka – skulle med tiden också visa sig vara allt annat än enkelt. Intressantast av de tre resenärerna var affärsmannen Wilhelm Voss, chefsrådgivare i det egyptiska krigsministeriet. Han framstår som en hemlighetsfull figur som skulle dyka upp gång på gång i för omvärlden oroande sammanhang under de följande åren. Till det yttre var han en välekiperad, gråsprängd och ståtlig herre i 55-årsåldern med kal hjässa, kraftigt markerad näsa och mörka, buskiga ögonbryn. En amerikansk diplomat skrev att ”han ger intryck av att ha lidit mycket och vara djupt desillusionerad som ett resultat av sina krigsupplevelser. Han är ganska trög och tankfull till sättet. Han verkar ha blivit djupt påverkad av de fem åren i fångenskap, huvudsakligen hos amerikanerna, efter kriget.”16 Wilhelm Voss hade varit en industriledare av storformat i Tredje riket, men historieböckerna innehåller förvånansvärt få uppgifter om honom. Under kriget hade han varit en av de ledande 24 Hakkorset och halvmånen
vapentillverkarna efter Krupp samt medlem i SS ända sedan 1934, där han hade Standartenführers (överste) grad. Även om det i hans fall bara var en hederstitel skvallrade den om hur djupt insyltad han hade varit i den nazistiska politiska eliten. Han hade haft nära förbindelser med Heinrich Himmler personligen och hade ingått i det exklusiva sällskapet Freundeskreis des Reichsführer-SS, det vill säga Himmlers ”vänkrets”, som bestod av näringslivstoppar vilka träffades regelbundet för att frottera sig med de högsta SSledarna och donera stora summor till den svarta orden. För egen del ska Voss ha skänkt en miljon riksmark till SS för ”särskilda uppgifter” och han påstås också ha varit personlig vän med den skräckinjagande chefen för den nazistiska säkerhetspolisen, Reinhard Heydrich. När nazisterna kom till makten drev Voss en revisionsfirma i Berlin, men tack vare att han blev en av Hermann Görings skyddslingar kom han snart att tillhöra det stortyska näringslivets absoluta grädda. År 1937 var han en av grundarna av den enorma stålkoncernen Hermann-Göring-Werke, vars direktör och styrelseordförande han var under åren 1938–1941. Han hade även direktörs- och styrelseuppdrag i ett 20-tal andra rustningsföretag som ingick i koncernen, däribland Rheinmetall-Borsig och SteyrDaimler-Puch. Genom alla dessa ledande poster blev Voss under krigsåren en betydande ”slavägare”, i takt med att miljontals deporterade civila från de ockuperade områdena samt lägerfångar och krigsfångar sattes i hårt tvångsarbete för att hålla igång den tyska rustningsindustrin. Efter kriget undgick han ändå att ställas inför en allierad krigsförbrytardomstol för dessa människors lidanden i tyska fabrikshallar. Efter den tyska inmarschen i Prag 1939 blev Voss även direktör för två stora tjeckiska industrikomplex som införlivades i Hermann-Göring-Werke, nämligen Skodaverken vid Plzen samt den stora vapenfabriken i Brno, som tyskarna kallade för Waffenwerke Brünn. Under Voss ledning blev detta tjeckiska konglomerat en av Tredje rikets största tillverkare av krigsmateriel. År 1944 hade fabriken i Plzen 125 000 anställda och den i Brno 85 000, varav största delen var tvångsinkallade tjecker som inte hade bett om Den mystiska trion 25
att få tillverka stridsvagnar, kanoner och andra vapen åt de tyska herrarna. Trots sin relativa anonymitet fick Voss sålunda ett grundmurat rykte som nazistisk storindustrialist och han antogs ruva på många intressanta tekniska hemligheter – i synnerhet eftersom Himmler under kriget flyttade SS militära forskningsavdelning till Skodaverken. Av den anledningen figurerar Voss namn även i diverse obskyra böcker om ufo-liknande mirakelvapen som nazisterna påstods ha utvecklat, men som ingen sedan dess har sett röken av. När Tredje riket stod på det totala sammanbrottets rand i januari 1945 fick Voss emellertid sparken