1. Överraskningen Stockholm. Måndagen den 10:e februari 1986 ... Iskristallerna glittrade när solens strålar kikade fram mellan molnen. Februari kylans grepp om Stockholm hade behållit gatorna vintervita. Engla kisade mot solljuset och virade halsduken ytterligare ett varv om halsen. Hon kastade uppmärksamma blickar omkring sig, och i ögonvrån såg hon Johan och Peter närma sig gungställningen. Engla vräkte sig bakåt med överkroppen och sparkade ut med benen för att få upp farten på gungan igen. Hon höll span mot byggnaden där skolmatsalen låg. Johan och Peter kom allt närmare och Engla knep ihop ögonen till smala streck. Hennes pupiller följde minsta rörelse som killarna gjorde. De bromsade in farten framför en snögubbe, och Engla mulnade då hon såg dem luta huvudena bakåt och fara ut med loskor mot den. Den klotformade snömannen grinade tillbaka mot killarna med en prydlig rad av stentänder. Frusen och oberörd av det inträffade. Engla öppnade munnen för att säga något, men tvekade. Sekunden senare fick hon se Johan böja på knäna och snurra runt i en piruett samtidigt som han kickade ut med benet mot snögubbens huvud. Hans känga träffade mitt i prick och snöklotet flög i väg genom luften. – Vilken fullträff! vrålade Johan. Engla muttrade och Peter hånskrattade när snöklotet tog mark och sprack. En mörkhårig tjej från mellanstadiet rusade fram och tvärnitade framför snöfiguren. Hon stirrade på snöresterna och blev blossande röd i ansiktet. – Varför gjorde ni sönder min snögubbe? skrek hon och blängde på killarna. Johan ryckte på axlarna: – Äsch, den var ju ful. – Det var den inte alls det! protesterade flickan och blev blank i ögonen. Engla bromsade in farten och stannade gungan genom att stampa fötterna i marken. – Vad elaka ni är! gastade hon och glodde på Johan och Peter. – Äh, lägg dig inte i, fnös Johan och vände ryggen åt Engla. Med överlägsna miner drog sig Johan och Peter sakta därifrån, och Engla trampade fram mot den halshuggna snögubben. Hon sneglade på tjejen som med darrande underläpp stirrade på det krossade snöhuvudet. 13
– Den VAR ful! hörde de Johan gasta på avstånd. Engla ruskade på huvudet, sjönk ner på knä och drog ihop ett stort snölass framför sig. – Strunta i dem! Jag gillade din snögubbe. Vill du att jag hjälper dig att göra en ny? Flickan nickade stelt och kastade sig ner på marken för att samla upp de små stenarna som spritts över snön. Tio minuter senare puttade tjejerna upp en ny, större snöboll mot den huvudlösa snöskulpturens topp och tryckte den kristalliserade bollen på plats. De hjälptes åt att smycka skulpturen med stenar, kottar och små pinnar och tog sedan ett stort kliv bakåt för att granska resultatet. – Det saknas något, sade Engla. – Ja, nickade flickan och tryckte dit en sista sten i garnityren. Han borde ha en hatt eller nåt. – Precis, flinade Engla och kom att tänka på Toms förfärliga falukorvsmössa. Jag vet en mössa som skulle passa perfekt. I nästa stund växte sig Englas flin bredare. Hon hade fått syn på Tom och viftade med armen. – Här Tom! tjoade hon högt. Tom log och vinkade tillbaka. Han tog fart och skuttade över några snödrivor. Engla anade att luvan, som hans mamma stickat, låg nerknölad i hans mörkblå Salomonryggsäck. Mössan liknade mest en gigantisk yllesocka och Tom vägrade att ha den på sig i skolan. Tom Liu var smal som en pinne; men under den tjocka vinteroverallen syntes det inte vilken liten räka han var. Han bromsade in framför dem med andan i halsen. Och ur näsborrarna på hans breda och lite platta näsa, forsade vit ånga ut i den frostiga vinterkylan. – Hej! Det var på tiden, sade Engla och gav honom ett snett leende. – Hej, jag är ledsen att jag är sen! flämtade han. Det har varit matkrig i matsal en; och gissa vem som fick hjälpa till med att torka bort kladdet från väggarna, sade han och pekade på sig själv. – Jaså, tur i oturen då att jag åt snabbt i dag, mumlade Engla. Hon skakade på huvudet och stirrade på rökmolnen som fortsatte att ånga ur hans mun och näsa. Tom nickade och drog några djupa andetag. – Tjusig snögubbe, sade han och lade huvudet på sned. 14
