a i k yrkan Hur vuxn u ng a s om kan stötta själva skadar sig
Thérèse
Eriksson
LIBRIS
Hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva
Thérèse Eriksson
LIBRIS FÖRL AG • ÖREBRO
Till Catarina, Michael, Tojje och Wanja. Tack!
Copyright © 2014 författaren och Libris förlag, Örebro Omslagsfoto: plainpicture/Lubitz + Dorner Omslag: Eva Lindeberg Författarporträtt: Kristin Carlén Sättning: Jens Larsson, Hara Tryck: Livonia Print, Lettland 2014 ISBN: 978-91-7387-334-5 www.librisforlag.se
Innehåll Inledning
7
1. Kyrka och psykisk ohälsa 15 2. Om självskadebeteende 24 3. Varför självskadebeteende? 41 4. Andra självdestruktiva uttryck 57 5. Kyrkan som viktig plats 65 7. Möt mig nu som den jag är 100 8. När mer hjälp behövs 120 9. Självdestruktivt beteende i den dagliga verksamheten 128 10. Om Gud, bön och psykisk ohälsa 145 Några avslutande ord på vägen
155
Extramaterial 159 Referenser 176
Inledning Jag var i tioårsåldern när jag på allvar började fundera på min kropp och mitt utseende. Fram till dess hade jag varit lyckligt omedveten om de ideal som rådde i samhället, men mot slutet av mellanstadiet kom det att förändras. Mina ögon öppnades genom tidningar och tv-program, som nog egentligen var menade att stötta och hjälpa unga tjejer. Jag, som aldrig tidigare bedömt min kropp i termer av positivt eller negativt, förstod att man kunde vara smal eller tjock. Det blev också tydligt att smal var det samma som bra, och att tjock var det samma som dålig. Ganska snart började jag fundera över i vilken av dessa kategorier som jag kunde placera min egen kropp, och här kom nästa ögonöppnare: Som tjej närmast förväntades jag tycka illa om min kropp. De signaler som media och min omgivning sände till mig genom bantningstips och artiklar var att jag borde tycka att jag var tjock. Det ingick i konceptet att vara tonårstjej. 7
Att vara tjock handlade inte bara om kilon och vikt, utan också om en känsla av kroppsmissnöje, eller till och med kroppshat. Det tog inte särskilt lång tid innan den nya uppfattningen slog rot i mig. Jag började känna mig obekväm i min kropp, och även om jag inte då gjorde handling av mina tankar, skavde känslan av att min kropp var alldeles för stor. Vid något tillfälle pratade jag om det här med en vän. I tvekande ordalag berättade jag för henne att jag nog inte var så nöjd med min kropp, och att jag kanske tyckte att jag var lite för tjock. ”Men så kan du inte säga”, svarade min vän. ”Du kan inte tycka illa om din kropp. Det är ju Gud som har skapat dig. Tycker du illa om det Gud har skapat, så tycker du ju illa om Gud!” Det här var ett nytt tankesätt. Jag hade just gått på mina första ungdomsträffar i stadens pingstförsamling och var inte van vid att tänka på eller prata om Gud. Min familj gick inte i kyrkan och jag hade inte funderat särskilt mycket på tro. Jag var precis i färd med att ta mina första steg in i kyrkan för att närma mig Gud, men nu menade min vän att jag tyckte illa om Gud genom att tycka illa om mig själv. Det var en förvirrande tanke; jag försökte protestera lite grand (hur kunde jag tycka illa om någon jag inte kände?) men lät det ändå passera. Det var kanske inte så noga när allt kom omkring. Först några år senare skulle jag återkomma till tanke gångarna som min vän hade sått ett frö till. Då var jag 8
konfirmand och tog mina första trevande steg i Svenska kyrkan. Jag började lära känna Gud, inte så mycket i texter och bibelord som i bön och lovsång. Samtidigt var jag tonåring, och en både högpresterande och självkritisk sådan. Nu vaknade tankarna jag burit sedan tioårsåldern till liv med full kraft och jag blev en av många som snart fastnade i ett träsk av ätstörningar och självdestruktivt beteende, i något sorts tafatt försök att passa in i det samhälle jag inte kände mig hemma i. Det dåliga samvetet gnagde i mig, hur kunde jag söka en relation till Gud och samtidigt känna avsky mot en del av Guds skapelse? Var jag välkommen i kyrkans gemenskap om jag inte kunde