från alla sina poster av Hermann Göring. Omständigheterna kring detta är dunkla och det finns flera motstridiga versioner. Enligt en variant råkade han i konflikt med SS – kanske för att han stod i vägen för SS planer på att ta kontrollen över Skoda. Själv hävdade Voss senare att han hade råkat i gräl med Görings bror, som var avdelningschef inom Skodaverken, och därmed även fått riksmarskalken till fiende. Andra uppgifter pekar på att Voss anklagades för korruption och gjordes ansvarig för att hans industrier inte klarade att möta de ständigt växande kraven på nya vapen till de hårt trängda krigsfronterna. Vad som än låg bakom brytningen med Göring fruktade Voss så pass mycket för sin personliga säkerhet att han bad om – och fick – Himmlers beskydd mot riksmarskalkens vrede.17 Vid krigsslutet flydde Voss från sin gård söder om Prag och anslöt sig till ett SS-förband som retirerade mot den tyska gränsen. Under den här flykten gick hans hustru en våldsam död till mötes, men omständigheterna är återigen mycket oklara. Enligt Voss egna uppgifter blev hon av misstag skjuten av en tysk SS-soldat och dödades därefter av tjeckiska partisaner när hon svårt sårad fördes till sjukhus. Voss tillbringade därefter ett år i ett tjeckiskt interneringsläger utan att bli åtalad för några krigsförbrytelser. Senare bedyrade han alltid att han hade behandlat sina tjeckiska arbetare väl och att han också hade friats från misstanken om att ha ”förslösat tjeckisk egendom”. Strax efter att han blivit repatrierad till Tyskland sommaren 1946 satte amerikanerna honom i Nürnbergfängelset som misstänkt 26 Hakkorset och halvmånen
krigsförbrytare, men de avstod i slutänden från att ställa honom inför rätta. Hans medansvar för den brutala behandlingen av tvångsarbetare blev aldrig ordentligt utrett, eftersom potentiellt besvärande dokument antingen hade gått upp i rök eller befann sig på fel sida av järnridån. Inte ens jakten på nazistiska krigsförbrytare var något som öst- och västblocket klarade av att samarbeta kring. År 1948 släpptes han ur den amerikanska fångenskapen och slog sig ned i Rottach-Egern, där han smidigt parerade nästa juridiska hinder på vägen – de så kallade denazifieringsdomstolarna. Som gammal industriman var det ganska enkelt att mobilisera en stor skara vänner och affärsbekanta som kunde intyga att han alltid hade varit en ärans man – i utbyte mot att han gjorde samma sak för dem. Trots hans långvariga SS-medlemskap och hans höga poster inom den tyska krigsindustrin klassade domstolen honom bara som en enkel medlöpare, med följd att han slapp undan dryga böter, fängelse eller andra påföljder. Även för en relativt privilegierad man som Voss visade sig Tyskland bjuda på en kärv tillvaro under de första efterkrigsåren. Det gick trögt att få fart på affärerna så att han kunde försörja sin nya familj – han hade gift om sig med en änka som hade fem små döttrar. Det var då som den rådiga fru Hansen från Nürnberg kom in i bilden och gav honom en vink om att hans expertis behövdes i Egypten. När Voss år 1951 dök upp i Kairo med en general och en hög marinofficer i släptåg hade han utrustats med fullmakter för att organisera den egyptiska ”krigsekonomin” och bygga upp en inhemsk egyptisk vapenindustri. Från ett tjänsterum i krigs- och marinministeriet skulle han också vara överhuvud för de militära expertgrupper som Fahrmbacher och von Bechtolsheim skulle bygga upp. Resan till Kairo hade gått överraskande smidigt för trion med tanke på att det knappast var oproblematiskt – både ur politisk och ur moralisk synvinkel – att så kort tid efter krigsslutet placera höga tyska militärrådgivare i Egypten, som ingick i den brittiska intressesfären. De utrikespolitiska komplikationerna för den västtyska Den mystiska trion 27