– Eller hur! Det enda som saknas nu är en falukorvsmössa, sade Engla och log. Nu har du en ursäkt för att göra dig av med den där kolossala ylleluvan. Tom rullade med ögonen. – Mamma kommer inte att gilla det, skrattade han. Men okej. Jag håller med dig om att den passar bättre på en gubbe. Han halade fram mössan ur ryggsäcken och drog ner den över snögubbens klotformade skalle. – Titta! Den passar ju, sade han. Nu blev gubben minsann störtläcker. Engla skrattade, men Tom tog hastigt tag i henne, föste henne åt sidan och sänkte rösten: – Du måste följa med mig in till stan nu! – Till stan? Du skojar? väste Engla. – Nej, inte alls. Kom nu! sade han och drog henne i ärmen. – Men varför då? frågade Engla och rynkade pannan. Jag har ju passat gungorna åt oss. – Strunt i gungorna. Vi måste hinna med bussen. Jag förklarar sedan. Engla ruskade av sig hans hand. – Äsch, har du blivit helt knasig? Skoldagen är ju inte slut ännu. Jag har gympa lektion efter lunchrasten och sed... – Bagateller, avbröt Tom, och gav henne ett hastigt leende. Han slöt fingrarna om hennes jackärm på nytt och drog henne framåt. – Vi måste tyvärr gå nu, sade han och vände sig till flickan som stod kvar bredvid snögubben och tittade på dem. Han kan få behålla mössan, sade Tom och nickade mot snögubben. – Ja ja, okej då, muttrade Engla och slutade spjärna emot. – Snabba på nu! flinade Tom. Vi tävlar. Sisten till busskuren är ett ruttet ägg! Han gav Engla en knuff framåt och satte i väg. Hon småsprang efter honom och tjöt: – Fusk, stanna! Du tjuvstartade! Men Tom ignorerade hennes tjut så Engla satte av så fort hon kunde för att hinna i fatt honom. Över axeln kastade hon en sista blick på tjejen som stod kvar bredvid snögubben. Engla gav henne en hastig nick innan hon vände blicken framåt och tog sikte på Toms ryggtavla. Engla och Tom spurtade i kapp hela vägen mot busshållplatsen och efter fem minuters språngmarsch var de framme vid busskuren. Tom nådde fram först och kastade sig ner på den nedklottrade bänken som stod intill kuren. Han flämtade 15
och kramade händerna runt den kalla bänkskivan. Engla var inte långt efter och hon damp strax ner bredvid honom. Tom vände sig mot henne med ett belåtet flin och puttade henne i sidan. – Jag vann! triumferade han och kippade efter andan. Så du är härmed nominerad till ett ruttet ägg. – Det är jag inte alls det, snäste Engla och drog några långa, djupa andetag innan hon fnös: Du fuskade ju! – Nä, det gjorde jag väl inte. – Jo, det gjorde du. Och varför var vi tvungna att springa? Vad är det vi skall göra? frågade hon tvärt och lade huvudet på sned. Tom blåste undan luggen och sneglade knipslugt på henne innan han sade: – Det verkar som att min mormor har kokat ihop en överraskning åt oss. – Va! Har hon? sade Engla och höjde på ögonbrynen. – Japp, jag tror det är någon slags hemlig present som vi ska leta efter. – Vadå? Har hon sagt det? – Nej, inte direkt, svarade han med en axelryckning, men eftersom det är din och min födelsedag i dag antar jag det. – Vadå, vad har hon sagt då? – Inget särskilt egentligen, sade Tom och sneglade ner på fötterna. Hon vill att vi ska leta upp en plats. Den ligger i en gränd. – Men, protesterade Engla och korsade armarna över bröstet, varför kan vi inte sticka dit efter skolan i stället? – För att mormor sade att vi skulle ta oss dit direkt efter lunchen. Och det är nu det. På henne lät det som att det var viktigt att vi passade tiden. Tom lutade sig närmare Engla innan han med dämpad röst väste: – När hon beskrev vägen för mig såg hon hemlighetsfull ut. Och vad som är ännu mer intressant är att hon faktiskt bad mig att inte berätta något för mamma och pappa. Engla bet sig i läppen och glodde på den grådaskiga snön som kantade trottoaren. En vindpust kom farande och blåste upp ett tunt lager nysnö. Iskristallerna letade sig in genom gliporna i hennes kläder och hon huttrade. – Vad är det? sade Tom och körde in armbågen i sidan på henne. Du blev väl inte skraj nu? – Nä, inte ett dugg, mumlade Engla och skakade på huvudet. – Bra, flinade Tom. Svettdropparna som rann nerför Englas ansikte kyldes snabbt ner i den 16
kalla vinden. Och hennes röda hår hade blivit fullt av frostiga kristaller som klibbade ihop hårstråna till avlånga istappar. Hon fångade upp en hårslinga och sög på den. Tom fick syn på en pinne och fiskade upp den från marken. – Ska vi fäktas lite? frågade han och började vifta med pinnen i luften. Engla såg sig om efter en gren att mota bort honom med, men kunde inte få syn på någon så hon ruskade på huvudet och reste sig upp för att göra traktorspår i snön. Tom skuttade fram till busstidtabellen, ögnade igenom den, drog upp jackärmen och sneglade ner på klockan. – Tio minuter kvar tills bussen kommer, suckade han. Vi måste ha missat den precis. – Ja, då var det ju onödigt att vi sprang. Tom nickade och svängde runt med pinnen som ett trollspö i luften innan han böjde sig ner för att karva ut bokstäver i snön med den. Han ristade sitt namn med stora bokstäver. Engla trampade förbi honom, med snedställda