älska det liv och den kropp Gud hade givit mig? Trots alla mina funderingar fann jag något i kyrkan. I gemenskapen med jämnåriga, med kyrkans anställda och i relationen till Gud hittade jag något som jag inte kunde vara utan. Ju sämre jag mådde, desto viktigare blev kyrkan. Där fick hela jag plats, den högpresterande såväl som den trötta och ledsna, den seriösa såväl som den tramsigt barnsliga. Under flera år på högstadiet och gymnasiet kom några av församlingens präster och församlingspedagoger att bli mycket betydelsefulla för mig. Till dem fick jag komma med mina frågor om tro, Gud och Bibeln, och om livet, dess mening och svårigheter. De tog mig på allvar och lät mig vara den jag var i just den stunden: glad eller ledsen, fundersam eller sprallig, sorgsen eller euforisk. Utan dem hade den här boken aldrig blivit till. 9
Det var när jag i vuxen ålder pratade med några av dem som stöttade mig när jag själv var tonåring som tankarna på att skriva den här boken vaknade. De är människor som har valt att arbeta i kyrkan, och som tagit till uppgift att stötta tonåringar i rond efter rond med livets svåraste frågor. Jag började förstå att deras uppgift hade varit allt annat än enkel, och att de hade ställts inför beslut som låg långt utanför deras vanliga ansvarsområde. Efter flera års studier på universitetet och ytterligare några år som föreläsare runt om i landet, bland annat i olika kyrkliga sammanhang, förstod jag att de som stöttat mig som tonåring inte heller var ensamma om att möta sådana utmaningar. Det finns tusentals anställda och frivilligengagerade i ett stort antal samfund och församlingar som dagligen möter ungdomar som inte mår bra. Min förhoppning är att den kunskap och erfarenhet som jag har samlat på mig, och som jag berättar om i boken, ska kunna göra ert arbete lite lättare. Några ord om materialet Redan när jag planerade den här boken visste jag att jag inte bara ville bygga den på teoretisk kunskap och mina personliga erfarenheter. Det finns begränsat med forskning om psykisk ohälsa i kyrkans värld, och mina personliga erfarenheter är i ett större perspektiv ganska ointressanta eftersom de bara kan säga något om hur det var för mig, i min församling, för ungefär femton år sedan. Därför ville jag bredda och fördjupa bilden genom att också låta andra dela med sig av sina erfarenheter. Med hjälp av efterlysningar i framför allt sociala medier hit10
tade jag ett femtiotal personer som ville dela med sig av sina erfarenheter. De flesta intervjuade jag över internet med hjälp av en enkät eller mail och några träffade jag och pratade med. Bland det femtiotal personer jag intervjuat har ungefär tre fjärdedelar själva fått stöd i kyrkan när de som ungdomar inte mått bra. En fjärdedel arbetar eller har arbetat i kyrkan och har i sin yrkesroll mött ungdomar som inte mår bra. I den senare gruppen har jag också inkluderat personer som arbetar eller har arbetat ideellt i någon församling. I boken använder jag främst termen hjälpare för att beskriva personer som på ett eller annat sätt, avlönat eller ideellt, arbetar med ungdomar. Det kan handla om allt från präster, pastorer och diakoner, till församlingspedagoger, ungdomsledare och konfirmandassistenter. Intervjupersonerna kommer från ett antal olika kristna samfund. Majoriteten av dem har uppgivit Svenska kyrkan som sitt samfund, men även Equmeniakyrkan*, Pingstkyrkan, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Katolska kyrkan i Sverige och i New York, Evangeliska frikyrkan, Frälsningsarmén och Vineyard finns representerade. Den här boken innehåller många citat ur dessa intervjuer. Vissa bara meningskorta, andra så långa som en sida. De som bara presenteras med förnamn har personlig erfarenhet av att som ungdom ha sökt hjälp i kyrkan för psykisk ohälsa. Vissa av dem har valt ett fingerat namn. *Intervjupersoner som angivit samfund som numera ingår i Equmenia kyrkan (t.ex. Missionskyrkan) har räknats som tillhörande Equmeniakyrkan.