regeringen var lätta att förutse, men trots det hade Voss mäktiga vänner som kunde hjälpa honom i Bonn. Tack vare sina högt uppsatta regeringskontakter lyckades han smärtfritt skaffa utresetillstånd för gruppen via ekonomiministeriet. Intyget ”angående brådskande utresetillstånd” löd: Herr dr Wilhelm Voss, Rottach-Egern, Fürstenstrasse 116, planerar att resa till Egypten tillsammans med sin medarbetarstab och tillhörande familjemedlemmar. Resan ligger absolut i förbundsrepublikens ekonomiska intresse. Jag ber att man tar hänsyn till denna resas betydelse vid handläggningen av passansökningarna.18
Intyget, som också underlättade det efterföljande lämmeltåget av tyska officerare och tekniker till Kairo, hade undertecknats av ekonomiministerns statssekreterare, dr Eduard Schalfejew. Under kriget hade denne haft en hög post i den Hitlertyska rustningsindustrin och därmed varit en av Voss kollegor.19 En annan av alla de högt uppsatta kontakter som senare gav Voss värdefull hjälp var statssekreteraren vid utrikesministeriet, Walter Hallstein. Den sistnämndes hemliga kontakter med Voss skulle senare leda till diplomatiska pinsamheter för Västtyskland. Det går att ana ett inofficiellt samarbete mellan Voss och diverse regeringsorgan i Bonn för att öka den västtyska handeln med Mellanöstern, men de ansträngningarna vilade förmodligen på diskreta personliga kontakter snarare än på en systematisk hemlig plan. Som av en händelse slöt Västtyskland redan en månad efter trions avresa ett ettårigt handelsavtal med Egypten om ett varuutbyte värt 57 miljoner dollar. Västtyskland fick möjlighet att köpa bomull, lök och ris, medan egyptierna kunde köpa nödvändiga komponenter för ett nytt kraftverk och en ny damm i Nilen. Även om Voss förmodligen inte hade något med det avtalet att göra är det ändå talande. Just under åren 1950–1951 blommade de ekonomiska kontakterna mellan Västtyskland och Egypten upp. Mellanöstern var en av de första exportmarknader som Västtyskland strävade efter att återerövra och Egypten stod i egenskap av största arabland högst upp på listan. Snart skulle en fjärdedel av förbundsrepublikens 28 Hakkorset och halvmånen
export gå till arabvärlden och bidra till att den västtyska ekonomin kom på fötter. Bakom det västtyska ekonomiministeriets agerande går det också att skönja en rivalitet med det alldeles nyss återuppståndna utrikesministeriet. Ekonomiministern Ludwig Erhard (som sedan blev förbundskansler 1963–1966) var nämligen angelägen om att bevisa för förbundskansler Konrad Adenauer (som tillika var utrikesminister) att hans ministerium var bättre på att representera Västtysklands ekonomiska intressen utomlands än vad diplomaterna var.20 Av allt att döma var det denna rivalitet som Voss utnyttjade för att få utresan att gå som smort. Voss hade dock fler mäktiga vänner än dem i ekonomi- och utrikesministeriet. Några år senare började parlamentariker och journalister i Bonn ställa frågor om kopplingarna mellan den västtyska regeringen och de tyska officerarna i Egypten som indirekt arbetade för en arabisk militär seger över Israel. ”Huruvida herr förbundskanslern [Adenauer] då var underrättad om detta går det inte längre att fastställa. Det är osannolikt”, hette det då i en intern utredning som utrikesministeriet gjorde. Slutsatsen bjöd inte in till ytterligare frågor, vilket förmodligen också var avsikten.21 I det egyptiska krigsministeriet närdes hoppet om att de tre hemliga gästerna skulle hjälpa till att putsa upp den skamfilade nationella äran efter kriget mot Israel. Det var ingen tillfällighet att de egyptiska makthavarna hade letat efter experter just i Tyskland. Även om Tyskland på de flesta håll i världen fortfarande förknippades med dödslägrens gaskamrar och Gestapo hade tyskar ändå ett mycket gott namn i Mellanöstern. Kontakterna med Tyskland hade före 1945 varit vänskapliga och beundran för Rommels militära bedrifter var ännu utbredd bland arabiska nationalister, som en gång hade hoppats att Afrikakåren skulle hjälpa dem att skaka av sig det brittiska och franska koloniala inflytandet. ”Man kunde se om tyskarna eller de allierade höll på att vinna enbart genom att studera egyptiernas ansikten”, ska en västerländsk journalist ha konstaterat under kriget.22 Flera av de yngre egyptiska officerarna, såsom Gamal Abdel Nasser och Anwar al-Sadat hade inte bara Den mystiska trion 29