fötter, och sneglade ner på bokstäverna. Sedan vände hon sig om och tittade på fotspåren. – Kolla in mina snygga traktorspår! Tom sneglade hastigt på dem och ryckte på axlarna. – Mm, fina. Engla trampade vidare men stannade snart, tittade återigen på orden han ristat i snön, och utbrast: – Du, jag kom just att tänka på en grej. – Jaha? sade Tom och tittade upp. – Alltså jag ..., sade Engla och höjde på ögonbrynen. Är inte din mamma och pappa gifta? – Jo, det vet du väl, nickade han. Jag har ju berättat att de gifte sig långt innan jag föddes. När de fortfarande bodde i Kina. – Jovisst. Men varför står det i så fall tre namn på brevinkastet hemma hos er? – Vilken knäpp fråga! Det är våra olika familjenamn, så klart. Mamma heter Wang i efternamn, mormor heter Zhang, och jag och pappa heter Liu. Engla rynkade pannan. – Heter din pappa Liu i efternamn? Jag har ju trott att det var hans förnamn. Jag har alltid kallat honom för Liu Ming. Tom nickade och log. – Dumsnut, du vet ju att jag heter Liu i efternamn. I Kina används mest: familje 17
namnet på vuxna, flinade Tom. Om man inte vill vara oartig förstås, tillade han. Men det är inte lätt för dig att veta. Engla himlade med ögonen och mumlade: – Dumsnut kan du vara själv! Men eftersom din mamma och pappa är gifta borde väl din mamma heta Liu i efternamn? Min mamma bytte i alla fall namn till Strömbom när hon och pappa gifte sig i somras. – Så fungerar det inte i Kina, svarade Tom och skakade på huvudet. Där bruk ar döttrarna behålla sitt familjenamn när de gifter sig. Och sedan när ett par får barn så får barnet pappans efternamn. Det är för att föra namntraditionen vidare. – Vad konstigt, muttrade Engla. – Det är väl inte så märkligt. Då är det väl konstigare att du inte bytte efternamn när dina föräldrar gifte sig. – A men, sade Engla. Det är faktiskt inte samma sak. – Nä, för att du tycker Engdahl låter finare än Strömbom, retades han. – Äh! Det skulle bara kännas konstigt att ändra efternamnet nu. Jag har liksom vant mig vid att heta Engdahl. Men, tillade hon efter en stund, då heter din mamma alltså Hong i förnamn? – Japp. Det betyder röd, sade Tom. Och mormors förnamn är Jiamei som betyder vackert plommon. – Vackert plommon, fnissade Engla och fick skrattgropar i kinderna. Din mormor ser ju mer ut som ett skrumpnat plommon. – Det där var inte ens roligt, muttrade Tom och drog ner mungiporna. – Förlåt, men det är faktiskt sant. – Och hur tror du att du kommer se ut när du blir gammal då, snäste han och puttade till henne. – Okej, förlåt, mumlade Engla igen. Det var inte meningen att vara taskig. Tom visste inte vad han skulle svara så han tittade bort. Engla sneglade på honom. – Betyder Tom någonting då? frågade hon och höjde på ena ögonbrynet. – Va? – Ja, för det är väl ändå inget kinesiskt namn? – Nej, det är det inte. Fast jag tror att Tom betyder tvilling, förklarade han lågmält. – Jaha, sade Engla och böjde sig ner för att plocka upp en handfull snö. Jag undrar om mitt namn har någon innebörd. – Du får väl ta reda på det! svarade han buttert. 18
– Det tänker jag göra också. Engla hivade i väg snöbollen som hon kramat. Den mosades mot en tall på andra sidan vägen. Hon betraktade Tom i smyg. Han var rätt söt när han tjurade så att ögonen blev till två smala streck. Plötsligt fick hon något lurigt i blicken. Hon skuttade bort till en snödriva, böjde sig ner och svepte upp ett sjok med snö i händerna. Hon kramade snön länge tills massan formades till en riktigt hård boll; sedan slungade hon den mot honom med ett busigt leende. Men Tom råkade titta upp i samma ögonblick som hon höjde armen till ett kast, och han duckade smidigt så att ispärlan for förbi över huvudet på honom. Ett högt kras hördes när den prickade backspegeln på en förbipasserande bil i stället. Det skrek om bilens däck när föraren stampade på bromspedalen. Sekunden efter att bilen stannat flög bildörren upp och en vansinnig gubbstrutt hoppade ut. Engla och Tom stirrade förskräckta på varandra och ryggade bakåt. – Hjälp, viskade Engla. Det är vår rektor. Det är rektor Flintis. Vad ska vi göra? kraxade hon i Toms öra. Jag har råkat paja hans backspegel, och vi har brutit mot regeln om att inte vara utanför skolgården på rasterna. – Spring! Fort! Där borta, bland snögrottorna, kan vi gömma oss, mumlade Tom och vände sig om och kutade i väg mot flera jättestora högar med uppskottad snö. Engla stod kvar, som fastfrusen i marken, och kastade en villrådig blick på rektorns bil innan hon hjälpsökande stirrade bort mot vändplatsen med snö högarna. Tom vände sig om och ropade: – Kom då! Och när rektorn slog igen bildörren med en smäll vaknade Englas förstenade hjärna till liv. Hennes tvekan försvann, hon spurtade efter Tom och var honom snart hack i häl. De sprang över en liten, snötäckt äng så att snön sprutade upp bakom dem, och de kämpade sig uppför en av de största snöhögarna. Deras fötter gled och tappade fästet mellan varven, och Engla fick sparka in små hålig heter i den hårt packade snön för att kunna ta sig vidare. När de nått upp till toppen kastade de sig ner på andra sidan kammen och makade sig till rätta i en av snögrottorna; därifrån kunde de spana på rektorn utan att han såg dem. – Tror du han kände igen oss? viskade Engla andfådd. – Jag vet inte. Varför stod du kvar så länge? frågade Tom dämpat och rynkade pannan. Nu hann ju Flintis spana in dig. 19
– Jag vet inte varför. Benen bara frös fast. – Typiskt också, att det här skulle hända. Nu missar vi säkert nästa buss med. – Det är väl värre om han får tag i oss, mumlade Engla och blev blek i ansiktet. Jag undrar vad straffet blir då? – Ja, säg det, muttrade Tom och ruskade på huvudet. Åh, jag hoppas att han inte hann se mitt ansikte ordentligt, för hur många pojkar med svart hår och sneda ögon går det i vår skola? – Bara du, Tom, svarade Engla och kände hur det drog lite i ena mungipan. – Sluta flina! – Förlåt! Men jag tror inte att han har koll på vem du är, och du for ju i väg som ett skott. Då är det värre för mig. Jag stod ju kvar. Och det var jag som kastade snöbollen; alltså är det jag som ligger mest risigt till, tillade hon och böjde sig fram. Hon kikade ut genom ett litet hål i snöväggen och fick se rektorn komma lufs ande över ängen, rakt mot dem. Han gick med sitt skalliga huvud nedvänt mot marken och stannade till ibland för att glira på deras fotavtryck. Den gnistrande nysnön, som i några timmar hade fått ligga orörd på ängen, förrådde dem utan pardon. – Han kommer hitåt, sade Engla med panik i rösten. Och så vände hon sig om och rutschade nerför snövallen – med Tom efter sig. De satte fart vidare mot en parkeringsplats, där de dök ner bakom en lastbil. – Stanna! vrålade deras rektor hysteriskt. Jag såg att ni sprang mot parkeringen. Tro inte att ni kommer undan med vad ni gjort, ropade han och jagade efter dem med enorma tramp och höga knän. – Vart skall vi ta vägen, Tom? Engla svepte med blicken över området. Tom ryckte på axlarna. – Jag vet inte. Men du har nog rätt i att han inte har listat ut vilka vi är, så det är nog bäst att du drar ner mössan ordentligt så han inte ser ditt hår. Tom flinade och drog kapuschongen över huvudet. Han fortsatte le när han hjälpte Engla att peta in några flyende, röda hårslingor under hennes svarta mössa. – Hur kan du se så glad ut? sade Engla i förebrående ton. Jag vågar inte ens tänka på vad som kommer att hända när han får tag i oss! – Äh, sade Tom och strök henne över kinden, han kommer inte att få tag i oss. Det tänker jag se till. Kom, vi kryper in här under lastbilen! Tom började åla i väg. – Är du helt tokig! viskade Engla hetsigt och grep tag i hans ben. Tänk om 20
någon kommer och kör i väg med den. Vi kan ju fastna under bilen och bli överkörda, vet ja. Hon såg sig om efter ett annat gömställe och kröp i väg för att lägga sig till rätta bakom en stor, smutsgrå snödriva. Tom tvekade lite innan han bestämde sig för att åla efter henne, sedan låg de där tysta och avvaktade. De visste inte riktigt var deras rektor hade tagit vägen och båda två lyssnade spänt till alla ljud som nådde deras öron. De hörde fåglars kvitter och motorljudet från enstaka bilar som passerade förbi i närheten. När ett par minuter förflutit började de hoppas på att Flintis hade gett upp sökandet efter dem. Men så fick de plötsligt se en glimt av honom på andra sidan parkeringen. Deras vresiga rektor trampade fram med bestämda steg och höll upp en skyddande hand för ögonen för att slippa bli bländad av solljuset. Han kisade med ögonen när han spanade ut över parkeringen. – Jag är säker på att ungarna sprang hitåt, väste han mellan tänderna. Åh, när jag får tag i de där två ... Han stannade till, stampade foten i marken och rörde skosulan fram och tillbaka, upprepade gånger, medan han fräste ut saliv över snön. – ... tvi, tvi, då skulle de önska att de aldrig blivit födda. Hittade jag en tvättlina i närheten så skulle jag hänga upp dem båda i öronen. Där kunde de få hänga i några timmar, till beskådan för alla odrägliga glopar som bara hittar på en massa busstreck. Förbaskade snorungar. Folk har inte vett att uppfostra sina barn nu för tiden, klagade han samtidigt som