11
De som presenteras med för- och efternamn och samfundstillhörighet, är eller har varit anställda eller volontärer i kyrkan. Att använda boken Det här är inte en handbok. I alla fall inte om man med handbok menar ”gör så här så blir allting bra”. Jag tror nämligen inte det är möjligt att skriva en sådan bok i ett så komplext ämne som psykisk ohälsa. Däremot är det en bok som rymmer många års erfarenheter av självskadebeteende och stödjande arbete i k yrkan, erfarenheter som tillsammans kan peka ut möjliga riktningar och fallgropar som kan vara bra att undvika. Du som läser boken är kanske helt främmande för psykisk sjukdom, eller kanske har du en lång vårdutbildning i ryggen. Du kan själv vara eller ha varit drabbad, eller så finns det personer i din omgivning som lider av psykisk ohälsa. Du kanske arbetar i kyrkan, eller i en helt sekulär miljö. Oavsett vilken bakgrund du har hoppas jag att boken ska ge dig några nya perspektiv och infallsvinklar, och kanske bekräfta iakttagelser och reflektioner som du redan gjort. Allt material syftar till att fylla på den verktygslåda du kan plocka fram i mötet med unga som inte mår bra. Jag kan inte lova att alla verktyg jag skriver om kommer att hjälpa dig i alla situationer (det är ju så ont om universalverktyg!) men jag vågar lova att de alla är värda din uppmärksamhet och en närmare bekantskap. Bokens kapitel skapar en röd tråd att följa från början 12
till slut, men de kan också läsas fristående. Även om den uttalade målgruppen är anställda och ideella medarbetare i kyrklig verksamhet kan sannolikt också du som arbetar med ungdomar eller personer med självskadebeteende i andra verksamheter ha glädje av boken. Tack Jag vill uttrycka min djupaste tacksamhet till alla som på olika sätt hjälpt mig med den här boken. Ett särskilt tack till alla er som så generöst delat med er av era personliga erfarenheter av att ge eller få stöd för psykisk ohälsa i kyrkan. Om jag inte hade fått ta del av era erfarenheter hade den här boken aldrig blivit till. Ett drygt trettiotal olika röster kommer till tals i boken, och jag vill tacka för att ni har låtit mig använda det ni har berättat för mig. Jag hoppas att era ord ska ge andra lika mycket kunskap, insikt och förståelse som de har givit mig. Till sist vill jag uttrycka min glädje över att du läser de här raderna. Jag hoppas att de ska göra dig tryggare i din roll som hjälpare och ge dig redskap att bli ett ännu bättre stöd för unga som skadar sig själva. Jag önskar dig allt gott i ditt viktiga arbete! Thérèse Eriksson
13
1. Kyrka och psykisk ohälsa Kan du se att du är vacker, att du är skapad till nåt stort? Precis som du är, är du bra, Gud har tänkt dig så. Anders Facks
Under 2000-talet har vi fått vänja oss vid upprepade larmrapporter om ungas psykiska hälsa. Internationella, nationella och regionala undersökningar målar upp ett tydligt mönster: ungdomar i dagens Sverige mår fysiskt sett bra, men psykiskt sett allt sämre. Bland de yngre ungdomarna är psykosomatiska symtom särskilt vanliga: ont i magen, ont i huvudet och trötthet. Högre upp åldrarna kommer oros- och ångestsymtom, nedstämdhet och olika former av stresskänslor. Både 15
tjejer och killar är drabbade, även om tjejerna tycks vara särskilt utsatta.1 Depression, ångest och missbruk tillhör de problem som ökar mest, men även personlighetsstörningsdiagnoser blir allt vanligare. Bland unga vuxna, personer i åldern 18–24 Att vara i kyrkan gav mycket styrka och hopp. år, har tio procent av kvinnorDet fyllde de tomma na och sju procent av männen hålen inombords. kontakt med öppen- eller sluNicole tenvårdspsykiatrin eller så äter de psykofarmaka.2 Även antalet unga som behöver psykiatrisk slutenvård har ökat stadigt de senaste tjugo åren.3 Många elever upplever skolarbetet som betungande, och det är ofta under högstadietiden som de mer