hoppats på en tysk seger, utan hade också samarbetat aktivt med tyska agenter bakom britternas rygg för att påskynda Rommels ankomst. Trots att Rommel aldrig nådde fram till Kairo och Tyskland förlorade kriget hade den tyska officerskårens professionella rykte inte skadats i arabvärlden. Det var emellertid inte bara beundran för Hitlertysklands militära bedrifter under blixtkriget som fick den egyptiska regeringen att börja se sig om efter tyska experter. I början av det kalla kriget betraktades Västtyskland i flera arabiska huvudstäder som ett lockande alternativ till de båda stormaktsblocken, vilka verkade vilja dra in hela världen i den öst–västliga konflikten. ”I regeringskretsar i Kairo betraktas de tyska experterna som de ’mest kompetenta bland de neutrala’, vilka kan komma i fråga för att ersätta de tidigare brittiska rådgivarna”, kommenterade en västtysk tidning.23 Den synen på Västtyskland ändrades först i och med landets inträde i den västliga försvarsalliansen NATO 1955. Tredje riket hade dessutom odlat omfattande kontakter med den muslimska världen via diplomater och hemliga agenter – samt genom propaganda försökt smida allianser med antibrittiska och judefientliga grupperingar. När Voss, Fahrmbacher och von Bechtolsheim klev in genom porten till krigsministeriet höll de egyptiska nationalisternas missnöje med britterna, som i praktiken hade varit herrar i landet i sju decennier, på att närma sig kokpunkten. Missnöjet skulle så småningom övergå i öppna våldsamheter, samtidigt som den impopulära monarkin befann sig vid avgrundens rand. De första detaljerna om denna politiska kruttunna fick de tyska gästerna hos den egyptiske krigs- och marinministern Mustafa an-Nosrat Bey. Men bara en liten stund innan resenärernas entré hade en annan tysk general gjort en snöplig sorti. Krigsministerns expeditionschef stirrade förvånat på den tyske generallöjtnanten som väntade på audiens hos hans chef. Expeditionschefen vände sig till tyskens följeslagare Adel Sabit, som var en avlägsen släkting till kung Faruk, och avspisade dem bryskt: ”Nej, inte han, den andre.” 30 Hakkorset och halvmånen
Sabit och tysken lämnade förbryllade krigsministeriet, dit de hade kallats till ett möte, men där de uppenbarligen inte var välkomna. Först när Sabit hade gjort lite efterforskningar klarnade bilden för honom. En pinsam förväxling hade skett. Det var inte den general som Sabit hade fört dit som krigsministern ville träffa, utan en helt annan som precis hade kommit till Kairo: Wilhelm Fahrmbacher. Den försmådde tysken som Sabit hade eskorterat dit hette Artur Schmitt och hade tjänstgjort i Afrikakåren under kriget. I januari 1942 hade han blivit tillfångatagen av sydafrikanska trupper när han försvarade den belägrade libyska staden Bardia och hade tillbringat resten av kriget i allierade fångläger. I juli 1949 hade han smugglats ut från det ockuperade Tyskland till Egypten för att hjälpa kung Faruk att få fason på hans stukade armé. Resan hade, enligt Adel Sabit, organiserats av ett hemligt nätverk av före detta SS-män som bedrev en flyktlina för nazistiska krigsförbrytare. Smusslet var nödvändigt för att det ännu var otillåtet för tyskar att resa utomlands, och för att helt enkelt ställa västmakterna inför fullbordat faktum, eftersom en hög tysk officers uppdykande i Kairo riskerade att väcka starka reaktioner i