han kom närmare dem för var sekund. Engla och Tom försökte åla vidare längs med snödrivan. Snön knarrade under tyngden av deras kroppar. Flintis snodde runt mot ljudet och fick en skymt av Englas rosa ryggsäck bakom snövallen. – Aha, flinade han med hela ansiktet, det är där ni ligger och trycker! Han sprang emot dem med händerna utsträckta till två gripklor. – Spring för livet! vrålade Tom och skuttade upp. Alla tre satte av i flygande fart och snön sprutade omkring dem. Tom tog täten, sedan kom Engla och sist kom rektorn. Det dröjde inte länge förrän Flintis hade knappat in på avståndet mellan honom själv och Engla, men just som han befann sig tillräckligt nära för att kunna sträcka ut armen efter henne och gripa tag i hennes turkosa jacka, råkade han trampa på en isfläck. Han viftade desperat med armarna för att återfå balansen men drattade omkull på ändan. Han stönade av smärta när han gled fram på rumpan. Tom kastade en blick över axeln och log åt den nesliga synen av deras uppretade rektor som låg där och sprattlade för att komma upp. 21
Flintis knep ihop ögonen och blev ilsken som ett uppretat bi. Plötsligt, och med förnyade krafter, liksom flög han upp från marken och fortsatte jaga dem medan han gastade åt dem att stanna. – Jag ser bussen! ropade Engla. Om vi skyndar oss kanske vi hinner med den! De bytte riktning och rusade tillbaka mot busshållplatsen. Tom vevade frenetiskt med armarna i luften för att påkalla chaufförens uppmärksamhet. Bussen saktade in och stannade vid kuren. Tom och Engla hann fram lagom till dess att dörrarna öppnades. När de tumlade in i bussen, blängde den unga chauffören ursinnigt på dem och gormade: – Kliv genast av och borsta av er snön! Tror ni att det här är en igloo? Den här bussen skulle snart likna en simbassäng om alla drog in lika mycket snö som ni. – O, snälla, bad Tom och flätade ihop fingrarna framför chaufförens ansikte. Låt oss stiga på. Vi törs inte gå av igen. Det springer omkring en arg gubbe där ute som vill ha tag i oss. Killen som körde bussen böjde sig fram över ratten och spejade ut genom rutan. Och när han fick se gubbskrället, som kom rusande mot bussen, sprack ett flin upp i hans ansikte. Han nickade. – Okej, kliv på då! Ni kan gömma er längst bak. Jag stänger dörrarna nu. Bussdörrarna klappade igen bakom dem och Engla och Tom gav chauffören ett tacksamt leende innan de skyndade sig bakåt i gången. De gled ner i var sitt säte och pustade ut. De andra resenärerna stirrade på dem i några sekunder; innan allas intresse riktades framåt i bussen. Flintis hade hunnit fram till dörrarna och bankade på glasrutan med hårt knutna nävar. – Öppna för tusan bövlar! gormade han. I några sekunder glodde chaffisen stint på den hysteriske mannen. Och han krökte läpparna till ett hånfullt smil när han öppnade dörrarna längst fram i bussen. Engla och Tom skruvade på sig där de satt. De gled längre ner i sätena och utväxlade oroliga blickar. När rektorn tog ett kliv uppför bussens trappa nickade chauffören mot honom och utbrast: – Det var länge sedan, Flintis! Men jag ser att du fortfarande har förmågan kvar att skrämma vettet ur varenda unge du ser. – Va, vad säger du? flåsade rektorn irriterat. 22
– Jaså, din hörsel tycks ha blivit sämre på gamla dagar, retades chauffören och började signalera påhittade handtecken framför Flintis ansikte. Han avslutade med att peka på Flintis öron och överdrev sitt uttal när han sade: – Du borde nog fundera på att skaffa hörapparat. – Hrmf, är det så dagens ungdomar tilltalar digniteter nu för tiden, svarade rektorn torrt och kastade ett öga bak i bussen. – Nej, inte alls. Det är så jag tilltalar lurkar som du. Flintis fnös och sade närapå hotfullt: – Jag vill att du släpper av rackarungarna som klev på nyss! – Det kan jag tro att du vill. Men det tänker jag inte göra. Jag är inget barn som du kan kommendera. Om du öppnar ögonen ordentligt upptäcker du nog snart att du befinner dig på en buss och här är det jag som bestämmer. Har du något färdbevis? – Sluta prata strunt! gruffade Flintis och stampade foten i golvet. De där ungarna har förstört min backspegel och därför vill jag ha tag i dem. – Det bryr jag mig inte om, svarade chauffören till hälften roat och till hälften irriterat. Och nu ber jag dig vänligt att kliva av! Jag har en tidtabell att passa. Chauffören log brett medan han långsamt lutade sig framåt och viskade: – Och det är bäst att du snabbar dig med att flytta på Skodan som står där framme. Den blockerar vägen. Flintis ryckte till, öppnade munnen utan att få fram ett ljud och rynkade pannan. Till