allvarliga problemen debuterar. Symtomen håller sig förstås inte isolerade till skolan eller hemmet, utan de drabbade ungdomarna bär med sig dem också till ungdomsgruppen, fritidsverksamheten, konfirmandundervisningen och lägret. Att ungdomar bär på många frågor eller stundtals tycker att livet är svårt eller motigt är i sig inget konstigt. Det kan i viss mån sägas höra tonåren till. Men för vissa är frågorna av ännu allvarligare karaktär, och livstvivlet djupare. Då behöver de också mötas med större uppmärksamhet och närvaro. Ungefär var tredje åttondeklassare väljer att konfirmera sig i någon av Svenska kyrkans många församlingar och konfirmationsgrupper.4 Få andra frivilligorganisationer 16
samlar en så stor andel av landets alla ungdomar, vilket gör Svenska kyrkans kontaktnät unikt. Därtill kommer alla de ungdomar som väljer att konfirmationsläsa i något av landets många andra samfund. Dessutom har de flesta församlingar barn- och ungdomsverksamhet både före och efter konfirmations åldern. Här finns körer, pysselgrupper, miniorer, juniorer, lägerverksamhet, bibelstudie- och bönegrupper, tjej- och killgrupper, samtalsgrupper, ungdomsstyrelser, unga ledare, pilgrimsgrupper, stödverksamhet och fritidsgårdar. Listan kan göras lång, och den talar sitt eget tydliga språk: kyrkan är en betydelsefull, levande och påtaglig del av många ungdomars liv. Samtidigt som det här självklart innebär stora och värdefulla möjligheter för kyrkan lägger det ett tungt ansvar på kyrkans axlar, och på alla de anställda som möter ungdomar i verksamheterna: Vilka är alla dessa unga människor som vi välkomnar in i våra kyrkor och församlingsgemenskaper? Vilka frågor bär de på, och hur kan vi möta var och en av dem på den unika plats i livet där de befinner sig? Att hjälpa utan att behandla Något av det första man som anställd eller frivilligarbetare i kyrkan måste göra när man möter ungdomar som inte mår bra är att tydliggöra sitt eget uppdrag: Vad kan förväntas av mig? Vad ingår i mina arbetsuppgifter eller i det ideella uppdrag som jag har i församlingen? Den avgränsningen är nödvändig, både för ens egen 17
obegripliga att göra de m o e är d la est hand som gör ont handleden or jag det m tr å n p a r a rj så ö n t b n Et a Jo h »Till en egripliga. ombords.« hade mer b tig smärta in ns ko känslor jag en n ä ntera lättare att ha »Att vara i kyrkan gav mycket styrka och hopp. Det fyllde de tomma hålen inombords.« nicole
fler och fler tonåringar och unga vuxna i Sverige skadar sig själva. De flesta gör det bara en eller ett par gånger, men för andra följs den första skadan av en till, och en till, och en till – de hamnar i ett självskadebeteende. De senaste femton åren har vårdpersonal och forskare sett en kraftig ökning av detta beteende, och många unga vittnar om en allt sämre psykisk hälsa. Symtomen håller sig inte isolerade till skolan eller hemmet – självskadebeteende förekommer överallt där ungdomar finns. Varje år är ungefär var tredje åttondeklassare konfirmand i något av de kristna samfunden, och det ger kyrkan en unik kontakt med landets tonåringar. MöT Mig soM Jag är riktar sig till vuxna, anställda och ideellt engagerade, som möter ungdomar i kyrkan. Thérèse eriksson förklarar vad självskadebeteende är, vad det kan bero på, vad det kan leda till – och hur vuxna kan hjälpa unga som mår dåligt. Hon delar med sig av konkreta tips på hur man kan stötta någon som skadar sig själv, och både unga som har skadat sig själva och vuxna som arbetar i församlingar berättar om sina erfarenheter. Thérèse eriksson är beteendevetare och arbetar med att förbättra vården för unga som lider av självskadebeteende. Hon har tidigare skrivit boken Slutstation rättspsyk – om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott tillsammans med Sofia Åkerman (Natur & Kultur 2011).
18 w w w. l i b r i S f o r l ag.S e