London och Paris. Bland de hjälpande händerna återfanns en ”vänlig SS-överste” som arbetade hos den syriska säkerhetstjänsten.24 Sabit kallar denne SS-officer för ”Franz”, men han är förmodligen identisk med krigsförbrytaren Walter Rauff. Artur Schmitt var långt ifrån den ende tysk som hade erbjudit Egypten sina tjänster under åren närmast efter krigsslutet, men han var förmodligen den med högst militär rang. Under kriget 1948–1949 hade en rad tyska frivilliga slagits på den arabiska sidan mot Israel, enligt en västtysk underrättelserapport från början av 1950-talet.25 Ett okänt antal tyska krigsfångar hade rymt från brittiska fångläger och därefter tagit tjänst i olika arabländers arméer som befäl, instruktörer eller tekniker. En amerikansk korrespondent uppgav i början av 1948 att judiska officerare uppskattade antalet tyskar på arabisk sida till mellan 40 och 500. ”Jag befann mig vid en judisk gränspostering som anfölls av araber och kan uppge att deras rörelser påminde väldigt mycket om de tyska anfall Den mystiska trion 31
som jag bevittnade på många europeiska krigsskådeplatser under andra världskriget”, rapporterade han.26 Framför allt återfanns de tyska frivilliga i den syriska armén och i flera av de olika paramilitära grupperna, såsom Muslimska brödraskapets milis och den så kallade Arabiska befrielsearmén (Arab Liberation Army, ALA), som utgjorde Arabförbundets egen, kortlivade militära styrka under kriget mot Israel. ALA bestod av några tusen arabiska frivilliga som ryckte in i norra Palestina från libanesiskt och syriskt territorium, och dess uppdrag var att skydda arabiska befolkningscentra tills reguljära arabiska trupper kunde besätta de palestinska orterna efter de brittiska styrkornas avtåg.27 I ALA ingick det också ett okänt antal före detta tyska officerare, bosniska muslimer som hade tjänstgjort som soldater i Waffen-SS samt några polska äventyrare.28 I praktiken var ALA dock föga mer än en bråkig mobb, som var helt värdelös ur militär synvinkel och som i vissa fall även ska ha trakasserat den palestinska befolkningen, som den hade kommit dit för att skydda.29 Hösten 1948 jagades den tillbaka över gränsen till Libanon genom en israelisk offensiv och hördes aldrig av igen. Inte heller någon annan av de paramilitära grupperna gjorde någon effektiv insats. Den armenisk-amerikanske journalisten Arthur Derounian, som reste kors och tvärs i Mellanöstern under tiden som striderna pågick, träffade flera av dessa tyska äventyrare i Gaza och Damaskus. Även ett okänt antal brittiska desertörer stred för araberna, men dessa nämner Derounian bara i förbigående i sin bästsäljande reportagebok Cairo to Damascus. Han mötte även bosniska före detta SS-soldater och kroatiska fascister som efter kriget hade hamnat i Mellanöstern, eftersom de inte kunde återvända till Jugoslavien utan att bli hårt bestraffade. Ofta fällde dessa veteraner från världskriget föraktfulla kommentarer om de arabiska stridsinsatserna. ”Dessa araber är stora i truten men de slåss inte som en armé. De är inte utbildade. De känner inte till disciplin. Vi kämpade tillsammans med dem mot de judiska byarna. Vi vet”, sa en före detta löjtnant från Afrikakåren, som vilade ut hos en milisgrupp i Gaza.30 En före detta kapten i den kroatiske fascistledaren Ante Paveli´cs 32 Hakkorset och halvmånen