slut lyckades han pressa fram ett: – Va? – Jag känner minsann igen din gamla skruttbil, nickade den unga chauffören belåtet. Och om du inte flyttar på den illa kvickt kanske jag råkar ramma den av misstag. Rektorn stirrade stint på honom, kastade en sista blick bak i bussen och muttrade några fula ord innan han resignerat vände sig om för att stiga av. Engla och Tom drog var sin suck av lättnad. De spanade ut genom rutan och såg Flintis skynda tillbaka till sin egen bil. När han tagit plats bakom förarsätet och bildörren drämde igen, vände sig Tom mot Engla och petade in ett finger i hennes bröstkorg. – Du, det var ett snyggt kast, flinade han med mungipor som gick upp över halva ansiktet. Tänk att du krajade hans backspegel. – Äsch, muttrade hon och sänkte blicken. Det var säkert en spricka i den redan; och jag hade inte sönder den med flit. Jag hade ju tänkt pricka dig. 23
Försiktigt lyfte hon upp blicken mot Tom och rodnade. Han knep ihop ögon en och började grimasera åt henne. Han gjorde sitt bästa för att härma Flintis ursinniga min och Engla fnissade åt hans skiftande ansiktsuttryck. Men när bussens motor startade blev hon allvarlig igen. Hon böjde sig fram och viskade: – Kan du inte avslöja vart vi är på väg nu? Jag borde liksom få veta det eftersom jag nästan har riskerat livet för att följa med dig. – Riskerat livet, fnös Tom. Jag tror knappast att Flintis hade haft ihjäl dig om han hade fått tag i dig. Och det var faktiskt ditt fel att vi blev jagade. Nä! Du får ge dig till tåls lite till. Tom drog av sig kapuschongen och försökte blåsa bort luggen som hängde ner över ögonen. Engla blängde på honom och muttrade: – Säg nu! – Nej. Tom skakade på huvudet. – Du får vänta sade jag ju. Det dröjer inte länge. Vi är där om en tjugo minuter eller så, skulle jag tro. Englas ögon smalnade av, hon körde in naglarna i hans nacke och nöp till. – Säg nu vart vi ska! – Aj! Okej, okej. Släpp så säger jag! Hennes grepp om hans nacke slappnade av och Englas skrattgropar visade sig. Tom grimaserade. – Jag tycker inte om när du gör så där. – Förlåt, mumlade Engla. Men berätta nu! – Okej, för den här gången är du förlåten, sade Tom. Han lutade sig fram mot hennes öra och viskade: – Det är ett magiskt ställe vi ska till. Platsen heter Magiska under, men mer än så kan jag inte säga. – Ett magiskt ställe, upprepade Engla lågmält och höjde på ögonbrynen. Tom nickade. Hans underliga svar gjorde Engla ännu mer konfunderad. Hon satt som på nålar och studerade honom i smyg. Tom vred sig än hit, än dit tills han hade hittat en bekväm ställning i det mjuka sätet. Engla glodde på hans kinder som lyste röda som blodapelsiner. Värmen som steg upp från bussens element tinade snart upp deras ansikten. Det började sticka obehagligt i Toms fötter, och han vickade försiktigt av och an på tårna innan han spände upp kardborrebanden på sina svarta snowjoggings. Han drog av sig bootsen för att kunna massera fötterna. 24
Engla lutade sig bakåt i sätet, njöt av värmen och passade på att spana in de andra resenärerna. Mestadels fanns där pensionärer, men även en och annan mamma – med ett småbarn, eller två. När bussen stannade till vid stationen innan Statoil såg hon en dvärg kliva på. Hon stirrade på honom. Och ett av småbarnen som satt längre fram i bussen drog sin mamma i armen, pekade på dvärgen och sade: – Mamma, mamma, är han på riktigt? Engla fnissade, men tystnade tvärt när hon lade märke till att sista passageraren som klev på bussen var hennes granne, Hedberg. Kufen Hedberg, alias luffartomten, bullrade ut sitt hjärtliga skratt i bussen samtidigt som han gjorde honnör till chauffören och sträckte fram en glass till honom. Chauförren log, men ruskade på huvudet. Hedbergs frys var fullproppad med alla möjliga glassorter eftersom han jobbade på en glassfabrik. Englas blick följde hans armrörelse när han stoppade tillbaka den framsträckta Storstruten i plastkassen. Hennes pupiller vandrade vidare till Hedbergs vildvuxna, gråsprängda skägg. Det nådde honom ända ner till bröstet. Hans ansikte såg plufsigt ut, och näsan var lika stor som en potatis; glansig och röd. Nu dinglade dessutom en snorsträng ner från nästippen och nuddade vid hans buskiga skägg. Engla hasade djupare ner i sätet och puttade Tom i sidan. – Ser du att min granne har klivit på? Kolla, nu sätter han sig där framme! Hoppas han inte får syn på mig, jämrade hon tyst och bet sig i läppen. Tom sträckte på halsen och spanade framåt. – Ja titta, det är ju luffartomten! Han som jämt vill bjuda på glass. – Hyssj! Prata lägre, nickade Engla. – Men vad spelar det för roll om han skulle få syn på dig? frågade Tom och höjde på ögonbrynen. – Stor roll. Då kanske mamma och pappa får reda på att jag har skolkat. Tom fortsatte glo på gubben och fnös: – Äsch, om jag vore du skulle jag sluta oroa mig. Är det någon som ska bekymra sig över att bli upptäckt så är det väl han. – Vad menar du? – Men, hör du, titta på honom! Om jag hade haft en sådan där lång snorsträng som dinglade från näsan, så skulle inte jag vilja att någon fick syn på mig. Varför snyter han sig inte? Tycker du jag ska gå fram och låna honom min näsduk så han kan torka bort snoret? 25
