Anna Tizianna
Anna Tizianna Emma F채ldt Illustrerad av Josephine Nicander
Anna Tizianna Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Emma Fäldt © Illustrationer: Josephine Nicander Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2014 ISBN: 978-91-7577-056-7
Till Leo, Julián, Sofia och Amaya
• Tack Jesús, min älskade.
kapitel ett
Bryta benet
K
rasch! Brak! Duns! Anna for rätt in i nyponbuskarna. Hon låg stilla. Det var tyst, bortsett från ljudet av en gräsklippare som brummade dovt längre bort. Det sved lite på kinden och Anna puttade bort en gren som skavde mot ansiktet. Hon tittade ner på benen som låg hoptrasslade med cykeln. Ena foten hade fastnat lite inne i hjulet. Hon provade försiktigt att lirka ut den och kände efter om det gjorde ont. Anna undrade exakt hur ont det gjorde när man
7
hade brutit benet. Hon ville så gärna bryta benet, för då fick man ha gips. Då var alla jättesnälla mot en. Precis som mot lillebror Arvid. Han hade trillat ner från ett träd för två veckor sedan och brutit armen. Och till och med fått åka i ambulans. Arvid var den dummaste lillebrodern i hela världen och nu hade han fått gips dessutom. Alla gullade med honom, han fick glass och kakor och allt vad han ville. Kusin Tanja hade målat gipset fullt med stjärnor och planeter. Precis ett sådant gips som Anna ville ha. – Nämen lilla vän, vad har hänt? Anna hörde en orolig röst bakom sig. Det var tant Alma som kom stapplande med sin käpp. – Hej tant Alma, jag tror jag har brutit benet faktiskt.
8
”Anna undrade exakt hur ont det gjorde när man hade brutit benet. Hon ville så gärna bryta benet, för då fick man ha gips.”
9
Anna ville gråta lite, för det gör man väl när man har brutit benet tänkte hon, men hon fick inte fram några tårar. Hon jämrade sig högljutt istället. Tant Alma böjde sig ner och klappade Anna på huvudet med darriga händer. – Jag cyklade och så låg det en stor sten framför som jag råkade köra på, ljög Anna. Egentligen hade hon själv styrt cykeln rakt in i buskarna, för hon hade tänkt att det kunde vara ett bra sätt att bryta benet på. Tant Alma tittade bekymrat på henne och sa åt Anna att ligga kvar medan hon stapplade iväg så skyndsamt hon kunde för att hämta hjälp. Anna undrade hur det skulle kännas att stå på benen. Hon reste sig upp försiktigt. Benen darrade lite, men det gjorde inte ont. Hon provade att hoppa. Det gick fint. Fast
10
egentligen när hon kände efter riktigt noga så gjorde det ju ont. Jätte, jätteont gjorde det. Anna tänkte att det var bäst att lägga sig ner igen eftersom tant Alma sagt att hon skulle ligga kvar. Hon försökte lägga sig i samma ställning som hon legat i innan, knölade in foten i hjulet igen och vred den tills det såg riktigt läskigt ut. Hon såg mamma komma springande, blek i ansiktet. – Lilla, älskade älsklingsgumman, hur är det med dig? När Anna hörde mammas röst som lät så där orolig kände hon att hon ville gråta. Gråta på riktigt. Hon snyftade högljutt när mamma kramade om henne. Hennes mörkbruna rufsiga hår blev klibbigt av alla tårar. Mamma sa att de skulle gå in och undersöka henne ordentligt. Om det inte kändes bra skulle de åka till doktorn när pappa kommit hem från jobbet.
11
Mamma vispade ihop varm choklad och tog fram bullar från frysen som hon värmde i ugnen. Kanelbullarna som de hade bakat för att ta med till klassfesten och som de egentligen inte skulle ta av. Den härliga bulldoften fyllde hela köket. Mamma satte sig tätt intill Anna och höll om henne medan de åt. Ytterdörren öppnades. Det var pappa som klev in i hallen. – Anna har brutit benet, Anna har brutit benet, hon har jätteont! ropade Arvid medan han sprang och mötte upp pappa i hallen. Pappa skyndade in utan att ta av sig sina skor och ytterkläder och tittade bekymrat in genom köksdörren. – Vad har hänt? Är du skadad? Var gör det ont? Då han såg Anna sitta hopkrupen bred-
12
vid mamma i kökssoffan, ätandes på en kanelbulle blev hans ansiktsuttryck lugnare. Anna sneglade på mamma och berättade sedan för pappa att det hade gjort jätteont innan, men att det inte gjorde lika ont längre. Att hon kanske hade brutit benet bara lite grand, så där att det inte behövdes gips. Pappa log varmt och sa: – Då får vi se till att det där benet läker ordentligt. Det är nog ett sådant benbrott som blir bra bara om man äter många kanelbullar.
13