ska Hardenberg av okända skäl ha blivit kidnappad och förd till Alexandria, där han senare blev mördad.34 Enstaka tyska militärer från Wehrmacht kan också ha tjänstgjort på lägre nivå inom den jordanska Arablegionen. Till exempel förekommer det uppgifter om att en viss löjtnant Brandenberg tillhörde Arablegionen i början av 1950-talet. ”Brandenberg ska ha befriats från ett engelskt fångläger och ha förts till Amman genom en rekryteringsbyrå i Beirut för tyska krigsfångar åt de arabiska arméerna”, heter det i en depesch till det västtyska utrikesministeriet.35 Många andra unga tyska män, kanske hundratals, dröjde sig fortfarande kvar i Mellanöstern i slutet av 1940-talet och drog sig fram på olika påhugg, i avsaknad av anhöriga eller framtidsutsikter i Tyskland. En del var rena lycksökare eller skvalpade planlöst runt som mänsklig drivved. Bland dem fanns det också skumma typer, vilka försörjde sig som smugglare, svartabörshajar, bedragare och vapenhandlare. ”I Beirut, Mellanösterns Shanghai och den unga staten Libanons huvudstad, hör man idag ännu mer tyska än i Damaskus. I skeppsagenturer, mer eller mindre eleganta hotell och tvivelaktiga hamnhak håller motvilliga äventyrare till”, konstaterade en tidningskorrespondent 1949.36 De flesta av dem var förmodligen tämligen oförargliga existenser. En tidigare löjtnant i Luftwaffe lär i början av 1950-talet ha startat ett jazzband i Beirut tillsammans med kamrater från ett allierat fångläger. Senare flyttade bandet sin verksamhet till Amman, men dess vidare öde är okänt.37 Det berättades också om en tysk frisör som kommit till Aqaba vid Röda havet tillsammans med brittiska styrkor och som ville slå sig ned där för att – brygga öl. Troligen handlade det om en frisläppt krigsfånge som blivit civilanställd i den brittiska armén. Inga av dessa individer lämnade dock några bestående avtryck i regionen och de flestas identitet är okänd. Kontakterna tyskar emellan var inte alltid friktionsfria på arabisk mark. I exempelvis Beirut och Damaskus bodde det sammanlagt cirka tre dussin tyskar – framför allt köpmän och läkare med familjer – som hade levt där sedan långt före kriget och som undvek kontakt med ”de nyimporterade landsmännen”, vilka i många fall hade skaffat sig ett tvivelaktigt rykte: ”Trots att många av dessa 34 Hakkorset och halvmånen
Niclas Sennerteg
Niclas Sennerteg är författare och journalist. Han har gett ut en rad kritikerrosade böcker: Stalins hämnd. Röda armén i Tyskland 1944– 1945 (2001), Warszawas bödel (2003), Ord som dödar (2010) och Göring – förhören 1945 (2011).
Omslag: Niklas Lindblad, mystical garden design Omslagsbilder: shutterstock Författarfoto: Daniel Ekbladh
HAKKORSET & HALVMÅNEN
Bara några år efter andra världskriget samlades nazister och officerare från Wehrmacht i Egypten och Syrien. Deras gemensamma mål: att utplåna Israel. Bland dem fanns Wilhelm Fahrmbacher, tysk general och misstänkt krigsförbrytare. Han organiserade en grupp bestående av omkring 100 tyska militära rådgivare, allt från gamla generaler till unga officerare, som skulle uppdatera de egyptiska styrkorna över hela linjen. Mellanöstern blev ett viktigt flyktmål för nazistiska krigsförbrytare. Fahrmbachers personliga arkiv och dokument från CIA och andra underrättelsetjänster kastar ljus över historien om nazisterna i Egypten och Syrien.
Niclas Sennerteg
HAKKORSET & HALVMÅNEN NAZISTER I MELLANÖSTERN
”En gråhårig engelsktalande herre iförd khakikläder i Sinaiöknen. Han hade lätt kunnat tas för en distingerad brittisk turist eller en vetenskapsman på rundresa i detta karga bibliska landskap, om det inte hade varit för hans kärva tyska accent och det koppel av höga egyptiska arméofficerare som svassade efter honom. Varken berget där Moses sades ha fått stentavlorna av Gud eller det legendariska Katarinaklostret stod högst upp på agendan, så som brukligt var för de flesta Sinairesenärer. Framför allt riktades besökarens intresse mot de torra och ödsliga trakter som gränsade mot Egyptens ärkefiende Israel. Men där geologer och naturhistoriker skulle ha gjort observationer om hur jordskorpan med dess biosfär hade formats såg han helt andra saker: marschvägar, potentiella försvarsställningar och tänkbara anfallsriktningar.”
ISBN 978-91-27-13260-3
9 789127 132603
NOK_SENNERTEG_HAKKORSET_OCH_HALMANEN_final.indd Alla sidor
2014-06-26 14:18