– Nej, gör inte det! utbrast Engla och bet ihop käkarna. – Jo, det är lika bra, flinade Tom och reste sig upp, annars kanske snorsträngen fryser till is ute i kylan. Och hur kul är det egentligen att gå omkring med en snortapp som hänger ner från näsan? – Äsch! kraxade Engla och drog ner Tom i sätet igen. Jag gillar inte att du pratar illa om Hedberg! Han är faktiskt snäll. – Äh, jag skojade ju bara, log Tom. Och förresten föreslog jag bara att han skulle snyta sig. Och var det inte du som nyss sade att min mormor såg ut som ett skrumpnat plommon. Engla blev pionröd i ansiktet. Sedan sade hon inget mer. De satt tysta under resten av bussfärden. Tom tittade intresserat på husen, bilarna, gatorna och människorna som gled förbi utanför fönstret. Det gav honom ungefär samma känsla som man får när man snabbt bläddrar i en bilderbok. – Här ska vi ju gå av, sade han plötsligt och grabbade tag i Englas hand och drog henne med sig. Engla halkade fram genom gången med Toms draghjälp och råkade snubbla i busstrappan, just som Tom ryckte till i hennes arm. Hon föll huvudstupa framåt, ut genom dörrarna, och gav upp ett tjut. Skriket dämpades när ansiktet plöjde ner i en smutsig snödriva. Snabbt sköt hon ifrån med händerna och kom upp på alla fyra. Med en svepande armgest försökte hon torka rent ansiktet mot jackärmen samtidigt som hon spottade och fräste för att bli av med gruskornen i munnen. Hon var nersölad av den gråsvarta snösörjan som kantade trottoaren. Och när hon tittade upp lade hon generat märke till att många i bussen stirrade på henne genom fönsterr utorna. Hon rynkade pannan när hon upptäckte att Hedberg tryckte trynet mot rutan. Han glodde på henne med höjda ögonbryn. Engla vände bort ansiktet. – Jag hoppas att han inte kände igen mig, muttrade hon halvhögt när bussen åkte sin väg. – Hoppas att vem inte kände igen dig? – Hedberg, så klart! Tom skakade på huvudet och försökte hjälpa Engla på fötter, men hon slog undan hans hand och spände blicken i honom. – Du kunde väl ha varit lite mer försiktig! nästan skrek hon. Du hade inte behövt rycka tag i mig på det där sättet! – Äh, jag kan väl inte rå för att du råkade snubbla, svarade Tom och tittade ner i marken. 26
– Tänk om Hedberg skvallrar för pappa, då kommer jag få världens utskällning. Kvickt reste hon sig upp och daskade bort snön från halsduken. Sedan spana de hon misslynt in omgivningen. Hon kände inte igen de här kvarteren. Och när Tom höjde blicken konstaterade han också att han aldrig hade varit på den här platsen förr. Men beskrivningen av området stämde till punkt och pricka med den vägbeskrivning som han fått av sin mormor. De stod intill en vältrafikerad huvudgata, och tvärs över vägen låg en skobutik, en leksaksaffär och ett kafé. Tom vred huvudet åt höger och kikade på affärerna som låg intill busshållplatsen där de klivit av. Han såg några klädbutiker, en s econd hand-affär och en McDonald’s-restaurang. – Hitåt ska vi! sade han och började gå mot McDonald’s-restaurangen. Engla försökte peta bort snön som trängt in genom halslinningen och följde efter honom på några meters avstånd. Men innan de nådde fram till restaurangen vek Tom av och gick in på en mindre tvärgata. Engla såg sig om innan hon traskade efter med hängande huvud. Snart vek de av igen och befann sig plötsligt i en skum, smal gränd. Engla fick knottror på armarna. – Det kan vara farligt att gå själv på sådana här bakgator! väste hon i Toms öra. Jag tycker vi vänder tillbaka! – Äsch, var inte barnslig! svarade han och grep tag i hennes hand. Dessutom heter det inte själv, utan ensam. Men du har ju mig så ingen av oss är ensamma i gränden – eller hur? Plötsligt tvärstannade han och nickade. – Titta! Den där porten måste det vara! Han stirrade på en stor trädörr med valvbåge. Englas blick svepte över hus fasaden och hon spärrade upp ögonen. – Oj! Den där porten är ju gigantisk. Trädörren var målad i en klarröd färg. Engla höjde blicken och glodde på skylten som hängde ovanför dörren. – Magiska under, ljudade hon. Nämen, vad är det här för ett ställe? Hon vred huvudet fram och tillbaka i sidled. Den röda porten tycktes inte alls passa in i den dystra gränden. Och när hon sneglade på Tom såg hon att han lyfte upp axlarna och krökte på fingrarna för att få dem att likna klor, sedan kisade han med ögonen samtidigt som han med förställd röst svarade henne: – Det är här som magiska under sker, mu-hahaha. Vi är framme nu-hu-huu. – Sluta! gnällde Engla, som kände olusten forsa över henne som en kalldusch. 27
Det är väl inte så att det bor en trollkarl här? frågade hon och stirrade på orden som var inpräntade på skylten. – Jag vet inte, svarade Tom. – Vadå vet inte, sade Engla och tog ett kliv bakåt. Nu får du faktiskt ta och berätta varför vi skulle åka hit! – Jag vet inte mer än det jag redan har sagt. Det enda mormor avslöjade för mig var att överraskningen hade någonting med magi att göra. Sedan gav hon mig en vägbeskrivning och sade att du och jag var tvungna att åka hit tillsammans, i dag, för att få reda på mer. Vi måste in genom porten. – I dag? sade Engla och korsade armarna. Till mig sade du ju att det var bråttom. Varför kunde vi inte ha åkt hit efter skolan i så fall? – För att mormor ville att vi skulle åka hit direkt efter lunchen. Det har jag ju talat om. Hon sade faktiskt att det var viktigt att vi snabbade oss på. Han sneglade på Englas tjuriga plyte och lade en hand på hennes axel. – Jag tycker i alla fall att det är spännande att vara här. Gör inte du det? Bara lite? Säg att du tycker det är lite spännande, sade han och log för att få henne på bättre humör. Engla skakade i kroppen och ruskade på huvudet. – Fick jag välja skulle jag återvända till skolan på stört. Jag fryser och den här gränden är inte särskilt trevlig. Tom suckade och vände sig mot porten igen. Han gick långsamt fram till den, knöt näven och bankade på trädörren. När han nuddade vid träet riktades ett strålkastarljus över deras huvuden. Ljuset bildade ett stort M på husfasaden mittemot. Engla och Tom spratt till och backade flera steg. De såg bokstäverna, på den gröna skylten, tändas upp en i taget. Tills namnet: Magiska under strålade över deras huvuden. Nya skuggor växte fram bland kullerstenarna och Engla rös. Tom gled ner med blicken mot den massiva trädörren och tvingade sig själv att stå stilla. Han glodde på dörrvredet. Men det rörde sig inte en millimeter. Tom rynkade pannan och sneglade upp på skylten igen, han tog några kliv fram, sträckte ut armen och lade näven på vredet. – Vad gör du? hickade Engla. – Jag tänker ta reda på om porten är låst! – Nej. Vi kan väl vänta lite till? Den som bor här kanske inte vill släppa in oss. Tom valde att inte lyssna, han pressade ner handtaget och tryckte sig mot dörren; men den gick inte att rubba och en suck slapp ur Engla. 28
– Det finns säkert ingen där! sade hon tystlåtet och skruvade på sig. Vi kan lika gärna gå tillbaka till busshållplatsen nu. Men Tom ruskade på huvudet. – Jag går ingenstans, inte förrän du också har försökt få upp porten. Engla, du kan väl testa att trycka ner dörrklinkan du också! Hon bet ihop tänderna. Åh, varför kan han inte bara ge upp? Det här är totalt meningslöst. Hon grep tag i dörrvredet och tryckte till. – Så där. Det går inte! Kan vi gå nu? – Nej, sade han och lade armarna i kors. Mormor skulle aldrig ha skickat hit oss i onödan. Jag tror det finns någonting där inne som hon vill att vi ska se. Han fick ett infall och sade: – Porten kanske har ett magiskt lås. Vi kan väl prova att öppna den tillsammans? Han placerade sin hand på metallvredet och tittade på Engla. – Snälla! Ett sista försök kan vi väl göra? sade han lågt och sjönk ner på knä framför henne. Snälla! Snällllaaaaaaa! Engla suckade och böjde in hakan med ett flin. – Okej då! Din envisa åsna. Hon lade näven över Toms handrygg och tryckte till; och då hördes ett klickande ljud. Porten gled upp med ett svagt gnissel. Engla höjde på ögonbrynen och utväxlade en blick med Tom. – Där ser du! sade han och log. Det gick ju. Tom reste sig och stack in huvudet för att få en skymt av det som dolde sig där inne. Men innanför porten var det mörkt. Engla sneglade över hans axel, och Tom tog ett osäkert kliv in över tröskeln. – Kom! vinkade han till Engla. Hon tassade villrådigt efter. När båda klivit över tröskeln gled träporten snabbt igen. Engla ryckte till när låset klickade bakom henne. Och Tom gav ifrån sig ett underligt strupljud. – Varför stängde du porten? viskade han hest. – Det gjorde jag inte. Jag har inte rört den, sade hon. De var instängda.
29